Victoria & Abdul Recension

Publicerad den 20 september, 2017 av bosstime55

Det är lite mysigt, bitvis intressant och så har vi en Judi Dench som alltid levererar suveränt skådespel. Men bortom den där lite försynta ytan återfinns schabloner och ibland till och med ren rasism. Om det inte vore för Dench skarpa rolltolkning så hade betyget behövts tas ned rejält.

Stephen Frears är lite som en brittisk Woody Allen, i alla fall då vi ser till produktionstakten. Frears verkar fullkomligt spotta ur sig filmer som alla bär gemensamt DNA. Det är väldigt brittiskt med torr humor och gärna en veteran i huvudrollen som Meryl Streep eller Helen Mirren. De har oftast en liten dramatisk ådra som är precis tillräcklig för att filmen skall kunna kännas lagom intelligent.

Precis som en engelsk frukost så vet man att vita bönor, korv och ägg kommer att ligga på tallriken. Sannerligen gott mellan varven men ganska tjatigt om det skulle vara det enda alternativet på menyn.

Platta filmer

Frears filmer lider definitivt av denna ensidighet. Det här lite tafatta sättet att göra filmen kändes redan av i The Queen från 2006 som fegt och trött. Den mycket hyllade Philomena (även den med Dench i huvudrollen) var så tillrättalagd och fånigt proper att jag snabbt började harkla mig för att få bort irritationen i halsen.

Florence Foster Jenkins var än mer platt och utvecklad för att Meryl Streep skulle kunna försvara sitt Oscarsrekord. Frears verkar ha någon fascination kring att porträttera mycket förmögna personer, gärna i maktpositioner. The Queen kan nog kategoriseras som en av de minst uppseendeväckande filmerna kring kungahuset i England, förutom det syrliga porträtter av Prins Philip så är det inte mycket att faktiskt höja ögonbrynen över.

Även nu tar man med sig denna snälla blick över monarkin, drottning Victoria framställs som en resonlig och för det mesta sympatisk person, detta trots att hon styrde över ett imperium som mer än gärna koloniserade och tog kontroll över stora delar av världen. Ett par gånger påpekas detta genom skådespelaren Adeel Akhtar – som får spela något så spännande som en kuli som skamset får sova på golvet och lyfta väskor.

Pratglad försäljare

Huvudpersonen Abdul Karim som blir en mentor och god vän till drottningen, framställs ofta naiv och påfrestande pratglad. Trots att Victoria bedömer honom som både intelligent och ärlig, så får vi i publiken aldrig riktigt se prov på detta. Abdul framstår som en jobbig gatuförsäljare som till varje pris måste prata in sig.

Det här ganska slapphänta sättet att porträttera filmens karaktärer går så långt att Frears inte verkar ha större problem att ge en helt galet överdriven version av Skottands befolkning. När Dench och hennes entourage drar upp till slottet Balmoral, är det första vi möts av en totalt försupen herre som spelar säckpipa och en annan som dansar likt en besatt.

Bara för att en film utspelar sig i en period där rasism och fördomar är normen, betyder inte att attityden och porträtten måste krypa in på dessa obehagliga spår.

Alldeles för förutsägbart och bekant

Annars är det mesta ganska förutsägbart, de dramatiska vändningarna och den som alltid stela brittiska humorn kan ses på flera mils avstånd. Allting är precis på kanten till sliskigt inställsamt. Kostymer och foto är helt fantastiska – som alltid när britterna vill slå på stort.

Vad som gör Victoria & Abdul värd att faktiskt ta en titt på är självfallet Dame Judi Dench. Trots att hon flera gånger har gjort denna livströtta och syrliga monark, så är pondusen och rutinen helt makalös att beskåda. Dench pressar in humor, drama och enorm precision i sitt porträtt. Och tillskillnad mot Meryl Streep så känns framförandet aldrig hungrande efter uppmärksamhet.

Så trots det obehagliga synsättet på personer utanför den västerländska kulturen, en speltid som är alldeles för lång och ett nästan alltid förutsägbart manus, så är Judi Dench och hennes fantastiska porträtt tillräckligt för att faktiskt motivera till ett biobesök.

