Summering: Helen Mirren och Ian McKellen gör stordåd av ett manus som hämtats från kommissarie Barnabys dammiga skrivbord.  

Ta två extraordinära skådespelare, ge dem det mesta anspråkslösa manuskript, slutresultatet lär – ändå – med största sannolikhet, bli fullt acceptabelt. Det råder inget tvivel om att mötet mellan Ian McKellen och Helen Mirren på vita duken är precis så genialiskt som det verkar på pappret. 

Med dessa två monstruöst begåvade aktörer så klarar sig The Good Liar på ren och skär ”star power”, det genomgående slarviga manuskriptet maskeras till största del av det utomordentliga skådespelet. Men som alltid så kan ingenting kompensera för en film som inte respekterar sin berättelse – eller för den delen sin publik. Utan att ha läst Nicholas Searles bok, som filmen baseras på, så finns det givetvis en möjlighet att berättelsens övergripande problematik härstammar från den litterära förlagan. Men det ursäktar inte filmens tydliga brister – ett trist utseende och oengagerad regi. 

Brittisk lagervara 

Den brittiska TV-kriminalren har blivit en del av det svenska folkhemmet, Morden i Midsomer eller valfri kommissarie från den engelska landsbygden är lika självklara i 

TV-tablån som Aktuellt eller Rapport. Morden och fallen kan vara alltifrån diaboliska till rent löjeväckande, men faktum kvarstår att mysterium och gåtor i engelsk miljö har överexponerats under lång, lång tid. Därför är det något oförlåtligt att The Good Liar aldrig aspirerar till att vara något mer än ett förlängt avsnitt av Miss Marple. 

Framförallt så saknas driv och gnista, regissören Bill Condon har tidigare regisserat ’’Oscars-lockbete’’ som Kinsey och Dreamgirls – varav båda misslyckades med att ens ta hem en nominering för bästa film. Efter dessa försök inom det dramatiska och allvarliga, så gav sig Condon i kast med vampyrsagan Twilight, och mycket mer än så behöver nog inte sägas vad beträffar det faktum att Condon – de senate åren, blivit marginaliserad som regissör.      

Kommisarie Barnaby på ingång 

Och man endast förfasa sig över tanken över vad som hade hänt om de två adlade britterna inte hade medverkat. Även om The Good Liar har en fullvärdig biodistribution och produceras av Warner Brothers, så är den till sitt utseende helt oskiljaktig mot de äventyr och brottsfall kommissarie Barnaby och hans kollegor löst i årtionden. 

The Good Liar är många gånger rent förskräcklig att se på. Kompositionen och ljussättningen kan inte beskrivas som något annat än pannkaksplatt. Budgeten verkar ha tagit slut efter anställningen utav de två huvudrollerna, hela filmen definierar begreppet TV-film med sitt makalöst tråkiga yttre. Men visuella brister har ingenting med saken att göra vad beträffar att skapa ett engagerande berättande, men även här så fallerar det. Även om historien visar sig vara betydligt mer mångfacetterad – innehållsmässigt, än man kunnat ana från början, så bryter Bill Condon sig aldrig loss ifrån en känsla av snustorr slentrian.  

Mirren och McKellen övervinner allt 

Allting sker med ett nonchalant ointresse som snart frustrerar då Helen Mirren och Ian McKellen går på som isbrytare. Denna duo övervinner – ett antal gånger, filmens slapphänta och allmängiltiga attityd. Det är fullkomligt makalöst att se hur denna superduo gör magi av filmens mediokra epitet, från filmens inledningen så är detta möte mellan två av film och – teatervärldens, mest hyllade en ren njutning att beskåda. 

Till och med helt inkonsekventa scener – med rejält risig dialog, fängslar tittaren i biofilmens motsvarighet till Kumla, det går inte att slita sig ifrån hur varje replik  levereras med ett dånande eftertryck, eller hur Mirren och McKellen gör filmmagi av standardiserade interaktioner och samtal som vi sett så många gånger tidigare. Detta exceptionella skådespel ger The Good Liar ett solitt fotfäste. Trots den strida strömmen av ointresse, förutsägbarhet och ett uselt klimax, så går det ändå inte att lämna filmen utan ett mindre leende på läpparna, något som helt och hållet är McKellen och Mirrens förtjänst. 

Betyg 6/10

Summering: Mer av samma underhållande vara då Dwayne Johnson och kompani återvänder till det digitala lekäventyret.   

Någon nästa nivå är det inte tal om, men det är inte detsamma som ett misslyckande. Att Jumanji: Welcome to The Jungle, inte var långt ifrån att spela in 1 miljard dollars – sedd som en magisk gräns för ekonomisk framgång, tog alla på sängen – inklusive Sony Pictures, som var snabba med att ge uppföljaren grönt ljus. Welcome To The Jungle var knappast originell, med sina tydliga Indiana Jones inspirationer, men i en tid då väldigt få storfilmer – som inte bär kvalitetsstämplar som Marvel Studios eller Lucasfilm, lyckas göra mycket väsen av sig, så var WTTJ en väldigt trevlig återblick den gamla skolans söndags matiné.  

Den vassa rollbesättningen gjorde också sitt för det stora underhållningsvärdet. Dwayne ’’The Rock’’ Johnson, Karen Gillan och Jack Black hjälpte alla till att lyfta ett äventyr som hade kunnat vara ganska alldagligt med andra skådespelare, även den gapande och skrikiga Kevin Hart blev dräglig i detta sällskap. 

Rekordtid 

Enligt uppgift skall The Next Level ha spelats in på rekordtid – inspelningarna lär ha startat så sent som i februari detta år, att slutresultatet känns minst lika solitt och gediget – ur en hantverkssynpunkt, måste berömmas. Med en så hastig produktion så är det också hedervärt att man vågar utöka föregångarens bredd, den täta och vildvuxna tropiska djungeln har nu ersatts av ett flertal varierade miljöer som skapar välbehövlig variation. Actionscenerna har också trappats upp, med ett par gedigna jaktsekvenser och slagsmål som släcker adrenalintörsten. 

Och den sedan tidigare starka kemin mellan aktörerna lever också vidare och har utvecklats. Precis som John Travolta och Nicolas Cage i John Woos Face/Off, så behöver den ursprungliga skådespelarkvartetten och nytillskottet Awkwafina, utföra ett sorts bisarrt rollspel där de kanaliserar ett antal andra aktörer, däribland Danny DeVito. Detta skapar ett antal mycket, mycket, komiska moment, där specifika maner återges med precis rätt mängd autenticitet och flams för att det skall fungera som lättsam humor. 

