Vad en fjärde Thor film skulle kunna vara – en spekulativ förhoppning

All images courtesy and copyright of Marvel Entertainment, Marvel Studios, Marvel Comics 2019

OBS: Spoilers för allt som rör Marvel och MCU ! 

Den gigantiska maskinen – som är Marvel Studios, börjar varvas upp… Vi är knappt två veckor ifrån premiären av Captain Marvel. Avengers: Infinity War’s marknadsföring må ha utlovat att det skulle bli kulminationen av hela tio år av fantastiska berättelser, oförglömliga karaktärer och nördiga drömmar. 

Infinity War må ha krossat de flesta ekonomiska rekord och skapat ett följe som saknar motstycke. Ett år senare finner jag mig själv fortfarande lyssnandes till de första reaktionerna ifrån en biosalong från premiärdagen i USA. Reaktionen som kan höras – hör hemma på sportarenor, som förvandlas till katedraler då rockstjärnor beträder marken. 

Vi fick en actionklassiker, men det var långt ifrån något avslut. Istället var det ett första steg gentemot den ’’riktiga finalen’’. Att använda termer som avslut och farväl, är inte särskilt korrekta, Marvel är redan i fullgång med ett helt knippe av filmer, både originella och uppföljare som skall föra MCU vidare. Det här universumet spänner lika långt som horisonten, men i och med Endgame så står vi inför något som kan kallas för de sista sidorna i ett stort och viktigt kapitel. 

Död, avsked och försvinnanden betyder inte mycket i serietidningar. Några av de mest älskade och populära karaktärerna har någon gång mött döden. Captain America, Wasp (Janet Van Dyne), Bruce Banner är bara ett fåtal som förklarats döda, för att sedan återvända. Död inom serietidningar borde snarare döpas om till tjänstledighet på obestämd tid. 

Hur nära är slutet för Hemsworths fortsatta medverkan som Thor ?

En tecknare kan alltid återskapa Tony Stark eller Bucky Barnes, blyerts och bläck åldras inte. Robert Downey Jr, Chris Evans – och Hemsworth blir däremot inte yngre, även om digitalteknik kan fungera som digital botox. Ordet kontrakt är betydligt dödligare än Thanos utsmyckade handske. Marvel Studios har alltid insisterat att deras skådespelare skriver på kontrakt som binder dem till ett antal filmer. Avtalen är – givetvis, konfidentiella och då media skriver om dem så bör vi ha nära till köksskåpet med saltkaret i högsta hugg. 

Men konsensus verkar ändå vara att ett antal aktörer – ur denna gigantiska ensemble, främst det ’’gamla gardet’’, är på väg att lämna eller ta ett steg tillbaka. Robert Downey Jr har sedan Iron Man 3 – år 2013, mer eller mindre nyttjat sina intervjuer som en talarstol där han ’’diskret’’ hotar med att lämna. Det är 6 år sedan… Kontraktet – som Downey ursprungligen fick, har muterat, förvandlats och förändrats fler gånger än Hulken.  Och i veckan bekräftade Gwyneth Paltrow att Endgame blir hennes sista Marvel-film. 

Evans, Hemsworth och Downey blir inte yngre, de fysiska kraven på de två första herrarna blir tillslut omöjliga. Ett intag av över 1000 kalorier om dagen, är fasansfullt att läsa om, att sätta den dieten i system är därefter än värre.   

Riri Williams med sin Iron Man/Iron Heart rustning

I serietidningarna har Captain America, Thor och även Iron Man – mellan varven, blivit ersatta av alternativa karaktärer som antar deras mest igenkännbara krafter och kostymer. Både Bucky Barnes och Sam Wilson/Falcon har axlat ansvaret som nya iterationer av Captain America. Iron Man rustningen har under de senaste åren fått bäras av en ung universitetsstudent vid namn Riri Williams. 

Av alla potentiella arvtagare och fortsättningar, så är i synnerhet Thor extra intressant. 

Chris Hemsworth har – tillskillnad mot Evans, inte varit lika tydlig med vilja dra sig ut efter Endgame. Därför finns det ett par vägar att gå. Självfallet kommer Endgame bli prejudikatet som dikterar vad som skall hända med karaktären. Men låt oss i alla fall titta på ett par potentiella möjligheter:  

Stormbreaker – som nu ersatt den förstörda Mjolnir, är inte ett föremål som initialt tilldelades Thor i serietidningen. Istället var det den genmanipulerade rymdvarelsen Beta Ray Bill som anförtroddes Stormbreaker. 


