Roma Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Årets mest hyllade produktion griper varken tag eller fascinerar. Det är enbart en fråga om preferens, men denna maträtt kan jag inte äta upp med någon vidare god min. 

Jag hoppas att denna sortens recension aldrig mer behöver återupprepas i framtiden, chanserna på det är nog lika låga som att vi har hittat en lösning på världens energiproblem vid årskiftet… 

Att Roma inte har uppnått den nästintill omöjliga medaljen – att tilldelas ett 100% perfekt betyg på Rotten Tomatoes, är något förvånande. Vart man än tittar så verkar ett maxbetyg vara elementärt. Redan innan sin premiär på årets upplaga av Venedigs filmfestival, så var Roma favorittippad till att bli huvudkandidaten för att vinna en Oscar för 2018 års bästa film. 

Skälet till förvarningen om recensionstypen, är att den åsikt som går i polemik med ett så stort och gemensamt konsensus, ofta kan ses som ett enkelt sätt att provocera och därefter attrahera uppmärksamhet. Man kan också döpa om det till det nya ordlaget troll. Därför kommer denna text förmodligen påminna mer om en bekännelse inför öppen ridå, inte en analys som skall vara något sånär  informativ och underhållande. Detta känns som att sitta och skriva in en ny grundlag, allt måste förklaras och det mycket noggrant.   

Inte kompatibel 

Alfonso Cuarón är den där regissören som förmodligen aldrig kan komma att bli kompatibel med mina egna preferenser. Det handlar inte om att kasta sten i glashus eller att ropa varg, vad Cuarón än har gjort så har jag lämnats oberörd och rentav uttråkad. 

Harry Potter och Fången Från Azkaban blev för många ett uppvaknade då det kom till att acceptera J.K Rowlings trollkarlsvärld som något mer än triviala lekar för barn. Att ens våga påstå att den föregående regissören Chris Coloumbus, gjorde någonting bättre är som att anmäla sig till en frivillig arkebusering. 

Azkaban innebar en klart mer slipad estetik och stilismen gick från gemytlig familjefilm till något mer hårdhudat och hotfullt. Cuarón är utan tvekan tekniskt kunnig, vare sig det gäller 

Children Of Men eller Gravity, så har saker som foto och specialeffekter, alltid hållit högsta klass. Cuaróns filmer kan liknas med att beskåda skyskrapor i Manhattans Midtown område, de ståtliga kolosserna är gjorda av putsat glas och borstat stål, det är höga ståtliga och – ofta, inte särskilt  inbjudande. En promenad i New Yorks kärna må vara en spektakulär upplevelse för ögat, men övertiden, nattjobben och stressen – som sker innanför den mäktiga fasaden, blundar man gärna för. 

Den känslan är identisk för mitt eget omdöme kring Cuaróns hela filmkatalog. Till och med något så tillgängligt som Harry Potter, kändes nu lika kyligt som en kyss från filmens skräckvarelse Dementor. Children Of Men stoltserade med flera tekniska framsteg, som ett fotorealistisk spädbarn, helt bestående av ettor och nollor, men resan som Clive Owen gjorde tillsammans med Clare-Hope Ashitey, greppade aldrig tag i mina hjärtsträngar, istället var det som en vacker isskulptur, vacker att se på men hemsk att beröra med sin bara hand. 

Gravity blev även den bejublad. Återigen så fick jag ställa mig i opposition, där jag verkade vara den enda som inte blev hänförd. Bara tanken på att behöva spendera tid med 

Sandra Bullock i isolerad miljö, gav mig allvarlig huvudbry. Bullocks insats var ännu ett försöka att roffa åt sig oförtjänta branschpriser – som den gången hon medverkade i The Blind Side. Och återigen så drog Cuarón med sig kyla och en lövtunn berättelse som lämnade mig både frustrerad och likgiltig. 