För stort beroende av föregångaren 

Produktionens kvickhet märks dock av på ett par plan. Manus och logik är knappast något som bör granskas, att minnas karaktärsnamn, motivationer, specifika händelser eller relationer, från den förra filmen, är svårt då den mer dramaturgiska sidan aldrig var avsedd att spela någon större roll. Det är därför aningen suspekt att man flera gånger bygger komik på väldigt kraftiga referenser som tar stöd mot föregångarens händelser och dramatik. Det tar också ett tag för filmen att komma igång, delarna som inte utspelar sig i den digitala världen känns som pliktskyldig utfyllnad. Och trots scenombytet och ett par nya ansikten så är igenkänningsfaktorn stor.

Mer av samma vara i bättre förpackning 

Men även om det många gånger är mer av samma vara – i en aningen mer fabulös förpackning, så behåller man en positiv lekfullhet som gör att bristerna inte orsakar alltför mycket obehag. Framförallt så har man skapat en tillfredställande final där man öser på med explosioner i storlek XXL och god humor från skådepelarna. 

Jumanji: The Next Level är snarare version 1.5 – än en fullfjädrad uppföljare, men det är svårt att ha några invändningar då vi på så kort tid har fått en så pass trevlig och underhållande present, ett par veckor innan jul.

Betyg 6/10   

Summering: Mästerligt slut väger upp en film som inte riktigt vill bryta sig ifrån genrens normer. 

Aldrig tidigare har det varit såhär svårt att recensera en film… Detta är ett minst sagt magstarkt konstaterande, men att kalla arbetet med att recensera The Irishman – utan att nyttja externa och alltför subjektiva åsikter, är omöjligt. Martin Scorsese initierade för ett tag sedan ett sandlådskrig då han avförde Marvel Studios filmer som något som har mer gemensamt med radiobilarna på Gröna Lund, än att kategoriseras som film. För den som följt Tiger Film – eller bara tagit en snabb flukt, så är det ingen hemlighet att Marvel och så kallad ’’nördkultur’’ är en av våra hörnpelare. 

Men tidigt i denna eskalerande – och totalt opåkallade konflikt – där Scorsese bär största ansvaret för att ha inlett denna menlösa debatt, så har vi valt att avstå från kommentera eller göra oss hörda i denna fråga, detta är en energikrävande och menlös diskussion som endast har lyckats med att ställa sida mot sida. Dessutom har man dragit fram det värsta ur internet då det kommer till påhopp, elitism och total vägran att lyssna eller förstå den andra sidan. Att vi inte samtycker med Scorsese vore en underdrift, men mycket mer än så behöver inte sägas. Tyvärr så har debatten blivit till en ostoppbar skogsbrand, där Scorsese själv har fortsatt elda på den genom fortsatta uttalande och krystade krönikor. 

Och som om inte detta vore nog, så drabbades pressvisningen av ett elavbrott – 45 minuter innan filmens slut, vilket lett till att vi har sett The Irishman har setts i två olika sittningar. Inget av det här gör det särskilt idealt för en recension. 

Gangsterfilmens fader 

Scorsese är känd som gangsterfilmens fader, Francis Ford Coppola må ha satt allt i rullning med Gudfadern, men det är Scorsese som gett genren ett modernt och trovärdigt ansikte. Där Coppola födde en romanticism kring det kriminella familjelivet, så tog Scorsese och placerade det i smuts och chockerade våld. Goodfellas är fortfarande bland det bästa och mest fantastiska som filmbranschen – och i synnerhet, Scorsese har gjort. Det är en skrämmande, underhållande och gastkramande film som visar upp Scorseses ihärdigt intensiva regi och energi. Det finns en anledning till att Scorsese fascinerat sig för att använda mycket attitydfrisk rockmusik som Rolling Stones ’’Gimme Shelter’’, upprepade gånger. Då filmer som Casino eller Taxi Driver är som bäst så känns dem som långa och svettiga rockgalor där allt kan hända. Men sedan Casino så har Scorseses utflykter och inblickar in i det kriminella, blivit mindre och mindre intressanta. 

Gangs Of New York må vara stilistiskt fantastisk, men känns som Scorseses försök till att göra sin version av James Camerons Titanic – ett påkostat men ihåligt drama i historisk miljö. The Departed gav Scorsese sin första – och hittills enda Oscar för bästa regi, detta för en film som kändes ansträngt macho och ytlig. Scorseses allra bästa filmer under 00-talet, har varit då han rört sig ifrån skjutvapnen och karaktärer som svär som borstbindare. The Aviator och Silence är två exempel på en Scorsese som verkligen anammat sin ålder som regissör, båda filmerna är tekniskt fulländande och episka i sitt narrativa omfång. 

”When you’re facing a loaded gun, what’s the difference ?” 

The Irishman delar – tyvärr, otäckt många likheter med The Departed. Det känns många gånger som om Scorsese inte skapar filmen intuitivt. Flera sekvenser känns som trötta försök att kravla sig tillbaka till grandiosa tillfällen från Goodfellas eller Casino, skillnaden är att den patenterade energin och kraften är som bortblåst. Inledningen är inget annat än en soppa, Scorsese introducerar för många – och färglösa, karaktärer som varken tittaren eller filmen verkar finna något intresse för. I och med att filmen rör sig i bekant Scorsese territorium, så får vi gott om exempel på den amerikansk-italienska stereotypen, med New York accent och få reservationer för att bruka grovt språk och våld. 

Och istället för att ge dessa uttjatade gestalter nya och oväntade dimensioner, så känns majoriteten av filmens karaktärer som axplock ur Scorseses tidigare karaktärsgalleri. Även om ensemblen kan tyckas vara guld värd – ur en marknadsföringssynpunkt, så blir valet av skådespelare som Robert De Niro och Al Pacino mer problematiska än positiva, detta då de båda veteranerna – precis som Scorsese, bygger sina rolltolkningar på ’’greatest hits’’, där det mesta har setts förut – och då mycket, mycket bättre. 

Stark Pesci 

Det är bara Joe Pesci som känns riktigt överraskande, efter en lång frånvaro sedan medverkan i The Good Shepherd, så gör Pesci en roll som strider mot den illvilliga och narcissistiska gangster som vi vant oss att se från Pesci. Istället för bindgalen våldsamhet så är Pesci tystlåten och otrolig närvarande, det är en otroligt dämpad men kraftfull roll som tyvärr får stå lite i skymundan bredvid De Niro och Pacino. 

