Etikettarkiv: U2

Årets Konsert 2015 

Publicerad den av

1401x788-473391588

Egentligen finns det väl inget annat än att skriva två bokstäver; U2. Det var långt ifrån ett bra musikår för live konserter denna gång, Bruce stannade hemma och Pearl Jam bestämde sig för att enbart spela en enda välgörenhetskonsert i New York. Paul McCartney stod för makalös nostalgi men den groteska Tele 2 Arena och dess urusla arrangemang mördade halva nöjet.

U2 må har varit marginaliserade och tömda på vettigt underlag för att turnera. Flera sektioner från den senaste skivan Songs Of Innocence dödade helt tempot och publikkontakten, de tog hela vägen fram till de stora hitsen för att sparka igång alla de 15 000 själar som samlats i ännu en kass Stockholmsarena. Ett dåligt ljud skulle också spöka samtliga kvällar och varför gruppen var helt inkapabla till att ens försöka variera sin setlist provocerar och irriterar mig ännu.

Men den där avslutande kvällen på Globen blev bitvis så stark och medryckande som den irländska supergruppen gjort sig kända för. Versionen av Bullet The Blue Sky hör till det bästa jag sett dem göra, där Bono vrålar ’’ We don’t want you in our revolution, you’re part of the problem, not the solution.’’  

Även de makalösa versionerna av Bad,Iris (Hold Me Close),Every Breaking Wave, Pride (In The Name Of Love),Even Better Than The Real Thing,Until The End Of The World och sist men inte minst Where The Streets Have No Name gjorde alla de där timmarna samt den inställda konserten värd all möda.

Showen hör också till det snyggaste som någonsin presenterats. Långt ifrån perfekt men det bästa ifrån ett år som inte bjöd på några egentliga höjdpunkter.

Årets sämsta film 2015 

Publicerad den av

012

Vi drar igång en kortare artikelserie om årets olika toppar och dalar. Vi börjar i den värsta änden med lågvattensmärken och allmän ohyra. Först ut år årets utan tvekan sämsta film Fantastic Four.

Man skall inte vara vidskeplig men filmindustrin har en tendens att vara lika förutsägbar som det mest banala slentrian manus från Hollywood. En förbannelse av klass 1 vilar över den här serietidningen och dess respektive filmserie. Hur fånigt det än må låta, kan jag inte se det ur någon annan synvinkel.

Varningsflaggorna var där redan från början. Regissören Josh Trank hade enbart gjort en enda genuint usel film (Chronicle) innan han tilldelades arbetet med den här dödsdömda patienten. Trank skulle ådra sig så mycket dålig publicitet innan filmen med sitt rent ut groteska beteende, arrogans och vansinne.

Vi vet alla vad som hände innan filmens premiär – om den härdsmälta som var Josh Trank. Lucasfilm kastade ut honom, 20th Century Fox försökte kontrollera kaoset men misslyckades.

Fantastic Four hör till bland det värsta jag har sett. Ett manus som helt befriats från intelligens,logik eller ens grundläggande transportsträckor mellan A till B. Ful som stryk är den också med sina smärtsamma specialeffekter, instängda och klaustrofobiska lagerlokal och så kan det fortsätta.

Den absolut största förnedringen – eller hånet, kommer genom Toby Kebbels Victor Von Doom. Karaktären som verkar vara lika dömd att gå under som Titanic, kollapsar ännu en gång. Marvels främsta gentlemannaskurk förvandlas till en ännu värre bilkrasch än den gången Tim Story och Julian McMahon utförde illdåd för tio år sedan. Dr Doom blir återigen en fåne som lämnar mig mer frustrerad och tom än gången då U2 ställde in sin konsert på Globen i september. Skådespelet varierar från dagisteater till rent provocerande. Kemin mellan Kate Mara,Michael B Jordan,Miles Teller samt Jamie Bell finns inte i denna dimension eller nästa.

Ännu en gång är estetiken rutten,tonen fånig och motivationen så patetisk att jag faktiskt övervägde att fly från biosalongen.

Slutligen bjuds vi på en slutstrid som får snöbollsstriden mellan Kalle Anka och Piff och Puff at framstå intensiv och laddad. Precis allt i den här filmen känns besmittat,hemskt och förnedrande. Brutna ben,naglar och hjärtan är bättre än det här. Den enda bedriften är att den i ett år som kantats av besvikelser och skräp, faktiskt lyckats hålla sig fast i mitt minne som något som bara kan beskrivas som ren tortyr. Låt den ruttna i helvetet.

