Maniac Recension 

maniac01_28329

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Det är synd att det börjar så skakigt, Maniac omfamnar inte precis sin publik, det tar två avsnitt innan huvudrätten rullas ut. Med hjälp av en lysande Emma Stone och en inspirerad Cary Joji Fukunaga blir det tillslut en oerhört tillfredställande upplevelse. 

Cary Joji Fukunaga har just fått tretton rätt på tipset och en rejäl skatteåterbäring. Att just ha slutfört ett epos som Maniac, med skådespelargiganter som Emma Stone och Sally Field är uppseendeväckande bara det, men bara någon dag innan Maniac släpptes på stremingtjänsten Netflix, bekräftade filmbolaget EON har Fukunaga hade fått jobbet som regissör till nästa James Bond film. 

Fukunagas karriär har inte alltid varit lika ljus, trots kritiskt omtyckta filmer som Sin Nombre och Jane Eyre, så har Fukunaga aldrig riktigt cementerat sig som en filmskapare i världsklass. När filmvärlden inte gav önskade utdelning så bestämde sig Fukunaga att börja producera och regissera sina projekt i episodiskt format. True Detective blev en supersuccé som gav HBO ännu en guldstjärna i kanten.  

Nu var alla dörrar öppna för Fukunaga, ett antal stora filmprojekt landade på hans skrivbord, ett av dessa projekt var Stephen Kings IT 

Men den svarta katten kom ikapp Fukunaga, han övergav rollen som regissör och trots att han står namngiven som en av författarna till manuset, så sägs det ha gått genomgått radikala förändringar. 

maniac01_28229

’’Is a dream a lie if it don’t come true ?’’

True Detective var  – enligt Fukunaga själv, aldrig påtänkt som en följetång, då den första säsongen var slut så var även hans deltagande över. Detta har medfört att Fukunaga dras med ett rykte som något knepig att samarbeta med. Men hos Netflix verkar man äntligen ha uppnått ett samförstånd. Maniac är det andra projektet som Fukunaga regisserar för Netflix, det förra var Beasts Of No Nation. 

När något är så pass upphaussat och närmast gudalikt välsignat som True Detective, så bör ens personliga förväntningar dämpas – eller åtminstone sansas. Fyra år efter att den första säsongen avslutades, är jag lika förvirrad och oförstående kring varför True Detective anses vara bland det bästa HBO har producerat. 

Det kan har varit Matthew McConaugheys medverkan, efter katastrofala karriärsval under 2000-otalet så genomgick han en slags mikro renässans från och med hans medverkan i Dallas Buyers Club. Hela McConaugheys ’’återkomst’’ kändes lika falsk och krystad som hans insatser i superkalkoner som Failure to Launch och Sahara. Hela hans resning kändes som ett PR jippo som – tyvärr, gick i lås. 

McConaughey tog hem en Oscar och var därmed garanterad ett flertal kvalitetsprojekt. När vi nu har möjligheter att analysera de val McConaughey tog efter sin comeback, så är det tydligt att det temporära karriärlyftet inte varade särskilt länge. Efter Christopher Nolans Interstellar, så var McConaughey tillbaka på bottnen med mediokra och rent förfasande dåliga filmer som Free State Of Jones och allra senast kalkonen The Dark Tower. 

Hela McConaugheys insats i True Detective kändes exhibitionistisk och lömsk, det osade av pretention och självgodhet. Själva berättelsen var också förvånansvärt tråkig och allting som visades upp kändes gammalt och klichéartat.  Än idag så kämpar jag med att förstå storheten med True Detective. 

Men i och med Maniac så verkar Fukunaga vara genuint inspirerad. Där tidigare projekt har varit strama och realistiska, så är Maniac surrealistisk och fylld med svart humor. Det är en futuristisk och ogästvänlig värld som också involverar bekanta teman som dystopi och identitetskris. Estetiken påminner om 70-tals filmer – specifikt Martin Scorseses Taxi Driver, med ett grynigt och foto som skapar melankoli och uppgivenhet. Maniac använder sig också av kontraster, där mycket av världen är grå och bedrövlig, så för man in ett flertal detaljer som påminner om Wes Andersons skruvade och absurda scenografi. Spike Jonzes Her och David Lynchs Mullholland Drive är också starka influenser. 

maniac-stills-04

Dreaming With A Broken Heart 

Om det låter som att Maniac – till största del bara består av referenser och lånade idéer, så stämmer det…  Allting är genomfört med stor finess, men väldigt lite känns originellt, nästan allt vi ser får tittaren att associera med något annat. Och det första avsnittet är i mångt och mycket rent bedrövligt. Fukunaga lägger allt för mycket tid på att mystifiera och förvrida seriens presentation, dialogen är forcerad och pretentiös. Den här världen är tekniskt mer utvecklad än vår egen, twisten är att informationsteknologi – som datorer, knappt verkar ha nått embryo stadiet. Mixen är lika absurd som Terry Gilliams Brazil, högteknologisk artificiell intelligens blandas med datorer som nästan är oskiljaktiga från forntida kalkylatorer. 

