Etikettarkiv: J.J Abrams

Rogue One: A Star Wars Story Recension 

Publicerad den av

026

That’s not a moon, it’s a tour de force… 

Efter alla turer med re-shoots och stort hemlighetsmakeri, känns det lika livsavgörande för Kathleen Kennedys ’’nya’’ Lucasfilm som när The Force Awakens anlände för ett år sedan. Alla inklusive Lucasfilm/Disney känner fortfarande av ängsligheten från den tiden Star Wars var lika kul som ett getingbo över sängen. Rogue One måste bli strålande, till och med genial, visa vart skåpet skall stå en gång för alla. Och för att citera barnboksförfattaren Eva Bexell; så är Rogue One en buffé i ek, stor som dödsstjärnan själv, så stor till och med att dess största svaghet blir skalan som leder till ett marginaliserat utrymme för karaktärerna.

Fördärvande vackert 

Sedan den första stillbilden med samlad ensemble visades upp har en sak stått helt klart…

Rogue One skulle bli en vacker film. Den där otroliga ensemblebilden fick mig att springa cirklar runt kvarteret. Regissören Gareth Edwards som alltid haft en oerhörd känsla för bildkomposition har satt ihop den stiligaste Star Wars berättelsen någonsin.

Enorma landskap blandas upp med vyer och grandiosa rymdskepp. Det framkallar så mycket rysningar att jag känner behovet att greppa en yllefilt och värma mig. Trots att filmen fullkomligt bombarderar med mäktiga bilder så blir det aldrig svulstigt eller klumpigt. Att inte se Rogue One på en rejäl bio är som att behöva beskåda Picassos Guernica i frimärksformat.

Mörk och smutsig 

I en hård och karg introduktion står det klart att detta inte är ännu ett matiné äventyr med rötterna i Buck Rodgers och Flash Gordon. Istället tittar man på Tarantinos Inglorious Basterds och Sergio Leones enorma Once Upon A Time In The West. Edwards ger oss en mörk och hård insyn i ett universum som ofta kallas ensidigt banalt med sin enkla uppdelning i ljust och mörkt.

Rogue One fortsätter i Force Awakens fotspår med fysiska kulisser och platser. Man blir förförd direkt och luras in i ett kaninhål som inte har någon återvändo. Den här världen är smutsig och jordnära. Man hänförs över allting, ljussättningen, kompositionen…

Produktionsdesignen spelar i precis samma liga. Den nya Death Trooper soldaten är en fullkomligt skräckinjagande gestalt.

Det är till och med så mångfacetterat och engagerande att jag bollar med den oförlåtliga tanken om inte Kathleen Kennedy borde godkänna en remake av A New Hope med Rogue One’s sanslösa känslan för estetik och detaljer.

En kärlekshistoria 

Gareth Edwards är precis som J.J Arbrams helt förälskad i den här världen. Edwards tidigare kända brister som regissör – brist på fokus och intresse för berättandet, är som bortblåsta när han vandrar in i ett universum som många kategoriserar som större än livet.

Det finns en sådan värme och entusiasm i samtliga av Rogue One’s scener. Även de gångerna då Edwards tangerar att överdriva med referenser eller vinkningar till tidigare filmer, går det att förlåta i och med den oerhörda passionen som flyter genom filmens celluloidådror. De mer nostalgi prövande stunderna kommer förmodligen splittra publiken, ett läger kommer se dem som överflödiga och för andra blir det total nördextas, för min egen del faller jag i den andra kategorin. Vissa framträdande framkallar andnöd.

God men för marginaliserad ensemble 

Vi får en ensemble – som förutom en katastrofalt överspelande Forest Whitaker, är lätt att tycka om. Felicity Jones ger Jyn Erso en stenhård yta med ett mycket ömtåligt inre som hon balanserar strålande. Diego Luna ger en dubiös och mångfacetterad rebellkapten i Cassian och ger för första gången någonsin i en Star Wars-film en hjältekaraktär med en mer realistisk moral än ont eller gott.

