Avengers: Endgame Recension

All images courtesy and copyright of Disney/Marvel Studios 2019

Summering: En helt euforisk avslutning som dräper allt motstånd…  

Gode gud… Skall man skrika och fullkomligt kapitulera ? Erkänna sig helt besegrad, överkörd, mållös och knäckt ? Känslan efter att ha sett Avengers: Endgame, går knappt att fånga i ord, den är för stor för recensioner eller allmän analys.  

Tidigare recensioner – som berört Marvel Studios filmer, har blivit till försvarstal, detta är fortfarande en av de mest utsatta genrerna då det kommer till elitistisk mobbning som jämställer Marvels filmer en sorts allmän lobotomi för samhället. 

Det är tidsödande, irriterande och rent av bedrövligt att denna typ av artiklar och krönikör fortfarande florerar ute i mediala kretsar. Det handlar inte längre om den faktiska filmen är bra eller inte, det är sorts otäckt förtids där man dömmer ut filmerna långt innan de ens har setts, dess genre räcker för att stämpla det som skräp. 

Men i och med denna recension så är det slut med att försöka förklara meriterna och det fantastiska som Marvel Studios gett oss. Elva år har gått sedan Iron Man hade premiär. För den som vill peka ut det idiotiska i hjältefigurer och deras berättelser, befinner sig på fel film – om de löst biljett till Endgame. Det är lika galet som att ställa sig längst fram på en Metallica konsert och klaga på att ljudet är för högt. För att citera Brie Larson från Captain Marvel ’’ I have nothing to prove to you…’’ 

Under de få år som Tiger Film har funnits, så har vi delat ut ett fåtal tvåsiffriga betyg.
Ett högsta betyg skall innebära något alldeles extra, en upplevelse som skakar om, berör och förblir oförglömlig. Än idag så ångrar jag inget av de maxbetyg vi satt – och det inkluderar även Star Wars: The Last Jedi.

’’Paid the cost to be the boss’’

Jag refererar alldeles för ofta till Bruce Springsteen och hans artistskap. Det må vara tjatigt, men må så vara fallet. Ingen annan artist har påverkat mig på samma sätt… Konserterna mannen från New Jersey har gjort – och gör, saknar motstycke. Och efter de mest fantastiska omgångarna så är känslorna svåra att beskriva. 

Även om Springsteens konserter bygger på total eufori, frigörelse och tröst, så kan de lämna ett massivt hål. Topparna som nås under spelningarna är en konstig alkemi som aldrig går att återskapa då man lämnar sportarenans plan. 

Efter den andra spelningen på Ullevi 2012, så berättade ett antal konsertbesökare om en slags sorg – veckorna efter spelningen. Topparna var många, men då paradnumret Jungleland – tillslut, gjorde debut – första gången efter saxofonisten Clarence Clemons död, så stod det klart att detta inte bara var en emotionell brytpunkt för publiken. 

Hela E Street Band var i upplösningstillstånd, med en tårögd Springsteen och en Jake Clemons – brorson till Clarence, som grät floder efter att ha spelat det tidlösa saxofon solot. 

Känslan efteråt kan var en av de mest besynnerliga och smärtsamma någonsin. Tomrummet, saknaden och förvirringen vägrade att släppa. Jag har ingen psykiatrisk kompetens, och inte ens de bästa forskarna – inom mänsklig psykologi, kan ännu förklara varför vi kan bli så berörda av konst, poesi, musik och film. 

High Hopes 

Men när känslostormen enbart eskalerar inom oss så sker obeskrivliga saker och ting. Jag kallade Infinity War för en fysisk påfrestning, upplevelsen var så intensiv, laddad och mäktig att den lämnade mig fysiskt utmattad. Minnet – att efteråt, ligga och flåsa på kökssoffan kommer aldrig att försvinna. 

