Woman At War Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Obeslutsamhet och splittrad vision leder till en menlös upplevelse.  

När man som hastigt tittar på stillbilder från Woman At War, så ser de ut att vara en avart av den anskrämliga Villebråd, som hade svensk premiär för två år sedan. Båda filmerna är producerade av filmindustrier som vi inte är särskilt bekanta med i Sverige – Polen och Island, filmernas  huvudroller utgörs av äldre ensamstående och militanta kvinnor som slåss mot samhällsnormer som de anser vara odrägliga. 

Tack och lov så är Woman At War inte ens i närheten av den skandalösa uselhet som Villebråd  plågade sin publik med, med det sagt så lämnas vi med en substanslös och många gånger illa genomtänkt film. 

Rod Smallwood – Heavy Metal bandet Iron Maidens manager, påstår att en plan är det viktigaste man kan anförtro artister och kreativa projekt – såsom skivinspelningar. Detsamma kan appliceras på spelfilm, flexibilitet skall självfallet finnas med i arbetsmetodiken, men någonstans måste regissör och producent ha en gemensam vision om vilken sorts slutprodukt man avser skicka till biograferna. 

This Land Is Your Land 

Titeln – Woman At War, anspelar på mer än bara kampen mot den jättelika aluminiumproducenten Rio Tinto, huvudpersonen Halla – utmärkt agerad utav Halldóra Geirharðsdóttir, drivs av ett rättspatos som tar henne farligt nära ekoterrorismen. Vid sidan av kampen mot det korporativa  Goliat, så står Halla inför ett komplext beslut som kommer skaka om hennes privatliv. Men utöver dessa två konflikter så verkar det pågå ett fullskaligt krig i den kreativa processen. 

Woman At War inleder med en både surrealistisk och pillemarisk öppningsscen som drar tankarna åt skruvade och bisarra filmer som Hunt For The Wilderpeople och Bagdad Café. Den udda och märkliga scenen blir snart lika bisarr som valfri sekvens ur David Cronenbergs Naked Lunch, detta då en tremanna orkester dyker upp från ingenstans, i bästa Count Basie – Blazing Saddles anda. Därmed förbereder jag mig på en osannolik och excentrisk upplevelse, men därefter så blir allting mer åtstramat och allvarsamt. 

’’War – What is it good for ?’’

Själva uppläget är därmed inte glasklart, manuset verkar bestå utav klister och fogmassa, där man försökt slå ihop ett antal olika genrer och berättelser i en enda film. Taika Waititi lyckades hitta en balans mellan det fåniga och mer genuina i Hunt For The Wilderpeople, Woman At War är mest murrig och svårbegriplig, de tvära kasten mellan surrealism och bitsk samhällskritik lyckas aldrig samsas. 

Andra partier försöker iscensätta en sorts diskbänksrealistisk actionfilm. Det är inte tal om något överflöd av adrenalin eller eufori, men likaså så är dessa aktiva sekvenser mer levande och unisona än dramatiken och de misslyckade försöken till bisarr humor. Tyvärr så förstärker bara de här bitarna den uppenbara diskrepansen mellan filmens olika inslag. 

I Won’t Back Down

Samma tudelade intryck drabbar det visuella, ett antal sekvenser ser ut vara starkt inspirerade av den ryska filmen Återkomsten regisserad av Andrey Zvyagintsev, med ett foto där karaktärerna ställs framför gigantiska landskap med oerhört vacker komposition. De urbana miljöer som vi får besöka är helt befriade från denna vackra estetik, självfallet finns det en baktanke med att låta naturen dra det längsta strået då vi talar om bildlig skönhet, men vi har sett prov på hur man kan rama in vardagsrum och samlingslokaler och ändå bibehålla ett mått av attraktivitet. 

Woman At War har sina starka stunder, Halldóra Geirharðsdóttir gör ett minnesvärt och beslutsamt porträtt av en kvinna som försöker hitta sin roll i ett samhälle hon inte längre förstår. Det finns inte heller någon obehaglig tvångsmatning – där dieten består av moralkakor. Otursamt nog så räcker inte detta till för att kompensera för en film som känns meningslös och utan en tydlig vision. 

