Wonder Woman Recension

007

Copyright Warner Brothers 2017

Du store Hera ! Trots bedrövliga odds och förgående skräpfilmer i Batman V Superman och Suicide Squad, är Patty Jenkins första biofilm sedan Monster år 2003, den bästa DC Extended Universe filmen hittills. Det är sannerligen inte en särskilt mjuk färd, men jag erkänner mig slagen i min skepsis mot filmen. Wonder Woman får mig att våga närma mig en DC tidning igen. 

Det är med viss stumhet och förvirring jag måste erkänna mig besegrad i att tidigt ha dömt ut Wonder Woman som ännu en pina. DC satsningen från Warner Brothers har varit en fullkomlig katastrof. Förra årets två mardrömseskapader i Batman V Superman: Dawn Of Justice och Suicide Squad, får nog den störste optimist och serietidningskonnässör, att vilja skänka bort sin samling med allt som bär den blåa Detective Comics loggan.

Wonder Woman har på förhand sett gräslig ut. Med fult foto, platt design samt ett Themyscira (paradisön) som närmast liknar en övning i dåligt cosplay. Och visst infinner sig flera av dessa allvarliga problem i slutprodukten.

Introduktionen och Gal Gadot är värdelösa 

Den första tredjedelen är en precis så dålig som jag befarade. Paradisön och dess Amazon invånare, är anskrämliga på alla sätt och vis. Med usel ljussättning och green screen bakgrunder som var förlegade redan ett decennium sedan. Det är lika plastigt som bollhavet på IKEA och Wolfgang Petersens enorma fiasko med sin film om Troja där Brad Pitt gjorde sig till åtlöje som halvguden Achilles.

Gal Gadot gör ingeting för att ändra min åsikt, kring det faktum att hon är helt fel i rollen som denna serietidningslegend. Gadot saknar pondus, tyngd och karisma. Prestationen är onaturlig, vriden och ansträngd. Hon lyckas inte heller förmedla den oerhörda inre styrka som är ett av karaktärens starkaste signum.

Det är helt enkelt ett totalt misslyckat porträtt. För mig blir det som den nuvarande versionen av rockbandet Queen, som idag turnerar runt med olika ställföreträdare för Freddie Mercury, riffen och låtarna är där – i det här fallet kostymen och rekvisitan, men framförandet hör hemma på firmafesten med slipsarna som pannband.

Ryska bondskurkar 

Missödena fortsätter i Connie Nielsen och Robin Wright som Dianas mor Hippolyta och krigaren Antiope. Två duktiga aktörer som får dras med ett helt håglöst manus, där de också tvingas till att låta som ryska bondskurkar. Här tar också Patty Jenkins samma struliga rutt som Zack Snyder, i att använda lypsyl med citronsyra, som ger filmen en grinig framtoning med sur min, där enorma mängder tröttsam och tillknäppt exposition sker, dock mot ett snyggt montage.

Inledningen innehåller också en av de mest överdrivna dödsscenerna på länge, där alla klichéer tas fram i ett svulstigt fiasko, som jag trodde hade låsts in i parodins fängelsecell.

Interaktionen mellan Gadot och Chris Pines Steve Trevor, är till en början också ensidig, Jenkins drar fram gamla schabloner som enbart anspelar på billiga sexuella referenser. Det finns varken kemi eller laddning. Romansen som skall ta sin plats mellan de två huvudrollerna, är lika artificiellt som de gånger man artigt ber sitt operativsystem återge en text.

Gammalt hantverk som inte fungerar  

Specialeffekterna är inte heller er något som man med stolthet kan visa upp för gudarna. Ofta dras man helt ur adrenalinruschen då det helt enkelt inte ser godtagbart ut. Det gyllene lassot liknar julgransljuset jag packade ned i januari. Och vissa miljöer ser ut att vara rivna rätt ur Kerry Conrans Sky Captain And The World Of Tomorrow, en film där man för första gången – helt uteslutande, filmade allt i tomma studiolokaler för att sedan digitalt lägga till miljöer och kulisser. Att en storbudget film tretton år senare, inte ser bättre ut, är oerhört pinsamt.

Tyvärr finns det också en överhängande trötthet i flera sekvenser, som dröjer kvar alltför länge och i värsta fall känns malande. Filmen hade mått bra av lite subtila vinkningar, istället för den konstanta fumligheten där allting måste skrivas ut i stora bokstäver och helst understrykas med ett opassande tal från en av filmens karaktärer.

0051

Copyright Warner Brothers 2017

Något händer…

Med andra ord ser det mörkt ut. Men så byts det fula Themyscira ut mot ett domedags London, där första världskriget sugit ut både färg och liv. Och då händer det…

Wonder Woman bryter sig loss från sina föregångares surmulna och gnälliga attityd. Visserligen spelas Dianas naivitet ut för mycket, och hon framstår mer fånig än idealistisk. Men äventyret får äntligen lite puls och framförallt fokus.

