Spider-Man Far From Home Recension

Publicerad den 5 juli, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Sony Pictures and Marvel Studios 2019

Summering: Homerun… Igen… Far From Home tar allt vi älskade med Homecoming och utökar spelplanet på oväntade och geniala vis. Marvel har avslutar sitt 2019 med flaggan i topp.

Detta kan ju inte vara möjligt ! Efter en tidernas mest storslagna, emotionella och drabbande konklusioner i Avengers Engame, så är Marvel tillbaka – efter ett fåtal månader, med ännu en film som går utan – eller klättrar, – ovanpå allt annat.

I dagsläget så sitter väl vi redan i en trång båt, på väg mot floden styx, ja, om båten hade namnet ’’Marvel Fanboy’’ på sidan av sitt skrov och slutdestinationen var en evig plats i dödsriket där massorna kommer anklaga en för att vara en korrupt Marvel/Disney fundamentalist – även om nu Spider-Man står under Sonys ägandeskap – då det gäller filmrättigheter.

För flera så är Marvel enbart en fabrik, förvisso en framgångsrik sådan, men ändå en fabrik som spottar ut ett antal filmer per år. Marvel Studios må idag vara ett oerhört väloljat maskineri, det råder ingen tvekan om att det är ett storbolag som allt mer närmar sig att bli ett varumärke – likt Hello Kitty som klistras fast på lunchlådor och sängkläder.

Men mitt i stormen öga – med de historiska framgångarna, så ligger Marvels filmer som ett orubbligt fundament för bolaget och dess filosofier. Om Marvel Studios skall jämföras men någon sorts serietillverkare så är det i samma glamorösa sällskap som Rolls Royce, Rolex eller Leica – kameratillverkaren, skillnaden är bara att Marvels filmer kommer med en rimligare prislapp.

Där andra sommar – och storfilmer känns som slapphänta Whooper hamburgare från Burger King, så står Marvel i ett helt annat led, där allt känns skräddarsytt och kärleksfullt.

Filmvärldens Rolex

Rolex och de andra nämnda lyxproducenterna är – precis som Marvel, jätteinstitutioner som idag associeras med en specifik livstil – och ett mått av extraordinär kvalité. Ingen kritiserar Rolls Royce då de visar upp den nya årsmodellen av deras legendariska Phantom. Om nu Spider-Man, Doctor Strange eller Black Panther är företagets diverse modeller, så är varje ny iteration bättre, mer avancerad men samtidigt klassisk och igenkännbar, och den elitism – som omger dessa lyxiga titaner, går inte att hitta hos Marvel heroiska ensemble.

Att ständigt lyckas med att förbättra, innovera och förundra med varje ny film är en bedrift – lika enorm som då Spider-Man – begravd under tonvis med betong och sten, befriar sig från en oundviklig död för att rädda sina mest älskade.

Efter flera av år skräpfilmer – som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man 1och 2, så hittade regissören Jon Watts en ungdomligare, lösare och mer emotionell kärna än både Sam Raimi och Marc Webb i Spider-Man Homecoming.

Marvel är tjatiga på så sätt att de aldrig låter spektaklet ta överhanden, sekvensen där Watts återskapade den legendariska styrkebragden från berättelsen If This Be My Destiny – när Peter Parker begravs utav Michael Keatons Vulture, innehåller mer smärta, hoppfullhet och intensitet än Andrew Garfields och Tobey Maguires samlade insatser.

Far From Home fortsätter – likt sin föregångare, studera Peter Parkers slitningar mellan livet som superhjälte och dennes mer ordinära tonårsproblem. Vi har sett det romantiska strulet tidigare samt de problem som kommer med att leva ett dubbelliv, men aldrig såhär energiskt, roligt och välspelat. Tom Holland, Jacob Batalon och Zendya besitter så mycket värme, karisma och kemi att de – endast i enkla förväxlingar, blir ett nöje att beskåda. Trion hittar en perfekt balans mellan allvar, självdistans och ungdomligt trams som är fantastiskt att beskåda.

Mer humor

Denna gång satsar Watts på mer humor än action, och till en början är alla fartfyllda skämt en aning oväntade, men likt roddarna på en galär, så är synergin mellan de olika segmenten snudd på perfekta. Filmen har ett tempo som kan knäcka toppatleter, men trots denna höga hastighet så känns Far From Home aldrig hetsig eller stressad.

Jon Watts har ett järngrepp då det kommer till berättelse, detta gör att man kan introducera mycket udda, extrema och eklektiska segment. Watts tar aldrig något för givet, hungern och den ungdomliga ivern – från Watts dagar som indie-regissör, är ständigt närvarande. Framförallt så är filmen oerhört ödmjuk, i sina mest lättsamma scener kan det till och med slå över till att verka en aningen fånigt, men entusiasmen och oskyldigheten gör tveksamma moment till stor underhållning.

Även om berättelsen i grund och botten handlar om en strid mellan ont mot gott, så är det Peter Parkers resa från tonåring till man som är filmens centrum. Och likt Endgame så är interaktioner och samtal lika spännande och mer essentiella gentemot filmens helhet än de kolossala actionscenerna.

Då det kommer till rent spektakel så är ambitionerna större än någonsin. För första gången – i en solofilm för Spider-Man, så rör man sig utanför New York. Peter Parkers mycket färggranna klass reser denna gång till Europa och dess mest igenkännbara städer såsom Venedig.

