Widows Recension 

008

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: Steve McQueen har gjort sin första riktigt tandlösa film, även om ensemblen ser ut att lova något riktigt bra, så får vi bara en parentes som försvinner i mängden i genren kriminalthrillers.  

När man etablerat sig så kraftfullt och tydligt som regissören Steve McQueen, så är förväntningarna därefter höga. Inte nog med att regissören bär samma namn som den legendariska skådespelaren, McQueen (regissören) gör tuffa och svåra filmer som aldrig kompromissar, ämnen som sexmissbruk och slaveri är varken uppmuntrande eller särskilt bekväma att behöva uppleva, ens på film. Att hantera dem är än svårare, det är som att möta en ilsken tjur med bara händerna som verktyg. McQueen har aldrig varit rädd eller tvekande att åta sig dessa svåra uppgifter. Då han möter faror såsom kontrovers och medial uppståndelse så ryggar han inte tillbaka, han tar istället tag i den imaginära tjurens horn och brottar ned på marken. 

Filmerna utmärker sig på så sätt att de besitter en gudalik råstyrka, scenen i 12 Years A Slave där Lupita Nyong’o piskas av Michael Fassbenders djävulska plantageägare, är så ruskig och plågsam att bevittna att den är omöjlig att glömma bort. Skådespelerskan Carey Mulligan – som arbetat med McQueen, beskriver hur regissören motiverar sina skådespelare likt en sportcoach, med eldfängda och inspirerande tal. 

Denna laddade och tända inspiration förmedlas även till publiken. Michael Fassbender har ett imponerande CV, men hos McQueen har han nått sin fulla potential som skådespelare. Det handlar om otroligt vågad och exakt personregi . 

011

Great Expectations 

Efter att ha dominerat Oscarsgalan 2013, och samma års topplistor över årets bästa filmer, så är ”hypen” större än någonsin då Widows nu lanseras. Jag har använt denna liknelse förut, men den tåls att användas ytterligare en gång, en atlet i toppklass kan ha bra, mediokra – till och med usla dagar. Att på något sätt associera Widows med begreppet uselt vore nästan ett brottsligt övertramp, men att resultatet är så omärkvärdigt är bisarrt nog det mest märkvärdiga med filmen. 

I en post-Martin Scorsese era, så har filmer som involverar kriminalitet och så kallade kuppförsök, sökt efter en identitet. Den amerikanska författaren Dennis Lehane har gjort brottslighet i förenta staterna till någon form av kompott som blandar hårdhudade noir detektiver med vardagliga kriminella handlingar som kidnappningar eller utpressning. Även om antalet filmatiseringar av Lehanes böcker fortfarande kan räknas på fingrarna, så har hans stil influerat den moderna amerikanska kriminalthrillern. 

Ett antal filmer som velat positionera sig i denna zon har alla mött samma öde, att falla i glömska… Vem kan egentligen ihåg Sidney Lumets Before The Devil Knows You’re Dead ? En helt meningslös historia som är svår att erinra även om man så hade sett den dagen innan. Andra försök till moderna gangstersagor kan ses i bortglömda reliker som Street Kings eller We Own The Night. 

010

Utan identitet

Widows gör inte ens ett försöka med att sticka ut från denna gråa och identitetslösa skara. Ensemblen som McQueen har rekryterat är sannerligen imponerande, en snabb titt på rollistan får det att se ut som en späckad kavalkad utav superstjärnor. Mixen av stora Hollywood  celebriteter – Viola Davis, och fantastiska karaktärsskådespelare – Carrie Coon, får det att vattnas i munnen. Tyvärr så är denna glamourösa marknadsföring lika missvisande som valfri reklamfilm från TV-shop. Jon Bernthal och Liam Neeson kan mer eller mindre avskrivas som cameos. 

Davis och Coon kan i vanliga fall lyfta betongblock med sitt skådespel, ingen av rolltolkningarna är bristande eller slarvigt genomförda, däremot är materialet som står till deras hand, besinningslöst tunt och anonymt. Trots dessa starka skådespelare så känns ingen av filmens personligheter intressanta. Robert Duvall – som med allt rätt kallas för en legend inom filmbranschen, får också ett klent underlag som en av filmens mest manipulativa karaktärer, när inte ens en klippa som Duvall får fart på saker och ting är det minst sagt oroväckande. Den enda som verkligen gör något som helst intryck är Daniel Kaluuya, häri rollen som en mardrömslik  fixare som definierar brutalitet och hänsynslöshet.

Widows är baserad på en roman som jag tyvärr inte läst, flera av dessa problem kan härstamma ifrån novellen, med en regissör som Steve McQueen bör man kunna uppgradera och förstärka den mest bedrövliga novell.

0131

A Tale Of Two Cities  

Filmen fokuserar på ett par olika historier som alla rör sig kring ett kommunalval i Chicago. Vävnaden som skall få allt detta att hålla ihop är lika hållbart som papperslim. I ett hörn får Colin Farrell sitta – återigen kostymklädd och lömsk, och på andra sidan har vi Viola Davis änka som dras in i en värld av smutsiga mord och utpressning. Vid ett par tillfällen så överlappar  berättelserna med varandra och då dessa två historier möts så blir det uppenbart att vi har att göra med två vitt skilda filmer, som inte alls mår särskilt bra av att svetsas ihop. 

