First Man Recension 

016

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: En intensiv och gastkramande upplevelse som placerar sig i det absoluta finrummet. 

Ja… Vad skall man egentligen kalla regissören Damien Chazelle ? Mästare, kameleont eller pojken med guldbyxorna ? Chazelle har egentligen bara inlett sin karriär som regissör men har redan ett renommé som flera äldre och mer rutinerade kollegor enbart kan drömma om. Sedan långfilms debuten med Whiplash har Chazelles stjärna rusat upp mot himmelen. La La Land är kanske den enda moderna filmmusikalen som avgudas universellt, även utav människor – som jag själv, som har utvecklat en stark allergi mot dansande och sjungande karaktärer på film. 

Nu sätter Chazelle siktet på stjärnorna – bokstavligt talat, där La La Land är en surrealistisk explosion i sång, dans och färg så är First Man en koncentrerad och intensiv upplevelse som vägrar släppa taget om publiken. Det här är filmad historia då den är som allra bäst. 

Det finns två sorters rymdfilmer – en är besläktad med fantasy och fantastiska element som strider i rymden och futuristisk teknologi – Star Wars, den andra uttrycksformen något mer pompös, steril och strama – The Right Stuff och Stanley Kubricks legendariska 2001: A Space Odyssey. Just den sortens film brukar använda yttre rymden för att visa upp dess fantastiska vyer – som hämtade från ett teleskop, det stora svaret utrymmet är snarare en palett för att visa människans aspirationer att nå bortom vår egen planet. 

Alfonso Cuaróns Gravity och Christopher Nolans Interstellar blev universellt hyllade som en slags arvtagare till Kubrick och det mer filosofiska filmerna i genren. Båda var visuellt väldigt vackra men innehållsmässigt både platta och snäva. Gravity var för min egen del en underutvecklad och emotionellt manipulativ film som aldrig övertygade. 

Chazelle hade gjort det lätt för sig själv genom att göra en pretentiös och pampigt patriotisk historia, om en av förena staternas största studier i världshistorien. Vad NASA och dess anställda åstadkom med dåtida och begränsade tekniska resurser – analoga instrument och miniräknare, är en bedrift som aldrig kommer att glömmas bort. Historien om en ikon som Neil Armstrong är således gjord för en grandios filmatisering, och nog är First Man grandios, men inte på det sättet man kan tror. 

025

It’s just my job five days a week

Apollo 13 och The Right Stuff visar upp astronauterna och NASAs anställda som hjältar från barnsagor – starka och hårdhudade män som klarar allt. De mer emotionella partierna delegeras oftast till de anhöriga – specifikt deras familj, allt följer ett protokoll som är lika bestämt som NASAs eget regelverk för en raketuppskjutning.Ööverraskningarna och de riktigt personliga lämnas alltid kvar någonstans i atmosfären. 

First Man kastar iväg denna regelbok och även dess förväntningar, i en klaustrofobisk och närgången öppningsscen så klargör man att vi denna gång inte kommer få observera historia – vi kommer få uppleva den… Chazelle väljer bort vida vinklar och placerar istället kameran rakt i rymdfarkosternas cockpit, vi har sett tyngdlöshet och livet ombord på rymdstationer i åtskilliga filmer och TV-serier, men klaustrofobin och bristen på utrymme har aldrig förmedlats på ett mer fysiskt sätt. 

Apollo 13 känns som ett rymligt vardagsrum i jämförelse med de prototyper som Armstrong tvingas att testflyga. First Man pressar in kameran i så små utrymmen att man kan tro att vi har att göra med ett extremt makroporträtt. Varenda liten skruv och mätare verkar vara placerade ett par millimeter från tittarens egen hornhinna, tillsammans med skrikande och skrala läten – som metal som håller på att brytas i tu, påminner detta om en åktur i en ruskig berg och dalbana, utan säkerhetsbälten. 