Parker, Peter Parker

Detta miljöombyte ger filmen en mer säregen och individualistisk karaktär än någon tidigare Spider-Man-film. Att Jon Watts också undviker att göra filmen till ren resereklam – för de respektive resmålen, är också uppskattat. Turerna mellan länder – samt Samuel L. Jacksons medverkan som superspionen Nick Fury, gör at Far From Home känns som Marvels svar på Mission Impossible eller James Bond.

Visuellt har man också valt att addera mer ljus till fotot och spela in fler scener i dagsljus. Genom detta beslut så kan de fantastiska specialeffekterna verkligen uppskattas. Venedig-sekvensen är tex helt spektakulär att beskåda, men några av de bästa vatteneffekter vi sett på film. Och spektaklet är lika explosivt och massivt som alltid då Marvel för feeling och inspiration.

Spider-Man har nog aldrig rört sig samt haft en såhär vacker akrobatik någon tidigare gång, slutspurten tangerar att förlita sig en aning för mycket på CGI kavalkader, men det centreras tack vare stor humor och lysande skådespel. Det är framförallt den otroliga energin som övervinner alla hinder.

Långt ifrån hemma…

Titeln Far From Home syftar inte bara på att våra protagonister befinner sig tusentals kilometer hemifrån. Peter Parker långt ifrån är trygg med sig själv efter händelserna i Avengers Endgame. Den mer psykologiska aspekten – där karaktären, dras med skuldkänslor och isolering, är genuint drabbande och mer trovärdigt än då Shane Black försökte porträttera Tony Starks posttraumatiska stress i Iron Man 3. Där Peter Parker hungrande efter action och hjältedåd i Homecoming, så är han mer reserverad, grubblande och kritisk till sin roll som hjälte denna gång.

Vad beträffar skådespelare – utöver den otroligt begåvade unga trion – Holland, Zendaya och Batalon, så får Samuel L. Jackson och Cobie Smulders oväntat mycket att göra. Smulders i synnerhet har nog aldrig varit såhär bra i rollen som Maria Hill, med mer humor och karisma än förut. Jon Favreaus Happy Hogan borde vara en permanent del av varje film som Marvel Studios gör, att den lite förvirrade och fumliga biroll fortfarande känns så sympatisk och varm är rentav fantastiskt. Jake Gyllenhaals är i sin tur stark och minnesvärd i rollen som Quentin Beck/Mysterio.

En hundvalp som rör och förstör

Sedan får vi överraskningar och nördiga påskägg som i alla fall får mig att lägga mig ned på golvet och skaka. Sättet man refererar och kopplar ihop med Marvels Studios tidigare filmer, skapar tårar i ögonen, hängivenheten till detaljer är inget annat än sinnesjuk. Hela filmen kan enklast beskrivas som en bedårande hundvalp, med oändliga mängder charm, oskyldighet och energi, det går inte att värja sig för värmen och lyckan som projiceras till publiken.

Spider-Man Far From Home är en genialisk, energisk och utmattande åktur som visar att Marvel Studios bara har börjat. Slutspelet för det gamla gardet må vara över, men framtiden kunde inte ha sett mer ljus ut. Återigen så har Jon Watts och Marvel skapat ett genre-mästerverk som lämnar tittaren rörd och förstörd.

Betyg 10/10

Spider-Man: Into The Spider-Verse

Publicerad den 14 december, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Hjärtlig, härlig och varm hyllning och tolkning av en av världens mest älskade popkulturella ikoner. Spider-Man är just nu tillbaka på toppen av allt.

Äntligen så förstår Sony hur man skall förvalta den besynnerliga filmlicensen som är Spider-Man, Into The Spider-Verse är utan tvivel årets mest energiska och lyckligaste animerade upplevelse. Superhjälten vi inte kan få nog utav, visar att han fortfarande har totalt grepp om biobesökarna.

Spider-Man var i en kris för bara ett par år sedan, Spider-Man 3 hade krossat våra hjärtan, The Amazing Spider-Man 1 – och 2 var tomhylsor, som trots superstjärnor som Emma Stone och Sally Field, inte gav oss någonting att bli glada över.

Men efter att Marvel Studios slutit ett av filmvärldens mest stökiga avtal, så kunde en av popkulturens största ikoner äntligen träda fram ur skuggorna. Och återigen så skulle han slå oss med häpnad. Det lilla inhoppet i Captain America: Civil War fick oss alla att inse att något riktigt stort var på gång, och Spider-Man: Homecoming var så lysande att den till och med överträffade minnet och upplevelsen att se Sam Raimis första Spider-Man film på premiärdagen år 2002.

Avtalet innebär att både Sony och Marvel delar på karaktären. Sony har möjligheten att plocka fritt ur den enorma trädgård som innehåller oändligt många superskurkar, hjältar – och hjältinnor. Nu senast i oktober fick vi Venom – en av hjältens mest ikoniska antagonister, men denna gång stöptes det utomjordiska monstret om till en antihjälte, något som tog åratal i serietidningen. Venom må – just nu, generera stora summor pengar inför Sonys kommande kvartalsrapport, men filmen lär för min egen del – aldrig, under några som helst omständigheter, återbesökas.

Jag har själv ställt mig skeptisk och negativ till Into The Spider-Verse, de smakprov vi blivit delgivna har inte övertygat. Den säregna estetiken fick mig att associera filmen med den menlösa TV-serien Spider-Man The New Animated Series från 2003, där Neil Patrick Harris lånade ut sin röst till titelhjälten.

Hängiven källmaterialet

Venoms bedrövliga kvalité, indikerade att ännu ett snedsteg – av bibliska proportioner, var på ingång, men Spider-Man i visar – att han i rätta händer, är lika odödlig som sin serieförlaga.

