Hotel Artemis Recension 

0041

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: En tillrörd och tråkig soppa med katastrofalt skådespel. 

Man skall inte svara på saker som påhopp eller attacker. Hela mediabranschen har närmast blivit radioaktivt giftig av fans som beter sig som slynglar och hoppar på skådespelare och regissörer med rasistiska uttalanden och gräsliga förolämpningar – se Star Wars The Last Jedi. Underhållningsmedia och filmindustrin själva är inte heller guds bästa barn då det kommer till att bete sig bra. 

I nästan alla fall är det bäst att bara ignorera detta, att analysera eller försöka uttala sig kring dessa elakheter eldar enbart på denna negativa cykel. Med risk för att låta som en ingrodd fanatiker måste jag dock ta upp Jodie Foster och hennes uttalande kring filmer baserade på serietidningar, detta har relevans då det kommer till att förklara varför Hotel Artemis är en total soppa. 

007

Egoistisk enfald

Tidningen The Telegraph publicerade för ett par månader sedan en intervju där Foster går loss på storbudget filmer och jämför dem med så kallad hydraulisk spräckning – en metod att utvinna olja som visat sig ha förgiftat och spolierat marken för flertalet amerikanska landägare. Slå sedan ihop detta med det faktum att Foster själv sitter och regisserar skräpfilmer med ’’progressiva’’ änglar som Mel Gibson, så är det ett både elitistiskt och klumpigt uttalande som enbart understryker det faktum att avundsjuka och snobberi går hand i hand. 

Foster har inte medverkat i en film sedan Neil Blomkamps urusla Elysium år 2013 – vilket ironiskt nog är precis den typen av hjärndöd smörja som Foster tillskriver andra filmer i sitt uttalande. 

En skådespelerska som mottagit några av industrins mest åtråvärda priser och som flera personer fortfarande anser vara kompetent inom sitt yrke, borde då kunna möjliggöra att få igång just de små och mindre attraktiva projekten som hon högljutt kräver. 

0061

Raka motsatsen mot smart eller bra 

Hotel Artemis är inte något idealistiskt eller ödmjukt litet drama, det är ett högljutt, fult och  tondövt försök att blanda ihop futuristisk urban apokalyps med ett av de mest tragiska försöken till samhällskritik. En film behöver inte ha en komplex berättelse för att fungera, den moderna actionfilmen verkar snarare vilja förenkla det hela. George Millers evigt hyllade Mad Max: Fury Road, har en synopsis som lyder – biljakt i en riktning, biljakt i en annan riktning… Punkt…    

Även John Wick och The Raid följer i de fotspåren, premissen är enkel – till och med banal, men vad som gör det till acceptabla upplevelser är en målmedvetenhet och stor kompetens då det kommer till att sätta ihop actionscener. 

Drew Pearce som långfilmsdebuterar med Hotel Artemis – och som ironiskt nog, också skrivit manus till Iron Man 3, har inget som helst känsla för hur man anpassar och fokuserar publikens intresse. Det spartanska ramverket som skall utgöra storyn får bära ett alltför stort ansvar. Istället för att fokusera på action så försöker Pearce djupdyka i tusentals sidospår som både är röriga och mördande tråkiga. 

0031

’’Här kommer Pippi…’’

Känslan av att filmen är överlastad till bristningsgränsen märks tidigt av, varenda kliché som finns stoppas in utan finess, det förekommer bankrånare, tokiga livvakter, lönnmördare, huliganer, sandstränder och så Jeff Goldblum som en solbränd gangsterboss som går runt med solglasögon inomhus… 

Nej, det är inte nästa års aprilskämt som just blivit beskrivit för er, det är Hotel Artemis. Filmen är som ett korthus där man bara staplar – ruttna, kakor på kakor. Jag kan inte ens finns någon skadeglädje då det kollapsar, hela slutspurten är ren våldspornografi som kanske, kanske hade kunnat blivit kontroversiell för en sådär tjugo år sedan. 

