All images courtesy and copyright of SF Studios 2020
Summering: Det nya året och årtiondet börjar med fullkomlig travesti till film. Jag ber för mänsklighetens fortsatta överlevnad att detta inte upprepas.
Greta Thunbergs tal, om hur våra världsledare har misslyckats kapitalt med att stävja oss ifrån en mörk framtid, då klimatförändringar ödelägger vårt samhälle, kan ingen ha undgått. Det är sannerligen ingen ljus framtid vi har att se fram emot om vårt vårdslösa sätt att hantera vår planet inte upphör eller förändras radikalt.
Men som om detta inte var illa nog som ett incitament att återfå vår självbevarelsedrift, så har Michael Bay monstruösa filmserie Bad Boys fått nytt liv och har i och med det satt hela vårt kulturella arv i gungning. Vi har bara inlett vårt nya år, och årtionde, men redan nu så bävar jag inför vår fortsatta överlevnad om hutlöst skräp som Bad Boys For Life fortfarande tillåts att produceras.
Michael Bay har inte det bästa av renommé, hans ihåliga och ytliga filmer har blivit ett skolexempel på känslokalla sedelpressar. Bad Boys är essensen av allt som är Michael Bay, högljutt, nedsättande och smaklöst. Det är inte bara filmmediet som besudlas, utan även action genren, det finns så många exempel på fantastiska actionfilmer som utan problem kan respektera sin publik och göra stordåd utan att någonsin kännas själlösa.
Den här gången har Michael Bay lämnat över stafettpinnen till regissörerna Adil El Arbi och Bilall Fallah, vars CV är långt ifrån imponerande. Då Travis Knight fick ta ansvaret för Transformers spin-offen Bumblebee, så kunde man skymta en potentiell som serien kunde ha haft om Bay inte hade gått fram med sin groteska motorsåg och fascination för Megan Fox och Rosie Huntington-Whiteleys kroppsdelar.
Vårt framtida samhälle är i fara
Kanske, kanske, så kunde ett regissörsbyte göra detsamma för Bad Boys ? Omvandla serien till något som påminner om John Wick eller Atomic Blonde, två filmer utan större substans, men som åtminstone är dugliga som tillfällig underhållning. Men efter att ha behövt genomlida två timmar av sexism, pubertalt trams och gräsligt genomförande, så står det klart att det inte finns någon räddning för Bad Boys eller vårt framtida samhälle.
Att se på Bad Boys For Life är som att behöva återuppleva det värsta livet haft att ge; alla de där missade mötena, försenade tågen och gångerna då man klämt sin fingrar i diverse dörrar. Skillnaden är bara att allt nu ramas in av porrfilms-estetik som inte kan hålla kameran ifrån att visa inoljade och lättklädda damer som orsakar ett Pavlovianskt dräglande från Martin Lawrence och Will Smith karaktärer. Paola Nuñez är bara en av många som hamlar i ett sexistiskt skruvstäd, karaktären blir inte relevant och meningsfull för Lawrence och Smith förrän hon dragit på sig en klänning som är kortare än den svenska sommaren.
Vikingasjukan
De här pubertala trams-tendenserna visar att denna Michael Bay-smitta borde klassas som en lika seriös åkomma som den så kallade Vikingasjukan. Och det är inte bara i den pinsamma fascinationen för halvnakna kvinnor som filmen känns som en produkt från medeltiden. Bad Boys har alltid haft en moral som varit lika god som hos en krigsförbrytare, men denna gång försöker man sälja in en sjuklig dubbelmoral utan dess like. Upprepade gånger så försöker filmen övertyga och publiken om värdet i kärnfamiljen och broderlig vänskap, det här är inget annat än ren galenskap i en film som aktivt förespråkar att alla problem löses med övervåld och explosioner. Riktigt polisarbete är inte heller värt namnet,’’dumheter’’ som övervakning, detektivarbete eller DNA, är inte värt ett jota då man kan dra fram ett maskingevär och skjuta först och fråga sen, då alla är perforerade utav kulhål.
Precis som tidigare så är hela filmen en orgie i vulgärt våld där man vältrar sig i att på morbida vis ta död på så många som möjligt, på så kort tid som möjligt. Jag säger det igen; jag har inga som problem med våldsamma eller rent groteska produktioner, men det måste finnas någon flärd, funktion eller tanke bakom det hela. Detta är ren och skär barnslighet där man gör action genren till en privat lekstuga som man besudlar.
Kan bara skratta hysteriskt
Och egentligen är det ingen idé att fortsätta, någon berättelse värd namnet, finns inte, karaktärerna har samma djup som ett milliliter mått. I filmens mest banala, fåniga och överdrivna sekvens så brister det, i en uppsjö av explosioner, svordomar och hjärnsubstans så slutar mitt sinne att fungera, den enda reaktionen är ett hysteriskt och smärtsamt skratt som jag inte kan få stopp på, i den stunden dog allt hopp om en bättre framtid….
All images courtesy and copyright of SF Studios 2020
Summering: Dugligt rättegångsdrama med tveksam dialog
’’True Crime’’-vågen sköljer över hela världen. Här i Sverige har vi den ende, och eminente, Leif GW Persson i spetsen, som på ett underhållande och intressant sätt, delger förfärliga berättelser om brott, mord och död. För den som djupdykt och intresserat sig ytterligare för historier om människans värsta sidor, har med största sannolikhet redan uppsökt ett gäng kvalitativa utländska program och podcasts. Och för alla dem som gjort just det så är historien i Just Mercy bekant, trots sin verklighetsbaserade grund, och en, olyckligtvis, återkommande händelse, så dras själva filmen med att kännas ordinär och inte fullt trovärdig till följd av risig dialog.
Makabert samhälle
I en tid då den makabra amerikanska fängelseindustrin alltmer belyses i media, och en lika ohygglig statsapparat, som spärrar in människor på löpande band, så borde Just Mercy slå som en rivningskula mot det politiska etablissemanget i USA. Och då man fokuserar på de enorma orättvisor som rådde, och råder, i den amerikanska södern så lyckas man beröra. Den rasism och intolerans som filmens huvudpersoner behöver genomlida, är genuint obehaglig, provokativ och skrämmande. Man visar upp ett samhälle som helt och hållet har släppt taget om alla former av sunda rättsprocesser, och där man anklagar och dömmer efter fördomar och ingrodd rasism. Vi må ha rättshaveriet med Sture Bergwall, men vad vi får se prov på i Just Mercy får nästan vår egna nationella rättsskymf att blekna.
Bra ensemble
Och då filmen nosar på thrillerspåret så tuffar den på och känns inte alltför demonstrativ och övertydlig i sina tankar kring det amerikanska rättssystemet. De juridiska processerna förstärks av en mycket bra Michael B. Jordan som gör en dämpad och intensiv rolltolkning av advokaten Bryan Stevenson, även Jamie Foxx och Brie Larson gör goda insatser, där den senare av dem lyckas få stillastående pappersarbete att bli mer intressant än det har någon rätt att vara.
Risig dagssåpa
Regissören Destin Daniel Cretton har under sin karriär, uteslutande, hållit sig till mycket små och dramatiska filmer, de utforskar gärna intima och snåriga livsöden. Där Cretton visar god kompetens med thriller-inslagen så kan detsamma inte sägas beträffande den mänskliga dimensionen. Dialogen och manusarbetet känns som ett utkast till en riktigt risig dagssåpa. Det vilar något stelt och justerat över varje meningsutbyte, detta gör interaktionen mellan karaktärerna otroligt steril. Dessutom går hela filmen i den mest tårdrypande och sentimentala av stigar.
