Etikettarkiv: Interstellar

White Boy Rick Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Klyschor och felriktad sympati haglar över brottslingar och samhällsutsugare. 

Platt som en pannkaka eller torr som fnöske, de där metaforerna har använts i decennium… 

Det finns alltid en tendens – och risk, att upprepa sig när man recenserar eller analyserar film. Ord som ’’dramaturgi’’ och ’’visuell’’, återkommer ständigt för att beskriva det olika filmiska attributen. Någonstans i formalian måste man också försöka hitta nya sätt att engagera läsaren, detta gäller även för film, som måste innehålla något mått av överraskning. 

Men då det kommer till att recensera White Boy Rick så blir det i det närmaste omöjligt att inte dra fram gamla verbala stapelvaror. Efter ett kommer två, eller som Jackson 5 sjöng ’’ One, Two Three, Easy as ABC’’… Alla de där följderna känner vi till. Och då vi räknar eller stavar är regler och logik hela essensen. Men i en film så är minsta lilla tecken på ett förutsägbart mönster detsamma som den dödskyss som Al Pacino delar ut till John Cazale i Gudfadern Del II.  

Kliché Blues  

Då White Boy Rick sakteliga vevar igång, så får jag den där otäcka känslan av att vi har att göra med en riktigt plump parodi. Johnny Cash inspelning från fängelset Folsom dundrar ut i högtalarna, samtidigt står en hel hop av hillbilly-stereotyper och köpet handvapen på en vapenmässa. En sådan ohygglig klyscha borde ha utplånats tillsammans med digerdöden.   

Och än mer bisarrt blir det då filmens titel – noga, understryker att allt är baserat på verkliga händelser, det är blir nästan komiskt. Varför man väljer att inleda med denna typ av cirkuskonster förblir ett mysterium. Tragiskt nog så är detta inga kort tillfälligheter, White Boy Rick går i klyschornas fotspår, vad – eller vem det än handlar om, så känns händelserna och personerna som slitna ur en Gary Larson teckning, där karikatyrer och det överdrivna regerar.   

Känslorna under den tuffa ytan  

Matthew McConaugheys ’’gigantiska comeback’’, verkar ha stött på allvarlig patrull, inte sedan Interstellar år 2014 så har  McConaughey medverkat i något som kan kallas relevant eller ens medialt uppmärksammat. Bakom McConaugheys väldigt tuffa och hårda yta, så har han en god förmåga att visa upp sprickorna i fasaden, även hos de mest hårdhudade karaktärer. 

Lite av de kvaliteterna återfinns faktiskt i hans rolltolkning i White Boy Rick, återigen är det en både slarvig och moraliskt tvetydig individ – som under sin yta som alfahanne, är på väg att krackelera. Denna mer empatiska sida hålls dock tillbaka i filmens första hälft – som är ett skamligt slarvarbete. 

Livrädd regi 

Yann Demange som regisserar, debuterar som långfilmsregissör, och att kalla filmen osäker och nästintill skärrad vore en underdrift. Demange verkar nästan livrädd att arbeta med en skådespelare som kan skryta med en Oscarsstatyett hemma på spiselkransen. 

McConaughey får därmed alldeles för mycket spelrum att överdriva och leva rövare, karaktären är så överdriven och tramsig all kvarvarande trovärdighet genast försvinner ned i den imaginära golvbrunnen. Samma slapphänta hantverk fortsätter i dialogen och övriga karaktärer. Hela filmen känns som en trist siffersekvens, det är nästan så att man kan höra hur berättelsen tyst mumlar ’’Efter ett kommer två’’… Händelseförloppet är lika förutsägbart som TV-repertoaren på en svensk julafton.  

Demange använder sig av en skrämmande passivitet som gör att filmen saknar syfte och mening, faktum är att femtio procent av hela White Boy Rick känns som ett överflöd. I bästa fall så hade   filmens första timme kunnat delges i ett par korta textrader. På så sätt hade vi sluppit att slösa bort värdefull tid på absolut ingenting. 

Men om tidshanteringen är i klass med SJs tåg avgångar, så ligger den största problematiken i de karaktärer vi är menade att intressera oss för. 

Modifierad verklighet 

Om vi läser synopsis, så framställs fallet med Richard Wershe Jr. – huvudpersonen, som ett rättsfel där myndigheter har begått ett tydligt juridiskt övertramp. Själva premissen låter nästan för otrolig för att vara sann, och självklart så står det snart klart att filmens synopsis enbart är skandalös marknadsföring som utelämnar en stor mängd vital fakta. 

Richard Wershe Jr må ha varit informatör åt FBI, detta under en kort period. Därefter väljer han att fortsätta bygga sig en förmögenhet på narkotika. Filmens andra hälft är utan någon som helst moralisk myndighet. Wershe Jr – på film, saknar några som helst sympatiska karaktärsdrag, han är en odräglig och självgod narcissist som är lika lätt att tycka om som en säng gjord av sylvass spik. 

Moralsikt vansinne 

I en ofrivilligt dum replik så försöker McConaugheys fadersgestalt att förmildra omständigheterna,  han påstår att hans son ändå inte dödat någon. Ja… En narkotikaförsäljare har såklart inget ansvar för människor som överdoserar, och att drogmissbruk sliter sönder familjer och dränerar samhället. Denna inställning är helt och hållet förnuftsvidrig, det är lika provocerande som när Aaron Sorkins försökte mildra bilden av Molly Blooms superlyxiga – och synnerligen illegala pokerspel, i Molly’s Game. 