Al Pacinos Jimmy Hoffa är precis så bombastisk och eldig som man kunnat förvänta sig då Pacino släpps loss i sitt inferno av skrikande, det ligger på gränsen till att bli ett något parodiskt överspel, utan någon som helst trovärdighet, men faktumet att denna energiska – och överdrivna uppvisning, är underhållande råder det inget tvivel om. Den omtalade föryngringsprocessen – där man med digitalteknik, lyckats göra de tre huvudrollerna betydligt yngre, fungerar delvis bra, enbart representationen av den allra yngsta De Niro  ligger på gränsen till att kännas olustigt. 

Tyvärr så är De Niro den som tar mest skada av att kännas alldeles för bekant, maneret, sättet och karaktärstypen har Oscarsvinnaren spelet fler gånger än någon kan räkna. Det kunde ha blivit aningen mer intressant om Scorsese låtit fokusera på familjedynamiken och De Niros krångliga relation med sin dotter, spelad av en fullkomligt marginaliserad Anna Paquin. Tyvärr så hinns detta inte med då Scorsese fastnar i att försöka återskapa sina gangster glansdagar. 

Autopilot 

The Irishman tycks många gånger gå på ren autopilot. Där Scorseses tidigare uppvisningar i gangsteraktiviteter, alltid varit fascinerande och fyllda med spänning, så är alla mord och utpressningar denna gång endast urvattnade. Om filmen hade gjort dessa inslag sekundära så hade bristen på engagemang kunnat ursäktas, men speltiden – på helt otroliga 3 timmar ch 30 minuter, gör att Scorsese fastnar i en dålig vana att demonstrera gangsterfilmens mest överexponerade inslag – utan att tillföra någon som helst innovation eller ens passion till dessa kutymer. Det blir aningen mer livligt då filmen börjar återge kända episoder ur amerikansk historia, även om det tangerar att – flera gånger, närma sig Oliver Stone-territorium – vad beträffar vanföreställningar och konspirationer angående diverse händelser ur historieboken.

Dessutom så dras The Irishman med ett utseende som tyvärr inte kamouflerar faktumet att Netflix står bakom produktionen. Flertalet Netflix produktioner är numera oskiljaktiga från filmer som går raka vägen in i biosalongerna, men bisarrt nog så känns The Irishman flera gånger som ett glorifierat avsnitt av The Sopranos. Det är orealistiskt kliniska miljöer – tom i ruffiga och nedgångna områden, det vilar något lamt över hela filmens yttre som drar tankarna till dags-television där allting utspelar sig i uppenbara kulisser, med tanke på att Silence var makalös att betrakta ur en estetisk synpunkt, så känns detta som en stort steg tillbaka visuellt.    

Genialiskt avslut – precis som senast

Men The Irishman har ett ess i rockarmen som gör att man kan förlåta dess massiva problematiken, precis som i Silence så hittar Scorsese ett avslut som lämnar åskådaren fullkomligt mållös. I sista timmen så når man äntligen fram till ett antal fascinerande insikter och observationer, man vågar då bryta ned gangsterklyschorna och stereotyperna. Avslutet ger också Robert De Niro en chans att – för första gången i filmen, återge ett fantastiskt mänskligt skådespel som sätter djupa spår i tittaren. 

Hela konklusionen fortsätter i detta makalösa maner, där man bryter ny mark inom genren genom att ifrågasätta allt som har med kriminalitet på film att göra. Det krävs inte längre några schabloner eller pliktskyldiga gangstermord, just då verkar Scorsese äntligen föra en mer ärlig diskussion med sig själv, däribland om sin egen karriär som filmskapare. Därför är det synd att denna reflektion endast förekommer i filmens sista timme, om 

The Irishman valt denna eftertänksamma väg så hade Scorsese mycket väl ha kunnat skapa den perfekta epilogen för gangsterfilmen, nu blir det bara en flyktig och kort inblick i vad som kunde varit ett mästerverk.     

Betyg 6/10 

Summering: Snygg start mynnar ut i en förutsägbar story kryddat med skådespel av den sämsta sorten.  

Filmvärlden har – vad som kan beskrivas som, ett slags avlägset syskon till det så kallade hundtricket. Vi kan för bekvämlighetens skull döpa det till producenttricket. Metoden är enkel, tillsätt ett antal kända regissörer eller filmskapare som producenter på en film där de har minimal inblandning i den kreativa processen. Med Chadwick Boseman i huvudrollen och Joe och Anthony Russo som producenter, så har 21 Bridges en namnkunnig samling av filmskapare och skådespelare som stått bakom samt medverkat i några av tidernas mest älskade och framgångsrika filmer – Avengers: Endgame och Black Panther. 

Men bortom faktumet att kunna stoltsera med dessa toppförmågor på sin affisch och i sin marknadsföring, så finns det inte ett spår av vad som gjort bröderna Russo kända som några utav actiongenrens mest snillrika och innovativa filmskapare. 

Den enda punkten där 21 Bridges delar något sorts familjärt DNA med Russo brödernas mästerliga Marvel skapelser, är i de inledande scenerna som uppvisar ypperligt hantverk, visuellt, i ett antal sekvenser så får vi fantastiska bilder över ett sotigt Manhattan som lovar en thriller i lyxförpackning. Chadwick Boseman inleder även med en lågmäld insats där han nyttjar sin kraftfulla och auktoritära scennärvaro. I det tillfället så känns det som att 21 Bridges ämnar att låta Bosemans skådespel stå i centrum, där man intresserar sig mer för vad som sker i familjehemmet kontra polisstationen och dess diverse olösta fall. 

Överge skeppet ! 

När vi sedan får se prov på mycket kompetent och nervpirrande action så känns det som att den exemplariska Russo briljansen – med intensiv action och strålande hantverk, kan ha smugit sig in i 21 Bridges. Men så fort den tighta inledningen är över så verkar de båda bröderna ha lämnat över tyglarna till regissören Brian Kirk och därefter kastat sig från det sjunkande skepp som filmen visar sig vara. 

Efter intrigen så transporteras vi rakt in i den sämsta och mest oinspirerade av TV-deckare, klyschorna haglar ned och knockar tittaren i sina rena och skära absurditet. Chadwick Boseman karaktär blir uppenbart tvådimensionell och får dessutom lov att framföra dialog och repliker som får nackhåren att resa sig. 

Från att ha varit snygg och koncentrerad så förvandlas 21 Bridges  till en artillerikanon under ett blixtkrig som skjuter ur sig kriminalgenrens allra sämsta käpphästar. Det här är en bombmatta utav usla narrativa stapelvaror, varav alla är skamligt förutsägbara och uttjatade, som tittare kan man inget annat än förmoda – och hoppas, på att det finns någon baktanke med att filmen är lika spännande som ett facit för ettans multiplikationstabell, något annat vore bortom all rim och reson. 

