Hellboy (2019) Recension

Publicerad den 11 april, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Ett vulgärt stycke skräpfilm som definitivt hör hemma i helvetet.

Detta kan inte vara sant… Nog för att films trailer knappast har fått någon att dansa av glädje… Nog för att Guillermo Del Toro inte regisserar… Men det här är snudd på obeskrivligt uselt…

Hellboy (2004) må inte ha försatt världen i lågor…

Ekonomiskt så var Del Toros två filmer undermåliga, de var både dyra och måttligt populära. För ett par dagar sedan släpptes en trailer för Todd Phillips Joker med Joaquin Phoenix i rollen som världens dödligaste clown. Belackare och cyniker som avskyr allt som bär kategorisering – serietidningsfilm, sätter redan nu sitt hopp till att Phillips film kommer att skriva om regelboken, precis som Heath Ledger då han blev regisserad av Christopher Nolan.

Att uttala sig om Joker är ännu för tidigt, men för de som frågat efter en annorlunda film inom genren så borde man gå tillbaka och titta på Hellboy (2004), ett skolexempel, filmen är både annorlunda men ända kvalitativt, utan några som helst pretentioner, inte någon förvrängd version av Martin Scorseses The King Of Comedy – som Joker verkar vara. Den värld Del Toro visar upp i Hellboy (2004) är drömlik men samtidigt skrämmande och levande.

Del Toros unika signum

Del Toro har ett visuellt signum som innebär en hängivenhet till smådetaljer, Ron Perlmans jättelika pistol – namngiven The Good Samartin, är nästan lika imponerande som valfri ljussabel från berättelserna om Luke Skywalker och Prinsessan Leia. Men utöver att vara en stilsäker och visuellt vacker film, så har Hellboy (2004) en överrumplande emotionell kraft. Relationen mellan Perlman och den numera bortgångne John Hurt, hör till bland det mest finkänsliga och drabbande jag sett – inte bara i en serietidningsfilm.

Framförallt så har den första filmen om beskyddaren från helvetet, ett hjärta som är minst lika kraftfull som huvudpersonens jättelika hand gjord utav sten.

Att Hellboy (2004) ligger i skymundan än idag är något av en tragedi.

Drömmen som aldrig blev av…

En tredje – och avslutande, film har länge varit efterfrågad.
Del Toro har varit ovillig att lova något.
Ekonomiskt har det helt enkelt inte gått att få någon filmstudio att finansiera det avslutande kapitlet.
Enligt Del Toro skulle en tredje film behöva kosta multum.

Trots påtryckningar och förhoppningar från flera inbitna fans, så är den hypotetiska filmen numera permanent skrotad. Neil Marshall – känd för hårda och brutala skräckfilmer som The Descent, har nu blivit kapten för en ny skuta som skall försöka ge nytt liv åt karaktären.

Deadpool öppnade upp en tidigare stigmatiserad sorts film.
En barnförbjuden superhjältefilm som kunde tänja på gränserna men ändå spela in stora mängder stål. James Mangold – som regisserade Logan, kommenterade att en högre åldersgräns också innebar att berättelsen kan – och borde, vara mer avancerad.
Berättelsen kan ta sin tid och inte stirra sig blind på action.

Helvetesfilm

The Descent är ännu något av en modern skräckklassiker, det är en svettig och skräckinjagande upplevelse som får varenda nerv att bli lika spänd som en gitarrsträng. Det fascinerade obehag som Del Toro alltid dragits till, borde därför kunna förvaltas väl av en regissör som gjort karriär på att visa brutalitet och cynism.

Men Neil Marshall behandlar Hellboy (2019) som en enda lång lekstuga – utan lekfullhet eller entusiasm. Där Del Toro gjorde en personlig, varm och distinkt film, så är Marshalls Hellboy (2019) en gapande bullerfest som misshandlar den mest tålmodiga biobesökaren.

Att kalla Hellboy (2019) för slarvig smörja är att ge den mer beröm än den förtjänar. Allt går åt skogen redan i filmens stökiga introduktions sekvens, där bli vi serverade hårresande usla specialeffekter samt horribelt skådespel som borde få biografens nödutgångar öppnas på vid gavel.