Jakten på upprättelse 

Tillsammans med Guillermo Del Toro och Alejandro González Iñárritu, så sades Cuarón -skämtsamt, ingå i en så kallad treenighet vid namn ’’The Three Amigos’’. Flertalet av Iñárritus tidiga filmer föll på att vara pretentiösa och överdramatiserade. Men så plötsligt så tog sig Iñárritu i kragen och levererade Birdman, en helt fantastisk film som rådde bot på alla problem som tidigare plågat hans filmer. Och därefter följde The Revenant, en tung, dramatisk och synnerligen krävande upplevelse i och med sitt makliga tempo. 

Då Iñárritu lyckades ändra på sig – och faktiskt leva upp till sitt rykte, så fanns det en del av mig som hoppades på att Cuarón skulle göra detsamma med Roma. Det är ett mer personligt projekt för regissören och denna gång handlar det inte om något dystopiskt London eller en rymdstation i kris, bara – ett delvis, självbiografiskt drama om en medelklass familj i Mexico City. 

Kanske var det för mycket att hoppas på, att Roma skulle bli Cuarons motsvarighet till Federico Fellinis Amacord, en hysteriskt rolig skildring av uppväxten. Men Roma fortsätter tyvärr att gå i de fotspår som gjort det mer eller mindre omöjligt för mig att uppskatta Cuaróns arbete. 

Som vanligt så är det visuella av högsta kvalitet. Det svartvita fotot är sylvasst och gör kullerstenar och trånga boenden för tjänstefolk slående. Därefter är själva iscensättningen oklanderlig, Mexico City blir mer än bara trafikstockning och mariachi band, ett minst sagt osmickrande ljus som amerikanska motparter alltid verkar framställa staden i. Detta är en plats i ständig rörelse där det finns utrymme för kärlek, sorg och förlust.   

Vatten, stan är full av vatten 

Att man har ambitioner att hålla det intimt, blir övertydligt när Cuarón – likt Sergio Leone, fascinerar sig för att filma obönhörligt långa scenen med bla rinnande vatten. Där Once Upon A Time In The West i alla fall håller intresset uppe med musik eller distinkta ljud, så är Roma helt knäpptyst, detta skapar en stark provokation, i diverse intervjuer talar Cuarón varmt om sin symbolism, nog för att tanken kan vara god, men själva resultatet är en film som från första bildrutan känns distanserad och totalt obekymrad om att faktiskt ge publiken en väg in i berättelsen. 

Karaktärernas trassliga vardag är filmens emotionella kärna, men de mest tragiska och traumatiska scenerna resonerar aldrig. Personerna som drabbas blir aldrig till något mer än brickor på ett bräde. Helt fasansfulla livsöden blir bara korta små stunder av ångest, som i sin tur har förmedlats bättre och med mer intensitet i en handfull andra filmer, varav några aldrig fåt samma mediala uppmärksamhet. 

Ingen slutkläm eller gastkramande final 

Att Roma inte kör med gaspedalen i bottnen – då det gäller tempo, skulle inte vara ett problem om det fanns något som förtrollade eller fascinerade. Martin Scorsese gjorde en prövande men otäckt effektiv film med Silence, ett stycke film som definitivt inte tog någon hänsyn gentemot sin publik. Däremot var filmens klimax så pass kraftfullt och förkrossande, att hela den plågsamma färden kändes väl värd besväret. 

Cuarón får aldrig till någon sådan slutkläm eller gastkramande final, det slutar istället som det började livlöst och utdraget. Utöver det kastar man in ett ex antal sekvenser som inte kan klassas som något annat än utfyllnad, det är allting ifrån högljudda nyårsfester till kampsports uppvisningar, varav inget skapar variation, insyn eller intresse. 

Den som lämnades kvar.. 

Jag känner mig som den som lämnades kvar i kön, in till nattklubben som alla talade om, eller den enda anställda som inte fick löneförhöjning. Hur jag än vrider och vänder på detta så står jag helt oberörd av Roma, och hur trevligt det än hade varit att sitta på insidan och titta ut, så kan jag åtminstone – med gott samvete, stå kvar i kylan och erkänna att Roma inte var menad för mig eller jag för den. 