009

Där filmen är en total katastrof på alla plan, så är skådespelet närmast livsfarligt för filmmediets hälsa. Jodie Foster tar detta på lika stort allvar som sitt Golden Globe-tal för ett par år sedan, Foster verkar tro att detta är en lekstuga och tramsar likt en imbecill. Utöver detta så har alla skådespelare fått dialog som kommer driva de mest hårdhudade till vansinne. Om man tänker sig Pippi Långstrumps ’’tjolahopp tjolahej tjolahoppsan-sa’’, utdraget till tusen – utan charmen, så får man en idé kring hur frustrerande det är att behöva lyssna på någon utav karaktärerna samtala. 

http---com.ft.imagepublish.upp-prod-eu.s3.amazonaws.com-27ab5ad4-8a93-11e8-affd-da9960227309

Charlie Day slår tillbaka… 

Jodie Foster må agera som en amatör men den stora boven är som alltid Charlie Day. Det räcker tydligen inte med att redan ha cementerat sig med årets sämsta insats i Pacific Rim: Uprising, Day  är nu tillbaka med sitt sedvanliga hemska skådespel där han gapar, skriker och skriker lite till.

Med det redan förskräckliga manuset blir slutresultatet något som liknar en slipmaskin som sakta men säkert etsar bort det mänskliga förståndet. Och Sofia Boutellas ständiga försök att bli en ny actionhjälte faller platt även här. Dave Bautista får inte något som helst material utan får stirra in i en vägg – ett klart bättre alternativ än att se Hotel Artemis iaf. 

Visuellt är det inte heller mycket att bli exalterad över, hotellet som filmen utspelar sig i, ser ut som en billigare version av det mardrömslika huset från den franska komedi-skräckfilmen Delicatessen. Fotot är i sin tur platt och texturlöst vilket bara bidrar till filmens fula estetik. 

Vad filmen sedan försöker kommentera är lika grumligt och otydligt som dess oattraktiva utseende. Idéerna kring att extrem privatisering och allmän anarki inte går bra ihop, är lika färska som valfri frys ur Kitchen Nightmares.  

Hotel Artemis är en kakofoni av dåligt hantverk, ännu sämre manus och skådespelare som är utom all kontroll. Det är bara till att ta ut den här kalkonen ur ungen och börja tranchera, den kommer mätta hela Stockholm. 

Betyg 1/10 

Middle Earth: Shadow Of War Recension 

Gorgoroth_Combat_1502979496

All Images Copyright Of Warner Brothers Interactive

Full Disclosure: Vi mottog detta spel av utgivaren Warner Brothers Interactive för recension. Testad på en PS4 ej PRO 

Vad som borde varit en segerparad blir istället en lång och uppblåst upplevelse som för det mesta bara maler på och flera gånger irriterar. De höjdpunkter som finns räddar ett flera gånger tomt och idélöst spel. 

Egentligen borde spelutvecklaren Monolith ha kunnat ro hem det här med minimal ansträngning. Det solida men icke originella fundamentet från Shadow Of Mordor borde innebära att man utan större svårigheter skulle kunna skapa en än mer polerad och slipad produkt. Shadow Of War är flera gånger helt underbart att spela, när man som en spöksamuraj drar fram i det karga Tolkien området Mordor och bryter ned gigantiska arméer och växer sig allt starkare finns det väldigt lite att invända emot.

Men istället för att förbättra fundamentet och fylla igen de hål och misstag från första versionen, så har Monolith istället valt att lasta på med onödiga och flera gånger ointressanta nyheter som snarare gör bristerna än mer uppenbara.