Donnie Yen och Wen Jiang får stereotypa karaktärer men är oerhört sympatiska. Alan Tudyk som K-2SO kan bara beskrivas som genial och är förhoppningsvis en framtida klassiker, K-2SO stjäl varenda scen och får mig att säga ’’jag vill ha en’’.

Nu skall måste det tyvärr sägas att karaktärsgalleriet är filmens stora svaghet. Och då inte porträtten utan mängden tid.

För även om vi får superba aktörer och välskrivna figurer så är Rogue One så enorm i sitt spektakel att karaktärerna får spela andra fiol. Det är egentligen ett gott tecken då man finner sig att önska minst en timme till av en film, men samtidigt känns det synd att såhär starka personer inte får mer utrymme och svängrum.

Ben Mendelsohns skurk inger till en början hopp om något helt extraordinärt men det två mycket snabba timmarna tillåter inte Orson Krennic att växa till en mytomspunnen legend som tex Kylo Ren.

Det är synd då Star Wars nu börjar innebära rejält välgjorda porträtt från både författare och aktörer.  Sedan förekommer såklart de vanliga skutten i logiken. Det är dock inte alls lika långsökta som vissa av The Force Awakens slumpmässiga sammanträffanden.

En helt obeskrivlig final 

Men en Star Wars upplevelse är i slutändan om scener som får publiken att tappa hakan och skrika halsen ur led. Och återigen blir det fullträff för Rogue One.

Jag står mållös inför de otroliga uppvisningarna i rymdkrig och markstrider. Det är full ös från början till slut. Det finns en puls här som slår som ett nyfött hjärta. Finalen är fylld till bredden med grandiosa datoranimationer men känns trots det närvarande och medryckande. Det finns inga ord för den sista tredjedelen. Man måste ta fram alla superlativ bomber och granater i världen för ens närma sig en vettig beskrivning.

Det är på gränsen till glädjetårar. Det saknar motstycke och är utan tvekan en av de mäktigaste stunderna jag upplevt på en bio. Det är som någon galen rockkonsert med Pearl Jam eller Bruce Springsteen där de startar om sitt mest tokiga extranummer igen och igen.

Rogue One är långt ifrån felfri eller perfekt. Jag hade önskat mig än mer djupdykningar i Jyn,Krennic och övrig ensemble, och att filmen var minst trettio till fyrtio minuter längre. Det finns inte många gånger jag haft ett behov av mer av allting i en film.

Flera kommer säkerligen avfärda Rogue One som ihålig och fattig samt sentimental i sin nostalgi. Men en film som får mig att gapa som en fågelholk och vilja dra på mig en Stormtrooper dräkt måste ha gjort något stort känslomässigt.

Jag skrev för en tid sedan en artikel om hur min första Star Wars film – Return Of The Jedi inte gav de bästa förutsättningarna för en livslång Star Wars kärlek. Trots det har originaltrilogin ändå levt med mig, varenda replik är som ett födelsemärke. Men i och med Force Awakens och Rogue One slutar Star Wars vara barnminnen och blir istället något stort som alltid kommer vara med mig…. always….

Betyg 9/10 

Bäst: Den visuella biten som helt fördärvar själar i sin skönhet och finalen,finalen,finalen och återigen finalen.

Sämst: Att hela karaktärsgalleriet får se sig besegrat av filmens enorma skala.

Fråga: Kommer någon kunna undvika glädjetårarna ?

Årets Skiva 2015 

Publicerad den av

image3

Iron Maiden lovade inte gott innan de släppte sitt senaste album The Book Of Souls. Singelspåret Speed Of Light var och förblir kasst, sångaren Bruce Dickinson kämpade fortfarande mot en eländig cancer i munnen, de såg ut som om den sträckan av briljans med A Matter Of Life And Death och Dance Of Death skulle få sitt slut. Men skivan de här gamla rockrävarna skulle presentera lade sig i samma fålla som deras tidigare grandiosa uppvisningar i otroliga melodier och episka kompositioner.