Förväntningarna för Endgame är stora, kanske för stora… Om bröderna Russo inte levererar ännu en jordbävning – som får publiken att lyckligt stappla ut ur biosalongen, så kommer Endgame ses som en besvikelse. Vad vi faktiskt får är en film som är svår att beskriva, ett jättelikt sagoväsen, en ny standard för alla filmer som vågar kategorisera sig som en actionfilm. Vi har inte bara mottagit en jättelik final – som summerar över tio års heroiska berättelser, en filmupplevelse som jag själv aldrig kommer kunna att släppa. Detta är ett vägstopp i filmhistorien, ett ögonblick där en studio var störst i Hollywood, och där hela världen såg på och höll andan. Det är kort och gott filmhistoria som äger rum. 

Den största kritiken gentemot Infinity War var dess brist på emotionell intimitet – tydligen räckte inte fantastiska stunder mellan Elizabeth Olsen och Paul Bettany, eller för den delen Zoë Saldaña och Josh Brolin. Bröderna Russo utformade Infinity War som en tredje akt, där allting kulminerar,  och där publiken förväntas vara väl insatta i tidigare händelser. 

Anthony och Joe Russo är inte bara duktiga på att ge sina filmer ett perfekt tempo – som aldrig saktar ned eller känns för hetsigt. De har också en förmåga att förstå filmkonstens diverse byggstenar. 

Struktur och händelseförlopp är för mig tydliga indikationer på om en film är gjord med finess eller inte. Filmer vars struktur följer en alltför uppenbar mall – då man inte tar risker eller vågar leka med förväntningarna, kan aldrig mätas med dem som faktiskt vänder upp och ned på regelverket. 

Endgame borde enligt lagarna vara en ännu större explosion som river biografer och får biopubliken att springa ut med leende – lika stora som fotbollsplaner. Men efter att ha genomgått en makalös actionkavalkad i föregångaren, så antar Endgame en annan – och mer oväntad form… 

Story – Nothing Else Matters 

Berättelsen blir än mer central, den största choken och anstormningen är över. Detta är en epilog som lever upp till namnet. Den låter oss komma ännu närmare de kvarstående hjältarna, den ofta förkommande tystnaden och stillheten är poetiskt vacker. 

Dramatiken har aldrig varit såhär drabbande i en film från Marvel Studios, skådespelet är nästintill fläckfritt ifrån alla inblandade. Bröderna Russo har lyckats inspirera och tända sin ensemble, detta gör att reserverade och tysta stunder blir rena njutningar att beskåda. Laddningen och intensiteten är inte längre i stora strider, istället blir de brustna och spruckna relationerna till filmens bränsle. Endgame känns som en evolution som respekterar sin publik, ingenting får stå i vägen för karaktärsarbetet eller berättelsens framfart.   

Att Marvel vågar göra en film som bryter så kraftigt mot sin föregångare, är ett oerhört våghalsigt drag. Redan nu kan jag se ilskna konversationer ta form, argumentet att Endgame är för långsam – kommer säkerligen tapetsera internetforum de kommande månaderna. Genom att låta pulsen gå ned så tillåts filmen samla kraft, man tillfredställer själen istället för längtan efter adrenalinrusher och ren extas. 

Believe In Miracles 

Elva år och tjugo långfilmer har gett oss enorma berättelser, samt önskningar och förhoppningar från fansen, i praktiken borde det vara omöjligt att ge svar på allt och tillfredsställa. Det finns en tydlig känsla av reflektion hos både filmen och dess karaktärer. Alla uppoffringar, gångna strider och permanenta ärr, kommer äntligen fram i detta öppna forum.  

Avengers: Endgame fullkomligt slaktar de kritiska röster som menar att Marvels produktioner är ihåliga sedelpressar. Den allvarliga och mörka dramatiken som Ryan Coogler visade upp i 

Black Panther, är närvarande genom hela Endgame. Att dialog och interaktion mellan de många karaktärerna är minst lika gastkramande som den gång vi beskådade Thanos horder av rymdvarelser invadera Wakanda, är inget annat än sinnesjukt. De mest oväntade interaktioner visar upp nya sidor hos dessa väletablerade hjältar. Ingen av personerna känns som endimensionella karikatyrer som enbart målas i svart eller vitt. 