Betyg 5/10

IT Recension

Publicerad den 11 september, 2017 av bosstime55

Det är en utav av årets största filmer, IT har på förhand redan slagit ett antal internetrekord. Och Stephen Kings roman är en massiv tegelsten som anses vara bland det bästa som författaren någonsin producerat.

Så med all denna välvilja mot filmatiseringen är det tråkigt att behöva meddela att IT aldrig reser sig över en medioker tröskel. Vi får varken särskilt djupa porträtt utav de – i romanen välarbetade karaktärerna. Och för det mesta känns skräcken som en tur på Gröna Lunds numera nedlagda spökhus, där man staplar simpla tricks som på en ubåtssmörgås och där allt faller in i ett mönster som helt och hållet berövar filmen från omedelbarhet eller överraskningar.

Jag kan redan nu erkänna att jag varken sett eller haft tid till att se igenom alla spelfilmer som varit baserat på Stephen Kings noveller och romaner.

King anses stå bakom några av filmhistoriens bästa och sämsta verk. På pluskontot finner vi Nyckeln Till Frihet, Stand By Me och The Shining. Men på minuskontot kan jag inte ens börja lista den oräkneliga mängd skräpfilmer som använt Kings skrift som utgångspunkt. Men ett par kandidater till livstid på Shawshank fängelset finns i Drömfångare och nu senast The Dark Tower.

Stand by IT

Som författare har King en förmåga att skriva oerhört bra porträtt av barn. Boken IT framstår vid en första titt som en renodlad skräcknovell i Edgar Allan Poe-anda. Men allt det där kan faktiskt kallas för yta. Vad som faktiskt väntar är minnesvärda karaktärer som får god tid på sig att både utvecklas och presenteras. King hade redan prövat denna typ av berättande i Stand By Me, han tog sedan dessa arketyper och förde över dem till en miljö där ett skoningslöst monster härjar.

De skräckinslag som förekommer i romanen är enbart en katalysator för att föra personerna vidare till nya punkter i livet. Clownen Pennywise är en skugga som lägger sig över den fiktiva och sömniga staden Derry.

Skräcken i centrum

I filmatiseringen har man valt att vända på hela skutan. Här får huvudpersonerna bli ramverket och inte kärnan. Istället blir det huvudsakliga fokuset på skräcken. Dessa bitar är rejält utspridda i den över tusen sidor tjocka boken, men här har man skurit bort viktiga pauser och reflektioner, allt för att kunna skyffla på med scener där Bill Skarsgård försöker skrämma livet ur både publiken och filmens unga protagonister.

Till en början vilar ett obehag kring Pennywise, vi vet inte helt hur alla hans förmågor kan manifestera sig, den klassiska regnscenen i rännstenen är ett mycket bra exempel på en mer krypande känsla som representerar förlagan bra. Men så fort man slår på stora trumman och tvingas ta fram digitala specialeffekter faller det.

Tim Curry, behövde varken en överdriven mängd smink eller digitalretuschering för att skapa både en och annan sömnlös natt för tittaren. Allt från hans gurglande sätt leverera repliker till den där obeskrivliga olustigheten, gick att få fram med liten budget och enkla medel. Skarsgård däremot dränks under 2000-tals metodik, som innebär mycket ’’hoppa till-effekter’’ och lite märkliga stilistiska beslut – som att låta honom röra sig på epileptiskt-vis.

Aldrig obehagligt under ytan

Det finns faktiskt väldigt lite genuint obehag i IT. Den påminner ganska överläggande om de remakes vi såg av Terror På Elm Street och Fredagen den 13’e, både visuellt och tematiskt. Det blir ändlösa promenader ned i källare och korta men intensiva stunder av blod och lösa kroppsdelar. King introducerar en viss psykologiskt aspekt i boken kring barnasinnet och dess förmåga att skapa vanföreställningar. Men de här inslagen förekommer bara som hastigast i scener som inte har med Pennywise att göra.

Om IT hade riktat sig till en yngre publik – kring 12 år och uppåt, hade dessa beslut varit mer begripliga, men den är alldeles för våldsam och skräckinjagande för att den yngre publiken skall kunna se den.

