Watch Dogs 2 Recension 

wd2_thumbnail_gp_wt_265508

Ubisoft lär sig ödmjukhetens läxa och ger oss ett av sina absolut bästa spel 

Många må ha gillat del ett. Men för min egen del föll Watch Dogs för den klassiska

Achilles-hälen i att ha marknadsförts för tidigt och för mycket. Det gick från att se mystiskt och vackert ut till att bli en allt mer kompromissad och likgiltig produktion som ofta kändes som ett potpurri av Ubisofts greatest hits, lite Assassins’s Creed, lite Far Cry.

Spelet var överfyllt av frustrerande fogmassa såsom urtråkiga sidouppdrag, repetitiv struktur och som alla vet en usel huvudkaraktär i Aiden Pierce.

Del två har på förhand sett ut som en klar förbättring. Borta var pretentionerna och högmodet. Istället för ett för stort och oinspirerat Chicago flyttades vi till San Francisco.

Och nog är det med stor förvåning jag konstaterar att Watch Dogs 2 är ett av årets mest underhållande spelupplevelser.

Ödmjukt och mindre pretentioner 

Ödmjukhet är det första som slår mig med Watch Dogs 2. Ubisoft har äntligen lyssnat till idén om att mindre är mer. De helt värdelösa brottsuppdragen slängs ut – där man jagade efter en slumpmässig medborgare, det fåniga allvaret avrättas tyst på en gårdsplan. Mallen att låsa upp delar av kartan med Ubisofts klassiska ’’klättra upp på hög höjd’’ är också oskadliggjord. Istället är det lek och underhållning som blir fokus.

Berättelsen är en underhållande skröna där man övertydligt pekar på övervakningssamhället och det allt mer reducerade privatlivet. Det funkar som bäst när samhällskommentarerna får spela andra fiol. I det värsta av stunder blir det skrattretande likt regissörens Oliver Stones paranoia som kan ses i filmen om mordet på president Kennedy.

MTV karaktärer 

Hjälten Marcus Holloway och hans entourage av excentriska hackers har ofta tendensen att bli enerverande och fåniga i sitt barnsliga MTV-beteende, men med en stor dos ironi och syrlig humor blir det uthärdligt i det ganska långa enspelarläget.

Delen där spelaren ställer till hyss i världen med hjälp av sin smarta telefon är till en början bökigt- spelet hänvisar till ikoner och förkortningar, jag kan samtidigt ställa mig frågande till varför Ubisoft valt en så krånglig metod för att fjärrstyra bilar.

Drönaren är din bästa vän 

Men ett par timmar in är allt invant och hyfsat bekvämt. Watch Dogs 2 öppnar upp sin uppdragsstruktur och tittar på Deus Ex och Dishonored i att flera uppgifter går att lösa ur flera vinklar. Personligen har jag knappt rört mig ur min svarta Lamborghini kopia då spelets två drönare fått göra allt jobb.

Det är svårt att inte bli underhållen då man löser scenarion –  som i de flesta fall skulle sluta i massaker, med att tyst styra sin drönare genom en hel kontorslokal fylld med vakter och övervakningsutrustning.

Problem uppstår dock då Ubisoft inte helt vågar anamma en öppen struktur. Flera gånger uppstår komplikationer då spelet förväntar sig att man fysiskt skall befinna sig på specifika områden. Frustrationen över snyggt ha manövrerat sin drönare genom en hinderbana av fiender, för att sedan få en kalldusch att allt måste göras om igen, är lika kul som en kraftig huvudvärk på en Heavy Metal konsert. Det skall också tilläggas att vissa uppdrag flera gånger är bedrövligt otydliga. Ett bra exempel på detta är ett pussel som till synes verkade omöjligt och där lösningen helt enkelt låg i en vinkel som inte kunde ses, i dessa situationer är Watch Dogs 2 uselt och ogenomtänkt.

Stealth biten är också trubbig och delvis provocerande. Att styra in drönare i lejonkulan är inprincip det enda sättet att verkligen kunna utföra allt som en tyst ninja.

Så fort jag stampar in med Marcus spårar allt ur, vakter ser mig på kilometers avstånd och förstärkningar kallas in blixtsnabbt. Enbart en väldigt klumpig närstridsattack finns till förfogande som ofta slutar i att halva vakstyrkan ser dig då den tar en evighet att utföra. Det enda distans vapnet som kan nyttjas för pacifisten är en helt bedrövligt usel elpistol.

Arkadfysik

Att köra runt i San Francisco är mestadels dugligt, det finns ingen realistisk bilfysik att tala om, istället väljer Ubisoft att helt anamma ett arkadsystem med bilar som saknar vikt och tyngd. Det är inte optimalt men i jämförelse med den katastrofala bilkörningen från del ett så är detta himmelriket.

De ’’Souls’’-inspirerade invasionerna då andra spelare tar sig in och försöker stjäla data återvänder. För det mesta leder det till hyfsade jaktsekvenser då man desperat söker efter sitt mål. Irritationen uppstår då jag blivit nedskjuten minst en gång för mycket då jag enbart försökt utforska spelvärlden. Värst tillfället har varit den gången jag blivit avrättad på håll när jag varit sekunder ifrån att lösa ett av spelets många underhållande mini-pussel. Dessa går lyckligtvis att stänga justera i inställningarna.