Sienna Miller är skyldig till brott mot filmkonstens grundläggande rättigheter 

Chadwick Boseman kan ursäktas då hans förmåga begravs och fängslas av det usla manuset, däremot så står Sienna Miller skyldig till brott mot filmkonstens grundläggande rättigheter – bortom allt rimligt tvivel. Millers karriär, som varit en travesti med filmer Casanova och G.I Joe: Rise Of Cobra, har på konststycket lyckas få fram en rollinsats som går bortom all möjlig beskrivning. Jag har sett barn på dagis – lekandes tjuv och polis, med mer inlevelse och autenticitet än vad Sienna Miller uppvisar genom hela 21 Bridges. Inte ens de mest simpla av sekvenser – där Miller ombedes vifta med en pistol, går att ta på allvar, hennes genomfalska New York-dialekt river i sin tur upp sår i trumhinnorna. 

Men Miller är i alla fall inte ensam med att begå allvarliga övertramp på skådespelaryrket, Taylor Kitsch är filmvärldens motsvarighet på en svartkatt under en stege. Aldrig tidigare har en skådespelare lyckas pricka in så många bottennapp på så kort tid, att Kitsch medverkan i både Battleship och John Carter skedde samma år är lika osannolikt som att kamma hem storvinsten på lotto två gånger i rad. Kitsch är lika träigt burdus och överdriven som alltid, hans våldsamma och gapiga gangster är ungefär lika hotfull som en korg full med sovande kattungar. 

Allt går åt skogen 

Och den inledande intensiteten och snygga presentationen försvinna någonstans i Hudsonfloden under återstoden av filmen. Allt som då kvarstår är horribel dialog, värdelöst manuskript och slarvig regi. Och att man passar på att bjuda på lite ytterligare tortyr i form av ett par löjeväckande stereotypa hip-hop gangsters – utrustade med mer guldkedjor och bling bling än självaste kung Midas, gör det klart och tydligt att vattnet som flyter under den här bron inte kan försvinna snabbt nog.  

Betyg 2/10    

Summering: Makalös racing kompenserar för katastrofalt drama, med en legendariskt usel insats från Caitriona Balfe. 

Även om Ford v Ferrari inte är blygsam med att ge Ford Motor Company både en och känga för sitt usla renommé, inom det mesta, så delar filmen tyvärr filmen en specifik  egenskap med den stora bilgiganten, flådig utsida och fullkomligt oduglig kvalitet vad beträffar allt annat… 

Rivalitet och bataljer inom motorsport är inget nytt på film, racingbanan är en utmärkt plats att förvandla till en skådeplats inhållandes både dramatik och action. Ron Howard och Tony Scott är bara ett par exempel på några av de regissörer som låtit sig förföras av de osannolikt snabba hastigheterna och de minst lika imponerande personerna bakom ratten. James Mangold är inte heller någon främling att göra film av verkliga personer och händelser. Walk The Line är – fortfarande, en sällsynt utmärkt biopic, trots igenkännbara inslag så når man hela vägen fram genom lysande skådespel – på den tiden Joaquin Phoenix hade orken att inte mumla fram sina repliker, och mycket handfast regi. 

Pinsamma motormetaforer 

Efter Logan så har Mangold flera gånger belyst vikten av ett vuxet berättande i serietidningsfilmer och att berättelsen alltid måste få stå i första ledet. Därför är det så besynnerligt att Mangold denna gång helt glömmer bort att skänka Ford v Ferrari någon som helst trovärdighet. Problemen tar tydlig form redan i filmens start, där Matt Damon tvingas till att göra en rysligt pinsam utläggning om hur livet och varvtal per minut hör ihop. Dessa typer av ’’motormetaforer’’ hör hemma på det lokala skrotupplaget, inte en välbudgetedrad filmproduktion med en rutinerad regissör som Mangold. 

I dessa stunder känns det som att Jeremy Clarkson tagit över rollen som manusförfattare och levererar det absolut sämsta ur Top Gear, som tillfället då han ’’tårögt’’ gjorde en ansats att förklara tragiken i sorgen att köra en splitterny Aston Martin, då den – enligt Clarkson, representerade det sista av en era av gudomlig skönhet på fyra hjul, som snart skulle pulveriseras av ’’onda krafter’’ som miljöaktivister och samtliga lagar om utsläpp. 

Den typen av skamligt fåniga monologer och aforismer hämmar majoriteten av filmens dramatik. Mer problem stöter vi på hos Christian Bale, som inte får igång sitt mest intensiva och medryckande skådespel, då Oscarsvinnaren är som allra bäst så uppslukas publiken av Bales sanslösa arbetsdisciplin och stora inlevelse. Här så blir denna ihärdighet mest överdriven, och Bales överspel vet inga gränser. Även om Ken Miles – som Bale porträtterar, må ha varit excentrisk, så behövs det något som humaniserar i  galenskapen och manin i att lyckas pressa ett fordon till sin yttersta gräns, där livet är den allra största insatsen. Miles interaktion med sin familj – är tänkt som ett verktyg för att ge karaktären något fler mänskliga dimensioner, men scenerna med familjen Miles hör till några av årets mest usla ögonblick. 

Caitriona Balfe gör en av årtiondets sämsta rolltolkningar 

Med tanke på att Mangold – något pompöst, har vurmat för vikten av story och mening, så är det rent skrämmande hur ihålig Ford v Ferrari är, alla försök till emotionell utdelning kör raka vägen i diket, då karaktärerna inte besitter ett uns trovärdighet. Faktumet att en man med sylvassa klor utav adamantium – och förmåga att läka på nolltid, känns mer trovärdig och human än någon i denna – verklighetsbaserade, ensemble, är ett lika stort misslyckande som som svenska SAABs – numera, nedlagda bilproduktion.    

De skrattretande metaforerna – om bensin i blodet och kurvtagning som en stimulans för skälen, fortsätter att användas i de mest emotionella stunderna, och resultatet är ett melodramatiskt fiasko som inte ens den mest orutinerade skolteater skulle acceptera. Kemin mellan Bale och Caitriona Balfe – i rollen som Miles hustru, är så urusel att det är svårt att inte känna sig manad att kasta sig ned på biografgolvet och be till högre makter om nåd. 

Balfe är tänkt att vara den rationella och mer mänskliga delen i förhållandet, men då dennes skådespel är en större katastrof än en racerbil utan bränsle – några meter innan mållinjen, så blir henens karaktär till en högdragen och gnällspik som tillrättavisar Miles likt en surmulen dagisfröken, inte bättre blir det av att karaktären är överlägsen och omåttligt arrogant.  

