Jurassic World: Fallen Kingdom Recension 

003

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Genomusel men underhållande uppföljare som lyckas leverera betydligt mer valuta för pengarna än någon utav seriens många uppföljare. 

Som alltid har all form av logik har övergetts, de flesta hållpunkterna är uppenbara på långt håll, första halvan är olustigt lik The Lost World 

Det mesta är egentligen fel, men trots det så lyckats den femte delen i filmserien som startade med Steven Spielbergs publiksuccé från 1993, vara den mest underhållande av de många uppföljarna, den må inte rätta till den medföljande problematiken som serien bär med sig, men tråkigt blir det aldrig. 

Det skall väl sägas att jag inte har någon större entusiasm gentemot Jurassic Park, den första filmen brukar ofta nämnas som skälet till att många idag älskar filmmediet. Som många andra popkulturella klassiker så bör den upplevs kring en specifik ålder, gärna då den – nästan alltid förekommande ungdomliga fascinationen, för de numera utdöda varelserna, är som starkast. Tyvärr upplevde jag nog Jurassic Park lite för sent, den försvann helt enkelt i mängden i en tid då Lord Of The Rings var det mest populära på denna jord. 

Uppföljarna höll jag mig ifrån så länge som det gick – ryktet de dras med var inte någonting som bidrog till någon större entusiasm. The Lost World var redan vid sin premiär sedd som en besvikelse och såhär nästan tjugo år senare har filmen inte blivit mycket bättre. Det är ett ihopkock av det mest ointressanta bitarna från de gånger Spielberg har gjort actionmatiné. Jurassic Park III går inte – under några som helst omständigheter, att minnas, inte ens om man som Guy Pearce från Christopher Nolans Memento tatuerade in synopsis på hela sin kropp. Den största ironin är att Sam Neill’s karaktär Alan Grant – som grymtar sig igenom filmen, enbart går med på expeditionen pga ekonomisk vinning, ibland imiterar verkligheten livet eller vice versa.  

0021

God Forgotten Place 

 Att Jurassic World från 2015 blev en sådan monumental succé förvånande mig. Mottagandet var övervägande positivt och hur mycket jag än vrider och vänder på filmen så kan jag inte hitta någonting att tycka om. Colin Trevorrow gjorde allt det som Star Wars: The Force Awakens fick utstå hårda kritik för – att vara en mer eller mindre regelrätt nyversion av den första filmen. Skillnaden var att Trevorrow regisserade hela filmen utan den energi och glädjen som J.J Abrams bakade in i sin film. Lägg sedan till ett par retliga karaktärer i Bryce Dallas Howard, Ty Simpkins och Nick Robinson, så blev det hela en sommarplåga som jag försökte förtränga tillsammans med myggbet och solsting. 

I Fallen Kingdom så råder man inte bot på några av seriens många problem – överlag ointressanta karaktärer, förutsägbara scenarion och ett manus som är skrattretande löjligt. Och första halvan ger otäcka föraningar om att vi har att göra med ännu en The Lost World, hela intrigen känns seg och utdragen. Man försöker klämma in lite vansinnig samhällskritik som på alla sätt uppfyller myten om att alla aktivister är rabiata eller fega. 

004

Neandertalare ? 

Genom att helt och hållet avföra Simpkins och Robinsons karaktärer så hade jag hoppats på att man kanske, kanske, skulle kunna få slippa outhärdliga karaktärer den här omgången. Tyvärr så har man bytt ut två plågor mot två nya ’’ljushuvuden’’ som här spelas av Daniella Pineda och Justice Smith, dessa två hade gärna fått förtäras av valfri köttätande reptil redan på manusstadiet. Återigen utvecklas dessa till flåsande klåpare som inte bidrar med någonting annat än att skapa irritation. 

Bryce Dallas Howard – som återvänder, gör inte heller särskilt mycket för att rätta till en tråkig och blek karaktär. Howard fortsätter med att flaxa med ögonen och agera fullständigt hysteriskt. Inte ens veteranerna som utgörs av de brittiska skådespelarklipporna Toby Jones och James Cromwell får komma till tals. Den mycket omtalade återkomsten i form av Jeff Goldblum blir det inte heller mycket av. 

Den som räddar ensemblen från att möta samma öde som hela dinosauriearten då meteoren slog ned, är Chris Pratt. Efter sina enorma framgångar i Guardians Of The Galaxy så har Pratt etablerat en kvalitetsnärvaro som alltid lyckas underhålla och charmera. Precis som Dwayne Johnson så har Pratt en naturlig karisma och utstrålning som inte går att värja sig för. Pratts karaktär Owen Grady må vara lika tunn som smörpapper, men Pratt är det som ger Fallen Kingdom någon sorts substans bland en hel drös av menlösa karaktärer. 

012

’’It’s Evolution Baby ! ’’

Jurassic Park är tillsammans med Star Wars en av de produktioner som för alltid förändrande hur filmbranschen använde specialeffekter. Legenderna Phil Tippet och Stan Winston hjälpte till att ge dockor och modeller liv och allt fick extra krydda av – då, revolutionerade digitalteknik. Serien har successivt övergett praktiska element såsom radiostyrda dockor/robotar och istället omfamnat ett monsunregn av digitala specialeffekter. Filmens första hälft dras med att kännas plastig och syntetisk. Ingen av de scener som skall förmedla nervpirrande stämning lyckas med att höja pulsen då spänningen inte känns i kropp eller själ. 

