Bradley Cooper kör loss som Michelin-kock i Burnt som har svensk premiär idag, recensionen kommer imorgon. I sedvanlig ordning kör vi en överskådlig titt på regissören John Wells tidigare eskapader. Trots Wells måttliga CV på ynka två filmer, är dessa nog för att konstatera att Wells hör lika hemma i filmvärlden som de där två tragiskt inklämda elefanterna på Skansen för årtionden sedan. Ovanpå detta är samtliga filmer mönstrade och stämplade med Weinstein sigill, vilket lämnar en ännu sämre eftersmak i min mun än de ytterst mediokra filmer som utgör John Wells filmografi.

The Company Men  

Weinstein kör sitt vanliga knep och införskaffade en Sundance snackis som självklart innehöll hett debatterade amerikanska frågor som arbetslöshet,finanskraschen 2008 och förfallet av klassisk amerikansk industri. Det borde kännas relevant,vasst och träffande. Men precis som majoriteten av de inköp Weinstein utför känns det som om någon slug börshaj suttit och filat på utdelningsplanen – och inte filmens faktiska kvalitet, utdelningen i där här fallet stavas guldgubbe i sena februari eller tidiga mars. Det känns manipulativt och hjärtlöst, något som borde vara omöjligt i en film som trots sin ålder på fem år – bär med sig ett tema så relevant och aktuellt att det borde slå lika hårt som en ishaka genom en japansk pappersvägg.

Men istället likviderar filmen alla sina styrkor genom att spela på stereotyper och billiga genvägar. Händelseförloppet och dramatiken är för bekant och ingen av de tre olika karaktärsberättelserna engagerar. De nämnda genvägarna består i att spela på helt uddlösa känslor med rent löjliga melodramatiska drag. Trots en ensemble som är så namnkunnig att affischen behövt sätta sitt typsnitt till minsta möjliga storlek – Ben Affleck,Tommy Lee Jones,Chris Cooper och Kevin Costner, känns det som om varenda karaktär har blivit inköpt på dramafilmens Jula – på hyllan som har en stor REA lapp – redo att användas utan proffsinstallation, det känns grått och blir efter en kort stund plågsamt trött och förutsägbart, Affleck känns också minst tio år för gammal för sin roll. Den skulle ha spelats av en yngre och mindre erfaren aktör för att få den dramatiska effekt filmen söker.

John Wells regisserar som om han just vaknat upp lite för sent och glömt kaffet på väg till jobbet – sömnigt och oengagerande. De må vara oerhört stiligt med Roger Deakins som fotograf, men vad hjälper det när innehållet är så torftigt ? Små ynkliga spår av de teman som filmen borde omfamna – jobbet som en identitet och amerikaners världsunika arbetsstolthet, förekommer bara på den tunnaste ytan och leder aldrig någonstans.

Om The Company Men hade fått bearbetas mer – tagit sina karaktärer på större allvar och verkat utan de övertydliga gesterna hade vi kunnat få en förödande stark film som visat morgondagens hårda och skoningslösa jobbmarknad i USA. Men istället är vi fast med en film lika intressant som en maraton-tittning av hur cement stelnar.

 Betyg 4/10

August Osage County 

Jag vet inte ens vart man skall börja att dissikera den här kalkonen. Det här är så risigt att valfri Hallmark-film framstår som genialisk och nytänkande. Wells ger sig i kast med en teaterpjäs som vill visa kärnfamiljen på bristningsgränsen till undergång. Det fullkomligt ramlar ut svordomar,förolämpningar och folk som skriker så ansiktet blir rött. När den hör typen av film utförs måste det göras med en självsäkerhet med god kontroll på sina skådespelare, även om Sam Mendes Revolutionary Road är ganska långt ifrån de högre betygen – så är hans kontroll över Winslet och DiCaprio sansad och säker. Det måste finnas en fyr i stormen av utbrott och konfrontationer.  Men Wells verkar ha gått åt motsatt håll, istället för att få ensemblen att vara harmonisk och synkroniserad verkar varenda aktör få rusa på fritt som tjurar i spanska Pamplona.

Meryl Streep drar upp sin överspelsmätare förbi elva och lämnar ett överdrivet plastigt intryck. Wells gör inget för att kontrollera överspelet eller ens dosera det. Istället sväljs allt penicillin på första dosen – och det smakar illa.

När vi kommer till Julia Roberts prestation kan man enbart sucka och fråga sig hur den här kvinnan en gång i tiden håvade in groteska 20 miljoner dollar per film i lön. Detta är ca 5% av superbolaget Disneys aktieutdelning – jag står mållös när jag tänker och gör min primitiva mattematik. Roberts hänger på Streep i det vulgära överspelet. Det känns som om jag tittar på en tjugo år gammal informationsfilm inspelad för dagis. Roberts agerar så falskt och iskallt att popartisten Madonnas frostiga scenframträdande framstår inbjudande och spontant trevligt, hennes prestation känns lika genuin som en Volkswagenmodell med dieselmotor.

Problemen skall bara fortsätta med Wells oförmåga att hantera berättandet. Det skriks och bråkas utan någon ändhållplats i sikte. Scenerna känns lika stadiga som en uppblåsbar gummibåt i den starkaste av stormar. Filmen öser på med allt den kan, vändningar,missbruk, svek och etc. Tillslut verkar det som om Wells laddat en spikpistol och sporadiskt skjuter in ett magasin för att fästa de tunna plankor som skall utgöra filmen.

Hela August: Osage County känns som ett fuskbygge som TV4s program med samma namn borde muddra. Det är lamt, torftigt, enerverande långt och fullkomligt uselt.

Betyg 1/10