En yrkesroll 

Det är också en aning besynnerligt att Matt Damons Carroll Shelby endast blir delegerad till scener vad beträffar bilkonstruktion och administration. Där Mangold – tyvärr, djupdyker i Miles privatliv, så förblir Shelby fast i sin yrkesroll som utomordentlig ex-förare och designer. Detta gör att Matt Damon inte behöver göra sig själv – och publiken, till åtlöje med lika många utläggningar om motorolja och meningen med livet, istället så blir Shelby vår väg in bakom kulisserna, där äregiriga och egoistiska chefer inom Ford försöker sno åt sig äran vid varje tillfälle som ges. 

Själva maktspelet och den korporativa sidan – där rivaliteten med Enzo Ferrari, och svårigheterna med Fords vulgära byråkrati, står i centrum, är betydligt mer intressanta och medryckande än något som sker på det mer mänskliga planet. Maktspelet verkar – konstigt nog, passa Mangold mycket bättre, och de många turerna och konflikterna kring förare och motorkapacitet är både underhållande och intressanta. Tex så är Josh Lucas betydligt mer minnesvärd än Bale, i sin roll som hal och manipulativ vice-VD.  

Bensinångor i biosalongen 

Men tillslut så presenterar filmen sin racing, och tursamt nog så skiner verkligen Ford v Ferrari här. Än mer intensiva och påkostade än dem i Ron Howards Rush, så briljerar Mangold här med en hektisk klippning och strålande specialeffekter som placerar oss mitt i händelsernas centrum, motorblock slår, varm olja spyr ut ur dessa rymdraketer på hjul, ljuddesignen är i sin tur öronbedövande och adrenalinkicken som uppnås så fort ett fordon är i rörelse är fullkomligt lysande. Då det bara handlar om att nå mållinjen, mot omöjliga odds där man endast tävlar mot fysikens lagar, är inget annat än geniala, detta är biounderhållning i sin mest eleganta förpackning. 

När detta fordonsursinne står i fullblom, och adrenalinet pulserar, så är det väldigt lätt att förlåta att Balfes skådespel hör till ett årtiondets sämsta, eller det faktum att Ford v Ferrari inte har något som helst djup eller trovärdighet. Hastighet dödar sägs det, men i det här fallet så är det den enda faktorn som håller Ford v Ferrari vid liv.             

Betyg 6/10              

Summering: Roland Emmerich har i smyg gjort en uppföljare till Independence Day Resurgance, Midways korrekta titel borde vara Thanksgivings Day, där en kalkon utan dess like serveras till biopubliken. 

Det här är ett skämt… Jag är ledsen, men någon mer passande beskrivning finns inte för Roland Emmerichs senaste superkalkon. Då Emmerich endast gjorde bedrövliga actionfilmer så kändes det som en ofrånkomlighet i den moderna filmindustrin. Indenpendence Day, The Day After Tomorrow, Godzilla och 10,000 B.C är bara en handfull av den smörja som Emmerich erbjudit bipubliken under sina nästan 40 år som verksam regissör. Med tanke på hur länge Roland Emmerich verkat som regissör så vore det inte alltför mycket att begära att hantverk, dramatik och personregi skulle ha förbättrats en aning under denna långa period. 

Tyvärr så befinner sig Emmerich filmskapande fortfarande i samma utvecklingsfas som ett embryo. För ett par år sedan så bestämde sig Emmerich för att göra ett försök och regissera något som inte bara bestod av explosioner och att ödelagda storstäder. Stonewallupproret var en historisk vändpunkt för LBQT rörelsen och ett ögonblick som med all rätt förtjänar att filmatiseras och förevigas på film, tyvärr så föll detta ansvaret på Roland Emmerich, och resultat var ett kommersiellt fiasko utan dess like. 

Sjunkbomb

Dock har detta inte avskräckt Emmerich från att återigen ge sig i kast med ett vitalt ögonblick från världshistorien. Slaget om Midway har filmatiserats och dokumenterats i åtskilliga olika tappningar under årens gång, det är berättelse som både är komplex, spännande och extraordinär, ordet episkt börjar inte ens att beskriva det hela. Men i Roland Emmerichs händer så förvandlas vår egen historia – återigen, till någon gräslig actionhybrid där man bortser från all form av vettig dramatik och djupdyker – bokstavligt talat, ned i vidrig action och personregi som helst hade fått kedjats fast vid en sjunkbomb. 

Faktum är att det är svårt att veta vart själva dissekeringen ens skall börja med Midway. Filmen är lika tragisk att se på som de multum av sönderbombade städer efter andra världskriget. Till en början försöker Emmerich att i alla fall ge oss ett par sekvenser där vi får en inblick i både USA och Japans militära toppskikt, där diplomati och dialog går före anfall och attack. Tyvärr så är Emmerich helt ointresserad av att låta Midway bäras fram på dramatik som utspelar sig bakom låsta dörrar, snart så iscensätts attacken mot Pearl Harbor och på konststycket lyckas Emmerch få denna version av ’’ dagen som skulle leva i vanära’’ att framstå som ett smärre skämt.

Att påstå att Michael Bays otäckt usla Pearl Harbor är bättre, är en hemsk, hemsk, tanke… Men tom den skandalösa kalkonen är – ur en hantverkssynpunkt, överlägsen. Den ökända attacken framställs här som något lekland där lianer och klätterväggar ingår i inträdet. Utöver det så är specialeffekterna Emmerich använder äldre och mer förlegade än dammiga disketter, skådespelare ser spöklika ut framför de horribla digitala bakgrunderna. 

Top Gun 2 !?

Efter denna skräckfyllda upplevelse så fortsätter hissen – utan bromsar, raka vägen ned i helvetet. Beslutet att låta Ed Skrein spela huvudrollen kan vara ett lika stort misstag som då den amerikanska regeringen valde att inte lita på underrättelsetjänsten kring en eventuell japansk attack. Skreins stela och pompösa skådespel är så bedrövligt att man kan fråga sig om en tur i ett kamikaze plan vore att föredra.

Förutom att Skrein agerar under all kritik, så är hans karaktär Dick Best, en av de mest osympatiska och enerverande människorna som någonsin kunnat skymtas på film. Fylld av malligt och uppblåst testosteron, så är detta en karaktär som dras till våld och krig, och som gärna försöker överbevisa sina kamrater i rent imbecilla beslut. Detta är som Tom Cruises Maverick utan den mentala kapaciteten, det känns bara som en tidsfråga innan de ylande gitarrerna – från Top Guns ledmotiv, skall dyka upp. 

