Månadsarkiv: november 2015

John Wells (minimala) Filmografi

Publicerad den av

Bradley Cooper kör loss som Michelin-kock i Burnt som har svensk premiär idag, recensionen kommer imorgon. I sedvanlig ordning kör vi en överskådlig titt på regissören John Wells tidigare eskapader. Trots Wells måttliga CV på ynka två filmer, är dessa nog för att konstatera att Wells hör lika hemma i filmvärlden som de där två tragiskt inklämda elefanterna på Skansen för årtionden sedan. Ovanpå detta är samtliga filmer mönstrade och stämplade med Weinstein sigill, vilket lämnar en ännu sämre eftersmak i min mun än de ytterst mediokra filmer som utgör John Wells filmografi.

The Company Men  

Weinstein kör sitt vanliga knep och införskaffade en Sundance snackis som självklart innehöll hett debatterade amerikanska frågor som arbetslöshet,finanskraschen 2008 och förfallet av klassisk amerikansk industri. Det borde kännas relevant,vasst och träffande. Men precis som majoriteten av de inköp Weinstein utför känns det som om någon slug börshaj suttit och filat på utdelningsplanen – och inte filmens faktiska kvalitet, utdelningen i där här fallet stavas guldgubbe i sena februari eller tidiga mars. Det känns manipulativt och hjärtlöst, något som borde vara omöjligt i en film som trots sin ålder på fem år – bär med sig ett tema så relevant och aktuellt att det borde slå lika hårt som en ishaka genom en japansk pappersvägg.

Men istället likviderar filmen alla sina styrkor genom att spela på stereotyper och billiga genvägar. Händelseförloppet och dramatiken är för bekant och ingen av de tre olika karaktärsberättelserna engagerar. De nämnda genvägarna består i att spela på helt uddlösa känslor med rent löjliga melodramatiska drag. Trots en ensemble som är så namnkunnig att affischen behövt sätta sitt typsnitt till minsta möjliga storlek – Ben Affleck,Tommy Lee Jones,Chris Cooper och Kevin Costner, känns det som om varenda karaktär har blivit inköpt på dramafilmens Jula – på hyllan som har en stor REA lapp – redo att användas utan proffsinstallation, det känns grått och blir efter en kort stund plågsamt trött och förutsägbart, Affleck känns också minst tio år för gammal för sin roll. Den skulle ha spelats av en yngre och mindre erfaren aktör för att få den dramatiska effekt filmen söker.

John Wells regisserar som om han just vaknat upp lite för sent och glömt kaffet på väg till jobbet – sömnigt och oengagerande. De må vara oerhört stiligt med Roger Deakins som fotograf, men vad hjälper det när innehållet är så torftigt ? Små ynkliga spår av de teman som filmen borde omfamna – jobbet som en identitet och amerikaners världsunika arbetsstolthet, förekommer bara på den tunnaste ytan och leder aldrig någonstans.

Om The Company Men hade fått bearbetas mer – tagit sina karaktärer på större allvar och verkat utan de övertydliga gesterna hade vi kunnat få en förödande stark film som visat morgondagens hårda och skoningslösa jobbmarknad i USA. Men istället är vi fast med en film lika intressant som en maraton-tittning av hur cement stelnar.

 Betyg 4/10

August Osage County 

Jag vet inte ens vart man skall börja att dissikera den här kalkonen. Det här är så risigt att valfri Hallmark-film framstår som genialisk och nytänkande. Wells ger sig i kast med en teaterpjäs som vill visa kärnfamiljen på bristningsgränsen till undergång. Det fullkomligt ramlar ut svordomar,förolämpningar och folk som skriker så ansiktet blir rött. När den hör typen av film utförs måste det göras med en självsäkerhet med god kontroll på sina skådespelare, även om Sam Mendes Revolutionary Road är ganska långt ifrån de högre betygen – så är hans kontroll över Winslet och DiCaprio sansad och säker. Det måste finnas en fyr i stormen av utbrott och konfrontationer.  Men Wells verkar ha gått åt motsatt håll, istället för att få ensemblen att vara harmonisk och synkroniserad verkar varenda aktör få rusa på fritt som tjurar i spanska Pamplona.

Meryl Streep drar upp sin överspelsmätare förbi elva och lämnar ett överdrivet plastigt intryck. Wells gör inget för att kontrollera överspelet eller ens dosera det. Istället sväljs allt penicillin på första dosen – och det smakar illa.

