Etikettarkiv: Tessa Thompson

Sorry To Bother You Recension 

Publicerad den av
0211

All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2018

Summering: Lysande satir och en rad överraskningar levererar en helt bindgalen film som inte har några hämningar då det kommer till att lura publiken. 

När den här recensionen skrivs så börjar löven bli gula och snart tas de tunga vinterkläderna fram. Det är oktober och lite drygt två månader innan 2018 skall tackas av med fyrverkerier och champagne. Dagens samhälle rör sig nästan i ljusets hastighet, mycket kan hända på väldigt kort tid. Men om vi får se något mer tokigt, vansinnigt och bindgalet än Sorry To Bother You, så kommer jag svimma utav förvåning. 

Sorry To Bother You förutsätter att man äntrar biosalongen med neutrala förväntningar, filmens synopsis är nästan provokativt tråkig och diffus. Boots Riley som gör sin långsfilmsdebut gillar uppenbarligen att leka med publiken, bara ett par minuter in, så bedrar man sina tittare – på ett positivt sätt, när man äntligen börjar förstå vilken sorts film vi har att göra med så vänder man på steken. 

0201

’’I love the country but I can’t stand the scene’’

Riley har inga betänkligheter med att följa sina impulser och sin egen magkänsla. Ett tag verkar filmen vara en grym allegori över dagens amerikanska samhälle – som allt mer handlar om förnedring och fördomar, sedan blir det till en vass romantisk komedi. Sorry To Bother You tar ut fler svängar än Formel 1 föraren Lewis Hamilton. Det är hämningslöst från början till slut, jag vet inte vad för sorts vävnad som kan hålla ihop så här utspridda koncept och genrer, men Riley har uppenbarligen hittat ett grundämne som både är följsamt men oförstörbart, hur motsägelsefullt det nu må låta. 

Humorn är i alla fall en huvudsaklig ingrediens, alla möjliga typer av skämt förekommer, som riktigt låg ’’under bältet’’-humor eller mer slagfärdiga och ironiska scener om krystad team building och groteska företagsstrukturer. Att Sorry To Bother You har både ett och annat att säga till om nutidens USA gör man klart och tydligt genom hela filmen. Det klassiska konceptet med att bryta ned den amerikanska drömmen och dess mörka baksidor är en central del av filmen. Den ständiga viljan att göra karriär och bortse från framgångens negativa konsekvenser är en stor fascination för Riley, sättet han använder bisarra situationer och överdrivna stereotypa karaktärer, gör det klart mer intressant än då man burdust skriker publiken i ansiktet med en megafon – Oliver Stone. 

014

’’He’s tellin’ me more and more about some useless information’’

Detta samhälle har både dystopiska och futuristiska inslag. Socioekonomiska problem har lösts med hjälp kommersialisering och storföretag, som i sin tur inte har några som helst förebråelser att köra över samhället och dess invånare. I amerikanska storstäder pågår nu en stor debatt om gentrifiering, successivt så river man ned mer prisvänliga boenden och ersätter dem med Trump Tower liknande palats med guldkranar och marmor för miljoner. Riley lånar en hel del av den intensiva debatten, filmens absurditet belyser hur människan allt mer säljer både sin själ och kropp för en ideal livsstil som dikteras utav samhället – politiskt och av folket. 

När vi ser ut på filmens klaustrofobiska kontorslandskap – fylld med lågavlönade telefonförsäljare, så ser det nästan ut som om att filmen utspelar sig i purgatorium, där man oavbrutet försöker motivera sina anställda med att något större väntar där uppe – i synnerhet de övre våningsplanen. 

0131

’’Homicidal bitchin’’

Dagens mediaklimat får sig också en rejäl känga, alltifrån reality shower som fråntar mänskligheten sin värdighet till internet sensationer som inte innehåller något av substantiv värde. Den allt mer växande rasismen i samhället inkluderas också, om än lite mer dämpat än förra årets stora snackis Get Out.