Min personliga förhoppning är – om en fjärde Thor film blir av, att Bill – äntligen, introduceras för  biopubliken. Då vi läser intervjuer med Kevin Feige – i samband med Thor Ragnarok, så fanns det planer på att Beta Ray Bill skulle fått en cameo, något som ansågs vara för lite för en så pass viktig karaktär. 

Jeff Goldblums monstruösa palats på planeten Sakaar, har ett jättelikt Beta Ray Bill huvud monterat på utsidan. Detta diskreta påskägg skall nog tas med en viss försiktighet, Marvel har vid ett par tillfällen grävt logiska gropar åt sig själva som de senare tvingats reda ut – såsom att Infinity Gauntlet kan ses vara i förvar på Asgard i den första Thor-filmen. Men det är i alla fall ett myrsteg för att karaktären kan komma att spela en roll på vita duken. 

Beta Ray Bill är en spektakulär karaktär som kräver – och förtjänar, en kraftfull introduktion, något Feige förstått. Taika Waititi har nyligen nämnt att ytterligare en Marvel film i rollen som regissör inte är uteslutet.  

Den hypotetiska Thor 4 skulle kunna bli filmen där Stormbreaker lämnas över, en gång för alla. På så sätt får vi en ersättare till den nordiska åskguden. Kom ihåg att Bill ser ut som en muterad häst, något som tillåter filmskapare att skarva och fuska – detta då man inte behöver anställa en aktör i Hemsworths prisklass för att medverka på inspelningen. 

Rocket Raccoon spelas av Sean Gunn (James bror) på inspelningen och Bradley Cooper lägger sedan på sin röst i efterhand. Helt plötsligt öppnas flertalet dörrar, Bill kan medverka i ett multum av projekt utan att produktionen måste oroa sig för schemaläggning för en potentiell megastjärna. 

Även om Bill är och – förblir, min personliga förhoppning som efterträdare, så finns det ytterligare en väg att gå – om nu Hemsworth pensionerar sig efter Endgame. Detta är att introducera Lady Thor, för fem år sedan så valde Marvel att skadeskjuta Thor genom att ta ifrån honom Mjolnir. En initialt mystisk figur tog över vapnet och visade sig senare vara Jane Foster, Thors ständigt återkommande kärleksintresse. 

Lady Thor var även hon en stark och distinkt karaktär – som i detta politiskt laddade klimat, skulle vara ypperlig att inkludera i MCU. Det finns bara ett problem, och det stavas: Natalie Portman. 

Thor-filmerna – innan Ragnarok, ansågs inte höra till den bättre kategorin av det som Marvel Studios levererat. Även om debutfilmen från 2011, ännu är en fullt fungerande upplevelse, så är uppföljaren The Dark World den kanske sämsta MCU-filmen någonsin. 

Ett av många fel i den urtrista och döda soppan, är just Portman. Hennes Jane Foster har lika mycket relevans som en personsökare år 2019. Om Foster skall gå samma öde till mötes som i serieförlagan, så finns det bara ett alternativ… En ny aktör.  

Vi må snart avsluta ett kapitel som pågått i över tio år, hur bitterljuvt det än kan bli, så finns det också något euforiskt kring Marvels framtid, vägarna är många och mängden historier som kan berättas är nästintill oändliga.   

Girl Recension

All images courtesy and copyright of Lucky Dogs 2019

Summering: En exakt och plågsam resa genom ensamhet och utanförskap. Bortsett från en  menlös mittsektion så har regissören Lukas Dhont skapat en högst unik paradox – en ’’må dåligt film’’ av bästa sort. 

David Cronenberg må kunna stoltsera med att vara en mästare på så kallad ”Body Horror”, i nyversionen av Flugan, skyr den kanadensiska regissören inga medel. Jeff Goldblums förvandling till en jättelik insekt är en motbjudande upplevelse, slem, kroppsvätskor och facettögon dränker tittaren. Att bara observera Goldblum i sin slutliga skepnad, orsakar fortfarande ett krypande obehaglig i hela kroppen. 