Om spelfilmer som baseras på serietidningar, är en form av kusin till förlagan, så är animation ett syskon, att överföra det vi ser i enstaka ritade serietidningsrutor, till en animerad film är nästan en perfekt evolution.

Into The Spider-Verse nöjer sig inte med att bara vara en datoranimerad adaption, detta är ett rent kärleksbrev till allt som har med Spider-Man att göra. Filmens stil är inte rädd för att helt och hållet efterlikna sitt urspring, flera klädtexturer har ett tydligt raster i sig, det är ungefär som att vi går igenom tidningarna med ett förstoringsglas. Karaktärerna rör sig inte heller följsamt, känslan att detta är en rörlig serietidning bibehålls genom hela filmen.

Det fullkomligt sprudlar av små och blixtsnabba visuella detaljer, färger och pratbubblor far upp som gubben i lådan mest hela tiden. Det är många gånger kaotiskt, inledningsvis känns det nästan övermäktigt och för stirrigt. Men snart så blir alla dessa små egenheter självklarheter, det är aldrig tal om stil över substans, dessa detaljer förstärker enbart den starka dramatiken och humorn.

Stan Lees hjärtefrågor

Den evige ikonen och Marvel fadern Stan Lee, var alltid mån om att alla hans skapelser skulle kännas mänskliga och jordnära. Om vi går tillbaka till de tidiga versionerna från 60-talet, så är själva patoset något styltig i dagens klimat. Vad de tre regissörerna Bob Persichetti, Peter Ramsey och Rodney Rothman har gjort är att behålla de kvalitéer och egenskaper som gör Spider-Man och hans följe tidlösa. Även om Peter Parker inte får spela första fiol den här gången, så är huvudpersonen Miles Morales en minst lika sympatisk och genuin karaktär som är omöjlig att ogilla.

Själva patoset bakas här in på ett mer diskret vis. Istället för att vara tydliga markeringar genom filmen, så lämnas budskap och intentioner öppet för egen tolkning. Berättelsen och dess oklanderliga tempo är det viktigast. Premissen och intrigen som driver storyn är helt och hållet bångstyrig. Termer och begrepp som alternativa dimensioner och parallella universum är bara början. Och där man i andra filmer flaxar med ögonen åt sådana påfund, så gör Into The Spider-Verse detta till riktigt snillrika inslag. Humorn låg också nära tillhands för Stan Lee, och filmen är ett enda långt hjärtligt skratt. Till och med det övervägande fokuset på ren slapstick fungerar oväntat väl.

One, But Not The Same

Spider-Man/Woman är – oavsett dimension eller kön, alltid en person som tvingats ta ansvar och placera sig själv i andra hand. De ständiga uppoffringarna och konsekvenserna tas här upp på ett både oväntat och annorlunda vis. Tillskillnad mot stereotyper med slängkappor och stora symboler på bröstet, så är samtliga av filmens karaktärer trovärdiga och sympatiska, även om de är långt ifrån perfekta. Filmens antagonist drivs också av något mer än bara en dröm om ihåligt världsherravälde.

Att slå ihop ett multum av ganska okända och udda karaktärer, kan till en början verka som ett recept för katastrof. Men tack vare sin humor och varma famn, så är det lätt att finna tycke för de mest bisarra avarterna, tex den vansinniga skapelsen Spider-Ham. Röstskådespeleriet är också närmast fläckfritt, med Shameik Moore och Mahershala Ali som de absolut starkaste insatserna.

Och för alla kalenderbitare där ute, så serveras vi ett helt smörgåsbord av påskägg, överraskningar, referenser och hyllningar. Detta är en fullkomlig kavalkad i spänning, action och varm humor.

Spider-Man må inte längre vara en färskvara – som den gången då han för första gången svingade sig in till biodukarna för 16 år sedan. Men att de otroliga berättelserna, som finns kvar att presentera och tolka i detta gigantiska universum, verkar räcka till för evinnerliga tider, och nog har evigheten aldrig verkat så lovande som den gör i och med Spider-Man: Into The Spider-Verse.

Betyg 9/10

Venom Recension

Publicerad den 4 oktober, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Att två högar utav slem blir bland det sista vi ser säger det mesta om hela filmen – detta är en motbjudande och oattraktiv skräphög till film.

’’Bubbla’’, ’’fluga’’ eller ’’snart övergående trend’’… Alla de där beskrivningarna har använts då man pratar om dagens adaptioner av diverse serietidningar. Vart man än ser så finns det alltid någon instans som påstår att detta enbart är en trend, precis som axelvaddar eller utsvängda byxor.

Att försöka förutspå framtiden har sällan fungerat, titta bara på exempel som Familjen Jetson eller äldre vetenskapsmagasin. Mina egna tankar kring detta det är att vi eventuellt kan ha att göra med sorts bubbla… MEN, den kommer inte sluta på samma sätt som tokspekulationen i tulpaner under 1600-talet. När IT kraschen inträffade i början av 2000-talet, så menade flera domedagsprofeter att detta var slutet för alla former av IT-bolag, kolosser som Amazon och eBay låg på knäna och förväntades lösas upp som lacknafta. Nästan tjugo år senare är det rent skrattretande att man jämställde luftslottet spray.se med en jätte som Amazon – som idag fullkomligt dominerat den nordamerikanska detaljhandeln.