När vi kommer till Julia Roberts prestation kan man enbart sucka och fråga sig hur den här kvinnan en gång i tiden håvade in groteska 20 miljoner dollar per film i lön. Detta är ca 5% av superbolaget Disneys aktieutdelning – jag står mållös när jag tänker och gör min primitiva mattematik. Roberts hänger på Streep i det vulgära överspelet. Det känns som om jag tittar på en tjugo år gammal informationsfilm inspelad för dagis. Roberts agerar så falskt och iskallt att popartisten Madonnas frostiga scenframträdande framstår inbjudande och spontant trevligt, hennes prestation känns lika genuin som en Volkswagenmodell med dieselmotor.

Problemen skall bara fortsätta med Wells oförmåga att hantera berättandet. Det skriks och bråkas utan någon ändhållplats i sikte. Scenerna känns lika stadiga som en uppblåsbar gummibåt i den starkaste av stormar. Filmen öser på med allt den kan, vändningar,missbruk, svek och etc. Tillslut verkar det som om Wells laddat en spikpistol och sporadiskt skjuter in ett magasin för att fästa de tunna plankor som skall utgöra filmen.

Hela August: Osage County känns som ett fuskbygge som TV4s program med samma namn borde muddra. Det är lamt, torftigt, enerverande långt och fullkomligt uselt.

Betyg 1/10 

Inga multiplayer recensioner

Publicerad den av

Jag får ursäkta mig. Dessa informationsblad är måttligt roliga att läsa. Men då vi fortfarande är i startgroparna vill jag förklara vår filosofi när vi recenserar spel med multiplayerkomponenter. Jag har aldrig dragits till multiplayer, om du saknar en stadig grupp att avnjuta hundratals ’’fånga flaggan’’ uppgörelser, väntar en ravin av oförskämdheter,xenofobi och annars otrevligheter som borde vara lika levande som alla de skurkar vi skjutit ned i samtliga actionspel. Dagens onlinemiljö är inget annat än en skam för alla oss som önskar spel att bli ett än mer respekterat medium.

Men det finns såklart gånger då även en kritiker som jag själv har uppskattat multiplayer. Titanfall,Battlefield Bad Company 1,2 samt ett axplock av Call Of Duty sedan det första Modern Warfare har erbjudit ett par riktigt minnesvärda timmar.

Multiplayersektioner av spel öppnar upp gator och gränder som bara kan uppstå i en så oberäknelig och kaotisk miljö som är online multiplayer. Alla har vi berättelser,anekdoter och livstidsminnen från diverse stunder i valfritt dödsmatchläge, det går inte att finna någon annanstans.

Det är såklart svårt att värja sig från den enorma adrenalinkick en vinst i Titanfall ger, kontra massaker i ett rum fullt av datorstyrda A.I enheter – i en välgjord men kraftigt styrd upplevelse som Uncharted serien.

Nu är det återigen dags för Call Of Duty att inta hyllorna och förmodligen krossa alla tänkbara försäljningsrekord. Utvecklaren Treyarch spinner vidare på det framtidstema som fått ersätta nutidens gamla och förutsägbara vapenarsenal samt krigshärjade mellanöster nivåer. Titanfall satte igång en trend där snabbare spelsystem och utökat rörelseschema blev högsta prioritet.

Vi kommer att erbjuda en recension av Treyarchs tredje del, men vi kommer att utesluta multiplayer. Jag får ursäkta om detta uttalande är provocerande och verkar ha skapats i något självgott syfte för att skapa irritation. Beslutet har tagits då varken jag eller någon i vår cirkel kan prestera på en vettig nivå för multiplayer precis som i fallet Halo 5. Inte ens om det skulle finnas sex stycken så kallade ’’kill streaks’’ aktiva samtidigt skulle jag kunna producera ett acceptabelt resultat.

Det skulle kännas både fel och förmätet att bedöma en sektion där vi saknar full kompetens. Det vore som att begära en djup och erfaren recension av Sagan Om Konungens Återkomst från en individ som inte sett eller haft någon kontakt med Tolkiens Midgård. Därför kommer vi att avstå från de flesta multiplayerlägen då vi recenserar spel, vi kommer dock göra det enskilda undantaget med Star Wars Battlefront och ett fåtal andra titlar. Jag får be alla att ha överseende med denna idé.

