Kategoriarkiv: Film

Tiger Film blir aldrig mer detsamma

Publicerad den av

Tiger Film fyller fem år i höst. Då allting startade så var vi ivriga att få sätta igång. Tanken var att komma igång så fort som möjligt och fokusera på recensioner, krönikor och andra former av artiklar. Att komma på ett namn, för en organisation, hör till bland de svåraste jag vet. Innan Tiger Film sjösattes så fanns det planer på något mer expansivt, avancerat och ingående. Med tanke på hur svårt och kostsamt det kan vara att driva en större redaktionell verksamhet, så bestämde vi oss för att krympa våra mest fåfänga och storslagna visioner. Allt skulle istället vara så strömlinjeformat som möjligt. Då vi väl valde att sjösätta projektet så var frågan om ett namn precis lika svårt, ångestfyllt och frustrerande som alltid. 

Tanken på att bli fast i veckor, tom månader, med beslutet att hitta ett namn. Var ett skräckinjagande scenario som vi bestämde oss för att eliminera genom att ta första bästa förslag och sedan lansera. Att säga att det fanns någon baktanke med att just ha ett djur med i namnet, vore en lögn.

I och med den snabba lanseringen och vår marginella framfart, så var namnet något som aldrig fick någon större utvärdering. Men ibland så slår blixten ned på precis fel ställe… I och med den rådande pandemin så har Netflix och andra streamingtjänster blivit en räddare i nöden, i en vardag där vår tillvaro till största del går ut på att fördriva tid i hemmet. 

Ingen kan ha undgått uppbådet kring Tiger King, Netflix dokumentären som gått och blivit världskänd genom sina bisarra intervjuobjekt. Då jag inledde min egen session med serien så var jag beredd på något vansinnigt, udda och till och med obeskrivligt. Med då det sista avsnittet väl hade rullat klart så har jag aldrig varit så skakig eller generad, över att dela namn med en annan organisation eller person. Man brukar säga att all publicitet är bra publicitet; men i just det här fallet så vet jag inte om det uttrycket går att applicera. 

Vad som utspelar sig knappt 7 timmar, är en makabert bisarr och osannolik historia. Antalet knäppgökar per capita slår alla tidigare rekord. Att det finns djurvänner, och passionerade väktare för djurrikets rättigheter och fortlevnad är de flesta medvetna om. Men att fascinationen för monstruöst stora katter är så pass extrem och fanatisk får även en marginell tiger beundrare som jag själv att tappa hakan. 

Seriens inledning, där man noggrant studerar hur intresset för exotiska katter kan bli till en mani, instiftade en mindre terror hos mig. Detta då jag snart insåg att hela Tiger Film skulle behöva förberedda ett försvarstal.

För fem år sedan kunde jag inte för mitt liv tänka mig att något så allmänt och generellt som en tiger, skulle bli medialt guld. Att det randiga djuret skulle förundrade en helt värld. Och att de människor som lät sitt intresse för stora katter gå ”aningen” för långt, skulle bli en snackis utan motstycke. Precis som Donald Trumps presidentskap så staplas idiotin, vansinnet och det absurda på hög i Tiger King. Trump, har gjort så pass många  övertramp på mänsklig anständighet att det inte längre går att separera idiotin och längderna. Tiger King och majoriteten av dess subjekt lyckas göra detsamma. 

Det är rent omöjligt att veta vart man skall börja. Varenda scen som målas upp i dokumentärserien får tittaren att ifrågasätta om allting bara ett ett enda stort aprilskämt. Som gått fruktansvärt snett. Och då man inte kan tänka sig att att det kan bli mycket värre så inser man att serien bara har börjat. Det är ingen idé att ens börja gå igenom och studera vad som sker under seriens gång. Antal orimliga och otroliga saker per avsnitt överträffar Netflix supersuccé Stranger Things med råge, Millie Bobby Browns telekinetiska krafter blir närmast alldaglig mjöl i jämförelse med de upptåg som Joe Exotic begår. Då den spritt språngande galna Zoo-ägaren väl ger sig på att bli president – och senare guvernör, så rönnar verkligheten. Det är inte längre en dokumentär, utan ett apokalyptiskt livsöde som kan stå bredvid staden Trojas fall från Iliaden.  

Galenpannor, skurkar och sociopater ställs sida vid sida och tillåts bre ut sig. Då allt kulminerar i ett par sångnummer, som kan vara det värsta mänskligheten behövt lyssna till under hela sin existens, så finns det inga ord för vad som utspelar sig. Om det för fem år sedan hade stått klart att Tiger King skulle bli ett fenomen, och för all framtid förändra uppfattningen då man ser eller tänker på något som kan associeras med den magnifika randiga katten, så hade vi antagligen döpt oss till Huskatten Film. Istället så kommer vi spendera resten av vår fortsatta existens med att dyrt och heligt lova att vi inte har tigrar på bakgården eller använder oss av unket kött från den lokala stormarknaden. Kort och gott Tiger Film blir aldrig detsamma efter Joe Exotic…..

Bloodshot Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of SF Studios 2020

Summering: Intetsägande, tråkigt och billigt actionfiasko med en rosslande Vin Diesel i centrum. 

Att kritisera Bloodshot för dess totala brist originalitet, dess logiska luckor – som får filmens berättelse att se ut som en Schweizerost, är lika lönlöst som att bli arg på vädret eller alltför högvolym på en hårdrocks konsert. Det här var aldrig tänkt att skapa någon större intellektuell stimulans. Däremot så finns det inga ursäkter för en skrämmande brist på energi och en håglös presentation som är rent amatörmässig. 

Vin Diesel – som står som också står som producent, påstår sig ha stora ambitioner med Bloodshot, planen är att låta detta vara den första i en serie som skall ha potential för något ’’stort’’. Hur det blir med den saken återstår att se, men i en tid då biopubliken blir att mer kräsen och har vant sig med actionfilmer utav mycket högkaliber, så är det mer eller mindre omöjligt att se hur Bloodshot skall kunna utmärka sig, detta då den brister på alla tänkbara plan. Den enda förmildrande faktorn är en intressant start, där man implementerar en klumpig, men välmenande twist. 