015

We Are The World

Om detta nu skulle vara ett filmiskt Babels torn, så kommer ett par aktörer att försvinna och den starkaste överleva. Filmvärlden är idag helt förblindad av trender, stora som små. Att The Greatest Showman gick upp på biograferna bara ett år efter storsuccén La La Land har en uppenbar förklaring.

Hollywood vill nu ha sin del av den enormt lönsamma kakan som är superhjälte-filmer. Så fort The Avengers (2012) slog alla möjliga rekord så var kapprustningen igång. Och Marvel Studios blir antagligen den aktör som kommer klara en framtida krasch. De har nu blivit ett varumärke som inte är fastkedjade vid en specifik genre eller stil, inte helt olikt Pixar.

Sony å andra sidan, kommer med största sannolikhet inte klara av en lågkonjuktur för superhjälte filmer, efter tre helt groteska Spider-Man-filmer, så tvingades bolaget fram till förhandlingar med Marvel. Idag så sköts Spider-Man utav Marvel Studios, avtalet som slöts är under sekretess och förmodligen så krångligt att det krävs en trupp av de bästa juristerna för att fullt förstå det. Spider-Man har under sina 50 år som serietidning, byggt upp ett gigantiskt arkiv av hjältar och skurkar som Sony fortfarande har filmrättigheter till. Spider-Man: Homecoming rättade till alla tidigare fel och Tom Holland blev den definitiva versionen av Peter Parker. Avtalet innebar att Sony tog hem hela vinsten för Homecoming, hela 880 miljoner dollar gick raka vägen ned i kassan. Men det räckte inte för…

006

We Are Venom

Venom har sedan sin debut år 1984 fascinerat fansen. Han är numera kända som en av Spider-Mans värsta fiender, under åren som gått så har han förvandlats till en antihjälte som räddar damer i nöd och snällt ger dem tillbaka sin handväska. Tanken på att få se denna muskulösa koloss på vita duken har varit något av en dröm. Förhoppningarna om att Sam Raimi skulle förverkliga önsketänkandet krossades med Spider-Man 3, att Topher Grace spelade rollen som Eddie Brock/Venom säger väl allt ?

FörhandsInformationen vi mottagit angående detta andra försök, har inte på något sätt ingjutit något större förtroende. Regissören Ruben Fleischer lyckades aldrig göra någonting av sina framgångar efter Zomebieland. Allt mynnade ut i ett ödsligt landskap av mediokra sömnpiller som 30 Minutes Or Less och Gangster Squad. Huvudrollsinnehavaren Tom Hardy har varit det enda minimala hoppet… Efter att ha genomlidit slutresultatet kan man fråga sig vad som hände med den aktör som blev en publikfavorit efter sin insats som Bane i The Dark Knight Rises.

Att göra en berättelse om Venom utan Spider-Man är lite som att försöka skriva en bok utan bokstäver. De två karaktärernas interaktion är helt essentiell för att förstå deras motivationer och tankegångar, serietidningen målar upp en relation som kantas av rivalitet, hat och hämnd. Eddie Brock skall vara en slug och äregirig människa som till varje pris vill stå i rampljuset. Hans omätbara girighet gör honom till ett rovdjur med en kroppsbyggnad som skulle få en ung Arnold Schwarzenegger att se ut som en fyrkant.

020

Mummel murvel

Hardy har visat att han både kan agera med elegans – Inception, och med våldsam intensitet – The Revenant eller Mad Max Fury Road. Även om Hardy enbart mäter 1.75 meter i höjd, så brukar han kunna kompensera detta med sina eldfängda rolltolkningar. Topher Grace ansågs vara för klent byggd och mesig för rollen, det borde man ha kunnat ta lärdom av… Denna version av Brock är tyvärr lika patetiskt ointressant som den medelmåtta som vi fick se för elva år sedan. Brocks mörka och impulsiva natur är ersatt med en neuros som mest påminner om Woody Allen. För de som inte kunde förstå vad Hardy sade i Christopher Nolans tredje Batman film, så rekommenderar jag att man ser en tydligt textad version, Hardy mumlar och gurglar fram sin dialog, detta kan vara hans sämsta insats någonsin.

Michelle Williams måste har drabbats av någon form av PTSD då hon insåg vad hon just skrivit på. Williams som för det mesta är solid är här helt anonym och får oförskämt lite att göra. Riz Ahmed är minst lika illa behandlad som antagonisten Carlton Drake. Skurkar kan omöjligt bli mer ointressanta än såhär. Förutom att Drake är en av de få karaktär som bär en lyxig kostym, så finns det inget som differentierar honom från hans ansiktslösa hejdukar som faller som käglor, till och med den mest timida gråsparv är mer hotull är Ahmed.

Så med tre helt bortkastade aktörer så kanske omsorgen har lagts på berättelsen eller varför inte presentationen ? Även här är det en nitlott som hånfullt gestikulerar åt tittaren. Hela Venom är filmad i totalt mörker, då vi har att göra med en karaktär som är helt kolsvart – utan den ikoniska vita spindeln, så är det omöjligt att se vad som faktiskt händer. Vart man än befinner sig så ser allt identiskt ut. Det går att filma bra actionsekvenser på natten, men det krävs enormt förarbete och perfekt utförande, varav inget förekommer här.

007

Urusla specialeffekter och ännu sämre dialog

Inte för att det spelar särskilt stor roll, förutom en acceptabel biljakt så är actionscenerna skandalöst dåliga. Specialeffekterna är föråldrade och denna ’’allvarliga och mörka’’ berättelse ser ut som action-komedin The Mask med Jim Carrey från 1994. Om The Amazing Spider-Man slösade bort större delen av sin speltid på att klargöra tidigare glasklara faktum – såsom mordet på Peter Parkers farbror Ben, så ödslar Fleischer bort två tredjedelar på urusel utfyllnad som är både tråkig och ologisk.