Den makalösa öppningen med If Eternity Should Fail påminner om filmregissören David Leans största ögonblick. Andra spår är makalösa med stora orkestrar,stråkar och spellängder på över tio minuter.

Mycket känns såklart igen, den aggressiva galoppen är en del av Iron Maidens ryggrad samt de lugna och suggestiva öppningarna. De största ögonblicket sker dock i mästerverket The Red And The Black där bandet närmar sig sina största stunder från 80-talet och överträffar dem. Mellanpartiet där Smith,Murray och Gers slaktar sina gitarrer är så grandios att jag måste sätta spåret på upprepa för den närmsta framtiden. Tears Of A Clown är bandets vackraste och sorgligaste text och en stor uppvisning lyrik.

2015 känns som ett bedrifternas år, J.J Abrams återupplivade Star Wars, Fallout 4 kom ut i tid och slutligen så visade Iron Maiden att de fortfarande är värdiga att kallas världsbäst.

Star Wars The Force Awakens Recension 

Publicerad den av

090

Det är måhända inte perfekt, men det är bitvis så makalöst att man inte kan undvika att bli rörd. The Force Awakens är ett mästerverk i sin genre och den kanske bästa filmen i serien. 

Osannolikt är det enda ordet som ringer i huvudet efter att den sjunde Star Wars filmen nått sitt slut. Osannolikt bra,smart,snabb och magisk. Det här är en triumf av sällan skådat slag. Detta är vad en modern Star Wars borde varit från början.

Så mycket kunde ha gått fel, Star Wars har inte varit bra sedan 1980 då kolossen Empire Strikes Back slaktade motståndet. Men sedan vet vi vad som hände, att nämna Ewoker,Palpatine och ’’NOOOOOO’’ bör räcka för att summera varför serien blev till en härdsmälta.

Lightspeed hastighet 

Personligen kändes ingen av de två uppvisade teaser trailers särkilt intressanta eller frustande häftiga. Den sista trailern undvek jag helt. Men det tar bara ett par sekunder innan all den där kaxiga reservationen kapitulerar. The Force Awakens är en film som helt bygger på kontext och helhet. Redan från första rutan är det fullt ös. Allt som kan stavas till flamsig flums-politik eller racistiska stereotyper som Jar Jar Binks är som bortblåsta. Istället bjuder regissören J.J Abrams på rafflande action,humor och ett hänsynslöst snabbt tempo som aldrig tangerar i att kännas flåsigt eller stressat. Andningspauserna kommer i bedårade vackra bilder som förmedlar sådan stillhet och tyst reflektion, att man tappar andan flera gånger. Att filmen också är klart brutalare än tidigare delar bidrar till en modernare och hårdare känsla.

Rätt nostalgi

Det är också modigt hur Abrams helt låter bli att spela på överdriven nostalgi. Visst finns det vinkar och påskägg för de som ser Star Wars som en världsreligion, men det spårar aldrig ur eller blir krystat förvrängt som den gången Martin Campbell skulle distansera och vrida om James Bond klichéer och normer i Casino Royale.

Vackert och stillsamt 

Den pågående debatten om analogt och digitalt – något som filmen starkt tog ställning med innan premiären i och med starka uttalanden om analog film och praktiska specialeffekter, blir också irrelevant då jag knappt hinner tänka på om det rullar celluloid eller ett och nollar i kamerahuset, det är så medryckande att jag helt förlorar mig i världen och tempot, något som nästan aldrig sker dessa dagar. Om filmen mår bättre eller sämre av sina analoga kvalitéer är svårt att säga. Det enda som kan konstateras är att den är vacker rakt igenom. Ralph McQuarries rustika och fagra former görs om, uppdateras och förnyas i suveräna miljöer, grandiosa rymdskepp och häpnadsväckande vyer.