Som ett rent samhällsinlägg så är Just Mercy fullt godkänd, men det saknas udd. Samtidigt begås det inga monstruösa fel som gör filmen alltför paralyserad. Sättet man visar upp polisbrutalitet är också värd att lyftas fram. Men överlag så finns det få anledningar att motivera varför detta visas på en biograf, detta i en tid då så många andra, och likvärdiga, produktioner går direkt in på våra Netflix-konton.
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2020
Summering: Ett glödhett ämne blir ytligt och trivialiserat i tafatta försök att skapa satir och sarkasm.
Man skall aldrig döma boken efter omslaget. Men i fallet med Bombshell så är faktumet att regissören Jay Roach står som avsändare, och som tidigare gjort ’’stordåd’’ med Austin Powers och Meet The Fockers, minst sagt alarmerande. Roach ansats, till att klättra ett par steg på karriärs – och prestigestegen, med filmen om den svartlistade manusförfattaren Dalton Trumbo, var en god idé, men var i praktiken en ytterst tråkig, menlös och framförallt tandlös historia på film. Det finns exempel på hur regissörer som tidigare arbetat inom komedi har tagit steget över till mer seriösa och allvarliga projekt – se Adam McKay.
Även om jag själv har mer än ett antal invändningar gentemot McKays nuvarande filmer som The Big Short och Vice, så karvade McKay i alla fall ut en fåra där han spelade på egna regler. Det är mix av skrik, snabba klipp och tonvis med impulser. Denna hetsiga form har Roach försöka kopiera med Bombshell. Det finns bara ett problem, sarkasm och mörk komik har väldigt lite gemensamt med det aktuella ämne som filmen berör.
Monster
Roger Ailes var för ett par år sedan inte ett namn som gemene man kände till. Hans höger-vinklade och kontroversiella nyhetskanal FOX var, och är, däremot lika ökänd som Ailes själv skulle bli. Efter åratal av systematiska sexuella ofredanden, kränkningar och trakasserier, så tvingades Ailes avgå. Många ser Harvey Weinsteins fall som början på #MeToo-rörelsen, men såhär fyra år senare, så spelar sagan om Roger Ailes en minst lika viktig roll i hur snöbollen kom i rullning.
Efter Ailes bortgång, har massmedia, och även Hollywood, vågat träda fram och ge oss inblickar i mediagiganten FOX och dess grundare. The Loudest Voice, med Russel Crowe i huvudrollen, var först ut med att visa hur den amerikanska extremhögern fick sin största ledsagare i och med FOX. I Bombshell figurerar Ailes, men filmens fokus ligger på de kvinnor inom företaget som utsattes för Ailes osannolika övergrepp.
I takt med tiden
Mer tidsenligt och aktuellt kan det således inte bli. Det finns så mycket att säga, så mycket att förmedla, och förhoppningsvis så är detta bara början för filmer och TV-serier som vågar exponera mediabranschens tystnadskultur. Titeln Bombshell borde indikera att det väntar något explosivt, något omskakande och rejält kraftfullt. Men känslan som lämnar en då eftertexterna rullar, är en frustration över filmens mesiga attityd och rent imbecilla naivitet.
Det är inte alltid lätt att se på filmer som skriker, gormar och gestikulerar kring samhällets orättvisor och fel. För att göra det effektivt, emotionellt drabbande och medryckande, så krävs det kraft och kunskap. Jag har inga som helst problem med konstuttryck som är fyllda till bredden med ilska och pekar med hela handen. Med tanke på vad hundratals kvinnor behövt genomlida under årens gång tillföljd av monster som Ailes, Weinstein och Jeffrey Epstein, så är det inte fel att ryta till så att fönstren skakar.
Saknar uthållighet och reflektion
Olyckligtvis så har Jay Roach inte tillräckligt med uthållighet för att täcka hela Bombshell i något flammande raseri. Scener som borde få publiken att gå ned på alla fyra utav illamående, är för tama och saknar avgrundsdjup svärta. Just begreppet djup är nästan helt frånvarande, där man borde ha fokuserat på antingen Gretchen Carlson eller Megyn Kelly, så kastar man sig mellan filmens tre huvudroller och reducerar flera viktiga segment och beslut till trivialiteter. Många gånger så väljer Roach också att förenkla personerna. Både Carlson och Kelly är långt ifrån några helgon, och deras mer suspekta sidor berörs endast ytligt. Även om tystnadskulturen får sig en känga, så bibehåller filmen en märkligt mild attityd mot Kelly, som utan tvekan var högst delaktig i och med hennes beslut att vända blicken ifrån problemen.
Margot Robbies karaktär, som är en fiktiv konstruktion, är menad som en metafor för alla unga kvinnor som Ailes utnyttjade och manipulerade till att tro att sexuella tjänster skulle ge framgångar inom företaget. Men de avsnitt där Robbie står i centrum känns grovhuggna och livlösa. Robbie blir bara till ett trubbigt verktyg som är till för att ge publiken en generell inblick i vad Ailes utsatte så många kvinnor för. Mot slutet så väljer Roach att avsluta det hela med ett fullkomligt banalt sagoboks avslut, där det inte finns många, eller några, långtgående psykologiska konsekvenser tillföljd av åratal av förnedring och övergrepp.
Stark Theron
Tursamt nog så har filmen en livboj i Charlize Theron. Ännu en gång sminkad till oigenkännlighet, så gör Theron ett, till sättet, otroligt bra porträtt av Megyn Kelly, dennes röst och kroppshållning iscensätts exceptionellt av Theron. Och även om manuset är lika ihåligt som en fågelholk, så har Theron en sådan pondus och kraft i sitt skådespel, att hon lyckas göra karaktären till så mycket mer än manuset faktiskt är. Nicole Kidman och Margot Robbie har det svårare, Kidman är, osannolikt nog, reducerad till nästan ingenting, det mesta av hennes speltid ägnas åt tama möten och samtal. Och Margot Robbie agerar i sin tur ytligt och ger aldrig något riktigt avtryck, de tillfällen då den perfekta ytan brister och känslorna tar över, drabbar överhuvudtaget inte.
Ingen bombmatta
Bombshell är snarare en blindgångare kontra en bombmatta. Tiden är inne för att en gång för alla riva ned ridån och avslöja alla dem som, under så lång tid, utnyttjat sin makt och förstört så många liv, Bombshell lyckas inte ens ta sig fram till ridån.
All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2020
Summering: Felprioriteringar och en gapig presentation skär sig mot en många gånger drabbande och intressant film.
The Farewell kan ha den nuvarande biorepertoarens allra fräckaste slogan – ’’Based On An Actual Lie’’. Vad denna osanning ställer till med, i den traditonella familjedynamiken, och hur främmande ens eget hemland kan vara efter en acklimatisering som immigrant, är två högst intressanta grundstenar att göra film på. Regissören Lulu Wang baserar The Farewell på sina egna erfarenheter kring en häpnadsväckande historia där en cancersjuk farmor, inte informeras om sitt tillstånd av varken läkare eller familj – någonting som filmen och Wang påstår inte vara alltför ovanligt i Kina.
Det är sannerligen ett dramatiskt dilemma som heter duga, men samtidigt är konceptet – att undanhålla så pass vital hälsoinformation, nästan obegripligt för oss i Väst. Därmed behövs det ett fundament där filmen – empatiskt, kan klargöra varför detta anses vara mer humant än att lägga alla korten på borden. Och i det hänseendet så når Wang aldrig fram till den brytpunkten att publiken får en någotsånär genuin förståelse för varför detta anses vara fördelaktigt. Slitningarna och frustrationen läggs helt hos Awkwafina som spelar Wangs alter ego, och skådespelarmässigt så gör denne ett helt superbt jobb. Awkwafina förmedlar stark integritet, intelligens och scennärvaro, och den plågsamma gången på äggskal – där man till varje pris vill gömma sanningen, sköts galant.
