Etikettarkiv: Matrix

Ready Player One Recension 

Publicerad den av
0014

All Images Copyright And Courtesy Of Warner Brothers 2018

Summering: Den perfekta TV-spelsfilmen har anlänt. Sprängfylld av popkulturella referenser och ett fantastisk soundtrack så har Steven Spielberg gjort sin mest underhållande film på nästan trettio år. 

Steven Spielberg har nog inte gjort en såhär underhållande och ungdomlig film sedan Indiana Jones And The Last Crusade. Förvisso har vi ingen mästerlig duo i Harrison Ford och Sean Connery, men det är orimligt att begära.

Spielberg har överlag lyckats bra med sina dramatiska filmer de senaste åren, de tillfällen han gett sig på action och äventyrsgenren så har det fallit framstupa. Försöken har varit flera och nästan alltid misslyckade, War Of The Worlds var välgjord men misslyckades kapitalt med att hitta en bra lösning för slutet, Tintin: Enhörnings Hemlighet blev en digital sandlåda från ett daghem och The BFG vill nog alla inblandade bara glömma bort.

0082

Standing On The Shoulders Of Giants

Hollywood har – trots flera katastrofala försök, aldrig lärt sig läxan eller förstått hur man skall adaptera interaktiva spel. Hur duktiga och drivna personer man än hittat att regissera eller producera så har resultatet alltid slutat med att filmen begravs till sjöss och sedan raderas ur publikens minne. Ready Player One kan vara den första gången som en spelfilm lyckas med att hylla och bejaka spelmediet.

Spielberg fångar tjusningen där man skapar virtuell gemenskap, möter faror med sina digitala vänner och där enbart fantasin sätter gränser Till sin hjälp har man lyckats få med sig flera kända spelvärldar och karaktärer. Ready Player One är fullkomligt överfylld med popkulturella referenser, detaljer, och gästinhopp. Det krävs både en och annan visning för att snappa upp allt. Trots denna flod av hänvisningar och hyllningar, så blir det aldrig överdrivet eller insnöat. Spielberg ägnar knappt någon tid noga peka ut alla popkulturella framträdanden. På så sätt undviker man att göra hela filmen till en monoton lista där man livlöst prickar av punkter.

Även om Ready Player One aldrig förlorar siktet i den här djungeln av popkultur, så består en stor del av behållningen utav att se sammankomsten mellan diverse universum och karaktär. För de som inte ens haft tanken på att närma sig en spelkontroll så förloras lite av den spontana glädjen att upptäcka ett litet påskägg i form av ett föremål eller karaktär från ett omåttligt populärt spel.

024

Be Here Now 

Ready Player One är en dagsfärsk vara som drar nytta av sin aktualitet, men samma sida av det myntet innebär att det är svårt att se hur filmen skall lyckas vara relevant i framtiden. Flertalet av referenserna är från relativt nya filmer och spel. Vi vet att den tidsresande bilen DeLorean från Back To The Future är en tidlös symbol för äventyr, detsamma kan inte sägas om andra referenser som med stor risk inte kommer att verka särskilt fyndiga de kommande åren.

Spielberg verkar vara ute efter att fånga essensen av dagens olika moderna underhållningsmedium, andra regissörer hade nog hittat både ett eller annat sätt att kritisera och förlöjliga de olika subkulturerna som vi får se. Tursamt nog så har Ready Player One en positiv syn till nördkulturen och dess spänningssökande som innebär att dela spelupplevelser med andra.

Vårt nutida behov av att stirra på skärmar har i denna framtid istället blivit till interna burar där man kopplar upp sin syn och kropp till ett nätverk. Det är slående likt dagens udda normer, Spielberg väljer att närma sig detta genom en stor mängd humor.

Filmen riktar sig huvudsakligen åt den generation som växt upp med digitalunderhållning, således hade det varit förödande om regin och energin inte hade varit av samma kavata natur. Spielberg känns ungdomlig och fylld av entusiasm inför projektet. Starten studsar fram som Tiger från Nalle Puh till tonerna av ett helt fantastiskt soundtrack. Det borde räcka med att nämna att Bruce Springsteen också medverkar med ett spår för att verkligen framhålla vilken fantastisk spellista man har framställt.

I diverse trailers och klipp kan man få intycket av att Ready Player One ser ut som en riktigt plastig historia, med uppenbart onaturliga animationer och risiga renderingar av människor. Detta visar sig istället vara ett mindre genialt beslut, de scener som utspelar sig utanför den digitala världen The Oasis är till största del uppbyggda med riktig rekvisita och scenografi. Då vi äntrar den här fantasivärlden är allt tydligt syntetiskt något som skapar ett behagligt avbrott mot den gråa verkligheten.

