Etikettarkiv: 2/10

Jackie Recension 

Publicerad den av

001

Ytligt och ointressant skräp som driver sina tittare till vansinne 

Som alltid när det vankas Oscarstider så tillhör alltid en slätstruken och falsk biografi om valfri historisk person, helst med lite lätta anknytningar till ett aktuellt debattämne. Jackie faller under samtliga kategorier.

Intresset för filmatiseringar om familjen Kennedy har frekventerat med kort intervall de senaste åren. TV-serien med Katie Holmes och Bobby från 2006 är bara några exempel. Här sätts fokus på den innersta kretsen i sfären av politik och intrig.

Uselt foto 

Jackie vill tidigt etablera sig som något ’’lite’’ annorlunda. Fotot är tänkt att ge en karaktär av en

TV-sändning från 60-talet, kombinerat med något som bara kan beskrivas som 8 millimeter hemvideofilmer.

Idén är – förmodligen, att försöka skapa intimitet och trovärdighet. Tyvärr blir resultatet en film som ser lika illa ut som den gången Michael Mann valde att filma hela John Dillinger filmen Public Enemies digitalt. Jackie är den raka motsatsen till bildskön. Letterbox formatet och det analoga grynet får det att svida i ögonen. Jag kan acceptera det här rudimentära utseendet i en dogma-produktion, men här ser det helt enkelt förkastligt ut.

Kasst berättande hemska karaktärer 

Jackie försöker skapa någon slags paradoxal frågeställning, om vad yta kontra insida har att göra med allmän folkordning och välmående. Om det låter förvirrande så är det precis vad det är. Porträttet som målas upp av Jackie Kennedy är osympatiskt, ihåligt och känslokallt. Om detta är ett historiskt korrekt porträtt är irrelevant då vi måste få någon slags ankarpunkt emotionellt.

Empatin uteblir och istället byggs en aversion upp mot precis varenda individ i filmen, från Bobby Kennedy till hela vita husets stab. Det hjälps inte av att samtliga karaktärer känns lika livfulla som vaxkopiorna som står på Madame Tussauds.

Regissören Pablo Larraín misslyckas totalt med allt från struktur till generellt intresse. Jackie pågår längre än filibuster-talet i Mr Smith Goes To Washington, den maler på som en trasig kaffekvarn som ibland ger ifrån sig ett skärande tinnitus framkallande ljud.

Ett vedervärdigt soundtrack 

Soundtracket av Mica Levi, är en ren hälsofara mot öron och förstånd. I en helt outhärdlig mix av opium-psykedelisk sågbladsvassa tjut, finner jag mig snart att behöva täcka öronen med anteckningspapper och allt annat som kan tänkas hålla ute tortyren.

Men om nu inte filmen funkar, hur klarar sig då Natalie Portman ?

Uselt till största delen. Portman drar fram sin vanliga verktygslåda av krystade miner, lite tårar och uttråkning. Det är ett manipulativt och falskt porträtt som känns lika trevligt att bevittna som mutmiddagar med tillhörande grotesk underhållning. I en enda liten scen visar hon upp något som kan stämplas som dugligt.

Jackie är ett komplett haveri, ful och frånstötande. Om det inte hade varit för filmens korta längd på knappt en timme och fyrtio minuter hade jag nog behövt övernatta på akuten.

Betyg 2/10 

Bäst: Det tar slut

Sämst: Det usla fotot, det urtråkiga berättandet och musiken som kan vara bland det värsta jag hört sedan föredetta statsminister Carl Bildt skulle sjunga fyra bugg och en coca cola.

018

”Jag svär dyrt och heligt att aldrig utsätta någon för denna skräpfilm”

Split Recension

Publicerad den av

005

Ännu en plågsam uppvisning i dåligt manus och kasst skådespeleri från M Night. Shyamalan.  

Ja, denna gång lyckas Shyamalan, med nöd och näppe, komma undan med sina nu regelbundna idiotiska vändningar. I övrigt är det tyvärr samma havererande skräpfilm som M.Night gjort till sitt signum de senaste åren.

Allting är som vanligt, det är ett bedrövligt manus i en smaklös kombination med provocerande dåligt skådespel (eller vad man nu vill kalla det) från ensemblen.

Hemskt skådespel 

De tre kvinnliga huvudrollerna där Anya Taylor-Joy får gå i första ledet, sänker ribban för vad tragiskt skådespel innebär. Det är lika fruset och otillfredsställande som att vänta på en försenad buss i januaris snöstormar.

James McAvoy åsamkar sitt dugliga CV enorm skada med ett helt bedrövligt överspel.