Detta, tillsammans med de starka Robocop influenserna, drar tankarna åt den förbisedda Upgrade utav Leigh Whannell, som också berörde saker som högteknologiska proteser och religösa allegorier, där uppståndelsen från de döda är centralt i berättelsen. Upgrade visade att man kan ta ett välbekant koncept och göra det både intressant och intensivt. Whannell lät också Upgrade vara oerhört brutal i sitt våld, vilket leder hela vägen tillbaka till Paul Verhoevens superklassiker. 

Malande gröt 

Men då Bloodshot är klar med sin intrig så står det klart att någon möjlighet till succé – eller ens acceptabel underhållning, är tillintetgjord. Istället för att försöka konstruera en vital berättelse, med fortsatta vändningar och duglig action, så devalverar filmen ned sig till en malande gröt där man slaviskt hänger sig till actionscener som enklast beskrivs som katastrofala. Att filmen gjorts på en begränsad budget – 45 miljoner dollar enligt uppgift, så ger det ingen dispans till att actionscenerna är omänskligt utdragna, spänningslösa och tekniskt uråldriga. Man behöver inte uppfinna hjulet på nytt, men att leverera något såhär tamt är i det närmaste en förolämpning mot publiken. Det finns inte en actionsekvens som inte dränks i dålig ljussättning och fånig slowmotion, dessutom är de mest intensiva delarna sönderklippta och filmade med alldeles för närgångna vinklar, något som gör att alla slagsmål och eldstrider är omöjliga att följa. 

De stunder som har potential reduceras till en klaustrofobisk gröt där vartenda moment ser identiskt ut med det förra. Inte ens ett par hetsiga jaktscener orsakar något annat än en stor gäspning. Filmens utseende finns det inte heller mycket att säga om utan att vara behöva vara högst oartig. Som bäst når den upp till den mest mediokra av MTV-musikvideos, och i sämsta fall så är det Resebyrån TUI som har lånat ut sitt bortklippta material för en solsemester på valfri destination. Trots klinisk design och futuristiska inslag, så vilar det något billigt och plastigt över hela produktionen, vart man än tittar så känns filmen snål och sniken. 

Vin Diesel är Laurence Olivier…. I jämförelse med Lamorne Morris

Vad skådespelet anbelangar så är det nog enklast att summera det med ordet undermåligt. Vin Diesel har aldrig varit någon större charmör, och insatsen här gör inte mycket för att ändra på det, återigen så är det rosslande repliker och flexande med stora biceps… Och inte så mycket mer… Men i jämförelse med Lamorne Morris så är Vin Diesel vår tids Laurence Olivier. 

Morris gör en roll som är så pass enerverande, idiotisk och pinsam att tom bilsalongens filmprojektor blir högröd i ansiktet av genans. Inte ens den eminente Guy Pearce får ihop något av värde i en makabert platt roll. Eländet fortsätter då filmen försöker visa upp sin ’’humoristiska’’ sida. Det går inte att finna ett enda skämt som inte är lika torrt som fnöske. Till råga på allt så är den komiska timingen fullkomligt skrattretande, tom Shane Blacks genomusla snuskskämt från Predator är rent geniala i jämförelse.     

King Kong från 1933 är mer trovärdig 

Mot slutet så är den potentiellt intressanta starten utraderad. Som avskedspresent så får publiken smaka på en grundlöst usel actionscen, med CGI som får King Kong från 1933 att verka fotorealistisk. bara det faktum att filmen tror sig ha hittat komiskt guld i ett skrattretande penis-skämt säger det mesta… 

Betyg 2/10                

Onward Recension

Publicerad den av
Image copyright and courtesy of Disney/Pixar Studios 2020

OBS ! Denna recension avser den svenska versionen.  

Summering: Det är ganska långt ifrån en av Pixars mer avancerade filmer, varken tekniskt eller berättarmässigt. Däremot så är underhållningsvärdet stort. 

Januari till Mars är en ökänd period där biopubliken, runtom i världen, får stifta bekantskap med allt det som inte var bra nog att släppas under det föregående årets mer lukrativa bioperioder. Filmer som Jupiter Ascending och Pacific Rim Uprising är ett par exempel på ytterst oangenäma produktioner som kläms in tidigt på året och förpestar biorepertoarer. 

Därför är det aningen oroväckande att Pixar valt just Mars som lanseringsperiod för sin senaste film. Utöver det så har åren då de släppt mer än en film, hört till studions mer turbulenta. Samma år som studion briljerade med Inside Out så smög sig The Good Dinosaur ut på bio i slutet av 2015 och klargjorde det faktum att Pixar är långt ifrån felfria. Studion må ha haft stunder då de inte hänfört tittarna, men The Good Dinosaur kändes som ett ofärdigt utkast som aldrig skulle fått ställas sida vid sida med en sådan kultklassiker som Inside Out. 

I och med starten på det nya årtiondet så inleder Pixar med att, ännu en gång släppa två filmer under årets gång. Med tanke på studions oroväckande trender med duo släpp, där den en av filmerna nästan alltid är av det sämre slaget, så var förväntningarna och förhoppningarna kring Onward mycket försiktiga från min sida. 

Men tack och lov så kanske det skall visa sig att Pixar kan bryta sina negativa tendenser, även om vi måste vänta tills sommaren för att få svar på om Soul – studions andra film för i år, levererar, så kan Onward i alla fall känna sig stolt över att den erbjuder 2020 års första riktigt kvalitativa filmupplevelse.          