Men nu får Cronenberg snällt ställa sig på andra plats. Girl innehåller inte någon frätande saliv eller ruttnande hud, men i något så vardagligt som ett par smala fötter, så lyckas man skapa spänning, skräck och livsfarlig intensitet. 

Inget debattinlägg 

Trots att vi bor i en av de mer progressiva delarna av världen, så har vi – tyvärr, inte kommit till den punkten där ämnen som transsexualitet och samkönade relationer är självklarheter. 

Girl bryr sig inte om att försöka bli ett inlägg i tramsiga debatter på TV, regissören Lukas Dhont ignorerar alla former av slentrian och klyschor. Den politiska infallsvinkeln lämnas därhän, detta är en film som enbart är intresserad att visa upp ett specifikt livsöde. 

Victor Polster som får axla huvudrollen, gör ett rentav monumentalt jobb i rollen som Lara, en transsexuell tonårspojke som står inför en stundande könsoperation. Transamerica – som kom ut 2005, är ett klockrent exempel på en film som struntar i den personliga historien, och istället försöker trycka sig längst fram i den mediala debatten, det fanns inget som helst hjärta eller engagemang att finna. Att filmen också hade stöd av The Weinstein Company gör inte saken mycket bättre. 

Bigger Than My Body 

Genom ett otrolig intimt och närgånget kameraarbete, så förmedlar Dhont en sällan skådad känsla av fysisk bräcklighet. Polsters trådsmala kropp är lika skört som ett äggskal. Karaktärens dröm om att bli balettdansös, utsätter en redan spröd kropp för påfrestningar som får publiken att grimasera i obehag. 

Under åren har jag sett allt för många som filmer där man försöka att tänjt på gränserna då det kommer till extrema bilder, men att ett par högst ordinära närbilder på en mänsklig kropp, kan orsaka sådana kopiösa mängder av ångest och obehag känns närmast osannolikt. Att bevittna Laras kamp mot sina egna fysiska begränsningar, hör till bland det mest utlämnande och påträngande jag sett. Kameran är så närgånget att biosalongen snabbt blir klaustrofobisk, vartenda trevande danssteg blir en rysare. Dhont skapar en elektrisk laddning genom varenda närbild, om Girl kunde göras om till ett batteri så hade det kunnat ge ström åt hela Sverige i ett par decennium.  

Utanförskapet och främlingskapet är minst lika obekvämt att titta på som de fysiska åkommorna. Den ständiga oron över att bli utpekad eller inringad i ett hörn, blir någon sorts övernaturlig kraft som ger de mest stillsamma scenerna en oanad intensitet. Det avskalade och nakna sättet att porträttera karaktärer, påminner om Dhonts landsmän bröderna Dardenne, hur många minnesvärda och starka stunder de båda bröderna än har gett oss under åren, så lyckas man här förädla deras dramatik ytterligare, närvaron och autenticiteten tas ett steg längre. 

Different World 

Ett antal filmer – som berör nutida och aktuella diskussionsämnen, blir ofta till rena rama Powerpoint presentationer, historien förblir ett trist protokoll, inte en fungerade berättelse. Att hantera dramatik på film är svårt, man kan inte förlita sig alltför mycket på visuella knep, karaktärerna som publiken möter måste lika välstämda och välljudande som en konsertflygel. Och försiktigheten och disciplinen som visas upp borde paketras som näringstillskott och skickas över till ett antal filmskapare som en del av deras diet. 

Girl är från början till slut avskalad och nästan spartansk, det finns ingenting som står i vägen för varken karaktärerna eller händelseförloppet. Att man bibehåller en ständig spänning är rentav otroligt. 

Men då man försöker att lägga in en annan växel – då filmen når halvvägs, så uppstår det problem i växellådan. Innan dess har allting handlat om intensitet och intimitet, av någon anledning så snubblar filmen in på en sekvens, som känns som hämtad ur de där pinsamma svenska ungdomsfilmerna som vi tvingades se på i grundskolan. Hur sådan tafflig klåfingrighet tagit sig in i ett proffsarbete som detta förbryllar och frustrerar. 

Räddning i sista minuten 

Tack och lov så lyckas man återta förlorad mark i filmens tredje akt, viss turbulens kvarstår men återigen så drar Dhont fram den stora kanonen och träffar mitt i prick på den dramatiska skyttetavlan. Mot slutet sitter publiken närmast förstenad och jag finner mig själv kvarsittande i biostolen någon minut efter att eftertexterna tagit slut. Girl är ett rent och skärt kraftpaket, det är en smärtsam, svår och utmattande upplevelse som jag förmodligen inte kommer att ha strykan att se en gång till. Tur då att upplevelsen är nästintill oförglömlig. 

