Etikettarkiv: James Bond

Iron Man mot en Oscar ?

Publicerad den av

IMGP1071

Hur bisarrt det än må låta i dessa knapra ekonomiska tider, så är 9 miljoner dollar ingenting för de filmbolag som snart drar igång sina PR-kampanjer för prisutdelning av guldgubbar och guldbollar.

Jag har alltid stått fast vid iden att Oscarsgalan ger minimal effekt ekonomiskt, samt att inget bolag på jorden skulle sälja en enda millimeter av Batmans öron för att få del av galans samtliga priser.

Igår kunde vi läsa i en artikel i tidningen Variety att flera av årets tydligaste priskandidater rusat in i en hård vägg. Steve Jobs biografin ekonomiska misslyckande har vi redan diskuterat, men även favoriter som Spotlight med Michael Keaton och Brooklyn har knappt lyckats håva in en miljon dollar. Publiken väljer brittiska agenter och beagle hundar istället.

Oscarsgalan och prismanin är inget du byter in en V-16 maskin som The Avengers eller Fast And Furiors för. Det är empiriskt bevisat hur lite kampanjerna påverkar filmens faktiska ekonomi. De underverk som varenda studio håller tummarna för är filmer som The Help och The Artist. Båda filmerna var gjorda på en relativt tunn budget på ca 15-25 miljoner dollar. De totala inkomsterna för The Artist låg på ca 130 miljoner dollar alltså en rejäl förtjänst på filmens 15 miljoner dollars grundinsats. The Help var en ännu större murbräcka som spelade in nästan tio gånger sin egen budget. Men dessa filmer hör till en minoritet och även vid närmare studie kan vi se att den guldiga statyetten betyder föga för Hollywoods faktiska ekonomi.

Oscarskampanjer är långt ifrån så dyra som primär huvudmarknadsföring. Enligt en artikel i The New York Times ligger kostnaderna på en kampanj – som innehåller allt från de fåniga ’’For You Consideration’’ plakaten till transport av skådespelarensembler på 9 miljoner dollar och uppåt. Detta kan i bästa fall ge en ökning på 30 miljoner dollar. Detta är oerhört små summor för de superföretag som har mer än bara en filmstudio att stoltsera med i balansräkningen.

Majoriteten av dagens studior är sammansvetsade med större inkomstmaskiner – som inte behöver drömma om en framgångssaga i Avatar-storlek. Disneys filmverksamhet är i klar minoritet till deras parker och tv kanaler. Oftast används filmerna för synergieffekter som leksaker eller fler besök till Disneyland. Som vi alla vet blev George Lucas medlem i den ytterst exklusiva miljarddollars-klubben genom att helt och hållet äga rättigheterna för allt som bar namnet Star Wars.   

Ytterligare uppgifter från The Hollywood Reporter redogör att marknadsföringen för en gigantisk produktion som Transformers gå loss på otroliga 200 miljoner dollar. Detta läggs då till i en redan hög produktionskostnad.

För att göra en sista djupdykning kan vi återigen ta The Help och The Artist som ett exempel på att pengarna för en priskampanj knappt betalar sig. The Artist såg sin ekonomiska topp kring 3,6 miljoner dollar, bara någon vecka efter att den tagit hem priset för bästa film,regi och manlig skådespelare. Detta är i en större kontext anskrämligt lite. Som en annan jämförelse drog den måhända aktuella men starkt budgeterade Straight Outta Compton  (28 miljoner dollar i budget) in detta på sin sjätte vecka. Än värre gick det for Margret (Megan) Ellison och Weinstein producerade The Master av Paul Thomas Anderson. Ynkliga 28 miljoner dollar skulle de slutliga intäkterna landa på. Trots att filmen drog in tre tunga Oscarsnomineringar och överöstes av dyr marknadsföring verkade ingen bry sig.

Det är plågsamt uppenbart vad Times artikeln faktiskt klargör. Emmys,Oscars och Baftor, må vara trevliga att skryta med i klubben för inbördesbeundran när Bob Iger (VD för Disney) och andra pampar möts upp på de åtskilliga efterfester som januari och februari bjuder på.

Men när kvartalsrapporten faller hos samtliga filmbolag står champagnen,Weinstein och all guldplätering i världen lika relevant som den lokala korvkioskens minigolf resultat från förra året. Då är Batman,Iron Man,James Bond det enda guldet i sikte.

Källor: The New York Times,The Hollywood Reporter,Box Office Mojo.