Uppenbara skrämselmetoder

Jag är inte särskilt bevandrad i skräckfilm, men kan med enkelhet se när någonting väntar på hoppa framför kameran. Och eftersom dessa scener snabbt avlöser varandra så blir publiken ganska resistent. De nämnda specialeffekterna är också mycket ojämna, Pennywise i sin clownkostym ser helt suverän ut, men de mer avancerade digitala specialeffekter är plastiga. Det är till och med så pass risigt att jag rycks ur stämningen.

Det största obehaget sker faktiskt i scener som inte involverar Skarsgårds mordiska clown. Även om berättelsen aldrig går så långt som att faktiskt visa sexuella övergrepp mot barn, så är den insinuationen mycket otäckare och obehagligare än det som skall vara menat som den centrala skräcken.

Man har också tagit beslutet att flytta fram tidsperioden med hela trettio år – till slutet av åttiotalet. Det här beslutet kan kännas lite bissart till en början, men då filmen delar så mycket med Steven Spielbergs filmer och även J.J Abrams Super 8, så känns det snart självklart varför man bytt tidsperiod till en som publiken kanske har starkare associationer med.

En duktig ung ensemble

Med en ensemble som till största del består av unga aktörer, är det positivt överraskande att skådespelet håller överlag hög kvalitet. Richie Tozier spelad av Finn Wolfhard är en klar förbättring mot den litterära förlagan, som vandrar på både nerver och tålamod.

Det har skett en ganska stor nedtoning av samtliga karaktärer förutom Pennywise. Självfallet är det omöjligt att överföra alla små nyanser och sidospår till en film som skall kunna fungera någotsånär kommersiellt, men flera personer känns för tunna. Stanley Uris och Mike Hanlon känns nästan överflödiga, och många gånger följer filmen spår som inte leder någonstans.

Sophia Lillis och Jeremy Ray Taylor måste dock nämnas som helt fantastiska i sina roller som Beverly Marsh och Ben Hanscom, de injicerar stor känsla och empati i två utsatta och förföljda personer. De har också en suverän kemi som är ett nöje att se.

IT är sannerligen inte dålig, det finns flera delar som är goda som koncept, men tyvärr så lämnar den aldrig det mediokra startfältet. Även om ett par av porträtten är lysande och finalen har trimmats till för att bli mer effektiv, så lämnas jag med en känsla av att vi varken nått målet eller haft en givande resa dit. Det flyter, men lyfter aldrig.

Betyg 5/10

Jessica Jones Recension

Publicerad den 28 november, 2015 av bosstime55

Marvel visar återigen att de inte har alla hästarna i stallet på sin TV-divison. Jessica Jones är styckvis underhållande men oftast för lång,osäker och överspelad.

Fotnot: En ursäkt utfärdas till alla då vi hade tekniska problem igår och inte lyckades publicera recensionen som utlovat igår fredag.

Enligt uppgifter och viskningar från olika industri insiders så pågår en mindre konflikt inom den giganten som är Marvel Studios. Filmstudio chefen Kevin Feige undviker de flesta frågor som anbelangar om tex Daredevil skulle kunna gästa i en av de kommande delarna av Avengers Infinity War. Kommunikationen sägs vara irriterad och knappt existerande.

Denna konflikt eller problematik har lyst igenom alla tv-produktioner som Marvel satsat på de senaste åren. Agents Of Shield kämpar fortfarande på någon bottennivå när det kommer till intresse, Agent Carter kom och gick, enbart Daredevil satsningen verkar ha fungerat.

Saknar konsekvens och gnista

Men även i Daredevil märks en konstig känsla av disharmoni, serien var överdrivet våldsam – helt inkonsekvent mot de väldigt tillgängliga och breda biofilmerna. Jessica Jones fortsätter tyvärr på samma spår, det känns ofta splittrat,konstigt och obekvämt.

Mina egna förväntningar har varit ambivalenta sedan första början. De förhandstittar vi fick var geniala, men vetskapen om Marvels tidigare eskapader inom TV-produktion höll förväntningarna i hårt koppel.