Mer intressant är då spelare blir inbjudna att delta i polisjakter när andra spelare orsakat överdrivna mängder illegala aktiviteter. Att se uppåt tre spelare hämningslöst söka upp sin måltavla är oerhört tillfredställande.

Ubisofts bästa på åratal 

Watch Dogs 2 erbjuder för första gången på länge en roande och underhållande stund med ett Ubisoft spel. Mycket utfyllnad har tagits bort och fokus får ligga på den lekstuga en öppen spelstruktur erbjuder.

Det saknar finessen och skärpan för att ens kunna nämnas i samma meningen som Rockstars åtskilliga grandiosa mästerverk. Men de skorna försöker inte Ubisoft heller fylla. Watch Dogs 2 är opretentiöst och ödmjukt samt underhållande.

En av årets trevligaste överraskningar.

Betyg 8/10

Bäst: Underhållningsfaktorn, den perfekta storleken på spelvärlden och Ubisofts vilja att lyssna till kritiken.

Sämst: Otydliga uppdragsmål och oviljan att helt våga öppna upp strukturen likt Dishonored eller Deus Ex.

Fråga: Kommer Ubisoft ha lärt sig läxan till del tre och behålla fokus ?

Dags för spelvärlden att mogna

punk

För ett tag sedan fick vi ett nästan väntat besked. Eidos Montreal skjuter upp sin Deus Ex uppföljare hela sex månader till augusti 2016. Om det vore Star Wars: The Force Awakens som åkte på samma behandling skulle det bli upplopp påa gatorna. Att försena ett spel knappt tre månader innan dess betänkta ankomst är något som bara kan ses som vansinne om vi tittar på vilken annan bransch som helst.

Oftast är en försening av en film (Pan) eller skiva som (Guns N Roses Chinese Democracy) oftast indikationen på stora problem och en slutresultat som oftast faller platt.

Det har många gånger spekulerats varför spelbranschen inte kan hålla sig till ett tidsschema som alla de flesta branscher klara galant. Chanserna att Apple först skulle annonsera iPhone 7 – placera ett datum, för att en månad senare en kort innan lansering, skicka tillbaka produkten till arbetsbänken. Det sker inte, aldrig.

Analytiker och branschexperter skyller på finansvärlden och Wall Street. Flera åsikter menar att spelet måste få igång en förhandsförsäljning och på så sätt kunna bjuda kvartsrapporterna med goda prognoser för framtida inkomster.

Detta stämmer inte helt, en aktie rör sig uppåt på framtida vinster, och förväntningarna om att slå föregående vinster och prognoser. Disney får ännu inte rapportera om någon försäljning relaterad till Force Awakens merchandise  eftersom de strider mot revisionsregler och bestämmelser.  Det är alltså bara skadligt att först presentera en vinstprognos för att sedan behöva revidera den nedåt.

Om vi tittar på mediabolaget Viacoms senaste kvartalsrapport, är en stor del av kritiken från bössexperter att kvartalet saknade ’’kraften’’ från Transformers. Detta drog ned aktien flera procent och aktien sänktes av flera analytiker.

Så att presentera prognoser och förhandsbokningar för ett spel som sedan skjuts upp två kvartal är ingeting någon önskar. Då är till och med värt att skicka ut ett ofärdigt spel som Assassin’s Creed Unity, enbart för att klara prognosen.  När ägaren Square Enix rapporterar och prognostiserar kommer Deus Ex Mankind Divided bli en öm punkt att ta upp, det är utebliven vinst i ett par kvartal. Wall Street tittar alltid på framtiden inte det faktiska kvartalet, prognoser är allt.

Vi måste få utvecklarna och distributörerna att börja bli ärligare, att sluta annonsera sina produkter åratal innan de ens är på förproduktionsstadiet. Vem blir egentligen glad av att se en snygg men total irrelevant CGI-trailer som Dishonored 2 ? Är det någon som kan säga att Watch Dogs blev precis så bra som den där falska snutten lovade två år innan ?

Det talas om att Half Life studion Valve rör sig i en egen tidsrymd som döpts till ’’Valve Time’’. Tyvärr verkar vi behöver applicera denna rabiata galenskaps matte på de flesta kommande spel. Om vi tittar på Blizzards nu avslutade Starcraft 2 saga, så tog den fem år att slutföra allt. Om någon hade lagt upp detta schema för mig hade jag fått gråa hår.

Jag kan redan nu cyniskt börja spekulera i att Kingdom Hearts 3, Horizon Dawn och ett par andra kommande annonseringar på 2016 års E3 ligger årtal framåt i tiden.

Ett drömscenario vore att få hela branschen så ärlig och realistisk som Witcher utvecklaren CD Projekt Red eller Bethesda Game Studios. Fallout 4 annonserades ett halvår innan och Bethesda höll datumet. Kommande sci-fi spelet Cyberpunk 2077 som CD Projekt Red skissar på skall först visas upp 2017, tills dess kniper de igen.

Men ett sådan makalöst klimat kan vi bara drömma om. Framtiden kommer troligtvis att bara bjuda på mer hybris, brustna löften och provocerande tidsplaner.