”There is light side, don’t let it go out”

Publicerad den av

Det diskuteras inte politik eller samhälle på den här sidan. Sådana ting lämnas åt mer intelligenta skribenter än jag själv. Men behovet av att ryta till om den kommande Star Wars policyn som införts på flera av USAs biografer är för stor. De flesta biografkedjor har bestämt sig för att bannlysa masker,smink och allt som kan liknas vid ett vapen på premiärvisningen av The Force Awakens. Amerikanska besökare kommer alltså få avstå från stora bitar av cosplay om de önskar se filmen.

De två förfärliga dödsskjutningarna som skett i anslutning till olika premiärvisningar det senaste åren, är inte bara vulgära och frånstötande illdåd, det är en attack mot hela vårt fria samhälle.

Att vi nått en punkt i samhället där inte ens en så enad sak som en bioupplevelse får vara helig borde skrämma oss alla. Jag tror ingen gick oberörd när vi fick nyheterna om vad som hade hänt i och med visningen av The Dark Knight Rises i Colorado för tre år sedan. Mitt starkaste minne är av den man som hade gått med sin son bara för att få ut några timmar av underhållning och gemenskap, i ett känslosamt tal i TV borrar sig repliken ’’ vi ville bara se en Batman-film’’ in och fästs med en hård plugg.

Beslutet om förbud mot masker och vapen är nu taget hos flera av de stora biografkedjorna i det stora landet i väst. Giganten AMC är helt tydliga med policyn på sin hemsida – om du kommer med en mask kan du vända i dörren.

Att amerikanska biografer vill göra säkerheten till högsta prioritet kan vi inte klandra dem för. Detsamma kan sägas för alla andra publika evenemang. Ingen skall någonsin behöva känna sig rädd eller ängslig för att få drömma bort sig i ett fåtal timmar med sin favorit musiker eller skådespelare. Som U2 frontmannen Bono säger i live spelningen från Paris under Johsua-Tree Turnén – ’’ No one gets hurt at a U2 concert’’.

Att ljussablar och hemsnickrade Mauser-pistoler får ligga kvar i lådan är en sak, de riskerna behöver vi inte ta. Men när det kommer till att förhindra och skada cosplay känns det lika fel som när The Rolling Stones gick med på att censurera sig själv när de genomförde sina första spelningar i Kina. Att se ett av världens största rockband lägga sig platt för en enstats diktatur sitter kvar som en brännmärke varje gång jag spelar Gimme Shelter.

Säkerheten skall alltid gå först, men när vi börjar introducera förbud och bestämmelser som faktiskt skadar de ting som drar oss samman – som cosplay, låter vi monstren ta kontroll över oss, ännu ett U2 citat ’’bli inte ett monster för att bekämpa ett monster’’ .

En Star Wars premiär är något vackert, förväntningarna är så höga att man kan känna dem med sina bara händer. Stormtroopers ställer upp på bilder med småbarn, vars drömmar om en egen TK 421-tag föds. Vi kan inte låta dessa magiska stunder förtas av sadister och psykopater vars högsta önskan är att splittra och krossa vårt gemensamma samhälle.

Vi behöver Stormtroopers, olika Darth’are och intergalaktiska prisjägare på plats den 16 december. Låt inte ’the dark side’’ ta det ifrån oss.

Trailer Policy

Publicerad den av

Hur skulle det vara att få följande skivor nedhuggna till ved och sammanfogade i ca 300 sekunder ?

Achtung Baby

Abbey Road

Born To Run

(What’s The Story) Morning Glory ?

En dålig liknelse måhända men också det enda som beskriver dagens trailer-klimat. Nej, det var inte bättre för, trailers har alltid varit en ren plåga för den som vill undvika att få en hel film återgiven under två minuters format – den ökända Gudfadern trailern tex.

Idag förekommer liknande otäcka exempel som The Man From UNCLE, vars absolut sista scen gavs iväg i trailern. Jag har inte varit så chockad sedan vår HD-DVD spelare brann ned.