Spectre en andra gång

Publicerad den av

Det blev en andra gång med Spectre, efter mycket tvekan och motvillighet. Det är inte direkt det mest prisvärda eller underhållande sättet man kan spendera två timmar och trettio minuter på. Och mitt betyg står fast vid den där molokna femman.

Spektaklet känns fortfarande oengagerade, trött och i sina sämsta stunder apatisk. De positiva punkterna från första omgången står sig dock som om de är nedförda i tysk cement. Hoytemas foto är bortom denna värld. Han positionerar och sätter samman bilderna med skrämmande precision och säkerhet. Färgkombinationerna,de olika färgfiltren blir en samlad styrka som träffar som ett knytnäveslag från Dave Bautistas trista mördarmaskin. Om Hoytema inte tar hem minst en nominering på nästa års Oscarsgala borde hela akademin spärras in i en minimal cell på livstid. Förtext-sekvensen är också en ren njutning med sin You Only Live Twice inspirerade orkestrering och sin sedvanliga visuella Bond-skuggstil.     

Sedan kan jag inte sluta tråna och drömma om samtliga klädesplagg som bärs av surpuppan Craig. Jany Temime som ännu en gång står för kostym förtjänar en stor högljudd eloge, det är en oförskämt väldresserad film precis som förra gången.  Att det blir ett framtida Blu Ray köp – för enskilda studier i Tom Ford kostymer och Crockett And Jones skor, känns lika säkert som att vi kommer få minusgrader, så stiligt är det.

Lea Seydoux och Christoph Waltz är fortfarande bara tunna skisser och känns mer ointressanta än en svensk slaskvår i mars månad. Seydoux ser ofta ut som om hon just vaknat efter en alldeles för sen och alkohol-inducerad kväll på Stureplan, ett slöare och mer oengagerat skådespel måste man leta efter med stråkastare och radar. Waltz Oberhauser är till och med svagare än Mathieu Amalrics Quantum Of Solace byråkrat som var lika skrämmande och hotfull som en Gyllene Tider konsert. Jag överdriver inte när jag påstår att klivet från Javier Bardem till Waltz är som att ta steget från en tre miljoner kronors Aston Martin DBS till en strypt EU-moped.

Känslan av uppgivenhet och frustration är den mest deprimerande delen av Spectre.

Actionsekvenserna saknar samhörighet med resten av filmen, Skyfalls största styrka låg i den ljuvliga blandningen av action med mening och en berättelse som lekte med förväntningarna. Den här gången känns det som om Mendes inte ens försöker, allt som vi tror kommer hända, händer. Alla kurvor tas med extremt ointresse och slentrianen blir som störst i filmens otillfredsställande klimax.

Vi kan kritisera och till och med hata Avengers: Age Of Ultron för dess svulstighet,röriga berättande och alldeles för stora tillit till Michael Bay liknande effekter. Ultron är en klumpig och överfylld historia som lämnade publiken utmattade och trötta. Men i jämförelse med knallpuffen som Spectre ger ifrån sig – hade jag nästan föredragit känslan av att ha sprungit tredubbla Stockholm-maraton, över den lätta sucken Spectre är.

Kontentan kvarstår – det här är årets största besvikelse.

Stiligt.Problematisk.Elegant.Chockerade.Trist.Rörig.Enfaldig – SPECTRE

Spectre Recension

Publicerad den av

Uppgiven,trött och hjärtskärande besvikelse i uppföljaren till den bästa Bond filmen någonsin. 

Vi såg tecknen i skyn långt innan, problemen,motsägelserna och den generella obekvämhet som följt Spectre; Sam Mendes tvångsåterkomst, Craigs snurriga utspel och likheterna med seriens stygge lillebror Quantum Of Solace.

Spectre är som Sheryl Crow sjöng, ’’martinis,girls and guns’’ men inte en Tom Ford-fluga mer.

Makalöst stilig men stel

Det börjar makalöst stiligt. Hoyte Van Hoytemas foto är sagolikt vackert, med genial komposition, tydlig visuell profil och en allmän känsla av modernitet. Hoytema lyckas mot alla odds utklassa det superba jobb Roger Deakins presenterade i Skyfall.

Även uppbyggnaden är strålande, det finns en puls och en känsla av upptäckt. Allt rör sig mot punkten där Spectre borde explodera och slita ned biografens väggar med sin råstyrka. Men istället presenteras ett tröttsamt mönster som hela filmen skall vandra i – det byggs upp,vi väntar på ett big bang, vi tror, vi hoppas och sedan……. ’’var det allt?’’