De olika rymdfärderna är så intensiva att man kan tro att hela salongen har tömts på syre. Intensiteten är närmast omänsklig, bara en bagatell som att försöka styra farkosten blir en thriller i världsklass, förhoppningsvis kommer biograferna som visar First Man förstärka sina säten, stoppningen kommer med största sannolikhet att rivas upp utav uppjagade naglar. 

Vi vet alla hur den här berättelsen slutar, allt finns väldokumenterat, både i historieböckerna och på film. Därför är den en makalös bedrift att få varenda sekund av filmen att kännas fascinerande och intressant. 

Mycket av First Man är en ren adrenalinkick, men det finns också ett finstämt och diskret drama som ger näring åt publikens engagemang. Jag kommer aldrig att kunna förstå Ryan Goslings status som en skådespelare i världsklass, den stela och lite trassliga karaktären som han livnärt sig på i stort sett hela sin karriär, borde inte kunna fungera en gång till. Chazelle vet dock hur man skall ta vara på Goslings specifika område. 

022

Burning out his fuse up here alone

Neil Armstrong porträtteras som en god men enigmatisk människa som ständigt kämpar med personlig sorg och inhumana arbetsförhållanden. Armstrong börjar filmen som en dedikerad familjefar som balanserar både sitt arbete och familjeliv. Under filmens gång blir det alltmer klart hur Armstrong försummar sin familj, inte pga illvilja utan som ett nödvändigt ont för att lyckas med sina arbetsuppgifter. 

Filmen gottar sig inte heller i den tragedi som familjen Armstrong gick igenom efter att deras dotter avled i sviterna av cancer. Sorgen och saknaden förmedlas genom Gosling och Claire Foys avsminkade ansikten. Själva sorgearbetet kunde ha blivit central men Chazelle förstår bättre än att förvandla sin film till en billig snyfthistoria. Flera dramatiska punkter avverkas snabbt, efter ett tag blir det tydligt att det faktiskt inte är karaktärerna som är i centrum utan uppdraget att nå månen. 

Allting har koncentrerats och förfinats för att ge så mycket syre och bränsle som möjligt till berättelsen. Sektioner som kunde ha blivit utdragna avhandlas istället blixtsnabbt. Detta kompromisslösa och kvicka sätt att avhandla stora saker som ångest och konflikt, blir till en enorm tillgång då karaktärerna aldrig får tid att reflektera eller bearbeta sin sorg, samtidigt kräver samhället och uppdraget att de bibehåller lugnet, det är nästan hjärtskärande hur familjen kämpar mot missöde efter missöde.

0101

I’m not the man they think I am at home

Armstrongs fru Janet genomgår en minst lika traumatisk och svår sresa som sin make. Under stressen och oron finns också ett medvetande om att ett lyckat uppdrag kanske är det enda sättet för Armstrong att gå vidare efter sin dotters död. Uppoffringarna som familjen tvingas göra är enorma, men Chazelle försöker aldrig göra det sentimentalt, därför blir det också väldigt drabbande och starkt att bevittna. 

Hantverket är närmast mästerligt, det intima fotot skapar mer dimension och närvaro än några 3D glasögon i plast någonsin kommer att göra. Kompositören Justin Horowitz – som blivit en självklar partner med Chazelle, , har nu komponerat musik som är lika diskret som en mörk skugga i vinternatten. First Man ljudbild består till största del av tystnad, där starka ljudeffekter skär igenom salongen som en varmkniv i smör. Varenda scen är lika laddad som en olympisk sprinter inför ett finallopp. 

First Man är otäckt nära ett tvåsiffrigt betyg, men trots att skådespelet är utomordentligt och manuset starkt, så hade lite mer utrymme för karaktärerna kunnat ge en lite kraftfullare upplevelse. 

