Etikettarkiv: 6/10

Their Finest Hour Recension 

Publicerad den av

001

Lone Scherfig återvänder till bekant territorium i och med Their Finest Hour. Återigen är det gemytligt och bitvis underhållande. Men djupet uteblir och känslan av filmad teater vägrar att lämna. 

Man kan föra en evig diskussion om vad som är berättigat att kategoriseras som spelfilm. Om vi ser specifikt till Scherfigs första engelskspråkiga film An Education från 2009, är vi inne på en hårfin diskussion om vi har att göra med film eller enbart en teater. Scherfig lyckas helt enkelt inte att lyfta sin visuella profil från att likna en måttligt påkostad ’’BBC-direkt till tv produktion’’.

En TV-produktion  

Their Finest Hour känns ofta som stiligt regisserad TV-teater. Förvisso är estetiken inte det viktigaste här. Men det är bittert att konstatera att Scherfig inte utvecklats i sitt hantverk.

Mycket känns såklart igen från An Education. Det är samma underhållande småkäbbel som avslutas med lite syrlig brittisk cynism.

Yrkesroller

Den inneboende problematiken är dock att de saknar rejält eftertryck eller något som helst djup. Samtliga karaktärer är välspelade av alla ifrån Gemma Artertons lätt tillknäppta och propra Catrin till Bill Nighys pompösa och självgoda primadonna. Men de förblir uppblåsta skisser som är svåra att känna något genuint engagemang för.

Storyn påverkas också av detta, då den tidigt in i filmen, blir lika uppenbar som en fotbollsmatch mellan ett lag från den lokala förskolan och allsvenskan. Resan Gemma Arterton får göra, känns till stor del som en sämre kopia av den Elisabeth Moss karaktär Peggy Olsen gör i TV-serien Mad Men.

Nerver av stål ? 

Även den ganska förskönade bilden av av ett land under krig, framstår både udda och en gnutta absurd. Varenda arbetare verkar ha nerver av stål och berörs inte av saker som bombningar och ett ständigt annalkande hot av fascism.

Allting förblir tillrättalagt och artificiellt.

Their Finest Hour är till stora delar trivsam och underhållande, men stannar vid att vara duglig.

Betyg 6/10 

Hidden Figures Recension

Publicerad den av

0041

Bagatellartad men varm film med tre starka prestationer från huvudrollsinnehavarna

Ibland kan en obetydlig del av marknadsföringen vara så undermålig att den skapar omedelbar aversion. Hidden Figures blev – tragiskt nog, tilldelad en affisch som påminde om något halvsurt History Channel projekt, utan budget eller existensberättigande.

Man kan också anklaga filmen för att spela in bollen på en ytterst enkel planhalva, där man lyckas täcka flertalet aktuella frågor och debatter. Det där damokles svärdet, med en egg gjord av kategoriskt hårda slagord som sexist och rasist, hänger över huvudet som bedömare eller kritiker, om man råkar ta minsta snedsteg i en felformulering eller otydlighet.

Hidden Figures kunde varit förskräcklig, onödig och feg. Tack och lov är inte detta fallet, men samtidigt är vi långt ifrån en fullträff.

Tre förträffliga huvudroller

Hjärtat och ryggraden kommer från de tre huvudrollerna och regin från Theodore Melfi, som både är lättsam men bestämd. Octavia Spencer är som alltid kraftfull och närvarande i sitt skådespel, orubblig och stark. Taraji P. Henson ger ett bräckligare porträtt av det matematiska geniet Katherine G. Johnson. Janelle Monáe är bra men får se sig slagen av filmens beslut att bitvis negligera karaktären till alldeles för lite speltid.

Att Melfi valt att följa ett spår som är lättsamt kontra sammanbiten och grubblande, är också ett stort plus. Hidden Figures är till stor del riktigt lättsmält och glädjande att bevittna, med flera scener som må vara simpla men relativt minnesvärda.

Avsaknad av djup

Samtidigt medför detta att filmen saknar ett riktigt djup. Alla karaktärer förblir ståtliga skyltdockor, som definitivt fyller sin plats, men som vid närmare granskning känns något döda. Kevin Costner och Kirsten Dunst blir de största offren. Dunst känns identisk med Stanely Tuccis illvilliga flygplatschef i The Terminal, helt befriad från nyanser, och Costner stannar vid att vara en skiss.