Skamligt skådespel

Då filmen väl kommer till David Harbour – som tagit över efter Ron Perlman, så går det från uselt till skandalös katastrof. Ron Perlman må inte vara en skådespelare i absolut toppklass, men i rollen som tungt sminkad demonisk hjälte var han helt lysande. Med hjälp av fantastisk kostym, sminkning och karisma, så blev denna hårdhänta och nonchalanta hjälte både empatisk och underhållande. Harbour har ingen av dessa förmågor…

Istället är denna Hellboy slö, tråkig och plågsamt stel. Det finns inte något i Harbours rolltolkning som ens kan bedöms som godtagbart, inte blir det roligare av att dialogen framförs som om han – och karaktären, vore kraftigt berusad, något som inte kanske är helt omöjligt…

Det skulle förklara hur man orkat läsa igenom detta manus.
Detta ohyggligt usla skådespel är inte exklusivt för David Harbour…

Milla Jovovich, Sasha Lane och Ian McShane borde alla skämmas över sina ’’ så kallade’’ insatser. McShane som är en sann veteran inom skådespelaryrket, är – med allt rätt, förbannad, frustrerad och helt obekymrad om att leverera något av värde. Lane och Harbours försök att iscensätta en trovärdig och respektfull relation, är inget annat än vedervärdig.

Snusk och smörja

Att Neil Marshall inte bryr sig om att berätta en historia eller att inspirera sina aktörer borde vara indikativt nog för vilken pina hela filmen är.
Men Marshall fortsätter denna sandlåda genom att pröva gränserna får våld och snusk.

Hellboy (2019) kan vara en av de mest bloddrypande och osmakliga filmer jag sett.
Våldet, snusket och slemmet vet inga gränser, kroppar styckas, huvuden exploderar och dränker publiken i hjärnsubstans. I jämförelse så är Deadpool redo att visas på ett daghem. Om nu Hellboy (2019) hade haft ett hjärta, eller varit någotsånär sympatisk, så hade dessa groteska inslag kunnat accepteras.

’’Som passar ett cyniskt svin’’ – Sillstryparen

Men Neil Marshall är bara intresserad cynism och kylig överlägsenhet.
Självfallet så svär alla karaktärer som borstbindare, vare sig det är befogat eller inte.

Detta är filmvärldens svar på snuskbandet Onkel Kånkel. Marshall är övertygad om att denna burdusa och vidriga jargong skall förmedla någon sorts – stenålderssyn, av manlighet…
Istället blir det bara en pubertal uppvisning i smaklöshet och dagisfasoner.

Mitt i denna vulgära sörja av blod, inälvor och andra mindre trevliga inslag, så görs det ett par förkastliga försök till humor som är lika roliga som att ramla ned för en brant trappa. Ovanpå denna frånstötande kakofoni av massakrer och kroppsvätskor så har filmen ett ylande soundtrack – bestående av rutten rock, som får trumhinnorna att explodera.

Man undrar snart om Marshall valt den här – apokalyptiska, vägen för att på så sätt differentiera sig ifrån Del Toros filmer ? I en intervju har makeup designern Joel Harlow tagit avstånd från Del Toros version och noga påpekat att de försökt stöpa om all design från de tidigare två filmerna. Detta påstående kan nog höra till de mest falska sedan de största tobaksbolag – under ed, vittnade och svor på att nikotin inte var beroendeframkallande.

Beväpnat rån

Ganska snart så inleds ett beväpnat kreativt rån…
Det är inte bara designelement som stulits, flera scener och händelseförlopp är identiska med det Del Toro gav oss för femton år sedan. Dessa skamlöst efterapade scener är lika skrattretande som piratkopierade Rolex klockor eller skamlöst falska Louis Vuitton-väskor.

Där Del Toros värld var trovärdig och inbjudande, så stinker detta av plast, usel produktion och än sämre fantasi.
För att vara en film om magi och varelser från sagorna, så är Hellboy (2019) lika spektakulär som en tråkig måndag i januari.

Egentligen kan kritiken fortsätta tills nästa årtionde; actionscenerna är uselt koreograferade och kryddade med erbarmliga specialeffekter som inte ens är följsamma, berättelsen har lika mycket substans som ett avsnitt av Paradise Hotel och där filmens hjärta borde sitta, hittar vi bara ett tomrum, större än universum självt.