Detta trista mönster går igenom hela filmen, det repeteras om och om igen. Även om Sam Mendes vill överträffa Skyfall med större actionsekvenser, större miljövariation så framförs det med en chockerande apati. De mer dramatiska sekvenserna saknar substans och blir ofta långtråkiga transportsträckor. Längden på över två timmar är svårsmält och kunde enkelt ha klippts ned med trettio minuter. Det övergripande berättandet är stelt och får aldrig igång något momentum.

Sett och gjort det förr 

För hur mycket än Spectre spränger upp på duken så lämnas jag med en konstig känsla av tomhet och bitterhet. Trycket, helheten, överraskningarna, uteblir. Spänningen som borde stiga och bli varmare ju närmare vi rör oss mot filmens klimax lämnas kvar på någon flådig hotellbar.

300-miljoner dollar maskinen får istället gå tomgång. Det förekommer överhuvudtaget inte någon enskild sekvens som genererar den mest slentrianmässiga upphetsning. Vi har sett det för och då bättre.

Tillkrånglad kontinuitet 

Spectres primära ambitioner vill fylla de luckor vi lämnades med när den ursprungliga iden om en trilogi skrotades i och med Quantum Of Solace. Filmen löser detta genom att köra en George Lucas-prequel-metodik. De tidigare filmerna vrids,beskärs och misshandlas till oigenkännlighet i filmens vilja att koppla ihop precis ALLT från tidigare delar. Resultatet blir ofta frustrerande och destruktivt då flera komponenter i tidigare filmer vanställs. Detta skapar en olustig känsla av förvirring. Någonstans kan jag uppskatta konceptet att binda ihop den nära tio år gamla berättelsen, men då skall det göras med mer passion och fräckhet än det här ynkliga försöket.

När vi djupdyker i Spectres actionsekvenser vilar samma konstiga mönster av uppbyggnad,eruptionspunkt och sedan punktering. Den omtalade biljakten går mest runt med handen i backfickan och kulminerar i ett stort ingenting. Sekvensen i österrikiska Sölden går i samma spår; stiligt,välgjord men hjärtat och intensiteten uteblir.

Blek kopia 

I många lägen känns det som en trött blandning av Marvels Captain America: The Winter Solider och den senaste delen i Mission Impossible-serien. Storyn går i exakt samma fotspår som dessa två, och hela skeenden och sekvenser är lika svåra att se skillnad på som två enäggstvillingar. Det lämnar publiken med ännu mer av den där kalla tomheten.

Allt Mendes vill utforska har gjorts förut och då med med mer pondus och kraft. Försöken att utöka Bonds bakgrund känns tillfälligt och ofärdigt. Konceptet att figuren är en utdaterad dinosaurie lyckades Judi Dench redan förmedla för tjugo år sedan i Goldeneye. Vart än Spectre går så styr den snabbt in sig på ett spår som känns förlegat eller ointressant. Det vore såklart ett oerhört krav att ännu en gång begära samma briljanta lek med förväntningarna som Skyfall valsade med, det funkar bara en gång. Men att Spectre känns så här uppgiven och trött är obegripligt. Det känns inte ens som att Mendes och hans gäng försöker att överraska.

Färglös ensemble 

Sprickorna fortsätter i och med skådespelarensemblen. Att Craig börjar närma sig det sista finstilta på kontraktet blir alltför ofta tydligt, för såhär stel och platt har jag aldrig sett honom  – inte för att han någon gång visat upp gentleman charmen, men samtliga eleganta och humoristiska repliker försvinner i något jag bara kan tolka som ointresse. Lea Seydoux går också på minimal sparlåga och ser mest vilse och förvirrad ut. Kemin mellan henne och Craig är till och med värre än det trista marionettspel han och Eva Green visade upp i Casino Royale. 

Den stora förvåningen och besvikelsen kommer genom Christoph Waltz. Här får vi kanske den svagaste skurken i hela Craig-serien. En karaktär som verkar ha lämnats på arbetsbordet och inte getts ett uns kärlek eller omtanke. Waltz blir aldrig obehaglig, överdrivet diabolisk eller ens underhållande, främst då han knappt medverkar. Att han också väljer att agera karaktären genom kraftigt överspel gör det omöjligt för hans Franz Oberhauser att bli något annat än en trist parentes.

Klump i halsen 

Spectre än ingen katastrof, hantverket är solitt, Hoytemas foto makalöst, de otroliga kostymerna och någon slags rudimentär underhållning finns i den absoluta kanten. Men när en flådig yta är filmens starkaste lysande attribut är besvikelsen bara än mer uppenbar.