Betyg 8/10   

Hotel Artemis Recension 

0041

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: En tillrörd och tråkig soppa med katastrofalt skådespel. 

Man skall inte svara på saker som påhopp eller attacker. Hela mediabranschen har närmast blivit radioaktivt giftig av fans som beter sig som slynglar och hoppar på skådespelare och regissörer med rasistiska uttalanden och gräsliga förolämpningar – se Star Wars The Last Jedi. Underhållningsmedia och filmindustrin själva är inte heller guds bästa barn då det kommer till att bete sig bra. 

I nästan alla fall är det bäst att bara ignorera detta, att analysera eller försöka uttala sig kring dessa elakheter eldar enbart på denna negativa cykel. Med risk för att låta som en ingrodd fanatiker måste jag dock ta upp Jodie Foster och hennes uttalande kring filmer baserade på serietidningar, detta har relevans då det kommer till att förklara varför Hotel Artemis är en total soppa. 

007

Egoistisk enfald

Tidningen The Telegraph publicerade för ett par månader sedan en intervju där Foster går loss på storbudget filmer och jämför dem med så kallad hydraulisk spräckning – en metod att utvinna olja som visat sig ha förgiftat och spolierat marken för flertalet amerikanska landägare. Slå sedan ihop detta med det faktum att Foster själv sitter och regisserar skräpfilmer med ’’progressiva’’ änglar som Mel Gibson, så är det ett både elitistiskt och klumpigt uttalande som enbart understryker det faktum att avundsjuka och snobberi går hand i hand. 

Foster har inte medverkat i en film sedan Neil Blomkamps urusla Elysium år 2013 – vilket ironiskt nog är precis den typen av hjärndöd smörja som Foster tillskriver andra filmer i sitt uttalande. 

En skådespelerska som mottagit några av industrins mest åtråvärda priser och som flera personer fortfarande anser vara kompetent inom sitt yrke, borde då kunna möjliggöra att få igång just de små och mindre attraktiva projekten som hon högljutt kräver. 

0061

Raka motsatsen mot smart eller bra 

Hotel Artemis är inte något idealistiskt eller ödmjukt litet drama, det är ett högljutt, fult och  tondövt försök att blanda ihop futuristisk urban apokalyps med ett av de mest tragiska försöken till samhällskritik. En film behöver inte ha en komplex berättelse för att fungera, den moderna actionfilmen verkar snarare vilja förenkla det hela. George Millers evigt hyllade Mad Max: Fury Road, har en synopsis som lyder – biljakt i en riktning, biljakt i en annan riktning… Punkt…    

Även John Wick och The Raid följer i de fotspåren, premissen är enkel – till och med banal, men vad som gör det till acceptabla upplevelser är en målmedvetenhet och stor kompetens då det kommer till att sätta ihop actionscener. 

Drew Pearce som långfilmsdebuterar med Hotel Artemis – och som ironiskt nog, också skrivit manus till Iron Man 3, har inget som helst känsla för hur man anpassar och fokuserar publikens intresse. Det spartanska ramverket som skall utgöra storyn får bära ett alltför stort ansvar. Istället för att fokusera på action så försöker Pearce djupdyka i tusentals sidospår som både är röriga och mördande tråkiga. 

0031

’’Här kommer Pippi…’’

Känslan av att filmen är överlastad till bristningsgränsen märks tidigt av, varenda kliché som finns stoppas in utan finess, det förekommer bankrånare, tokiga livvakter, lönnmördare, huliganer, sandstränder och så Jeff Goldblum som en solbränd gangsterboss som går runt med solglasögon inomhus… 

Nej, det är inte nästa års aprilskämt som just blivit beskrivit för er, det är Hotel Artemis. Filmen är som ett korthus där man bara staplar – ruttna, kakor på kakor. Jag kan inte ens finns någon skadeglädje då det kollapsar, hela slutspurten är ren våldspornografi som kanske, kanske hade kunnat blivit kontroversiell för en sådär tjugo år sedan. 