Svår ensemble
Övriga ensemblen har det däremot inte lika lätt. Där Awkwafinas karaktär Billi känns välutvecklad och genomtänkt, så blir varenda biroll – minus Shuzhen Zhao i rollen som farmor Nai Nai, till maskindelar som artificiellt för berättelsen fram. Dessutom är ingen person utanför Awkwafinas särskilt intressanta, sympatiska eller trovärdiga. Släkt och nära vänner känns som berättarmässiga stoppklossar, som endast blockerar och försvårar situationen ytterligare för vår huvudperson. Diana Lin, som gestaltar Awkwafinas mor, är så pass stel, känslokall och krass att hon nästan kan kategoriseras som en antagonist, konceptuellt borde detta vara en karaktär som under sin hårda och kompromisslösa yta borde ha ett djup och en anledning till sitt iskalla sätt, men scenerna då man försöker öppna upp någon utav filmens karaktärer hanteras klumpigt och utan finess.
Immigrant Song
Istället är det scenerna då släkten är samlad, och bitskt diskuterar kulturskillnader och västerländska kontra österländska prioriteringar, som dröjer sig kvar. Wang har talat om hur hon också ville beröra hur migration och integrationen påverkar ens identitet. Och dessa väldigt svåra frågeställningar presenteras med en oväntad skärpa, vilket inte gäller då man ger sig på att öppna den emotionella tryckkokaren. Spänningen mellan aktörerna ökar avsevärt då kulturerna ställs mot varandra och sättet som Billi blir till en bro mellan de geografiska – och nationella klyftorna, är utan tvekan filmens bästa moment.
Men de här analyserna får mer än ofta ge plats åt plottriga sekvenser där man försöker hitta en artificiell sentimentalitet som inte alls passar filmens lågmälda och tysta karaktär. För att vara en film om hemlighetsmakeri så är The Farewell oväntat högljudd och gapig, där absolut tystnad och stillsamhet hade varit mer passande, så har Lulu Wang kastat in ett skrikande soundtrack där stråkarna skär som sågklingor i spånskivor. Dessutom så använder man ett multum av stökiga festmontage som helt och hållet bryter mot den gråa och djupa ångest som resten av filmen ramas in utav.
Begravd under felaktiga kreativa beslut
Den här personlighetsklyvningen gör det svårt att engagera sig fullt ut. Men mellan de gapiga montagen och det onödiga soundtracket, så finns det scener som berör. Kemin mellan Awkwafina och Shuzhen Zhao är tex förträfflig. Utan tillkrånglad dramaturgi eller bisarr musik, så man skymta en förträfflig film som försvunnit i en rad av olyckliga och onödiga kreativa beslut.
All images courtesy and copyright of Walt Disney Animation Studios 2019
Summering: Långt ifrån så sprakande och märkvärdig som man kunnat förvänta sig efter sex års väntan.
Sagan om syskonen Elsa och Anna, började som en lös adaption av H.C Andersens Snödrottningen. Under filmproduktionen så blev adaptionen mer moderniserad och resulterade i en braksuccé för Disney. 6 år senare så har namnet Elsa blivit det mest självklara valet då det kommer till att namnge husdjur, såväl som små barn. Trots att Walt Disney Animation Studios gjort ett antal storsuccéer – Moana och Wreck It Ralph, så har ingen av dem fått ett så – ironiskt sett till titeln, varmt mottagande från allmänheten.
Frost levde sannerligen upp till sin inspirationskälla, på gott och ont. Där en stor andel av dagens animerade filmer fungerar som underhållning för både barn och vuxna, så kändes Frost som Disneys mest renodlade barnfilm på år och dagar – ej negativt menat. Det var en återgång till det enkla och raka, där det onda möter det goda och där kärleken alltid segrar. Att beskriva det hela som bagatellartat innebär en potentiell risk för lynchning, men en bättre beskrivning kan jag – tyvärr, inte komma på.
Med tanke på den enorma finansiella succén och varumärkets exponentiellt ökande popularitet, så har Disney och regissörs – och manusduon, Chris Buch och Jennifer Lee, tagit god tid på sig för uppföljaren. Under de gångna åren så har Disney förvisso bjudit på ett gäng kortfilmer, där några av filmens mest älskade karaktärer medverkar, men den verkliga tvåan har fått liga på is.
Börjat smälta
Därför är det aningen förvånande att Frost II – många gånger, känns halvfärdig – tom slarvig. Pixar har gett prov på, hur man i en uppföljare, kan expandera och fördjupa tidigare films styrkor. Att ställa något sida vid sida med de fyra Toy Story-filmerna, är på förhand en skev jämförelse, men Frost II verkar många gånger helt handlingsförlamad och inkapabel till att överraska publiken. Det är som att Lee och Buck varken har idéer eller inspiration till att skapa en fullfjädrad uppföljare. Detta leder till man ansträngt försöker förlänga och expandera på irrelevanta detaljer och händelser, vilket gör berättelsen menlös.
Där själva berättelsen – och sättet den förmedlas – som bäst, är tveksamt, så har Frost II ett markant större omfång och spann än sitt sex år äldre syskon. Genom att förflytta handlingen ifrån den pittoreska staden Arendelle, till den omgivande mystiska och lummiga skogen, så ges vi ett behövligt scenombyte från de snötäckta bergen och den eviga vintern. Platsbytet ger Frost II gott om möjligheter att visa upp sin tekniska briljans.
Det är lika tjatigt som ett brev på posten – eller spam i mail inkorgen, men Disneys outtömliga ekonomiska resurser och deras otroliga kompetens inom animerad film, tillåter dem att måla upp och konstruera världar som får den mest luttrade filmtittare att häpna.
Karaktärsrörelser och mimik är både vackra och humoristiska – då man sätter den sidan till, detta i kombination med en explosion av färger – och ljuseffekter gör Frost II till en teknisk triumf som fortsätter att bekräfta Disneys totala dominans inom genren.
Teknikdemo
Men tyvärr så dras Frost II med att kännas som en imponerande teknikdemo, med ett par bekanta ansikten figurerar. En berättelse som tar sin inspiration och grundstruktur i från klassiska barnsagor, behöver inte revolutionera, men den bör åtminstone engagera. Problemet med en uppföljare, till något som har blivit en modern klassiker hos barn och vuxna, är balansgången mellan att kännas familjär men ändå spännande och ny. Tyvärr så saknar man modet att bryta sig loss från sitt förflutna, samt en oförmåga att hitta nya vinklar och perspektiv.
Vid en snabböversikt så är strukturen och innehållet – sett till film nummer ett, lika oskiljaktig som två enäggstvillingar. Det stora sångnumren är kvar, de riktigt vilda sekvenserna med den talande snögubben Olof likaså, även om många av sekvenserna är kompetenta i sitt utförande, så saknas det ett driv. För alla inblandade så tycks detta enbart vara ytterligare en arbetsdag som tar slut klockan fem.
Något av ett hafsverk
Allra mest problematiskt blir det i filmens mitt, som liknar ett rent hafsverk. Där Frost svetsade ihop sina huvudpersoner – där de alltid var sida vid sida – som Kristoff och Anna, så glömmer man bort ett antal personer under resans gång. Karaktärer som kunde ha livat upp och rört om i protokollet, skjuts undan för ett multum av ointressanta sekvenser där man tradigt ältar föregåendens funderingar kring ensamhet och konsten att hitta sig själv.