Betyg 4/10     

Årets Sämsta Filmer 2017

angry_tiger_painting-wallpaper-2560x1600

Om listan – som inbegriper de bästa filmerna från det gångna året. är svår att sammanställa pga hård konkurrens så är dess motpol – listan över det som är sämst, både roligare men samtidigt sorgligare att färdigställa. Vad som dock stått klart i år är att vi mottog väldigt få besvikelser, det som lyckats ta sig in på denna högst pinsamma lista är för det mesta rent skräp, dvs det fanns inget projekt med hög potential som visade sig vara katastrofalt.

Kanske är det den mer cyniska sidan inom mig som gör att jag kan sammanfatta det absolut sämsta från i år på det sättet, men jag har väldigt svårt att tro att tex Baywatch eller xXx: Return Of Xander Cage förstörde någons dag då de inte uppfyllde högt ställda krav. Vad som kanske är otäckast är att varken Transformers: The Last Knight eller floppen Justice League får plats på denna lista.

Men här följer nu vår lista över de filmer från 2017 som vi helst glömmer bort.

Varning för lätta spoilers för Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales. 

Observera att listan ej är i nummerordning. 

0033

Copyright of Paramount Pictures 2017

Mother

Jennifer Lawrence har i år gjort sig känd för två saker, att i nästan varenda intervju uttrycka sin avsky för sina fans och motivera sitt dåliga beteende mot dem då hon måste skydda sin otroliga integritet – en integritet som fick henne att samarbeta med Harvey Weinstein för övrigt. Det andra är att Mother blivit utnämnd som en av de sämsta filmerna någonsin sett till sitt betyg på CinemaScore, en slags utvärdering som sker efter filmvisningar i USA.

Och även om man bortser från Lawrences högst tveksamma person så är Mother en av de sämsta filmerna jag någonsin behövt se. Jag kunde inte tro att det kunde bli sämre än Guy Ritchies superkalkon King Arthur: Legend Of The Sword, men till och med den ohyran framstår som medioker i jämförelse med Mother. Darren Aronofsky blåser upp sig själv och sätter publiken i någon sorts tortyrmaskin som ständigt ökar i sin kapacitet att orsaka maximal skada.

Mother är vidrig, självisk, pretentiös och helt utan några positiva kvalitéer. Den kan enbart beskrivas som illasinnad.  Om jag hade mandat skulle jag tvinga Jennifer Lawrence och Darren Aronofsky att båda donera sina förmögenheter till välgörenhet och gå i kloster i minst tjugo år för att på något sätt sona för detta brott mot filmiska rättigheter.

005

 Copyright of Warner Brothers 2017

King Arthur: Legend Of The Sword 

Vad är det egentligen !? En helt missanpassad och obegriplig soppa bestående av de sämsta filmmediet kan ta fram. Berättelsen är obefintlig, karaktärerna är osympatiska översittare, hantverket är ett fuskbygge. Guy Ritchie har i alla fall lyckats med att göra hela mitt sällskap – som såg filmen, att vara komplett mållösa efteråt, så till den milda grad att vi inte kunde säga ett ord till varandra på minst trettio minuter. Såhär ett halvår efteråt vet jag fortfarande inte hur man på bästa sätt beskriver hur smärtsamt uselt det här är.

007

 Copyright of Warner Brothers 2017

Geostorm

Gerard Butler fortsätter att sänka sin egen redan låga nivå. Geostorm kan jämföras med dammsuga sitt eget huvud och sedan byta ut allt förstånd mot en säck med stenar. Roligast är kanske Andy Garcia, som ser ut att medverka i filmen under någon form av allvarligt hot.

008

Copyright of Nordisk Film/Lionsgate 2017

American Assassin 

Enbart Clint Eastwood och Donald Trump kan ha blivit glada över att se denna groteska amerikanska chauvinism. Fullständigt förskräcklig med sitt snedvridna och nedsättande synsätt på alla som inte är infödda amerikaner och som bär med sig minst tre laddade skjutvapen.

c23d1e4b74d2e40675a0caf673000bff-becker-kungen-av-tingsryd02

Copyright of Anagram Film & TV AB 2017

Becker- Kungen av Tingsryd 

Svensk film då den uppfyller alla fördomar om att den är på en absolut bottennivå. Skrattretande värdelös i sitt sätt att försöka bli en småländsk Sopranos.