Man kan dra en hel del likheter med Vigil Games spelserie Darksiders , där tittade man på flera olika framgångsrika spel, tog de bitar man tyckte om och skulpterade ihop en produkt som var solid men inte nyskapande. Shadow Of Mordor tog de fantastiska striderna från Rocksteadys Batman Arkham-spel och slängde även in parkour mekaniken från Assassin’s Creed. Vad som satte allt i ett lite annorlunda ljus var nemesis-systemet – en sorts simulation som innebar att fiender kom ihåg tidigare konfrontationer med spelaren. Detta system visade sig vara oerhört effektivt för att fånga spelaren och verkligen skapa illusionen att vi alla fick uppleva en väldigt individuell upplevelse.

Shadow Of Mordor var närmast återhållsamt med sitt innehåll utanför nämnda funktioner. Det gav en rigid känsla och spelet seglade upp på listorna över ett av 2014 års bästa spel.

Gorgoroth_Wide_1502979498

’’One does not simply’’

Så det är förvånade hur lite energi Monolith  lagt på förbättrat upplevelsen, alla funktioner från del ett återvänder men ingen av dem har utvecklats. Precis som Destiny 2 så är det nästan omöjligt att se skillnaden på uppföljaren och föregångaren grafiskt. Vad som var ett hyfsat snyggt spel för tre år sedan är idag flera gånger slätstruket och ibland till och med fult. Texturer och ljussättning är närmast bedrövliga, det ser ut som en stor kantig gröt flera gånger, karaktärsmodellerna verkar ha injicerat ett par tankbilar med botox i ansiktet, ofta påminner de om obehagliga marionettdockor.

Visserligen kan denna mediokra grafiska uppvisning ursäktas i och med att spelet  renderar en enorm mängd fiender på skärmen, det är en imponerande syn att se ett helt kompani med blodtörstiga monster springa rakt emot en. Men även här framträder stora problem, i och med introduktionen av fler fiender till antalet och även typer, så blir det intensiva striderna ofta röriga. Arkham-serien fann en bra balans där spelaren får utdela och parera slag, det intuitiva systemet är alltid belönande och spännande att ha som spelmekanik.

MiddleearthShadowofWar_Screenshot3_2_1489062229

’’This will be the end of Gondor’’ 

I Shadow Of War så vägrar kameran att samarbeta, i stora strider kan det blir rent omöjligt att faktiskt urskilja vad som händer. När jag även tvingas till att kasta mig åt alla tänkbara håll då det regnar pilar och det på utkanten närmar sig gigantiska troll så spårar det ut. Strategi eller tålamod belönar sig inte, för det mesta är det bara att slå på knapparna och hoppas att man kommer ur de knivigaste situationerna på ren tur.

Det är som bäst när man möter en koncentrerad trupp och skärmen inte blockeras av byggnader eller en hel uppsjö av olika fiendevariationer. Just i spelets strider har vi även stött på två allvarliga buggar som lett till att vi behövt starta om konsolen. Då man ofta kan förlora enorma tillgångar såsom fiendebaser och följeslagare i och med en förlust så är detta otroligt frustrerande.

Balrog_Carnan_1502979494

“There is no curse in Elvish, Entish, or the tongues of Men for this treachery.”

Berättelsen och presentationen av Tolkiens värld är kanske det mest besvärande av allt. Peter Jackson nämnde att Sagan Om Ringen författaren J.R.R Tolkien förmodligen vänder sig i sin grav vid synen av Orlando Bloom åkandes på en sköld nedför en trappa – inte helt olikt en skateboard. Om den avvikelsen provocerar till olustighet så kommer nog de dödas arme snart invadera och beslagta varenda kopia av Shadow Of War. I en intervju med en av spelets kompositörer Garry Schyman så påpekar han att han enbart sett en utav filmerna och inte ens lyssnat till stora delar Howard Shores musik.