Men den invändningen är närmast löjlig då vi ser till resten av filmen. I en tid då amerikansk patriotism enbart verkar bestå av martyrskap och perversion, så är det en fröjd att få se tillbaka på en tid då den amerikanska järnviljan kunde ena länder med en enda vision – som den att skicka en människa till månen. 

Det här är en inspirerande och rent omtumlande upplevelse som utan tvekan hör till en av årets bästa filmer. 

Betyg 9/10   

La La Land Recension 

016

Wow…… 

Det verkade lite avigt från början. Damien Chazelle gjorde en strålande debut i Whiplash, en både snygg och rakbladsvass film som var ämnad att bli en kultklassiker.

När La La Land annonserades var jag skeptisk. Att återigen besöka jazzmusiken, samt att konvertera filmen till en fullfjädrad musikal, fick mig att förutspå en rejält obekväm filmupplevelse. Musikalen är lika kompatibel med mina preferenser som en gammal scart kabel och en splitterny 4K TV.

Men efter att ha blivit bombarderad av färg, fantastisk musik och en Emma Stone i toppform är jag såld. La La Land är fantastisk.

Like A Rolling Stone 

Introduktionen är risig, i en ganska ful och tramsig introduktion, börjar oron komma för att en kraschlandning är på ingång. Men sedan drar det igång på allvar. Emma Stone har äntligen lärt sig att dra ned på sina mest extrema gester och utspel. Istället fokuserar Chazelle Stones makalösa energi. Karaktären Mia blir genast lätt att tycka om och det är svårt att inte undra om Stone någonsin kommer bli bättre. Den här stunden är hennes.

Ryan Gosling skapar dock en viss problematik – i sitt sedvanliga skådespel, som till stor del påminner om ett dörrstop. Sebastian är menad att vara en klart svårare figur. Flera personlighetsdrag passar in på beskrivningen knöl. Goslings sångröst är också bristande och kunde mycket väl ha fått La La Land att bli ett Titanic, stark och ståtlig vid start, men där slutdestinationen aldrig nåddes.

Fantastisk personkemi 

Räddningen sker i den kemi Stone och Gosling har. Deras interaktion är både naturlig och kvick.

Musikalaspekten hålls också till ett minimum, då sången och dansen sker organiskt. Det känns aldrig påtvingat eller löjeväckande, som även de bästa musikaler får se sig skyldiga till.

Chazelle hämtar inspiration och kraft från Gene Kellys sprudlande glada eruptioner kontra Fred Astaires stelhet och överarbetning. Det fullkomligt regnar ned livfulla sekvenser där mjuk och imponerande danskoreografi står i centrum.

La La Land är också en behövlig ’’må-bra film’’. Humorn är ödmjuk, härlig och sker primärt i den mycket välskrivna dialogen.

Ett par dansteg fel 

Tyvärr så hålls ett superbetyg tillbaka i och med ett par snedsteg. Mot filmens klimax tar Chazelle en förutsägbar väg, som underminerar det fantastiska karaktärs och berättar-arbete som gjorts tidigare i filmen. Jag kan acceptera att man vill hylla genrens mest grundläggande struktur, men den slutliga fasen kunde ha skötts bättre.

Visuellt är det inte heller lika elegant som Whiplash. Förvisso bjuds publiken på några otroliga stiliserade tillfällen som redan nu kan benämnas som ikoniska. Men överläggande är La La Land trubbig och något medioker i sitt foto.

Även slutet är en bökig historia, som inte riktigt kan sätta punkt.

Men i övrigt är det svårt att ha några invändningar mot La La Land. I sina energiska kakofonier av sång, dans och filmglädje faller till och med en musikalallergiker som jag själv pladask.

Betyg 9/10   

Bäst: Emma Stone, värmen och den makalösa skaparglädjen.

Sämst: Slutet och den lite för bekanta strukturen.

Fotnot: Den 27 januari 2017 togs beslutet att öka betyget för Damien Chazelles La La Land från 8/10 till 9/10.