Kanske är det förståeligt då manuset verkar ha försvunnit någonstans under produktionen. Dialogen närmar sig kalkon monster som svenska Scorched Heat med Harald Treutiger. När Williams och Hardy desperat försöker framföra sina pinsamma repliker vet jag faktiskt inte om man skall skratta eller storgråta.

Om man skulle lista samtliga fel skulle den här recensionen behöva göras om till en bok. Det finns färre decimaltecken i talet Pi än uppenbara fel i Venom.

010

There is a choice we’re making…
We’re saving our own cash

Men Venom då !? En film döpt efter karaktären borde väl ändå innehålla rikligt med scener med sin titelkaraktär ? Återigen lurar man publiken och får dem att uppleva ett solklart exempel på att köpa grisen i säcken… Eftersom intrigen föredrar att visa upp spännande saker som att; handla mat, titta på bildskärmar och läkarkontroller, så lämnas det absolut inget utrymme åt den utomjordiske hämnaren. Till och med menlösa biroller får mer utrymme. Filmens klimax är bokstavligt talat en sörja, återigen filmad i totalt mörker med undermåliga specialeffekter.

Det enda som faktiskt funkar i denna härdsmälta är ett fåtal scener där Hardy (som även gör rösten åt Venom) samtalar med sig själv, det leder till ett och annat kul replikskifte. Men så fort man hittat något – som eventuellt kan fungera, så slängs det bort och ersätts av patetisk trickfilmning eller tragiskt dåligt humor.

Alla dessa magplask och misslyckande får mig att tänka på syndabocken nummer ett – då man diskuterar Marvel adaptioner – Daredevil från 2003. Vid närmare eftertanke är de nästan identiska, båda två är grovhuggna och smaklöst respektlösa gentemot sitt grundmaterial.

017

’’We are saving our own lives’’

Producenten och före detta Sony VD’n Amy Pascal försöker desperat återställa sitt ödelagda rykte – efter den email läcka som drabbade Sony 2014. Hur Pascal klarar sig undan svidande kritik medan Lucasfilm Kathleen Kennedy närmast korsfästs ute på internet, är omöjligt att förstå. Pascal är nu ansvarig för både The Amazing Spider-Man och Venom, en gång är ingen gång, en andra gång är oförlåtligt… I en intervju från 2017, då Pascal tillsammans med Marvel Studios Kevin Feige marknadsför Spider-Man: Homecoming, så ser vi Pascal tala om Venom – som då var på manusstadiet, Feige ser ut som att han vill dunka huvudet i väggen och springa gallskrikande därifrån… Jag delar den känslan till 100 % efter att ha behövt uppleva detta.

Betyg 2/10

Bäst: Hardys monologer

Sämst: Allt annat…

Fråga ? Vem kommer vilja se något som har anslutning till detta ?

Filmspekulationer för 2018 Del 3

Publicerad den 5 februari, 2018 av bosstime55

Dark_Phoenix_Entertainment_Weekly_Cover2

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

X-Men Dark Phoenix

X-Men serien står just nu inför ett udda öde, om Disney lyckas med sitt uppköp av 20th Century Fox och dess tillgångar, blir det nästan oundvikligt att skrota allt som varit och börja om från början som med Spider-Man. Om nu köpet skulle underkännas av den amerikanska staten, så kommer Dark Phoenix var betydligt viktigare för Fox. X-Men serien har aldrig varit i närheten av Marvel Studios eller Warner Brothers/DCs största framgångar.

X-Men Apocalypse var ett haveri som borde ha lagt serien på is. Fox matar tjurskalligt på med så mycket de kan och hoppas att någonting faktiskt ger positivt utfall, för bara några veckor sedan läste vi rykten som menade att en film om Kitty Pride är under utveckling. Förmodligen så försöker man i detta läget få ut så mycket man kan av serien innan uppköpet blir av, och på så sätt säkra inkomster och inte lämna pengar på bordet.

Konceptbilden på Sophie Turner som Jean Grey/Phoenix är helt fantastisk, men därefter kan jag inte vara annat än skeptisk. Simon Kinberg som gått som manusförfattare till regissör, känns lika pålitlig som mannen i gränden som vill sälja doktorsavhandlingar. Förvisso skrev Kinberg Days Of Future Past, men vid sidan av det så har han stått bakom två av de största oförätter i genren med X-Men: The Last Stand och Fantastic Four – en av världens sämsta filmer. För knappt ett år sedan publicerades ett inlägg om min skepsis kring Dark Phoenix, de åsikterna har inte ändrats nämnvärt.

Berättelsen känns för stor och komplex för en enda film, med tanke på att Fox sällan är villiga att verkligen betala för sig, så misstänker jag att stora kompromisser kommer att ske. Det här kan vara sista gången vi får se serien i denna tappning och nog vore det roligt om det kunde sluta på topp, chanserna för det ser dock astronomiskt små ut.

Ekonomin
Days Of Future Past är seriens mest framgångsrika inlägg, knappt 750 miljoner dollar spelades in. Solitt men långt ifrån samma braksuccé som Deadpool, som hade en mindre prislapp för sina produktionskostnader. Apocalypse gick betydligt sämre och i USA lyckades filmen ’’bara’’ spela in 155 miljoner dollar, även om dessa summor är enorma relativt sätt, så är de katastrofala sett till att filmer idag måste spela in över tre gånger sin budget för att vara framgångsrika. Apocalypse spelade totalt in 543 miljoner dollar, en alarmerande siffra. Om kritiken är lika svidande mot Dark Phoenix så ser jag ingen annan utväg än att den ekonomiska kapaciteten återigen är lamslagen.