Sedan har vi Jonah Hill… Efter sin första Oscarsnominering har Hill fått storhetsvansinne. Hill  behandlar sina fans som säckar med använd kattsand – tex så skriver han inga autografer längre, istället så delar hans entourage ut kort med texten ’’You just met Jonah Hill – It was a total letdown’’. Om inte detta var illa nog så har Hill också spytt ur sig antisemitiska uttalanden. Att framgångarna stigit Hill åt huvudet råder det inget tvivel om. Hill vill så gärna bibehålla idén kring att han numera är givet Oscarsmaterial. Tack vare det då har vi fått se gräsliga – och desperata, insatser i allt ifrån Hail, Caesar – en av bröderna Cohens sämsta filmer, till Sausage Party. 

Hill skall här spela deprimerad och psykiskt sjuk, detta genomför han med att titta rakt ned i golvet och tala extremt långsamt. Att intentionerna är att roffa år sig än mer oförtjänta branschpriser är lika klart som dagsljus. De avsnitten som enbart skall bäras upp utav Hill är sega, ointressanta och onödiga. 

maniac-stills-02

Dream Baby Dream 

Så med alla dessa svagheter verkar läget vara förödande. Men i andra avsnittet så reducerar man Hills roll och slutar försöka leka David Lynch, och då äntligen tar man in Emma Stone på allvar. Hungrigare och mer fokuserad än någonsin så är Stone i absolut toppform. Tillskillnad mot Hills tondöva porträtt av en människa i kris, så är Stones empatiskt, aggressivt och bestämt. Depressionen och ångesten som hennes karaktär Annie går igenom används aldrig som en katalysator för tårdrypande sentimentalitet. Fukunaga visar istället upp desperationen och tristessen som depression och livströtthet kan innebära. 

Och med den superba insatsen så styr man in serien till själva huvudmålet, den artificiella drömvärlden… I bästa Inception och The Matrix anda så utsätts karaktärerna för flera olika scenarion där de får ta sig an nya personligheter, miljöer och människor. Variationen blir makalös då man blixtsnabbt kan förflytta sig mellan genrer. Stone utnyttjar denna sanslösa variation till max, hon skiftar mellan tungt drama och tokig komik. 

Jonah Hill försöker kontra detta med än mer håglöshet, hans energilösa porträtt förändras bara en enda gång och blir då till fruktansvärt överspel. Stone och Hill har också ganska obefintlig kemi vilket ökar frustrationen med Hills brist på förmåga. 

Fukunaga verkar trivas med att ha kunna förvrida och skruva berättelsen. När man väl är inne i drömlandskapet blir alla excentriska och udda egenheter mer acceptabla. Maniac är oerhört ekonomisk med sin speltid – en del avsnitt är knappt 30 minuter, det kan tyckas vara kort, men tillskillnad mot många andra serier så innehåller Maniac ingen som helst utfyllnad. Man vet när man skall sätta punkt, andra serier drabbas ofta utav utmattning, det sker inte här. 

maniac-stills-01

Working On A Dream 

Och det kaotiska potpurrit som tidigare visades upp blir äntligen begripligt. Människans drömmar och undermedvetna är en enda lång följetång av minnen och intryck, att låta inledningen spegla denna oförklarliga mix känns då förståelig. Och då allt smälter samman till en bisarr och egensinnig komposition har man glömt bort den mesiga och menlösa starten. 

Utan att låta högdragen eller pretentiös så är Maniac sannerligen inte något som faller alla i smaken. Och det är inte en fråga om elitistiska idéer om intellektuell kapacitet, den besinningslösa mixen av fantasi, allvar och humor kommer skapa diskussioner och debatter. Och en hel del brister åtgärdas alltid, varför Justin Theroux spelar exakt samma karaktär som i Mute, både irriterar och distraherar. Att det första avsnittet är en sådan soppa är ytterst olyckligt, men jag känner mig närmast manad till att föreslå att man  försöka ta sig fram till avsnitt tre, då är det slut med förspel och charader.     

Jonah Hill må vara ett bland många problem, det är inte perfekt men den makalösa variation och Emma Stones patenterade raketbränsle gör dessa tio avsnitt till något mycket imponerande. 

Betyg 8/10  

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri Recension 

007

All Images Copyright Of 20th Century Fox

Martin McDonagh rustar upp och levererar ett Fargo doftande drama som vägrar att släppa taget. Frances McDormand är i sin tur strålande i huvudrollen och sällan har vi sett ett mer distinkt porträtt av en småstad.   

I den här världen kan tydligen allt hända, även att lära en ’’gammal’’ hund att sitta. Martin McDonagh skrotar allt från sin – enligt mig, värdelösa debut In Bruges och tar inspiration från moderna klassiker som Fargo och skapar en film som helt och hållet fokuserar på sina karaktärer utan pretentioner eller omvägar.