Hantverket är inte heller av bästa sort. En hel del tveksam CGI trycks in och projektet lyckas aldrig skaka av sig känslan av påkostad TV-film. Kort och gott är det ganska grovhugget.

Det faller ofta in på att ganska bagatellartat spår, som känns något anonymt, ungefär som en oväntat bra måltid hos McDonalds, bra men knappast minnesvärt.

Betyg 6/10

Bäst: Octavia Spencer och valet att regissera allt tillgängligt och underhållande.

Sämst: Förutsägbarheten och den grova produktionen.

Hell Or High Water Recension  

Publicerad den av

0011

En smutsig och för ofta bekant historia om brottslighet och moral 

Regissören David Mackenzie flyttar från en karg och hård fängelsemiljö till ett torrt och slitet Texas. Hell Or High Water saknar råstyrkan och träffar inte i närheten lika hårt som Starred Up. Det känns för ofta som om Mackenzie går i alldeles för gamla hjulspår, ingredienserna är det verkligen inget fel på, brottslingar som agerar efter samhällets kollaps, bankrån och nedgångna småstäder.

Inspiration från flera håll 

Filmen hämtar lite för mycket från The Place Beyond The Pines i sin överliggande dramatik och stämning. Man har också tittat på Andrew Dominiks bortglömda gangsterdrama Killing Them Softly. Det är inga Michael Mann flådiga bankrån vi får serverade, istället är de sorgsna och amatörmässiga, på rätt sätt. Någon glorifiering av brottslighet kan avskrivas direkt.

Den tynande småstaden och western jargongen blir självklart en punkt för samhällskritik. Desperationen och iden att förlora taket över huvudet står i centrum. Tyvärr blir det för ofta övertydligt. Mer som ett stigma till krav än snygg implementering.

Introvert och övertydligt 

Storyn är överlag något för tam, ingen av figurerna i detta smutsiga drama sticker ut. Chris Pine gör sin kanske mest introverta prestation någonsin i en fåordig och grubblande storebror.

Ben Foster känns alldeles för bekant, den här typen av flamboyant tokdåre har Foster porträtterat minst en gång för mycket.

Pine och Foster – som bär filmen huvudsakliga story, tas igenom sekvenser som ligger på gränsen till slentrian. Det är neon indränkta kasinon, prostituerade och smuts.

Jeff Bridges åldrande och trötta polis tangerar också att flera gånger bli överdriven. Bridges grymtar och pustar som om han försökte emulera Leif GW Person efter ett Stockholmsmaraton. Det blir ofta o-trovärdigt och inte särskilt övertygande.

Otroligt avslut 

Men så händer något när filmen går in i sista akten. Inte nog med att det serveras en riktigt bra actionsekvens som höjer temperaturen, vi får från ingenstans ett helt makalöst slut. Där släpper Mackenzie övertydligheten och de stora gesterna. Istället för att skrika i en megafon blir det ett tyst och mörkt grubblande.

Det är väldigt sällan ett slut så fullständigt har överskuggat en i övrigt ganska ordinär upplevelse, och bara det motiverar en närmare titt.

Betyg 6/10 

Bäst: Slutet, vilken uppenbarelse.

Sämst: Filmens generella känsla av gammalt och nött.

Elle Recension 

Publicerad den av

elle_01

Elle är en sann Paul Verhoeven film. Fylld med galghumor, snusk,våld och en balansgång mellan superb underhållning och rent skräp.

Skräpunderhållning

Filmen känns trots sin seriösa yta – franska som språk, en stram och strikt Isabelle Huppert i huvudrollen, samt en miljö som inte är förlagd till Mars eller ett framtida dystopiskt Detroit, som en ’’greatest hits’’ för hela Verhoevens filmkarriär. Det finns lite av allt här. Erotiken och chockvärdet från Basic Instinct får hålla i taktpinnen flera gånger. Det grova våldet som alltid varit en del av hos Verhoevens filmskapande återkommer ständigt.

