Kategoriarkiv: Film

Woman In Gold Recension

Publicerad den av

Woman-in-Gold_poster_goldposter_com_6

Platt och ointressant med en överdrivet stel Mirren. 

Jag brukar kalla det för Weinsteins-otyg. Filmer som The Butler,Mandela: Long Walk To Freedom och nu Woman In Gold är alla tennsoldater i Harvey Weinsteins Blofeld-plan att erövra varje enskild Oscarsgala. Man får ända ge den gamla demonproducenten någon ytterst minimal respekt   över att han alltid lyckas snärja in sig hos den alltid så naiva och rent utsagt tröga akademin. Weinsteins filmer är cyniska monster som är iskallt kalibrerade att passa in i alla tänkbara politiskt korrekta mallar. Det är för mig inte filmer utan platta produkter, inte mycket bättre än ett pall med Arla-mjölk.

Woman In Gold må vara ett snäpp under debattklimats-radarn, men är ändå fylld av Weinstein manipulation och utspel för att vinna falsk sympati. Det skall slås på den stora känslotrumman, det skall finnas politisk korrekthet och sedan avslutas paketet med att den bygger på verkliga händelser. Vi vet formulan nu och den borde inte lura någon.

Sömnigt och slappt 

Men det är inte bara de ganska dubiösa bakgrundsintentionerna som är filmens stora svagheter, det ligger främst i utförande och hantverk. Simon Curtis regisserar utan något intresse och med fingrarna på sin smartphone istället för filmens puls. Filmen må ha en superb premiss och en historia väl värd en film, men dem lyckas sänka sig själv genom det ointresse som går genom filmen.

Det hoppas fram och tillbaka i tiden och filmen känns rentav uppgivet slö till största delen. Resultatet blir uttråkning och i ännu värre lägen ren apati. Återblickarna i ett Nazist-styrt Österrike är lika undermåliga som den trasiga filmatiseringen av Boktjuven, där det förekommer en ständig obekväm känsla av tv-produktion som vägrar att försvinna. Alla filmens komponenter känns som om det köpts på en medioker second-hand butik och sedan stuvats in utan kompetent förmåga.

En Philomena kopia 

Faktum är att hela den första delen av Woman In Gold är som en platt ’’copy-paste’’ version av Stephen Frears Philomena, där interaktionen mellan Mirren och Reynolds inprincip speglar scenerna mellan Judi Dench och Steve Coogan. Det bidrar bara till känslan av en slarvig produkt.

Mirren agerar på sparlåga och rör sig inte ett knappnålshuvud utanför gränsen dugligt. Hon kämpar också mot en ointressant skriven och ibland genuint osympatisk karaktär, ofta blir Mirrens Maria Altmann så stel och smaklös att jag har svårt att finna ett skäl att slutföra filmen. Ryan Reynolds känns mest bortkommen och osäker i rollen som jurist.

Tomgång och tomhet 

Det finns en bra grundidé med Woman In Gold, berättelsen borde på egen hand klara av att hålla intresset vid liv. Men nedkörd i ett träsk av blekhet,apati och ointresse skulle inte ens de starkaste av maskiner klara av att frigöra sig minst av allt en som går på tomgång.

Betyg 4/10 

Bäst: Den solida grundberättelsen

Sämst: Sömnigheten, den uteblivna spänningen och den övergripande känslan av ’’jaha’’.

Trailer Policy

Publicerad den av

Hur skulle det vara att få följande skivor nedhuggna till ved och sammanfogade i ca 300 sekunder ?

Achtung Baby

Abbey Road

Born To Run

(What’s The Story) Morning Glory ?

En dålig liknelse måhända men också det enda som beskriver dagens trailer-klimat. Nej, det var inte bättre för, trailers har alltid varit en ren plåga för den som vill undvika att få en hel film återgiven under två minuters format – den ökända Gudfadern trailern tex.

Idag förekommer liknande otäcka exempel som The Man From UNCLE, vars absolut sista scen gavs iväg i trailern. Jag har inte varit så chockad sedan vår HD-DVD spelare brann ned.

Iron Man (2008) var den sista filmen jag själv-saboterade med hjälp av TV-spots,trailers och uthuggna klipp. Vad som återstod var bara ett fåtal magra trådar som kopplade ihop sekvenserna. Överraskningen spänningen och som U2 sade ’’ the element of surprise’’ var borta. Någonstans där insåg jag att den här filmslakten behövde få ett omedelbart slut.

