LEGO Filmen 2 Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: En oftast underhållande och rolig film väntar den som orkar följa med i en svängom som aldrig slutar flåsa och svettas. 

Vi i Skandinavien har en – lite extra, kärvänlig relation till den danska framgångssagan LEGO. Inget är så målande som då man beskriver smärtan med att trampa barfota på en legokloss. Då man placerar ett varumärke i en filmtitel, så brukar det oftast innebära fullkomlig apokalyps. De hundratals Pokemon-filmer som barn och föräldrar behövde genomlida under 00-talet, brukar vara standardmodellen för de ’’långfilmer’’ som i praktiken enbart är gräslig reklam med en extremt utdragen speltid.  

Den första filmen om de gula plastfigurerna, gjorde succé kommersiellt men också hos kritiker, den ekonomiska framgången var kanske ingen oerhörd bedrift med tanke på varumärkets status. LEGO befinner sig på samma nivå som Barbie och Hello Kitty. De många licensierade byggsatserna – som numera inkluderar alltifrån Star Wars till Harry Potter, har cementerat dem som ett modernt fenomen. Bara nyfikenheten – kring vad en LEGO-film innebar, räckte för att attrahera folk till biograferna. 

Mer än en reklamfilm 

LEGO Filmen blev så framgångsrik att varumärket nu blivit till en plattform. Sedan premiären för fem år sedan, så har vi fått en LEGO Batman – och Ninjago film, varav den första av dessa var betydligt bättre än något som DCEU levererat.  

Där de flesta flesta filmer med ett varumärke i titeln – oftast, är lika kliniskt sterila som ett sjukhus, så har LEGO-filmerna alltid haft en inställning som innebär att man kastar ut sunt förnuft och logik. Nästan vad som helst kan hända i dessa plastvärldar, den enda sammanhållande faktorn återfinns mellan LEGO filmerna har varit total kalabalik. 

Flås och svett 

Varenda scen i Lego Filmen 2 flåsar som en maratonlöpare, mängden svett fyller utan problem ett tankbilar. Logik, lugn och rationalitet har inget att göra i denna skruvade värld, filmen verkar gå på ett bränsle som består av ett par årsförsörjningar av sockerbitar och koffein. Varje sekvens är överfylld av detaljer, händelser och rörelse. 

Replikskiftena slår alla hastighetsgränser, karaktärerna vrider och vänder på sig som om de vore pressade politiker i en TV-intervju, ingenting är heligt eller värt att respektera, om man kan skapa kaos så är det att föredra. Den första filmens sporadiska och kaotiska berättelse gjorde det svårt att helt uppskatta filmen. För uppföljaren så skapar man ett par hållpunkter, således känns filmen inte längre som en samling av korta sketcher. 

Klossar och möjligheter 

Genom denna ’’struktur’’, så får publiken ett ankare i detta virrvarr av klossar och action. Det är överlag ganska befriande att se på en film som fullkomligt ignorerar att vara aktuell i dagsaktuella debatter, filmskaparna tar oss tillbaka till de där ögonblicken då vi satt framför en hög av klossar och fantiserade om vad nästa byggprojekt skulle bli.

Chris Pratt återvänder till sin roll som den naiva byggaren Emmet och Elizabeth Banks som den hårdhudade Lucy. Pratts expertis på att hantera pinsamheter passar som handen i handsken i en film som ständigt gör narr av sig själv. Banks är minst lika kapabel att hantera ett manus som har kvicksilver i benen.

Mjölksyra  

Överlag är det svårt att inte ha ganska roligt med LEGO Filmen 2, men naturlagarna gäller även för en värld bestående utav LEGO-klossar. Den ständiga rushen tar ut sin rätt, finalen fylls med litervis av mjölksyra. Hysterin och intensiteten blir helt enkelt för ansträngande. 

Allting är kanske inte ’’Awesome’’ – något som den ikoniska låten från den flesta LEGO Filmen lovade, däremot är det – oftast, mycket underhållande. 

Betyg 6/10  

Smallfoot Recension

031

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: Menlös pekoral som snart är bortglömd.  

För länge, länge sedan, i en värld då Bill Clinton var amerikansk president och Sverige hade en samlad regering, så var en datoranimerad film lika nytt och revolutionerande som dagens Virtual Reality och maskinlärande. Pixars Toy Story kom ut 1995 och inledde en helt ny era inom filmindustrin. Det skulle bli början på slutet för de animerade filmer som producerats med hjälp av papper och penna. Pixar var årtionden före sina konkurrenter och deras dominans saknade någon som helst konkurrens, man kan närmast kalla det ett mikro monopol. Det skulle dröja ett halvt decennium innan en utmanare skulle träda fram, Shrek från DreamWorks Animation blev en braksuccé och hade således var Pixars enväldiga styre över. 