Men där det finns gott att kritisera och ifrågasätta med Frost II, så är lägsta nivån avsevärt mycket bättre än någon av Disneys många konkurrenter. Framförallt så är de visuella underverk som vi får se, fullt acceptabla som plåster på såren för den mediokra berättelsen. Men det är svårsmält att det tagit såhär lång för något så pass ordinärt, istället för att vara ett smattrande fyrverkeri så liknar det snarare en måttlig liten knall.
Summering: Strålande skådespel gör konklaven och dess maktspel både roligt och spännande.
Som sekulariserad protestant så är konklaven högst ointressant för min personliga räkning. En film som bokstavligt talat handlar om händelserna, som leder till det ödesdigra valet av ny påve, är därför inget som stuckit ut på min egen filmradar. Försök att filmatisera berättelser som rör sig i verklighetens skugga – där man försöker ge en inblick i hemlighetsfulla processer och organisationer, brukar oftast genomföras med bister min och sur uppsyn, utan ett uns försöka till att göra det mer rafflande eller intresseväckande – något som är nödvändigt för att göra det intressant att beskåda i filmform.
David Fincher lyckades göra programmering och affärsjuridik till något fullkomligt genialiskt med The Social Network. Därmed är det bevisat att de mest torra ämnen kan bli bra film i kompetenta händer. Regissören Fernando Meirelles gjorde ett explosivt genombrott med den fantastiska Guds Stad, en kriminalthriller som – utöver att vara brutal och hänsynslös, hade ett stort hjärta som gjorde den pessimistiska historien om kriminella ungdomar i Rio, till en helt oförglömlig resa där det stora karaktärsgalleriet fick gott om utrymme att utvecklas till mer än bara hjältar och skurkar.
Meirelles följde sedan upp Guds Stad men den underskattade The Constant Gardner, där Ralph Fiennes gör en av sina absolut bästa insatser. Men efter detta så hände något, succéerna tog plötsligt slut och resulterade i frågetecken som Blindness, en film som inte ens gick upp på svenska biografer. Och efter det så har Meirelles mer eller mindre försvunnit. Därför är det både betryggande att Meirelles återkomst med
The Two Popes, så tydligt ger prov på att den brasilianske regissören, fortfarande har kvar mängder av energi, kraft och förmåga att nyansera sina berättelser.
Oväntat rolig
Från första scenen så vågar Meirelles använda komik och ett bildspråk som gör filmen levande. Det finns givetvis ett stort allvar i mycket av berättandet och i ämnena som berörs, men Meirelles är aldrig rädd att skruva till saker och ting då det börjar röra sig lite för mycket åt det torra och strama. The Two Popes förlitar sig till största del på kammardramatik, mestadels så låser Meirelles in Anthony Hopkins och Jonathan Pryce i rum och utrymmen som bokstavligt talat har lås och bom för sin dörr. Inget kammardrama kan fungera utan bra skådespeleri och bra dialog. Manusförfattaren Anthony McCarten har tidigare författat filmer som The Theory Of Everything och nu senast
Bohemian Rhapsody, det är rent litterärt inte något att höja ögonbrynen för. Mycket av McCartens arbete bygger på klyschor, både vad beträffar händelseförlopp och konversationer. Men denna gång så är dialogen både slipad och välskriven. Med aktörer som Pryce och Hopkins så kan det mesta gå vägen, flera intensiva meningsskiljaktigheter och konfrontationer är rentav av fantastiska.
Fläckfritt foto
Detta ramas in med ett knivskarpt foto som är lika fläckfritt som Hopkins mässhake. Fotografen César Charlone som har varit Meirelles vapendragare under årtionden, blandar den sylvassa skärpan med inzoomingar och handhållen kamera. Kombinationen av morgondagens digitala filmkameror och det rustika handlaget, ger filmen en dokumentär – men ändå professionell känsla, som hittar en balans med det realistiska och bildsköna. De gånger vi ser ansikten och ögon så är det genom att knivskarpt filter som inte döljer något.
Att både Pryce och Hopkins är aktörer i världsklass rådde det inget tvivel om innan, och ännu en gång så cementerar dessa två herrar sig som två fullblodsproffs som visar vart skåpet skall stå. Kemin, pricksäkerheten och förmågan att förstå vad som är tillräckligt, får varje interaktion mellan Franciskus och Benedictus XVI att bli häpnadsväckande dramatik.
Onödiga tillbakablickar
Det stora felet som Meirelles begår, är att han inte helt verkar lita på att Pryce och Hopkins klarar av att fylla ut två timmar på egen hand. Vid ett antal tillfällen så väljer man att fördjupa sig i Franciskus/Jorge Bergoglio, prästerskap i Argentina. Om Pryce hade kunnat spela den yngre versionen av sin karaktär så hade detta varit mer lättsmält, men då dessa flashbacks använder sig av Juan Minujín – i rollen som Bergoglio, leder till att man tappar bort sitt fokus och bryter av intensiteten i kammarspelet. Meirelles verkar inte heller särskilt inspirerad i de scener då vi tas tillbaka till Argentina under 50-talet, där vi får följa Bergoglios resa.
McCartens mer negativa tendenser som manusförfattare träder också fram här, det är gott om klumpig dialog och menlösa sekvenser som varken fördjupar eller intresserar. Det hade varit avsevärt bättre om Jonathan Pryce hade fått förmedla dessa händelser i realtid, utan flashbacks.
Alltför godtrogen attityd beträffande Benedictus
Jag kan också ifrågasätta filmens obekymrade sätt att hantera de många och allvarliga misstag och fel som både Franciskus och Benedictus XVI begått. Framförallt så är attityden gentemot Benedictus handlingar genuint besvärande. Dennes beslut att vända ryggen mot de många anklagelser kring grova sexuella övergrepp mot minderåriga, närmast trivialiseras, något som inget mått av böner och förlåtelser någonsin kan uppväga.
Dessa onödiga snedsteg är tyvärr tillräckligt för att beröva The Two Popes från att kunna kategoriseras som fantastisk, något som är tragiskt då man många gånger briljerar i dialog och skådespel.
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019
Summering: Ett pussel där ingen av bitarna riktigt vill passa ihop, detta trots starka insatser och inspirerad regi från Greta Gerwig.
Det är lika bra att lägga alla korten på bordet, jag har varken läst boken av Louisa May Alcott b, eller för den delen sett någon av de multum av TV-serier eller filmer, som baserat sig på den. Men ytterligare en adaption, bör ha ett välmotiverat existensberättigande. Little Women är inte den typen av berättelse som har varit i behov av att filmtekniken skall ha nått ett nytt paradigmskifte – CGI för Lord Of The Rings eller datorstyrda kameraarmar i Star Wars, för att berättelsen skall kunna berättas utan hinder eller begränsningar.
Efter succén med Lady Bird, så fick Greta Gerwig en rivstart som regissör och en helt annan ställning då det kom till att välja sitt nästa projekt. Sammankomsten med Sony Pictures förhoppningar om en nyversion av Little Women, var således ett perfekt tillfälle för Gerwig att ta ett par rejäla steg uppför karriärstegen, nu utrustad med en betydligt större budget och en kraftfull ensemble som gör sig utmärkt i en marknadsföringssynpunkt.
Och även om Lady Bird inte föll mig i smaken, med sin narcissistiska huvudperson, där vi i publiken tvingades tillbringa 90 minuter i en pajas sällskap, så är Greta Gerwigs energi och glädje som regissör svår att värja sig ifrån. Även om Gerwig befinner sig mitt i en era då könsdiskriminering och horribla övergrepp förekommer dagligen i media, så har hon undvikit att göra om sin version av Little Women till en medial murbräcka – där man cyniskt nyttjar allvarlig samhällsproblematik för egen vinning och publicitet.