Inom rättsväsendet finns ett antal dömda som faktiskt är oskyldiga, i USA har flera av dem avrättats i de delstater som använder dödsstraff. Där har vi ett genuint rättsfel, Richard Wershe Jr hade – både i filmen och verkliga livet, chansen att ta avstånd från det kriminella, att Yann Demange försöker framställa Wershe som ett offer känns helt tondövt. Och som en liten notis så kan det nämnas att Richard Wershe Jr – efter att ha blivit villkorligt frigiven, återigen sitter bakom galler då han varit inblandad i en bilstöld. 

Oförlåtlig 

Det spelar ingen som helst roll hur filmen vrider och vänder på det, både far och son Wershe begår oförlåtliga handlingar genom hela filmen. Att sedan påstå att de är offer för någon sorts kollektiv ondska känns förbluffande dumt. Om det inte vore för att McConaughey har en kort liten stund av starkt skådespel så hade hela det här åbäket varit redo för skroten.   

Så för att summera; första halvan är ett sammelsurium av klyschor och överdrivet skådespel, avslutningen är en snedvriden galenskap där man försöker dämpa faktumet att vi har att göra med en tvättäkta brottsling. För de som är intresserad av den verkliga historien om Richard Wershe Jr, så finns det ett flertal artiklar ute på nätet, ett klart bättre och mer intressant alternativ än att behöva plåga sig igenom två timmar av klichéer och ofrivillig pinsamhet.   

Betyg 2/10 

First Man Recension 

Publicerad den av

016

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: En intensiv och gastkramande upplevelse som placerar sig i det absoluta finrummet. 

Ja… Vad skall man egentligen kalla regissören Damien Chazelle ? Mästare, kameleont eller pojken med guldbyxorna ? Chazelle har egentligen bara inlett sin karriär som regissör men har redan ett renommé som flera äldre och mer rutinerade kollegor enbart kan drömma om. Sedan långfilms debuten med Whiplash har Chazelles stjärna rusat upp mot himmelen. La La Land är kanske den enda moderna filmmusikalen som avgudas universellt, även utav människor – som jag själv, som har utvecklat en stark allergi mot dansande och sjungande karaktärer på film. 

Nu sätter Chazelle siktet på stjärnorna – bokstavligt talat, där La La Land är en surrealistisk explosion i sång, dans och färg så är First Man en koncentrerad och intensiv upplevelse som vägrar släppa taget om publiken. Det här är filmad historia då den är som allra bäst. 

Det finns två sorters rymdfilmer – en är besläktad med fantasy och fantastiska element som strider i rymden och futuristisk teknologi – Star Wars, den andra uttrycksformen något mer pompös, steril och strama – The Right Stuff och Stanley Kubricks legendariska 2001: A Space Odyssey. Just den sortens film brukar använda yttre rymden för att visa upp dess fantastiska vyer – som hämtade från ett teleskop, det stora svaret utrymmet är snarare en palett för att visa människans aspirationer att nå bortom vår egen planet. 

Alfonso Cuaróns Gravity och Christopher Nolans Interstellar blev universellt hyllade som en slags arvtagare till Kubrick och det mer filosofiska filmerna i genren. Båda var visuellt väldigt vackra men innehållsmässigt både platta och snäva. Gravity var för min egen del en underutvecklad och emotionellt manipulativ film som aldrig övertygade. 

Chazelle hade gjort det lätt för sig själv genom att göra en pretentiös och pampigt patriotisk historia, om en av förena staternas största studier i världshistorien. Vad NASA och dess anställda åstadkom med dåtida och begränsade tekniska resurser – analoga instrument och miniräknare, är en bedrift som aldrig kommer att glömmas bort. Historien om en ikon som Neil Armstrong är således gjord för en grandios filmatisering, och nog är First Man grandios, men inte på det sättet man kan tror. 

025

It’s just my job five days a week

Apollo 13 och The Right Stuff visar upp astronauterna och NASAs anställda som hjältar från barnsagor – starka och hårdhudade män som klarar allt. De mer emotionella partierna delegeras oftast till de anhöriga – specifikt deras familj, allt följer ett protokoll som är lika bestämt som NASAs eget regelverk för en raketuppskjutning.Ööverraskningarna och de riktigt personliga lämnas alltid kvar någonstans i atmosfären. 

First Man kastar iväg denna regelbok och även dess förväntningar, i en klaustrofobisk och närgången öppningsscen så klargör man att vi denna gång inte kommer få observera historia – vi kommer få uppleva den… Chazelle väljer bort vida vinklar och placerar istället kameran rakt i rymdfarkosternas cockpit, vi har sett tyngdlöshet och livet ombord på rymdstationer i åtskilliga filmer och TV-serier, men klaustrofobin och bristen på utrymme har aldrig förmedlats på ett mer fysiskt sätt. 

Apollo 13 känns som ett rymligt vardagsrum i jämförelse med de prototyper som Armstrong tvingas att testflyga. First Man pressar in kameran i så små utrymmen att man kan tro att vi har att göra med ett extremt makroporträtt. Varenda liten skruv och mätare verkar vara placerade ett par millimeter från tittarens egen hornhinna, tillsammans med skrikande och skrala läten – som metal som håller på att brytas i tu, påminner detta om en åktur i en ruskig berg och dalbana, utan säkerhetsbälten. 