Ett övergrepp

Att säga att en film är besatt av djävulen är magstarkt, men detta måste vara fött ur helvetets mörkaste hörn. Hellboy (2019) är ett groteskt skämt som häcklar Mike Mignolas serietidning, spottar på filmkonsten och häller kloakvatten på publiken.
Detta är ett övergrepp som måste bojkottas, fördömas och snabbt glömmas bort.

Betyg 1/10

The Shape Of Water Recension

Publicerad den 26 december, 2017 av bosstime55

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Guillermo Del Toro gör en många gånger vacker och förtrollande film som tyvärr inte klarar av att nå fram till mållinjen.

Guillermo Del Toro må inte ha uppnått samma status som sina mexikanska vapenbröder i Alejandro González Iñárritu och Alfonso Cuarón. Det är över tio år sedan Del Toro varit såhär omtalad och hyllad – då med Pan’s Labyrinth. Del Toro är det där rockbandet som aldrig blommade ut efter sin första hit men som genom dedikation och entusiasm till sin publik lyckats bli en favorit.

Hellboy från 2004 är en underskattad genrepärla som mottog oförtjänt dålig kritik. I den fantastiska mixen av svart berättande och otäcka monster var Del Toros filmskapande som hemma. Berättelsen som adapterar Mike Mignolas serietidning blev inte bara visuellt slående utan också emotionellt. Bandet mellan Ron Perlman och den numera bortgångne John Hurt är en av de mest rörande fader och son relationerna jag faktiskt sett i en film.

I sitt hjärta är Del Toro en riktig nörd och det på bästa sätt. Hans egen bostad är som ett gotiskt pojkrum där man kan finna både monster och serietidningar. Det visuella har alltid varit viktigt för Del Toro. Designen är helt distinkt och går inte att ta fel på. Den enorma förkärleken för alla små detaljer slår Wes Anderson (som kallas detaljernas mästare) på fingrarna. Allting som förekommer i filmerna är noga planerat och har ofta en minst lika intressant bakgrundshistoria som filmernas primära händelser.

0022

Beast Of Burden

Tyvärr så har Del Toro haft svårt att verkligen kännas stabil som filmmakare de senaste åren. Efter succén med Pan’s Labyrinth har efterföljande projekt varierat i kvalité. Trots enorma ambitioner med Pacific Rim så blev filmen ett ekonomiskt bakslag – något som lett till att Del Toro inte regisserar uppföljaren. Crimson Peak lyckades inte heller locka någon större publik. Och uppföljaren till Hellboy – The Golden Army, kom inte ens nära att fånga magin ifrån den första filmen.

The Shape Of Water har däremot slagit ned som en gigantisk meteorit i filmvärlden. Och flera inslag är verkligen imponerande, men tyvärr så känns Del Toro ringrostig och lite för tankspridd för att verkligen cementera sig som en sann mästare.

Bildmässigt är det som alltid strålande vackert. Den här gången använder man ett grönt filter som för tankarna till Jean-Pierre Jeunets tidiga verk som De Förlorade Barnens Stad. Det är inte lika sagolikt eller naivt som för den unga Ofelia (från Pan’s Labyrinth) i det krigshärjade Spanien. Platsen är denna gången USA och staden Baltimore, en plats som sällan representerats positivt i fiktiv media. Staden känns ansiktslös på samma sätt som den namnlösa och gråa platsen David Fincher valde att låta Seven utspela sig emot.

Men så fort vi kommer innanför de alldagliga husen så väntar samma otroliga detaljrikedom, varenda bokhylla känns kurerad och planerad in i minsta detalj. Överallt så finns det något som skriker efter uppmärksamhet. Skådespelaren Doug Jones är återigen täckt av smink. Detta kreatur är både levande och expressivt. Skiftet mellan bohemiska lägenheter och rostiga och industriella militäranläggningar är slående.

0011

Silence Is Golden

Den andra stora diskussionspunkten har varit Sally Hawkins insats. Den som alltid diskreta och försynta Hawkins har alltid fått agera i skuggan av aktörer som Cate Blanchett, men här lägger hon in en helt annan växel. Hon behåller sitt lugn och försöker inte jaga efter priser i den kommande ’’Award Season’’, Hawkins tillåts varken tala eller ens utnyttja de mest enkla verbala läten. Men prestationen är exakt och väldigt ödmjuk, hon gör en både sympatisk och varm person som känns tillgänglig trots sina begränsningar.