Allvar och lättsamhet
Men det råder inget som helst tvivel om att berättelsen – om de fyra systrarna March, har en extra stark relevans år 2019. Berättelsen må utspela sig på 1800-talet, men kampen om lika rättigheter och rättvis behandling, genomsyrar ett flertal av systrarnas berättelser. Det är därför aningen skrämmande av kvinnosynen drygt 200 år senare fortfarande är lika krass och snedvriden.
Men Little Women är inte menad som en ren och skär allegori över dagens händelser, det är i grund och botten ett melodramatiskt och ytterst sentimentalt drama som är som gjort att visas på julafton tillsammans med Frank Capra klassikern It’s A Wonderful Life. Ordet lagom må inte finnas hos våra systrar och bröder i väst, men Greta Gerwig har ändå lyckats framställa filmen i just den gjutformen. Även de gånger då det blir som mest tragiskt så finns det en sagoboks atmosfär som dämpar den värsta ångesten och sorgen hos tittaren.
Pugh och Chalamet levererar
Gerwig är noga med att aldrig låta filmen bli tillkrånglad eller förvirrande – trots att vi möter ett stort antal karaktärer. Men denna denna jämnvikt och ödmjuka attityd resulterar i att Little Women saknar personlighet. Ensemblen som satts ihop är ett bra exempel på hur måttligheten och den artiga återhållsamheten skapar svallvågor. Saoirse Ronan fortsätter tyvärr att repetera sin strama och lite bitska gestalt som hon gett liv åt sedan Lady Bird, det känns som att Gerwig använt sig av flagrant typecasting för huvudrollen.
Florence Pugh å andra sidan fullkomligt glänser, efter sin starka rolltolkning i Lady Macbeth så fortsätter Pugh att presentera starka, trovärdiga och fängslande karaktärer. Detta är inget undantag, flera av de mest träffsäkra monologerna om alltifrån diskriminering till kreativ relevans, hanteras galant av Pugh. Timothée Chalamet är i sin tur ytterst imponerande i en roll som visar upp en bredd vi inte tidigare sett från Call Me By Your Name aktören. Att lyckas göra den ruskigt rika och välbärgade Thedore Lawrence till en både sympatisk, bräcklig och mänsklig person är värt stora applåder.
Men allra bäst är Meryl Streep, efter en lång period av meningslösa exhibitions roller – konstruerat för att öka på sitt rekord för antal Oscars nomineringar, så gör Streep äntligen en roll som får golvet att skaka. Den bitska faster March hör till en av årets mest underhållande och fräcka karaktärer. Streep demonstrerar en fullkomlig verbal massaker, som är så storslagen att man kan lösa inträde bara för att få se detta stordåd. Laura Dern får också skina med stor värme och empati.
Watson är en tidsinställd bomb
Bland dessa rolltolkningar så vilar dock en tidsinställd bomb. Bara faktumet att Emma Stone ersattes av Emma Watson – Stone var upptagen med att marknadsföra The Favourite, är tragik stor nog för att fylla hela stadsbiblioteket. Mina onda aningar – om vad detta katastrofala beslut kunde leda till, har – tyvärr, uppfyllts. Watsons försök att slå sig loss från sin roll som Hermione Granger i Harry Potter har lett till en kavalkad av pompöst uppblåsta skärpfilmer som Noah och The Bling Ring. Samma hutlöst usla skådespel och försök till att efterlämna ett mer ’’kulturellt’’ fotavtryck, är lika fasansfullt nu som då. Där Florence Pugh agerar med kraft och eftertryck i rösten, så är Watson lika uttrycksfull som en snögubbe, agerandet är så pass stelt och slappt att inte ens den mest enkla slapstick humor fungerar då Watson får ansvaret att leverera slutpoängen.
Än mer förbryllande är faktumet att kemin mellan aktörerna bäst beskrivs som avslagen. Det är svårt att sätta fingret på vad som felar, men trots starka – och i vissa lägen fantastiska individuella rolltolkningar, så tycks det fattas något som binder allt samman på ett harmoniskt sätt. Detta är som ett fotbollslag, bestående av de bästa spelarna på jorden, som alla presterar på topp, men som tillsammans inte lyckas göra ett enda mål. Med tiden blir kemin något starkare och konkret, men det är rent obscent att de tar uppåt halva filmen innan detta sker.
Hutlöst ful
En annan gåta som uppenbarar sig är filmens foto. Där scenografi och kostym är oklanderligt, så är själva fotot inget annat än förkastligt. Även om allting har filmats på 35mm, så har jag aldrig sett maken till något såhär fult. Tanken är att skapa en film som nyttjar samma estetik som Stanley Kubricks Barry Lyndon – med sitt oljemålnings utseende, men resultatet blir en bild som är grynig, platt och helt livlös. De gånger som man använder sig av färgfilter, ser ut att vara filmat på – tidig, digital video. Det är så pass illa att den årliga svenska Julkalendern trumfar Little Women till sitt yttre.
Charmen vinner
Filmens stora charm och värme blir det som övervinner de många problemen. De tillgängliga och breda karaktärerna gör att Gerwig springer ifrån svårigheterna där hon bjuder på flera scener som drar på smilbanden. Om filmen istället hade haft digitaldistribution, så hade det varit årets mysigaste julklapp tillsammans med hasselnötter och julmust hemma i soffan.
All images courtesy and copyright of Walt Disney/Lucasfilm 2019
Summering: Storyn är överbelastad och flera gånger så känns det som att man försöker blidka för sina tidigare misstag. Men det stoppar inte J.J Abrams från att skapa fjärilar i magen, tårar i ögonen och en spektakulär final.
Det började som en tanke hos George Lucas, att göra en hyllning till Flash Gordon och Buck Rodgers, med en berättelse som tog inspiration från klassisk mytologi. Litteraturprofessorn Joseph Campbell diverse böcker om klassiska hjältar – och deras resor, låg också till grund för vad som skulle bli ett världsfenomen utan dess like.
Star Wars må idag ha blivit omsprunget av Marvel Studios och deras grandiosa uppvisningar i spektakel, hjärta och adrenalin, men oavsett vad som händer, om världen snurrar eller inte, så förblir Star Wars ’’blockbusterns’’ fader. Mercedes Benz och BMW må producera bilar som revolutionerar komfort och körning, och anses som den absoluta gräddan inom fordonsindustrin. Men trots det så förblir Rolls Royce det som för alltid kommer vara associerat med det absoluta bästa, mest speciella och exklusiva.
Storfilmens Rolls Royce
Star Wars är storfilmens Rolls Royce, filmerna må inte alltid vara bättre än konkurrensen, men dess betydelse för filmhistorien och osannolika framgångar, under 40 år, ger den en adlig status inom filmindustrin och vår moderna kultur. När något blir så älskat, omtalat och omdebatterat som Star Wars, så medför det även subkulturer och passionerade klaner av fans som ser berättelserna och karaktärerna som lika essentiella i sin tillvaro som armar och ben.
Det är inte konstigt då vi ser till vilken inverkan karaktärer som Luke Skywalker och Darth Vader haft. Star Wars framkallar nostalgiska och högst personliga minnen från en tid då allting tycktes vara enklare, en tid då allt som spelade någon roll i tillvaron, var vilka scenarion man kunde skapa med sina actionfigurer. Stunderna, då man som hänfört barn togs till en galax långt borta, som var så pass trovärdig och förförisk att den kändes lika bekant och familjär som ens eget kvarter, går inte att glömma bort, det är en del av min egen och många andras uppväxt.