De olika rymdfärderna är så intensiva att man kan tro att hela salongen har tömts på syre. Intensiteten är närmast omänsklig, bara en bagatell som att försöka styra farkosten blir en thriller i världsklass, förhoppningsvis kommer biograferna som visar First Man förstärka sina säten, stoppningen kommer med största sannolikhet att rivas upp utav uppjagade naglar. 

Vi vet alla hur den här berättelsen slutar, allt finns väldokumenterat, både i historieböckerna och på film. Därför är den en makalös bedrift att få varenda sekund av filmen att kännas fascinerande och intressant. 

Mycket av First Man är en ren adrenalinkick, men det finns också ett finstämt och diskret drama som ger näring åt publikens engagemang. Jag kommer aldrig att kunna förstå Ryan Goslings status som en skådespelare i världsklass, den stela och lite trassliga karaktären som han livnärt sig på i stort sett hela sin karriär, borde inte kunna fungera en gång till. Chazelle vet dock hur man skall ta vara på Goslings specifika område. 

022

Burning out his fuse up here alone

Neil Armstrong porträtteras som en god men enigmatisk människa som ständigt kämpar med personlig sorg och inhumana arbetsförhållanden. Armstrong börjar filmen som en dedikerad familjefar som balanserar både sitt arbete och familjeliv. Under filmens gång blir det alltmer klart hur Armstrong försummar sin familj, inte pga illvilja utan som ett nödvändigt ont för att lyckas med sina arbetsuppgifter. 

Filmen gottar sig inte heller i den tragedi som familjen Armstrong gick igenom efter att deras dotter avled i sviterna av cancer. Sorgen och saknaden förmedlas genom Gosling och Claire Foys avsminkade ansikten. Själva sorgearbetet kunde ha blivit central men Chazelle förstår bättre än att förvandla sin film till en billig snyfthistoria. Flera dramatiska punkter avverkas snabbt, efter ett tag blir det tydligt att det faktiskt inte är karaktärerna som är i centrum utan uppdraget att nå månen. 

Allting har koncentrerats och förfinats för att ge så mycket syre och bränsle som möjligt till berättelsen. Sektioner som kunde ha blivit utdragna avhandlas istället blixtsnabbt. Detta kompromisslösa och kvicka sätt att avhandla stora saker som ångest och konflikt, blir till en enorm tillgång då karaktärerna aldrig får tid att reflektera eller bearbeta sin sorg, samtidigt kräver samhället och uppdraget att de bibehåller lugnet, det är nästan hjärtskärande hur familjen kämpar mot missöde efter missöde.

0101

I’m not the man they think I am at home

Armstrongs fru Janet genomgår en minst lika traumatisk och svår sresa som sin make. Under stressen och oron finns också ett medvetande om att ett lyckat uppdrag kanske är det enda sättet för Armstrong att gå vidare efter sin dotters död. Uppoffringarna som familjen tvingas göra är enorma, men Chazelle försöker aldrig göra det sentimentalt, därför blir det också väldigt drabbande och starkt att bevittna. 

Hantverket är närmast mästerligt, det intima fotot skapar mer dimension och närvaro än några 3D glasögon i plast någonsin kommer att göra. Kompositören Justin Horowitz – som blivit en självklar partner med Chazelle, , har nu komponerat musik som är lika diskret som en mörk skugga i vinternatten. First Man ljudbild består till största del av tystnad, där starka ljudeffekter skär igenom salongen som en varmkniv i smör. Varenda scen är lika laddad som en olympisk sprinter inför ett finallopp. 

First Man är otäckt nära ett tvåsiffrigt betyg, men trots att skådespelet är utomordentligt och manuset starkt, så hade lite mer utrymme för karaktärerna kunnat ge en lite kraftfullare upplevelse. 

Men den invändningen är närmast löjlig då vi ser till resten av filmen. I en tid då amerikansk patriotism enbart verkar bestå av martyrskap och perversion, så är det en fröjd att få se tillbaka på en tid då den amerikanska järnviljan kunde ena länder med en enda vision – som den att skicka en människa till månen. 

Det här är en inspirerande och rent omtumlande upplevelse som utan tvekan hör till en av årets bästa filmer. 

Betyg 9/10   

Maniac Recension 

Publicerad den av

maniac01_28329

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Det är synd att det börjar så skakigt, Maniac omfamnar inte precis sin publik, det tar två avsnitt innan huvudrätten rullas ut. Med hjälp av en lysande Emma Stone och en inspirerad Cary Joji Fukunaga blir det tillslut en oerhört tillfredställande upplevelse. 

Cary Joji Fukunaga har just fått tretton rätt på tipset och en rejäl skatteåterbäring. Att just ha slutfört ett epos som Maniac, med skådespelargiganter som Emma Stone och Sally Field är uppseendeväckande bara det, men bara någon dag innan Maniac släpptes på stremingtjänsten Netflix, bekräftade filmbolaget EON har Fukunaga hade fått jobbet som regissör till nästa James Bond film. 

Fukunagas karriär har inte alltid varit lika ljus, trots kritiskt omtyckta filmer som Sin Nombre och Jane Eyre, så har Fukunaga aldrig riktigt cementerat sig som en filmskapare i världsklass. När filmvärlden inte gav önskade utdelning så bestämde sig Fukunaga att börja producera och regissera sina projekt i episodiskt format. True Detective blev en supersuccé som gav HBO ännu en guldstjärna i kanten.  