Det låter mer pessimistiskt och deprimerade än vad det egentligen är. Vi har förvisso att göra med vardaglig terror men Sorry To Bother You är förvånansvärt lättillgänglig. Boots Riley undviker tex att skruva dialogen eller interaktionen mellan karaktärerna, hela filmen verkar utspela sig i en relativt trovärdig men alternativ verklighet där allting har förvrängts en aning. 

Huvudrollsinnehavarna Tessa Thompson och Lakeith Stanfield presterar väldigt väl, men deras kemi är något bristande, förhållandet är det som övertygar minst i denna märkliga mix av det allvarliga och bisarra. Själva glöden och passionen uteblir, och om karaktärerna inte hade ingått i ett romantiskt förhållande så hade det förmodligen varit ett mindre problem. 

0161

’’The machinery for change’’

Sorry To Bother You har också en väldigt tydlig puls och energi som får näring utav sin humor och parodiska inslag. Men mot slutet så börjar mjölksyran och utbrändheten smyga fram, även om vi får en final som är precis så späckad som man kunnat förvänta sig – utav en film som bombarderar publiken med diverse vitt skilda inslag, så känns filmens slutskede något segt. 

Tillsammans med Get Out och Blackkklansman så börjar filmvärlden ta tag i det personlighetskluvna amerikanska samhället. I en tid då intolerans och fördomar borde vara borta, så klargör gör dessa filmer att vi har en lång väg att gå innan vi uppnår ett produktivt och positivt samhälle där alla är välkomna. 

Betyg 7/10 

Thor Ragnarok Blu Ray (2K) Recension 

Publicerad den av
ThorRagnarok_BD_3D_scandi.jpg

All Images Copyright And Courtesy Of Marvel Studios/Disney 2018

VARNING: Spoilers för allt som har med Marvel Cinematic Universe och Thor Ragnarok att göra. 

Filmen 

När man uppnår en sådan kritisk massa som Marvel Studios har gjort med sina historiska framgångar, så räcker det med minsta lilla justering eller ändring för att skapa uppror eller glädje.  Marvel har gjort det klar och tydligt att de är villiga att ta risker med sina filmer. En fega studio hade förmodligen producerat Iron Man 6 framför Guardians Of The Galaxy eller Ant-Man. När de nådde till den tredje film om den nordiska guden Thor, så valde att att röra om rejält i grytan.

Med Taika Waititi som regissör blev det roligare, lite mindre seriöst och väldigt oväntat. Waititi är en galen man, på bästa sätt, han har inga hämningar och regisserar sporadiskt men bestämt. Thor Ragnarok kan inprincip klassas som en komedi, det är ständigt roligt och ingenting är på särskilt stort allvar. Självfallet ledde detta till en polarisering hos publiken. För många blev det för mycket av det roliga, det finns sannerligen sekvenser som inte fungerar. Starten är obekväm och det snabba replikskiftet mellan den gigantiska eldemonen Surtur och Chris Hemsworth orsakar vissa stolsvridningar.

Det är då man äntligen kommer tillbaka till Asgård som bollen sätts i rullning. Tempot är rasande snabbt och det skapas en oväntad harmoni mixen mellan barnslig humor och stora actionsekvenser. Dialogen det visuella bombardemanget går hand i hand. En särskild medalj måste utdelas då man spelar Led Zeppelin spåret Immigrant Song, då uppnår man en helt unik extas av sanslös action. Hantverket är som alltid lysande med sina fantastiska färger och specialeffekter i världsklass.

Den stora och starka Hulken har aldrig varit såhär uttrycksfull och rolig, med sina enstaviga repliker blir det mesta med den gröna jätten komiskt guld. Tessa Thompson måste också nämnas som ett helt fantastiskt nytillskott i form av Valkyrie, en föregetts supersoldat som dränker tidigare misslyckande i utomjordisk alkohol. Samtliga aktörer – både gamla som nya, har ställt om sig väldigt väl till en mer spontan arbetsmetodik, Waititi nyttjar enligt sig själv en hel del av skådespelares personliga åsikter och justeringar. Cate Blanchett förblir filmens största minus, hela insatsen känns slarvig och oengagerad.