Infinity War bars fram på en hoppfullhet och gladlynt attityd, det var som en hemkomst för stadens eget sportlag som just vunnit världsmästerskapet. Insatserna var höga, men ändå inte astronomiska. Endgame är sotigt svart, sorglig och tung, alla ljuskällor har slocknat och hoppet är nästintill uträknat. Marvel-filmer har alltid varit kända för sin varma humor, men i Endgame så blir det klart och tydligt att fingerfärdigheten för att skapa dramatisk friktion är lika briljant som konsten att göra actionscener. Marvel Studios visar även upp skillnaden i genren äventyr kontra action. Endgame mer gemensamt med svepande äventyr än renodlade actionfilmer.  

Balansgången mellan det mörka och humoristiska är även den bortom all sans. Publikens hjärtan slits och skakas om – som om de befann sig i ett beskjutet stridsflygplan, samtidigt så återfinns det mer humor här än i något som komedigenren gett oss de senaste decenniet. Självsäkerheten i att kunna skratta åt sig själv – i det absurda som är en serietidningsfilm, är en unik egenskap hos Marvel Studios som visat sig svår att efterapa. Genom att blotta sina fel och logiska brister, så försäkras publiken om filmskaparnas totala kontroll och kunskap om denna fantastiska värld. 

Allt vi har sett under de gångna åren spelar en avsevärd roll här, små emotionella sidospår blir till fullfjädrade berättelser som lämnar ett stort avtryck. Där berättelsens olika sektioner kan vara enkla till ytan, så fylls varenda scen med en sådan övertygelse och passion att vad vi än stöter på blir trollbindande. 

Då rockband spelar utan förstärkare och stora scenbyggen så återstår bara musiken och artisternas talang. Genom att inte förlita sig på klyschor eller gammal skåpmat, så visar bröderna Russo upp Endgames jättelika hjärta som i sin tur slår hårdare än Muhammed Ali i toppform. 

Time flies 

Speltiden på hela tre timmar har varit hett omdiskuterad, men det handlar inte om tid utan om filmen faktiskt utnyttjar den väl. Och inte sedan Lord Of The Rings: The Return Of The King, har så mycket tid framstått så kort, i flera tillfällen önskar man att filmen aldrig skall ta slut. Från första rutan så är publiken fast i en trans som knappt släpper då biosalongens belysning slås på. 

Visuellt är Endgame fulländad. Än mer detaljrik och färggrann än sin föregångare, varenda scen är färgsprakande konst som får tittaren att sucka av beundran. Användandet av närbilder är påtagligt, Endgame filmas – likt Infinity War, helt och hållet med IMAX kameror. Med detta så uppnår man en detaljrik intimitet som visar upp det fantastiska skådespelet. Jeremy Renner och Scarlett Johansson har något aldrig varit så här bra, empatiska och kraftfulla. Men det är 

Robert Downey Jr. som helt och hållet briljerar, Tony Stark är bräckligare, mognare och framförallt mer härdad. Downey ger ett otroligt emotionellt porträtt av den tidigare skrytmånsen, numera ödmjuk och rädd. 

Ordet kraftfullt borde vara slogan för Avengers: Endgame. Filmen är ett enda långt känsloanfall, varav allt känns som ett slag i solarplexus, längden och de konstanta intrycken kunde lett till att denna motor snabbt kunde ha lagt av, men genomslagskraften kvarstår, där allting förblir ett jättelikt äventyr som bara fortsätter att ge.

’’You made ‘em laugh, you made ‘em cry
You made us feel like we could fly’’

Och som alltid så väntar en final… Att säga ett knyst om den borde vara kriminellt. Men där så börjar sinnet krackelera, alla former av hämningar slängs ut genom fönstret. Filmkonsten pressas till sin yttersta gräns. Anstormningen av glädje, hysteri och förälskelse är olikt något annat jag upplevt i en film. Mitt i denna furiösa galenskap så rinner tårarna och viljan att utbrista i ett vårskrik är nästan ofrånkomlig. 