När jag väl lämnar salongen gör jag det med en klump i halsen, bara sorgen och besvikelsen finns kvar. Trots mitt kritik genom den här texten kvarstår bara flera negativa frågor: Varför återanvänds Thomas Newmans musik till den nivå att det känns slarvigt ? Varför väljer filmen att ta så mänga genvägar ? Vart försvann kärleken och intensiteten från Skyfall ? Varför så bedrövliga digitala specialeffekter ? Och slutligen, var det här allt ?

Betyg 5/10 

Bäst: Fotot, öppningssekvensen och de fantastiska kläderna. 

Sämst: Christoph Waltz svaga skurk, de platta actionsekvenserna och den övergående känslan av ointresse,slarv och uppgivenhet.

Fråga: Vart skall serien ta vägen nu ?

Martinis,girls and guns plus Tom Ford räcker inte den här gången. 

Sam Mendes Filmografi

Publicerad den av
Svara

Vi har nått kamelpuckeln på Bond-kurvan. Spectre går upp sent ikväll/tidig morgon. Jag har tidigare skrivit om mina förväntningar och skepsis om den tjugofjärde delen i den över femtio år gamla serien. Detta blir förmodligen det sista inlägget som är Bond-relaterat innan vår recension publiceras. Hur tråkigt och förutsägbart det än må vara skall vi ge oss i kast med ännu en uttjatad lista. Den här gången fokuserar vi på regissören Sam Mendes.

Desto lösare och ledigare filmer Mendes åtar sig desto bättre blir det. Bröderna Cohen är det andra sidan av myntet, där de mörkare och stål-legerade filmerna som No Country For Old Men och Fargo i min värld utklassar lättsmält lösgodis som O Brother, Where Art Thou och den enligt mig monumentalt överskattade The Big Lebowski (låt hatet börja).

Här följer en spartansk lista över mina åsikter gällande Mendes karriär upp till Spectre.

1. Skyfall 

En helt otrolig åktur som jag sett skadligt många gånger. Efter klavertrampet med den rysligt usla Quantum Of Solace bestämde sig arvtagerskan Barbara Broccoli och halvbrodern Michael G. Wilson att se över serien och rätta till felstegen.

Skyfall gjorde en explosivare entre än den samlade förstörelsen från Goldeneyes St Petersburg trafikmassaker. Filmen leker med alla konventioner och förväntningar vi kan vänta oss från en film i den här serien, men den lyckas samtidigt slå på de klassiska Bond-noterna. Filmen begåvades också med en utomordentlig samling talanger som Roger Deakins som stod för det vackra fotot, kompositören Thomas Newman lyckades dra sig ur David Arnolds sönderslitna kompositioner.

Här är också Mendes i sitt absoluta esse, han har roligt i den flamboyans som sitter cementerad i seriens DNA, och bjuder på ett par fantastiska actionsekvenser som lyckas med det viktigaste – emotionell vikt kombinerat med en vass elegans som alla actionfilmer bör ha. Han lyckas också göra tillgängliga figurer och den kanske bästa Bond-antagonisten någonsin i den Bono-blonderade Javier Bardem.

Det finns såklart svackor – storyn sitter kanske inte så säkert som den borde och (spoiler för en tre år gammal film) Naomie Harris klent porträtterade Moneypenny.

Men det skulle gott ha kunnat vara än fler finnar och otyg, och det till trots hade Skyfall stått sig som en av de bästa actionfilmerna jag någonsin har fått se.

Betyg: 9/10 

2. Road To Perdition 

Mendes tar sig an en serietidning och skjuter sin adaption full med tätt stämning och fantastiska bilder. Även här verkar Mendes trivas bra i den minimala actionbetoning filmen bär med sig. Det stora problemet sitter i en så vanligt färglös Tom Hanks som är långt ifrån de så annars starka karaktärerna som Paul Newmans gangsterboss.

Betyg 8/10 

3. Jarhead 

De båda skandinaviska klingade namnen Jake Gyllenhaal och Peter Sarsgaard gör sina kanske starkaste roller någonsin. En film som tar det bästa från Kubricks välgjorda men förvirrade Full Metal Jacket och skjuter in mer empati och känslor, något som saknas i Kubricks ganska kalla sätt att göra film på. Oväntat lyckad humor blandas med genuin krigstristess och resultatet är en oerhört stark film som inte lyckades attrahera varken publik eller kritiker.