Utöver Skrein så får vi skådespelarmässiga genier som Mandy Moore och Nick Jonas, varav alla tillintetgör sina – redan, sargade karriär inom filmbranschen. Den enda ljusglimten – vad beträffar, ensemblen är Woody Harrelson och Patrick Wilson, som i hysterisk desperation försöker göra sitt bästa för att klara sig levande ur detta haveri. 

Hunk of junk 

Efter att ha sett de bästa luftstriderna – någonsin, i Christopher Nolans Dunkirk, så är ribban högre än någonsin. Att ens hoppas på att Emmerich skulle ha tagit läro av detta vore som att hoppas på solsken och sommarvarmt i december, men själva slaget om Midway är inget annat än ett skämt av skandalösa proportioner.

Emmerich har uppenbarligen inte valt att titta på dokumentära bilder eller några som helst korrekta referenser, Midways actionscener är snarare besläktade med de sämsta av Star Wars-kopior. De amerikanska stridsflygplanen är uppenbarligen byggda i en galax långt borta, och gör ett oräkneligt antal överdrivna och skrattretande manövrerar, som inte ens Årtusende Falken skulle klara av. 

En skymf 

Dessutom är bataljen omöjlig att följa då klippningen får allting att se identiskt ut, det är svårt att veta vart man befinner sig och förvirringen blir snart total. Än värre blir det av den utdragna speltiden där Emmerich repeterar scen på scen – med diverse flygformationer och urusla pep talks.

Men tortyren slutar inte här, Emmerich passar även på att spränga in ett gäng andra anskrämliga sekvenser – där försöker han sig på genomusel personregi, sidospår som inte har någon mening – förutom att förlänga eländet, och så klart lite amerikansk chauvinism som känns lika passande som en cirkus full med clowner på en stadsbegravning. 

Det här är inget annat än en skymf. 

Betyg 1/10   

Summering: Faktumet att Doctor Sleep är en totalt katastrof, blir lite mindre plågsamt då vi ser till faktumet att så många andra filmklassiker blivit kastade under en vrålande buss de senaste åren i och med icke välkommen uppföljare. 

Även om Stephen King står bakom både källmaterialet till The Shining och Doctor Sleep, så är den förstnämnda kanske än mer associerad med regissören Stanley Kubrick. Till och med för en ganska oinitierad skräckfilmstittare – som jag själv, så är The Shining ett obeskrivligt genremästerverk som trots sin stökiga och ointressanta story, är snillrikt genomförd, Kubrick fullkomligt tatuerar in de mest ikoniska scenerna på horninnan och tittarens skinn.

Scenen då Danny Lloyd cyklar på sin trehjuling genom det spöklika Overlook Hotel, exemplifierar hur man kan skapa ett nagelbitande och påfrestande obehag utan att visa deformerade monster eller barbarisk slakt. Alla dessa makalösa moment är så geniala att man glömmer bort berättelsens löjeväckande turer. Det är inte storyn som får publiken att frysa till is, utan Kubricks tekniska expertis.    

Kubricks filmer – och för den delen Stephen Kings litteratur, är inga främlingar till tveksamma uppföljare. Även om Kubrick själv aldrig stod för någon följetong, så har tex 2001: A Space Odyssey, fallit offer för en helt menlös andra film som ingen vill tala om trettio år senare – även om uppföljaren byggde på en litterär förlaga utav författaren Arthur C. Clarke. Man brukar säga att historien inte upprepar sig, men att den rimmar. Här så har det dock uppstått ett eko i filmvärlden, för precis som med 2010: The Year We Make Contact, har upphovsmannen bestämt sig för att att skapa ytterligare ett kapitel. 

En möjlighet till stor nostalgi  

Därmed kan man inte döma Warner Brothers för att The Shining fullkomligt skändas, men utöver den lilla trösten så finns det ingen dispans eller ursäkt för hur bedrövlig Doctor Sleep är. I och med modern filmteknik har vi kunnat kittla nostalgitarmen på aldrig tidigare vis, inte ens något så resolut som döden har hindrat filmskapare från att återuppliva skådespelare som Peter Cushing i Rogue One: A Star Wars Story eller Marlon Brando i Superman Returns. 

De moraliska frågorna kring dessa återupplivningar är en artikel i sig. Men det finns idag inga tekniska hinder från att återskapa eller imitera klassiska scener, platser eller aktörer. Doctor Sleep börjar som en oinspirerad checklista, där de mest klassiska partierna kopieras rakt av, den temporära nostalgin som under en tid uppstår, förtas när regissören Mike Flanagan försöker skarva mellan Kubricks original och sin produktion. Där ett antal filmer har använt sig av digitala trolleritrick för att föryngra eller pånyttfödda skådespelare, så tar Doctor Sleep ingen som helst hänsyn till att skapa någon som helst trovärdig – eller nödvändig kontinuitet.

Shelly Duvall spelas nu av Alex Essoe, och om filmen inte hade lutat sig så kraftigt mot sitt legendariska ursprung, så hade denna nya rollbesättning inte varit lika uppseendeväckande eller problematisk. Men då filmen så tydligt vill gå i exakt samma fotspår som Kubrick, så så blir alla dessa kontinuitets felaktigheter fullkomligt förödande. Det här är som att beskåda ett skämt som måste förklaras upprepade gånger för att sälja in slutklämmen, introduktioner och återseenden faller platt då det är svårt att veta om det är samma personer vi möter igen eller inte. 

Scener som skall fungera som en brygga, blir till en ofrivillig gröt där man är hysteriskt dedicerad till att återskapa miljöer till fullo, men inte tar någon som helst hänsyn till att hitta aktörer som på något sätt – visuellt, överensstämmer med sina förlagor. Inte blir det bättre då skådespelet inte heller känns autentiskt eller korrekt. 

Om detta nu hade varit allt Doctor Sleep erbjöd så hade det varit ett gigantiskt och menlöst frågetecken. Men härifrån så fortsätter den kaosartade kalabaliken. Utan att ha läst Stephen Kings litterära förlaga, så finns det väldigt lite som binder filmen till The Shining – utanför de scener som är glasklara referenser.

Det är som att King skrivit en berättelse och senare fått en sporadisk tanke att stöpa om det till något som är relaterat till sitt tidigare verk. Under filmens olidligt tråkiga 150 minuter så får vi stifta bekantskap med det absolut sämsta från Kings författarskap. Alltifrån galen och löjeväckande ritualism, X-Files logik och bedrövliga antagonister som väller ut rakt in i biosalongen. 

