Etikettarkiv: Zack Snyder

The LEGO Batman Movie Recension 

Publicerad den av

017

En explosiv, tokig och rejält härlig åktur i den bästa Batman-filmen sedan 2012

Ja ! Lego Batman är omåttligt mycket bättre än några av de senaste satsningar som Warner Brothers försökt sig på i DC-universumet. Inte för att den jämförelsen säger särskilt mycket. Batman V Superman: Dawn Of Justice samt Suicide Squad hör hemma i en livstidskarantän för filmer som är farliga mot allmän häsla.

Att en animerad film med blockfigurer – och en definitivt för stor moralkaka – är den bästa Batman filmen sedan Christopher Nolan drog ihop säcken för sin trilogi år 2012, är däremot ganska storartat.

När Lego Filmen kom för tre år sedan blev hela världen hänförd. Utom jag själv…

Det var något för hurtigt och högljutt för att vara helt kompatibelt med min smak. Batman i legoformat delar mycket av sin föregångares attribut. Det är en otroligt snabb och tokig upplevelse som far kors och tvärs mellan film – och Batman referenser.

Skogstokig åktur 

Ibland blir det för mycket. Det tramsas och flamsas utan egentlig poäng vid flera tillfällen,  då är det både påfrestande och blekt att beskåda. Men för det mesta hittar Lego Batman en strålande balans mellan bra berättande och skogstokig humor.

När regissören Chris McKay skärper sina sinnen, levererar han vass och slagfärdig komik som träffar alla åldrar. Den goda dosen ironi och självdistans, som filmen stolt poserar med, ger ett sympatiskt intryck, det blir svårt att inte känna sig helt bekväm med allt vansinne som sker.

Åkturen är för det mesta helt vild. Det byggs, sprängs och skojas konstant. Återigen lyckas Lego versionen överträffa sina äldre och surare bröder på alla fronter.

Kärlek till materialet  

Ofta blir det tydligt att Lego Batman förstått psykologin och sitt grundmaterial bättre, än både Zack Snyder och David Ayer någonsin gjort. För Batman fanatikern är det en öppen kakburk. Referenserna flödar och iscensätter välkända ögonblick med både charm och finess. Filmen kombinerar ett typiskt barnfilmspatos, med ett moget funderande kring Batmans ständiga vilja att hålla distansen mellan sig själv och sina närmaste.

Visst blir det övertydligt, men samtidigt ger denna infallsvinkel en tydligare förankring och närhet till karaktärer som Alfred Pennyworth och Barbara Gordon.

De två nämnda som ageras av Ralph Fiennes och Rosario Dawson tillsammans med Will Arnetts mycket underhållande Batman tolkning, ger ett både bekant men skruvat porträtt.

Joker når inte fram 

Tyvärr går det inte lika bra för Zach Galifianakis och Michael Cera som Joker och Robin. Joker tas till en punkt där han inte riktigt känns bekant, det är ett alldeles för generellt porträtt, och jag kan undra om en mer tafatt skurk hade fått vissa moraliska intentioner att fungera smidigare. Ceras Robin känns också något tunn, mot slutet känns det som att karaktären fått motorstop.

Det gäller också filmens sista del där den irrar bort dig och inte riktigt återfår fotfästet. Då faller man tillbaka på en inköpslista där punkter kryssas av snabbt och utan egentlig finess.

The LEGO Batman Movie är snabb, rolig, fyndig och bitvis vuxen. En riktigt räddare i nöden i en årstid som brukar lämna en kall i både temperatur- och filmväg.

Betyg 7/10

Bäst: Den bitvis helt strilande humorn och självdistansen.

Sämst: Filmen hade mått bra av lite mindre trams, samt ett helt renoverat porträtt av Joker.

Fråga: Hur kan detta vara så mycket roligare än de obscent dyra produktionerna ?

Batman V Superman: Dawn Of Justice Recension 

Publicerad den av

Det är svårt att inte gapa av skräck,chock och sorg över vad Zack Snyder reducerat fantastiska karaktärer som Batman och Wonder Woman till. Batman V Superman är en komplett katastrof från början till slut.

Med sin budget på 250 miljoner dollar, tre års mellanrum sedan den fullkomligt bedrövliga och identitetslösa Man Of Steel borde några framsteg kunnat ske. Men tyvärr är vad vi fått serverade en kalkon som skulle mätta flertalet matmissbrukande familjer på den amerikanska thanksgivings helgen.