Thor Ragnarok lämnar inte något djupt emotionellt avtryck som Guardians Of The Galaxy Vol.2 eller Black Panther, men det är inte heller avsikten, det här är en förstklassig åktur på en nöjesfält – utan åksjukan, som håller betydligt längre än någonting du hittar på Gröna Lund eller Liseberg.   

Betyg 8/10    

Bilden 

Disney har sedan Blu Ray formatets vagga stått för några av de absolut bästa referensskivorna på marknaden. Bildkvalitén som visas upp här är inget annat än perfekt. Färgerna är starka men aldrig övermättade. Ansiktstexturer är mer levande än någonting man någonsin kommer att kunna se på en 3D visning. Skärpan är sylvass och visar upp de detaljerade miljöerna och  sminkningarna. Flera filmer kämpar med svärtan, här är till och med de mörkaste sekvenserna  helt befriade från brus eller negativa artefakter. Detta är utan tvekan bland det bästa man kan uppleva bildmässigt.

Betyg 10/10   

Ljudet  

Marvels filmer brukar vanligtvis smälla och dundra så mycket att de i praktiken skulle kunna orsaka vräkning eller telefonsamtal till polisen. Detaljrikedomen och akustiken är utan dess like och varenda kanal får arbeta hårt.

Så det är med viss chock som jag kan konstatera att Thor Ragnarok inte låter förträffligt eller ens mycket bra. Scener som skall flytta om ens möblemang saknar eftertryck, vi använder en relativt överaktiv bashögtalare i vårt system och såhär passiv har jag nog aldrig hört den. Ljudet är trångt och det saknas utrymme i form av detaljer och trovärdig akustik.

Det påminner väldigt mycket om den nu tio år gamla Iron Man utgåvan som aldrig ville nyttja basen. Jag har svårt att se vad som har gått snett här, framförallt då Marvel – till stor del, använder sig av samma tekniska personal bakom kulisserna. Att påstå att det låter dåligt vore att överdriva, det är en fullt godkänd upplevelse, men i jämförelse med den perfekta bildkvalitén så är ljudspåret enbart godkänt.

Betyg 6/10  

Extramaterial 

Återigen får vi ett par korta och intetsägande snuttar av arbetet bakom filmen. Det är för ytligt och kortvarigt för att verkligen ge en bra inblick i skapandet. Samtliga intervjuer med skådespelare känns som om med är konstruerade av ett helt regemente av PR-experter.

De borttagna scenerna som ingår är inte heller något som förändrar något av större betydelse. Det handlar om små förlängningar och tidsödande övervikt som med all rätt har klipps bort. Vad som räddar bonusmaterialet är Taika Waititi, som i både intervjuer och sitt kommentarspår fullständigt dominerar.

I sitt kommentarspår så slår Waititi sönder alla normer om vad och hur det skall göras. Mängden skämt och anekdoter kunde ha blivit en plåga att lyssna till med men sin enorma humor, karisma och självdistans så blir det svårt att inte bli underhållen. Och från ingenstans så dyker regissörens tvååriga dotter upp och konstaterar att denna gigantiska film inte är något att ha. Sällan har det varit så roligt att lyssna till något så sporadiskt och oseriöst.

Betyg 6/10 

 

Annihilation Recension  

Publicerad den av
008

Images copyright and courtesy of Paramount Pictures 2018

Summering: Det var dåraktigt att tro att Alex Garland – efter den unisont hyllade Ex Machina, skulle rätta till sina flagranta fel som regissör. Första akten av Annihilation är en krampaktigt pinsam uppvisning i dålig kemi mellan skådepelare och slutet är en fars. Som grädde på moset får vi en helt hopplös Natalie Portman.  