Det är ganska obegripligt att inse att Martin McDonagh – mannen som blev känd och Oscarsnominerad för en av 2000-talets absolut löjligaste filmer, nu har gjort en stämningsfull och fokuserad dramathriller med komiska inslag.

Mina personliga problem med In Bruges kan fylla flera pärmar, men det primära felet var McDonaghs försöka att skapa humor, allt kändes gapigt och jobbigt, det kan jämföras med när Guy Ritchie försökte kliva in i samma finrum som Martin Scorsese med katastrofen Revolver. Hela In Bruges är ett löjligt och otroligt plågsamt försök till att göra intelligent och rolig gangsterfars.

McDonaghs sista film – Seven Psychopaths, torde jag inte ens se. Och förväntningarna för Three Billboards Outside Ebbing, Missouri har varit låga, mycket låga. Den oändligt långa titeln och att man valt att klassa filmen som en komedi signalerade att något hemskt -återigen, var i görningen.

006

Har växt upp på vägen 

Men någonstans på vägen till småstaden Sylva i North Carolina – där filmen spelats in, så verkar McDonagh har gett sig själv en örfil och bestämt sig för att växa upp. Istället för att på klumpigt vis implementera galghumor och frustrerande fånig dialog, så kommer ’’humorn’’ denna gång från olika bisarra situationer, som inte på något sätt känns forcerade eller konstruerade.

Om man får ta till ett så fint ord som organiskt – så funkar humorn här som en liten andningspaus i en film som annars är mörk och tjock som tjära som just skall impregnera en gammal träbåt.

Själva miljön är lik True Detective och Fargos ödsliga och hotfulla landskap, men här är allt lummigt, grönt och omgett av skog som agerar som murar där karaktärerna känns isolerade. Detta trots att flera scener tar sin plats i öppna landskap.

001

Något mörkt och hemskt 

I den här lilla småstaden ruvar något mörkt, trots det idylliska landskapet så verkar någonting ta luften ur den lilla staden, händelserna centrar sig till stor del kring en gata med hus som är hämtade från HBO serien Deadwood. Den här platsen är avskuren från allt och alla, lagar är till för att tolkas inte följas, saker och ting som strider mot normen är en fara som bör försvinna.

Personerna vi möter är lika förstörda och slitna som de förfallna husen och de nedbrutna idéerna om den amerikanska kärnfamiljen. Frances McDormand gör ett otroligt kraftfullt porträtt av en numera ensamstående mor som kämpar med både jobb och sitt förhållande till sin son, hon bär med sig en tydlig men personlig moral som hon låter alla i staden få se prov på.

Den katastrofala Villebråd försökte med en liknande premiss, där en ensam äldre kvinna tvingas slåss mot ett etablissemang, där var striden ensidig och ointressant, mycket till följd av ett uselt manus och en av årets jobbigaste skådespelarinsatser från Agnieszka Mandat-Grabka.

McDormands porträtt är långt ifrån sympatiskt, tvärtom, men hennes inre konflikt som pendlar mellan att stilla sörja eller aggressiva slå tillbaka är helt otrolig att beskåda. Hon spelar aldrig över eller verkar besatt av att ta hem en Oscarsnominering, hon förmedlar allt genom ett kroppsspråk och ansikte som uttrycker allt.

pressbild_59f9ca7cd78d1.jpg

Lägger ett pussel 

Martin McDonagh lägger ett pussel genom hela filmen, karaktärer som till en början verkar ensidiga och platta förvandlas till sargade och förstörda personer som behövt ge upp sina minimala aspirationer för att kunna leva vidare. Mordgåtan som presenteras tidigt i filmen är aldrig relevant, det är katalysatorerna på vägen som är centralt.

Ingen här vill se in i den mörka gränden där ett rop på hjälp kommer ifrån.

Livet har redan tagit slut för de här människorna, även de yngsta är enabrt snarlika kopior av sina äldre. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri ger en bild av småstaden då den är som värst. Klaustrofobisk, intolerant för förändring och helt cementerad i fördomar och rasism.

Att leka med förväntningar kan vara bland det mest effektiva en regissör kan göra, och det är verkligen påtagligt här. Ingeting följer någon utstuderad väg, alla detaljer spelar roll, vändningarna är inte stora eller dramatiska.

THREE BILLBOARDS OUTSIDE OF EBBING, MISSOURI

Besvärlig rollbesättning 

Det är därför lite besynnerligt varför rollbesättningen inte går emot den typiska normen,  John Hawkes och Woody Harrelson har gjort dessa roller och filmer ett flertal gånger i sina karriärer. Deras närvaro är faktiskt det som får mig att inse att detta är ett fiktivt Hollywood verk. Prestationerna de levererar är sannerligen inte dåliga men de känns aningen distraherande i en film som annars förför hela publiken.

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är en effektiv, kraftfull och medryckande berättelse som ger mig hopp om att hopplösa filmskapare kan vända på sin skutan Det är utan tvekan en av årets mest minnesvärda filmer.

Betyg 8/10