Där Batman V Superman vilset sprang omkring och predikade idiotiska koncept, så låter man här är allt spelas ut som en ren äventyrsfilm. Liknelserna med Captain America: The First Avenger är oundvikliga. Båda två är actionfilmer med historisk bakgrund. Men Wonder Woman känns faktiskt mer helgjuten och har fler ögonblick där jag faktiskt förlorar mig i filmen.

”Look It’s…..”

I den första riktiga stora actionscenen, där Amazon prinsessan drar fram som en dödsmaskin över ett slagfält, inser jag att det är första gången jag fått lätta rysningar under en DC film, sedan Christopher Nolan knöt ihop säcken med The Dark Knight Rises 2012.

Att försätta filmen i en krigsmiljö ger en mer påtaglig närvaro. Där tidigare DC filmer plågats av murrigt och suddigt hantverk – där man knappt kan urskilja vad som händer då det bådas action, är Wonder Woman tydlig och rak. Visst, jag hade kunnat leva utan denna fascination för oändlig slowmotion, men i perspektiv mot sina obegripliga syskon, är det en god uppgradering.

”Du kan gå din egen (simpla) väg”

Vid ett par punkter blir Wonder Woman till och med intressant på ett något djupare plan, då den reflekterar om ondska och människans grymhet, man ställer frågan om vad roten till problemet faktiskt är ? Men filmen orkar inte hålla igång dessa tankegångar särskilt länge, och allt drar in på ett simpelt spår, där man tar genvägar och offrar sina bästa egenskaper. Allt för att forcera in en final som enbart nyttjar explosioner och ytterligare kavalkader i dåliga specialeffekter.

För en film som ofta reflekterar kring att ondska och altruistisk godhet, inte alltid är svart eller vitt, så saknas det nyanser när det verkligen gäller. Det förvandlas bara till en tunn fernissa.

elena-anaya-in-wonder-woman-2017

Copyright Warner Brothers 2017

Urusla skurkar och skrattretande lingvistik 

På skurkkontot står det olyckligtvis också helt tomt. Danny Huston och Elena Anya jämförs bäst med Tommy Lee Jones och Jim Carrey från Joel Schumachers Batman Forever. Taskigt skådespel och ännu sämre underlag, gör de gånger vi enbart skall spendera tid med dessa figurer närmast outhärdligt. Och Lucy Davis energiska Etta Candy får inget utrymme överhuvudtaget.

Jag kan inte eller komma ifrån problemet och den ofrivilliga komiken i att Patty Jenkins inte verkar kunna bestämma sig för vilka språk som bör talas. Varför spanska och franska delvis talas flytande, men inte tyska, är helt obegripligt. Det för tankarna åt den gången Brad Pitt och Eli Roth skall posera som italienska filmarbetare i Quentin Tarantinos Inglourious Basterds.

Norweigan Air boarding at gate…

Precis som Norweigan Air är ingeting av första klass, det finns inga bekväma stolar och den dåliga maten kostar multum, men det är tillräckligt bra för att nå målet utan att ådra sig allvarliga åkommor. Och vad som helst är en uppgradering från Ryanair resan i Suicide Squad.

Wonder Woman når aldrig olympiska höjder, men håller huvudet över vattenytan. De enorma skadorna och såren från tidigare stormar går inte att sudda ut, och den dumhet Snyder och Ayer påtvingat följetongen samt kontinuiteten, går inte att reda ut på något sätt. Men när det där makalösa Hans Zimmer temat spelas upp, och jag tillslut inser att en evig favoritkaraktär, faktiskt klarat sig undan komplett förödelse, så är det svårt att inte bli en smula upprymd.

Betyg 6/10 

Bäst: Då filmen drar till London och resan därefter genom skyttegravar och död. Och Hans Zimmers och Junkie XL temat med Tina Guo på elektrisk cello.

Sämst: Gal Gadot, den hiskeliga första tredjedelen och det taffliga hantverket.

Fråga: Årets största överraskning ?

John Wells (minimala) Filmografi

Bradley Cooper kör loss som Michelin-kock i Burnt som har svensk premiär idag, recensionen kommer imorgon. I sedvanlig ordning kör vi en överskådlig titt på regissören John Wells tidigare eskapader. Trots Wells måttliga CV på ynka två filmer, är dessa nog för att konstatera att Wells hör lika hemma i filmvärlden som de där två tragiskt inklämda elefanterna på Skansen för årtionden sedan. Ovanpå detta är samtliga filmer mönstrade och stämplade med Weinstein sigill, vilket lämnar en ännu sämre eftersmak i min mun än de ytterst mediokra filmer som utgör John Wells filmografi.