Redan från introduktionen börjar oron pulsera. Flertalet scener,kompositioner och tematik känns som riven ur Christopher Nolans eminenta Dark Knight-trilogi. Snyders sedvanliga nedtonade och gråa estetik härjar vidare och förtar överraskningar och spänning, allt körs ned i den köttkvarn som stått som visuell ledpunkt i Watchmen och 300. Det bli snabbt tydligt hur o-flexibel Snyder är att behandla valfritt ämne individuellt.

Hela starten känns bitvis förvirrad och vilsen. Skyltar med dokumentär-artad text dyker upp för att skapa något form av dokumentär känsla, likt den Martin Scorsese använde sig av i Maffiabröder. Dock överges detta snabbt och jag ställs personligen undrades till varför dessa stilval gjorts överhuvudtaget.

För serietidnings-själen inom mig borde kärleken och upphetsningen vara total då vi faktiskt skall få en ny Batman-film, men tyvärr så trilskas och fumlar Snyder med karaktärer och skeenden som borde vara perfekta på vita duken. Ben Afflecks Batman förblir en grå och ointressant surpuppa som saknar energi och liv. Affleck som visat sig oerhört kompetent de senaste åren känns fel-regisserad och där han mest grymtar och muttrar. Nog för att Batman inte stått för några Tony Stark gliringar, men när hela karaktären känns grå och spänningslös finner jag mig själv aldrig bli exalterad över det faktum att en ny Batman film anlänt.

Jeremy Irons Alfred känns konstigt distanserad och död. På lag nummer två är problemen än större. Henry Cavills Stålman är precis lika torr och karismatisk som en säck med hammare, den påträngande romansen mellan hans Clark Kent och Amy Adams blaskiga porträtt av Lois Lane förvandlas snabbt till seg sirap, där kemi och värme helt uteblir.

Jessie Eisenbergs Lex Luthor är kort och gott grotesk. I en blandning av överspel som får Jack Nicholsons Joker att framstå tillbakadragen och avvägd. Efter bara några ynka minuter blir Eisenberg helt outhärdlig, alla överdrivna gester,ljud och egenheter bör driva den mest tålmodiga person till vansinne. Inte blir det bättre på Wonder Woman-fronten där Gal Gadot underpresterar och visar upp absolut noll karaktär för den kanske bästa karaktären DC har att komma med. Wonder Woman är för mig personligen husguden, definierar ordet bäst, ja tryck in vilka superlativ du vill, men denna version försätter skräck och sorg i mig. Diana får ställa dig bredvid Marvels Dr Doom som en karaktär som bär på en förbannelse när det kommer till spelfilm.

Filmens absoluta kryptonit ligger dock i den totala avsaknaden av helheten eller samhörighet. Det är länge sedan jag sett en film i den här skalan som tuffar fram så sjukligt och trött. Flera gånger bryts scener av med en svart övergång som varar i sekunder, för att sedan sparka igång igen med en helt avskild sekvens. Det känns då som att allt är ihopsatt av dagisbarn med klister och saxar. För även om Stålmannen själv sköt på den här lasten av förvirring, så kvarstår faktum att klippning och tempo helt verkar ha avrättats i produktionen. Det är flertalet gånger så spretigt och o-fokuserat att jag inte kan avgöra skillnaden mellan drömsekvenser och den faktiska berättelsen. Nog för att logiska luckor och rejäla verklighetstramp krävs för vilken valfri serietidningsfilm som helst, men när logiken helt raderats är det omöjligt att inte slita sitt hår över flera skeenden. Det känns bitvis helt idiotiskt.

Allt vi bjuds på är trasiga och trötta tvättlistor där Snyder bockar av legendariska bilder eller skeenden från serietidningarna. För den som bara ytligt bekantat sig med DC Comics på förhand blir det obegripligt, för en inbitne mördande tråkigt då flera sekvenser signaleras långt innan de sker.

Överraskningar, underhållning och humor lämnas också kvar på någon främmande planet, långt borta. I sekvenser som den sedvanliga Batmobile-jakten eller Stålmannens räddningsaktioner är det skrämmande hur platt Snyder genomför det hela.