Men sololäget i Call of Duty har blivit en tradition lika självklar som att ljusen tänds den första advent. Det är sex till tio timmar interaktiv dum-action – där utvecklarna Treyarch,Sledgehammer Stuios och Infinity Ward tävlar i vem som kan dra längsta strået när det kommer till att fylla sitt alster med explosioner, överdrivna vändningar och fånigt dum story. Det hör till serien, det är lika självklart som att AC/DC spelar Back In Black på varje konsert och att Angus Young drar med sig sin Gibson SG. Sådana traditioner är här för att stanna och de skall även få sin rättvisa bedömning.

”The ancient fighting style of….. Blow up em’ up real good ! ” – The Mask Animated Series

Spectre en andra gång

Publicerad den av

Det blev en andra gång med Spectre, efter mycket tvekan och motvillighet. Det är inte direkt det mest prisvärda eller underhållande sättet man kan spendera två timmar och trettio minuter på. Och mitt betyg står fast vid den där molokna femman.

Spektaklet känns fortfarande oengagerade, trött och i sina sämsta stunder apatisk. De positiva punkterna från första omgången står sig dock som om de är nedförda i tysk cement. Hoytemas foto är bortom denna värld. Han positionerar och sätter samman bilderna med skrämmande precision och säkerhet. Färgkombinationerna,de olika färgfiltren blir en samlad styrka som träffar som ett knytnäveslag från Dave Bautistas trista mördarmaskin. Om Hoytema inte tar hem minst en nominering på nästa års Oscarsgala borde hela akademin spärras in i en minimal cell på livstid. Förtext-sekvensen är också en ren njutning med sin You Only Live Twice inspirerade orkestrering och sin sedvanliga visuella Bond-skuggstil.     

Sedan kan jag inte sluta tråna och drömma om samtliga klädesplagg som bärs av surpuppan Craig. Jany Temime som ännu en gång står för kostym förtjänar en stor högljudd eloge, det är en oförskämt väldresserad film precis som förra gången.  Att det blir ett framtida Blu Ray köp – för enskilda studier i Tom Ford kostymer och Crockett And Jones skor, känns lika säkert som att vi kommer få minusgrader, så stiligt är det.

Lea Seydoux och Christoph Waltz är fortfarande bara tunna skisser och känns mer ointressanta än en svensk slaskvår i mars månad. Seydoux ser ofta ut som om hon just vaknat efter en alldeles för sen och alkohol-inducerad kväll på Stureplan, ett slöare och mer oengagerat skådespel måste man leta efter med stråkastare och radar. Waltz Oberhauser är till och med svagare än Mathieu Amalrics Quantum Of Solace byråkrat som var lika skrämmande och hotfull som en Gyllene Tider konsert. Jag överdriver inte när jag påstår att klivet från Javier Bardem till Waltz är som att ta steget från en tre miljoner kronors Aston Martin DBS till en strypt EU-moped.

Känslan av uppgivenhet och frustration är den mest deprimerande delen av Spectre.

Actionsekvenserna saknar samhörighet med resten av filmen, Skyfalls största styrka låg i den ljuvliga blandningen av action med mening och en berättelse som lekte med förväntningarna. Den här gången känns det som om Mendes inte ens försöker, allt som vi tror kommer hända, händer. Alla kurvor tas med extremt ointresse och slentrianen blir som störst i filmens otillfredsställande klimax.

Vi kan kritisera och till och med hata Avengers: Age Of Ultron för dess svulstighet,röriga berättande och alldeles för stora tillit till Michael Bay liknande effekter. Ultron är en klumpig och överfylld historia som lämnade publiken utmattade och trötta. Men i jämförelse med knallpuffen som Spectre ger ifrån sig – hade jag nästan föredragit känslan av att ha sprungit tredubbla Stockholm-maraton, över den lätta sucken Spectre är.

Kontentan kvarstår – det här är årets största besvikelse.

Stiligt.Problematisk.Elegant.Chockerade.Trist.Rörig.Enfaldig – SPECTRE

Jedins återkomst krossade drömmen

Publicerad den av

Vi fortsätter på Star Wars temat.

Jag känner att den måste hängas ut och piskas hårt. Return Of The Jedi, filmen som flyr undan filmvärldens lieman och fortfarande får stoltsera som en värdig del av det gamla gardet av klassiker med A New Hope och Empire Strikes Back.