Och i den sista skälvande minuten anländer Netflix som riddaren i skinande rustning och tar sig an ett projekt som har det kämpigt på amerikanska biografer. Ex Machina regisserad av Alex Garland och med vår svenska ’’superstjärna’’ Alicia Vikander, blev en oväntad triumf hos kritiker och avslutade med att vinna en – oförtjänt, Oscar för bästa specialeffekter. Personligen var jag inte lika imponerad av en som alltid tråkig Vikander och ett mediokert manus.

Ex Machina hade trots sina kalla och distanserade karaktär, ett grundläggande konceptuellt skelett som i alla fall skänkte den en någotsånär identifierbar profil. Denna gången kvarstår kyligheten men resten är ett uselt potpurri av Denis Villeneuves Arrival och Netflix egen succéserie Stranger Things. 

006

Känslokall och dödstråkig 

Att det råder brist på uppfinningsrikedom i Annihilation råder det inget tvivel om, hälften av filmen är närmast identisk med Andrej Tarkovskij Stalker. Det svåra och drömlika ryska existensdramat är dock överlägsen den här söliga och energilösa säcken med potatis. Garland har under hela sina karriär dragits med en kreativ högdragenhet som ständigt sänkt alla sorters material. Hans adaption av Kazuo Ishiguros Never Let Me Go var torftig och lämnade inget som helst bestående intryck. Novellen är tystlåten men inte känslomässigt steril och Sunshine vill jag inte ens gå in på med risk för överdriven negativitet.

Från början tillslut så är Annihilation stötande reserverad och iskall. Tillslut handlar det inte om försiktighet utan rena rama utfrysningen. I en produktion som värderar känslomässigt engagemang lika mycket som diktaturer värderar allas lika värde, så är det – minst sagt, konstigt att man valt Natalie Portman i huvudrollen. Portman är och förblir ett obegripligt fenomen, hennes begränsade och förutsägbara skådespel var uttjatat redan i henens prisbelönta roll i Black Swan. 

0011

Krokodiltårar 

Den här gången så är Portman inte bara ointressant, hon är lika tjatig och förutsägbar som när Rolling Stones drar fram Satisfaction på sina konserter och Mick Jagger försöker få det att verka som att det fortfarande är 60-tal. Här får vi hela Portman-paketet med all inclusive, där sömnighet, tristess och krokodiltårar slängs in på köpet – gratulerar… Portman är uttömd, uttråkad och närmast nonchalant.

Jag hade starka invändningar mot Vikanders agerande i Ex Machina. Det uddlösa skådespelet som halvt-mänsklig robot är ljusår bättre än att behöva se Portman göra narr av både sig själv och betydligt mer begåvade aktörer som Tessa Thompson och Oscar Isaac. Just dessa namn gör situationen bara värre, vilken annan aktör som helst i denna ensemble hade gjort sig bättre som huvudrollsinnehavare. Just nu rasar en mindre debatt kring varför Portman ens är rollbesatt då den litterära förlagan är av helt annan etnicitet. Och inte ens med den rasistiska uppförsbacken kan Portman leverera. Jennifer Jason Leigh, som alltid varit lite av en undangömd juvel, har efter sin Oscarsnominerade insats i Quentin Tarantinos The Hateful Eight lyckats med konststycket att fördärva sin egen skådespelarförmåga.

0022

Sloooooooooow

Jag har aldrig sett en aktör leverera repliker så långsamt som Jason Leigh gör här, när hon och Portman skall agera mot varandra tror jag till en början att Netflix applikationen har hakat upp sig och buffrar, vid den tiden att dialogutbytet är klart så har hela publiken hunnit fira multipla födelsedagar. Behöver att nämna att kemin mellan skådespelarna är obefintlig ?

Av alla personer filmen har till sitt förfogande har man alltså beslutat att välja de absolut sämst lämpade för jobbet. Garland säger själv att han inte läst boken mer än en gång, utan har gjort det hela med frihand. Hela den slapphänta inställningen genomsyrar filmen.

Det som skall framstå intellektuellt djupt blir till ett påtänt svamlande som aldrig vill ta slut. Specialeffekterna är under all kritik och slutet är en travesti.