Nu var alla dörrar öppna för Fukunaga, ett antal stora filmprojekt landade på hans skrivbord, ett av dessa projekt var Stephen Kings IT… 

Men den svarta katten kom ikapp Fukunaga, han övergav rollen som regissör och trots att han står namngiven som en av författarna till manuset, så sägs det ha gått genomgått radikala förändringar. 

maniac01_28229

’’Is a dream a lie if it don’t come true ?’’

True Detective var  – enligt Fukunaga själv, aldrig påtänkt som en följetång, då den första säsongen var slut så var även hans deltagande över. Detta har medfört att Fukunaga dras med ett rykte som något knepig att samarbeta med. Men hos Netflix verkar man äntligen ha uppnått ett samförstånd. Maniac är det andra projektet som Fukunaga regisserar för Netflix, det förra var Beasts Of No Nation. 

När något är så pass upphaussat och närmast gudalikt välsignat som True Detective, så bör ens personliga förväntningar dämpas – eller åtminstone sansas. Fyra år efter att den första säsongen avslutades, är jag lika förvirrad och oförstående kring varför True Detective anses vara bland det bästa HBO har producerat. 

Det kan har varit Matthew McConaugheys medverkan, efter katastrofala karriärsval under 2000-otalet så genomgick han en slags mikro renässans från och med hans medverkan i Dallas Buyers Club. Hela McConaugheys ’’återkomst’’ kändes lika falsk och krystad som hans insatser i superkalkoner som Failure to Launch och Sahara. Hela hans resning kändes som ett PR jippo som – tyvärr, gick i lås. 

McConaughey tog hem en Oscar och var därmed garanterad ett flertal kvalitetsprojekt. När vi nu har möjligheter att analysera de val McConaughey tog efter sin comeback, så är det tydligt att det temporära karriärlyftet inte varade särskilt länge. Efter Christopher Nolans Interstellar, så var McConaughey tillbaka på bottnen med mediokra och rent förfasande dåliga filmer som Free State Of Jones och allra senast kalkonen The Dark Tower. 

Hela McConaugheys insats i True Detective kändes exhibitionistisk och lömsk, det osade av pretention och självgodhet. Själva berättelsen var också förvånansvärt tråkig och allting som visades upp kändes gammalt och klichéartat.  Än idag så kämpar jag med att förstå storheten med True Detective. 

Men i och med Maniac så verkar Fukunaga vara genuint inspirerad. Där tidigare projekt har varit strama och realistiska, så är Maniac surrealistisk och fylld med svart humor. Det är en futuristisk och ogästvänlig värld som också involverar bekanta teman som dystopi och identitetskris. Estetiken påminner om 70-tals filmer – specifikt Martin Scorseses Taxi Driver, med ett grynigt och foto som skapar melankoli och uppgivenhet. Maniac använder sig också av kontraster, där mycket av världen är grå och bedrövlig, så för man in ett flertal detaljer som påminner om Wes Andersons skruvade och absurda scenografi. Spike Jonzes Her och David Lynchs Mullholland Drive är också starka influenser. 

maniac-stills-04

Dreaming With A Broken Heart 

Om det låter som att Maniac – till största del bara består av referenser och lånade idéer, så stämmer det…  Allting är genomfört med stor finess, men väldigt lite känns originellt, nästan allt vi ser får tittaren att associera med något annat. Och det första avsnittet är i mångt och mycket rent bedrövligt. Fukunaga lägger allt för mycket tid på att mystifiera och förvrida seriens presentation, dialogen är forcerad och pretentiös. Den här världen är tekniskt mer utvecklad än vår egen, twisten är att informationsteknologi – som datorer, knappt verkar ha nått embryo stadiet. Mixen är lika absurd som Terry Gilliams Brazil, högteknologisk artificiell intelligens blandas med datorer som nästan är oskiljaktiga från forntida kalkylatorer. 

Sedan har vi Jonah Hill… Efter sin första Oscarsnominering har Hill fått storhetsvansinne. Hill  behandlar sina fans som säckar med använd kattsand – tex så skriver han inga autografer längre, istället så delar hans entourage ut kort med texten ’’You just met Jonah Hill – It was a total letdown’’. Om inte detta var illa nog så har Hill också spytt ur sig antisemitiska uttalanden. Att framgångarna stigit Hill åt huvudet råder det inget tvivel om. Hill vill så gärna bibehålla idén kring att han numera är givet Oscarsmaterial. Tack vare det då har vi fått se gräsliga – och desperata, insatser i allt ifrån Hail, Caesar – en av bröderna Cohens sämsta filmer, till Sausage Party. 

Hill skall här spela deprimerad och psykiskt sjuk, detta genomför han med att titta rakt ned i golvet och tala extremt långsamt. Att intentionerna är att roffa år sig än mer oförtjänta branschpriser är lika klart som dagsljus. De avsnitten som enbart skall bäras upp utav Hill är sega, ointressanta och onödiga. 

maniac-stills-02

Dream Baby Dream 

Så med alla dessa svagheter verkar läget vara förödande. Men i andra avsnittet så reducerar man Hills roll och slutar försöka leka David Lynch, och då äntligen tar man in Emma Stone på allvar. Hungrigare och mer fokuserad än någonsin så är Stone i absolut toppform. Tillskillnad mot Hills tondöva porträtt av en människa i kris, så är Stones empatiskt, aggressivt och bestämt. Depressionen och ångesten som hennes karaktär Annie går igenom används aldrig som en katalysator för tårdrypande sentimentalitet. Fukunaga visar istället upp desperationen och tristessen som depression och livströtthet kan innebära. 