Inget visuellt under 

Pixar och visuella under är närmast sammanflätade, studion har ett renommé utan dess like vad gäller att kunna använda digitaltekniken till att skapa animationer och bilder som alltid slår publiken med häpnad. Vare sig det är korallreven i Hitta Nemo eller det franska restaurangköket i Ratatouille, så kan man bara gapa åt vad studion åstadkommer gång på gång. Tyvärr så är Onward, ur ett tekniskt perspektiv, långt under den höga standard som vi vant oss vid. 

Hela inledningen känns oväntat platt och färglös rent visuellt, framförallt då vi jämför med vad vi tidigare sett. Det rent designmässiga är inte heller särskilt utmärkande, och då hela filmens startbana känns båda flamsig och händelselös, så börjar orosmolnen framträda. Studions patenterade och giftiga hängivenhet för detaljer, framträder inte heller. Tekniskt känns filmen nästan amatörmässig då man tänker tillbaka på vad Pixar gjorde med den fjärde delen i sagan om Woody och Buzz. 

Ingen riktig identitet

Det råder också en viss brist på identitet, det inledande tramset och gapiga bråkandet – karaktärer emellan, drar tankarna åt konkurrenten Illuminations tjattrande minioner. Utöver detta så verkar regissören Dan Scanlon vara väldigt intresserad att iscensätta en sorts fantasy tolkning av en John Hughes film, med struliga ungdomar i centrum. Att kalla starten turbulent och även suspekt vore en underdrift, men då filmen – och dess karaktärer, ger sig ut på vägarna så hittar man en energi och värme som driver filmen… Ja, framåt….  

Onward hör inte till Pixars mest avancerade filmer rent dramaturgiskt, det är ganska enkel och förutsägbar historia om värdet av broderskap och förmågan att finna katharsis. Det är sannerligen inget nytt inom den animerade filmen, men det är tillräckligt väl genomfört för att stabilt och ta filmen ända väg in i mål. Där första delen är inspirerad av John Hughes The Breakfast Club, så är den den andra halvan som en mer visuellt sprakande nytolkning av den otroligt underhållande Planes, Trains And Automobiles – också regisserad av Hughes, där våra huvudpersoner möter den ena absurda komiska situationen efter den andra.       

Lättsam och underhållande 

Dan Scanlon har i de mest fartfyllda scenerna en fantastisk känsla för komik och dess tempo, det är alltifrån rasande roliga jaktscener till pinsamma ordväxlingar. Detta flöde av humor och lättsam action, får en att glömma att varken berättelsen eller animationen är av högsta kvalitet. Och för alla oss som grottat ned sig oss i antingen Science Fiction eller Fantasy, så finns det en både humoristisk men värmande attityd till hur inbiten fanatism och nördighet har förmåga att göra stordåd i livet. 

Själva titlen Onward – eller Framåt, som är den svenska titeln, är väldigt passande och beskrivande för filmen. Både narrativ och publiken rörs sakliga framåt till en väntad men trivsam final. Det är sannerligen inte originellt eller överdrivet inspirerat, däremot så går det inte att bortse från filmens driv och varma hand som mer bjuder på en strålande stund av underhållning i biomörkret. 

Betyg 7/10        

Dark Waters Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2020

Summering: Lysande berättelse får inte det behövliga utrymmet i en film känns ofokuserad och många gånger tunn. 

Todd Haynes är en utomordentligt talangfull dramatiker, personregissör och humanist. Där så många andra kollegor inom filmbranschen aldrig lyckas hitta en bra dramatisk balans, där man lyckas gifta precision, värme, övertygelse och ödmjukhet, så är det just dessa attribut som Haynes alltid lyckas tillföra. Ett drama behöver vara oerhört finkänsligt, exakt och precist, men aldrig känslokallt eller kalkylerande. I Haynes version utav Mildred Pierce så kan man se prov på hur den amerikanske regissören skapar en utsökt slutprodukt som innehåller så mycket känslor och ödesmättade stunder att man i slutänden bara kan gapa av häpnad. 

Haynes senaste projekt haft sina rötter i berättelser som utspelar sig innan socialmedia, mobiltelefoner och många av våra moderna innovationer. Det har tillåtit honom att skapa autentiska och lågmälda versioner av städer som New York City och Los Angeles, men med Dark Waters så ger sig Haynes ut på öppet vatten – ordvits menad. I och med det stundande valet i USA så belyses ett av många amerikanska dilemman. Är det stora landet i väst verkligen byggt på frihetsideal ? Är det en plats där varje människa har lika värde, oavsett sin etnicitet etc ? 

’’Is a dream a lie if it don’t come true ?’’ 

Man kan idag fråga sig om den amerikanska drömmen, någongång, varit något mer än en desillusionerad hägring i efterkrigstiden. Efter tre år med Donald Trumps politik, så ser förenta staterna ut som en fuskbygge utan dess like. En plats där anständighet, moral och allmän lag, har väldigt lite att säga till, en plats där pengar, vanmakt och korruption står högst på agendan. Det är därför inte förvånande att frustrationen, utmattningen och uppgivenheten reflekteras i flertalet filmer. Med Dark Waters så gör Haynes två saker, delvis så gör han en frontalattack gentemot kemijätten DuPont, men samtidigt analyserar och kritiserar han hela det amerikanska samhället och dess uppenbara tillkortakommanden. 

Ambitionerna är med andra ord större än någonsin tidigare, måhända var uppgiften att visa upp Bob Dylans diverse sidor en utmaning, men denna gång så ger sig Haynes i kast med allt vad som är fel i det västerländska samhället. Och dessa stora ambitioner blir också filmens fall. Förutom att visa upp den fruktansvärda förstörelse och död som DuPont efterlämnar sig i de samhällen de verkar i, så vill Haynes också dyka djupt ned i juristen Rob Bilotts arbete och person. 