När allt är slut och lämnat bakom mig, känner jag mig helt tom inombords. Karaktärer som jag älskat och vårdat internt känns överkörda och förgiftade. Och trots denna harang av ilska och frustration finns det så mycket mer att avsky.

Den enda vettiga kommentar jag kan tänka mig är prinsessan Dianas numera legendariska citat – ’’I WILL NOT TOLERATE THIS !’’

Betyg 1/10 

Bäst: Hans Zimmers Wonder Woman tema…. kanske.

Sämst: Klippningen,regin,förvirringen,Jessie Eisenbergs hemska Luthor och tiotusen andra punkter, inte värda att uppta en enda pixel till.

wonderwoman_by_els3bas

’’I WILL NOT TOLERATE THIS !’’ 

Marvels värsta fiende

Publicerad den av

Mer hjältar och mer nörderi. Igår kom trailern till 2016 års första riktigt stora koloss, Batman V Superman:Dawn Of Justice (Puh!).

Jag har som alltid inte sett någonting förutom den alldeles för avslöjande och destruktiva Comic Con snutten Warner Brothers skamset fick sända ut, efter att ha misslyckats med att hålla mässhallen i San Diego smartphone fri.

Men i och med den nya snutten där DCs finaste trio av hjältar sammansluter sig har överväldigande kritik börjat komma. För alla militanta fans som försvarat regissören Zack Snyders samtliga beslut – som Gal Gadots rollbesättning, den sedvanliga Snyder-estetiken, och såklart den där Frank Miller inspirerade Batman-dräkten, verkar det nu som om hybrisen eller den naiva optimismen slutat.

På flera håll och kanter rasar nu kritiken, allt ifrån att trailern gett iväg för mycket (varför får jag för mig att jag hört det där förut ? Ursäkta arrogansen) till att Jessie Eisenbergs Lex Luthor känns forcerad och fel.

Alla vet vad jag anser om de kommande DC satsningarna, Zack Snyder har egentligen aldrig producerat något som fallit mig helt i smaken. Måhända att Watchmen fungerar, men det är primärt för den råa styrkan som återfinns i Alan Moores geniala story, filmiskt är den precis lika steril,torr och stel som alla Snyders projekt.

Flera analytiker,experter och regissörer spår gärna serietidningsfilmens död. Stora tänkare som Steven Spielberg pekar på en otäck likhet med 60-talets westernfilmer. Andra skriker högt och spår domedagen i och med Age Of Ultrons något svagare inkomster kontra del ett.

Döden kan komma men inte genom några av dessa faktorer. Att Age Of Ultron inte rusade ifrån sin föregångare är ingen konstighet i ett nuvarande klimat där inprincip varenda film har underpresterat mot sina tidigare eskapader, titta bara på Hunger Games och Spectre. Den amerikanska ekonomin är fortfarande en osäker plats där hyror ökar drastiskt och suger upp stora delar av kassan för bio.

Om döden kommer så gör den det via DC eller 20th Century Fox.

Deadpool ser lika intressant ut som nästa års skattedeklaration och Suicide Squad har jag redan satt cirkelsågen i. Kvalitet spelar stor roll, Ant-Man kämpade upp sig upp på otroliga 500 miljoner dollar genom positivt  ’’word by mouth’’, Fantastic Four (årets sämsta film, alla kategorier) dog på samma princip.

De infektioner eller skador som usla eller misslyckade satsningar kan innebära är det virus som kan komma att slå hårdast mot Marvel och deras fortsatta framgångar. För utanför denna cirkel av dedikation och nörderi på hög nivå, skulle jag gissa att en stor del av publiken inte sitter och kategoriserar och analyserar om filmen kommer från Warner Brothers stall eller Marvels.

Det hela kan i värsta fall slut med att den generella publiken klumpar ihop allt som en enda sammanlagd middag där det välsmakande rätter blandas med pulver-såser och mos.

För oss som växt upp med figurer som Spider-Man,Captain America eller Batman har 2000-talet varit en dröm. Christopher Nolan välsignade oss med visioner vi aldrig kunde ha drömt om för bara ett par år sedan. Marvel gjorde det omöjliga i och med den första Avengers-filmen. Jag kan bara ana att det skulle göra ont i fler hjärtan än mitt eget om klantar och klåpare som Josh Trank och David Ayer innebär digerdöden för denna historiska era.

batsignal

”Alla som ser ljuset får se mig gratis….”