John Wick 3: Parabellum Recension

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: En rafflande våldsam och underhållande start mynnar ut i oändlig repetition och ett gräsligt avslut. 

Vi lever i en ny värld… En värld där ett kultfölje kan byggas upp på rekordtid. Kultfilmer brukade tidigare behöva stå och växa till sig innan de uppnådde status som en undangömd pärla. 

John Wick är ett självlysande exemplet på en modern kultfilm. Den första filmen i serien uppfyller ett åtråvärt men svår uppnåeligt kriterium; låg budget och ett hängivet följe. John Wick Chapter 2, dubblade sin omsättning i USA och det uppstod en mindre kontrovers då det verkade som att filmen inte skulle få svensk biopremiär. 

När det nu blivit dags för avsnitt tre i serien, så anländer John Wick med helt andra förväntningar… Från att ha varit en actionfilm i utkanten, så har filmerna nu lyckats uppfinna ett nytt ord – ’’Gun-Fu’’. Detta kan enklast beskrivas som en besinningslös kampsport som involverar minst lika mycket kulor och krut som hoppsparkar och knytnävar mot ansiktet. 

Brutal action och uselt berättande  

Kanske är det orättvist att kalla John Wick-serien ensidig, det huvudsakliga skälet till att filmerna existerar är adrenalinrushen som förmedlas genom de allt mer bindgalna actionscenerna. 

Mitt personliga problem med både del ett – och två, är att allt som inte involverar brutna ben och hjärnsubstans, är mer eller mindre outhärdligt. Keanu Reeves har aldrig varit någon charmör i sitt stela och energilösa skådespel. 
Och så fort regissörerna David Leitch och Chad Stahelski (som står som regissör för Chapter 2 och Parabellum) försökte att implementera en story – som också är banal och fånig, så blev resultatet tandlöst tjafs. 

Jag har inget emot actionfilmer med tunna premisser, James Camerons True Lies eller Paul Verhoevens Total Recall, klarar sig utmärkt – trots berättelser som liknar rangliga skelett. Men dessa två filmer får liv och lust genom humor, självdistans och mycket god regi. 

Stahelskis försök att hitta en passande stämning – där man balanserar mellan allvar och löjeväckande koncept – som ett religiöst samfund av lönnmördade, misslyckas konstant. Därför känns det – till en början, positivt då Parabellum agerar som en tredje akt till 
John Wick Chapter 2 – som avslutades med en cliffhanger. 

Actionfilm av Fred Astarie 

Man kan i och med detta fokusera på det innehåll som alla har löst biljett för – de helt hänsynslösa och blodindränkta actionsekvenserna. I sitt inledande skede så slår Parabellum på alla möjliga cylindrar. Varje sekvens är utmärkt koreograferade massakrerar där Keanu Reeves dödar allt som rör sig. 

Den följsamma koreografin och sanslösa brutaliteten, får mig att spekulera i att detta skulle kunna vara en actionfilm av Fred Astaire – om denne nu hade funnit ett intresse för kampsport istället för dans. Flera gånger så är det svårt att inte skratta – samtidigt som man grimaserar i obehag, det är svårt att kategorisera Parabellum som en film, det är snarare ett slakthus. 

Reeves må vara definitionen av träig, men i John Wick så har han byggt upp en fysisk karisma som gör alla slagsmål medryckande.  

Underhållningsvärdet är initialt strålande, alla hämningar är som bortblåsta och det sunkiga berättandet är borta. Man vågar till och med injicera lite kolsvart humor. Horisonten ser ut att vara fri från moln, men då filmen skall ta sig vidare från sin första akt, så fullkomligt exploderar växellådan, styrningen och motorn. 

She’s So Cold vs Satisfaction  

Då berättelsen rör sig ifrån det hotfulla New York, så förlorar man intensiteten och den morbida lekfullheten. De scener som inte har varit renodlad action i tidigare filmer, har alltid bestått utav urtrista transportsträckor, det kan liknas med att se The Rolling Stones live. Nytt – eller mer, obskyrt material som She’s So Cold eller She Was Hot, kommer aldrig ses som några större höjdpunkter av massorna, alla väntar på Brown Sugar eller Satisfaction

Men här blir det inte bara tal om menlös utfyllnad, istället försvinner elen och hela konserten eventet lamslås, varken högtalare eller belysning fungerar. Filmen borde ständigt öka i tempo, men Parabellum begraver sig i en katastrofal gyttja där vi får plåga oss igenom gräsligt uselt skådespel och riktigt usel dialog. 

Katastrofal mitt 

Mitt i denna kalabalik så dyker Halle Berry upp… Att leverera en insats som är mer avslagen och tråkig än Keanu Reeves borde vara omöjligt, men Berry har lyckats med denna ’’bragd’’.

