Etikettarkiv: Andrej Tarkovskij

Ad Astra Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: Regissören James Gray fortsätter att sätta sitt namn på de projekt han tar sig an – bokstavligen, för bortsett från en kraftfull Brad Pitt och fåtal intressanta funderingar kring människans destruktiva konsumtionsbeteende, så är Ad Astra precis så färglös som sin regissörs efternamn. 

James Gray har sedan We Own The Night kört fast i ett mönster där han aldrig lyckas göra någonting av berättelser med potential. Den nämnda kriminal-thrillern såg på utsidan ut som en energifylld och emotionell gangstersaga, men James Gray uppvisade en klåfingrighet, där han desperat försöker ge sina filmer ett djup som varken finns eller som han ens har kompetens för. Det ägnas massvis med tid åt nonsens och utfyllnad som känns helt överflödig och ihålig. 

Suverän Brad Pitt 

Ad Astra är utan tvekan Gray mest ambitiösa produktion, ur ett tekniskt perspektiv. Med sina Tarkovsky och Kubrick-influenser, så är det inget fel på de visuella ambitionerna. Och tillskillnad mot Grays tidigare arbete så kommer man en bra bit på vägen med hjälp av en strålande Brad Pitt i huvudrollen. Pitt har sedan länge brutit sig loss ut det otacksamma ”anställd för sitt utseende”-facket. Och med sin färska och minnesvärda insats i Quentin Tarantinos Once Upon A Time In Hollywood, så borde alla tvivel om Pitts talang som skådespelare vara eliminerade. 

Här så tillåts Pitt agera i det tysta, astronauten Roy McBride är stoisk, tystlåten och grubblande, karaktärsdrag som kunde gjort karaktären outhärdlig. Men Pitt skapar en gåtfullhet som fascinerar. 

Därför är det närmast tragiskt att James Gray väljer att överrumpla denna solida insats med en bunt inslag som demolerar publikens möjlighet för personlig reflektion. En bra insats behöver inte understrykas med fruktansvärd dramatik eller en påträngande berättarröst, men båda dessa styggelser sticker upp huvudet tidigt och vägrar försvinna. 

Horribel berättarröst 

Där Pitts skådespel är utmärkt, så är dennes berättarröst så livlös att man kan fråga sig om man spelat in detta segment då superstjärnan just vakant upp efter en sen afton. Visserligen så är det förståeligt att denne visar ett sådant måttligt intresse för detta tragiska inslag. Scener som Pitt  agerar med strålande ansiktsmimik förmedlar stora känslor utan att kännas svulstig, men detta förtas av den inre monologen som blir till en pekpinne rakt in i tittarens öga. 

Och när vi rör oss ifrån ankaret – som är Brad Pitt, så finns det nästan ingenting höja ögonbrynen för. I en sekvens görs en mikroskopisk observation över mänsklighetens konstanta vilja att förvandla det exotiska till det familjära, en punkt som både känns intressant och drabbande, men detta överges för malande sekvenser där Gray krystar sin berättelse, allt för att få det hela att verka mer märkvärdigt än den enkla popcornfilm som Ad Astra faktiskt är. Att kalla det ytterst pretentiöst vore allt för generöst. 

Djupdykning vid strandkanten 

Gray försöker skapa ett artificiellt djup som leder till att man fokuserar på helt fel områden, det blir mängder av sekvenser där fasansfull dialog pågår i evigheter. Alla försök till dramatik och  grubblande funderingar blir som ett djupdyk vid en strandkant, resultatet orsakar både smärtor i kropp och huvud. Man kanske borde känna sig lyckligt lottad att man inte kan höra biopubliken skrika av tristess ute i rymden…  

Visuellt är det inte heller någon dans på rosor, den fantastiska fotografen Hoyte van hoytema står förvisso för filmens foto, men här så leder dennes förkärlek för analogt foto till ett platt fall. Då majoriteten av filmen består av klaustrofobiska närbilder så blir den – överdrivet, analoga kornigheten inte anakronistiskt snygg utan rentav gräsligt ful. Ad Astra har flera vackra bilder som kunde vara som hämtade ur valfri film från Cosmonova, men med en platt färgpalett och sin otäckt närgångna kamera så blir hela filmen syrefattig och ytterst svår att betrakta ur en visuell ståndpunkt. 

Platt fall

Även om Brad Pitt glänser så faller Ad Astra på klumpig regi, ett fult utseende och en lövtunn story. Varför en rak och enkelspårig underhållningsfilm skall vara såhär glåmig är lika svårförståeligt som vårt universums egen storlek. 

Betyg 4/10 

Annihilation Recension  

Publicerad den av

008

Images copyright and courtesy of Paramount Pictures 2018

Summering: Det var dåraktigt att tro att Alex Garland – efter den unisont hyllade Ex Machina, skulle rätta till sina flagranta fel som regissör. Första akten av Annihilation är en krampaktigt pinsam uppvisning i dålig kemi mellan skådepelare och slutet är en fars. Som grädde på moset får vi en helt hopplös Natalie Portman.  