Och med den superba insatsen så styr man in serien till själva huvudmålet, den artificiella drömvärlden… I bästa Inception och The Matrix anda så utsätts karaktärerna för flera olika scenarion där de får ta sig an nya personligheter, miljöer och människor. Variationen blir makalös då man blixtsnabbt kan förflytta sig mellan genrer. Stone utnyttjar denna sanslösa variation till max, hon skiftar mellan tungt drama och tokig komik. 

Jonah Hill försöker kontra detta med än mer håglöshet, hans energilösa porträtt förändras bara en enda gång och blir då till fruktansvärt överspel. Stone och Hill har också ganska obefintlig kemi vilket ökar frustrationen med Hills brist på förmåga. 

Fukunaga verkar trivas med att ha kunna förvrida och skruva berättelsen. När man väl är inne i drömlandskapet blir alla excentriska och udda egenheter mer acceptabla. Maniac är oerhört ekonomisk med sin speltid – en del avsnitt är knappt 30 minuter, det kan tyckas vara kort, men tillskillnad mot många andra serier så innehåller Maniac ingen som helst utfyllnad. Man vet när man skall sätta punkt, andra serier drabbas ofta utav utmattning, det sker inte här. 

maniac-stills-01

Working On A Dream 

Och det kaotiska potpurrit som tidigare visades upp blir äntligen begripligt. Människans drömmar och undermedvetna är en enda lång följetång av minnen och intryck, att låta inledningen spegla denna oförklarliga mix känns då förståelig. Och då allt smälter samman till en bisarr och egensinnig komposition har man glömt bort den mesiga och menlösa starten. 

Utan att låta högdragen eller pretentiös så är Maniac sannerligen inte något som faller alla i smaken. Och det är inte en fråga om elitistiska idéer om intellektuell kapacitet, den besinningslösa mixen av fantasi, allvar och humor kommer skapa diskussioner och debatter. Och en hel del brister åtgärdas alltid, varför Justin Theroux spelar exakt samma karaktär som i Mute, både irriterar och distraherar. Att det första avsnittet är en sådan soppa är ytterst olyckligt, men jag känner mig närmast manad till att föreslå att man  försöka ta sig fram till avsnitt tre, då är det slut med förspel och charader.     

Jonah Hill må vara ett bland många problem, det är inte perfekt men den makalösa variation och Emma Stones patenterade raketbränsle gör dessa tio avsnitt till något mycket imponerande. 

Betyg 8/10  

Dunkirk Recension 

Publicerad den av

013

Copyright Warner Brothers 2017

Starten är trevande och lite förvirrad. Christopher Nolan försöker flyga för nära solen med ett något för krävande intro. Men Dunkirk är en arbetsseger som bara blir bättre och bättre ju längre den pågår. Det är en lågmäld, bitvis obehaglig och alltid gastkramande upplevelse. 

Hur riskabelt det än är att jämföra nutida personer med historiska, så är likheterna mellan Christopher Nolan och Stanley Kubrick så slående att denna mycket laddade jämförelse måste användas. Både regissörerna har rört sig genom genres och miljöer på ett närmast kameleontliknande vis.

Deras filmer genomsyras av en oerhörd teknisk kompetens, Nolan må ha gjort tre Batman filmer, men i övrigt har filmernas identitet alltid varit dynamiska och egensinniga. Det finns inte många likheter mellan Nolans genombrott Memento och rivaliteten mellan två trollkarlar i The Prestige.

Nolans tidigare film Interstellar var dock en seg historia som aldrig ville lyfta eller ge med sig. Samlingen platta och färglösa aktörer kan nog ha varit rekordstort, Anne Hathaways plågsamt patetiska monolog om kärlek och ”peace and love”, kan utan tvekan utnämnas som en framtida klassiker för exempel på kasst skådespel och dialog.

Inte blev det bättre av att storyn lade sig raklång i sängen och tog ett par stora bloss av något högst olagligt preparat. Slutet får mig att önska att jag kunde slå en signal till Leonardo DiCaprios karaktär från Inception för att be honom utföra en minnesradering. Släng också på Matt Damons bortkomna skådespel och en olidligt lång speltid, så var min personliga upplevelse minst sagt undermålig.

Men förutom detta flagranta snedsteg så står Nolan bakom flera av vår tids häftigaste filmupplevelser. Inception i synenheten går inte att hylla tillräckligt och The Dark Knight behöver knappast mer hysteriska lovord.

Nu tar Nolan och sadlar om, backar klockan till det andra världskriget och striden/efterspelet vid den franska stranden Dunkirk. Och visst är det en enorm resning från sömngången i Interstellar. 

007

Copyright Warner Brothers 2017

Ihärdig tjurighet 

En stor del av förhandssnacket har varit kring Nolans ihärdighet att fotografera helt analogt i 70mm format.

Nolans attityd till flera moderna filmiska tekniker kan ofta framstå högmodiga och ibland till och med obehagligt arroganta. För den som har sett dokumentären Side By Side känner nog igen delar av beskrivningen. Där sitter Nolan och hans före detta fotograf Wally Pfister (en karl som utan problem sågade fotografen Seamus McGarveys arbete på The Avengers, för att senare regissera kalkonfarmen Transcendence) och låter som två dryga studenter som fått för sig att världen går att spegla i konst och att pergament och gåspenna är mångfaldigt bättre än en laptop.