Sedan Return Of The Jedi har sagan befunnit sig i en besynnerlig sits där den växelvis har avskytts och dyrkats. Då George Lucas sjösatte The Phantom Menace så delade den de mest trogna fansen som röda havet inför Moses. Om Jar Jar Binks är värre än det stela skådespelet från Natalie Portman har fortfarande inte utretts. Efter den kolossala besvikelsen – som lett till multum av dyra terapisessioner för inbitna fans, så blev de två uppföljarna än mer salt i de redan jättelika såren.
Disneys uppköp utav Lucasfilm öppnade dörren för en helt ny generation av filmer. Med Kathleen Kennedy som chef och ledsagare så fullkomligt krossade The Force Awakens konkurrensen med sina 2 miljarder dollar i intäkter. Responsen var överlag positiv, och för egen räkning så var det aningen ofattbart hur J.J Abrams lyckades med att få igång mitt eget – då ganska svala Star Wars intresse – som följd av prequel trilogin. Force Awakens var snabb, rolig och energisk. Med hjälp av Disneys jättelika bankvalv, så tog man fram en helt fantastisk äventyrsfilm som värmde i vintermörkret 2015. Den stora kritiken – att likheterna och influenserna från A New Hope var alltför stora, gick att ha överseende då man ser till vilket skick George Lucas hade lämnat sin rymdsaga i.
’’Let the hate flow…’’
Men The Last Jedi blev mer än polariserande. Hatstormen som följde – orsakad utav en högljudd minoritet, nådde ohyggliga proportioner. Eldgafflar och molotov cocktails – i digitalform, öste över regissören Rian Johnson, filmens manus, ensemblen, ja, någonstans fanns det väl till och med en svidande kritik mot Carrie Fishers trogna franska bulldog Gary.
Betyget som vi delade ut till The Last Jedi, var vårt allra högsta. Och trots att de förlöpt två år och att hatstormen mot filmen förblir lika giftig som ett besök till Tjernobyl, så står jag fast vid betyget. Problemet med den tveksamma humorn var lätt att ha överseende med då Johnson vände upp och ned på alla tidigare Star Wars konventioner och gav platta karaktärer som Luke Skywalker brister och fel, samt helt nya dimensioner.
Men denna historisk otäcka hatkampanj har tyvärr gett Star Wars ett inte alltför trevligt sken, det var inte en fråga om olika åsikter, utan något som kan beskrivas som ett uppeldat drev. Hur vackert någonting än är, så går det inte att uppskatta det om det utsätts för skadegörelse och allmän förstörelse, om Sixtinska kapellet hade dränkts i neonfärger och blivit sönderslaget med släggor, så finns det inget som kan restaurera det till sitt ursprungliga skick, skadan är gjord.
Förväntningarna har därmed varit aningen dämpade hos allmänheten inför The Rise Of Skywalker. Men mina personliga anspänning har ändå varit stor. Inte för att uppgiften att recensera – eller bedöma, någonsin bör hanteras med ena handen i fickan. Men uppgiften att recensera Star Wars är något extra. Sätt sedan ihop det faktum att The Rise Of Skywalker många gånger kör över tittaren med ett vansinnigt tempo, en ström av nya intryck, otroliga bilder och en kärlek till allt som är Star Wars, så har vi att göra med en utmattande, imponerande men långt ifrån problemfri upplevelse.
Gigantisk öppning
TheRise Of Skywalker öppnar med en hisnande sekvens som definierar ordet episkt, det är stämningsfullt, mystiskt och totalt gastkramande.
Den lite glättiga och lättsamma sidan från The Force Awakens har ersatts med ett hårt yttre, som inte har några svårigheter med att visa upp en mörker, våld, och en hotfull atmosfär. En del av den dramatiska tyngd som The Last Jedi medförde är lever kvar här. Men Abrams är noga med att tillföra lite mer av de äventyrliga rötterna än Rian Johnson – som hämtade från matinéer och äventyr med Errol Flynn. Dialogen är snabbare, rappare och slagfärdig, det känns som att alla karaktärer har växlat upp vad beträffar sin talhastighet. Abrams tar inspiration från screwball komedier i karaktärernas prosa, många gånger är dialogen och meningsutbytena lika snabba som valfri sportbil från Fast & Furious-serien.
Detta tempo dikterar men än bara dialogens tempo. The Last Jedi höll sig till ett par platser och personer, där man höll isär huvudpersonerna, denna gång så samlas trion med Daisy Ridley, John Boyega och Oscar Isaac som en knuten näve. Samtidigt väller det in nya ansikten och platser. Abrams är – som alltid, duktig med personregi och skapar intresse för alla sina protagonister, nya som gamla, men det finns stora problem i denna oupphörliga rush av nya intryck och personer.
Försöker tillgodose kritikerna med blandat resultat
J.J Abrams har i ett par intervjuer pratat om hur viktigt det är att lyssna till kritiken utan att bli till dess slav. Om vikten att behålla en distans till sitt arbete och ifrågasätta. Tyvärr så verkar Abrams och Lucasfilm varit lite för tillgodoseende med att rätta till – eller justera, de inslag från The Last Jedi som inte mottogs med öppna armar. Många gånger så känns det som att Abrams jobbar med två filmer, där den första är sin version av Episode VIII som aldrig blev av, där han lägger grunden för mycket som skall ske i The Rise Of Skywalker.
Att ägna mycket av en film åt uppbyggnad och förberedelse är inte fel, men sättet man fasar ihop mycket av berättelsen känns grovhugget. Kasten kan bli så tvära att karaktärer – som i praktiken borde spela en större roll, känns som obetydliga inhopp. Med tanke på hur bra och solida nykomlingar som Keri Russel och Richard E. Grant är i sina respektive roller, så är det synd att de figurer så kort och sporadiskt. Filmens mitt innehåller också en sektion som drar ned tempot avsevärt och endast fungerar som ett halvdant förarbete för filmens final, första halvan känns endast som ett förspel där man stressat försöker få i ordning skutan, så att den kan sjösättas, och med nöd och näppe klara färden, utan att börja läcka. Detta gör att flera sekvenser känns överflödiga, där man fokuserar på saker och ting som inte borde ha en plats i en film där allt står på spel och varje sekund och minut räknas.
’’Confronting fear… Is the destiny of a Jedi’’
Oron, att drabbas av ännu ett bakslag – i form av oupphörligt hat, verkar gäcka flera gånger, The Rise Of Skywalker känns frekvent som en moloken ursäkt för vad som hände sist. Detta är något som inte sitter helt väl med mig personligen. Genom att gå in med sänkt huvud så ger man rätt till de personer som har har gått så långt som att mordhota Kelly Marie Tran och Kathleen Kennedy. Det hade varit bättre att ta nya friska tag och inte blicka tillbaka på en mörk episod – reaktionen, inte The Last Jedi. På så sätt så känns det som att hatets dogma flera gånger styr filmen, för att citera Yoda ’’Train yourself to let go of everything you fear to lose’’.
Och då man försöker agera som reparatör så blir upplösningar och avslöjande ganska uppenbara, någonting som aldrig skedde i The Last Jedi. Sedan kämpar man – förvisso tappert, med att så diskret som möjligt, fasa in icke använt material från The Force Awakens för att göra det möjligt för Carrie Fisher medverka en sista gång. Till största del så sköts detta med bravur, men precis som med specifika bilder av Paul Walker från Furious 7, så vilar det något olustigt över mycket av de scener som involverar Prinsessan Leia.