Den enda kritiken som går att rikta mot Endgame är att man i ett tillfälle är nära på att fastna i en narrativ struktur som inte är lika innovativ och vågad som resten av filmen. Detta rättas till med hjälp av den tredje akten som med nöd och näppe styr undan berättelsen från fallgropen som är förutsägbarhet. Logiska luckor finns det också, men i en film med talande tvättbjörnar och flygande farbröder med gigantiska hammare, så är detta lika befängt att påpeka som att friterat smör har en hög kolesterolhalt. Och för den som inte har sett och minns de tidigare äventyren, har en potentiellt väldigt svår film att förstå i alla dess detaljer. 

’’En film som aldrig kommer igen…’’

Där Infinity War lämnade mig matt, så är känslan då jag lämnar salongen denna gången inte ens möjlig att beskriva i ord. Urladdningen och den ostoppbara kraften som är Avengers: Endgame antar en gudalik form som inte kan – eller bör, beskrivas i hyllningsord eller skyhöga betyg. 

Vad som händer härnäst vet jag inte… Kanske visar det sig att Endgame är en ny The Last Jedi – en film som slukas av hat och ilska. Men det är inte mitt jobb att förutse eventuella reaktioner. Efter tre timmar av oförglömliga scener, perfekt humor och en final som är större än allt annat vi sett, så finns det inget annat att säga än att jag är för knäckt och förstörd för att att ens inse att jag mycket väl kan ha bevittnat något historiskt. 

Jag får någon otäck känsla att Marvel Studios kanske aldrig kan göra något liknande igen. Konsten att summera tio års berättelser, med sagor utan dess like, som dessutom vuxit och nu blivit fulländade, går inte att göra om. Avengers: Endgame saknar motstycke inom sin genre och står som herren på täppan över allt annat. 

Betyg 10/10   

Tag Recension 

0032

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: En fruktansvärt juvenil och ensidig skräphög till film.  

Alla filmer förtjänar en ärlig chans. En av världshistoriens mest kända advokater Jacques Vergès,  sade alltid; att vem som än står anklagad så förtjänar denne en advokat. Nu är filmkritik inte ens en tusendels promille så pass relevant eller betydelsefullt som faktiskt juridik där det kan handla om liv och död. Men man kan i alla fall rätta sig efter tanken, att vad som än skall bedömas, så skall det faktiskt få en uppriktig chans. 

010

The Game 

Tag påstår sig vara baserad på verkliga händelser – där ett kompisgäng ifrån Spokane,Washington fortsatte att bedriva en yttest avancerad vision av kull, en lek som pågår än idag. Marginalen för justeringar och överdrifter, som filmskaparna åkallat, är inte precis måttlig, om ens en tiondel av det som sker i filmen är sant, så kan jag med handen på hjärtat påstå att rymdstationen dödsstjärnan från Star Wars snart befinner sig ovanför Göteborg. 

Om Tag enbart hade tummat på verkligheten så hade det i förlängningen inte spelat någon större roll. Filmen marknadsförs som ”en vuxenkomedi” och inte en dokumentär. Att man lyckats hampa sig fram till en så kalls R-Rating – som i USA innebär att ingen under 17 år som ej ackompanjeras utav en myndig tillåts se filmen, måste ses som någon sorts ironi. Tag försöker i början av filmen dra någon filosofisk ramsa att man slutar vara barn då ungdomliga lekar såsom kull upphör. 

0022

Fools On The Hill 

Vad man dock glömmer bort är att skillnaden mellan att vara barnslig och ha barnasinnet kvar är densamma som mellanrummet mellan en bil och en släpvagn. Det beteende som uppvisas utav samtliga av filmens karaktärer är inte bara infantilt, det är rent imbecillt. Om 17 års gränsen applicerades på någon utav filmens diverse karaktärer så skulle de behöva bli tvångsintagna på ett dagiset i minst tjugo år. Att komedier ofta låter sina huvudpersoner agera mot all form av rationalitet är en sak, men hela den här samlingen jubelidioter saknar till och med självbevarelsedrift. 

Efter de fruktansvärda upplevelserna med Game Night och Blockers så hoppades jag på någon sorts nåd inom genren ’’fräck komedi’’, mer tragiskt än de två exemplen tycktes vara en fullkomlig omöjlighet. Men nu har Tag lyckats ta priset som årets minst intelligenta film i nästan alla kategorier. 