Våldsamt och vulgärt 

Oftast är Elle en film som underhåller rejält i sin perversion och flera gånger löjeväckande historia. Detta är skräpunderhållning då det är som roligast. Flera gånger framkallar absurditeten riktigt ofrivilliga leenden. De diaboliska planerna, den skrattretande intrigen och Isabelle Hupperts iskalla VD är som hämtade ur en noir parodi.

Och det funkar ett tag….

Men mot slutet förtär filmen sig själv i sitt vansinne och rent skogstokiga berättande. Chockvärdet avtar och Verhoeven vet inte när han skall sätta punkt. Det pågår minst trettio minuter för länge och upplösningen är rent förskräckligt dålig.

Genre-mästerverk som Robocop känns som en svunnen tid för Verhoeven men som en måttlig skröna är Elle fullt duglig.

Betyg 6/10 

American Honey Recension

Publicerad den av

AmericanHoney_27X40-V3-1.jpg

Andrea Arnold fullkomlig förförde i Fish Tank. Ett helt otroligt stycke film som representerar det bästa av enkelt filmskapande och grandios dramatik. Men när Arnold skulle utvidga sig själv och sitt filmskapande till den litterära superklassikern Wuthering Heights slog det slint, och det rejält. De två timmar som är engelsk gyttja i provocerande långsamt tempo – placerade i Stockholms biografen Skandias legendariskt obekväma stolar, sitter fortfarande som ett hemskt ärr i kroppen. Arnolds skärpa och styrka var som borta i det där dimmiga grå landskapet.

American Honey är en resning. Flera scener hör tills årets mest minnesvärda. Tyvärr är helheten både otydlig och förvirrad.

Fish Tank i ny kostym 

I mångt och mycket är detta en Fish Tank i andra kläder, rättare sagt amerikanska sådana. Vi har karaktärer som inte är helt lätta att omfamna. Det är rått och närgånget utan att känns manipulativt. Vi har också en stark debut från Sasha Lane precis som i fallet med Katie Jarvis.

Det finns scener som slår hårt mot alla sinnen. Att Arnold lyckats skapa en så vacker film trots minimal budget och miljöer som bara kan kategoriseras som deprimerande är en makalös bedrift. Hennes klassiska letterbox format återvänder och blinkar åt den där engelska diskbänken.

The Boss…… 

I en scen där Bruce Springsteens obeskrivligt vackra cover på punk-synth gruppen Suicides Dream Baby Dream spelas, måste vi ta till de riktigt stora betygen och orden. Den sekvensen borde ramas in. Och flera höjdpunkter följer. Andlöst spännande närbilder och små vackra gester från både regissör och skådespelare gifter sig på utsökt vis. Till och med hycklaren La Beouf lyckas bli uthärdlig som en aggressiv slempropp.

Splittrat och utan syfte 

Vad som stoppar filmen från att bli ett rusande tåg rakt in i mitt hjärta, blir filmens oförmåga att skapa en helhet. Flera gånger är American Honey  en sprucken och otillfredsställande upplevelse.

Filmens perversa längd på nästan tre timmar känns i varenda kroppsdel. Flera scener trampar så mycket vatten att Stureplan en hård fredagkväll känns torrt. Resan Sasha Lanes karaktär Star går igenom känns ofta splittrad och flera gånger tom. Det finns inget slutmål bara en resa.

Scener som både skrämmer och höjer spänningen, leder slutligen till en ganska meningslös helhet. Flera av skeenden som borde få konsekvenser klipps hastigt bort, till fördel för scener som leker Terrence Mallick där natur och insekter får större plats än filmens berättelse.

Livlöst vackert 

Där vissa scener tangerar briljants känns andra livlösa och frustrerande. Där Fish Tank var rakbladsvass i sina intentioner och sitt berättande känns detta oftast trevande och osäkert.

Jag kan även tycka att det är synd att Arnold inte utnyttjar det amerikanska landskapet bättre. Oljefält och öken finns i repertoaren men förblir en kuliss. Berättelsen han väldigt lite ’’American’’ i sig.

När resan väl är slut är känslan splittrad och något förvirrad. Bitvis fantastiskt med risk för uttråkning, så borde prognosen lyda.

Betyg 6/10