Och i den sista skälvande minuten anländer Netflix som riddaren i skinande rustning och tar sig an ett projekt som har det kämpigt på amerikanska biografer. Ex Machina regisserad av Alex Garland och med vår svenska ’’superstjärna’’ Alicia Vikander, blev en oväntad triumf hos kritiker och avslutade med att vinna en – oförtjänt, Oscar för bästa specialeffekter. Personligen var jag inte lika imponerad av en som alltid tråkig Vikander och ett mediokert manus.

Ex Machina hade trots sina kalla och distanserade karaktär, ett grundläggande konceptuellt skelett som i alla fall skänkte den en någotsånär identifierbar profil. Denna gången kvarstår kyligheten men resten är ett uselt potpurri av Denis Villeneuves Arrival och Netflix egen succéserie Stranger Things. 

006

Känslokall och dödstråkig 

Att det råder brist på uppfinningsrikedom i Annihilation råder det inget tvivel om, hälften av filmen är närmast identisk med Andrej Tarkovskij Stalker. Det svåra och drömlika ryska existensdramat är dock överlägsen den här söliga och energilösa säcken med potatis. Garland har under hela sina karriär dragits med en kreativ högdragenhet som ständigt sänkt alla sorters material. Hans adaption av Kazuo Ishiguros Never Let Me Go var torftig och lämnade inget som helst bestående intryck. Novellen är tystlåten men inte känslomässigt steril och Sunshine vill jag inte ens gå in på med risk för överdriven negativitet.

Från början tillslut så är Annihilation stötande reserverad och iskall. Tillslut handlar det inte om försiktighet utan rena rama utfrysningen. I en produktion som värderar känslomässigt engagemang lika mycket som diktaturer värderar allas lika värde, så är det – minst sagt, konstigt att man valt Natalie Portman i huvudrollen. Portman är och förblir ett obegripligt fenomen, hennes begränsade och förutsägbara skådespel var uttjatat redan i henens prisbelönta roll i Black Swan. 

0011

Krokodiltårar 

Den här gången så är Portman inte bara ointressant, hon är lika tjatig och förutsägbar som när Rolling Stones drar fram Satisfaction på sina konserter och Mick Jagger försöker få det att verka som att det fortfarande är 60-tal. Här får vi hela Portman-paketet med all inclusive, där sömnighet, tristess och krokodiltårar slängs in på köpet – gratulerar… Portman är uttömd, uttråkad och närmast nonchalant.

Jag hade starka invändningar mot Vikanders agerande i Ex Machina. Det uddlösa skådespelet som halvt-mänsklig robot är ljusår bättre än att behöva se Portman göra narr av både sig själv och betydligt mer begåvade aktörer som Tessa Thompson och Oscar Isaac. Just dessa namn gör situationen bara värre, vilken annan aktör som helst i denna ensemble hade gjort sig bättre som huvudrollsinnehavare. Just nu rasar en mindre debatt kring varför Portman ens är rollbesatt då den litterära förlagan är av helt annan etnicitet. Och inte ens med den rasistiska uppförsbacken kan Portman leverera. Jennifer Jason Leigh, som alltid varit lite av en undangömd juvel, har efter sin Oscarsnominerade insats i Quentin Tarantinos The Hateful Eight lyckats med konststycket att fördärva sin egen skådespelarförmåga.

0022

Sloooooooooow

Jag har aldrig sett en aktör leverera repliker så långsamt som Jason Leigh gör här, när hon och Portman skall agera mot varandra tror jag till en början att Netflix applikationen har hakat upp sig och buffrar, vid den tiden att dialogutbytet är klart så har hela publiken hunnit fira multipla födelsedagar. Behöver att nämna att kemin mellan skådespelarna är obefintlig ?

Av alla personer filmen har till sitt förfogande har man alltså beslutat att välja de absolut sämst lämpade för jobbet. Garland säger själv att han inte läst boken mer än en gång, utan har gjort det hela med frihand. Hela den slapphänta inställningen genomsyrar filmen.

Det som skall framstå intellektuellt djupt blir till ett påtänt svamlande som aldrig vill ta slut. Specialeffekterna är under all kritik och slutet är en travesti.

Netflix kan inte fortsätta med filosofin att mer är bättre. Ett varumärke måste skötas, hela streamingjätten blir för varje misslyckad distribution till ett avlopp där man tömmer skräp ingen annan vill röra vid. När reality-shower som Nailed It och Mary Portas Secret Shopper är bättre alternativ än en fullspäckad Hollywood produktion vet man att något måste förändras och det snart….