Gissning: X-Men: Dark Phoenix spelar totalt in 600 miljoner dollar

Kritiken
Den utomordentligt framgångsrika och kvalitativa Logan kommer inte göra det lättare för Dark Phoenix. Det skall väldigt mycket till om filmen skall få ett sämre mottagande än X-Men: Apocalypse, däremot är risken stor för att det återigen blir rörigt, för många karaktärer som inte berör och en berättelse som är kan tyckas vara väldigt udda. Vi har – eventuellt, att göra med karaktärer med namn som Lilandra Neramani, bara det kan slå slint om filmen inte är bra.

Gissning: X-Men: Dark Phoenix landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 55 %

emma_stone_-__61st_bfi_london_film_festival__battle_of_the_sexes__premiere_on_october_7-14

The Favorite

Emma Stone gör sitt första kostymdrama, om vi bortser från hennes lilla inhopp som moder Maria i Saturday Night Live. Det borde räcka som utropstecken. Yorgos Lanthimos regisserar och det lär betyda att detta inte blir någon vanlig slentrian i en genre som sällan erbjuder något nytt. Istället för långsamt tempo och stram dialog så kan The Favorite bli lika galen som Lantimos tidigare filmer, där han blandar humor, allvar, trams och mörkt drama. Än så länge finns inget premiärdatum, gissningsvis anländer filmen först till filmfestivalen i Cannes och går sedan vidare till Toronto på hösten. Detta är min personliga joker i denna kortlek av storfilmer.

Kritiken
The Favorite landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %

Image copyright and courtesy of Sony Studios 2018

Venom

Tom Hardy spelar Eddie Brock, Ruben Fleischer står för regin och Michelle Williams medverkar också på ett hörn. Ungefär där tar det slut med matnyttig information kring Venom. Sony drar igång sin egen – besynnerliga, Marvel satsning som verkar gå ut på att sabotera för Marvel Studios genom att sakta men säkert urholka valmöjligheterna för biroller och skurkar för Spider-Man. Det fanns/finns rykten om att Sony tittat närmare på att göra solofilmer med skurkarna Kraven The Hunter och Mysterio. En ide som verkar lika klok som att göra en bil utan varken ratt eller hjul.

Det finns i nuläget inga detaljer kring hur man skall kunna klara sig utan (?) Spider-Man, vissa – helt grundlösa, rykten menar att Tom Holland kommer att göra ett litet inhopp. Sony vill göra en Deadpool liknande historia av Venom, med extremt våld och skräckinjagande scener. Detta går helt emot vad Marvel Cinematic Universe är, det är illa nog med att vi tvingas till att krampaktigt föreställa oss att de dystra Netflix-serierna Daredevil och Jessica Jones, utspelar sig i samma stad där det nyligen skett en gigantisk utomjordisk invasion.

Hela utgångspunkten med Venom känns förvirrad och stressad. Risken är stor att det blir samma typ av misslyckande som The Amazing Spider-Man och Spider-Man 3, fantasilösa och helt meningslösa filmer som inte ger dessa karaktärer någon sorts adekvat rättvisa.

Fortsättning följer i del 4

Årskrönikan 2017

Publicerad den 31 december, 2017 av bosstime55

Ännu ett år har passerat och det är på många sätt mörka tider. Världen ser ogästvänligare och hotfullare ut än jag någonsin sett den under min tid i livet. Men ljuspunkter har förekommit. Där det politiska läget i USA förvandlats till en cirkus av korruption och bottenlös inkompetens så visar amerikansk film fortfarande att det finns gott om kreativ energi, vare sig det gäller miljonproduktioner eller små diskreta projekt.

Disney dominerade återigen alla våra nyhetsflöden genom sina tre (två om man bortser från Spider-Man Homecoming som juridiskt står hos Sony Pictures) gigantiska Marvel filmer. Samtliga var lysande men Guardians Of the Galaxy Vol. 2 och Spider-Man: Homecoming var absoluta toppkandidater. Åskguden Thor fick äntligen en riktigt bra film att hänga sin hammare på. Taika Waititi ignorerade helt och hållet tankesättet att storfilmer inte kan ta risker. Thor Ragnarok är en helt vild åktur som i första hand bör kategoriseras som en komedi, ett stilval som enbart det är värt att lyfta på kepsen för.

Rocket Raccoon, Peter Quill, Groot, Drax och Gamora återvände med oväntat stort drama och några av årets finaste scener. Karen Gillan och Zoe Saldana fick båda två stå för en av årets mest minnesvärda dialoger om syskonkärlek och avund. Och vem kan glömma scenen med Taserface ?

Men den mest triumferande återkomsten skedde då Spider-Man reste sig ur graven som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man grävt åt serien. Vad vi fick se i Captain America: Civil War var bara förrätten, Homecoming kan stå på helt egna ben utan sina stora specialeffekter och kontext i detta stora Marvel universumet. Det är en suverän karaktärsstudie och en lika genial skildring av livet i ett amerikanskt gymnasium. Filmen tilldelades vårt högsta betyg och såg ut att stå som ensam vinnare som den enda filmen från år 2017 som belönats med tvåsiffrigt betyg.