Självförvållade fel och en omöjlig uppgift
Felen som begås är således självförvållade, vilket känns tragiskt då allt detta känns skapt för att försöka blidka en väldigt högljudd minoritet. Om man istället hade vågat stå sitt kast så hade vi fått mer tid till annat. The Rise Of Skywalker må vara knappt två och en halv timme, men inte ens denna väl tilltagna speltid räcker för allt som filmen vill åstadkomma. Förutom att fungera som uppföljare till två tidigare filmer, så är det också en sammanfattning av allt som skett sedan 1977, där Marvel Studios hade en monumentalt svår uppgift att summera tio år av filmer med Avengers Endgame, så blir utmaningen att kondensera ned 40 år helt enkelt för stor. Det hade behövts en speltid på tre timmar – om inte mer, för att skapa en bättre helhet där allt tillåtits andas och utvecklas i lugn och ro.
Men trots filmens tydliga problem, med sin ojämna struktur och flera sektioner som endast trampar vatten, så finns det, väldigt lite att kritisera i individuella scener. Abrams och ensemblen är i total symbios, smågräl och snabba replikskiften blir till fantastisk komik. Där Daisy Ridley och John Boyega båda var aningen spända i The Force Awakens så har det mognat, blivit fullt bekväma med sina roller och tillför mer nyanser och detaljer i sitt skådespel. Richard E. Grant är värd att uppmärksamma ännu en gång, i sitt iskalla och hotfulla framförande som fascinerar och skrämmer.
’’Unlimited Power !’’
Samma fläckfria utförande sträcker sig till actionscenerna, som alla är i toppklass. Jaktsekvenser och gigantiska strider i luften/rymden får hela biografen att skälva, att det är sista delen i sagan om familjen Skywalker blir extra tydligt här, Abrams och hans team ger allt dem har vad beträffar ren och skär eldkraft. Det en är hänsynslös och kompromisslös vision som får det mesta på biorepertoaren att framstå som en vattenpöl i jämförelse. Men det är inte bara i explosioner och rymdskepp som Abrams förundrar publiken med.
Trots att berättelsen som helhet, hostar, haltar och stapplar fram, så är enskilda stunder helt oförglömliga. Det finns ett multum av scener som bränner sig fast i minnet som ett ärr efter en ljussabel. Abrams bidrar med en sådan passion och intensitet, att det får publiken att vilja äta ur hans händer för mer detaljer, och fler mysterium att lösa. Otaligt många moment orsakar handsvett och ger fjärilar i magen, inte ens världens mest vågade berg – och dalbanor kan mäta sig med stunder från The Rise Of Skywalker, ochaldrig tidigare har duellerna med ljussablar varit såhär intensiva och brutala.
Ofattbart fint
Även om resan inte alltid är spikrak – eller genomtänkt, så lämnas man med en klump i halsen och tårar i ögonen då allting når sitt slut. J.J Abrams sätt att fläta ihop nostalgi med sitt nya narrativ är ofattbart fint. Det är sannerligen inte perfekt – eller ens det bästa den här filmserien presterat, men styrkan och passionen gör det till en rafflande – och i slutändan, helt fantastisk upplevelse som kommer stanna kvar, långt, långt fram…
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019
Summering: Trots en absurd speltid och alltför många tankar och funderingar kring livets mening, så har Terrence Malick gjort sin bästa film sedan The Thin Red Line
Terrence Malick har gjort det klart och tydligt… Han gör vad tusan han vill… Allt därefter är egentligen oväsentligt för den numera kända och – för många, ökända filmskaparen. Precis som med Håkan Hellström så avskyr man eller dyrkar Malicks filmskapande. Det råder inget tvivel om att filmer som Badlands, Days Of Heaven och The Thin Red Line, har ett antal signum som tydligt klargör vad Malick-stämpeln är.
De svepande kameraåkningarna och den eviga fascinationen för vår jord och hennes natur, har alltid spelat en stor roll. Men då Malick regisserade The Tree Of Life, så inleddes en period med filmer som var så abstrakta och rumphuggna att de kan liknas med gamla sovjetiska montagefilmer av Sergei Einstein. Det är samlingar av diverse aktörer – oftast superkändisar, som håglöst vandrar runt i vackra miljöer och dränks av en sävlig berättarröst.
Det är inte längre bara abstrakt, utan rena experiment som – med all rätt, delegerats till minnets skrothög. Med A Hidden Life så tar Malick sig samman och rör sig aningen mer mot mitten, det är fortfarande överfyllt av religösa och – plågsamt trista, spirituella utläggningar, men för första gången på år och dagar, så finns det en berättelse som skapar blir till en livboj i Malicks stormiga hav utav idéer och visioner.
Ben Affleck och trädet
Ben Affleck sade i en intervju att han fann samarbetet med Malick frustrerande, den före-detta Batman-aktören menade att han aldrig kunde utreda om ett träd hade mer eller mindre betydelse för scenen än honom själv. Den senaste tiden så har mycket av Malicks arbete varit svårt att skilja från naturfilmer som visas på National Geographic eller Discovery Channel, The Tree Of Life innehåller så pass många närbilder på bladlöss och sandstränder, att självaste David Attenborough skulle finna det en aning monotont.
Men även om innehållet har varit tveksamt så har bilderna som Malick gett oss varit skönheten personifierad. I A Hidden Life så är de visuella musklerna i samröre med något mer substantiellt på ett berättarmässigt plan. Malick verkar ha funnit en inspiration som varit frånvarande i åratal. Bilderna på alper och ett idylliskt bergssamhälle är så slående att det orsakar rysningar.
Ren och skär visuell njutning
Sättet Malick komponerar, där han gifter färger och perspektiv och gör varenda bildruta till ett mindre konstverk, som i stillbilds format hade kunnat husera en egen utställning på Fotografiska Museet. Dessa visuella under används även i själva berättandet, kontrasten mellan den paradisiska tillvaron på landsbygden och Hitlers terror, skildras ypperligt genom att blanda in dokumentära bilder. Att kriget – och förstörelsen av en hel kontinent, skildras i svartvitt blir därför extra slående.
Denna gång så finns det också – som sagt, en tillstymmelse till berättelse som kan driva filmen framåt. Där en film som Knights of Cup malde på med provocerade irrelevans – utan någon som helst manuskript eller story, så finns det här ett mer köttigt narrativ – om än klent. Redan i sin långfilmsdebut Badlands, så fascinerande sig Malick för kärlek över alla sorters gränser. Detta fortsatte i Days Of Heaven där en skurkaktig Richard Gere fick stå i centrum tillsammans med Brooke Adams. Denna gång så låter Malick sin film röra sig runt paret Jägerstätter, varav maken i hushållet – Franz, vapenvägran leder till fängelse.
För många metafysiska utläggningar
Långdistansromansen och den eviga längtan är välbeprövade verktyg inom all form av dramatik, och Terrence Malick gör förhållandevis lite för att få konceptet att verka fräschare eller mer påhittigt. Men faktumet att vi faktiskt har någon som helst röd tråd gör att de många – och långa, utsvävningarna i religiösa funderingar och utdraget pompösa monologer, blir aningen mer uthärdliga.
Trots ett stadigare fundament, så är det ändå inte tillräckligt för att stoppa den uppenbara problematiken i att Malick inte kan lägga band på sig själv, vad beträffar idéer kring livet och dess relation till högre makter. Det är inte en fråga om att ifrågasätta Malicks personliga tro, utan det faktum att de högtravande brandtalen om kärlek och himlens makter, har en gräns innan utmattningen och ögonrullningen inleds.