Michael Shannon som utger andra halvan utav filmen känns rollbesätt efter sina tidigare prestationer som obehaglig skurk. Även här är han diabolisk och manisk men det här är första gången Shannon inte känns endimensionell. Det här är en bestämd med mänsklig antagonist som drivs av karriärframsteg och en vilja att bryta sig loss ur det rigida. Övriga aktörer gör också strålande insatser, Octavia Spencer fortsätter att briljera med sin pondus och Richard Jenkins är som gjord för dessa bastanta biroller.

Det är alltså som upplagt för att Del Toro helt och hållet skall hänföra, men trots en spännande premiss och flera nervpirrande moment så vill aldrig The Shape Of Water riktigt komma igång.

0041

Some Kind Of Monster

Trots Hawkins strålande insats och den vackra paketeringen så kommer aldrig det där ögonblicket som verkligen rör om i mig på allvar. Den huvudsakliga relationen mellan Jones och Hawkins är mer intressant på pappret än i praktiken. Det blir också gigantiska problem då Del Toro vill göra historien mer intim, det känns forcerat och även löjeväckande.

Flera scener hade mått bra av lite mer subtilt berättande. Mindre är mer borde varit av högsta prioritet. I en film som besitter så mycket potential i sin design och story behöver inte arbeta såhär övertydligt, det känns ibland som att bli curlad fram i sin emotionella reaktion.

003

Sea Of Monsters

Sedan ställer jag mig också lite frågande till designen på Doug Jones ’’monster’’. Del Toro menar att detta har varit en av de mest avancerade karaktärerna att realisera visuellt, besynnerligt nog så slås jag av hur lik denna amfibie är med Doug Jones karaktär i Hellboy – Abe Sapien. De delar också flera karaktärsdrag som överensstämmer vilket leder till att filmen känns lite tandlös då vi redan sett ett liknande kreatur förut.

Det är då filmen helt omfamnar att vara en thriller som den är som bäst. Flera scener är elektriska från den enorma laddningen, det är explosivt och väldigt spännande då det behövs.

The Shape Of Water är på flera sätt en triumf, Sally Hawkins är strålande och Del Toros öga för detaljer har mognat. Samtidigt känns det synd att all denna potentiell aldrig lyfter sig ovan det bestående intrycket av bra men inte fantastisk.

Betyg 7/10

Alien 1979-2012

Publicerad den 17 maj, 2017 av bosstime55

I och med premiären av Alien Covenant verkar det lämpligt med en återblick på de tidigare filmerna i serien, detta inkluderar Vs. utsvävningarna. Varning för kraftiga spoilers för samtliga filmer !

Alien (1979)

I ett trött och utbränt USA under mitten av 70-talet, efter Vietnamkriget och stor inflation, påbörjades en kreativ resning inom den amerikanska kulturen. Bruce Springsteen släppte det tidlösa mästerverket Born To Run år 1975, och två år senare fick Hollywood-filmen nytt liv i och med Star Wars: A New Hope. Ridley Scotts Alien är förvisso inte någon munter eller optimistisk historia. Det är en svart, suggestiv och hotfull maskin, som likt George Lucas rymdsaga, fortfarande står sig som en fantastisk filmupplevelse.

Alien är makalöst vacker, obehaglig och tidlös. Scott kör på idén att låta det okända vara ett lika stort obehag, som det faktiska monster, som väntar i mörkret. Uppbyggnaden är lika välplanerad som ett stycke klassisk musik från de stora mästarna. Tempot är förhållandevis lågt och tuffande i inledningen. Dagens tomma ’’hoppa till’’-effekter nyttjas inte. Även om tittarens puls förblir hög, så håller Scott filmen disciplinerad. Ingenting förhastas. Men sedan öppnas fördämningarna…

Den bortgångne och (mycket) saknade aktören John Hurt, får stå i centrum för ett av kulturhistoriens mest chockerande ögonblick. Idag är chockvärdet borta, efter alla parodier och referenser, i otaliga mängder filmer och TV-serier. Men när det nyfödda helvetesdjuret skjuter sig ut ur Hurts bröstkorg, skapades ett moment, som aldrig kommer behöva oroa sig för att bli bortglömt. Veronica Cartwrights hysteriska reaktion sägs i efterhand vara helt spontan.