0131

’’I’d rather be with an animal’’

Vartenda skämt baseras på ett koncept som innebär att det är hysteriskt roligt se korkskallar – som skall föreställa vuxna människor, göra sig till åtlöje. Att se Ed Helms och Jake Johnson slå ihjäl sina karriärer har jag svårt att höja ögonbrynen över, men hur Jon Hamm har lyckats sjunka ned till denna bottennivå är faktiskt uppseendeväckande. Tidigare en av TV världens bäst betlada skådespelare, så har nu Hamm behövt se sig degraderas till en femte klassens skådespelare – som likt andra TV stjärnor aldrig fick karriären att lyfta efter slutet på sin succéserie. 

Hamm spelar här chef för ett medelstort företag inom läkemedelsindustrin, hur en så uppenbart lågt begåvad person ens skulle kunna få in foten på en konkurs drabbad korvkiosk, är ett mysterium.  

Vem som än presenteras genom filmens plågsamma 100 minuter, så delar alla egenskapen att vara den typ av dårfink som får mig att överväga att bli eremit och isolera mig från omvärlden. Isla Fisher och Jake Johnson är så påfrestande att en allvarlig brasklapp med hälsovarning borde klistras på varenda affisch för filmen. 

0091

Inte ett skratt så långt ögat kan nå

En komedi utan vare sig humor eller skratt borde vara lika illavarslande som en båt med ett par rejäla hål i sig, Tag har tagit sig ned på den absoluta botten då det kommer till minst antal skratt per minut. Precis som Blockers så är själva slutpoängen för skämten alltid vulgära. Det är så snustorrt att det varken går att skratta åt eller med filmen, man kan bara lägga händerna i ansiktet och kvida. 

Antalet gånger man passerar dålig smak eller ens sunt förnuft är så många att man tappar räkningen.  Och mycket mer än så känns onödigt att tillägga, den enda aktör som kommer undan med någon sorts heder i behåll är Jeremy Renner, förvisso är karaktären lika omogen och osympatisk som resten av dessa pajsare, men Renner får i alla fall visa upp sina fysiska förmågor i ett par oväntade actionscener. 

Det enda riktigt positiva med Tag är att den visas i en perfekt tempererad salong, i den nuvarande värmeböljan är det en ren välsignelse, om bara projektorn inte var funktionell så hade det varit en ganska trevlig stund. 

Betyg 1/10     

Wind River Recension 

0011

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment

Det tenderar att ibland kännas som ett förlängt avsnitt av Veckans Brott. Om Leif GW Persson hade medverkat med ett jaktgevär så hade jag inte blivit helt förvånad. Man får bortse från att Wind River flera blir o-orginell och istället fokusera på de starka spänningsmomenten och den vackra estetiken. 

Berättarelementen känns igen, samma sak med de isande temperaturerna och det snötäckta landskapet. Wind River är tillräckligt effektiv och spännande för att kunna jämföras med en måltid på en kedjerestaurang, det smakar bekant, hyfsat men aldrig makalöst.

0021

Frozen River 

Det borde snart bli en helt egen genre, mordmysterium och otäckheter i amerikanska småstäder, gärna täckta av snö och stora skogar. En av förra årets absolut bästa filmer – Three Billboards Outside Ebbing Missouri, har förvisso ingen snö men konceptet med ondskefulla ting under ytan på småstaden känns igen även i Wind River. Bröderna Cohens Fargo är såklart alltid filmen att jämföra med. Manusförfattaren och regissören Taylor Sheridan har tonat ned de värsta vändningarna från hans tidigare manusarbete med thrillern Sicario och således också lugnat ned den något stereotypa bilden av landsbygden från Hell Or Highwater, här är berättelsen klart tydligare och mer stillsam där enbart ett fåtal karaktärer får stå i centrum.

Hela filmens struktur och de kval personerna får genomlida har setts förut, ibland tenderar själva kriminalhistorien att likna något ur SVT programmet Veckans Brott, det är långt ifrån något originellt brott som skall lösas.