Ansträngt och överdrivet skådespel

De stora problemen börjar yttra sig redan i seriens första avsnitt. Krysten Ritter känns ansträngd och forcerad i huvudrollen, manuset är fyllt med dåligt författarskap och träiga repliker. Då och då skymtar den där briljansen från trailern fram, de sker i de stunder de Marvel låter Jones verkligen komma loss med sina superkrafter, främst då de möter den gråa och fula vardagen som serien målar upp. Men överlag plågas projektet av träigt skådespel och i värsta fall överspel. David Tennant som antagonisten visar upp intressanta frön men pga plågsamt överdrivet gestikulerande och överspel blir karaktären aldrig så diabolisk som den skulle kunna vara.

Det vilar också något rastlöst över det faktum att Marvel återigen verkar prioritera kommande satsningar över den faktiska huvudperson som är Jessica Jones. Utan att avslöja för mycket ges det ledtrådar och vinkningar åt flertalet viktiga och avgörande karaktärer i Marvel-universumet. Pressen att förmedla till tittaren att detta faktiskt är en del av samma massiva samling hjältar som Hulken eller Iron Man känns som plågsam tvångsmatning.

Snyggt,fult och utdraget

Visuellt är det också en blandad kompott. Vissa scener känns som lyfta ur Netflix flaggskepp House Of Cards, med ett otroligt skarpt och kallt foto som gifter sig perfekt. Men i andra lägen tangerar det kusligt nära den b-doftande Arrow, med genuint fula kulisser och plastattiraljer.

Netflix distributionsmodell med en samtidigt premiär av samtliga avsnitt har också sina problem. När skaparen Melissa Rosenberg utnyttjar formatet som en 13-timmars film funkar det precis lika bra som i nämnda House Of Cards, men ofta känns det vilse och utdraget. Flera sekvenser som borde avsluta eller binda ihop blir istället bara en förflyttning av målet. Behovet att fylla ut tretton avsnitt klarar inte Jessica Jones av. Flera gånger startas helt meningslösa sidospår upp, med karaktärer som är lika intressanta som kullerstenar.

I väntan på något bättre

Jessica Jones har sina stunder, små explosioner av samma förstklassiga underhållning som Marvel levererat i sju år på bio. Men det är för lite och ofta försent. Marvel har redan befäst sin position som kungligheter på vita duken, deras segertåg på TV verkar fortfarande ligga och vänta på den där explosionen. Vi får bara hoppas att den kommer snart.

Betyg 5/10

Bäst: Bitarna där serien får igång sin kaxiga jargong och kvicka underhållning.

Sämst: Det risiga skådespelet, den utdragna känslan och den ibland risiga visuella profilen.

Fråga: Kan vi någon gång sluta referera till händelserna i den första Avengers-filmen ?

Spectre en andra gång

Publicerad den 4 november, 2015 av bosstime55

Det blev en andra gång med Spectre, efter mycket tvekan och motvillighet. Det är inte direkt det mest prisvärda eller underhållande sättet man kan spendera två timmar och trettio minuter på. Och mitt betyg står fast vid den där molokna femman.

Spektaklet känns fortfarande oengagerade, trött och i sina sämsta stunder apatisk. De positiva punkterna från första omgången står sig dock som om de är nedförda i tysk cement. Hoytemas foto är bortom denna värld. Han positionerar och sätter samman bilderna med skrämmande precision och säkerhet. Färgkombinationerna,de olika färgfiltren blir en samlad styrka som träffar som ett knytnäveslag från Dave Bautistas trista mördarmaskin. Om Hoytema inte tar hem minst en nominering på nästa års Oscarsgala borde hela akademin spärras in i en minimal cell på livstid. Förtext-sekvensen är också en ren njutning med sin You Only Live Twice inspirerade orkestrering och sin sedvanliga visuella Bond-skuggstil.

Sedan kan jag inte sluta tråna och drömma om samtliga klädesplagg som bärs av surpuppan Craig. Jany Temime som ännu en gång står för kostym förtjänar en stor högljudd eloge, det är en oförskämt väldresserad film precis som förra gången. Att det blir ett framtida Blu Ray köp – för enskilda studier i Tom Ford kostymer och Crockett And Jones skor, känns lika säkert som att vi kommer få minusgrader, så stiligt är det.