009

Där filmen är en total katastrof på alla plan, så är skådespelet närmast livsfarligt för filmmediets hälsa. Jodie Foster tar detta på lika stort allvar som sitt Golden Globe-tal för ett par år sedan, Foster verkar tro att detta är en lekstuga och tramsar likt en imbecill. Utöver detta så har alla skådespelare fått dialog som kommer driva de mest hårdhudade till vansinne. Om man tänker sig Pippi Långstrumps ’’tjolahopp tjolahej tjolahoppsan-sa’’, utdraget till tusen – utan charmen, så får man en idé kring hur frustrerande det är att behöva lyssna på någon utav karaktärerna samtala. 

http---com.ft.imagepublish.upp-prod-eu.s3.amazonaws.com-27ab5ad4-8a93-11e8-affd-da9960227309

Charlie Day slår tillbaka… 

Jodie Foster må agera som en amatör men den stora boven är som alltid Charlie Day. Det räcker tydligen inte med att redan ha cementerat sig med årets sämsta insats i Pacific Rim: Uprising, Day  är nu tillbaka med sitt sedvanliga hemska skådespel där han gapar, skriker och skriker lite till.

Med det redan förskräckliga manuset blir slutresultatet något som liknar en slipmaskin som sakta men säkert etsar bort det mänskliga förståndet. Och Sofia Boutellas ständiga försök att bli en ny actionhjälte faller platt även här. Dave Bautista får inte något som helst material utan får stirra in i en vägg – ett klart bättre alternativ än att se Hotel Artemis iaf. 

Visuellt är det inte heller mycket att bli exalterad över, hotellet som filmen utspelar sig i, ser ut som en billigare version av det mardrömslika huset från den franska komedi-skräckfilmen Delicatessen. Fotot är i sin tur platt och texturlöst vilket bara bidrar till filmens fula estetik. 

Vad filmen sedan försöker kommentera är lika grumligt och otydligt som dess oattraktiva utseende. Idéerna kring att extrem privatisering och allmän anarki inte går bra ihop, är lika färska som valfri frys ur Kitchen Nightmares.  

Hotel Artemis är en kakofoni av dåligt hantverk, ännu sämre manus och skådespelare som är utom all kontroll. Det är bara till att ta ut den här kalkonen ur ungen och börja tranchera, den kommer mätta hela Stockholm. 

Betyg 1/10 

Jurassic World: Fallen Kingdom Recension 

003

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Genomusel men underhållande uppföljare som lyckas leverera betydligt mer valuta för pengarna än någon utav seriens många uppföljare. 

Som alltid har all form av logik har övergetts, de flesta hållpunkterna är uppenbara på långt håll, första halvan är olustigt lik The Lost World 

Det mesta är egentligen fel, men trots det så lyckats den femte delen i filmserien som startade med Steven Spielbergs publiksuccé från 1993, vara den mest underhållande av de många uppföljarna, den må inte rätta till den medföljande problematiken som serien bär med sig, men tråkigt blir det aldrig. 

Det skall väl sägas att jag inte har någon större entusiasm gentemot Jurassic Park, den första filmen brukar ofta nämnas som skälet till att många idag älskar filmmediet. Som många andra popkulturella klassiker så bör den upplevs kring en specifik ålder, gärna då den – nästan alltid förekommande ungdomliga fascinationen, för de numera utdöda varelserna, är som starkast. Tyvärr upplevde jag nog Jurassic Park lite för sent, den försvann helt enkelt i mängden i en tid då Lord Of The Rings var det mest populära på denna jord. 

Uppföljarna höll jag mig ifrån så länge som det gick – ryktet de dras med var inte någonting som bidrog till någon större entusiasm. The Lost World var redan vid sin premiär sedd som en besvikelse och såhär nästan tjugo år senare har filmen inte blivit mycket bättre. Det är ett ihopkock av det mest ointressanta bitarna från de gånger Spielberg har gjort actionmatiné. Jurassic Park III går inte – under några som helst omständigheter, att minnas, inte ens om man som Guy Pearce från Christopher Nolans Memento tatuerade in synopsis på hela sin kropp. Den största ironin är att Sam Neill’s karaktär Alan Grant – som grymtar sig igenom filmen, enbart går med på expeditionen pga ekonomisk vinning, ibland imiterar verkligheten livet eller vice versa.  