The Company Men  

Weinstein kör sitt vanliga knep och införskaffade en Sundance snackis som självklart innehöll hett debatterade amerikanska frågor som arbetslöshet,finanskraschen 2008 och förfallet av klassisk amerikansk industri. Det borde kännas relevant,vasst och träffande. Men precis som majoriteten av de inköp Weinstein utför känns det som om någon slug börshaj suttit och filat på utdelningsplanen – och inte filmens faktiska kvalitet, utdelningen i där här fallet stavas guldgubbe i sena februari eller tidiga mars. Det känns manipulativt och hjärtlöst, något som borde vara omöjligt i en film som trots sin ålder på fem år – bär med sig ett tema så relevant och aktuellt att det borde slå lika hårt som en ishaka genom en japansk pappersvägg.

Men istället likviderar filmen alla sina styrkor genom att spela på stereotyper och billiga genvägar. Händelseförloppet och dramatiken är för bekant och ingen av de tre olika karaktärsberättelserna engagerar. De nämnda genvägarna består i att spela på helt uddlösa känslor med rent löjliga melodramatiska drag. Trots en ensemble som är så namnkunnig att affischen behövt sätta sitt typsnitt till minsta möjliga storlek – Ben Affleck,Tommy Lee Jones,Chris Cooper och Kevin Costner, känns det som om varenda karaktär har blivit inköpt på dramafilmens Jula – på hyllan som har en stor REA lapp – redo att användas utan proffsinstallation, det känns grått och blir efter en kort stund plågsamt trött och förutsägbart, Affleck känns också minst tio år för gammal för sin roll. Den skulle ha spelats av en yngre och mindre erfaren aktör för att få den dramatiska effekt filmen söker.

John Wells regisserar som om han just vaknat upp lite för sent och glömt kaffet på väg till jobbet – sömnigt och oengagerande. De må vara oerhört stiligt med Roger Deakins som fotograf, men vad hjälper det när innehållet är så torftigt ? Små ynkliga spår av de teman som filmen borde omfamna – jobbet som en identitet och amerikaners världsunika arbetsstolthet, förekommer bara på den tunnaste ytan och leder aldrig någonstans.

Om The Company Men hade fått bearbetas mer – tagit sina karaktärer på större allvar och verkat utan de övertydliga gesterna hade vi kunnat få en förödande stark film som visat morgondagens hårda och skoningslösa jobbmarknad i USA. Men istället är vi fast med en film lika intressant som en maraton-tittning av hur cement stelnar.

 Betyg 4/10

August Osage County 

Jag vet inte ens vart man skall börja att dissikera den här kalkonen. Det här är så risigt att valfri Hallmark-film framstår som genialisk och nytänkande. Wells ger sig i kast med en teaterpjäs som vill visa kärnfamiljen på bristningsgränsen till undergång. Det fullkomligt ramlar ut svordomar,förolämpningar och folk som skriker så ansiktet blir rött. När den hör typen av film utförs måste det göras med en självsäkerhet med god kontroll på sina skådespelare, även om Sam Mendes Revolutionary Road är ganska långt ifrån de högre betygen – så är hans kontroll över Winslet och DiCaprio sansad och säker. Det måste finnas en fyr i stormen av utbrott och konfrontationer.  Men Wells verkar ha gått åt motsatt håll, istället för att få ensemblen att vara harmonisk och synkroniserad verkar varenda aktör få rusa på fritt som tjurar i spanska Pamplona.

Meryl Streep drar upp sin överspelsmätare förbi elva och lämnar ett överdrivet plastigt intryck. Wells gör inget för att kontrollera överspelet eller ens dosera det. Istället sväljs allt penicillin på första dosen – och det smakar illa.

När vi kommer till Julia Roberts prestation kan man enbart sucka och fråga sig hur den här kvinnan en gång i tiden håvade in groteska 20 miljoner dollar per film i lön. Detta är ca 5% av superbolaget Disneys aktieutdelning – jag står mållös när jag tänker och gör min primitiva mattematik. Roberts hänger på Streep i det vulgära överspelet. Det känns som om jag tittar på en tjugo år gammal informationsfilm inspelad för dagis. Roberts agerar så falskt och iskallt att popartisten Madonnas frostiga scenframträdande framstår inbjudande och spontant trevligt, hennes prestation känns lika genuin som en Volkswagenmodell med dieselmotor.

Problemen skall bara fortsätta med Wells oförmåga att hantera berättandet. Det skriks och bråkas utan någon ändhållplats i sikte. Scenerna känns lika stadiga som en uppblåsbar gummibåt i den starkaste av stormar. Filmen öser på med allt den kan, vändningar,missbruk, svek och etc. Tillslut verkar det som om Wells laddat en spikpistol och sporadiskt skjuter in ett magasin för att fästa de tunna plankor som skall utgöra filmen.

Hela August: Osage County känns som ett fuskbygge som TV4s program med samma namn borde muddra. Det är lamt, torftigt, enerverande långt och fullkomligt uselt.

Betyg 1/10