Vid ett par tillfällen får jag känslan att McQueen regisserar en sämre och plattare version av den fantastiska HBO serien The Wire, omfånget är det samma där man följer flera olika grupper som befinner sig på olika trappsteg på den sociala stegen, men där The Wire är ett tidlöst mästerverk så är det här bara en blek imitation som knappt kan besvära sig med att komma över målsträcket. McQueen är inte ens särskilt inspirerad då det kommer till filmens utseende. Det kyliga och vassa fotot från Shame är nu ersatt av en grötig presentation som både är färglös och utan identitet.

Det är som mest intressant då filmen enbart fokuserar på Viola Davis, Elizabeth Debicki och Michelle Rodriguez – förvisso kan den sistnämnda inte agera, men här finner McQueen någon sorts kärna som borde fått mer omsorg och kärlek. Flera scener är snyggt och suggestivt uppbyggda, då antar jag att McQueen enbart är ute efter att göra ren och skär underhållning. Men detta leder inte till någonting, och slutet är både hastigt och oinspirerat, vilket lämnar publiken med en känsla av ofullständighet. 

009

Menlös parentes 

Ibland vill artister enbart ha roligt eller genomföra ett projekt för att tillfredsställa någon inneboende passion. Det kan kulminera i flera olika slutresultat, Christopher Nolan skapade sin bästa film då han fullbordade sitt drömprojekt med Inception. För McQueens del känns detta som en bagatell som varken inspirerar regissören eller publiken. Det är inget kapitalt misslyckande, bara en stor meningslös parentes. 

Betyg 5/10 

Live By Night Recension 

003

En oinspirerad och förutsägbar gangstersaga i snygg kostym 

Den professionella resningen Ben Affleck gjort – sedan han regisserade Gone Baby Gone, är otrolig. Från att ha behövt blivit utmålad som ett skämt i och med Gigli och filmatiseringen av Daredevil år 2003, har Affleck nu blivit erkänd både som aktör och regissör. Man kan inte annat än ha stor respekt.

Efter att ha gjort stor succé med Argo, vänder nu Affleck blicken tillbaka i historien, mot förbudstiden och F. Scott Fitzgerald dekadens. Live By Night återförenar också Affleck med Dennis Lehane som skrev den litterära förlagan till Gone Baby Gone.

Ingredienserna med hårdkokta gangsters och sammanbitna mördare, är en kombination som borde passa Affleck väl, då han redan utforskat en nutida kriminalhistoria i The Town.

Samma gamla hjulspår 

Problemet med Live By Night blir dess oförmåga att bryta sig loss från etablerade mönster och i värsta fall till och med klichéer. Filmens första del är en lång studie i förutsägbarhet och brist på riktigt glöd. Det känns som om Affleck enbart lyft olika komponenter från Scorsese, Coppola och flera andra veteraner, utan att ens försöka anpassa dem till den faktiska filmen.

Dialogen får utstå den värsta slentrianen, då den ofta känns konstlad till att verka så hårdkokt och ruffig som möjligt. Resultatet blir tyvärr åt det pinsamma hållet.

Stora delar av Live By Night förblir risiga efterapningar från klart större stunder i gangstergenren.

Kass romans 

De scener som involverar Sienna Miller,Zoe Saldana och Afflecks romans är tyvärr helt trasiga dramaturgiskt. I någon konstig mix av cementstelhet och än mer krystade replikskiften framstår dessa delar som stapelvaror som plockats direkt från hyllan ” smak och färglöst ”.

När berättelsen väl förflyttas till soliga Tampa i Florida försvinner lite att brosken som sitter kilade mellan lederna. De minst trovärdiga karaktärerna försvinner och ersätts av gangsterkrig och politisk intrig. Tyvärr låter det bättre än det faktiskt är.

Trött och dött 

Affleck får fortfarande inte fart på berättelsen. Allt stannar vid att vara pulverkaffe utan vätska. Det blir en väldigt massa ståhej men ytterst stum respons från mig som åskådare.

Det är hela tiden kompetent, men samtidigt oengagerande. Robert Richardsons foto är flera gånger utmärkt, men dras ned av att kulisserna ibland liknar välbyggd teaterkuliss.

Samma sak gäller ensemblen, Chris Cooper skiner som luttrad polischef men får enbart en enda rejäl sekvens. Affleck känns trött och förvirrad i huvudrollen. Sienna Miller bör bara att nämnas i och med sitt helt katastrofala skådespel, som påminner om en skojfrisk lek på dagis.

Live By Night är bäst beskriven som en enda lång axelryckning. Det är långt ifrån uselt men samtidigt tragiskt trött och oinspirerat.

Betyg 4/10

Bäst: Chris Cooper

Sämst: Den oinspirerade regin