0021

God Forgotten Place 

 Att Jurassic World från 2015 blev en sådan monumental succé förvånande mig. Mottagandet var övervägande positivt och hur mycket jag än vrider och vänder på filmen så kan jag inte hitta någonting att tycka om. Colin Trevorrow gjorde allt det som Star Wars: The Force Awakens fick utstå hårda kritik för – att vara en mer eller mindre regelrätt nyversion av den första filmen. Skillnaden var att Trevorrow regisserade hela filmen utan den energi och glädjen som J.J Abrams bakade in i sin film. Lägg sedan till ett par retliga karaktärer i Bryce Dallas Howard, Ty Simpkins och Nick Robinson, så blev det hela en sommarplåga som jag försökte förtränga tillsammans med myggbet och solsting. 

I Fallen Kingdom så råder man inte bot på några av seriens många problem – överlag ointressanta karaktärer, förutsägbara scenarion och ett manus som är skrattretande löjligt. Och första halvan ger otäcka föraningar om att vi har att göra med ännu en The Lost World, hela intrigen känns seg och utdragen. Man försöker klämma in lite vansinnig samhällskritik som på alla sätt uppfyller myten om att alla aktivister är rabiata eller fega. 

004

Neandertalare ? 

Genom att helt och hållet avföra Simpkins och Robinsons karaktärer så hade jag hoppats på att man kanske, kanske, skulle kunna få slippa outhärdliga karaktärer den här omgången. Tyvärr så har man bytt ut två plågor mot två nya ’’ljushuvuden’’ som här spelas av Daniella Pineda och Justice Smith, dessa två hade gärna fått förtäras av valfri köttätande reptil redan på manusstadiet. Återigen utvecklas dessa till flåsande klåpare som inte bidrar med någonting annat än att skapa irritation. 

Bryce Dallas Howard – som återvänder, gör inte heller särskilt mycket för att rätta till en tråkig och blek karaktär. Howard fortsätter med att flaxa med ögonen och agera fullständigt hysteriskt. Inte ens veteranerna som utgörs av de brittiska skådespelarklipporna Toby Jones och James Cromwell får komma till tals. Den mycket omtalade återkomsten i form av Jeff Goldblum blir det inte heller mycket av. 

Den som räddar ensemblen från att möta samma öde som hela dinosauriearten då meteoren slog ned, är Chris Pratt. Efter sina enorma framgångar i Guardians Of The Galaxy så har Pratt etablerat en kvalitetsnärvaro som alltid lyckas underhålla och charmera. Precis som Dwayne Johnson så har Pratt en naturlig karisma och utstrålning som inte går att värja sig för. Pratts karaktär Owen Grady må vara lika tunn som smörpapper, men Pratt är det som ger Fallen Kingdom någon sorts substans bland en hel drös av menlösa karaktärer. 

012

’’It’s Evolution Baby ! ’’

Jurassic Park är tillsammans med Star Wars en av de produktioner som för alltid förändrande hur filmbranschen använde specialeffekter. Legenderna Phil Tippet och Stan Winston hjälpte till att ge dockor och modeller liv och allt fick extra krydda av – då, revolutionerade digitalteknik. Serien har successivt övergett praktiska element såsom radiostyrda dockor/robotar och istället omfamnat ett monsunregn av digitala specialeffekter. Filmens första hälft dras med att kännas plastig och syntetisk. Ingen av de scener som skall förmedla nervpirrande stämning lyckas med att höja pulsen då spänningen inte känns i kropp eller själ. 

Sedan så har vi manuset som återigen är så fyllt av hål att det verkar ha använts som pricktavla på en skytteklubb. Karaktärer har en självbevarelsedrift som är i linje med dödsdyrkan, även den mest klarsynta person tar rent imbecilla beslut.

Att actionfilmer är ologiska och långsökta förekommer även i genrens bästa exempel, men Fallen Kingdom slår knut på sig själv var femte minut, helt elementära brister förbises, det går helt enkelt inte att ta detta på något större allvar.    

008

Stranger In A Strange Land

J.A Bayona har tidigare arbetet med dramatiskt tunga och mörka filmer som gärna slår på de emotionella strängarna, hans senaste film A Monster Calls var en helt fantastisk upplevelse i juvenil eskapism. De mer djupsinniga aspekterna får inte följa med på den här resan. Det mesta är simpelt och lite enfaldigt. Vad Bayona istället gör är att experimentera med filmens struktur, han använder ett tempo som skulle gett Jurassic World en hjärtattack. Även om det brister i de narrativa sömmarna, så gör detta hälsosamma flås att man undan kommer flera av dessa uppenbara fallgropar då de avhandlas kvickt.  