Lea Seydoux och Christoph Waltz är fortfarande bara tunna skisser och känns mer ointressanta än en svensk slaskvår i mars månad. Seydoux ser ofta ut som om hon just vaknat efter en alldeles för sen och alkohol-inducerad kväll på Stureplan, ett slöare och mer oengagerat skådespel måste man leta efter med stråkastare och radar. Waltz Oberhauser är till och med svagare än Mathieu Amalrics Quantum Of Solace byråkrat som var lika skrämmande och hotfull som en Gyllene Tider konsert. Jag överdriver inte när jag påstår att klivet från Javier Bardem till Waltz är som att ta steget från en tre miljoner kronors Aston Martin DBS till en strypt EU-moped.

Känslan av uppgivenhet och frustration är den mest deprimerande delen av Spectre.

Actionsekvenserna saknar samhörighet med resten av filmen, Skyfalls största styrka låg i den ljuvliga blandningen av action med mening och en berättelse som lekte med förväntningarna. Den här gången känns det som om Mendes inte ens försöker, allt som vi tror kommer hända, händer. Alla kurvor tas med extremt ointresse och slentrianen blir som störst i filmens otillfredsställande klimax.

Vi kan kritisera och till och med hata Avengers: Age Of Ultron för dess svulstighet,röriga berättande och alldeles för stora tillit till Michael Bay liknande effekter. Ultron är en klumpig och överfylld historia som lämnade publiken utmattade och trötta. Men i jämförelse med knallpuffen som Spectre ger ifrån sig – hade jag nästan föredragit känslan av att ha sprungit tredubbla Stockholm-maraton, över den lätta sucken Spectre är.

Kontentan kvarstår – det här är årets största besvikelse.

Stiligt.Problematisk.Elegant.Chockerade.Trist.Rörig.Enfaldig – SPECTRE

Spectre Recension

Publicerad den 30 oktober, 2015 av bosstime55

Uppgiven,trött och hjärtskärande besvikelse i uppföljaren till den bästa Bond filmen någonsin.

Vi såg tecknen i skyn långt innan, problemen,motsägelserna och den generella obekvämhet som följt Spectre; Sam Mendes tvångsåterkomst, Craigs snurriga utspel och likheterna med seriens stygge lillebror Quantum Of Solace.

Spectre är som Sheryl Crow sjöng, ’’martinis,girls and guns’’ men inte en Tom Ford-fluga mer.

Makalöst stilig men stel

Det börjar makalöst stiligt. Hoyte Van Hoytemas foto är sagolikt vackert, med genial komposition, tydlig visuell profil och en allmän känsla av modernitet. Hoytema lyckas mot alla odds utklassa det superba jobb Roger Deakins presenterade i Skyfall.

Även uppbyggnaden är strålande, det finns en puls och en känsla av upptäckt. Allt rör sig mot punkten där Spectre borde explodera och slita ned biografens väggar med sin råstyrka. Men istället presenteras ett tröttsamt mönster som hela filmen skall vandra i – det byggs upp,vi väntar på ett big bang, vi tror, vi hoppas och sedan……. ’’var det allt?’’

Detta trista mönster går igenom hela filmen, det repeteras om och om igen. Även om Sam Mendes vill överträffa Skyfall med större actionsekvenser, större miljövariation så framförs det med en chockerande apati. De mer dramatiska sekvenserna saknar substans och blir ofta långtråkiga transportsträckor. Längden på över två timmar är svårsmält och kunde enkelt ha klippts ned med trettio minuter. Det övergripande berättandet är stelt och får aldrig igång något momentum.

Sett och gjort det förr

För hur mycket än Spectre spränger upp på duken så lämnas jag med en konstig känsla av tomhet och bitterhet. Trycket, helheten, överraskningarna, uteblir. Spänningen som borde stiga och bli varmare ju närmare vi rör oss mot filmens klimax lämnas kvar på någon flådig hotellbar.

300-miljoner dollar maskinen får istället gå tomgång. Det förekommer överhuvudtaget inte någon enskild sekvens som genererar den mest slentrianmässiga upphetsning. Vi har sett det för och då bättre.

