Images copyright and courtesy of Nordisk Film 2018

Summering: Ännu en substanslös skräpfilm i den oskiljaktiga genren av krigsfilmer i mellanöstern. I sina värsta stunder osar 12 Strong av obehaglig chauvinism. Slutligen så serveras publiken en helt katastrofal final som hör till de mest obegripliga och överskådliga jag sett på ett bra tag. 

Peter Berg och framförallt Clint Eastwood gjorde för ett par år sedan två filmer som i det närmsta är enäggstvillingar som separerats vid födseln. Lone Survivor och American Sniper är båda två ointressanta, färglösa och enkla att glömma så fort de tagit slut. Bergs film är något mindre befriad från flaggviftande och gömda politiska värderingar, men båda två kan ses som ett lika stort fjäskande för amerikanska armén som Tony Scotts Top Gun. 

Krigsfilmer brukar ofta bli antingen fantastiska eller rent anskrämliga, att kategorisera dem är därefter inte särskilt svårt. De är som bäst då de manifesterar sig i filmer som The Hurt Locker eller nu senast Dunkirk av Christopher Nolan. Kathryn Bigelow utforskar det individuella psyket och drivkraften hos en människa som varje dag utsätter sig för livsfara i och med sitt jobb som bombtekniker. Dunkirk tar istället och väljer att inte sätta fokus på individen utan händelsen där man lyckades evakuera majoriteten av de brittiska trupperna från Frankrike. Och Nolan sätter som alltid sitt signum på filmen vilket betyder fantastiska bilder och nervkittlande puls.

Om vi sedan undersöker vad Clint Eastwood gör – förutom att tala med tomma stolar, så är det den värsta typen av amerikansk propaganda som förmodligen går varm i det nuvarande Vita Husets Blu Ray-spelare. Förutom att vara en sällsamt tråkig film så bejakar American Sniper saker som troféjakt där älgen nu blivit till människor i Irak eller Afghanistan.

’’War, what is it good for !?’’ 

12 Strong försöker inte ens anstränga sig med att framstå som nyanserad. Den liknas bäst med en reklamfilm för ett politiskt parti, det saknas bara en brinnande bil och en berättarröst för att kunna liknas med ’’den där’’ filmen från Sveriges ny arbetarparti. Chansen är nog stor att 12 Strong kommer att skickas ned till amerikanska trupper som ansträngt måste berömma filmen som en ren artighetsgest.

Och sett som rekryteringsmaterial så kunde man inte ha gjort en sämre film. Det spelar ingen roll om det är talibaner, krigsherrar eller amerikanska specialtrupper, samtliga är  utan djup eller dimensioner. Huvudpersonerna är i bästa fall oskiljaktiga hopkok mellan Sylvester Stallones John Rambo och John Matrix från Commando. De resterande personerna kan enkelt bara beskrivas som pappskallar som är fyllda med testosteron. Vad som gör de här männen till moraliska klippor i stormen av terrorism och religös indoktrinering är omöjligt att förstå. Bilden av soldaternas vardag är minst sagt bisarr för att beskriva det enkelt. Fruarna är fotomodeller som nickar instämmande åt sina makars patriotism och hjältemod.

’’Let off some steam Bruckheimer’’ 

När ’’krasch, bang och boom’’ – producenten Jerry Bruckheimer är involverad så vet man att explosioner och en onödig mängd action kommer att landa som ett brev på posten. Att Will Smith och Martin Lawrence springer runt som övertända tonåringar på en paintballbana i Bad Boys är en sak, men i i en film som skall vara baserade på verkliga händelser så blir trovärdigheten så pass låg att det inte blir annat än patetiskt. ’’Oviktiga’’ detaljer som ballistik eller eventuellt skydd från vinande kulor verkar inte besvära Chris Hemsworth och hans mannar. De verkar vara släkt med Stålmannen och står emot alltifrån grovkalibriga kulor och gigantiska explosioner. Om amerikanska trupper är såhär stryktåliga så borde man utan problem kunna erövra världen på ett fåtal veckor.

Bruckheimer brukar inte snåla när det kommer till att slösa pengar på ”fantastiska” fascinationer som explosioner och ännu mer explosioner. Men här så verkar budgeten ha försvunnit, 12 Strong är lika tjatig som en papegoja. Filmen använder snarlika kameravinklar för varje scen och det är svårt att skilja på olika platser eller vad som faktiskt sker.

 ’’I eat green berets for breakfast’’ – John Matrix 

En tredjedel av filmen verkar ha spelats in och sedan har man återanvänt de scener man har för att slutföra filmen, man klistrar och klipper för att fylla ut speltiden. Bästa exemplet på denna förvirring blir i en komplett befängd final som snabbt blir helt obegriplig. Det kastas in hästar, kulsprutor och missiler. Allting förvandlas till ett skruvat virrvarr av genrens sämsta klichéer. Till och med ljudet är under all kritik, samtliga bössor låter som burken med tryckluft man kan köpa i en välsorterad järnhandel.

Varför Chris Hemsworth, Michael Peña och Michael Shannon skrivit på för det här, undrar de nog själva. Hemsworth är oinspirerad och trött, Peña får inte skina i någon välbehövlig komik. Bara det faktum att Michael Shannon bokstavligen spenderar stora delar av filmen på rygg och halvsovande borde räcka som en målande beskrivning om det såsiga skådespelet. De är bara Navid Negahban som tillför något av värde till ensemblen, en någorlunda intressant karaktär som inte känns som en pappfigur.

’’You set us up ! It’s all bull”#”# all of it’’ – Dutch 

För ett par veckor sedan stod det klart att den beryktade filmatiseringen av succéspelet Call Of Duty – mot alla förmodan, fortfarande är under utveckling. Hur det än går med den saken återstår att se, men om det inte skulle bli av så har vi här en perfekt ställföreträdare. Det är samma usla karaktärer, bedrövliga patriotism och hjärndöda berättelse. Skillnaden mellan spel och verklighet är i det här fallet väldigt svåra att se skillnad på då trovärdigheten är i botten.

Betyg 2/10