Iron Man (2008) var den sista filmen jag själv-saboterade med hjälp av TV-spots,trailers och uthuggna klipp. Vad som återstod var bara ett fåtal magra trådar som kopplade ihop sekvenserna. Överraskningen spänningen och som U2 sade ’’ the element of surprise’’ var borta. Någonstans där insåg jag att den här filmslakten behövde få ett omedelbart slut.

Sedan dess har följande policy gällt; två trailers och inget mer – helst en. Jag har försökt hålla radioskugga gentemot alla årets stora tältpinnar; Star Wars,Spectre,Terminator,Avengers Age Of Ultron.

Det är numera en skräck att besöka en biograf för risken att få en o-önskad spoiler-bomb i knäet. Nu senast på Suffragette ville tortyren inte sluta i de 30 (!) horribla minuter som engelsk bioreklam är. Allt gick hyfsat fram tills Spectre dundrade upp på duken. Reaktionen blev att krampaktigt ställa sig i någon slags fosterposition och tala i tungor för att undvika ljudet.

Tyvärr hjälpte inte det här bisarra utspelet, nu vet jag att ’’Astonen’’ är vapen bestyckad, Monica Belluccis tal om den illvilliga organisationen, ja till och med bitar av relationen mellan Waltz och Craig. Och således försvann en stor del av nöjet.

För mig är överraskningen och helheten av en film närmast huvudsaklig. Att se om filmen lyckas väva ihop sina beståndsdelar till en jämn helhet, att låta de spektakulära sekvenserna få vara så kraftfulla och överraskande som de borde. Det tillåter också bedömningen att vara mer o-nyanserad där jag inte behöver sitta och finna mig själv tänka ’’då var det bara den där sekvensen kvar då’’.

Så när väl Disneys atombomb släpps iväg i december sitter jag i alla fall tryggt. Då kan jag se den där Millennium Falcon-jakten, när en skvadron av X-Wingar anländer och smeker vattnet, Kylo Rens hemslöjds-ljussabel,attacken mot Star Destroyer-skeppet och sedan de…. åh, satan…….

”You know I love the element of surprise” – U2, Until The End Of The World

U2 Globen 17-21-22 September 2015

Publicerad den av

Det är kanske lite väl sent att skriva något om de tre kvällar som vi avverkade på Globen för över en månad sedan. Men då U2 visats sig vara helt outgrundliga när det kommer till deras paustider – över ett halv decennium för oss här i Sverige, känns det ändå relativt berättigat att få reflektera kring konserterna.

Ingenting gick vägen för den irländska kvartetten 2014. Songs Of Innoncence kom och försvann snabbare än december överenskommelsen. Som en god vän till mig brukar säga, ’’ man kan inte klaga om man får något gratis’’. Detta påstående punkterades genast då en halv världsdel verkade göra uppror i Jeanne D’Arc-anda och krävde att skivan skulle ut ifrån deras telefoner.

Och nej, Songs Of Innocence är och förblir misslyckad. Albumet saknar fokus,riktning och känns lika ogenomtänkt som dess digitala massutskick.

Predikamentet bara fortsatte de kommande månaderna då Bono cyklade omkull i Central Park. Det är fortfarande oklart om han någonsin kommer kunna greppa tag om sin specialdesignade gröna Gretsch gitarr.

Allt detta satte den kommande turnén i stor gungning. Planen var att imitera Pearl Jam och Bruce – variera setlisten och göra en mer skräddarsyd upplevelse. Allt detta skrotades snart. Istället har ’’Experience’’ turnén åkt runt med ’’Rolling (huggna i) Stone’’ setlistor där bara två till tre låtar bytts ut varje kväll. Scenbygget skulle också vara en mer ’’jordnära’’ historia – kontra det muterade rymdskepp de drog ut på vägarna för sex år sedan.

Den inledande konserten den 16 september uteblev och så enkelt var det med den saken.

Nästa kväll var långt ifrån den smärtfria upplevelse man kunde önska. Biljetterna införskaffades i sista minuten och hur illa det än må låta förloras öppningsnumret The Miracle (Of Joey Ramone) (ointressant och platt spår på skivan) och hälften av den härliga återgången till debutskivan Boy i fenomenala Out Of Control.