Star Wars: The Last Jedi blev en oväntad kontrovers, om man enbart gör en snabbtitt på internet verkar det nästan som om regissören Rian Johnson och Lucasfilm skapat en film i ondskans tecken – i samma härrad som Leni Riefenstahl Viljans Triumf. Som vanligt vill jag inte göra detta till något angrepp mot de människor som genuint har invändningar mot filmen, men reaktionen är för mig bitvis obegriplig. Då man vill kategorisera detta som den sämsta Star Wars-filmen någonsin rekommenderar jag att man ser scenen mellan Natalie Portman och Hayden Christensen i vardagsrummet på Naboo, om möblerna eller aktörerna är mest träiga måste man nog vara expert för att avgöra.

The Last Jedi spelar inte lika mycket på nostalgin som The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story. Rian Johnson struntar blankt i tidigare kutymer som följt med serien och skapar på så sätt en spänning både i scenerna och strukturen. Sättet filmen vänder och vrider på sin handling är mästerligt. Och då The Last Jedi vill krossa våra hjärtan (på rätt sätt) är den närmast ostoppbar. När jag tänker tillbaka på första visningen kan jag inte låta bli att rysa av välbehag. Således var det omöjligt att inte dela ut absolut högsta betyg och utnämna den till årets bästa film.

1280-dark-phoenix-1493070961013-1280w-1499398641308_1280w

Och självfallet räckte det inte för Disney att enbart stå som årets – ekonomiskt, mest framgångsrika studio, bara för några veckor sedan klargjorde man ett köp av 20th Century Fox, något som innebär att Marvel nu har tillgång till hela sitt karaktärsgalleri med X-Men och Fantastic Four. Affären kommer ta tid och precis som med Spider-Man kommer man nog behöva gå försiktigt fram då man – förmodligen, startar om och börjar integrera sina egna versioner av karaktärer som Wolverine och Storm.

De lite mindre filmerna fick också se sig väl representerade i år. Emma Stone gjorde en grand slam med sin insats i Battle Of The Sexes. Istället för att trycka in pekpinnen i folks ögon så är Battle Of The Sexes en rolig och varm film om ett ämne som inte kunna vara mer passande i dessa tider. Martin McDonagh slog också på stort och gjorde en Fargo-liknande thriller i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri där den amerikanska småstaden slukar upp moral och sanning.

Att utse årets person är något för ytligt och fånigt med tanke alla fantastiska personer som verkar i det tysta. Men om vi bara ser till publika människor och kändisar så skall självklart Cobie Smulders och the ’’heavy weight champion herself’’ Emma Stone stå högst upp. Smulders gjorde en otrolig insats på Stockholm Comic Con med sitt fantastiska humor och lyfte en annars ganska platt tillställning.

Och Emma Stone gav allt hon hade till sina fans då hon – på sitt patenterade energisk och glada vis, frälste fansen som väntat på henne vid London Film Festival.

2017 år markerade också första gången Tiger Film officiellt utförde ett resereportage. Resan till London och dess filmfestival blev genast en klassiker och vi kan inte vänta platt ge er mer av denna typ av inslag.

Någonstans mellan det lilla och det stora såg vi Christopher Nolans Dunkirk. En otrolig uppvisning i perfekt hantverk och teknik. Nolan fortsätter att töja på gränserna för vad som är möjligt med sina otroliga ambitioner, som denna gång innebar riktiga stridsflygplan och mängder av statister som skapar en fantastisk närvaro i filmen. Trots skalan så handlar Dunkirk om människorna bakom det storslagna. Samtliga berättelser i filmen är om anonyma soldater eller civila som var villiga att offra allt antingen för sitt land eller bara för att komma hem.

Och så till det som var mindre roligt inom filmvärlden. Man kan nästan inte skriva en summering av året utan att nämna skandalen med producenten Harvey Weinstein. Vad jag ansett om Weinsteins vidriga sätt att arbeta – där han enbart letat efter bekräftelse inom branschen, blev inte bara bekräftat utan ökade till något som inte ens en cyniker som jag själv kunde tro.

Weinsteins uppblåsta skurkimperium fick under slutet av 2017 se sig krossat av en flodvåg av skandaler som både chockade och äcklade hela världen. Hela utrensningen mot övertramp och förföljelse mot kvinnor inom samtliga yrkesgrupper är utan tvekan en av årtiondets viktigaste skiften. I dessa situationer så inser man hur trivialt saker som nöje och underhållning är i jämförelse med förtrycket som sker i skuggorna.

Även om Tiger Film knappt kan beskrivas som en mikroaktör i periferin så blev chocknyheterna om Bryan Singer och Kevin Spacey precis lika motbjudande, man känner både skam och sorg över att man inte på något sätt kunde sätta stopp för dessa monstruösa uppvisningar, där unga män och kvinnor fått sina liv förstörda av monster som enbart prioriterat sin egen patetiska hedonism.

Hur svårt det än må vara att tala om något så trivialt som musik efter detta så vill jag ändå nämna ett par tillfällen under året då konserter och musiker fick lysa.