Betyg 2/10  

 

Wonderstruck Recension 

Publicerad den av

0012

All Images Copyright And Courtesy Of Scanbox Entertainment 2017

Även om flera scener är fantastiskt vackra och även gripande så lämnas man mot slutet ganska ambivalent, fantastiskt skådespel och fin regi kompenserar inte för en film som ofta helt stannar upp och inte hittar sin identitet. 

Hur fantastiskt Todd Haynes än är som regissör så kommer han inte undan med att denna gång kännas trevande och spretig. Wonderstruck har fantastiska beståndsdelar och några mycket starka scener, men det förblir splittrat.

Få dramatiker kan på samma sätt som Todd Haynes skapa så så vassa och träffsäkra porträtt av karaktärer från all sorters bakgrunder. I hans senaste film Carol gick han tvärtemot alla tidigare exempel och skapade en oförglömlig resa i ett naivt 50-tals USA där två kvinnor tvingades göra upp med sin sexualitet.

På många sätt känns Wonderstruck som den självklara spirituella fortsättningen, man inriktar sig den här gången på barn istället för ’’nästan’’ vuxna ungdomar. Platsen är återigen USA och specifikt New York City under två olika tidsperioder. Men nu har Haynes även velat skapa en film som lutar mer åt det surrealistiska. Berättandet är uppbrutet i två skilda historier som tyvärr aldrig riktigt vill samverka med varandra. Charlie Chaplins samlade filmografi står som primär inspirationskälla för de svartvita partier som tar sin plats på 20-talet och helt saknar dialog. De här sektionerna ser otroliga ut, kostymdesignern Sandy Powell verkar ha tillgång till någon sorts tidsmaskin och presenterar ett helt sagolikt Manhattan, fotot är utsökt stiligt. Som en hyllning till stumfilmen slår detta Michel Hazanavicius fruktansvärt veka och platta The Artist med hästlängder.

0032

Thunderstruck

Den andra delen av filmen är placerad i 70-talet med David Bowie och annan popmusik som soundtrack. Haynes väljer här att baka in surrealistiska inslag som drar tankarna till Andrej Tarkovskijs Stalker där karaktärerna verkar gå omringa i någon oförklarlig trans samtidigt som gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut. Till en början är det inbjudande och känslan av att allt kan hända ger filmen energi och kraft.

Problemet uppkommer då dessa två berättelser skall oscillera mellan varandra. Haynes får inte till någon form av positiv synergi och förutom att de delar tematiska likheter så känns de båda delarna för separata och omaka. Dessa problem präglar hela filmen, i vissa lägen vill den vara konstnärligt svår och djupgående, andra gånger en berättelse om att växa upp och acceptera sina brister.

0022

Helter Skelter 

Det går upp och ned som en berg och dalbana på Coney Island. Haynes som vanligtvis är så duktig med att säga så mycket med så lite, verkar här känna sig tvingad till att sakligt lägga fram varenda del av berättelsen, det blir tillslut så systematiskt att filmens  når sin mittdel känns ointressant.

Där allt börjar med att förföra så blir historien bara en enda lång omväg där man drar ut på speltiden så mycket man kan. Utan att ha läst Brian Selznicks bok – som mycket väl kan vara orsaken till filmens stagnation, så är det förvånande att se att Haynes inte kan bolla lika lätt med det här projektet som tidigare gånger, tex. Bob Dylan biografin I’m Not There, en film som är betydligt mer avancerad och experimentel till sin natur.

En annan film baserad på Selznicks verk var Martin Scorseses Hugo Cabaret, och flera gånger känns Wonderstruck som en efterapning. Samma surrealism och eskapism finns det gott om, det är något mer återhållet denna gång men berättelsens upplösning och vägen dit känns alldeles för ofta igen.

20wonderstruck-web1-superjumbo

Ground Control 

Men som alltid med Todd Haynes så är lägsta nivån hög, flera scener är precis så kraftfulla och medryckande som de gånger Kate Winslet fullkomligt dominerade i den fantastiska miniserien Mildred Pierce. Haynes regisserar sina karaktärer och skådespelare så försiktigt och finstämt att han kan liknas med en arkeolog som försiktigt tassar fram i en nyligen upptäckt egyptisk grav.

Han har också en sällsynt förmåga att lyfta fram det absolut bästa ur unga skådespelare. Millicent Simmonds som debuterar är helt suverän i en roll som inte tillåter någon dialog eller ens ansiktsuttryck. Istället måste man helt föra fram attityden och närvaron, något Haynes lyckas med.

Vanligtvis har jag problem med Julianne Moore och hennes hyperaktiva överspel, men här sänker hon volymen och tillåter sig själv att göra en roll som är betydligt bättre än hennes uppskruvade porträtt i Timmarna eller Magnolia. 

Vidare skapar Haynes också en inbjudande stämning som tar publiken i handen och flera gånger trollbinder. Såldes är det svårt att att känns sig helt missnöjd, men sett till tidigare storverk så är Wonderstruck enbart en parentes för en regissör som kanske hör till industrins mest underskattade.

Betyg 6/10