Att online rollspelet Lord Of The Rings Online – som produceras utanför filmlicensen, måste ta till alternativ musik och design är fullt godkänt, men när Warner Brothers – som äger filmrättigheterna och även har tillgång till det berg av guld som Peter Jackson och hans medarbetare skapat, nu väljer att vända ryggen åt dessa fantastiska tillgångar kan man inte bli annat än konfunderad. Att Monolith tjurskalligt menar att de önskar skapa sin egen version av Midgård är en sak, men då är det helt oförklarligt varför man har stulit hela designen och framförandet av Gollum.

ShadowofWar_Nurn_Vista_1497058166_1497454292

’’No night to remember’’ 

Det är både nonchalant och arrogant att behandla arvet av Tolkiens filmiska värld såhär. Manuset begår också flertalet dödssynder, dialogen i synnerhet är som en dålig version av det som kallas fan fiction, ingen av skaparna verkar ha en aning om vad som faktiskt identifierar Sagan Om Ringen. Karaktärerna är som tragiska karbonkopior av de personer vi fick möta i den ursprungliga trilogin.

Till och med karaktärer som skall vara anonyma och även gömda bakom masker och kostymer känns helt enkelt fel. De helt skräckinjagande ringvålnaderna har här förvandlats till ett gäng gotiska punkare som drar tankarna åt de sämsta dödsmetall band. Porträttet av ondskans förkämpe Sauron för i sin tur tankarna till Mel Gibsons gestalt av den androgyna djävulen i Passion Of The Christ. Huvudpersonen Talion får också den pinsamma äran att placera sig som en av spelvärldens mest gnälliga karaktärer, så fort det finns utrymme så gnälls det och grymtas som Clint Eastwood i Gran Torino. Den bittre alvsmeden Celebrimbor verkar också ha hakat upp sig som en trasig vinylskiva och upprepar mantran mellan varje uppdrag.  

ShadowofWar_Bruz_Talion_1497058162_1497454290

’’This is beyond my skills; we need Elven medicine’’

Även uppdragsstrukturen i storyläget är under all kritik. Uppdragen är oftast repetitiva, oskiljaktiga och väldigt korta. För det mesta hinner man knappt sätta igång innan en riktigt torftig mellansekvens sätter igång. Spelets avslut blir i en sorts epilog som tar en livstid att spela igenom, här sliter man sönder sitt eget spelsystem och gör samma misstag som i Batman: Arkham Knight där man valde att gömma det faktiska slutet bakom en bunt triviala uppgifter. Att tvingas till att repetera ett par händelser ett par gånger är acceptabelt, men när man tvingas till att göra det över tio gånger så passerar man den resonliga gränsen. Kanske har Monolith försöka efterlikna slutet i filmversionen av Sagan Om Konungens Återkomst där regissören Peter Jackson inte kunde bestämma sig för när det skulle ta slut.

Vi får också ett onlineläge som egentligen bara förstärker tristessen. Här ombedes spelaren att återigen genomföra identiska uppgifter för att röra sig upp på olika online poänglistor. Det är också ett bisarrt val att så mycket av spelet centrerar kring anfallen mot de olika fästningarna som fungerar som spelets olika ändhållpunkter, dessa delar är som mest kaotiska och monotona.

MiddleearthShadowofWar_Screenshot1_1489062232

”Don’t you know death when you see it ?”  

Tyvärr så delar hela Shadow Of War flera likheter med Hideo Kojimas misslyckade femte del i Metal Gear Solid-serien där flera intressanta system och funktioner helt bröts på mitten genom tråkig repetition och en helt menlös berättelse. Just det förlängda sluten som båda spelen har är skrämmande identiska.

Men i allt detta elände så finns det höjdpunkter som lyfter spelet till ett godkänt betyg. När de spontana systemen får verka fritt och vi tillåts skapa våra egna historier är Shadow Of War en nästan unik upplevelse. Vi får en sandlåda där vi kan närma oss situationerna på flera olika sätt. Och då man akrobatiskt kastar sig mellan hustak och smyger sig runt är det svårt att inte bli medryckt.