Man kunde ha önskat att Nolan inte skulle ställa sig i dessa polariserade positionerna, där han på samma krampaktiga sätt som författaren Christopher Hitchens (i den artikel där han påpekade att kvinnor saknade humor), surt och icke tolerant håller fast vid en ståndpunkt som definitivt kan diskuteras (eller avfärdas som i fallet med Hitchens) istället för att aggressivt angripas.

Nu kommer åtminstone handlingarna för de tomma orden. Jag kan inte vittna om hur Dunkirk kommer te sig på icke 70mm utrustade biografer. Men upplevelsen på Rigoletto i Stockholm känns som en återgång till gamla filmupplevelser från barndomen – ja, till och med en relativt ung filmtittare som jag själv minns tex hur Sagan Om Ringen såg ut på icke digitala projektorer. Bilden är filmiskt matt utan något som helst tecken av övermättade färger samtidigt som den är silkeslen och helt enkelt ’’naturlig’’.

014

Copyright Warner Brothers 2017

Autentisk

Där Steven Spielberg nyttjade en stilisering i och med Rädda Menige Ryan, så väljer Nolan att nyttja estetiken till att förflytta oss rakt in i scenerna. Detta är en genuint tredimensionell bild som slår allt vad dyra plastglasögon skryter om när det kommer till intensiva upplevelser. Det har gjorts många försök att placera tittaren i en specifik tidsperiod, Michael Mann gjorde ett katastrofalt jobb med Public Enemies som liknade en hemvideo från tidigt 90-tal. Dunkirk känns alltid autentisk, men samtidigt behöver Nolan aldrig försöka simulera känslan att vi beskådar en dokumentär. Det är filmiskt med en perfekt mängd realistiska element som skapar en atmosfär som jag inte kan påminna mig ha sett i någon tidigare krigsfilm.

Nolans uttalande om att detta är ’’Virtual Reality’’ utan apparaturen, är väldigt överdrivet, men närvarande och fängslande är det ut i fingerspetsarna.

Det finns flera klaustrofobiska stunder då kameran är placerad mitt i kaoset, dessa delar kommer  säkerligen få många att behöva ta ett djupandetag.

001.jpg

Copyright Warner Brothers 2017

Intim, stor och mäktig  

Men det mest slående med Dunkirk är hur intim filmen känns. De stora sekvenserna består av närbilder och effektivt användande av ljud, volymen är oerhörd, trycket förödande för känsliga öron och intensiteten är ställd på maxinställningen. Nolan visar upp ett stort mod i att hålla filmen så pass återhållsam. Här finns inga sentimentala avsked, teatrala tal eller ens en ambitionen att bli en hjälte. Allt som betyder något är överlevnad ett par minuter till, det ekar på så vis också av författaren Ron Kovics roman Född Den Fjärde Juli där unga män bryts ned och där deras patriotism ifrågasätts.

Med det sagt så finns det såklart scener som är lika stora som en pansarkryssare. Sekvenserna som tar sin plats i luften med Spitfire plan och en iskall Tom Hardy som pilot, är utan tvekan de häftigaste flygbataljerna någonsin. Klippningen och Hoyte van Hoytemas foto gör – vad som kunde kännas pliktskyldigt, till ett helt nervpirrande spektakel. Hans Zimmers – som alltid, intensiva soundtrack simulerar klockor som slår och svett som rinner ned för ansiktet, det är snarare ännu ett lager av ljud i samma härrad som explosionerna eller skriken, kontra musik.

Det finns inte en enda sekvens i filmen som på något sätt kompromissar kring iden att hålla publiken i ett järngrepp. Nolan har tagit i från tårna, detta genom att filma mycket på plats i Dunkirk, man har till och med varit så järv att man låtit riktiga Spitfire plan flyga över statister och skådespelare, detta i scener som ibland bara varar i sekunder. Att det är skrämmande ambitiöst råder det inget tvivel om.

004

Copyright Warner Brothers 2017

Vimsig start 

Så med alla dessa lyriska uttalanden borde väl det mesta vara upplagt för ett superbetyg ? Tyvärr så haltar Dunkirk rejält den första timmen. Nolan verkar ha satt aspirerat till lite för höga måla även  för en regissör i hans kaliber. Det tangerar att likna Terrence Malicks Den Tunna Röda Linjen, med  stora delar som saknar dialog och där bilderna istället får tala sitt tydliga språk. För det mesta är det acceptabelt, men det nyttjas för länge och vissa scener närmar sig att kännas pretentiösa.

I inledningen används också ett uppbräckt berättande som skapar problem i tempot. Och tillskillnad mot Memento där berättande var briljant och slugt, känns det denna gång onödigt och ibland till och med destruktivt. Karaktärernas anonyma framtoning skapar också ett mindre kaos.

Skådespelet är det inget fel på, men det finns tydliga skillnader i kvalitén. Jag kan faktiskt tolerera One Direction sångaren Harry Styles, men flera gånger där vi följer den yngre samling soldater, hade det behövts klart starkare personligheter. Fionn Whitehead och Damien Bonnard är så befriade från någon som helst personlighet att vi lika gärna hade kunnat ersätta dem med ett par valfria statister.

Detta kunde ha fördärvat hela filmen, men Nolan har faktiskt gjort ännu ett udda och spännande val. Dunkirk är inte en film om individen utan om händelsen samt alla dess olika faser. Genom att låta karaktärerna redan vara formade och luttrade, så känns hela filmen som en tredje akt, något som passar perfekt. Det är som en sorgsen epilog där flaggviftande och egon sedan länge dränkts i blod och kulor.