Alltför stor distans
Malicks sätt att låta sin karaktärer interagera – med stor reservation och tystnad, blir aningen svårsmält då – denna, romans är i stort behov av intimitet och värme då huvudpersonerna befinner sig tillsamman. Det något mekaniska sättet att isolera sina karaktärer och låta deras inre tankar och känslor förmedlas genom ’’voice over’’, eller montage av diverse bilder, är helt enkelt inte gångbart då det kommer till att skapa intresse eller empati.
Dessa minuspunkter hade varit mindre bekymmersamma om det inte varit för den helt barocka speltiden på nästan tre timmar. Utmaningen att fylla ut en sådan storslagen längd – med snarlika utläggningar om meningen med livet, och kärlek till det metafysiska, visar sig vara övermäktig.
Genuin
Men tillskillnad mot så många andra regissörer och kreatörer inom filmindustrin, så har Malick – trots sina aspirationer – som enkelt kan uppfattas som stor egoistisk pretention, en unik genuinitet och ärlighet som gör att man kan ha ett visst överseende med det alltför stora ambitionerna. A Hidden Life är sannerligen ingen mjuk åktur, längden och utläggningarna hade gärna fått halveras – om inte mer, men den makalösa känslan för visuellt berättande och Malicks obehindrade och prestigelösa ambitioner gör A Hidden Life till det bästa han gjort sedan The Thin Red Line.
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019
Summering: En film om Fred Rogers utan denne i centrum är detsamma som pulverkaffe utan vatten.
För oss svenskar så är namnet Fred Rogers lika informativt som Beppe Wolgers för en amerikan. För dem som missat den starka dokumentär filmen om Rogers och hans arbete – Won’t You Be My Neighbor, och ändå känner sig intresserad av A Beautiful Day In The Neighborhood, bör omgående söka upp denna undangömda dokumentära pärla, för att få något som helst utbyte av A Beautiful Day In The Neighborhood.
Om ett dragplåster som Tom Hanks inte hade medverkat så är det svårt att se att A Beautiful Day In The Neighborhood skulle ha något värde för den svenska publiken, Rogers är en essentiell nyckelspelare inom amerikansk TV-historia, men utanför mycket av den amerikanska kontinenten så är Rogers långt ifrån lika välkänd.
Fred Rogers barnprogram – Mister Rogers’ Neighborhood, gick mot strömmen – sett till sina samtida motparter. Istället för att bejaka pajkastning och kommersialisering, så valde Rogers att göra ett program som kan beskrivas som en bladning mellan Beppes Godnattstund och Björnes Magasin. Ett program som – med moderna ögon, osar av pekpinne pekoral, men det är inte de löjeväckande dockorna, eller de billiga kulisserna, som var essensen av programmet. Fred Rogers person var något helt unikt. Där vi idag har ett mediasamhälle som satt upp barriärer i form av cynisk mediaträning och iskallt kalkylerande, så definierade Rogers genuinitet.
När Mike Leighs Happy Go Lucky hade premiär för ett antal år sedan, så förekom en hel del frågor kring Sally Hawkins oändligt optimistiska karaktär. Leigh, som gjort sig känd för att ha uppfunnit och förädlat engelsk diskbänksrealism, verkade ha tagit ett steg närmare det dramatiserade och stiliserade. Men Fred Rogers visar att det faktiskt existerar/existerade, livslevande solstrålar på vår jord. Det är drygt femton år sedan Rogers gick bort, men hans outtömliga entusiasm, humanitet och godhet lever kvar.
Ett stolpskott
Säga vad man vill om programmet Mister Rogers’ Neighborhood, men människan Fred Rogers är omåttligt fascinerande och beundransvärd. Därför är den här filmen i fråga mer eller mindre skandalös. Kommersiellt och massmedialt så var detta den stora chansen att sprida Rogers filosofi och medmänsklighet utanför USA, men istället så har regissören Marielle Heller valt att göra Rogers till en bifigur, som får agera som moraliskt stöd åt Matthew Rhys – totalt, personlighetslösa journalist.
Filmen må vara baserad på en artikel utav Esquire journalisten Tom Junod , och hur skrivprocessen ledde till en djup vänskap med Rogers som svarade till dennes bortgång år 2003. Det är sannerligen inget fel att välja en alternativ väg att beskåda en individs livsverk och person. De bakomliggande faktorerna till Fred Rogers driv, oändliga tålamod och styrka – att aldrig låta sig bli cynisk eller luttrad, är kanske något som inte går att besvara, därför förblir Rogers något av ett lyckligt och positivt mysterium, så att välja bort en riktigt djupdykning är konceptuellt inte fel.
Mister Rogers (Tom Hanks) meets journalist Lloyd Vogel (Matthew Rhys) in TriStar Pictures A BEAUTIFUL DAY IN THE NEIGHBORHOOD.
Urtrist Matthew Rhys
Problemet är att substitutet – vad beträffar filmens egentliga huvudperson, är en ren och skär katastrof. Att karaktärer må vara fåordiga – även osympatiska, är inget problem om regin och presentationen som fungerar som ramverk är intressant och målmedvetet, men när detta inte är fallet så blir Matthew Rhys insats till sandpapper som stryks emot sinnets mest ömma sektioner. Den fiktiva Junod är självisk, egocentrisk och brysk, processen – som är menad att sakteliga öppna upp och förändra denna karga man, påminner om de mest torftiga idéerna från Charles Dickens En Julsaga.
Sättet som Heller hanterar processen – för att göra Rhys till en hel och lycklig man, är raka motsatsen mot allt Rogers förespråkade. Där programledaren inte var rädd för att ta upp mycket mörka eller obekväma ämnen – såsom skilsmässor eller döden, så är filmens allmänna karaktärsutvecklingen på samma intellektuella nivå som valfri animerad propaganda film med Warner Brothers maskoten Snurre Sprätt. Det förekommer sekvenser som går utan på allting, vad det beträffar att behålla någon sorts professionell anständighet, så fort det ges tillfälle så försöker Heller vrida om publikens tårkanal med en polygrip, med helt. Att kasta in tårgas i salongen hade varit en mer subtil metod för att få fram en mer genuin emotion från publiken.
Heller har inte heller några som helst reservationer med att injicera moralkakor som självaste Walt Disney skulle fått magsår av. Man försöker rättfärdiga dessa gräsliga inslag genom att presentera berättelsen som om den vore en del av ett inslag i Rogers program. Problemet är att mixen mellan det färgglada pappkulisserna och de fullt realistiska miljöerna, skär sig som riktigt dålig brunsås. Det känns inte stiliserat, endast förvirrat och slarvigt.
Tom Hanks är ankaret
Där ensemblen innehåller etta antal mycket begåvade aktörer, så blir de flesta delegerade till filmens absoluta ytterkant, Chris Coopers – vanligtvis, starka karisma och närvaro dränks i sockersöt slisk sentimentalitet. Den enda förmildrande faktorn är Tom Hanks – trots att filmen gör allt för att undergräva dennes insats. Det är först då Rhys och Hanks får samspela, som filmen får något som helst liv. Hanks fångar Rogers unika personlighet och hans omänskligt höga tolerans mot allt och alla.
Och mellan varven så får vi exempel på vad som gör att Fred Rogers lever vidare som en amerikansk ikon, scenerna då Hanks iscensätter den kända dockteatern, eller Rogers terapeutiska egenskaper, är precis så rörande som man kunnat ana. Därför blir frustrationen än värre då det är just detta som borde varit filmens centrum . Att man dessutom har mage att marknadsföra filmen med Tom Hanks på affischen, samt en flask slogan – som utlovar Fred Rogers i centrum, gör sveket än värre. Den cynismen hade antagligen fått Rogers själv att fälla tårar.
Tiger Film 