Om Monolith hade vågat öppna upp spelet mer, anmana arvet från en av filmhistoriens viktigaste stunder och finslipat sin mekanik hade Shadow Of War kunnat bli en triumf. Istället blir det bara en svulstig, slarvig och flera gånger ointressant produkt.

Betyg 6/10 

Mother Recension 

005

All Images Copyright Paramount Pictures 2017

NU RÄCKER DET ! Ibland måste man ryta tillbaka, ta i rejält. Darren Aronofsky och Jennifer Lawrence har inte bara gjort årets sämsta film, de har nära på skändat filmmediet och jag kan enbart mana till en totalt bojkott. 

Låt oss då börja relativt lugnt och systematiskt, problemet i Mother är inte bara dess helt menlösa berättelse eller sinnessjuka vändningar. Det finns något djupare och klart mer obehagligt än bara en dålig film.

Jennifer Lawrence har sedan hennes debut i Winter’s Bone varit ett enda stort personligt frågetecken. Prestationen hyllades och skulle även bli nominerad till en Oscar. Av allt som fanns att hämta från Winter’s Bone så var Lawrence det som var absolut minst inreessant. En både tråkig och anonym insats som inte på något sätt motiverar de framtida erbjudande hon skulle få.

När The Hunger Games slog ned som en bomb, gjorde den Lawrence till ’’superstjärna’’ och hon rusade till toppen av förstasidor och trendiga magasin.

Nu kallad ’’JLaw’’ blev tjejen från Kentucky ett sällan skådat fenomen, bara något år efter framgångarna med The Hunger Games så kunde hon ta emot sin första Oscar.

På pappret är det såklart en fantastisk historia, där en mycket ung kvinna från enkla och ganska tuffa förhållanden tar sig till toppen av Hollywood. Att kritisera Jennifer Lawrence är nästan som att be om hatbrev och stämplar som sexist.

0033

Ett hycklande 

I flera av de stora tidningarna har Lawrence gått ut med åsikter som ofta hyllas som progressiva. Tex hennes position kring lika löner för kvinnor inom filmindustrin. På ytan verkar det både legitimt och vettigt. Men det är just en yta, Lawrence går i ren polemik med sina åsikter genom att medverka i Mother och sitt agerande utanför kamerorna

I en nyutgiven intervju med talkshowvärden Seth Meyers så berättar ’’den store’’ Jennifer om ett möte med en berusad man, som efter mindre gräl slutade med att mannen fick öl hällt över sig och se sig öppet förnedrad av Lawrence och hennes sällskap. I vilket annat fall som helst hade  detta blivit skandalnyheter, tänk er Mel Gibson i samma ställning (detta är inte ett försvar av något utav Gibsons motbjudande utspel). Men när det kommet till Jennifer Lawrence speglas detta som något häftigt och hedervärt där ingen vågar ifrågasätta.

Jag vill här också klargöra att jag inte är ute efter något karaktärsmord på Lawrence och använder enbart dessa faktorer som de första byggstenarna i min åsikt kring varför Mother är en grotesk skapelse.

006

En enda bra film 

Nu till regissören Darren Aronofsky, han har vid ett tillfälle bevisat sig vara mycket duktig med att hantera karaktärer som lever på samhällets utkant, Requiem For A Dream är för extrem för min egen del, men The Wrestler är en mycket stark berättelse där Mickey Rourke förmodligen gör sitt livs största insats, och som en bonus stod ingen annan än Bossen själv för filmens fantastiska titelspår. Dock så var detta inget Aronofsky värdesatte särskilt mycket inför nästa film som blev Black Swan med den som alltid stele Natalie Portman, filmen var en överspänd axelryckning.

Sedan kom Noah, en film där Russel Crowe och Jennifer Connelly får göra sig till åtlöje genom att springa runt i kliande säckar och vifta med armarna. Noah är en katastrof som inte ens skulle fått ta rum i svinstian på den riktiga arken.