Dessutom vill Haynes också fokusera på Bilotts advokatbyrå och dess interna dynamik, och – utöver det, studera vad som händer i ett samhälle då den största arbetsgivaren successivt varslar. Det är helt enkelt en övermäktig uppgift att täcka dessa ämnen på ynka två timmar. Med tanke på att Haynes faktiskt har arbetet med serieformatet förut, så är det svårbegripligt varför Dark Waters inte delats upp i ett antal delar och distribuerats via TV eller streaming. 

Skyskrapa på mikroskopiskt utrymme 

På så sätt hade Hayens haft tid –  att på allvar, granska och djupdyka i dessa komplexa frågor och problem. Dark Waters försöker bygga en skyskrapa på en markyta som inte ens en mindre trädkoja kan få plats på. Detta gör att publiken kastas mellan diverse och icke sammanhängande sekvenser, där vi i ena stunden får se den juridiska striden som bäst kan beskrivas som David mot Goliat, och i andra lägen får bekanta oss med de offer som drabbats av DuPonts makabra metoder. 

Detektivarbetet och den byråkratiska djungeln, hade varit mer än tillräcklig att fokusera på, men Haynes vill så gärna göra Rob Bilott till något mer än en endimensionell mirakelarbetare. Tyvärr så är de scener som är menade att visa upp Bilotts sargade familjeliv, tillsammans med Anne Hathaway – i rollen som hustrun Sarah, grovhuggna och rent ofärdiga. De blir istället som långdragna pauser där man varken rör karaktärernas interna känsloliv framåt eller låter publiken komma närmare dem. 

Lyckas provocera mellan varven 

Även om Haynes många gånger känns ofokuserad och aningen yvig i sin vision, så finns det stunder då han lyckas med att provocera genom att visa upp en flagrant korporativ arrogans och lättja, där tusentals människors hälsa och liv står på spel, endast pga manin kring ständigt ökande vinster. Det är då Haynes slår mot girigheten, apatin, korruptionen och negligeringen gentemot samhället, som filmen verkligen får eld i blicken och engagerar sin publik. Och för en som är svag för juridiska strider på film, så finns det ett par lysande sekvenser där Tim Robbins – av alla, får leverera ett dånande brandtal. 

Dark Waters har ambitioner och visioner stora nog att fylla en hel TV-tablå, tyvärr så har den stora potentialen blivit aningen skadeskjuten av ett format som är långt ifrån perfekt för denna berättelse. 

Betyg 6/10       

Richard Jewell Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2020

Summering: Den tragikomiska scenen då Clint Eastwood utförde en förvirrad monolog med en tom stol börjar bli allt mer kvalitativ och intressant, i alla fall då vi jämför med hans senaste filmer. Richard Jewell är ännu ett manifest kring förhoppningarna om ett – än mer, skräckinjagande amerikanskt samhälle.    

Det är lika bra att få eländet överstökat så fort det går. Att säga att min förväntningar var låga inför Richard Jewell vore en intergalaktisk underdrift. Då Clint Eastwood tog emot ett knippe med Oscarsstatyetter för Unforgiven så var det slut med kvalitetsfilmer och den allmänna anständigheten. The Mule – som sades vara Eastwoods sista film  som aktör, var en travesti som var så vilsen och vansinnig att det skulle krävas en mycket, mycket grym människa för att kunna skratta åt vad som blivit av Clint Eastwood. 

Även om Gran Torino och Flags Of Our Fathers har en mist sagt ohälsosam fascination för amerikansk chauvinism, och gärna rör sig i ett politiskt territorium som kan ifrågasättas många gånger om, så är det ingenting mot vad som hände då Clintan fick göra film om prickskytten Chris Kyle i American Sniper. Någonstans där så var allt hopp förlorat. Och sedan dess så har allt som Clint Eastwood satt tänderna i befunnit sig mellan idiotiskt och fullkomligt galet. 

Attackerar allt och alla 

Richard Jewell fortsätter den trenden, och den här gången så samlar Clintan allt han äger och har och går loss i frontal attacker på media, polismyndigheten, Bill Clinton, vapenmotståndare, regeringen… Ja, sådär kan man fortsätta. Clintan skall i alla fall ha beröm för att han inte diskriminerar vad gäller att ärekränka allt och alla, samt förvridna sanningen. Absolut ingen står säker då Eastwood laddar sin stora – och ytterst, imaginära magnum och börjar skjuta efter de han anser bära skulden för allt som är fel i det amerikanska samhället. Att detta är en karl som gick ut och kallade en hel generation för fjollor – för att censurera det en aning, talar för hur fullkomligt tokig Eastwood är i sina politiska och sociala åsikter.  

Men den här gaggiga och bittra inställningen, till allt och alla som inte har ett automatgevär hemma i garderoben, eller uppskattar nitiska och desillusionerade säkerhetsvakter, som slår ned hårt på mikroskopiskt triviala överträdelser, är närmast obetydlig då vi ser till vad Clint Eastwood gjort med sin porträttering av journalisten Kathy Scruggs. Oavsett vad sanningen är, beträffande Scruggs karaktär och person, så är detta porträtt inget annat än motbjudande. 

I ett slag mot media och pressen, så gör Eastwood Scruggs till en opportunistisk sexgalning som gärna säljer sin kropp emot information och som – dessutom, är fullkomligt inkompetent. Det sätt som Olivia Wilde ramas in på är skandalöst, det spelar ingen roll att filmens manusförfattare har försökt att försvara porträttet, det ursäktar ändå inte hela den sexistiska och kvinnoföraktande attityden som filmen visar upp gentemot karaktären. Detta är sexism av värsta sorten och att detta överhuvudtaget fått passera igenom en manusgrupp skrämmer mig. 

Noll empati för dådets offer 

Och med tanke på att bombdådet, som är filmens narrativa språngbräda, orsakade ett antal dödsfall och allvarliga skador, så är Eastwoods sympati gentemot offren helt obefintlig. Traumat, oron och den allmänna sorgen efter dådet inkluderas inte. Det känns både känslokallt och cyniskt då det snart står klart att filmen endast är menad som ett sätt för Eastwood att peka med hela handen och leva rövare över faktumet att man kan ifrågasätta hjältedåd.     