Detta utseende gör det också lätt att kombinera den excentriska blandningen utav robotar och spelhjältar. Konceptet att slänga ihop allt detta till en enda stor kompott kunde ha slutat i en otäck krasch, så är inte fallet och resultatet är – oftast, lyckat. Jag uppskattar även beslutet att inte göra huvudpersonerna till juvenila dagisbarn, de är sannerligen inte avgrundsdjupa karaktärer, men de är tillräckligt robusta för att bli sympatiska, det här kan vara Spielbergs starkaste personregi på väldigt länge. Man smyger inte heller in någon osmaklig mängd patos eller flummiga funderingar likt syskonen Wachowskis Matrix-serie.

Självfallet kan inte Spielberg hålla sig ifrån att referera till lite av sitt eget arbete under 80-talet genom diskreta likheter i berättelsen. Kompisgänget som leds av Tye Sheridan kunde lika gärna ha varit äldre versioner av Elliot och hans anhang från E.T.
Ungdomlig vänskap är ett tema som verkar tidlöst och odödligt för Spielberg. Sheridan och Olivia Cooke gör båda två starka insatser, deras kemi är bisarrt nog som bäst då de är animerade. Den solida Ben Mendelsohn verkar ha blivit fast i rollen som ständig antagonist, tyvärr så är manuset han arbetar med lövtunt och magert. Filmen är som sämst då den avviker från sin enkla story som i grunden handlar om att finna en MacGuffin.

0042

Champagne Supernova 

Motivationen och intentionerna för Mendelsohn och hans samling av korporativa skurkar är banal och underutvecklad. Detsamma kan sägs om flera element som aldrig förklaras eller presenteras utförligt. Slutet är något för långt och ett flertal sektioner kunde ha kunnat redigerats för att undvika vissa svackor i tempot. Komplexitet är inte filmens starka sidan och det är då den anammar action och äventyr som det verkligen kommer till liv. Den mest imponerande spektaklet sker i ett helt fantastiskt furiöst race i ett virtuellt New York.

Ready Player One är allt som Tron Legacy borde ha varit, snygg, stilistisk och energisk. Aldrig tidigare har en film fångat spelvärldens bästa sidor såhär väl. Det är två timmar och tjugo minuters kvalitativ underhållning och det räcker långt då den är såhär gemytlig.

Betyg 7/10

Blade Runner 2049 Recension 

Publicerad den av
008

All Images Copyright Sony Pictures 2017

Trots fantastiskt foto och en mer eller mindre felfri rekreation av det futuristiska Kalifornien så är innehållet inte ens tillräckligt för att någonsin utmana eller kunna jämställas med sin föregångare.  

Det ser ut som Blade Runner, det låter som Blade Runner men smaken är som en färdigrätt från Findus som just svalnat. För att parafrasera jazzlegenden Duke Ellington, ’’ om det låter bra och känns bra så är det bra’’, det där andra påståendet finns det inte någon tillstymmelse till i Blade Runner 2049. 

Först till ett par viktiga klargöranden; Blade Runner från 1982 är en av mina absoluta favoritfilmer, det är en svår film som definitivt inte är en särskilt vänlig mot sin publik, man behöver sätta på sig retroglasögon och bortse från att tempot flera gånger är alarmerande långsamt. Men dess funderingar kring liv och artificiella människor hör fortfarande till en av filmvärldens mest fascinerande. Det finns en närmast poetisk framtoning i karaktärer som Rutger Hauers Roy Batty. Scenen där han tar sitt avsked från livet i och talar om tårar som kommer försvinna i regnet kan man aldrig se för många gånger.

Blade Runner är den enda filmen som jag sett på bio efter att först ha sett den hemma, då i och med The Final Cut.

063

Evighetslång produktion 

Men när det kommer till den så länge mytomspunna uppföljaren har jag varit skeptisk. Ridley Scotts har sedan Prometheus, klargjort att fortsättningar eller nytolkningar på hans mest lyckade verk inte ens förtjänar att visas gratis. Projektet har också legat i träda lika länge som de dyraste vinflaskorna på lyxvaruhuset Fortnum And Mason i London.

Regissören Denis Villeneuve hyllas idag som en av filmvärldens starkast lysande stjärnor. Efter framgången med Prisoners har han klättrat upp på den imaginära stegen. Men för mig så har upplyftet snarare varit en omvänd U-kurva. Prisoners är en alternativ David Fincher film som definitivt har estetiken och grundmaterialet till en bra thriller. Men mot slutet rasar allt samman, hela upplösningen hör hemma i ett avsnitt av Scooby Doo. Sicario hade sin nervpirrande delar, men även där tappade Villeneuve kontrollen över sin berättelse och allt blev bara något som bäst kan beskriva som en parodi av Rambo.

Sedan kom Arrival, en film som jag ännu inte riktigt har hämtat mig efter. Här blev Villeneuve pretentiös och dryg på allvar. I över två timmar bräker han på med en förfärlig film som måste ta hem priset för en av alla tiders dummaste produktioner. Den där twisten på slutet är lika genomtänkt som att hälla i sig en dunk med ättika.

