Sicario 2: Soldado Recension

013

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: Obehaglig iscensättning av dagsaktuell händelse lämnar en så dålig eftersmak att det inte går att uppskatta det underhållningsvärde som finns. 

Säga vad man vill om Denis Villeneuves Sicario, hyllningskören var enorm vid premiären år 2015. Villeneuve anses idag vara en utav de moderna mästarna och hans projekt har ständigt enorma förväntningar. Sicario hade sina stunder, som den spännande scenen på motorvägen och Roger Deakins otroligt stilfulla foto. Själva stämningen som byggdes upp skiljde sig rejält från andra filmer i genren, det var en smutsig och stilistisk version av det evighetslånga kriget mot narkotika. 

Under den pråliga ytan så var problemen dock tydliga, Emily Blunt var lika upptrissat stirrig som alltid och manuset urartade på slutet till att bli något som snarare påminde om Rambo än en trovärdig thriller. Villeneuve har överlag problem med att avsluta sina filmer, något som blivit till en trend sedan hans stora kommersiella genombrott Prisoners. 

0043

Soldier Of Fortune 

Sicario skulle visa sig vara mer än en engångsföreteelse, en uppföljare planerades ganska snart efter premiären och redan nu sägs det finnas planer på en trilogi. Sicario 2: Soldado är inte en regelrätt uppföljare, den har ändrat form och utseende. Deakins bildsköna vinklar och inramningar är här mer standardiserade och således försvinner den unika karaktären från del ett. Den tysta och blodtörstiga atmosfären är här utbytt mot mer direkt action där man avlossar hela årsförbrukningar av ammunition på ett fåtal sekunder. 

Villeneuve krånglar ofta in sig i – ett för mig, pretentiöst hörn som ofta leder till att berättelsen tar onödiga omvägar. Detta är en dussinfilm som inte alls har samma distinkta identitet, förvisso är pretentionen borta men detta till följd av förenklingen. Sicario 2 är en oerhört ’’grabbig’’ film som delegerar sina kvinnliga karaktärer till att bara vara ett sorts hinder för de manliga huvudpersonerna. Stefano Sollima – som tagit över som kaptenen för skutan, har i praktiken helt ignorerat att den första filmens mer rimliga genusfördelning – med Emily Blunt i bräschen, ens existerar. Sollima vill göra en mer icke rumsren version av Jason Bourne och 24 där man skjuter skurkar på löpande band. Trovärdigheten är därefter inte särskilt hög.   

017

’’No Time To Bleed’’

Peter Berg regisserade för ett antal år sedan The Kingdom, en film som följde en specialtrupp som skickats ned för ett hämnduppdrag i Saudi Arabien, Sicario 2 känns snarare som en uppföljare till den medelmåttiga produkten. Gränserna mellan ont och gott är tydliga, huvudpersonernas handlingar är – om något, dubiösa och moraliskt tveksamma, konstigt nog så tar man aldrig ställning till omänskliga metoder som tortyr och vedergällning.

Isabela Moner är tillsammans med Catherine Keener de enda aktör som inte har skägg och automatvapen. Moner är tyvärr lika irriterande och osympatisk som vi minns henne från Transformers: The Last Knight, karaktären är menad att framstå som utsatt och hjälplös, men får knappast några sympatier i och med en helt fasansfull introduktion som gör det helt omöjligt att finna tycke. Att man inte ens kan generera ett intresse för ett barn i nöd visar tydliga brister i regi och berättande. 

Josh Brolin som återvänder som den stenhårda specialagenten Matt Graver verkar trivas rätt bra med att få agera som alfahanne, en roll som han fick ta till extrema längder i Deadpool 2. Benicio Del Toro får återigen material där han enbart framstår obehaglig och slemmig utan något som helst djup.  

016

Rocky Ground 

Utan att låta hela recensionen förvandlas till ett politiskt manifest, så är filmens start oerhört stötande. De bilder och berättelser vi idag får från USA  där man isolerat och fängslat barn, samt separerat dem från sina föräldrar, hör till en av moderna tiders mest groteska episoder. 