Det enda riktigt skrämmande i filmen förblir Shyamalans totala oförmåga att kunna foga ihop det mest grundläggande manus och berättande. De ögonblick som skall skapa obehag eller fascination blir direkt direkt komiskt dåliga.

Hitchcock på dagisnivå  

Stora delar av filmen vill Shyamalan leka Alfred Hitchcock och emulera Psycho, för att mot slutet släppa alla vettiga tyglar och servera publiken en hel dunk med ättika, rakt ned i halsen.

Men vad som får filmen att gå ifrån patetisk till rent osmaklig är i sitt högmod att ta upp starkt kontroversiella debatter och ämnen – som psykisk o-hälsa och övergrepp på minderåriga.

Framförallt den sistnämnda delen är skött med sådant slarv och okänslighet att jag faktiskt känner ett visst illamående. Det är rent motbjudande att närma sig dessa frågor med en jargong som pendlar mellan skrämmande arrogans och opportunism.

Om det inte hade varit för en desperat slutscen – som i alla fall lindrar det värsta vansinnet i logiken, samt lite, lite, basisk pulshöjning i några utav filmens spänningssekvenser, är Split redo för att begravas djupt till havs.

Betyg 2/10 

Bäst: Den knappt godkända tvisten på slutet.

Sämst: Högmodet och smaklösheten i sitt sätt att exploatera starkt känsliga frågor.

Allied Recension

Publicerad den av

001

Vilken soppa Zemeckis. 

För många ser säkert Allied ut som ett gratis julbord hos Leif Mannerström. Två duktiga och välkända huvudroller i Marion Cotillard och Brad Pitt, en regissör som förvisso har svajat på senare år men ändå levererat vad många anser vara världens bästa film – Forrest Gump. Lägg sedan till en i praktiken intressant berättelse.

Vad kan egentligen gå fel ? Tydligen allt.

Chockerande fult 

Det som omedelbart faktiskt chockerar i Allied är dess foto och scenografi. Såhär billigt och platt har jag inte ens sett en skolpjäs te sig. Vi talar om ett platt fult foto som ger en plastig och falsk atmosfär. Det ser precis lika illa ut som i Zemeckis lekstuga Beowulf eller Spielbergs helt misslyckade filmatisering av Tintin.

Många gånger är det så fult att jag undrar om inte all budget spenderats på de två huvudrollerna, det här är verkligen en julkalender i storformat, produktionsvärden verkar vara helt obekant.

När det kommer till filmens stora dragplåster i Pitt och Cotillard så kan jag bara finna orden platt och dött som bästa liknelse. Kemin finns inte så långt ögat når, dialogen de får slåss med är tragiskt dålig. Romansen är lika levande som charkdisken på närmsta ICA.

Rambo ? 

Lägg sedan till ett manus  som påminner om en urvriden illaluktande disktrasa. Skeenden och händelser dras så till den extrem att det känns som en parodi. Zemeckis lyckas inte ingjuta någon form av puls eller tempo. I två hiskeligt långa timmar maler Allied på som någon otäck vinyl skiva som fått både ett eller två jack i sig, det vägrar ta slut och hettar aldrig till.

När det vankas action serveras kanske årets största komedi, här förvandlas katastrofen till ett skämt som fastnar i halsen och sakta kväver sitt offer där Brad får stoltsera som Rambo och mejar ned allt i sin väg, det är en enmans armé som enkelt kan utmana Chuck Norris.

Mot filmens andra hälft blir det något, något bättre då Zemeckis slänger in lite krystad spänning. Men den trösten är svag, likt att få ett skämt stycke kött serverat till sig marinerat istället för rått, slutresultatet är inte kul.

Betyg 2/10     

The Birth Of A Nation Recension

Publicerad den av

001En urusel film med en berättelse som förtjänar bättre 

Det är inte helt lätt att recensera The Birth Of A Nation i dessa tider av extremåsikter och åsiktsförvrängning. Situationen blir inte enklare av den gigantiska kontrovers som filmen dragits med sedan sin premiär i januari på Sundance festivalen. Det är omöjligt att inte trampa någon på tårarna hur försiktigt och varsamt man än förhåller sig till recensionen.

Birth Of A Nation må hantera ett glödhett ämne som gör sig effektivt och relevant vare sig det är nu eller då. Tyvärr så är det ingen ursäkt eller undanflykt för en såhär dålig film.

Skakig och feg

Från starten känns hela förutsättningen riktigt skakig, då filmen lånar både det ena och det andra från Steve McQueens kraftfulla 12 Years A Slave. Måhända är det oundvikligt att inte dra jämförelsen. Men regissören Nate Parker klarar inte av att injicera någon som helst personlighet eller flamma i berättandet eller karaktärerna.