001

Copyright Of Sony Pictures 2017

The Dark Tower 

Den bästsäljande författaren Stephen King hade ett minst sagt speciellt år. Hans IT blev en braksuccé och en uppföljare står redan startgroparna att spelas in. På andra sidan av myntet står den här makalöst tråkiga historien som till råga på allt varken är spännande eller särskilt djup, några av böckernas viktigaste attribut.

028

Copyright Of Noble Entertainment 2017

Valerian and the City Of A Thousand Planets 

Genom att rollbesätta Dane DeHaan och Cara Delevingne i huvudrollerna har man redan orsakat tillräckligt med skada. Men Luc Besson verkar vara fast bestämd att sänka resterande delar av filmen till samma chockerande låga nivå som sina två genomusla huvudaktörer. Det blir en gräsligt ful och mer eller mindre helt obegriplig smörja som aldrig vill ta slut.

009

Copyright Of Universal Pictures 2017

The Mummy 

’’Mummy Dust’’ som det svenska metalbandet Ghost sjöng. Dammigt och gammalt börjar inte ens att beskriva den här tråkiga och patetiska filmen. Tom Cruise gör en prestation som påminner om ett förvuxet dagisbarn. Ovanpå detta får vi in en fullkomligt hemsk kvinnosyn och värdelösa produktionsvärden. Detta bör förvaras i en icke öppningsbar sarkofag.

null

Copyright Of Disney Enterprises, Inc. All Rights Reserved.

Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales 

Herregud, när skall detta elände faktiskt ta slut ? Disney lät denna skrothög till film ligga i träda och varför den ens har sjösatts överhuvudtaget är en väldigt bra fråga. Finalen där Javier Bardem står och sprutar vatten på Johnny Depp räcker för att motivera en plats på den här listan.

003

Copyright Of Paramount Pictures 2017

Baywatch

Vidrig könshumor och usel produktion bidrar till en film som är så dålig att man faktiskt kan undra om allting bara är ett elakt skämt ?

533_scr_5

Copyright Of Nonstop Entertainment

Villebråd 

Horoskop, virriga drömsekvenser och lite hembränd vodka är bara ett par av ingredienserna i denna usla thriller.

026

Copyright Of Screen Gems 2017

Resident Evil: The Final Chapter 

Som ett definitivt avslut för serien är den totalt värdelös. Övriga filmiska kvalitéer går inte att hitta, ens med förstoringsglas.

012

Copyright Of Paramount Pictures 2017

xXx: Return Of Xander Cage

Gode gud, skona oss……

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri Recension 

007

All Images Copyright Of 20th Century Fox

Martin McDonagh rustar upp och levererar ett Fargo doftande drama som vägrar att släppa taget. Frances McDormand är i sin tur strålande i huvudrollen och sällan har vi sett ett mer distinkt porträtt av en småstad.   

I den här världen kan tydligen allt hända, även att lära en ’’gammal’’ hund att sitta. Martin McDonagh skrotar allt från sin – enligt mig, värdelösa debut In Bruges och tar inspiration från moderna klassiker som Fargo och skapar en film som helt och hållet fokuserar på sina karaktärer utan pretentioner eller omvägar.

Det är ganska obegripligt att inse att Martin McDonagh – mannen som blev känd och Oscarsnominerad för en av 2000-talets absolut löjligaste filmer, nu har gjort en stämningsfull och fokuserad dramathriller med komiska inslag.

Mina personliga problem med In Bruges kan fylla flera pärmar, men det primära felet var McDonaghs försöka att skapa humor, allt kändes gapigt och jobbigt, det kan jämföras med när Guy Ritchie försökte kliva in i samma finrum som Martin Scorsese med katastrofen Revolver. Hela In Bruges är ett löjligt och otroligt plågsamt försök till att göra intelligent och rolig gangsterfars.

McDonaghs sista film – Seven Psychopaths, torde jag inte ens se. Och förväntningarna för Three Billboards Outside Ebbing, Missouri har varit låga, mycket låga. Den oändligt långa titeln och att man valt att klassa filmen som en komedi signalerade att något hemskt -återigen, var i görningen.