Betyg 4/10  

Silence Recension 

001

En många gånger outhärdlig resa som kulminerar i en storartad final som förlåter det mesta. 

Martin Scorsese har gjort sin bästa film sedan Shutter Island. Efter att ha irrat bort sig i Hugo Cabaret och The Wolf Of Wall Street, tar en av filmvärldens största konstnärer kommandot igen.  Silence är prövande och bitvis alldeles för långsam för att kunna nå gudalika höjder. Men med ett självsäkert hantverk och ett helt magnifikt slut, är det en upplevelse som faktiskt motiverar ett biobesök.

Det är tydligt från första scenen – Scorsese vill hylla Akira Kurosawa. Estetik och komposition är som hämtat ur filmer som Ran och Kagemusha. Scorsese besitter efter alla dessa år en självsäkerhet i sitt hantverk som skänker filmen en kraftfull ryggrad, som i sin tur förankrar en berättelse som till stor del är abstrakt och otydlig. Han hindrar således att fällas av några som helst plågsamma pretentioner.

Kurosawa tills slutet 

Scorsese har tittat noga på Kurosawas sätt att få sina skådespelare att skapa stora gester utan att överdriva. Det baseras i en princip som innebär känslomässiga explosioner som ständigt hålls tillbaka – av filmens strama hållning

Tyvärr sköts inte balansen lika väl här som i skolexempel som De Sju Samurajerna. Andrew Garfield och Adam Driver saknar den tyngd och erfarenhet som tex gör Toshirô Mifunes insatser fullkomligt trollbindande. De har olyckligtvis också utrustats med rejält taskiga portugisiska accenter. Även den japanska delen av skådespelarensemblen känns som platta karikatyrer.

Att se Silence är en stor prövning av publikens tålamod. Tempot är mer eller mindre obefintligt, sekvenser dröjer sig kvar länge, det är en återgång till en klart måttligare hastighet som återfanns under 50-talets filmskapande.

En total golgatavandring

Vad publiken får utstå, i det många gånger provocerande tempot, i kombination med alla bakslag för filmens karaktärer, blir faktiskt en viktig del av berättandet när vi slutligen når målet. Det är slående hur Scorsese faktiskt använder denna på alla sätt plågsamma färd för att maximera det slutliga dramat.

Om inledningen till stor del är hämtad från Kurosawa, är filmens andra hälft någon slags alkemi mellan Werner Herzogs Aguirre – Guds Vrede och Samuel Beckettes Godot. Här börjar vandringen mot mörkret och filmen skiftar ton till något mer ondsint och sadistiskt.

Här skapas ett orubbligt hinder berättarmässigt, där filmen bokstavligt talar fryser. Det blir ett sista andetag innan dykningen mot den förlösande avslutningen. När den tredje fasen slutligen anländer, är det med en enorm tyngd.

Ett slut som heter duga

Efter timmar i smuts, sjukdomar och kollektiv bestraffning, ges vi en final som bara kan beskrivas som enastående.

Då känns alla timmar av stillastående och mandomsprov värd all möda. Det får mig att helt förtränga de stora problemen som Silence dras med; att speltiden kunde halverats, vissa ytterst tveksamma berättarknep – som manifesterar sig i ett speciellt gräsligt visuellt anspelande, samt att filmen saknar fokus de första två timmarna.

Genom att vara svårtillgänglig och ytterst krävande, är det svårt att hela omfamna Scorseses vision. Det är som en ännu mer trögflytande version av Alejandro González Inárritus  The Revenant, befriad från de delarna som kan benämnas som action betonade. Men finalen väger upp alla invändningar. Silence befäster sig då bland de absolut största stunderna Scorsese har gett oss, så enormt är det.

Betyg 7/10