Kvällen skulle bli en ojämn historia, där de mest älskade publikvältarna som Pride (In The Name Of Love) och Where The Streets Have No Name blev sektionen där konserten verkligen vakande till liv. De övriga två halvorna skiftade mellan att kännas slarvigt experimenterade och total ointressanta. Ett spår som Cedarwood Road skulle behöva sövas och gömas undan om om det inte vore för den fenomenala fem meter stora skärmen. Bono vandrar på en ’’flower power’’ tecknad väg och The Edge vandrar åt motsatt håll, U2 visar som alltid att de tänker lite längre när det kommer till sceneri än inprincip resten av musikvärlden.

Men aldrig har nog U2 kämpat så mycket med sitt nya material sedan den svulstiga och nedslagna Popmart-turnén, publiken kopplas helt bort då Iris Hole Me Close körs igång. Dock skall nämnda samt Song For Someone och slutligen den helt nakna versionen av Every Breaking Wave vara de låtar som faktiskt lyckas få mig att åter våga lyssna på det svarta fåret i U2’s tretton-skivor stora familj.

För att återgå till konserten så fortsätter känslan av en motorväg med dålig asfalt genom hela det första setet. En intensiv Until The End Of The World med en Bono som sprutar vatten får avsluta det första setet innan den snygga gröna berlinmurs-kopian faller.

Det är redan nu dags att säga att allt som spelas från mästerverket Achtung Baby (det jobbas på en helt separat artikel över den skivan) kan plockas ut som några de absoluta höjdpunkterna, och förutom min egen frustration att den briljanta The Fly har reducerats till en bisarr ’’hissmusiks-remix’’ både njuter jag och far runt som en övertänd ekorre när The Edge drar fram Rickenbacker gitarren och skjuter iväg en hett pulserande Even Better Than The Real Thing – som sedan binds ihop med att bandet placerar sig på den lilla scenen.

I den här sektionen lyckas U2 slutligen få den så opersonliga Globen att krympa till en intim klubb i och med Rattle And Hum-syskonen Desire och Angel Of Harlem.

När de oväntat lyckade pianoversionerna av Every Breaking Wave och den skiss-artade October nått sitt klimax får U2 slutligen igång den obekväma maskinen med den mest våldsamma version av Bullet The Blue Sky jag hört. Bono vrålar ur sig en monolog, Edge spelar sönder sin Stratocaster med en slide och äntligen aktiveras publiken, hela Globen badar i otäcka Syrien-bilder och rött ljus. Efter den gigantiska explosionen kommer den förutsägbara men otroliga stunden – Where The Streets Have No Name. Det finns inga ord eller ramsor för det här nu trettio år gamla mästerverket. Monumentalt långa texter skulle kunna skrivas om delay gitarren, melodin, styrkan i det spirituella, men det får summeras i ett ord… MAKALÖST.

Pride (In The Name Of Love) sätts igång med skrämmande hastighet –  låten jag förstört mina öron i skrattretande försök att spela DET DÄR riffet. Sedan är det en största ’’hits’’ kavalkad som väntar. With Or Without You drar bara ytligt i hjärtsträngarna och är ljusår ifrån den odödliga tappning som spelades in Boston för fjorton år sedan. Att U2 vägrar att spela ut låtens klimax med en sista vers som under Elevation rundan får låten att kännas haltande.

Tre nummer till skall genomföras där City Of Blinding Lights sitter som handsken med den vackraste slide gitarren någonsin och en helt förödande bra refräng. Beautiful Day sparkar igång läktarna men borde ha tryckts in i setets tidigare del. Avslutningen med I Still Haven’t Found What I’m Looking For känns förutsägbar men får igång allsången.

Som helhet kan konserten beskrivas som solid men känns både fysiskt och emotionellt mil ifrån den andra kvällen på Ullevi för sex år sedan.

Kväll två (för egen del) kan man enbart pseudo-citera stjärnkocken Leif Mannerström. ’’Uppgiften var att se U2 och in kommer inget U2, det går ju inte’’’.

Jo, den där ökända kvällen var så långt ifrån Mysterious Ways refrängen ’’it’s all right’’ som man kan komma. En del av publiken spärras in på Globen, resten får frustrerat vänta i den bitande Stockholmskylan för att sedan få sina förhoppningar grusade då kvällen ställs in. Och till alla er som reste mer än 20 minuter och konserten uteblev – vi känner med er och hoppas och ber om någon rättvisa i och med att bandet gör den den beryktade fortsättningen på turnén nästa år.