Rökhosta 

King har alltid haft en förmåga att slå knut på sig själv, och den egenskapen – om man nu kan kategorisera det som något positivt, har följt med raka vägen in i Doctor Sleep. Hela projektet verkar ha rökhosta och stannar flera gånger upp för att tömma luftrören, då kastas publiken mellan en rad olika skeenden, karaktärer och händelser som inte på något sätt intresserar eller för den delen skrämmer. 

Det blir en orgie i patetiska klyschor som påminner om det de absolut sämsta skräckgenren har att ge. Hela Doctor Sleep är som ett kaotiskt montage där man misslyckas med att lägga band på sig själv och – helt ogenerat, stjäl från allt som förekommit i populärkulturen det senaste decenniet. Att mycket av tiden också ägnas åt den helt diffusa mytologin – som inte ens var givande i Kubricks händer, leder till att filmen känns som ett retuscherat avsnitt av någon av de hundratals reality-shower där deltagare jagar efter spöken med hjälp av rökelse och julbjällror. 

Urusel Ferguson 

Vad beträffar filmens skådespelare så är det endast Ewan McGregor som tar sig levande ur det här. Detsamma kan inte sägas om Rebecca Ferguson, som fått ’’äran’’ att spela den mest stereotypa och erbarmliga nidbilden av en romsk spågumma, självfallet med medföljande husvagnar och karavaner. Att Ferguson är lika stel och död i sitt skådespel som då Jack Nicholson fryses till is i The Shining, är än mer salt i de redan jättelika såren som Doctor Sleep river upp.

Behöver sängar 

Den enda räddningen är de tillfällen som filmen ställer om till att vara en mer traditionsenlig thriller med action inslag, då får filmen i alla fall något momentum som kanske kan upptäckas med hjälp av toppmoderna mätinstrument. Men mycket mer än så går inte att berömma, den svenska kompositören Jacob Mühlrad har fått stor uppmärksamhet för sitt kommande 8-timmars projekt där publiken skall kunna uppleva konserten i specialbyggda sängar för att reducera påfrestningen av ett så långt verk, och just en säng och en rejäl dos av sömnpiller hade nog varit det bästa komplementet för de som tvingas se Doctor Sleep. 

God Natt !                       

Betyg 2/10 

Summering: En gravallvarlig, relevant och deprimerade upplevelse som hade behövt aningen mer nyanser.  

Ken Loach har hittat en ny definition av ordet apokalyps på film. Där den mest traditionella film-apokalypsen inkluderar ökenlandskap, zombies, robotar – eller en kombination, så lyckas Loach med hjälp av berättelser från vår egen vardag, förvandla sin film till en av de mest deprimerande upplevelserna på länge. 

Loach senaste film – I, Daniel Blake, var inte heller någon uppmuntrande upplevelse. Sällan har den mardrömslika och iskalla statliga byråkratin framställts mer fruktansvärd eller likgiltig inför mänskligt lidande. Hur plågsam än filmen var att genomlida så dämpades den totala hopplösheten av Loach vrede och initiativ till att förändra det brittiska samhället, det vävdes också in ett mått av värmande varm humor som gjorde det hela aningen mer lättsmält.  

The latest crusade 

Tre år senare har Loach laddat om och ger sig nu ut på ett lika eldfängt korståg mot gig-ekonomin. Men denna gång så finns det inget hopp för framtiden, nihilismen och kompromisslöheten utmanar utan problem vårt eget svenska höstmörker. Där I, Daniel Blake åtminstone värmde i relationen mellan Dave Johns och Hayley Squires karaktärer, så finns det inte en enda ljusglimt i Sorry We Missed You. Detta är en film som gång på gång slår sönder alla vägar och möjligheter till en bättre framtid, världen som målas upp är så apatisk och kall att man kan önska att Loach hade skickat med en stor dos av antidepressiva medel, detta för att motverka oundvikliga hopplösheten som infinner sig då denna helvetiska resa nått sitt slut. 

Med tanke på de groteska berättelser inom lågavlönade yrken – där arbetsgivare tom låtit folk dö i massiva paketeringscentraler, så är det inte särskilt märkligt att Loach inte är bekymrad med att  framställa storföretag och dess ledning i något neutralt ljus. Ross Brewster – som gestaltar skiftledaren för filmens fiktiva leveransbolag, har inte god fiber i hela sin kropp, det här en djävulskt ondskefull gestalt som både skrämmer och förfärar – klart mer än Joaquin Phoenix i Joker. 

’’You won’t like me when i’m angry’’ 

Men mitt i allt detta ursinne så tappar Loach bort sina mjuka och finkänsliga nyanser. Där I, Daniel Blake kändes både trovärdig och träffsäker, så är Ken Loach denna gång så uppjagad och nästintill förblindad av sitt raseri, att berättelsen ofta kan kännas artificiell. Det förekommer ett antal märkliga vändningar hos ett antal hos filmens karaktärer, som ringer falskt i en film som eftersträvar ett stort mått av realism. Mest problematiskt blir det för Rhys Stone, vars karaktär tvingas till flera obekväma personlighetskast som är oväntat slarviga. 

Filmens inledning har ett laserfokus på den helvetiska arbetsmiljön och de än sämre arbetsvillkoren, det är som en diskbänks-realistisk Oliver Stone film, utan alla det bombastiska och absurda konspirationsteorier.  Men efter den starka starten så har Loach svårt – att på ett effektivt sätt, expandera och utveckla sin initiala kritik. Avsmaken mot korporativt vinsttagande tappar tillslut sin verkliga relevans, man kan nästan höra hur filmen utmattat och flåsande försöker anstränga sig till ett sista ryande, det känns som att det hade krävts än mer tid och lite mer arbete från Loach manusförfattare Paul Laverty för att verkligen nå hela vägen fram. 

The Dark Side 

Och då det mest explosiva raseriet har upphört så ställer Loach om och tittar närmare på  familjedynamiken, och hur girigheten slår mot de mest utsatta i samhället. Och även om personregin – som alltid, är lika sylvass som en stilett i en operationssal, så tas familjepredikamentet till en sådan extrem att Loach känns aningen cynisk och krass, det blir en rad, ganska otroliga – och även överdrivna. händelser som framstår som artificiella katalysatorer för att få publiken att må så miserabelt som möjligt. Till och med fotot präglas av ett grått filter som får allt att se fult och dött ut, det känns som att titta på en begravning som sker under nattetid,

Men trots den oupphörliga brutaliteten så är det nästan omöjligt att glömma de gångna 100 minuterna, där vi får se en värld som står på ruinens brant, och som i värsta fall bara är början på något än värre… 

Betyg 7/10 

Summering: Linda Hamiltons återkomst gör en ytterst halvdan produktion till en klart mer legitim produkt än någon av de tidigare uppföljarna.  