006

Har växt upp på vägen 

Men någonstans på vägen till småstaden Sylva i North Carolina – där filmen spelats in, så verkar McDonagh har gett sig själv en örfil och bestämt sig för att växa upp. Istället för att på klumpigt vis implementera galghumor och frustrerande fånig dialog, så kommer ’’humorn’’ denna gång från olika bisarra situationer, som inte på något sätt känns forcerade eller konstruerade.

Om man får ta till ett så fint ord som organiskt – så funkar humorn här som en liten andningspaus i en film som annars är mörk och tjock som tjära som just skall impregnera en gammal träbåt.

Själva miljön är lik True Detective och Fargos ödsliga och hotfulla landskap, men här är allt lummigt, grönt och omgett av skog som agerar som murar där karaktärerna känns isolerade. Detta trots att flera scener tar sin plats i öppna landskap.

001

Något mörkt och hemskt 

I den här lilla småstaden ruvar något mörkt, trots det idylliska landskapet så verkar någonting ta luften ur den lilla staden, händelserna centrar sig till stor del kring en gata med hus som är hämtade från HBO serien Deadwood. Den här platsen är avskuren från allt och alla, lagar är till för att tolkas inte följas, saker och ting som strider mot normen är en fara som bör försvinna.

Personerna vi möter är lika förstörda och slitna som de förfallna husen och de nedbrutna idéerna om den amerikanska kärnfamiljen. Frances McDormand gör ett otroligt kraftfullt porträtt av en numera ensamstående mor som kämpar med både jobb och sitt förhållande till sin son, hon bär med sig en tydlig men personlig moral som hon låter alla i staden få se prov på.

Den katastrofala Villebråd försökte med en liknande premiss, där en ensam äldre kvinna tvingas slåss mot ett etablissemang, där var striden ensidig och ointressant, mycket till följd av ett uselt manus och en av årets jobbigaste skådespelarinsatser från Agnieszka Mandat-Grabka.

McDormands porträtt är långt ifrån sympatiskt, tvärtom, men hennes inre konflikt som pendlar mellan att stilla sörja eller aggressiva slå tillbaka är helt otrolig att beskåda. Hon spelar aldrig över eller verkar besatt av att ta hem en Oscarsnominering, hon förmedlar allt genom ett kroppsspråk och ansikte som uttrycker allt.

pressbild_59f9ca7cd78d1.jpg

Lägger ett pussel 

Martin McDonagh lägger ett pussel genom hela filmen, karaktärer som till en början verkar ensidiga och platta förvandlas till sargade och förstörda personer som behövt ge upp sina minimala aspirationer för att kunna leva vidare. Mordgåtan som presenteras tidigt i filmen är aldrig relevant, det är katalysatorerna på vägen som är centralt.

Ingen här vill se in i den mörka gränden där ett rop på hjälp kommer ifrån.

Livet har redan tagit slut för de här människorna, även de yngsta är enabrt snarlika kopior av sina äldre. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri ger en bild av småstaden då den är som värst. Klaustrofobisk, intolerant för förändring och helt cementerad i fördomar och rasism.

Att leka med förväntningar kan vara bland det mest effektiva en regissör kan göra, och det är verkligen påtagligt här. Ingeting följer någon utstuderad väg, alla detaljer spelar roll, vändningarna är inte stora eller dramatiska.

THREE BILLBOARDS OUTSIDE OF EBBING, MISSOURI

Besvärlig rollbesättning 

Det är därför lite besynnerligt varför rollbesättningen inte går emot den typiska normen,  John Hawkes och Woody Harrelson har gjort dessa roller och filmer ett flertal gånger i sina karriärer. Deras närvaro är faktiskt det som får mig att inse att detta är ett fiktivt Hollywood verk. Prestationerna de levererar är sannerligen inte dåliga men de känns aningen distraherande i en film som annars förför hela publiken.

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är en effektiv, kraftfull och medryckande berättelse som ger mig hopp om att hopplösa filmskapare kan vända på sin skutan Det är utan tvekan en av årets mest minnesvärda filmer.

Betyg 8/10 

Villebråd Recension  

19684

Varning på stan ! Den polska regissörsduon Agnieszka Holland och Kasia Adamik har skapat en rasande förolämpande och menlös skräpfilm som gör mig så arg att jag känner mig tvingad till att sabotera biosalongens projektor för att få ett stopp på fasan. 