Därefter kan man misstänka att filmen borde ha lagt mer krut på sina karaktärer. Elizabeth Olsen och Jeremy Renner är båda solida men inte självlysande, de kval och svårigheter de möter känns simpla och långt ifrån intressanta.

Den livströtte skogsvakten spelad av Renner blir en ganska menlös tyst gestalt som har ett tydligt rättspatos. Olsens oerfarna FBI utredare stannar också vid att bara vara en beståndsdel – kontra en person man kan fästa något som helst intresse vid.

0031

’’The river is dry’’

Själva avslutet eller snarare avslöjandet är tafatt, det känns som om lite av den inneboende mystik som filmen besitter helt slängs bort för en avslutning som knappt kan kallas för godkänd.

Winder River må ha typiska berättarelement och karaktärer för sin genre, men vad som lyfter filmen är spänningsmomenten som är både intensiva och snyggt utförda. Vid ett tillfälle lekar Sheridan med klippningen och gör den – narrativt, torra upplösningen till något väldigt nervpirrande. Det når inte upp till den där omtalade sekvensen på motorvägen i Sicario men Sheridan har en uppenbar förmåga att göra simpla skottlossningar till något riktigt intensivt.

Och de helt fantastiskt vackra miljöerna med kritvit och tjock snö fungerar alltid – trots att vi har sett det förut.

Wind River känns som en glorifierad kioskdeckare där ett välkänt mönster ständigt följs. Utan sina snyggt genomförda spänningsmoment hade betyget behövt sänkas avsevärt.

Betyg 6/10 

Arrival Recension

003

Om expert regissörer vore piloter, skulle de kunna landa ett plan under vilka omständigheter som helst likt Chesly Sulenberger. Denis Villeneuve å andra sidan har i och med Arrival cementerat sig som en klåpare som verkar oförmögen att landa ett modellflyg på Arlandas största landningsbana.

Pulversås

Arrival må inspireras av klassiker som Närkontakt Av Tredje Graden och Världarnas Krig. Ingredienser som rymdvarelser och uppkommande domedag borde kunna bli en enastående  huvudrätt.

Den sammansatta produkten liknar mest en tragisk pulversås med tillhörande pulvermjölk.

Uttråkning i kvadrat 

Villeneuve väljer at berätta Arrival genom olidligt segt tempo och karaktärer som framstår som suddiga skuggor. Amy Adams språkvetare samt Jeremy Renners helt o-trovärdiga fysiker förbli   sina yrkesroller med vad allt det innebär i form av schabloner och klichéer.

Det är länge sedan jag känna mig så uttråkad och rent frustrerad av en film som borde kunna förföra utan några vidare problem. Villeneuve lyckas varken skapa spänning eller mystik i en enda ynklig sekund. Bilderna av det stora monolitiska skeppen förblir lika sterila som en flaska handsprit.

Lost In Translation med Aliens 

När filmen slutligen går in i sin andra akt känns det som att Lost In Translation sätter sig på en rymdfärja rakt in i solen dock utan ådra kvalitéer. För den som förväntar sig något storslaget eller grandiost får lång näsa. Vi skulle lika gärna kunna döpa om filmen till Italienska för rymdvarelser. Att se Amy Adams krafsa på en whiteboard i oändlighet känns som ett muterat aprilskämt som inte vill dö ut.

Kalkonmiddag

När väl säcken skall stängas så får vi en hel kalkonfarm i famnen. Arrival skulle utan tvekan kunna mata hela förenta staterna denna kommande Thanksgiving. Filmens slut och vändning hör till det mest patetiska jag någonsin sett, det för tankarna till de där riktigt usla Arkiv X avsnitten som gick undangömda kring småtimmarna.

Det måste vara något slags rekord att lyckas självsabotera hela tre filmers klimax. Prisoners förvandlades till en skrattretande BBC deckare av sämsta sort. Sicario vreds om till action filmen Commando med Arnold Schwarzenegger.

Arrival känns som Independence Day Resurgences perfekta partner. Det är bara att ta fram tranbärssylten och bjuda in hela kvarteret till en kalkonmiddag av första klass.

Betyg 1/10