Egentligen kan tiraden mot Eastwood och filmen fortsätta i evigheter. Många visuella element är så skräckinjagande att jag blir kallsvettig, det finns inga reservationer med att klämma in meddelande som förespråkar terrorism före en alltför okontrollerad stat, och då detta ändå håller på, varför inte klämma in Amerikas konfedererade staters flagga, som är en symbol för allt som är fel med det stora landet i väst. Den enda människa som klarar sig levande ur denna mardröm är Sam Rockwell, som gör en både exakt och karismatisk rolltolkning av advokaten Watson Bryant. 

Men förutom den lilla ljuspunkten så är hela Richard Jewell ett svarthål som får mig att tvivla på mänsklighetens fortsatta överlevnad. 

Betyg 1/10 

The Gentlemen Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2020

Summering: Guy Ritchie gör det igen… Ingen annan regissör kan stoltsera med att vara lika desillusionerad och vilsen. The Gentlemen är fullkomligt värdelös från början till slut.  

Att förvandlas till en översittare – som konstant slår ned på en annan människas verk eller gärningar, hör till bland det mest oattraktiva och minst hederliga på vår jord. Att kategoriskt döma ut en människas arbete som helt menlöst, bör därför backas upp med konkreta bevis, som är så pass kraftfulla att en eventuell dom skulle leda till en livstid i filmvärldens fiktiva fängelse – för artister som inte borde ha med filmmediet att göra.  

De flesta skapare, eller människor, känner ett mått av skam eller genans då man ser tillbaka på mindre bra episoder genom ens kreativa karriär. Noel Gallagher dömer gärna ut Oasis skivorna Be Here Now och Standing On The Shoulders Of Giants som fullkomligt usla. Sam Raimi har öppet och ärligt fördömt sin prestation med Spider-Man 3. 

Men Guy Ritchie trotsar alla normer och mönster… Efter filmer som Revolver och King Arthur: Legend Of The Sword, så skulle de flesta av oss dra oss undan från samhället, flytta till en öde ö – som ingen kan nå, och – då vi ändå är igång, ändra för – och efternamn, för att distansera sig från de monstruösa som just haft biopremiär. Guy Ritchie har antingen en vilja av stål, eller ett ego som når ända vägen till närmsta solsystem. 

Kan inte falla mycket längre ned 

Man brukar säga att man inte gå gå längre ned än källaren, att den enda vägen uppåt, är markplanet, eller övervåningen. Men sådana naturlagar gäller inte då Guy Ritchie gör film, efter den obeskrivligt värdelösa King Arthur så fick vi Aladdin, som förvisso blev en finansiell succé, men som för min personliga räkning hör till bland det mest förskräckliga jag sett på en bioduk. Den här enorma framgången har dock lett till en situation som är identisk med faran att mata vilda djur. 

Då rovdjur vänjer sig vid att bli matade så försätts dem i en alltför bekväm situation, som stör deras naturliga instinkter, och då väl komforten med mänsklig matning tas bort ur ekvationen, så väntar ett grymt och ibland dödligt uppvaknande. Då Aladdin spelade in över 1 miljard dollar, så har Guy Ritchie givits en kreativa blank check. Detta gör att alla de negativa tendenserna, de idiotiska impulserna och det värdelösa berättandet, återigen stormar in på vita duken med The Gentlemen. 

Det finns en ironi i att Colin Farrell, vid ett tillfälle, konkluderar att vissa saker inte kan bli osedda. Hela The Gentlemen är en upplevelse som kommer kräva professionell hjälp och stöd från anhöriga, för att man efteråt skall kunna leva ett drägligt liv. 

Dialog från förskolan 

Frågan om Ritchie har ett ego eller en obrytbar vilja, besvaras tidigt i filmens ’’dialog’’ – en mer korrekt beskrivning vore malande nonsens. I två timmar så rullar man ut en bombmatta av repliker och kommentarer som har samma IQ som en barnsko storlek. Om det fanns någon distans eller reflexivitet så hade det kanske kunnat vara en ironisk kommentar kring det banala som vilar över filmer som Lock Stock And Two Smoking Barrels eller Snatch. 

Men Guy Ritchie är dödligt övertygad om att hans prosa är lika slipad och genomtänkt som den hos August Strindberg eller Samuel Beckett. Och den största verbala innovationen Ritchie bjuder på är en ren besatthet av att trycka in ordet ”%/# mellan varje stavelse. Om detta låter barnsligt, pubertalt och rent banalt, så är det ingeting emot vad som väntar då detta blandas upp med skådespelare som framför dialogen med noll inlevelse. 

En katastrof på alla plan 

Där filmens manus och berättelse är lika dömt att gå under som Titanic, så förvärras situationen avsevärt av att ensemblen befinner sig någonstans mellan skrattretande och patetisk. Hugh Grant, Charlie Hunnam och Matthew McConaughey, har alla gjort oåterkallelig skada gentemot skådespelarkonsten och sina egna karriärer. The Clowns vore en mer målande och korrekt titel för hela filmen. 

Men eländet, terrorn och skräcken slutar inte med det apokalyptiskt ruttna skådespelet. Genom de två längsta timmarna som mänskligheten någonsin sett, så passar Guy Ritchie på att dränka – en redan undermålig film, i sinnessjuka inslag där man vänder upp och ned på allting. Här klämmer man in ett par erbarmligt usla försök till att bryta fjärde väggen, självgod humor och – såklart, mängder av slowmotion. Hela upplevelsen fullkomligt osar av desillusionerat vanvett, jag kan inte påminna mig någon annan filmmakare som är så hundraprocentigt övertygad om att det han gör är både innovativt och häftigt. 