Även om jag – som alltid, starkt opponerar mig till att filma action i totalt mörker, så är filmens final något av ett trumfkort. Här hyllas de bästa bitarna från Spielbergs original, man slänger samman hyfsade skräckinslag med hurtig action. Det finns också en del genuint intressanta funderingar som blickar tillbaka på seriens ursprung och mytologi. 

Fallen Kingdom är i mångt och mycket en usel film, manus, koncept och vändningar är  underkända. Men genom att hålla tempot högt så lyckas J.A Bayona skrapa ihop en upplevelse som måste kategoriseras som acceptabel sommarunderhållning. Jag kan till och med gå så långt att säga att detta är en betydligt bättre film än någon av de tidigare uppföljarna, men det kanske säger mer om deras kvalitetsnivå än om Fallen Kingdom. 

Betyg 4/10 

Thor Ragnarök Recension 

CRE-14261_R.jpg

All Images Copyright Of Walt Disney Studios 2017

En explosiv och glädjande åktur som inte håller tillbaka med sin humor eller lösa och lediga attityd. Det saknar tyngden och helheten för att kunna placera bredvid det bästa som Marvel gjort, men istället är det en av studios roligaste och mest underhållande filmer. 

Hur fixar man till en filmserie som aldrig riktigt tagit världen med storm ? Jo, man anlitar en vild och galen regissör från Nya Zeeland – Taika Waititi, man klipper hjältens hår och laddar filmen med humor och distans. Resultatet är inte oförglömligt men helt skamlöst underhållande.

Filmerna om den nordiska guden Thor har alltid setts som Marvels svarta får, de har genererat tillräckligt med inkomster för att motivera till uppföljare, men ingen av filmerna har lämnat ett riktigt djupt avtryck tillskillnad mot Captain America: Civil War eller Guardians Of The Galaxy. Thor The Dark World är utan tvivel den sämsta Marvel Studios filmen någonsin, en trött och energilös historia som kan stå som ett exempel för hur slentrianmässigt och tråkiga Marvels filmer hade kunnat bli om de hade legat på latsidan.

”The Western Shore”

Marvel Studios insåg att något radikalt behövde ske, efterfrågan att se en Planet Hulk film – en av de mest älskade serietidningarna om världens (?) starkaste hjälte har länge legat önskelistan för fansen. Detta visade sig vara en omöjlig dröm pga rättighetsskäl.

Den berättelsen tar Hulken ut i i rymden och en ogästvänlig diktatorisk planet där han både möter kärlek och förakt. Författaren Greg Pak ger den store starke gröne bamsen en tärd själ och en bitterhet över sin exil.

I Thor Ragnarök har man svetsat samman de båda karaktärerna – Thor och Hulken, och nyttjat element från Planet Hulk storyn. Det kan tyckas som att man skapar ett monster i Frankenstein anda, med olika delar och stygn för att hålla ihop det hela, men det är förvånande hur bra filmen väver samman de här två skilda berättelserna.

Taika Waititi visade upp en udda förmåga att skapa underhållande vansinne i Hunt For The Wilderpeople. En film som inte har några spärrar eller hämningar. Lite av de vansinnet har smittat av sig här.

CRE-34320_R.jpg

Spretigt och obekvämt i början 

Till en början känns Ragnarök spretig och obekväm. Waititi har gjort stora ändringar i Thors karaktär, från att ha varit teatralt bombastisk är han nu en skojare som tar luften ur andras monologer och ödesdigra scener. Jag känner knappt igen mig och blir genast orolig för vart detta kan landa. Och själva starten innan flygplanet lyfter är skakig och läskig. Humorn som alltid varit en del av Marvel Studios filmer får den här gången ta över alla kontroller. Vi bombarderas av underfundiga gliringar, parodiska kommentarer och ett stort mått av självdistans.

Det kan låta både ensidigt och billigt, men Waititi gör ett otroligt bra jobb med att ledsaga  publiken i stämningen och tempot. Tillslut får man till ett flyt som passar filmens bullriga framtoning. I en film där märkliga kreatur och en sminkad Jeff Goldblum tar plats måste ett mått av humor in.