Episod 1,2,3 är de riktiga slagpåsarna i familjen, de vet vi alla. Jag tror inte att det behöver skrivas en enda ynklig stavelse till om det som tragiskt nog är officiell kontinuitet för all framtid. Det fanns långsökta drömmar från min egen sida om att Disney skulle köra en motorsåg över precis allt som bar siffrorna ett till tre – utplåna dem från den officiella ’’canonen’’ som en stråle från dödstjärnan. Då skulle vi kanske,kanske kunna sluta påminnas om den pinsamma romansen mellan Hayden Christensen och Natalie Portman, de urusla manuskripten, Jar Jar Binks, flodvågen av dåliga specialeffekter och,och…. Nej jag ger faktiskt upp med att lista fler otäckheter. Att detta fortfarande får vara en del av Star Wars-serien är en ondska större en hela det samlade rymdimperiet.

De som haft modet och styrkan kvar att älska Star Wars helt villkorslöst trots dessa otyg, förtjänar samtliga av de där medaljerna som hängs på Harrison Ford och Mark Hamill i slutet av A New Hope. Från att ha varit fascinerande,spännande och vackert föll allt ned till en tragisk soppa av beskrivna minus.

Men jag har alltid vidhållit iden att förfallet inte kom genom The Phantom Menace, för mig började det redan med Episode 6. Det var den första Star Wars filmen som jag fick se. Innan dess hade min kommunikation med serien enbart varit genom leksaker och de parodiskt usla svenska ljudböckerna. Det var Return Of The Jedi som blev den första introduktionen, något som i efterhand bara kan ses som en stor personlig sorg. Star Wars hade nog fått behålla mer av mitt hjärta och min själ om jag hade börjat regelrätt med A New Hope. Men detta var en tid utan IMDB och utan rabatter på Discshop. Att få tag i Star Wars på VHS under mitten av 90-talet var lika svårt som att finna något positivt i prequel-trilogin. Return Of The Jedi var det som fanns och där fick det bära av.  

Och efter att ha ruvat på filmen i åratal, kan jag bara konstatera att det inte finns mycket avfyra lasersalvor för. Jag vet inte hur många ljussablar jag kommer få igenom bröstkorgen för att skriva det här, men sanningen är den att jag inte tål Return Of The Jedi. Hela filmen är som en stor förvarning om vad som skulle komma sexton år senare. Projektet påminner mig om en lekstuga – fåniga karaktärer som kejsaren och Ewoker introduceras, favoriter som Boba Fett oskadliggörs på de mest patetiska vis, lägg sedan till otroligt kantig och torr regi från regissören Richard Marquand, ännu sämre dramatik och ett ytterst otillfredsställande klimax.

Filmen var kaotisk redan i sin förproduktion. Lucas hade just lämnat de stora fackföreningarna i Hollywood efter en dispyt angående för och eftertexter till Empire Strikes Back. Här kommer det som de flesta ser som det största offret i det löjliga bråket – Steven Spielberg kan inte tas sig an projektet då han inte får regissera åt någon som står utanför regissörsfacket. Istället faller jobbet på Marquand som varken hade erfarenhet av större produktioner eller specialeffekter. Stilen som går igenom Return Of Jedi  är torr,stel och väldigt platt. Lekfullheten som genomsyrade de första två filmerna är som bortblåst. Marquand verkar tro att han regisserar Shakespeares Macbeth. Det är överdramatiserat, pompöst och svulstigt.

Sägnen går också att Lucas själv fick hoppa in och styra upp filmen då Marquand var så komplett oförmögen att hantera alla bollar i luften. Detta kan vara ännu en god förklaring till filmens lägre kvalitet. Mycket av det som skulle fräta sönder 2000-tals filmerna finns här i sin linda. Bristen av energi, gråa karakteriseringar och allmänt trams.

Styrkorna finner vi i de fortfarande imponerande rymdstriderna, av någon anledning verkar Marquand trivas bättre med att regissera plastmodeller över aktörer. Dessa delar hör till trilogins stiligaste.

Men det här är ingen recension, det är ett gnälligt klagobrev. Vi kan aldrig få ett svar på om filmen hade blivit seriens starkaste om Spielberg fick ta kommandot. Vi vet att Spielberg inte direkt hade sin mest bekväma av period under tidigt 80-tal, med den självuttaldde avsmaken för Indiana Jones And The Temple Of Doom och hans plågsamma skilsmässa, jag vet inte om Hook i rymden hade varit ett trevligare alternativ än det vi står med idag.