Freud skulle skaka i sina skor 

Filmens interna psyke är så förvridet, galet och fasansfullt att självaste Sigmund Freud skulle överväga att byta karriär. Guy Ritchie kan iaf finna tröst i att han tagit ett rekord vad gäller att nå den absoluta nollpunkten på rekordtid. 

Betyg 1/10            

The Call Of The Wild Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Studios 2020

Summering: Simpelt och plastigt men samtidigt härligt obekymrat och anspråkslöst äventyr i den amerikanska vildmarken. 

Det är inte frågan om något episkt eller revolutionerande filmskapande i nyversionen av Jack Londons berättelse från 1903. Istället så är det en anakronistisk och alldaglig film, som med viss romantik i ögonen, ser tillbaka på en era då filmmediet var mer enkelspårigt och utan större pretentioner. Om vi kunde sätta filmen i en DeLorean – modifierad utav Doc Brown, så skulle den här versionen av Call Of The Wild kunna tryckas in i repertoaren hos en amerikansk Nickelodeon biograf från tidigt 1900. 

Den här prestigelösa och obekymrade attityden till filmskapande är svårt att förarga sig över. The Call Of The Wild, årgång 2020, har inga aspirationer att konkurrera mot de allra vassaste och mest påkostade äventyrs – och actionfilmerna, som erbjuds idag. Att berättandet, skådespelet och den allmänna presentationen knappast kan kategoriseras som utomordentligt, blir därmed inte lika förödande då allting verkar tas med klackspark. Med det sagt är denna lättsamma inställning inte problemfri. Sektionerna innan den påhittiga och drivna hunden Buck möter en grubblande Harrison Ford, känns som en slarvig och tramsig blandning av Beethoven och den anskrämliga Snow Dogs. 

Diskmedel i drinken 

Hela inledningen är en plågsam prövning utav publikens tålamod. Här vältrar man sig i ett överflöd av unken slapstick och en rosslig – samt ogenerad, berättarröst, signerad Harrison Ford, som är lika trevlig som diskmedel i en martini drink. Faktumet att vår fyrbenta huvudperson är helt digital, blir också alltför uppenbart många gånger om, där pälsen och anatomin många gånger är skrämmande realistisk, så raseras illusionen så fort det förekommer rörelse. Buck rör sig som en rostig robot, något som skapar ett visst obehag som gärna letar sig fram till den så ökända ’’uncanny valley’’. 

Filmen använder även en stark ljussättning som varken gör specialeffekterna eller scenografin några större tjänster. Även om foto och iscensättningen är fullt godtagbart så är ljuset så pass starkt och avslöjande att miljöerna känns livlösa och platta. Förutom ett par vackra svep över den amerikanska vildmarken, så vilar det något artificiellt och retuscherat över de sekvenser som utspelar sig i stadsmiljö. 

Livlös vildmark  

Denna livlöshet verkar också ha drabbat skådespelet som inte kan kategoriseras som något annat än tamt och pliktskyldigt. Harrison Ford må alltid ha en plats i filmvärldens mest exklusiva stjärnhimmel, även om han – bortsett från ett fåtal produktioner, inte har medverkat i något relevant – eller ens kvalitativt, på över två årtionden. Förutom återkomsten som Han Solo, så har Fords skådespel varit genuint oinspirerat. 

Insatsen i The Call Of The Wild ändrar inte på den trenden, det är ett evigt grymtande och muttrande som ibland bryts av med lite korthuggen dialog, det är inte tal om någon varm eller kärleksfull relation mellan Buck och Ford. Det är också förvånande att en förmåga som Karen Gillan medverkar så pass hastigt att det räcker med en blinkning för mycket för att missa henne. 

Netflix kallar 

Men även The Call Of The Wild är ytlig, plastig och lämnar tittaren oberörd, så är dess lättsamma inställning till äventyrsfilmen aningen uppfriskande. Det är lika simpelt och charmerade som en läsk i solen, det svalkar och smakar gott för stunden, även om näringsinnehållet knappast gör kroppen några större tjänster. Återigen kan man fråga sig varför detta inte går raka vägen till valfri streamingtjänst, något som hade passat filmen ofantligt mycket bättre. 

Betyg 4/10 

Breaking Surface Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2020

Summering: Pettson och Findus försökte en gång i tiden baka en pannkakstårta, resan dit var inte lätt. Breaking Surface lånar den berättelsens struktur och vändningar, skillnaden är bara att det kaotiska bakandet är betydligt mer underhållande och innovativt än något i Breaking Surface.   

Det krävs inte mycket för att skapa spänning, det har vi sett prov på i 127 Hours och den tragiskt förbisedda Touching The Void. I fallet med Danny Boyles bergklättringsdrama så är det enbart James Franco som, bokstavligt talat, sitter fast mellan sten och ett hårt ställe. Men dessa hör till en minoritet av lyckade exempel inom genren överlevnadsdrama. I filmer som Everest finns det en inneboende problematik, den grundar sig i att det är svårt att, helt och hållet, känna sympati för människor som självmant utsätter sig för en sådan enorm risk, och som i fallet med Everest, dessutom spenderar en smärre förmögenhet för att i slutänden riskera sitt – och andras liv. 

Den problematiken lyckades Danny Boyle komma ifrån, detta då han skapade en otäckt intensiv och spännande film, där man helt glömmer bort det faktum att Aron Ralston begick flera dumdristiga misstag; att inte underrätta någon om utflykten, som i slutänden ledde fram till den ökända själv-amputeringen. 

Breaking Surface har varken ork – eller disciplin, nog att skapa sympati eller engagemang för sina två huvudpersoner. Den dramatiska bakgrunden, som måste finnas tillhands för att skapa dynamik mellan de olycksdrabbade två systrarna, känns som ett ansträngt bihang. Karaktärsdjupet befinner sig som bäst på samma grunda nivå som barnpoolen i närmsta simhall.