Aronofsky har ofta kallats pretentiös men med Jennifer Lawrence vid sin sida slår de alla rekord.

Med ’’otroligt kreativa’’ inslag som att alla karaktärer saknar namn och ett händelseförlopp som är lika segt som en lada full med döda zombies. Det är inte bara tilltalsnamn som karaktärerna saknar, även personlighet eller ens relevans är som bortblåsta.

0043

Motorsågsmassakern möter Lilla Huset På Prärien 

Mother marknadsförs som en hipp skräckfilm, men för de som letar efter en ny Annabelle kommer nog sätta sina popcorn och läskedryckssugrör i halsen. Den största delen av Mother får vi följa en närmast bedövad Jennifer Lawrence som verkar tro att hon medverkar i någon bortklippt sekvens från TV4 programmet Bygglov, där hon blandar lite målarfärg och sömnigt går runt i ett hus som närmast kan beskrivas som en arkitektonisk mardröm. De inledande minutrarna får jag för mig att Aronofsky velat blanda Lilla Huset på Prärien med skjulet från Motorsågsmassakern, slutresultatet är dock sämre än att öppna en burk surströmming i en trasig hiss.

Och så fortsätter pinan. Jennifer går runt i det karga huset och bökar med lite tvätt och hemstädning, tillslut börjar jag tro att hon letar efter ett ROT eller RUT-avdrag. Samtidigt får en helt tragiskt tam Javier Bardem se sig förstöra hela sitt rykte som aktör genom sin medverkan. Någon skräck förekommer inte alls, ja, förutom den som är tristessen att bevittna hushållssysslor i över en timme.

Om Mother bara hade varit ett tråkigt isoleringsdrama så hade det räckt för ett lågt betyg, men när väl Ed Harris och Michelle Pfeiffer kommer in i bilden så känner jag hur de tektoniska plattorna rör på sig och slukar hela biografen.

Härifrån börjar ett rent utsagt groteskt predikament som innebär att Jennifer Lawrence visar upp sina enda två förmågor: att skrika och spela livlös. Detta enerverande skådespel har alltid varit närvarande i hennes tidigare roller, men här tas det till nya nivåer av plågor. När det sker för tredje gången är jag beredd att ringa till akuten, be om en ambulans samt en tvångströja för att stilla manin.

Varenda person i filmen är ett psykotiskt nervrak som får mig att överväga att låsas in på isoleringen för resten av mitt liv.

mother3

Ett manus från helvetet 

Darren Aronofsky har bestämt sig för att leka gud. I ett helt virrigt uttalande från Venedigs Filmfestival i augusti 2017 så språkar han om dagens världsläge och hur det motiverat honom att skriva detta ’’unika’’ verk som aldrig kan reproduceras. Sedan drar han en spritmetafor där han förlöjligar sig ytterligare, man kan fråga sig hur många snaps som tagits innan skrivandet av manuset ? Enligt uppgift slutfördes första utkastet på fem dagar, jag tror närmare bestämt att detta är ett falsarium och föreslår att korrekt tid för slutförande legat kring fem minuter, max.

Det finns en helt odräglig dryghet genom Mother, den är som gjord för den mest cyniska nihilist, man drar gärna bibliska referenser och tar till de mest motbjudande medel för att chockera.

Filmen vältrar sig i vulgaritet och smetar på med en falsk yta av intellektualitet.

Grotesk

Mother passerar ofta gränsen för uselt, provokativt eller ens sunt. Man lägger inga band på sig utan staplar skräp på skräp tills man på babyloniskt vis utplånar sig själv. Tyvärr drar man med sig hela sin publik i denna kollaps, jag kan inte påminna senast jag såg en regissör göra narr av hela mänskligheten och filmmediet på ett såhär förödmjukande sätt. Jag är till och med beredd att gå så långt att kunna påstå att det finns en ådra av ondska i all denna cynism och självupptagenhet.