U2 spelningen i Berlin är självfallet det starkaste minnet, en både våt och lite sval kväll – sett ur ett klimatperspektiv, blev närmast oförglömlig genom en fantastiskt entusiastisk publik och ett U2 som nu anlände med en av sina absolut bästa setlists någonsin. Kasten mellan eufori och sorg var enorma, från tårarna i Miss Sarajevo till den helt vansinniga dansen i Elevation ledde denna kväll fram till min egen historiebok. Sedan knöt man ihop säcken då man släppte albumet Songs Of Experience, ett oväntat strakt album med ett par fantastiska spår som Love Is Bigger Than Anything In It’s Way och The Little Things That Give You Away.

rs-john-mayer-8764aea4-9a74-44ed-ac5e-8c6ad3d97205

På hemmaplan (Stockholm) så skedde två riktigt bra spelningar, ironiskt nog var de så skilda åt som man kunde tänka sig. John Mayer som fått utstå kritik för att vara mesig och blek som musiker, bjöd på en fantastisk kväll där han precis som på sina album blandade allt från lätt pop till hård blues som fick mig att tro att Led Zeppelin med John Bonham återuppstått. Öppningen med Waiting On The World To Change blev också obeskrivligt bra då den drämde ned bara några minuter efter att Emmanuel Macron hade besegrat Marie Le Pen i det franska presidentvalet.

Kompositören Hans Zimmer skulle också inta Globen med ett enormt ackompanjemang med monstermusiker som Tina Guo på cello. Jag har haft turen nog att se ett par olika filmmusik konserter, ofta går de i den klassiska musikens fotspår, det är formellt och rakt. Zimmer ville riva ned de här föreställningarna om hur filmmusik skulle framföras, istället för att dirigera musikerna intog han scenens mitt och emulerade snarare ett rockband än en symfoniorkester. Spelningen blev en stor och intensiv upplevelse där stycken som Wonder Woman-temat närmast fick hela arenan att vibrera.

Ghost på Gröna Lund fick mig också att förstå att de var mer än bara gotisk yta. Det svenska metalbandet känns redo att invadera de riktigt stora spelutrymmena som Globen och kanske till och med Ullevi om ett par år ?

Sämre gick det för Håkan Hellström som gav sig ut på något som verkade vara en turné som enbart hade hybris som sin kärna. Genom uselt väder och en helt odräglig publik på Stockholm Stadion blev det som tidigare varit varma och intima tillställningar till en ren plåga. Att ljudet gjorde det mer eller mindre omöjligt att höra något annat än ett vasst brus hjälpte inte.

När det kommer till interaktivmedia så blev ett begrepp ökänt – Loot Box. Detta påfund som började tillkomma i allt fler spel sedan de enorma framgångarna med så kallade ’’Free to Play’’ spel på den mobila marknaden, blev i år ett otyg som mer eller mindre fick hela Electronic Arts supersatsning Star Wars Battlefront 2 att kapsejsa. Vad som i grund och botten är ett riktigt bra spel förvandlades till en så stor kontrovers av hat och grova svordomar från delar av allmänheten att spelet just nu känns radioaktivt. Det blir en stor sorg att ett spel med så goda förutsättningar helt och hållet kan undermineras av ett riktigt uselt beslut.

Bungie såg ut att ha en säker succé med Destiny 2. Den helt geniala formulan för spelarbelöningar i form av vapen och utrustning hade förfinats till sin spets i uppföljaren. Enspelarläget var äntligen spelbart och flera små problem hade tagit bort. Tyvärr så stagnerar spelet alldeles för hastigt efter att man nått maximal nivå på sin spelfigur. Vad som sedan återstår är en ganska hjärndöd repetition som knappt skulle gå att godkänna utan sällskap av vänner och bekanta. Den sociala asketen av Destiny kommer förmodligen alltid att vara seriens mest omtyckta signum. I och med detta föddes även vår egna – minimala, klan Tiger Film Team. För alla er som är intresserade att spela med oss får gärna kontakta oss på vår mailadress.

Vårt fortsatta intresse för statysamlande fortsatte att belöna sig med några helt otroliga pjäser såsom Beta Ray Bill. Singapore baserade XM Studios fullkomligt körde över sina konkurrenter med produkter som helt och hållet utklassar det mesta i branschen. 2018 ser ut att bli ännu en fantastisk år för både XM Studios och Sideshow Collectibles med mycket spännande projekt som Scarlet Witch och Yoda Legendary Scale.

Avslutningsvis så kommer ett par reflektioner kring Tiger Film. 2017 blev intensivare än någonsin, med fler recensioner och mer innehåll. Publiceringsfrekvensen har ökat och vi hoppas såklart att även kvalitén på texterna förbättrats med tiden. Men absolut mest tillfredställande har varit de olika utställningarna vi gjort tillsammans med vår lokala biograf – Filmstaden Täby. Vi avlade vår sista utställning för året för bara några veckor sedan med Star Wars: The Last Jedi. Det blev en helt fantastisk avrundning där alla glada ansikten – stora som små, är en fröjd att få se.

Och som avslutning vill vi bara tacka alla som går vår verksamhet möjlig. Vi framför våra största tack till:

Dennis, Elliot och Gustav samt resten av den fantastiska personalen på Filmstaden Täby

Paul och Cynthia på Lost In Collectibles

Helena Stenhammar på UMG

Madeleine Käck på 20th Century Fox Sverige

Mattias Vestin och Miriam Bonassi på Disney Sverige

Terese Ruud och Marianne Djudic på Taste PR

Jesper Nordgren på Universal Sony Pictures Home Entertainment AB

Sofia Dahlén på NonStop Entertainment

Mona Holmquist på Scanbox Entertainment

Linn Stjernlöf på MI5 Communications

Alla på Playstation Press service

Samt alla er andra som gör den här cirkusen möjlig

Slutligen så skickar vi våra varmaste tack till er läsare. Tack för ett fantastisk år och god fortsättning så hoppas vi på ett fantastiskt 2018.

Gott Nytt År !

Alla på Tiger Film Blog

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: The Amazing Spider-Man