Allt skulle egentligen ha tagit slut då Linda Hamilton och Edward Furlong sänkte ned Arnold Schwarzeneggers stoiska T-800-modell i ett inferno av av flytande stål. Att försöka förklara och beskriva varför Terminator 2: Judgement Day fortfarande står sig som ett sprudlande mästerverk är bara överflödigt. Detta var en tid då James cameron fortfarande kunde hitta en en balans mellan både känslor och spektakel, långt innan allt förvandlas till märkliga hippie och new age ideal i Avatar. 

Och även om det gjorts hela tre uppföljare – eller försök till det, så har den enklaste rekommendationen varit att helt och hållet skippa allt som har med Terminator att göra efter årgång 1991. Terminator 3: Rise Of The Machines är endast relevant om man har ett intresse för att uppleva hur en Terminator-film skulle vara om Hallmark skötte produktionen, med skrattretande kort speltid, katastrofalt manus och föråldrade idéer. Fortsättningarna Terminator Salvation och Genisys är bäst att bara ignorera och försöka tvätta bort från näthinnan med både klor och blekmedel. 

Därför har det varit aningen svårt att se något som helst positivt med Terminator: Dark Fate på förhand. Att Linda Hamilton återvänder efter nästan 30 år är såklart en merit i sig, men seriens totala irrelvans de senaste två årtiondena har skapat en cynism som är lika svår att slå ned som Robert Patricks T-1000 från Judgement Day.  

Att benämna Dark Fate som det bästa sedan T2 är således enkelt, men den beskrivningen är tyvärr för luddig och för intetsägande för att egentligen betyda något. Förutom att både Hamilton och Schwarzenegger återvänder så har även James Cameron lyckats komma med på ett hörn som producent och manusförfattare. Men då Cameron mest har ägnat sig åt att kritisera alltifrån Marvel, Star Wars och Wonder Woman samt att producera nonsens som Alita: Battle Angel, så är det knappast något gyllene sigil som denne tillför med att endast stämpla sitt namn på Dark Fate. 

Kompetent hantverk 

Tim Miller som debuterade som långfilmsregissör med den första Deadpool, har en lång karriär inom den legendariska animationsstudion Blur som stått bakom ett antal av de mest imponerande kortfilmer och trailers som finns att beskåda på internet. Därmed har Miller en vana med att hantera digitala specialeffekter, och har i sin tur Dark Fate har ett antal actionscener som förlitar sig på ett stort nyttjande av digitalteknik. Där tidigare uppföljare har dränkts i undermåliga effekter och dålig koreografi, så är Dark Fate betydligt mer självsäker då det kommer till rent spektakel. Förvisso saknas den där nästan bindgalna intensiteten från T2, som var så uppslukande och gastkramande att man nästan tappade andan. 

Men att ständigt jämföra något med en odödlig klassiker vore inte rättvist. Som en actionfilm  så pendlar Dark Fate någonstans mellan acceptabel och utdragen, olyckligtvis så har några av de mer komplexa actionscenerna redan visats upp i trailers och annat marknadsförings material, något som förtar stora delar av spänningen, och själva klimax omdefinierar begreppet utdraget. Och då serien nu börjar närma sig en ålder på 40 år, så har det mesta setts och gjorts förut – även om utförandet varit tveksamt, detta gör att flera actionscener mest känns som upp-piffade  upprepningar.         

Linda Hamilton strålar 

Efter Salvation så blev idén om en Terminator utan Arnold Schwarzenegger omöjlig att kunna  känna sig till frids med. Men då Linda Hamilton äntligen äntrar spelplanen så är det uppenbart att det varit Sarah Connor som varit den uteblivna pusselbiten. Hamilton tar stor inspiration från Harrison Fords återkomst som Han Solo från The Force Awakens, i ett porträtt som är mer cyniskt, syrligt och betänksamt än tidigare. Hamilton balanserar utmärkt mellan den typiskt iskalla action-hjältinnan och en klart mer bekymrad  plågad, och mänsklig individ som publiken omfamnar direkt. Att Hamilton besitter mer auktoritet och hårdare hud än ’’moderna actionhjältar’’ som Vin Diesel och Jason Statham tillsammans säger en del om hur strålande återkomsten är. 

Då Schwarzenegger – tyvärr, medverkade i superkalkonen Genisys, så är återkomsten inte fullt så spektakulär som den kunde ha varit, men tillskillnad från det helvetiska manuset så får den före detta guvenören klart roligare och betydelsefullt material att hantera här. Dessutom erbjuds det  en stor andel av klassikt stel och ofrivillig Arnold-komik, som exemplifieras så väl i populära videomontage på internet.    

Tomgång utan veteranerna 

Men om vi bortser från Hamilton och Schwarzenegger så går Dark Fate på tomgång. Mackenzie Davis – som gjorde ett starkt jobb i Tully, gör sitt bästa men en både monoton och ointressant rollfigur, Gabriel Luna som den ostoppbara nya dödsmaskins modellen försöker imitera Robert Patrick ner till minsta ansiktsrörelse, och resultatet är mest likgiltigt, det finns aldrig något genuint obehag över denna antagonist. Natalia Reyes i rollen som den jagade, är fullkomligt bedrövlig, det är en illa skriven och minst lika illa agerad roll som mest framstår som någon relik från filmhistoriens mest irrelevanta hörn där hjältinnan endast får skrika och flaxa med ögonen. 

Miller är också aningen förblindad i att ständigt referera till de två första filmerna i serien, med minst sagt blandade resultat. Att inleda någon svidande kritik av berättelsens logik känns inte heller särskilt relevant. Att de logiska luckorna är tillräckligt stora för att kunna agera som dörröppning åt en jumbojet är knappast förvånande eller – för den delen, värt att ödsla någon tid på. Däremot så är introduktionen av ett antal karaktär både krystade och tillkrånglade, det känns snarare som att man vid flera tillfällen nått berättarmässiga återvändsgränder vilket kräver märkliga och extremt långsökta (tom för den här filmserien) lösningar.     

Förutsägbar axelryckning 

Mestadels så är Dark Fate en anspråkslös axelryckning, den står långt över sina tidigare – och horribla syskon, med god marginal, men den bedriften är knappast något som man bör stoltsera med. Linda Hamilton och Arnold Schwarzeneggers medverkan förhöjer det hela betydligt och att påstå att upplevelsen är tråkig vore ett rent tjänstefel. Det är acceptabel om än förutsägbar underhållning som får ett uns mer värde av att både Hamilton och Schwarzenegger är ’’tillbaka’’ med besked.  

Betyg 5/10