Netflix kan inte fortsätta med filosofin att mer är bättre. Ett varumärke måste skötas, hela streamingjätten blir för varje misslyckad distribution till ett avlopp där man tömmer skräp ingen annan vill röra vid. När reality-shower som Nailed It och Mary Portas Secret Shopper är bättre alternativ än en fullspäckad Hollywood produktion vet man att något måste förändras och det snart….

Betyg 2/10  

 

Thor Ragnarök Recension 

Publicerad den av
CRE-14261_R.jpg

All Images Copyright Of Walt Disney Studios 2017

En explosiv och glädjande åktur som inte håller tillbaka med sin humor eller lösa och lediga attityd. Det saknar tyngden och helheten för att kunna placera bredvid det bästa som Marvel gjort, men istället är det en av studios roligaste och mest underhållande filmer. 

Hur fixar man till en filmserie som aldrig riktigt tagit världen med storm ? Jo, man anlitar en vild och galen regissör från Nya Zeeland – Taika Waititi, man klipper hjältens hår och laddar filmen med humor och distans. Resultatet är inte oförglömligt men helt skamlöst underhållande.

Filmerna om den nordiska guden Thor har alltid setts som Marvels svarta får, de har genererat tillräckligt med inkomster för att motivera till uppföljare, men ingen av filmerna har lämnat ett riktigt djupt avtryck tillskillnad mot Captain America: Civil War eller Guardians Of The Galaxy. Thor The Dark World är utan tvivel den sämsta Marvel Studios filmen någonsin, en trött och energilös historia som kan stå som ett exempel för hur slentrianmässigt och tråkiga Marvels filmer hade kunnat bli om de hade legat på latsidan.

”The Western Shore”

Marvel Studios insåg att något radikalt behövde ske, efterfrågan att se en Planet Hulk film – en av de mest älskade serietidningarna om världens (?) starkaste hjälte har länge legat önskelistan för fansen. Detta visade sig vara en omöjlig dröm pga rättighetsskäl.

Den berättelsen tar Hulken ut i i rymden och en ogästvänlig diktatorisk planet där han både möter kärlek och förakt. Författaren Greg Pak ger den store starke gröne bamsen en tärd själ och en bitterhet över sin exil.

I Thor Ragnarök har man svetsat samman de båda karaktärerna – Thor och Hulken, och nyttjat element från Planet Hulk storyn. Det kan tyckas som att man skapar ett monster i Frankenstein anda, med olika delar och stygn för att hålla ihop det hela, men det är förvånande hur bra filmen väver samman de här två skilda berättelserna.

Taika Waititi visade upp en udda förmåga att skapa underhållande vansinne i Hunt For The Wilderpeople. En film som inte har några spärrar eller hämningar. Lite av de vansinnet har smittat av sig här.

CRE-34320_R.jpg

Spretigt och obekvämt i början 

Till en början känns Ragnarök spretig och obekväm. Waititi har gjort stora ändringar i Thors karaktär, från att ha varit teatralt bombastisk är han nu en skojare som tar luften ur andras monologer och ödesdigra scener. Jag känner knappt igen mig och blir genast orolig för vart detta kan landa. Och själva starten innan flygplanet lyfter är skakig och läskig. Humorn som alltid varit en del av Marvel Studios filmer får den här gången ta över alla kontroller. Vi bombarderas av underfundiga gliringar, parodiska kommentarer och ett stort mått av självdistans.

Det kan låta både ensidigt och billigt, men Waititi gör ett otroligt bra jobb med att ledsaga  publiken i stämningen och tempot. Tillslut får man till ett flyt som passar filmens bullriga framtoning. I en film där märkliga kreatur och en sminkad Jeff Goldblum tar plats måste ett mått av humor in.

CRE-10797_R.jpg

Sanslös underhållning 

Ragnarök är en otroligt underhållande film, Waititi håller igång ett snabbt tempo som sällan stannar av, han har till och med mod nog att inte låta action sekvenserna bli allt för långa och utdragna. Finalen är till och med lite snopen, Marvel verkar ha insett problemen i sina tidigare verk där den tredje akten enbart varit en enda stor explosion där man tappade bort sina karaktärer. Det är rent ut sagt beundransvärt att våga hålla tillbaka på konfekten och effekterna vid en punkt i filmen där man kunde ha dränkt publiken i stök och bök.