Idag finns det inget som helst nyhetsvärde i en animerad film. Industrin har ställt om sig och nu har det blivit ombytta roller, publiken vill nu se en återgång till det traditonella. Produktionsbolagen Studio Ghibli och Laika – som valt att fortsätta med tekniker som stop-motion och klassisk animation, ses nu som något exklusivt och unikt. Marknaden är numera mättad, därefter är det inte lika lukrativt att producera animerade filmer. 3D bågen som svepte över filmvärlden år 2009, gav filmer som Avatar och Tim Burtons Alice I Underlandet en extra boost genom sina tekniska attribut. Likadant var det för alla digitalt animerade filmer, avkastningen var således garanterad att bli hög.

024

Dussinvaror

Warner Brothers är relativt nya på det animerade området, deras första film – The Lego Movie, blev mycket framgångsrik och ledde till flera spin-offs och en kommande uppföljare. De lyckades skapa sig en egen identitet i den mördande konkurrensen. Lego-Batman filmen är tex betydligt bättre än något som DCs filmiska universum levererat. Smallfoot är den andra filmen i ordningen som inte har något att göra med varumärket Lego för Warner Brothers Animation. Nu överger man sin distinkta och säregna profil från Lego-filmerna , på så sätt bäddar man även för jämförelser med bolag som Pixar och Illumination. 

Smallfoot behöver vara extraordinär, eller i alla fall säregen för att sticka ut, att säga att man inte lyckas vore en underdrift av intergalaktiska proportioner. Låt oss göra ett litet experiment; Duck Duck Goose, Planes, Cloudy With A Chance Of Meatballs och The Nut Job, är det någon som kan erinra sig ett par eller ens någon av dessa filmer ? Om svaret är nej så är det föga förvånande, där Despicable Me och Toy Story är inristade i det kulturella undermedvetna, så är ovannämnda filmer lika lätta att sära på som ett par barr i en granskog. Och Smallfoot ansluter till den osmickrande medelmåttiga skaran. 

027

Looney Tunes Pekoral

En film som har köttbullar i titeln blir åtminstone ihågkommen för det inslaget, Smallfoot har inte en mikrosekund som går att lägga på minnet, berättelsen och dess patos känns så slitet att man kan höra hur hela maskineriet gnäller och tjuter. Konceptet där en ung och entusiastisk man eller kvinna önskar bryta sig loss från ett bakåtsträvande och konservativt samhälle, användes av både Brave och The Croods. Årets Early Man av Aardman Animations gick på samma linje, inte ens dessa mästerliga animatörer lyckades att göra något intressant av konceptet. 

Om detta enbart hade varit en utgångspunkt så kunde det ha fungerat, nu följer allt i ett förutsägbart och tråkigt spår, då man inser att det återstår nästan en timme av dessa repetitiva klyschor så börjar svetten rinna. Smallfoot går också rakt in i filmfällan som betyder att animerade familjefilmer skall vara hysteriska och hispiga. Karaktärer gormar, flaxar med armarna och skriker så fort det finns utrymme. Looney Tunes klassikern Gråben och Hjulben verkar vara den största inspirationskällan för filmens samtliga skämt. Regissörerna Karey Kirkpatrick och Jason Reisig verkar inte förstå att stora delar av publiken har sett dessa billiga slapstick skämt tusentals gånger tidigare. Vartenda skämt är utdraget och saknar alltid slutpoäng. 

0111   

Sur mjölk 

Visuellt finns det inte heller någon att bli lycklig över. Tekniskt är det förhållandevis fult och de sektioner som är någotsånär kreativa, avhandlas med stort ointresse från filmskaparnas sida. Smallfoot innehåller också ett par musikaliska inslag i bästa Disney-anda, tyvärr är dessa lika bedrövliga som filmens utseende – minus från ett spår, så låter det värre än Monty Pythons musorgel. Rapparen Common som lånar ut sin röst åt filmens hövding, verkar ha stipulerat att åtminstone en sekvens skall ägnas åt hans ’’musikaliska’’ förmågor. Den sektionen är lika förfärlig som Waterloo från Mamma Mia: Here We Go Again, det är som att bevittna en urspårad version av någon gräslig Las Vegas show, med dålig ljussättning och usla dansare som sjunger lika falskt som en båtlast av vettskrämda katter. 

Både öronen och ögonen utsätts för allvarliga risker, men det är filmens skrattretande moralkaka som blir huvudansvarig för något sorts filmiskt mord. Då allt – tack och lov, tar slut så lämnas vi med det ’’innovativa’’ budskapet att profit aldrig skall gå före vänskap och lojalitet. Det ’’revolutionära’’ budskapet bekräftar bara att detta är en massproducerad pekoral som lämnar en eftersmak som är lika oangenäm som sur mjölk.   

Betyg 2/10