Men det hade antagligen funnits en Billy bokhylla bara för Star Wars böcker i hemmet om jag hade sett A New Hope eller diamanten Empire först, då hade pojkdrömmen inte vuxit upp och blivit cynisk. Istället blev det Ewoker och högtravande drama, något som förmodligen fick den där riktiga frenetiska Star Wars älskaren att stanna i en galax långt, långt borta.  

”This film is not fully operational !”

Trösten i en empirisk förklaring

Publicerad den av

Danny Boyles film om Apple grundaren Steve Jobs har seglat in i ett ekonomiskt isberg. I USA har filmen på drygt två veckor spelat in chockerande låga 14 miljoner dollar enligt Box Office Mojo. Det är till och med sämre presterat än den kritiserade Aston Kutcher versionen. Hur pessimistisk och krass man än kunde vara inför att kapitalisera på Jobs liv knappt fyra år efter hans bortång, tror jag att ingen räknade med att filmen skulle gå samma öde till mötes som Apples numera döda molntjänst MobileMe.

Trots att filmen toppar expertlistor över prospekt för en Oscar och vinner kritikernas kärlek, verkar det allmänna intresset vara lika högt som den svenska styrräntan. På hemsidor över hela intranätet produceras nu analyser och spekulationer med ett syfte – hur och varför ?

Teorierna sträcker sig från att folk känner en motvilja mot att ge något som ens är associerat med Apple en krona till, på andra håll spekuleras det i att filmens story inte är i närheten så tillgänglig som manussyskonet The Social Network, till att Michael Fassbender saknar den dragningskraft som påtänkta Christian Bale eller Leonardo DiCaprio kunde ha.

Jag har varken sett Steve Jobs eller utstuderat titta på ekonomiska kurvor för att hitta en förklaring. Däremot kan jag dra en parallell till den hysteri och mani som sker på inom finansmedia vid dagen slut. Börsdagar slutar upp eller ned det vet vi alla, det handlar och köp volym kontra sälj volym, om den ena går förbi den andra får vi antingen röda eller svarta siffror.

Det här skall inte bli någon invecklad artikel med långa haranger om obegripliga finansiella termer, men det är relativt god allegori. Vid börsens stängning flyger finansmedia på varenda beståndsdel av dagens händelser. Allting som skett måste såklart gå att förklara. Jag vägrar att peka ut någon enskild instans, och nöjer mig således med att säga att många mediala institutioners förklaringar ofta kan orsaka kramp framkallade och i värsta fall skrattretande långsökta skäl. Det kan vara allt från att vinden blåste för hårt i boxaren Rockys hemstad Philadelphia till att någon av de amerikanska centralbanksorganen gjort ett ’’fifteen minutes of fame’’ uttalande som får media att explodera.

TV-profilen och galningen Jim Cramer har ett citat som alltid återkomne i sådana här lägen ’’ What does that have to do with Bristol Myers (medicinbolag) !’’. Vad Cramer åsyftar är just vansinnet i att försöka koppla ihop varenda liten detalj som sägs eller görs under dygnets 24-timmar.

För att försöka avrunda denna långa och onödigt invecklade analys, kanske vi får nöja oss med den obekväma iden att vi inte kan förklara Steve Jobs ekonomiska misslyckande. Vem hade tex kunnat förutspå att Universal skulle bräcka flera spärrar och nivåer på rekordlistan med en sjunde del i en starkt kritiserad serie som Fast & Furious ? Detsamma kan sägas om Jurassic World ?

Och vem kan egentligen hitta och ge en empiriskt god förklaring till varför vi förmodligen aldrig får se Guillermo Del Toros avslutning på sin Hellboy-saga, medan Transformers 5 redan ligger startklar för att förmodligen ännu en gång ödelägga all form av anständigt filmskapande.

Den som kan förklara denna tragedi med en stilig Wall Street-kurva eller en snyggt formulerad vetenskaplig teori skulle nog till och med kunnat få en guldstjärna av den så ökänt kräsna,kalkylerande och hårde Jobs.

”Sometimes it just won’t work” – En bild som lika gärna kunde ha kommit från en salong från en valfri visning av Steve Jobs i USA.

Ett nytt hopp

Publicerad den av

James Bond har gjort sin entre och utgång. Nu finns det bara en jätte kvar. Nu fokuseras alla ögon  på årets kanske största och viktigaste film. Förväntningarna känns babyloniska, om J.J Abrams inte levererar en film som skriver om regelboken för filmhistorien kommer besvikelsens giljotin falla. Mark Hamill sade det själv för ett tag sedan – ’’det är bara en film’’. Det har inte hjälpt, filmen har växt sig till ett okontrollerbart monster, jag tror inte jag skådat något liknande på många år.