Därför är det mycket obehagligt att behöva se U.S. Immigration and Customs Enforcement – ICE som några sorts hårt arbetande poliser på gatan, där man jagar flyktingar som bankrånare. Synsättet förvärras av att Sicario 2 omedelbart börjar diskutera saker som terrorism till följd av invandring från Latinamerika. Man kunde inte valt en sämre period att använda detta som en språngbräda för fiktivt berättande. 

Och då filmen nästintill vägrar ta ställning till detta så lämnas jag med en otroligt obehaglig eftersmak som jag ett antal timmar efter visningen inte kan få bort. Mot slutet börjar man nyansera perspektivet något, men då är det redan försent. Sicario 2 befäster sig som någon sorts dold propaganda för den alltmer förekommande amerikanska högern, där ’’riktiga’’ karlar skickas in för att lösa problemen och där den ’’mesiga’’ mer eftertänksamma allmänheten kan hålla mun. 

Sollima har inte heller lärt från den första filmens misstag med ett hysteriskt löjligt slut, där man överdriver och tummar mer på verkligheten än både Star Wars och Marvel ihop. Man drar också ut på finalen och det får filmen att kännas nästan en halvtimme längre än vad den är.

På det hela är det en mycket ojämn och obekväm resa. Spänningsmomenten har starka stunder, ett par sekvenser är lika snyggt iscensatta som då Ridley Scott gjorde sin bästa actionscen på år och dagar i Body Of Lies. Men helhetsintrycket förblir splittrat och otillfredsställande.      

Betyg 4/10 

Annihilation Recension  

008

Images copyright and courtesy of Paramount Pictures 2018

Summering: Det var dåraktigt att tro att Alex Garland – efter den unisont hyllade Ex Machina, skulle rätta till sina flagranta fel som regissör. Första akten av Annihilation är en krampaktigt pinsam uppvisning i dålig kemi mellan skådepelare och slutet är en fars. Som grädde på moset får vi en helt hopplös Natalie Portman.  

Och i den sista skälvande minuten anländer Netflix som riddaren i skinande rustning och tar sig an ett projekt som har det kämpigt på amerikanska biografer. Ex Machina regisserad av Alex Garland och med vår svenska ’’superstjärna’’ Alicia Vikander, blev en oväntad triumf hos kritiker och avslutade med att vinna en – oförtjänt, Oscar för bästa specialeffekter. Personligen var jag inte lika imponerad av en som alltid tråkig Vikander och ett mediokert manus.

Ex Machina hade trots sina kalla och distanserade karaktär, ett grundläggande konceptuellt skelett som i alla fall skänkte den en någotsånär identifierbar profil. Denna gången kvarstår kyligheten men resten är ett uselt potpurri av Denis Villeneuves Arrival och Netflix egen succéserie Stranger Things. 

006

Känslokall och dödstråkig 

Att det råder brist på uppfinningsrikedom i Annihilation råder det inget tvivel om, hälften av filmen är närmast identisk med Andrej Tarkovskij Stalker. Det svåra och drömlika ryska existensdramat är dock överlägsen den här söliga och energilösa säcken med potatis. Garland har under hela sina karriär dragits med en kreativ högdragenhet som ständigt sänkt alla sorters material. Hans adaption av Kazuo Ishiguros Never Let Me Go var torftig och lämnade inget som helst bestående intryck. Novellen är tystlåten men inte känslomässigt steril och Sunshine vill jag inte ens gå in på med risk för överdriven negativitet.

Från början tillslut så är Annihilation stötande reserverad och iskall. Tillslut handlar det inte om försiktighet utan rena rama utfrysningen. I en produktion som värderar känslomässigt engagemang lika mycket som diktaturer värderar allas lika värde, så är det – minst sagt, konstigt att man valt Natalie Portman i huvudrollen. Portman är och förblir ett obegripligt fenomen, hennes begränsade och förutsägbara skådespel var uttjatat redan i henens prisbelönta roll i Black Swan. 

0011

Krokodiltårar 

Den här gången så är Portman inte bara ointressant, hon är lika tjatig och förutsägbar som när Rolling Stones drar fram Satisfaction på sina konserter och Mick Jagger försöker få det att verka som att det fortfarande är 60-tal. Här får vi hela Portman-paketet med all inclusive, där sömnighet, tristess och krokodiltårar slängs in på köpet – gratulerar… Portman är uttömd, uttråkad och närmast nonchalant.