Visuellt så fortsätter man sitt segertåg från Doctor Strange och Guardians Of The Galaxy, Thor Ragnarök har gjort sig av med föregående filmers överdrivna färgpalett och texturlösa foto som fick kostymer och miljöer att se billiga ut. Den mytologiska platsen Asgård har aldrig sett så här bra ut, på gladiator planeten Sakaar använder man gråa nyanser och slänger in färg på ett mycket smart sätt.

MRK0005_comp_v010_020442_hires.jpg

’’Still mad…’’ 

Chris Hemsworth och Mark Ruffalo har efter alla dessa år byggt upp en mycket bra kemi som tar karaktärerna i en annorlunda riktning. Ruffalos Hulk får några betydligt bättre dramatiska scener än de man krystat försökte få fram med Scarlett Johanssons Black Widow i Avengers The Age Of Ultron. Tessa Thompson är  fantastisk som den stenhårde krigaren Valkyrie. Serietidningsversionen är en blont bombnedslag som tar alla typer av stereotyper om vikingar och blonda nordbor till sin spets. Här blir karaktären en härdad och utmärglad figur som gett upp den romantiska bilden kring död och ära. Marvel går fortfarande i bräschen för tuffa och värdiga kvinnliga karaktärer som inte behöver spela på sin sexualitet.

Jeff Goldblum är helt bindgalen som The Grandmaster, ett gökur som värderar sitt ego och excentriska natur mer än något annat. Tom Hiddleston verkar ha roligare än någonsin, Loki är fortfarande en självupptagen och ynkrygg men också mänsklig i att han första gången inte kontrollerar sitt eget öde. Den enda felande länken i skådespelet är faktiskt Cate Blanchett. Detta är en roll som Oscarsvinnaren borde kunna hantera i sömnen, hennes dödsmaskin Hela får ett par riktigt diabolisla tillfällen, men Blanchett känns stel och ointresserad. Alldeles för många gånger känns det som om hon enbart spelar på rutin. Enligt en intervju menar den – privat, som alltid sura och ofta tramsiga skådespelerskan, att hennes barn är det största skälet till hennes medverkan. Den slappa attityden märks av och Hela förblir överdriven med samtidigt tam.

Men jag förblir förstummad över hur Marvel gång på gång klarar uppgiften att leverera filmer med karaktärer vi känner sedan tidigare men ändå hålla dem vitala och spännande.

CRE-19017_R.jpg

Risktagande som fungerar 

Med alla dessa riskmoment – den breda humorn och den fräcka designen för scenografi och rekvisita så står Waititi stadigt kvar på marken. Han vet vad som är av relevans. Med ett stort leende på sina läppar gör han en film om något så grymt och blodigt  som världens undergång till en varm och härlig upplevelse som roar stora som små. De fantastiska 80-tals referenserna som det dånande synth-soundtracket gifter sig perfekt med fantastiska bilder av kaotisk action. Och vid ett tillfälle måste jag nästan hoppa ur stolen och applådera av glädje.

””We are your overlords”

Thor Ragnarök lämnar inget djupt bestående intryck som den fantastiska dramatiken i Guardians Of The Galaxy Vol. 2 eller Doctor Stranges omvälvande resa i det mystiska. Lite mer krut hade kanske behövts för att verkligen knäcka publiken.  Vissa hållpunkter bockar man av alldeles för snabbt och vid ett litet tillfälle stannar filmen upp helt och hållet.

Men åkturen är så fantastiskt rolig att man inte kan klaga på en och annan luftgrop. Marvel avslutar år 2017 med action som numera verkar vara patenterad i deras segertåg som innebär att dominera den perfekta actionfilmen.

”Valhalla I’m coming !”

Betyg 8/10