Hallmark under vatten 

Sedan följer en kavalkad av Hallmark och dokusåps-klyschor som kastar sig över biopubliken. Man kan beskriva det som att filmen är helt ointresserad av förrätten och det mer näringsrika på menyn, istället är det huvudmålet som är relevant, vilket i det här fallet är själva överlevnadsprocessen. Och även om undervattensfotot utav Eric Börjeson är genomgående kompetent så är filmen helt spänningslös. 

Nagelbitandet, ångesten och oron för filmens huvudpersoner, fullkomligt destrueras utav ett manuskript som är lika osannolikt som valfri John Wick-film. Händelseförloppet och den helt absurda mängd banala tillfälligheter gör Breaking Surface närmast komisk. Det hjälper inte heller att karaktärerna verkar drabbats av tillfällig hjärnblödning och agerar som fullkomliga dårar. Den här artificiella problematiken och krystade spänningen blir tillslut så frustrerande att man önskar att syret skulle ta slut inne i biosalongen för att få ett permanent stopp på eländet. 

’’Till havs !’’ – Jussi Björling 

Filmens struktur är också otäckt lik Sven Nordqvists magnifika Pettson och Findus: Pannkakstårtan, där absurda hinder avlöser det andra och tvingar våra hjältar att komma på galna lösningar. Men där Nordqvist, Pettson och Findus genomför uppdraget, att baka en tårta, med bravur, så faller Breaking Surface platt. Bara den kalabalik som kvarstår då Findus försökt vilseleda den buttra granntjuren, där allting är upp och ned, och Jussi Björling går på högsta volym på grammofonen, summerar vilken katastrof Breaking Surface är.    

Betyg 2/10 

Birds Of Prey Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2020

Summering: Det finns inga ord för det här… 

Nej, nej och åter nej ! Det går inte längre, jag ber biobesökare och medmänniskor runt om i världen om ursäkt, men Warner Brothers och DC har gått för långt… 

Efter ett bombardemang av unket skräp som Suicide Squad, Aquaman och Batman V Superman, så borde DC och Warner Brothers ha lärt sig en läxa. Även om Joker har hyllats till skyarna och nu står inför möjligheten att vinna multipla Oscars, så står jag fast vid åsikten att filmen är en uppblåst och cynisk smörja som endast hade ihålig prestige som mål. 

Todd Phillips demonstrerade en exceptionell nonchalans då han i intervjuer försökte övertyga omvärlden om att det ”episka mästerverket” hade noll koppling till en av popkulturens mest ikoniska karaktärer. Denna arroganta hybris verkar ha drabbat hela den kreativa avdelningen hos DC. Att ge sig på DC kan tyckas vara lågt, sedan Zack Snyder gav sig i kast med mannen av stål, så har bolaget behövt stå i skuggan av Marvel Studios. Då Justice League försvann i flammor likt Hindenburg så bestämde man att strukturera om och ignorera idén om ett enat universum. Men dessa skandalösa misslyckanden har inte lett till en disciplinerad resning, istället så släppes alla tyglar och koncept, vilket resulterat i ett gäng filmer som har tappat greppet om verkligheten. 

Barndomen har grusats 

Och det är värt att upprepas… Vi har inte en agenda mot DC ! Jag har berättat historien om och om igen, den värld som Bruce Timm skapade i Batman The Animated Series, är lika personlig och relevant för mig som för över tjugo år sedan. DC har gyllene tillgångar och berättelser som utan problem kan duellera mot konkurrensen. Christopher Nolans 

Batman-trilogi var under lång tid den absoluta guldstandarden, inte bara för serietidningsfilmer utan för hela actiongenren. 

Men det var då, numera är Batman, Wonder Woman och de andra färgstarka hjältarna från DCs karaktärsgalleri, hållna som gisslan av ett kreativt team som varken bryr sig eller anstränger sig för att leverera film i toppklass. Birds Of Prey är på så sätt en perfekt reflektion av kaoset som råder bakom kulisserna. Det är – återigen, en film som varken skäms eller bryr sig om att de utför en ren avrättning, både vad beträffar konsten att göra bra film, och att adaptera sitt grundmaterial på ett värdigt sätt. 

David Ayers Suicide Squad är i största allmänhet sedd som ett bottennapp som saknar motstycke. Att ens tänka tillbaka på eländet som var Jared Leto eller Cara Delevingne, orsakar frossa och sömnproblem. Margot Robbies porträtt av den – i ursprungsversion, underbara Harley Quinn, var inte mycket bättre. Med ett stelt skådespel, överdrivna gester och utan någon som helst naturlig charm, så blev Quinn endast en tjattrande toka som fick fungera som en sexistisk reklampelare med sin minimala klädsel. 

Bottnen är inte nådd 

Om det fanns någon som helst logik så borde dessa makabra misslyckande ha inneburit att bottnen var nådd. Någonstans måste man inflektionspunkten nås. Men bortsett från att vi slipper sexismen och Jared Letos pajaskonster, så är det endast en mikroskopisk kvalitetsskillnad som skiljer Birds Of Prey ifrån sin gräsliga släkting. 

Genom att få bort David Ayer från regissörsposten så borde man vara aningen närmare torra land, men på konststycket så har regissören Cathy Yan lyckats skapa helt nya problem, som gör att den eventuella vägen till försoning, snart är förlorad. Den här gången så har man förvisso avfört de mer övernaturliga elementen såsom Cara Delevingnes horribla magdans och hennes CGI lakejer, istället har man ersatt det med ett narrativ som skriker efter att få imitera Quentin Tarantino, och i synnerhet Pulp Fiction. Det är ett uppbrutet och kaotiskt berättande som spretar åt alla håll och kanter. En kaotisk struktur behöver inte innebära en kaotisk film, Memento och det nämnda Tarantino mästerverk, har visat prov på hur en sporadisk klippning kan skapa dramatisk effekt. Men Birds Of Prey glömmer bort en livsviktig regel, då väl bitarna faller på plats – oavsett om de är i rätt ordning eller inte, så måste de passa, och kännas någorlunda logiska eller begripliga. 