Marvel ton och humor 

Någon tid till tråkig utfyllnad finns inte, varenda scen sitter stenhårt självsäkert. Bara ett par få minuter in i filmen vill jag inte att äventyret skall sluta. Filmen har begåvats med en sådan värme och hjärtlighet att det är omöjligt att värja sig. Det ges också plats för en bra dos välbehövlig humor, som ibland kanske förekommer en fyndig replik för mycket, men som mycket annat som kan ifrågasättas i The Force Awakens trampar Abrams ned dem med en AT-AT fot.

Filmen hämtar mycket från Disneys andra framgångssaga Marvel. Tonen och känslan är inte helt olik den i Guardians Of The Galaxy. Det är lättsamt utan att bli glättigt och samtidigt mer emotionellt och medryckande än någonsin. Abrams lyckas till och med att undvika att låta – den för mig något fåniga roboten BB-8, att fungera.

Överdrivna prestationer och en makalös fiende 

För även om det finns problem, till och med så mycket att det kan fylla en A4-sida så glömmer jag snabbt bort dem i filmens entusiasm och skaparglädje. Daisy Ridley och John Boyega är båda två något för överspända och överdrivna, Oscar Isaac däremot briljerar genom att vara empatisk och självsäker i rollen som Poe Dameron. Det gamla gardet beståendes av Ford och Fisher är en ren nostalgi njutning. John Williams integrerar snyggt och diskret de legendariska tonerna från original trilogin och orsakar så mycket rysningar och gåshud att jag nästan börjar skaka.

Adam Driver som filmens primära antagonist är fullkomligt strålande. Kylo Ren kan mycket väl vara en av de bästa skurkarna jag sett på åratal. Med en obehaglig röst, en ljussabel som låter som ett monster och en eldig aggressivitet är Ren en helt superb som skurk. Ännu bättre blir det av att skaparna valt att nyansera figuren och inte låta honom dras ned i det klassisk träsket av ont mot gott, eller svart mot vitt.

Emotionell action

När det kommer till actionsekvenserna bjuds det på än mer välbehag. Från den explosiva öppningen till filmens klassiska klimax känns ingenting överdrivet eller tråkigt, något som flera klimax i storbudget filmer har fallit in i den senaste tiden. Abrams håller igen och låter karaktärerna och historien sitta längst fram. När ljussablar och rymdskepp flyger över hela filmduken finns det en emotionell tyngd i det. Allt lättvikts tjafs från den groteska prequel trilogin – som den värdelösa och oengagerande striden mellan Yoda och Kejsare Palpatine är oskadliggjord och begravd.

Bitvis långsökt och fler frågor 

Nu är det dock ganska långt ifrån att vara utan fel eller brister, som nämnt är både Ridley och Boyega långt ifrån perfekta i sina roller, storyn tappar i vikt och styrka mot slutet och hade mått bra av ännu mer kraft. Sedan finns det flera tillfällen då det blir en smula för mycket av allt det där goda. Storyn tar också en hel del kliv som kräver överseende, flera händelseförlopp känns något långsökta.  Jag kan också tycka att filmen lider av samma symtom som Abrams Star Trek-uppföljare Into Darkness, flera gånger vandra filmen i identiska spår med sina föregångare och känns lite pliktskyldig i att emulera klassiska sekvenser. Sedan får vissa karaktärer för lite speltid, något som är synd då nästan hela persongalleriet är fulländat. Vi lämnas också med fler frågor än svar, men här känns det varken inkomplett eller frustrerande, jag kan personligen inte vänta på att få se den här berättelsen blomma ut i de kommande två uppföljarna.

En otrolig helhet som inte går att värja sig för 

Men alla invändningar känns irrelevanta när väl eftertexterna rullar. Abrams har styrt upp skeppet som låg nära att helt kapsejsa – även om resan inte alltid körs i första klass, så är det slutgiltiga målet fulländat. I lite över två timmar bjuds vi på en resning, käftsmällar, rysningar och ren briljans.