Betyg 8/10  

4. American Beauty  

Här börjar vi dyka ned i emina udda esoteriska åsikter. American Beauty är för mig definitionen av överreklamation. Filmen vill som Mendes andra relationsdrama Revolutionary Road bryta ned den amerikanska förorten och visa smutsen och det vilande monstret som lurar bakom fasaden. Alan Balls manus är precis som hans framtida projekt Six Feet Under en salig blandning av komik,överdrivet stort gestikulerande och väldigt svåra karaktärer. Mendes regisserar kapabelt men filmen lyfter aldrig till de mytomspunna höjder den är så känd för.

Betyg 6/10 

5. Revolutionary Road

Kate ’’geniet’’ Winslet och Leonardo DiCaprio återförenas i en mycket tam och återhållen film baserad på Richard Yates bok. Filmen återvänder till idén att plocka isär förhållanden och samhällen. Yates bok är en lång studie i återhållsamhet och minimala gester. Mendes film är raka motsatsen i flera sekvenser där några av filmvärldens mest laddade och aggressiva gräl blir filmens starkaste avtryck. Tyvärr lyckas Mendes inte få fram karaktärerna ordentligt, de scener som verkligen fungerar bygger på den intensitet Winslet och DiCaprio visar upp. Som helhet faller det och lyckas bara bli minnesvärt genom sinna starka prestationer.

Betyg 5/10 

6. Away We Go 

Här gör Mendes sin sämsta film. En fånig och mördande trist film där han försöker pröva vingarna i ’’indie-världen’’ – och misslyckas innan han ens kommit över tröskeln. Filmen försöker vara en blandning av Zach Braffs Garden State och valfritt Wes Andersson projekt utan framgång. Allting paketeras i obekväma scener med ett manus som gått vilse för åratal sedan. Kemin mellan Krasinski och Rudolph är helt obefintlig, filmen såsår runt utan att veta vart den skall ta vägen och engagerar inte emotionellt förrän slutet, där lyckas Mendes få till någon slags svag kalkering av vad den här filmen aspirerade att vara. Det enda ynkliga pluset förutom nämnda scen, är det mjuka gitarr soundtracket Alexi Murdoch, bortsett från det finns det att hämta lika mycket här som i en grekisk budget.

Betyg 2/10      

Oron för Spectre

Publicerad den av

Att det här är hyckleri av den största sorten är jag väl medveten om. Det här borde ha skrivits långt innan för att ha någon som helst relevans, men nu är sakernas tillstånd som de är.

Det är här värt att nämna att jag INTE har sett någonting från Spectre sedan den första TV-spoten och trailern som släpptes för evigheter sedan pga min fåniga trailer policy.

Recensionerna börjar trilla in och tillskillnad från den unisona hyllningen av den helt fantastiska Skyfall (9/10 i betyg) verkar serien tyvärr falla tillbaka flera steg i och med Spectre.

Sedan EON Productions annonserade att Sam Mendes skulle återvända som lagledare för den kanske dyraste filmen någonsin har jag haft onda föraningar. Producenten Barbara Broccoli fick jaga Mendes med alla möjliga tingest innan en överenskommelse kunde nås. Olust-känslorna om att en Von-Anka binge var det största skälet att återvända går inte att kasta bort.

Christoph Waltz i den förmodade rollen som Blofeld (?) kändes självklar men samtidigt tråkigt förutsägbart. Den första trailern antyder att serien går tillbaka i de förhoppningar och hjulspår som Quantum Of Solace så misslyckat försökte med – en direkt uppföljare, mer action än ett mänskligt sinne kan utså.

Att detta är minst sagt oroväckande vore en lika stor underdrift som att påstå att Roger Moore huvudvärken Moonraker inte helt levde upp till någon vettig standard. Den första TV-spoten som visades intensifierade bara dessa orosmoln. Där visas samtliga (?) stora actionsekvenser upp och om filmen precis som sitt äldre onda syskon Quantum enbart är en djupdykning i transportsträckor mellan uttröttande flängande kommer Spectre inte kunna vara något annat än årets kanske största sorgebarn.

Men som de säger man lever bara två gånger, kanske även detta gäller för Mendes och hans bundsförvanter. För man kan onekligen inte klaga på flertalet tilltalande plus såsom Hoyte Van Hoytema som fotograf, Tom Ford kostymerna, den oväntat trevliga 60-tals inspirerade The Writing’s on The The Wall, bara för att nämna några, och såklart…… Den där beryktade budgeten på 300 miljoner dollar.

NPEAL-tröjan är stilig i alla fall……