Det känns aldrig som att Nat Turner eller resten av persongalleriet ens skulle anhöra till riktiga människor av kött och blod, inte ens de mest intensiva scenerna lyckas framkalla någon som helst reaktion. Det angränsar ständigt till att påminna om ett diorama på ett museum, snyggt och ordnat men utan något som helst liv.

Passion Of The Christ 

Manuset vägrar att lyfta och förblir ståendes i två väldigt sega och oengagerande timmar. Det känns tafatt.

Delar av filmen präglas även av en helt absurd övertydlighet i både bildspråk och drama. Flera stunder tangerar det löjeväckande simpelt och i andra en pekpinne rakt ned i halsen.

Scenerna som verkligen chockerar gör det bara genom sitt extrema våld, det blir snart uppenbart att Parker spelar på samma svaga kort som gjorde Mel Gibsons The Passion Of The Christ till en vedervärdig historia. Utan förankring till publikens intresse spelar det ingen som helst roll hur många piskrapp som visas. Det känns flera gånger som ren våldsexploatering utan substans eller relation till berättelsen.

Meningslösheten själv 

Hantverket är det inget fel på i Birth Of A Nation, dugligt foto och god scenografi.

Suffragette och även Free State Of Jones som kom tidigare i år delar en ganska risig plats med The Birth Of A Nation, det må vara relevanta ämnen som hanteras på helt fel sätt. Uselt sammansatta filmer som spelar på känsliga strängar som borde hanteras klart mer varsamt och andaktsfullt.

Det slutar bara med att vara en påminnelse om att med stora krafter följer stort ansvar, och det tar inte Nate Parker.

Betyg 2/10 

Manchester By The Sea Recension 

Publicerad den av

001

Manchester By The Sea seglar in som den största av erövrare. Efter sina bejublade besök på anrika filmfestivaler som Toronto och Telluride, har det blivit dags för Stockholm att få se vad som orsakat en mindre lavin av hysteriska hyllningar på andra sidan jorden. Tyvärr så kan det redan nu sägas att vi fått en kejsare i hysteriskt usla och nya kläder, och det om ens några.

Smutsig och hemsk diskbänk 

Diskbänksrealism och totalt mörker täcker Manchester By The Sea som ett åskväder från början till slut. Predikamentet Casey Afflecks karaktär genomgår under två outhärdligt uddlösa timmar blir i det närmast parodisk i flera lägen. Nedgången och förstörelsen av en ’’blue collar-worker’’ behandlas med sådan apati och icke känsla för detaljer att det är omöjligt att bli det minsta berörd.

Det tangerar flera gånger en parodi som för tankarna till Joel Schumacher filmen Falling Down – där en nedtryckt Michael Douglas hankar sig igenom ett mardrömslikt Los Angeles i ett konstant fall nedåt.

Då regissören Kenneth Logeran regisserar helt utan nerv eller engagemang för varken karaktärer eller berättande, blir hela filmen till en malande terror där desperation och sorg trycks ned i halsen på publiken utan något som helst eftertryck.

 

Mumlande…… 

Casey Affleck – som redan nu verkar gå mot en självklar Oscarsnominering, levererar samma mumlande sömniga karaktär som han gjort sedan Gone Baby Gone och Jesse James. Det blir snabbt ett få dimensionellt porträtt som är svårt att engagera sig för. Detsamma kan sägas om övriga ensemblen. Kyle Chandler försvinner i periferin, Michelle Williams får stå för ett (ETT!) vulkanutbrott av konstlade och falska känslor mot filmens klimax, en scen som känns så tillverkad och falsk att jag börjar undra om inte produktionen delvis ägt rum i en otäckt lågavlönad fabrik någonstans långt borta.

Avsaknaden av engagemang eller någon som helst förtrollning uteblir konstant, hur mycket dramatiska och plågade ögonblick som än presenteras för tittaren. Det känns utslitet och förutsägbart, likt den gången Susanne Bier bombarderade tittaren men ångest och tårar i Efter Bröloppet.

Folk gråter, råkar i slagsmål, och detta på någon slags impulsiv och Pavlovsk betingning.

Mindre än en myra 

Inte förrän slutet kommer någon som helst minimal känsla av känslomässig beröring, och då är den så liten att man behöver använda super teleskopet Hubble för att se det.

När eftertexterna väl rullar så känns de två passerade timmarna istället som fem utdragna med tillhörande vattentortyr.

Förutom det makalöst vackra fotot finns det lika mycket att hämta i det här havet som Östersjön en kall januari dag.

Betyg 2/10