Eftersom Villebråd cirkulerar kring ett mordmysterium så blir det svårt att förklara exakt varför det är så makalöst uselt utan att spoliera filmens handling.

En skamlig historia 

Nu tror jag dock inte detta kommer vara någon större fara. Jag har (tyvärr) sett filmer jag på inget sätt är stolt över att ha sett, Cannibal Holocaust, Only God Forgives, Straw Dogs och Lars Von Triers Idioterna. Alla kontroversiella och flera gånger så motbjudande att jag behövt se mig om så att ingen i min närhet skall behöva beskåda dessa ofta sadistiska och sadomasochistiska upplevelser.

Men Villebråd lyckas ställa sig sida vid sida av dessa som än mer cynisk, elak och förnedrande. Starten lovar en lite annorlunda och mörk thriller som tittat både på bröderna Cohen och David Lynch.

Men sedan drar eländet igång och det blir istället uppenbart att vi har en smärre mardröm att genomlida.

POKOT

Skrikig galenpanna 

Om det inte var illa nog med karaktärer som är lösryckta direkt ur Åsa Nisse och en story som är närmast omöjlig att följa, så blir det hela sju resor värre av ett helt hysteriskt skådespel från Agnieszka Mandat-Grabka, som gör en av de mest plågsamma och enerverande karaktärer jag någonsin haft missnöjet att behöva spendera två timmar med. Hennes konstanta utbrott, där hon skriker och gormar som en huligan får mig att överväga att lämna salongen med omedelbar verkan.

Detta upprepas i scen efter scen, det känns som att få ett slag rakt i ansiktet med en hård planka. De övriga karatärerna i denna fars är precis lika patetiska och osympatiska.

’’Ta en sup så ser du två’’ 

Att Holland och Adamik omfamnar alla former av klichéer och stereotyper för den polska nidbilden känns som pricken över i’et. När det helt plötsligt dyker upp en hembränd vodkaflaska från ingenstans är jag nästan på väg att skrika. Om filmen hade haft någon heder hade det ingått både en sup eller två för att tillåta detta att slinka ned lite lättare.

Men jag tror att majoriteten av publiken hade avlidit i följderna av akut alkoholförgiftning om adekvat mängd sprit skulle delas ut för att klara sig igenom detta.

För det mesta påminner Villebråd om TV-serien Pistvakt tillsammans med de sämsta inslagen från Kjell Sundvalls Jägarna fast utan budget.

Filmen är så överbelastad att den tillslut bara kan rulla from som en massiv klump av fläsk. Paranoia för demoner, en galen hacker, mord, prat om reinkarnationer, allt detta och ännu mer ren idioti får vi stå ut med genom filmen. Jag har haft roligare stunder på öde flygplatser i väntan på ett försenat och överfyllt plan.

Fredrik Lindström och Henrik Schyffert skojade i sin revy Ljust Och Fräscht om polska och portugisiska samproduktioner i svartvitt som går på biografen Zita i Stockholm. Villebråd är inte långt ifrån det skämtet, fotot är kolsvart, miljöerna ser ut att vara inspirerade av vinden från skräckfilmen Hellraiser. Att titta på denna monstruösa estetik är både klaustrofobiskt och deprimerande.

533_scr_5.jpg

Sabotera projektorn 

En god vän berättade en gång för mig om hur lampan i en projektor en gång flög i tusen bitar pga överhettning. Jag har haft många udda upplevelser under biografbesök, däribland brandlarm och strömavbrott. Men i och med visningen av Villebråd önskar jag att alla de ovannämnda sakerna skall inträffa så att filmen inte längre kan mata på med sin obeskrivliga smörja.

När den helt vedervärdiga finalen avlossats som en spottloska i publikens ansikte är måttet rågat…

Om ni har barn och råkar ta dem förbi en affisch för Villebråd, ta dem i era armar och berätta om att det finns ljuspunkter här i världen. Och för alla er som känner er manade att utmana ödet och ert filmintresse, ber jag på mina bara knän att inte utsätta er själva eller någon ni känner för denna gigantiska kalkon.

Ni är varnade !

Betyg 1/10 

Bäst: Inga kommentarer

Sämst:

Kort uttalande: Hjälp oss !