Jag hade starka invändningar mot Vikanders agerande i Ex Machina. Det uddlösa skådespelet som halvt-mänsklig robot är ljusår bättre än att behöva se Portman göra narr av både sig själv och betydligt mer begåvade aktörer som Tessa Thompson och Oscar Isaac. Just dessa namn gör situationen bara värre, vilken annan aktör som helst i denna ensemble hade gjort sig bättre som huvudrollsinnehavare. Just nu rasar en mindre debatt kring varför Portman ens är rollbesatt då den litterära förlagan är av helt annan etnicitet. Och inte ens med den rasistiska uppförsbacken kan Portman leverera. Jennifer Jason Leigh, som alltid varit lite av en undangömd juvel, har efter sin Oscarsnominerade insats i Quentin Tarantinos The Hateful Eight lyckats med konststycket att fördärva sin egen skådespelarförmåga.

0022

Sloooooooooow

Jag har aldrig sett en aktör leverera repliker så långsamt som Jason Leigh gör här, när hon och Portman skall agera mot varandra tror jag till en början att Netflix applikationen har hakat upp sig och buffrar, vid den tiden att dialogutbytet är klart så har hela publiken hunnit fira multipla födelsedagar. Behöver att nämna att kemin mellan skådespelarna är obefintlig ?

Av alla personer filmen har till sitt förfogande har man alltså beslutat att välja de absolut sämst lämpade för jobbet. Garland säger själv att han inte läst boken mer än en gång, utan har gjort det hela med frihand. Hela den slapphänta inställningen genomsyrar filmen.

Det som skall framstå intellektuellt djupt blir till ett påtänt svamlande som aldrig vill ta slut. Specialeffekterna är under all kritik och slutet är en travesti.

Netflix kan inte fortsätta med filosofin att mer är bättre. Ett varumärke måste skötas, hela streamingjätten blir för varje misslyckad distribution till ett avlopp där man tömmer skräp ingen annan vill röra vid. När reality-shower som Nailed It och Mary Portas Secret Shopper är bättre alternativ än en fullspäckad Hollywood produktion vet man att något måste förändras och det snart….

Betyg 2/10  

 

Blade Runner 2049 Recension 

008

All Images Copyright Sony Pictures 2017

Trots fantastiskt foto och en mer eller mindre felfri rekreation av det futuristiska Kalifornien så är innehållet inte ens tillräckligt för att någonsin utmana eller kunna jämställas med sin föregångare.  

Det ser ut som Blade Runner, det låter som Blade Runner men smaken är som en färdigrätt från Findus som just svalnat. För att parafrasera jazzlegenden Duke Ellington, ’’ om det låter bra och känns bra så är det bra’’, det där andra påståendet finns det inte någon tillstymmelse till i Blade Runner 2049. 

Först till ett par viktiga klargöranden; Blade Runner från 1982 är en av mina absoluta favoritfilmer, det är en svår film som definitivt inte är en särskilt vänlig mot sin publik, man behöver sätta på sig retroglasögon och bortse från att tempot flera gånger är alarmerande långsamt. Men dess funderingar kring liv och artificiella människor hör fortfarande till en av filmvärldens mest fascinerande. Det finns en närmast poetisk framtoning i karaktärer som Rutger Hauers Roy Batty. Scenen där han tar sitt avsked från livet i och talar om tårar som kommer försvinna i regnet kan man aldrig se för många gånger.

Blade Runner är den enda filmen som jag sett på bio efter att först ha sett den hemma, då i och med The Final Cut.

063

Evighetslång produktion 

Men när det kommer till den så länge mytomspunna uppföljaren har jag varit skeptisk. Ridley Scotts har sedan Prometheus, klargjort att fortsättningar eller nytolkningar på hans mest lyckade verk inte ens förtjänar att visas gratis. Projektet har också legat i träda lika länge som de dyraste vinflaskorna på lyxvaruhuset Fortnum And Mason i London.