Det är en äcklig, motbjudande, grotesk upplevelse där skaparna bakom filmen står och skriker sig hesa av beundran inför sin egen spegelbild. Det är mer uppblåst än Donald Trump och Jan Guillous egon kombinerat. Till och med Guy Ritchies mardrömslikt usla King Arthur: Legend Of The Sword är mästerlig i jämförelse.

Det värsta av allt i denna lervälling av förnedring, hån och äcklig hybris är faktiskt vad Jennifer Lawrence och Darren Aronofsky skulle kunnat ha gjort.

En skymf

Båda har makt nog att kunna göra eller representera projekt som skulle kunna ha en positiv inverkan på världen. Men istället tar dem tillfället i akt att likt ett par besatta apor stå och hoppa upp och ned medan de dunkar sig själva i ryggen. Och framförallt för Jennifer Lawrences del är detta en skymf mot alla hennes fans och beundrare, främst då flera av dem är mycket unga och per automatik är redo att se filmen.

Om jag kunde skulle jag låsa in Mother tillsammans med det radioaktiva avfallet från Forsmark. Jag kan inte i tillräckliga ord uttrycka hur vidrig filmen är.

Betyg 1/10   

The Birth Of A Nation Recension

001En urusel film med en berättelse som förtjänar bättre 

Det är inte helt lätt att recensera The Birth Of A Nation i dessa tider av extremåsikter och åsiktsförvrängning. Situationen blir inte enklare av den gigantiska kontrovers som filmen dragits med sedan sin premiär i januari på Sundance festivalen. Det är omöjligt att inte trampa någon på tårarna hur försiktigt och varsamt man än förhåller sig till recensionen.

Birth Of A Nation må hantera ett glödhett ämne som gör sig effektivt och relevant vare sig det är nu eller då. Tyvärr så är det ingen ursäkt eller undanflykt för en såhär dålig film.

Skakig och feg

Från starten känns hela förutsättningen riktigt skakig, då filmen lånar både det ena och det andra från Steve McQueens kraftfulla 12 Years A Slave. Måhända är det oundvikligt att inte dra jämförelsen. Men regissören Nate Parker klarar inte av att injicera någon som helst personlighet eller flamma i berättandet eller karaktärerna.

Det känns aldrig som att Nat Turner eller resten av persongalleriet ens skulle anhöra till riktiga människor av kött och blod, inte ens de mest intensiva scenerna lyckas framkalla någon som helst reaktion. Det angränsar ständigt till att påminna om ett diorama på ett museum, snyggt och ordnat men utan något som helst liv.

Passion Of The Christ 

Manuset vägrar att lyfta och förblir ståendes i två väldigt sega och oengagerande timmar. Det känns tafatt.

Delar av filmen präglas även av en helt absurd övertydlighet i både bildspråk och drama. Flera stunder tangerar det löjeväckande simpelt och i andra en pekpinne rakt ned i halsen.

Scenerna som verkligen chockerar gör det bara genom sitt extrema våld, det blir snart uppenbart att Parker spelar på samma svaga kort som gjorde Mel Gibsons The Passion Of The Christ till en vedervärdig historia. Utan förankring till publikens intresse spelar det ingen som helst roll hur många piskrapp som visas. Det känns flera gånger som ren våldsexploatering utan substans eller relation till berättelsen.

Meningslösheten själv 

Hantverket är det inget fel på i Birth Of A Nation, dugligt foto och god scenografi.

Suffragette och även Free State Of Jones som kom tidigare i år delar en ganska risig plats med The Birth Of A Nation, det må vara relevanta ämnen som hanteras på helt fel sätt. Uselt sammansatta filmer som spelar på känsliga strängar som borde hanteras klart mer varsamt och andaktsfullt.

Det slutar bara med att vara en påminnelse om att med stora krafter följer stort ansvar, och det tar inte Nate Parker.

Betyg 2/10