Sedan så har vi manuset som återigen är så fyllt av hål att det verkar ha använts som pricktavla på en skytteklubb. Karaktärer har en självbevarelsedrift som är i linje med dödsdyrkan, även den mest klarsynta person tar rent imbecilla beslut.

Att actionfilmer är ologiska och långsökta förekommer även i genrens bästa exempel, men Fallen Kingdom slår knut på sig själv var femte minut, helt elementära brister förbises, det går helt enkelt inte att ta detta på något större allvar.    

008

Stranger In A Strange Land

J.A Bayona har tidigare arbetet med dramatiskt tunga och mörka filmer som gärna slår på de emotionella strängarna, hans senaste film A Monster Calls var en helt fantastisk upplevelse i juvenil eskapism. De mer djupsinniga aspekterna får inte följa med på den här resan. Det mesta är simpelt och lite enfaldigt. Vad Bayona istället gör är att experimentera med filmens struktur, han använder ett tempo som skulle gett Jurassic World en hjärtattack. Även om det brister i de narrativa sömmarna, så gör detta hälsosamma flås att man undan kommer flera av dessa uppenbara fallgropar då de avhandlas kvickt.  

Även om jag – som alltid, starkt opponerar mig till att filma action i totalt mörker, så är filmens final något av ett trumfkort. Här hyllas de bästa bitarna från Spielbergs original, man slänger samman hyfsade skräckinslag med hurtig action. Det finns också en del genuint intressanta funderingar som blickar tillbaka på seriens ursprung och mytologi. 

Fallen Kingdom är i mångt och mycket en usel film, manus, koncept och vändningar är  underkända. Men genom att hålla tempot högt så lyckas J.A Bayona skrapa ihop en upplevelse som måste kategoriseras som acceptabel sommarunderhållning. Jag kan till och med gå så långt att säga att detta är en betydligt bättre film än någon av de tidigare uppföljarna, men det kanske säger mer om deras kvalitetsnivå än om Fallen Kingdom. 

Betyg 4/10 

2015 Års 5 Bästa Filmer 

Slutligen är vi här, den stora kategorin. Det blev tillslut ett bra filmår, trots att det kantades av besvikelser, skräp och tafatthet. Jag tror inte heller att jag upplevt ett år där jag känna mig så i minoritet i åsikter om Jurassic World och Mad Max: Fury Road som både föll platt i min mening. Främst Jurassic World var så bedrövlig att jag fortfarande undrar om jag sett samma film som de där tusentals andra såg och älskade. George Millers post-apokalyps blev inte heller särskilt lyckad i mina ögon, Tom Hardy fortsätter sitt standard agerande att mumla fram repliker och titta hårt mot horisonten. Galningen Theron spelar över och tuggar sönder inredningen. Att hela fristaden som styrs av Immortan Joe utgörs av 99 % tandlösa och malätna skelett medan Joe’s garde av fruar hämtats från närmsta Lindex reklam retar fortfarande upp mig.

Denna lista kommer uppdaterats i slutet av mars då de sista Oscarsfilmerna fått svensk premiär. Men här följer listan på de fem filmer som stod sig bäst år 2015.

5. Insidan Ut 

010

Pixar kommer äntligen till sin rätt efter ett par vilsna år. Filmens patos må vara överdrivet och det är inte helt oförutsägbart vart det kommer sluta. Men bortsett från det är det en varm,rolig och vass film med underbar design, fenomenalt röstskådespeleri och ännu bättre teknik.

4. Ant-Man 

029

Marvel är sin studiochef Kevin Feige, så enkelt är det. Jag bibehåller att Marvel är en institution som styrs från toppen och inte av sina regissörer, Feige dikterar resultatet. Peyton Reed har väl inte gjort någon glad med sina tidigare insatser. Det såg mörkt ut för Ant-Man, Edgar Wright lämnade projektet och Reed fick hoppa in. Det borde slutat i en otrevlig olycka. Men Marvel visar återigen att deras regissörer är arbetare, inte skapare. Ant-Man är rolig,snygg och innehåller ett av Marvels bättre klimax där vi räddas från överdrivet användare av specialeffekter.

Humorn och uppfinningsrikedomen lyfter Ant-Man till stora höjder. En helt magnifik film som visar att Marvel Studios är här för att stanna, länge.

3. Spionernas Bro 

021

Steven Spielberg fortsatte på samma mogna och skärpta bana han etablerade med Lincoln. Som vanligt får vi ett briljant hantverk, en berättelse som både underhåller,utbildar och engagerar. Tom Hanks må vara lika stoisk och tråkig som alltid, men filmens driv,energi och humor får ihop det till en tillfredställande och roande helhet.

2. Star Wars: The Force Awakens 

035

Det finns få saker jag blir lika glad av som superba storbudgetfilmer. Nolan gjorde det med sin Batman-trilogi, Peter Jackson i och med Sagan Om Ringen och nu J.J Abrams med nytändningen av Star Wars. Det är fullfart från första bildrutan till den sista. Nostalgin går på högvarv och Harrison Ford myser som en katt i sin återkomst till Han Solo.

Inte sedan Jackson fördärvade en hel generation med Sagan Om Ringen har jag känt en lika stor upphetsning och förväntan som inför kommande Star Wars-filmer. Den är helt enkelt makalös.

1. Carol 

008

Haynes regisserar starkt,smart och diskret. Carter Burwells musik är trollbindande, längden perfekt och dramat utsökt. En film som utan tvekan är en av de bästa jag någonsin fått se, inget,inget kommer nära i år.