Så efter en längre paus på ett par extra dagar var det dags igen. I och med en andra titt börjar showen visa än mer av sina ärr och skador. Strukturen förblir stelbent och det blir bara än mer påtagligt hur mekaniskt showen tuffar på. Out Of Control slängs ut för en platt Gloria.

Rattle And Hum partiet skjuts iväg med en katapult och ersätts av en eldfängd Elevation. Och så vips kommer här den största negativa harangen. Hur U2 kan välja att ignorera piano-pärlan Running To Stand Still, den brutalt starka Sometimes You Can’t Make It On Your Own, vackra Kite, den oerhörda Walk On eller… ja för tusan till och med ’’bongo dunka-dunka’’ versionen av ‘ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight, för att istället välja att bräka ur sig den här fullkomligt gräsliga versionen av The Sweetest Thing som 15 000 personer tvingas uthärda. Bono klinkar på det golv-inbyggda pianot och försöker förtvivlat få till någon slags respons. Inte ens en tusen-volts blixt hade kunnat få nåt liv i den här soppan. För alla som gladeligen såg det här ’’stycket’’ ersätta nämnda mästerverk får gärna kontakta mig direkt och förklara storheten, det skulle göra min sömn något enklare.

One återgår till att avsluta showen i en rejält tafflig version. En av världens bästa låtar förtjänar ett bättre öde än att förvandlas till en skakig allsångsmaskin. Det hela staplar fram som ett lördags-fyllo som förtar styrkan och skönheten helt och hållet. Varför One ens skall behöva slängas ut ur setet för blir ett mysterium.

Den sista kvällen skall bli den jag finner som mest underhållande, kanske för att  ’’Innocence’’ materialet börjat få någon slags ’’vana’’ hos mig. Setlisten fortsätter att ändras lika mycket som Donald Trumps politiska åsikter. Den stora bomben skall komma i den efterlängtade Bad/40. Låten vill inte sluta och U2 lyckas få med alla i den slutliga versen. Sedan drar Bono upp Elevation-strålkastaren och Globen släcks ned. Sedan vandrar bandet av för att avsluta de tre/fyra förnöjsamma men bristande kvällar.

Jag är nog inte ensam på att drömma om en utomhus runda nästa år, där setet kastats om rejält. Men tills dess Walk on………

Betyg: 7/10 

Djupdykningar

Bäst

Where The Streets Have No Name 

Det går inte ens att beskriva det här live-monstret. Gitarren, texten. Ja…. de måste ses.

Iris Hold Me Close 

Bonos försök att tackla förhållandet med sin mor lyckas växa sig oerhört starkt till den sista spelningen. Det absolut bästa spåret från den annars så risiga Song Of Innoncence. 

Until The End Of The World, Even Better Than The Real Thing, Mysterious Ways 

Allt material från Berlin stunden är automatiskt superbt, så enkelt var det med den saken.

Bullet The Blue Sky 

Har den någonsin varit såhär aggressiv och frustande ? Edge spelar sönder hela arenan.

I Will Follow 

Det är helt omöjligt att värja sig från deras andra singel. Explorer-gitarren klyver hårdare än

pansar-brytande skott.

Pride (In The Name Of Love)

Inte den murbräcka som på Rattle And Hum, men den står sig fortfarande som perfekt stadium-dramatik.

Sämst

Invisible 

Effekten av de fyra bandmedlemmarna inne i skärmen är spektakulär. Allt annat än den här fjädervikten till låt med andra ord.

The Sweetest Thing 

Kort och gott usel.

Bonos frisyr 

Jag har aldrig lagt någon större vikt vid sådana här fånigheter, men Bonos vansinnes-färgade styggelse måste bort, något som verkar skett i och med de senaste spelningarna. Tacka gudarna.

Ljudet

Hemskt,hemskt och åter hemskt. Bono hörs knappt och hela bandet verkar ha placerats i Sillstryparens konservburk.

Det stela setet

De lovade stora förändringar varje kväll. Att de inte ens orkat konstruera två skilda set som de gjorde under 360°-turnén är dårskap.

Fråga: Kommer vi någonsin få tillbaka material från deras grandiosa stunder under 2000-talet som Walk On,Kite,Original Of The Species, Miracle Drug och Sometimes You Can’t Make It On Your Own ?