Vi har väntat så länge, men för första gången någonsin kan jag verkligen börja förstå varför Star Wars har förändrat och format människors liv. Det finns för mycket att analysera och hylla, men det skulle bara förta överraskningen och spänningen. Att gå in utan att ha fått varenda sekvens nedskuren och nedkörd i halsen veckor innan, bidrog till en av de bästa upplevelserna jag någonsin haft på en bio, gå in så nakna och ovetandes som möjligt. Det är kort och gott otroligt……otroligt.

Betyg 9/10 

Bäst: Värmen,tempot,humorn, fyndigheten, Kylo Ren och slutligen Harrison Ford.

Sämst: Vi kunde ha fått ett kraftigare klimax.

Fråga: Kan det egentligen bli bättre än såhär i sin genre ?

034

Spring omedelbart till biografen. 

Tre fantastiska år

Publicerad den av

DSC_0159

Det är knappt 48 timmar kvar tills vi svenskar får se vad Lucasfilm och J.J Abrams släpper loss från sitt hårda koppel. The Force Awakens är förmodligen årets största film, kanske den största någonsin. Förväntningarna har aldrig varit högre. Jag skrev för en tid sedan om mina egena reservationer kring filmen – att vi borde vara försiktiga för att undvika ännu fler krossade hjärtan och livströtta själar, som den gången Jar Jar Binks brände ned all heder och oskyldighet i världen.

Man kan vara hur cynisk som helst kring Star Wars. Det är mer än något annat ett märke, inte helt olikt godiset M&M eller sportföretaget Addidas. Stormtroopers är inte en ondskans soldater utan en global ikon som stått modell för så mycket parodi,hyllningar och referenser att den ursprungliga karaktären helt försvunnit.

Men den här gången orkar jag inte bittert eller överlägset arrogant bryta ned filmserien, istället vill jag tacka Disney och Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy.

För vad som än händer om ett par timmar, så är det egentligen inte ens jämförbart med de tre fantastiska år av förväntan och spänning som vi fått uppleva sedan uppköpet utfördes år 2012. Varenda liten stavelse som skrivits, alla spekulationer, samt hoppet – om en räddning har varit otroligt. Att se en bruten och liten tingest – som den sönderskjutna och giftiga serien George Lucas lämnade oss med, resa sig som fågeln Fenix ur askan har varit fantastiskt. Star Wars har för första gången på årtionden känts nytt,spännande och roligt.

Att bygga upp en serie som inte tagit ett friskt andetag sedan tidigt 80-tal är häpnadsväckande stort. Att jag finner mig själv leta efter avlagda replikor av ljussablar på EBay från den numera stendöda tillverkaren Master Replicas är i sig en stor framgång. Star Wars har alltid varit bra i mina ögon men långt ifrån religon. Men det senaste året har varit en euforisk glädje att bygga upp vår samling av film memorabilia med Star Wars som en av hörnstenarna.

Så jag vill ta återigen understryka min tacksamhet för de här tre åren av förväntningar, restaurering och gemenskap som Disney och det omgjorda Lucasfilm gett oss. Snart är det dags.

Ett nytt hopp

Publicerad den av

James Bond har gjort sin entre och utgång. Nu finns det bara en jätte kvar. Nu fokuseras alla ögon  på årets kanske största och viktigaste film. Förväntningarna känns babyloniska, om J.J Abrams inte levererar en film som skriver om regelboken för filmhistorien kommer besvikelsens giljotin falla. Mark Hamill sade det själv för ett tag sedan – ’’det är bara en film’’. Det har inte hjälpt, filmen har växt sig till ett okontrollerbart monster, jag tror inte jag skådat något liknande på många år.