Regissören Denis Villeneuve hyllas idag som en av filmvärldens starkast lysande stjärnor. Efter framgången med Prisoners har han klättrat upp på den imaginära stegen. Men för mig så har upplyftet snarare varit en omvänd U-kurva. Prisoners är en alternativ David Fincher film som definitivt har estetiken och grundmaterialet till en bra thriller. Men mot slutet rasar allt samman, hela upplösningen hör hemma i ett avsnitt av Scooby Doo. Sicario hade sin nervpirrande delar, men även där tappade Villeneuve kontrollen över sin berättelse och allt blev bara något som bäst kan beskriva som en parodi av Rambo.

Sedan kom Arrival, en film som jag ännu inte riktigt har hämtat mig efter. Här blev Villeneuve pretentiös och dryg på allvar. I över två timmar bräker han på med en förfärlig film som måste ta hem priset för en av alla tiders dummaste produktioner. Den där twisten på slutet är lika genomtänkt som att hälla i sig en dunk med ättika.

Om inte dessa personliga varningslampor var nog, så har man valt Ryan Gosling i huvudrollen. Gosling besitter två ansiktslägen som bäst beskrivas av den där videon där Emma Stone gör en imitation av Goslings orörliga ansikte.

Med allt det här sammantaget är det som att höra att det lokala coverbandet skall spela U2 covers på stormarknaden klockan tre på tisdag, det kan inte bli bra…

Och det blev det inte heller.

040

Otroligt snygg

Villeneuve har lagt all kraft på att återskapa Blade Runner visuellt. Den fantastiske fotografen Roger Deakins har återigen skapat visuella under, precis som Rogue One: A Star Wars Story så ser detta ut som en modern tolkning av en flera årtionden gammal film. Den mörka döda paletten återfinns och röken som ser ut att vara hämtad ur ett industriellt London täcker allt. Kompositionen är helt makalös och sättet Deakins använder ljus är enastående.

Till en början känns det helt overkligt att befinna sig en värld vi inte har besökt på åratal.

Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch har även återskapat essensen av Vangelis musik, en hotfull synt får det att ringa i öronen och salongen skakar av de kraftiga bastonerna.

053

Konstiga fetischer och repetioner 

Tyvärr så slutar det att vara särskilt imponerande då vi gräver under den här polerade ytan. Villeneuve har i sitt arbete med det visuella helt tappat bort alla de små egenheter som gör Blade Runner tidlös. De filosofiska och ibland djupt rörande elementen från Ridley Scotts original har här förvandlats till ett murrigt och högtravande funderande som snarare känns hämtat från syskonen Wachowski Matrix-uppföljare. De nya infallsvinklar som tillkommit känns för förutsägbara och platta för att kunna engagera lika mycket som de mer ambivalenta frågeställningarna som förekom för trettio år sedan.

Sedan så drar man ut på de sekvenser som skall vara hyllningar eller referenser till originalet. Den banbrytande scenen där Harrison Ford skannar igenom ett foto med hjälp av zoomfunktion och röststyrning, tas upp igen och igen i diverse sekvenser, första gången är det ett hyfsat homage, den femte, otroligt ointressant. Andra konstiga fetischer är kring de olika vapnen som filmas in i detalj, en stor bonus för alla oss galningar som studerat den klassiska revolvern i timmar för att konstruera en kopia, mindre kul för precis alla andra.

Blade Runner 2049 påminner i flera stunder om Neil Blomkamps Elysium, en film som helt drivs av jobbiga ambitioner som bara aspirerar till att bli högtravande och pretentiös. Det känns som mer stil än innehåll flera gånger och det hjälps inte att vissa kulisser drar tankarna åt samma sterilitet som vi kunde se i remaken av Total Recall från 2012.

Det hjälps inte heller av att Villeneuve också drar ut på speltiden. Förhållandet mellan Ryan Gosling och Ana de Armas är snudd på outhärdligt, det känns snarare som en vägspärr än nödvändiga pauser, när man sedan försöker göra det emotionellt relevant så faller det platt.