CRE-10797_R.jpg

Sanslös underhållning 

Ragnarök är en otroligt underhållande film, Waititi håller igång ett snabbt tempo som sällan stannar av, han har till och med mod nog att inte låta action sekvenserna bli allt för långa och utdragna. Finalen är till och med lite snopen, Marvel verkar ha insett problemen i sina tidigare verk där den tredje akten enbart varit en enda stor explosion där man tappade bort sina karaktärer. Det är rent ut sagt beundransvärt att våga hålla tillbaka på konfekten och effekterna vid en punkt i filmen där man kunde ha dränkt publiken i stök och bök.

Visuellt så fortsätter man sitt segertåg från Doctor Strange och Guardians Of The Galaxy, Thor Ragnarök har gjort sig av med föregående filmers överdrivna färgpalett och texturlösa foto som fick kostymer och miljöer att se billiga ut. Den mytologiska platsen Asgård har aldrig sett så här bra ut, på gladiator planeten Sakaar använder man gråa nyanser och slänger in färg på ett mycket smart sätt.

MRK0005_comp_v010_020442_hires.jpg

’’Still mad…’’ 

Chris Hemsworth och Mark Ruffalo har efter alla dessa år byggt upp en mycket bra kemi som tar karaktärerna i en annorlunda riktning. Ruffalos Hulk får några betydligt bättre dramatiska scener än de man krystat försökte få fram med Scarlett Johanssons Black Widow i Avengers The Age Of Ultron. Tessa Thompson är  fantastisk som den stenhårde krigaren Valkyrie. Serietidningsversionen är en blont bombnedslag som tar alla typer av stereotyper om vikingar och blonda nordbor till sin spets. Här blir karaktären en härdad och utmärglad figur som gett upp den romantiska bilden kring död och ära. Marvel går fortfarande i bräschen för tuffa och värdiga kvinnliga karaktärer som inte behöver spela på sin sexualitet.

Jeff Goldblum är helt bindgalen som The Grandmaster, ett gökur som värderar sitt ego och excentriska natur mer än något annat. Tom Hiddleston verkar ha roligare än någonsin, Loki är fortfarande en självupptagen och ynkrygg men också mänsklig i att han första gången inte kontrollerar sitt eget öde. Den enda felande länken i skådespelet är faktiskt Cate Blanchett. Detta är en roll som Oscarsvinnaren borde kunna hantera i sömnen, hennes dödsmaskin Hela får ett par riktigt diabolisla tillfällen, men Blanchett känns stel och ointresserad. Alldeles för många gånger känns det som om hon enbart spelar på rutin. Enligt en intervju menar den – privat, som alltid sura och ofta tramsiga skådespelerskan, att hennes barn är det största skälet till hennes medverkan. Den slappa attityden märks av och Hela förblir överdriven med samtidigt tam.

Men jag förblir förstummad över hur Marvel gång på gång klarar uppgiften att leverera filmer med karaktärer vi känner sedan tidigare men ändå hålla dem vitala och spännande.

CRE-19017_R.jpg

Risktagande som fungerar 

Med alla dessa riskmoment – den breda humorn och den fräcka designen för scenografi och rekvisita så står Waititi stadigt kvar på marken. Han vet vad som är av relevans. Med ett stort leende på sina läppar gör han en film om något så grymt och blodigt  som världens undergång till en varm och härlig upplevelse som roar stora som små. De fantastiska 80-tals referenserna som det dånande synth-soundtracket gifter sig perfekt med fantastiska bilder av kaotisk action. Och vid ett tillfälle måste jag nästan hoppa ur stolen och applådera av glädje.

””We are your overlords”

Thor Ragnarök lämnar inget djupt bestående intryck som den fantastiska dramatiken i Guardians Of The Galaxy Vol. 2 eller Doctor Stranges omvälvande resa i det mystiska. Lite mer krut hade kanske behövts för att verkligen knäcka publiken.  Vissa hållpunkter bockar man av alldeles för snabbt och vid ett litet tillfälle stannar filmen upp helt och hållet.

Men åkturen är så fantastiskt rolig att man inte kan klaga på en och annan luftgrop. Marvel avslutar år 2017 med action som numera verkar vara patenterad i deras segertåg som innebär att dominera den perfekta actionfilmen.

Valhalla I’m coming !”

Betyg 8/10