Genialt slut 

Men tillslut faller alla bitarna på plats. Slutspurten är inget annat än genial, här samlar man all energi till ett starkt slag i magen. Från att ha börjat i uppförsbacke blir det rena rama Stenmark-loppet nedåt. Nolan kränger och manövrerar hela filmen som en mästare, det makalösa hantverket lyser upp som solen. Allting blir som en elektromagnet som drar tittaren till sig. Man slår på en turbomotor och absolut ingeting står i vägen för denna farkost som tar sig fram över berg och slätter.

Dunkirk är långt ifrån att nå samma höjder som Nolans bästa verk, men i jämförelse med majoriteten av nuvarande biorepertoar med strandpoliser och mumier, så är det superbt och delvis helt unikt.

Betyg 8/10 

Bäst: Hantverket, modet att ge filmen en så stor dos melankoli och såklart slutspurten.

Sämst: Den alldeles för röriga starten.

Prey Recension

Publicerad den av

prey-2017-keyart

Copyright Bethesda Softworks/Arkane Studios

Full disclosure: Detta spelet mottog vi av Bethesda i promotionsyfte och för recension. Formatet är PS4, ej PRO.   

Arkane Studios reser sig efter det något svajiga Dishonored 2. Prey har sina skönhetsfläckar, men då spelet helt omfamnar den klassiska Deus EX-strukturen är det svårt att inte bli fast.

Om man vill vara väldigt elak kan man kalla Prey för ett Bioshock i Sci-Fi miljö. Estetiken är som tagen ur Rapture, med starka art déco influenser. Det huvudsakliga spelsystemet, där karaktären Morgan Yu bokstavligt talar sticker in plasmids nålar kring i ögonpartiet, för att sedan få övernaturliga egenskaper. Att det första vapnet man plockar upp är en stor skruvnyckel, får introduktionen att ge starka minnen av första gången en hel generation blev helt tagna på sängen av undervattensstaden Rapture och dess mardrömslika nedgång.

Tekniskt är det inte mycket att ta med till årets julgran. Konsolversionen håller sig förvisso kring 30 rutor i sekunden, men texturer och karaktärsmodeller är ibland mer skrämmande än spelets utomjordiska monster, med döda ögon och stela animationer. Det kan delvis bero på att Arkane Studios väljer att använda sin numera kända grafiska profil som hamlar någonstans mellan en oljemålning av den amerikanska konstnären Grant Wood och 2000-talets hyperrealism. Designern Viktor Antonovs (art director för Dishonored år 2012 och Valves Half Life) influenser finns fortfarande kvar i Preys industriella föremål såsom robotar och stora lager. Arkane visar att deras kunskaper att skapa intressanta världar inte stannar vid Dishonoreds ångpunks städer.

En stark start

Berättelsen börjar starkt, oerhört starkt. Med ett krypande obehag i samarbete med en David Lynch-atmosfär där ytan är perfekt samtidigt som mörkret väntar på att sluka en. Arkane vågar till och med leka på det psykologiska planet. Spelaren kastas in i en labyrint där arkitekten ondskefullt skrattar åt offren som vilset springer omkring för att hitta en utväg. Dock avtar denna fantastiska mystik och spänning ganska snart.

När det faktiska hotet presenteras i de geggiga och ansiktslösa fienderna kallade Typhon, så antar Prey en mer förutsägbar riktning. Till en början är det kaosartat då de första hoten kan anta former såsom möbler och andra föremål. Detta leder till ett par  ’hoppa till ögonblick’’ som gör spelaren paranoid och obekväm. Här är det nästan i huvudsak ett skräckspel, det finns knappt några anständiga vapen tillgängliga och ofta bör man gömma sig framför att inleda en strid.  

Men av någon konstig anledning har Arkane valt att trubba av skräcken, då spelaren ständigt får en liten förvarning i en aggressiv jingel som för tankarna till Bernard Herrmanns musik till Alfred Hitchcocks Psycho.

Det är effektivt till en början, men blir efter ett tag tandlöst då man snabbt vänjs in. På pappret är fienderna i Prey betydligt intressantare än de är i det faktiska utförandet. Förutom den Facehugger liknande spindeln Mimic som kan förvandla sig till kaffekoppar och andra vardagliga tillhyggen, så är det resterande galleriet av fiender, ytterst oinspirerat. De mer mänskliga ’fantomerna’’ besitter samma självbevarelsedrift som en grävling som springer fram och tillbaka över E4’an. De rusar mot en och klänger på en som lemurerna på skansen. Här uppstår också ett starkt irritationsmoment då skärmen täcks av missfärgningar och andra otyg som gör det svårt att se vad som faktiskt händer. Att ett par fiender skapar dessa typer av svårigheter är helt acceptabelt, men när jag knappt kan se vart mitt vapen pekar blir det närmast provocerande.

Stenhårda fiender

Inledningsvis är de flesta fiender också brutala då de verkar kunna ta en ansenlig mängd skada innan de smälter ned – eller i bästa fall exploderar till loot paket. De svävande kolosserna kallade Telepaths och Technopaths, verkar mer eller mindre ha lånat sina hälsomätare från FromSoftwares mördande svåra Dark Souls-serie. Även på den lägsta svårighetsgraden är dessa visuellt groteska tingest orsak till stor oro och panik, då det med stor säkerhet leder till en omstart. Attackerna är obarmhärtiga stormar av elektricitet och andra obehagligheter som gör köttfärs av spelaren om inte rätt uppgraderingar införskaffats.  