Att en film – vars serie inte varit relevant sedan trettio år tillbaka, har lyckats nå dessa frenetiska nivåer är i sig en otrolig bedrift av Disney och deras nyförvärv Lucasfilm. Den välkända ’’hype-maskinen’’ slår på alla sina cylindrar och spottar ur sig eldslågor högre än den där elgitarren från Fury Road, analytiker och experter talar om otroliga 600 miljoner dollar som avstamps inkomst. Det känns som att de enskilda förväntningarna kan gå in i ’’light-speed’ när som helst.

Att Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy lyckats bygga upp en miljö där Star Wars fanatiker inte behöver stå i skamvrån och skämmas över repliker som; ’’We’re out of rockets sir’’, ’’Sith lords are out speciality’’ och… Ja, vad som helst från George Lucas stapplande klumpighet är i sig en fantastik sak.

De enda goda minnen jag kan ta med mig från Lucas tragedier är den makalösa atmosfär alla ni entusiaster bildade inne på den där trånga biosalongen för tio år sedan i och med Mörkrets Hämnd, klockan 00.01 i Maj 2005. Filmen startade, musiken dundrade och sedan fick vi uppleva en ångest så djup och förödande att ett evighetsmaraton med Det Sjunde Inseglet hade känts som ett mer lättsamt och underhållande alternativ.

Till alla er som fått ut det minsta av nöjen ur George Lucas avskydda 2000-tals filmer, så avundas jag er livsglädje och entusiasm. Det är något cyniker och skeptiker som jag själv skulle må bra av.

Star Wars känns för första gången på väldigt länge fullt relevant. Alla de där Kenner figurerna vi spenderade allt vårt ekonomiska kapital kan återigen betraktas med stolthet. Brittiska Amazon har idag sålt slut på Stormtrooper-rustningar. Nya licenser har getts ut, Hong Kong baserade figur-företaget Hot Toys vräker ur sig oerhört genomarbetade alster, amerikanska replika-företaget Anovos erbjuder alla typer av kostymer från en galax långt borta. Förväntningarna är lika sprickfärdiga som ett o-mjölkat kojuver. Vi börjar komma till den punkt att vi kan jämna biografer med marken med en enda gnista, stämningen är så hög explosiv.

Själv känner jag mig lite trevande när det kommer till att göra trampolin hoppet ned i den hype-pool som är The Force Awakens. Jag har som alltid undvikit den senaste trailern. Men de få glimtar vi fått i den första aptitretaren och den något mer fylliga andra trailern lämnar mig konstigt oberörd. Enbart rollvalet av Gwendoline Christie som Captain Phasma får mig att nicka belåtet

Även om Abrams,Kennedy och önskar göra filmen till ett motgift mot de mardröms framkallande delarna episod 1-3, så blir jag inte såld, hur mycket jag än försöker. Den smetiga digitala tonen som serien dragits med sedan 1999 är kvar, scenen ur den första trailern där John Boyega dyker upp som i gubben i lådan ser inte klok ut och skurken Kylo Ren ser identisk ut med Darth Revan – skurken från spelstudion Biowares första spel epos Knights Of The Old Republic. Ingenting ser direkt uselt ut men det saknas kraft och sylvass egg för att verkligen få mig att börja göra djupa bugningar av beundran.

Det kan bero på att jag inte uppskattat en enda sekund av sagan sedan höjdpunkten Rymdimperiet Slår Tillbaka, att jag upplevt snarlika (Avatar år 2009 kommer nära) förväntningar och fått dem mosade av hemskheter som Spider-Man 3 och Indiana Jones 4. Den självsäkerhet flera av de närmast religösa fans uppvisat i och med det publicerade materialet är skrämmande lik de naiva illusioner som den numera ökända Det Mörka Hotet byggde upp. Se följande klipp för att se vad jag syftar till.

Jag är såklart i molekylär minoritet här. Det känns som om världen redan bestämt sig. Den sjunde delen i den här tidigare banbrytande filmserien är det häftigaste sedan elden upptäcktes. Det borde inte kunna bli så illa som podracing, kass romantik eller mögligt skådespel……. eller ?

No trying this time around……