Bindgalen tjur 

Genom marknadsföringen så har alltifrån producenter och regissör, talat om fördelen med att göra Harley Quinn till filmens berättare, att dennes instabila psyke tillåter att manipulera berättelsen på olika sätt. Det är med andra ord inte helt frånskilt Ryan Reynolds Deadpool, och hur den galna karaktären vänder upp och ned på det mesta. Skillnaden är bara den att de båda Deadpool-filmerna har kompetent regi och en röd tråd som binder ihop alla bisarra och distraherande inslag. 

Cathy Yan har överhuvudtaget ingen kontroll. Berättelsen är som en bindgalen tjur som Yan desperat försöker få kontroll över, men tillslut så ger hon upp, filmen verkar därefter  ha drabbats av selektiv minnesförlust. Vad detta innebär är att karaktärer – som vi redan mött, introduceras gång på gång, utan att vi får något nytt perspektiv eller insikt. Yan har lånat Tony Scotts överdrivna och övertydliga textmeddelande från Man On Fire och Domino, då Ewan McGregors Roman Sionis/Black Mask introduceras för tredje gången, så kan man undra vad exakt som försiggår. När det också visar sig att själva berättelsen är löjeväckande simpel och enkelspårig, så blir det än mer obegripligt varför Cathy Yan behandlar publiken som en bunt fullkomliga idioter, tilltron till att någon skall kunna hänga med, eller förstå, är densamma som att kollektivtrafiken skall komma i tid. 

En björnsax 

Men vem behöver en berättelse då man kan passa på att massakrera bedårande och älskvärda karaktärer som Huntress och Black Canary. Jag har inget emot då filmskapare stöper om eller förändrar grundmaterialet, Christopher Nolan tog inte mycket i hänsyn, då det kom till serietidningar eller tidigare versioner för sin tripp till Gotham City, men förändringarna som görs måste fungera i sin kontext. I den meningen så är varenda nytillkommen karaktär ett haveri utan dess like. 

Jurnee Smollett-Bell och Rosie Perez duellerar båda om årets utmärkelse vad gäller livlöst skådespeleri, Ella Jay Basco sätts i en björnsax då hennes Cassandra Cain är lika spännande som den kommande skattedeklarationen. Och sedan så har vi stackars Ewan McGregor, vars Roman Sionis befinner sig på samma nivå som Charles Ingvar Jönsson då det kommer hotfullhet. Margot Robbie trycker i sin tur på repeat-knappen och gör en kopia av sin tolkning från Suicide Squad, vilket innebär att Harley Quinn är precis lika charmlös, plastig och enerverande som förut. Mary Elizabeth Winstead har inte heller vunnit det imaginära skådespelarlotteriet, men hennes Huntress är så pass nedtonad och marginaliserad att det är svårt att ifrågasätta själva skådespelet. Den enda minnesvärda karaktären är hyenan Bruce…    

Våld, cynism och usel action 

Där majoriteten av agerandet kan få den mest härdade att bli mörkrädd, så kan det vara dags att utförda klass 3-varning vad gäller filmens ton, attityd och sinnessjuka cynism. Med sin barnförbjudna åldersgräns så tar Birds Of Prey och spär på med allt man kan tänka sig vad beträffar våld, blod och groteska vyer. Det är sällan som jag använder ordet, men det här tangerar många gånger att vara kylig våldspornografi, där man endast testar gränserna för saks skull. Där Deadpool åtminstone genomförde sina massakrer med en spjuveraktig skämtsamhet, så vilar det något riktigt ondskefullt och utstuderat över det våld vi ser i Birds Of Prey. Och då filmen inte har någon som helst humor, intelligens eller skärpa, så blir dessa orgier i våld till smaklösheten personifierad.   

Detta för oss in på filmens actionsekvenser som når så lågt att jag kan känna värmen från jordens kärna. I en kavalkad av överdriven koreografi och medeltida användare av slowmotion så har Cathy Yan skapat några av de mest tröttsamma scenerna jag sett sedan Terrence Malick blev besatt av närbilder på böngroddar och dåligt renderade digitala dinosaurier. Och då allting – tack och lov, tar slut, så kan man fråga sig vad  nästan två timmar har ägnats till. 

Aspirin och tårar 

Genom litervis med blod, bedrövligt berättade och steriliserat skådespel, så återstår en film som liknar ett arkitektoniskt monster som satts ihop med motorsåg och båtlaster med Karlsons klister. Filmen som ville komma som en rovfågel och snabbt ta sitt byte visar sig vara sönderfallen fågelholk som inte ens en desperat gråsparv skulle ta sin tillflykt i. Då jag väl tagit mig hem och svalt ett par aspirin och bäddat ned mig, så sträcker jag mig efter ett antal serietidningar och den mästerliga Batman The Animated Series, och gråter en skvätt över att detta horribla skräp  är vad som blivit av karaktärer och berättelser som hör hemma på den narrativa olympen.      

Betyg 1/10 

Tävling: Joker Blu Ray

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Årets – och det nya årtiondets, första tävling är här. Vi har ett antal exemplar av Joker på Blu Ray som vi tävlar ut denna gång. För att delta så svarar ni på följande fråga och skickar in svaret samt er adress till vår email. Tävlingen avslutas den 14/2 och vinnarna kontakts per email. 

Fråga
Från 2002-2003 publicerades en av de mest älskade och omtalade Batman-berättelserna någonsin, självfallet medverkade även Joker i denna, vad hette serien och de två huvudmännen – författare och artist ?   

Dsiken innehåller – förutom filmen, följande
Extramaterial Blu-ray & 4K UHD
The Making Of: A Behind-the-Scenes • Look at the Creation of the Film • Joaquin Phoenix Alternate Takes • Costume Tests and More!

Joker släpps på DVD, Blu-ray, Blu-ray Steelbook & 4K UHD 10/2