Tillkrånglad kontinuitet

Spectres primära ambitioner vill fylla de luckor vi lämnades med när den ursprungliga iden om en trilogi skrotades i och med Quantum Of Solace. Filmen löser detta genom att köra en George Lucas-prequel-metodik. De tidigare filmerna vrids,beskärs och misshandlas till oigenkännlighet i filmens vilja att koppla ihop precis ALLT från tidigare delar. Resultatet blir ofta frustrerande och destruktivt då flera komponenter i tidigare filmer vanställs. Detta skapar en olustig känsla av förvirring. Någonstans kan jag uppskatta konceptet att binda ihop den nära tio år gamla berättelsen, men då skall det göras med mer passion och fräckhet än det här ynkliga försöket.

När vi djupdyker i Spectres actionsekvenser vilar samma konstiga mönster av uppbyggnad,eruptionspunkt och sedan punktering. Den omtalade biljakten går mest runt med handen i backfickan och kulminerar i ett stort ingenting. Sekvensen i österrikiska Sölden går i samma spår; stiligt,välgjord men hjärtat och intensiteten uteblir.

Blek kopia

I många lägen känns det som en trött blandning av Marvels Captain America: The Winter Solider och den senaste delen i Mission Impossible-serien. Storyn går i exakt samma fotspår som dessa två, och hela skeenden och sekvenser är lika svåra att se skillnad på som två enäggstvillingar. Det lämnar publiken med ännu mer av den där kalla tomheten.

Allt Mendes vill utforska har gjorts förut och då med med mer pondus och kraft. Försöken att utöka Bonds bakgrund känns tillfälligt och ofärdigt. Konceptet att figuren är en utdaterad dinosaurie lyckades Judi Dench redan förmedla för tjugo år sedan i Goldeneye. Vart än Spectre går så styr den snabbt in sig på ett spår som känns förlegat eller ointressant. Det vore såklart ett oerhört krav att ännu en gång begära samma briljanta lek med förväntningarna som Skyfall valsade med, det funkar bara en gång. Men att Spectre känns så här uppgiven och trött är obegripligt. Det känns inte ens som att Mendes och hans gäng försöker att överraska.

Färglös ensemble

Sprickorna fortsätter i och med skådespelarensemblen. Att Craig börjar närma sig det sista finstilta på kontraktet blir alltför ofta tydligt, för såhär stel och platt har jag aldrig sett honom – inte för att han någon gång visat upp gentleman charmen, men samtliga eleganta och humoristiska repliker försvinner i något jag bara kan tolka som ointresse. Lea Seydoux går också på minimal sparlåga och ser mest vilse och förvirrad ut. Kemin mellan henne och Craig är till och med värre än det trista marionettspel han och Eva Green visade upp i Casino Royale.

Den stora förvåningen och besvikelsen kommer genom Christoph Waltz. Här får vi kanske den svagaste skurken i hela Craig-serien. En karaktär som verkar ha lämnats på arbetsbordet och inte getts ett uns kärlek eller omtanke. Waltz blir aldrig obehaglig, överdrivet diabolisk eller ens underhållande, främst då han knappt medverkar. Att han också väljer att agera karaktären genom kraftigt överspel gör det omöjligt för hans Franz Oberhauser att bli något annat än en trist parentes.

Klump i halsen

Spectre än ingen katastrof, hantverket är solitt, Hoytemas foto makalöst, de otroliga kostymerna och någon slags rudimentär underhållning finns i den absoluta kanten. Men när en flådig yta är filmens starkaste lysande attribut är besvikelsen bara än mer uppenbar.

När jag väl lämnar salongen gör jag det med en klump i halsen, bara sorgen och besvikelsen finns kvar. Trots mitt kritik genom den här texten kvarstår bara flera negativa frågor: Varför återanvänds Thomas Newmans musik till den nivå att det känns slarvigt ? Varför väljer filmen att ta så mänga genvägar ? Vart försvann kärleken och intensiteten från Skyfall ? Varför så bedrövliga digitala specialeffekter ? Och slutligen, var det här allt ?

Betyg 5/10

Bäst: Fotot, öppningssekvensen och de fantastiska kläderna.

Sämst: Christoph Waltz svaga skurk, de platta actionsekvenserna och den övergående känslan av ointresse,slarv och uppgivenhet.

Fråga: Vart skall serien ta vägen nu ?

Martinis,girls and guns plus Tom Ford räcker inte den här gången.

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: 5/10

Victoria & Abdul Recension

IT Recension

Jessica Jones Recension

Spectre en andra gång

Spectre Recension