Om inte dessa personliga varningslampor var nog, så har man valt Ryan Gosling i huvudrollen. Gosling besitter två ansiktslägen som bäst beskrivas av den där videon där Emma Stone gör en imitation av Goslings orörliga ansikte.

Med allt det här sammantaget är det som att höra att det lokala coverbandet skall spela U2 covers på stormarknaden klockan tre på tisdag, det kan inte bli bra…

Och det blev det inte heller.

040

Otroligt snygg

Villeneuve har lagt all kraft på att återskapa Blade Runner visuellt. Den fantastiske fotografen Roger Deakins har återigen skapat visuella under, precis som Rogue One: A Star Wars Story så ser detta ut som en modern tolkning av en flera årtionden gammal film. Den mörka döda paletten återfinns och röken som ser ut att vara hämtad ur ett industriellt London täcker allt. Kompositionen är helt makalös och sättet Deakins använder ljus är enastående.

Till en början känns det helt overkligt att befinna sig en värld vi inte har besökt på åratal.

Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch har även återskapat essensen av Vangelis musik, en hotfull synt får det att ringa i öronen och salongen skakar av de kraftiga bastonerna.

053

Konstiga fetischer och repetioner 

Tyvärr så slutar det att vara särskilt imponerande då vi gräver under den här polerade ytan. Villeneuve har i sitt arbete med det visuella helt tappat bort alla de små egenheter som gör Blade Runner tidlös. De filosofiska och ibland djupt rörande elementen från Ridley Scotts original har här förvandlats till ett murrigt och högtravande funderande som snarare känns hämtat från syskonen Wachowski Matrix-uppföljare. De nya infallsvinklar som tillkommit känns för förutsägbara och platta för att kunna engagera lika mycket som de mer ambivalenta frågeställningarna som förekom för trettio år sedan.

Sedan så drar man ut på de sekvenser som skall vara hyllningar eller referenser till originalet. Den banbrytande scenen där Harrison Ford skannar igenom ett foto med hjälp av zoomfunktion och röststyrning, tas upp igen och igen i diverse sekvenser, första gången är det ett hyfsat homage, den femte, otroligt ointressant. Andra konstiga fetischer är kring de olika vapnen som filmas in i detalj, en stor bonus för alla oss galningar som studerat den klassiska revolvern i timmar för att konstruera en kopia, mindre kul för precis alla andra.

Blade Runner 2049 påminner i flera stunder om Neil Blomkamps Elysium, en film som helt drivs av jobbiga ambitioner som bara aspirerar till att bli högtravande och pretentiös. Det känns som mer stil än innehåll flera gånger och det hjälps inte att vissa kulisser drar tankarna åt samma sterilitet som vi kunde se i remaken av Total Recall från 2012.

Det hjälps inte heller av att Villeneuve också drar ut på speltiden. Förhållandet mellan Ryan Gosling och Ana de Armas är snudd på outhärdligt, det känns snarare som en vägspärr än nödvändiga pauser, när man sedan försöker göra det emotionellt relevant så faller det platt.

047

Onödigt lång

Historien i sig är förhållandevis okomplicerad, men man introducerar flera onödiga sidospår som enbart känns som olika sätt att kunna stoltsera med att man nått en speltid på nästan tre timmar. Jared Leto kommer och går som ett spöke och slutet lämnar mig med en jobbig och ofullständig känsla.

Man kan utan problem skapa öppna slut men det krävs innehåll och starkt engagemang för det, något som Blade Runner 2049 aldrig åstadkommer. Hela den tredje akten känns som ett enda långt desperat försöka till att skapa ett artificiellt djup, de avslöjanden som görs känns misslyckade då ingeting greppar tag eller fascinerar.

042

En studie i sig själv

Tillslut blir allt bara en studie i olika sätt att njuta av sin egen skapelse, de snygga bilderna blir snart bara som dyra reklamfilmer – de ser bra ut men innehållet är helt obefintligt. På tal om reklam så kan detta vara bland det mest löjeväckande försöken till produktplacering på länge, i varenda sekvens där vi får se det futuristiska Los Angeles återfinns en Sony logga.

Det finns dock en scen som helt fångar essensen av varför Blade Runner fortfarande benämns som en av världens viktigaste filmer. Där släpper Villeneuve sin besatthet av av att verka pretentiöst intellektuell och ger oss filmens enda riktigt drastiskt slående scen, den är kort och försvinner snabbt bara i virrvarret av malande seghet, och istället för att göra mig glad så fungerar den bara som en påminnelse om att detta inte ens kan beskrivs som en replika av originalet, bara en loj piratkopia där insidan är konstruerad av en ihålig bluff.

Betyg 2/10