047

Onödigt lång

Historien i sig är förhållandevis okomplicerad, men man introducerar flera onödiga sidospår som enbart känns som olika sätt att kunna stoltsera med att man nått en speltid på nästan tre timmar. Jared Leto kommer och går som ett spöke och slutet lämnar mig med en jobbig och ofullständig känsla.

Man kan utan problem skapa öppna slut men det krävs innehåll och starkt engagemang för det, något som Blade Runner 2049 aldrig åstadkommer. Hela den tredje akten känns som ett enda långt desperat försöka till att skapa ett artificiellt djup, de avslöjanden som görs känns misslyckade då ingeting greppar tag eller fascinerar.

042

En studie i sig själv

Tillslut blir allt bara en studie i olika sätt att njuta av sin egen skapelse, de snygga bilderna blir snart bara som dyra reklamfilmer – de ser bra ut men innehållet är helt obefintligt. På tal om reklam så kan detta vara bland det mest löjeväckande försöken till produktplacering på länge, i varenda sekvens där vi får se det futuristiska Los Angeles återfinns en Sony logga.

Det finns dock en scen som helt fångar essensen av varför Blade Runner fortfarande benämns som en av världens viktigaste filmer. Där släpper Villeneuve sin besatthet av av att verka pretentiöst intellektuell och ger oss filmens enda riktigt drastiskt slående scen, den är kort och försvinner snabbt bara i virrvarret av malande seghet, och istället för att göra mig glad så fungerar den bara som en påminnelse om att detta inte ens kan beskrivs som en replika av originalet, bara en loj piratkopia där insidan är konstruerad av en ihålig bluff.

Betyg 2/10 

Arrival Recension

003

Om expert regissörer vore piloter, skulle de kunna landa ett plan under vilka omständigheter som helst likt Chesly Sulenberger. Denis Villeneuve å andra sidan har i och med Arrival cementerat sig som en klåpare som verkar oförmögen att landa ett modellflyg på Arlandas största landningsbana.

Pulversås

Arrival må inspireras av klassiker som Närkontakt Av Tredje Graden och Världarnas Krig. Ingredienser som rymdvarelser och uppkommande domedag borde kunna bli en enastående  huvudrätt.

Den sammansatta produkten liknar mest en tragisk pulversås med tillhörande pulvermjölk.

Uttråkning i kvadrat 

Villeneuve väljer at berätta Arrival genom olidligt segt tempo och karaktärer som framstår som suddiga skuggor. Amy Adams språkvetare samt Jeremy Renners helt o-trovärdiga fysiker förbli   sina yrkesroller med vad allt det innebär i form av schabloner och klichéer.

Det är länge sedan jag känna mig så uttråkad och rent frustrerad av en film som borde kunna förföra utan några vidare problem. Villeneuve lyckas varken skapa spänning eller mystik i en enda ynklig sekund. Bilderna av det stora monolitiska skeppen förblir lika sterila som en flaska handsprit.

Lost In Translation med Aliens 

När filmen slutligen går in i sin andra akt känns det som att Lost In Translation sätter sig på en rymdfärja rakt in i solen dock utan ådra kvalitéer. För den som förväntar sig något storslaget eller grandiost får lång näsa. Vi skulle lika gärna kunna döpa om filmen till Italienska för rymdvarelser. Att se Amy Adams krafsa på en whiteboard i oändlighet känns som ett muterat aprilskämt som inte vill dö ut.

Kalkonmiddag

När väl säcken skall stängas så får vi en hel kalkonfarm i famnen. Arrival skulle utan tvekan kunna mata hela förenta staterna denna kommande Thanksgiving. Filmens slut och vändning hör till det mest patetiska jag någonsin sett, det för tankarna till de där riktigt usla Arkiv X avsnitten som gick undangömda kring småtimmarna.

Det måste vara något slags rekord att lyckas självsabotera hela tre filmers klimax. Prisoners förvandlades till en skrattretande BBC deckare av sämsta sort. Sicario vreds om till action filmen Commando med Arnold Schwarzenegger.

Arrival känns som Independence Day Resurgences perfekta partner. Det är bara att ta fram tranbärssylten och bjuda in hela kvarteret till en kalkonmiddag av första klass.

Betyg 1/10