Och så designen… H.R Gigers sagolika teckningar ges en sådan lyxbehandling, att varenda sekund med utomjordiska salar och besynnerliga födelseplatser, blir som att besöka ett konstmuseum.

Manusförfattaren Dan O’ Bannon grät på premiären, och flera historier florerar där ute om hur publiken kräktes och förstörde sina biostolar i ren terror.

Hur sönderspelad den än må vara, så är denna frustande resa lika makalös som för nästan fyrtio år sedan.

Betyg 9/10

Aliens (1986)

Ja, hur börjar man ens beskriva en film som Aliens ? Vissa saker kan filmnördar aldrig enas om, Gudfadern eller Nyckeln Till Frihet ? Är Sean Connery den enda riktiga 007 ? Och så Alien eller Aliens: Återkomsten ?

Där Ridley Scott lade grunden, och valde att gå på en linje som lutar mer åt Konstfack, där tittaren får gå in i en steril hall med makalösa alster på väggarna, så är James Camerons uppföljare en explosiv rockkonsert i jämförelse, där åskådaren studsar runt på dansgolvet. En del filmer ser man, andra lever man med för alltid. Aliens är svetsad till min själ. Antalet sedda gånger, går förmodligen inte att räkna, och skulle nog kunna bedömas som ohälsosamt.

Det är också den enda filmen – där desperationen till den ultimata utgåvan, ledde till ett obscent dyrt inköp av den japanska DVD-utgåvan, där ett DTS spår återfanns.

Aliens är definitionen av en perfekt film. Sigourney Weavers Ripley har växt, blivit mer luttrad och än mer besluten att utrota den utomjordiska ohyran. Hennes resa är komplett då hon mer eller mindre adopterar den föräldralösa Newt, spelad av Carrie Henn. Bandet mellan de två är starkt som en flod under vårsolen.

Bill Paxtons Hudson bjuder på mer skratt än de flesta moderna komedier. Actionscenerna får blodet att nästan skjuta ut ur ådrorna. Roboten Bishop, den stenhårda APC stridsvagnen, Pulse Rifle, Alien drottningen, replikerna… Och intensiteten som ger andnöd. Bara för att lista några juveler i denna skattkammare.

För övriga tävlande, både nya som gamla, är det ’’game over man, game over’’ !

Betyg 10/10

Alien 3 (1992)

Man tycker synd om David Fincher – i sin roll som debuterande regissör, efter alla otäcka berättelser om hur filmbolaget 20th Century Fox tvingade den store visionären till att förvrida sin egen film till oigenkännlighet, är det inte konstigt att vi har att göra med en komplett härdsmälta. En malande och helt menlös film, som borde dela samma öde som Ellen Ripleys bad i uppvärmt stål. Inte ens ett försök till en Directors Cut, kunde rädda en film som bäst borde beskrivas som en onödig förlängning.

Fincher får ett manus som inte gör någon glad. Det mesta går åt att Weaver surt stirrar i speglar och vandrar runt i trånga baracker. Övriga karaktärer orkar bara inspirera till gäspningar. Finchers ambitioner var stora men allt föll samman. Med åren som gått, har funderingarna inte slutat om vad filmen kunde ha blivit, om Fincher hade tillåtits att arbeta fritt. Det finns bibliotek av icke använda manus och filmens absurda tid i klippning och redigering som tog ett år. Filmen var en lika stor röra som inspelningarna för Tim Burtons Batman (1989), där man precis som här, byggde upp dekor och miljö för enorma summor, som ingen förstod hur det relaterade till manus som ändrades på nästan daglig basis.

Alla dessa anekdoter är klart intressantare än filmen.

Alien 3 kommer gå till filmhistorien som en av världens stökigaste filmer, både framför och bakom kameran.