Hela mittpartiet är närmast kalkonartat. Inte ens actionscenen som presenteras är bra. 
Det närgångna och brutala våldet ersätts av ett repetitiv skjutande. 

Förhoppningarna om att finalen skall rädda detta sjunkande skepp sker – olyckligtvis, inte… Ingenting som visas upp i slutskedet är ens i närheten så uppfinningsrikt eller hårdkokt som det vi får se i filmens introduktion. Istället blir det återigen en bunt sega slagsmål som kan jämföras med Steven Seagal pajaskonster då han vevar runt med knivar. Och det faktiska slutet är inget annat än en bluff. 

Förbered för en begravning 

John Wick 3: Parabellum borde vara en storstilad final, men när allting väl är klart så framstår filmen som en två timmar lång trailer för något som komma skall. Ordet parabellum kan översättas till att förberedda inför krig. 

Utan sin explosiva introduktion så är det enda John Wick 3 borde förbereda sig inför vara en begravning till sjöss. 

Betyg 4/10  

La La Land Recension 

016

Wow…… 

Det verkade lite avigt från början. Damien Chazelle gjorde en strålande debut i Whiplash, en både snygg och rakbladsvass film som var ämnad att bli en kultklassiker.

När La La Land annonserades var jag skeptisk. Att återigen besöka jazzmusiken, samt att konvertera filmen till en fullfjädrad musikal, fick mig att förutspå en rejält obekväm filmupplevelse. Musikalen är lika kompatibel med mina preferenser som en gammal scart kabel och en splitterny 4K TV.

Men efter att ha blivit bombarderad av färg, fantastisk musik och en Emma Stone i toppform är jag såld. La La Land är fantastisk.

Like A Rolling Stone 

Introduktionen är risig, i en ganska ful och tramsig introduktion, börjar oron komma för att en kraschlandning är på ingång. Men sedan drar det igång på allvar. Emma Stone har äntligen lärt sig att dra ned på sina mest extrema gester och utspel. Istället fokuserar Chazelle Stones makalösa energi. Karaktären Mia blir genast lätt att tycka om och det är svårt att inte undra om Stone någonsin kommer bli bättre. Den här stunden är hennes.

Ryan Gosling skapar dock en viss problematik – i sitt sedvanliga skådespel, som till stor del påminner om ett dörrstop. Sebastian är menad att vara en klart svårare figur. Flera personlighetsdrag passar in på beskrivningen knöl. Goslings sångröst är också bristande och kunde mycket väl ha fått La La Land att bli ett Titanic, stark och ståtlig vid start, men där slutdestinationen aldrig nåddes.

Fantastisk personkemi 

Räddningen sker i den kemi Stone och Gosling har. Deras interaktion är både naturlig och kvick.

Musikalaspekten hålls också till ett minimum, då sången och dansen sker organiskt. Det känns aldrig påtvingat eller löjeväckande, som även de bästa musikaler får se sig skyldiga till.

Chazelle hämtar inspiration och kraft från Gene Kellys sprudlande glada eruptioner kontra Fred Astaires stelhet och överarbetning. Det fullkomligt regnar ned livfulla sekvenser där mjuk och imponerande danskoreografi står i centrum.

La La Land är också en behövlig ’’må-bra film’’. Humorn är ödmjuk, härlig och sker primärt i den mycket välskrivna dialogen.

Ett par dansteg fel 

Tyvärr så hålls ett superbetyg tillbaka i och med ett par snedsteg. Mot filmens klimax tar Chazelle en förutsägbar väg, som underminerar det fantastiska karaktärs och berättar-arbete som gjorts tidigare i filmen. Jag kan acceptera att man vill hylla genrens mest grundläggande struktur, men den slutliga fasen kunde ha skötts bättre.

Visuellt är det inte heller lika elegant som Whiplash. Förvisso bjuds publiken på några otroliga stiliserade tillfällen som redan nu kan benämnas som ikoniska. Men överläggande är La La Land trubbig och något medioker i sitt foto.

Även slutet är en bökig historia, som inte riktigt kan sätta punkt.

Men i övrigt är det svårt att ha några invändningar mot La La Land. I sina energiska kakofonier av sång, dans och filmglädje faller till och med en musikalallergiker som jag själv pladask.

Betyg 9/10   

Bäst: Emma Stone, värmen och den makalösa skaparglädjen.

Sämst: Slutet och den lite för bekanta strukturen.

Fotnot: Den 27 januari 2017 togs beslutet att öka betyget för Damien Chazelles La La Land från 8/10 till 9/10.