Prey är flera gånger frustrerande då spelets vidöppna struktur gör det enkelt att springa in i områden där dessa övermäktiga fiender är närvarande. Arkane har slarvat något med skyddsåtgärder då finns en risk för att arbeta in sig i ett hörn, där det i ett absolut värsta fall kan resultera i att spelet måste startas om helt och hållet. Det kan vara i en situation där man hamlat i en vinkel där man varken kan fly ut ur rummet eller har tillgång till ammunition eller påfyllnings möjligheter av hälsa eller spelets version av mana. Prey kör en gammeldags metodik att hälsa enbart kan återfås genom hälsopaket eller mat, ingen bekväm Halo-mätare här inte.  

Lyckligtvis uppstod aldrig detta katastrofala scenario, men risken finns. Det är en förhållandevis stor tröskel som Prey sätter upp innan spelet verkligen tar form och bitvis blir helt fantastisk.

Då man äntligen får tillgång till sitt olivträd av olika förmågor, öppnas dörrarna till spelhimlen. Prey har inte samma vertikala design som Dishonored – min speltid har för det mesta utspelat sig på marken, detta begränsar möjligheterna till att helt tyst smyga sig igenom spelet. Man ges inte den respit som Dishonored tillåter, då man på hög höjd kan observera bästa anfallsvinkel. Prey handlar om att kunna improvisera när kaoset tillslut uppstår.

En makalös explosion av krafter och förmågor  

Där man börjar som en klen och kraftlös kontorsarbetare (inget ont om arbetsgruppen) är man mot slutet en hänsynslös mördarmaskin, utrustad med så mycket offensiva förmågor att  att man utan problem kan slå ned en hel armé. De krafter som manifesterar sig i element som eld och elektricitet är som granater där man kan ödelägga allt i sin väg. Förvisso är den inledande Kinetic Blast den absolut mest användbara av alla offensiva möjligheter.

Överlag verkar det som att Arkane vill uppmuntra till mindre användning av skjutvapen. Limmgeväret som tillåter spelaren att bygga trappor och eliminera faror som läckande gasledningar, kan nyttjas för att förstena fiender i ett fängelse av tapetklister. Detta funkar för den svagaste typen av fiender, men efter ett kort tag blir gevärets offensiva egenskaper mer eller mindre värdelösa, då de flesta fiender enkelet spränger sig ur detta paralyserade tillstånd.

Men när allt tillslut kulminerar i att man som en storm drar fram genom den ödelagda station, är det en fantastisk då man gör processen kort med tidigare oövervinneliga fiender, som nu flyger över hela rummet för att sedan få smaka på både hagelgevärets bly.  

Atmosfär och tempo

När tempot är som allra bäst är Prey helt makalöst. Desto fler förmågor som låses upp tillåts spelaren att ta sig förbi tidigare låsta säkerhetsdörrar och hinder. Då blir den otäcka rymdstationen en lekplats där man förvandlas till ett nyfiket barn som inte kan bärga sig för att undersöka tidigare okända rum. Man nyttjar den gamla Metroid metodiken tills in yttersta spets.

Atmosfären och den snygga estetiken bidrar också till denna upptäckarglädje. För även om tekniken sviker, så är Talos 1 mycket tillfredställande att se på. Inspiration har tagit från både Christopher Nolans Interstellar och Ridley Scotts Alien. Enbart ett par rum och områden känns som trist utfyllnad.

Ofta kan de öde korridorerna och utrymmena framkalla starka obehagskänslor och vid ett tillfälle blir jag så rädd att jag bokstavligt talat trillar ur stolen. Musiken av Mick Gordon är också en härlig Vangelis hyllning där vi får både syntar och ibland till och med romantiska melodier. Tyvärr så används detta soundtrack lite för lite. Benedict Wong från Marvels Doctor Strange gör också en mycket bra insats som spelarens bror Alex.   

För mycket slarv

Djävulen sitter som alltid i detaljerna, och Arkane slarvar något för mycket både här och där. De tillfällen där man tvingas utanför stationen för olika uppgifter, introduceras viktlöshet. Till en början är detta en något befriande skiftning gentemot den spända inomhus atmosfären. Men då man introducerar spelets mest irriterande fiender – en slags målsökande granatböld, som kräver en överdriven mängd  krångel för att undvika, blir dessa sekvenser ofta som en rotfyllning utan bedövning.

Den värsta boven i dramat är dock laddningstiderna. Dessa kan vara upp till ett par minuter, det är minst sagt destruktivt då man inte vill något annat än att fortsätta sin resa.  

Slutet kommer också alldeles för abrupt och känns trivialt sett till hur mycket spelaren uträttat. Spelets huvudsakliga uppdrag som driver berättelsen vidare, går att ta sig igenom på ett par timmar. Men Prey bör helst spelas med mycket tillgänglig fritid, där man kan experimentera och utforska. Några av spelets bästa emotionella stunder kommer från de bitvis eminenta sidouppdragen. Bioshock influenserna fortsätter också genom de stora mängd av diverse inspelade meddelanden, som fyller ut storyns periferi.

Prey är sannerligen inte i toppklass, varken grafiskt eller spelmässigt. Men det öppna systemet och den ständiga förmågan att kittla upptäckarnerven, gör helheten till något mycket, mycket bra.

Betyg 8/10

Bäst: Som alltid har Arkane skapat ett spel som verkligen tillåter spelaren att improvisera och leka.    

Sämst: Att risken för att fastna är alldeles för stor samt laddningstiderna.