Betyg 1/10

Alien Resurrection (1997)

Mon dieu ! Jean-Pierre Jeunet är en både innovativ och duktig regissör, som visat prov på stor talang i filmer som Amelie från Montmartre, De förlorade Barnens Stad och En Långvarig Förlovning. Men i och med sin engelskspråkiga debut gick något fel, väldigt fel…

Darius Khondji som stod för foto är den enda involverade, som klarar sig levande ur detta vrak. Sedan kommer allt annat…

Från den helt idiotiska storyn, till finalens ’’super’’ monster – som inte går att beskriva utan att ta till vulgärt språk. Det är nog bäst att vi alla bara drar ett stort streck över denna tragiska produkt, enbart gjord för att mjölka ur de sista slantarna som serien hade kvar. Sigourney Weaver själv erkände med handen på Bibeln att säckarna med pengar hon mottog, var den enda anledningen till sin medverkan. Och cliffhangern som vi får som grädde på det mögliga moset, är den slutgiltiga förnedringen.

Buffy och Vampyrerna skaparen Joss Wheedon, har precis som David Fincher, uttryckt stark aversion med vad hans manus förvandlades till. Den hatade Alien-hybriden som upprört till mindre demonstrationer, var tänkt att vara något klart mer obehagligt. Men då 20th Century Fox – återigen, bestämde sig för att budgeten skulle vara bunden till Ingvar Kamprads fika utgifter, skrotades de mer intressanta idéerna, och ännu en skamlig film var inbränd i kalkonhistorien.

Betyg 1/10

Alien Vs. Predator (2004)

Vad som skulle var en kul liten vinkning i Predator 2 – med ett Alien-huvud i bakgrunden i Predator skeppet, blev ett fjorton år senare ett tragiskt skämt. Paul W.S. Anderson står för regin och precis som i fallet med Resident Evil och Event Horizon är det skrattretande dåligt. Uselt hantverk med plastkulisser och kostymer sydda för en skolpjäs. Gjord på en pytteliten budget, där allt blivit nedmonterat av snålheten. Andersons tillvägagångssätt att göra film är torrt, platt och larvigt.

För de som sett de där riktigt pinsamma TV-versionerna av Fantomen och vampyrjägaren Blade, känner genast igen känslan av en totalt bankrutt produktion, både intellektuellt och materiellt.

Sättet Alien Vs. Predator misshandlar båda filmseriernas mytologi och berättelser är skamligt. Det sätts nya rekord i idioti, då de kallsinniga rovdjuren (Predator) beskrivs som en tonårsgrupp som jagar för att uppnå någon form pubertet. Sedan får vi se Sanaa Lathan åka kälke, de sekvenserna får varenda filmälskares hjärta att explodera av sorg och ilska.

Allt hade kanske varit förlåtet, om Anderson visat upp enorm kärlek och passion för filmen. Istället är det bara ännu en dag på jobbet, där lunchrasten inte kan komma snabbt nog.

Betyg 1/10

Aliens Vs. Predator: Requiem

Å milda himlar, hjälp oss ! Att begära en uppföljare till Alien Vs. Predator är som att be om en uppföljare till en jobbig förkylning. Den sista ynkliga lilla värdigheten som finns kvar, hos de båda ikoniska serierna, eldas här upp i ett inferno av häcklande och slentrian. Eländet pågår tack och lov bra i nittio minuter. Men det är illa nog. Filmen är precis lika billig och ointressant som sin föregångare. Däremot har våldet skruvats upp till rent smaklösa nivåer, där man inte har några förebråelser att helt öppet mörda barn i filmens introduktion. En fullkomligt motbjudande film på alla sätt och vis.

Betyg 1/10

mv5bmtqwmdm4ndg1mf5bml5banbnxkftztcwmtg1mdyxnw-_v1_sy1000_cr0015031000_al_

Prometheus

Det skulle bli en grandios återkomst i och med Ridley Scotts återkomst till regissörsrollen, men istället blev det en av tidernas bittraste upplevelser. Där publiken ville ha skräck, starka karaktärer och en större djup till mytologin, fick vi istället, det här…

Skräckelementet som får störst plats är Scotts groteska pretentioner. Prometheus verkar ha en speltid på tio livstider, sedan späs det på med teologisk rappakalja och utmärglade scener som besitter lika mycket energi som en orm i solen.

Prometheus är en patetisk, elak och uppblåst parasit, som är ett minst lika stort häckel som Alien Vs. Predator-serien.

Betyg 1/10

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: John Hurt

Hellboy (2019) Recension

The Shape Of Water Recension

Alien 1979-2012