Sedan dess har följande policy gällt; två trailers och inget mer – helst en. Jag har försökt hålla radioskugga gentemot alla årets stora tältpinnar; Star Wars,Spectre,Terminator,Avengers Age Of Ultron.

Det är numera en skräck att besöka en biograf för risken att få en o-önskad spoiler-bomb i knäet. Nu senast på Suffragette ville tortyren inte sluta i de 30 (!) horribla minuter som engelsk bioreklam är. Allt gick hyfsat fram tills Spectre dundrade upp på duken. Reaktionen blev att krampaktigt ställa sig i någon slags fosterposition och tala i tungor för att undvika ljudet.

Tyvärr hjälpte inte det här bisarra utspelet, nu vet jag att ’’Astonen’’ är vapen bestyckad, Monica Belluccis tal om den illvilliga organisationen, ja till och med bitar av relationen mellan Waltz och Craig. Och således försvann en stor del av nöjet.

För mig är överraskningen och helheten av en film närmast huvudsaklig. Att se om filmen lyckas väva ihop sina beståndsdelar till en jämn helhet, att låta de spektakulära sekvenserna få vara så kraftfulla och överraskande som de borde. Det tillåter också bedömningen att vara mer o-nyanserad där jag inte behöver sitta och finna mig själv tänka ’’då var det bara den där sekvensen kvar då’’.

Så när väl Disneys atombomb släpps iväg i december sitter jag i alla fall tryggt. Då kan jag se den där Millennium Falcon-jakten, när en skvadron av X-Wingar anländer och smeker vattnet, Kylo Rens hemslöjds-ljussabel,attacken mot Star Destroyer-skeppet och sedan de…. åh, satan…….

”You know I love the element of surprise” – U2, Until The End Of The World

Oron för Spectre

Publicerad den av

Att det här är hyckleri av den största sorten är jag väl medveten om. Det här borde ha skrivits långt innan för att ha någon som helst relevans, men nu är sakernas tillstånd som de är.

Det är här värt att nämna att jag INTE har sett någonting från Spectre sedan den första TV-spoten och trailern som släpptes för evigheter sedan pga min fåniga trailer policy.

Recensionerna börjar trilla in och tillskillnad från den unisona hyllningen av den helt fantastiska Skyfall (9/10 i betyg) verkar serien tyvärr falla tillbaka flera steg i och med Spectre.

Sedan EON Productions annonserade att Sam Mendes skulle återvända som lagledare för den kanske dyraste filmen någonsin har jag haft onda föraningar. Producenten Barbara Broccoli fick jaga Mendes med alla möjliga tingest innan en överenskommelse kunde nås. Olust-känslorna om att en Von-Anka binge var det största skälet att återvända går inte att kasta bort.

Christoph Waltz i den förmodade rollen som Blofeld (?) kändes självklar men samtidigt tråkigt förutsägbart. Den första trailern antyder att serien går tillbaka i de förhoppningar och hjulspår som Quantum Of Solace så misslyckat försökte med – en direkt uppföljare, mer action än ett mänskligt sinne kan utså.

Att detta är minst sagt oroväckande vore en lika stor underdrift som att påstå att Roger Moore huvudvärken Moonraker inte helt levde upp till någon vettig standard. Den första TV-spoten som visades intensifierade bara dessa orosmoln. Där visas samtliga (?) stora actionsekvenser upp och om filmen precis som sitt äldre onda syskon Quantum enbart är en djupdykning i transportsträckor mellan uttröttande flängande kommer Spectre inte kunna vara något annat än årets kanske största sorgebarn.

Men som de säger man lever bara två gånger, kanske även detta gäller för Mendes och hans bundsförvanter. För man kan onekligen inte klaga på flertalet tilltalande plus såsom Hoyte Van Hoytema som fotograf, Tom Ford kostymerna, den oväntat trevliga 60-tals inspirerade The Writing’s on The The Wall, bara för att nämna några, och såklart…… Den där beryktade budgeten på 300 miljoner dollar.

NPEAL-tröjan är stilig i alla fall……

Ingen midnattspremiär……

Publicerad den av

Ja det var väl inte bara jag själv som höjde ögonbrynen över et faktum att The Force Awakens inte får någon klassisk midnattspremiär. SF har fortfarande inte gett någon officiell förklaring med följande citat kommer direkt från kommunikationschefen Thomas Runfors på SF när vi frågade om skälet.