Att en film – vars serie inte varit relevant sedan trettio år tillbaka, har lyckats nå dessa frenetiska nivåer är i sig en otrolig bedrift av Disney och deras nyförvärv Lucasfilm. Den välkända ’’hype-maskinen’’ slår på alla sina cylindrar och spottar ur sig eldslågor högre än den där elgitarren från Fury Road, analytiker och experter talar om otroliga 600 miljoner dollar som avstamps inkomst. Det känns som att de enskilda förväntningarna kan gå in i ’’light-speed’ när som helst.

Att Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy lyckats bygga upp en miljö där Star Wars fanatiker inte behöver stå i skamvrån och skämmas över repliker som; ’’We’re out of rockets sir’’, ’’Sith lords are out speciality’’ och… Ja, vad som helst från George Lucas stapplande klumpighet är i sig en fantastik sak.

De enda goda minnen jag kan ta med mig från Lucas tragedier är den makalösa atmosfär alla ni entusiaster bildade inne på den där trånga biosalongen för tio år sedan i och med Mörkrets Hämnd, klockan 00.01 i Maj 2005. Filmen startade, musiken dundrade och sedan fick vi uppleva en ångest så djup och förödande att ett evighetsmaraton med Det Sjunde Inseglet hade känts som ett mer lättsamt och underhållande alternativ.

Till alla er som fått ut det minsta av nöjen ur George Lucas avskydda 2000-tals filmer, så avundas jag er livsglädje och entusiasm. Det är något cyniker och skeptiker som jag själv skulle må bra av.

Star Wars känns för första gången på väldigt länge fullt relevant. Alla de där Kenner figurerna vi spenderade allt vårt ekonomiska kapital kan återigen betraktas med stolthet. Brittiska Amazon har idag sålt slut på Stormtrooper-rustningar. Nya licenser har getts ut, Hong Kong baserade figur-företaget Hot Toys vräker ur sig oerhört genomarbetade alster, amerikanska replika-företaget Anovos erbjuder alla typer av kostymer från en galax långt borta. Förväntningarna är lika sprickfärdiga som ett o-mjölkat kojuver. Vi börjar komma till den punkt att vi kan jämna biografer med marken med en enda gnista, stämningen är så hög explosiv.

Själv känner jag mig lite trevande när det kommer till att göra trampolin hoppet ned i den hype-pool som är The Force Awakens. Jag har som alltid undvikit den senaste trailern. Men de få glimtar vi fått i den första aptitretaren och den något mer fylliga andra trailern lämnar mig konstigt oberörd. Enbart rollvalet av Gwendoline Christie som Captain Phasma får mig att nicka belåtet

Även om Abrams,Kennedy och önskar göra filmen till ett motgift mot de mardröms framkallande delarna episod 1-3, så blir jag inte såld, hur mycket jag än försöker. Den smetiga digitala tonen som serien dragits med sedan 1999 är kvar, scenen ur den första trailern där John Boyega dyker upp som i gubben i lådan ser inte klok ut och skurken Kylo Ren ser identisk ut med Darth Revan – skurken från spelstudion Biowares första spel epos Knights Of The Old Republic. Ingenting ser direkt uselt ut men det saknas kraft och sylvass egg för att verkligen få mig att börja göra djupa bugningar av beundran.

Det kan bero på att jag inte uppskattat en enda sekund av sagan sedan höjdpunkten Rymdimperiet Slår Tillbaka, att jag upplevt snarlika (Avatar år 2009 kommer nära) förväntningar och fått dem mosade av hemskheter som Spider-Man 3 och Indiana Jones 4. Den självsäkerhet flera av de närmast religösa fans uppvisat i och med det publicerade materialet är skrämmande lik de naiva illusioner som den numera ökända Det Mörka Hotet byggde upp. Se följande klipp för att se vad jag syftar till.

Jag är såklart i molekylär minoritet här. Det känns som om världen redan bestämt sig. Den sjunde delen i den här tidigare banbrytande filmserien är det häftigaste sedan elden upptäcktes. Det borde inte kunna bli så illa som podracing, kass romantik eller mögligt skådespel……. eller ?

No trying this time around……