”Bra fråga – man jag tror att filmbolaget har sagt nej till detta.”
Med vänliga hälsningar,
Thomas Runfors

Varför Disney själva verkar tro att detta skall reducera spoiler-terrorister framstår än mer tossigt när filmen faktiskt inte går upp på amerikanska biografer förrän hela två dagar senare. ”The force moves in mysterious ways”

Soon home…….

Suffragette Recension

Publicerad den av

Ful,outhärdlig och hemsk

De där orden borde egentligen beskriva de värsta av karaktärerna, men istället är det Suffragette själv som är den största lagbrytaren av alla i det här sammanhanget.

Mulligan enda behållningen 

Jag skall göra det tydligt, jag dyrkar Carey ’’CM’’ Mulligan. Två gånger har jag trotsat sjöar och hav för att se henne live i uppsättningar av Såsom I En Spegel och senast i fjol för David Hares Skylight.

Och nej det är inte ’’CM’s’’ fel att det Suffragette kraschar snabbare än ett flygplan utan motorer, tvärtemot är hon den enda mest ynkliga behållningen av det totalt misslyckade soppa. Så här bra har hon inte varit sedan sitt bästa år 2011 med Drive och spektakulära Shame.

Platt som ett strykjärn

Genom att helt och hållet spela på politiskt korrekthet öppnar Suffragette på ett så platt och förutsägbart maner, att jag faktiskt undrar om det inte är Flash Gordon som smugit sig in.  Allt etableras genom hårda textade meddelanden som skall få med oss på den tvållåda filmen förvirrat står och trampar på.

Som de flesta räknat ut från trailers och bilder är tillvaron för den hårt arbetande Maud (Mulligan) erbarmliga, chefen för hennes tvätteri är ondare än Marvel demonen Mephisto och ungefär lika nyanserad som den onde kejsaren Palpatine från Star Wars-trilogin, detsamma kan sägas för alla manliga karaktärer som filmen verkar känna ett behov till att förvrida till patetiska karikatyrer kontra figurer vi kan avsky på riktigt som tex J.K Simmons sadist Fletcher i Whiplash. Om ändå Suffragette bara vore en oinspirerad film som med handen i bakfickan försöker kapitalisera på aktuella ämnena som diskriminering och könsfrågor, hade vi haft en en plattare film än de strykjärn Mulligan pressar kläder med.

Epilepsi-klippning  

Men tyvärr kan inte regissören Sarah Gavron hålla sig från att vrida och hacka i sin egen film tills det bara finns slamsor kvar. Suffragette kan mycket väl ha den värsta klippningen jag sett sedan Iron Maidens epilepsi-framkallande konsertfilm Death On The Road. För att försöka kompensera för det fullkomligt vulgärt usla tempot – där scener säckar ihop av total avsaknad av nerv eller känslor, väljer Gavron att klippa i sin film som om det vore en puderlocks frisyr från 80-talet. Ynkliga sekunds klipp körs ihop med bilder av väggar, för att sedan klippa till marken, för att slutligen gå tillbaka till något irrelevant.

Det här stressade och obekväma hantverket genomsyrar hela filmen och många gånger är det snudd på omöjligt att uppfatta vad som faktiskt händer. Att filmen sedan är fulare än en engelsk brun flod – med sitt uppenbart digitala foto och ’’det sämsta av SVT’’ produktionsvärden, gör knappast saken bättre.

Fullkomlig utmattning 

Trots filmens längd på knappt två timmar känner jag mig helt mör när jag kommer ut i den nedsmutsade London luften. Där Avengers Age Of Ultron bankade publiken till smulor med sitt slutliga CGI-bombardemang, känner jag mig om möjligt än mer utmattad efter Suffragette. Där Gavron kunde ha gjort en engagerande och stark film med allegorier till dagens hetsiga debatter får vi istället utstå en av årets absolut största plågor.

Betyg en svag 2/10

Bäst: Carey

Sämst: Klippningen,det träiga manuset och de katastrofalt dåliga produktionsvärdena.

Fråga: Vad i helskotta hände ?

Notering: Engelsk bioreklam pågår i över 30 min (!)