A Quiet Place Recension

011

All Images Copyright And Courtesy Of Paramount Pictures 2018

Summering: John Krasinski har satt ihop en en helt enastående stark skräckmotor som   utforskar flera intressanta områden för skräckfilmen. Bortsett från ett fegt slut så är A Quiet Place strålande i sin genre.   

Vissa genrer slår an starkare än andra. Skräckfilmen har aldrig varit på min personliga intresse lista, de stora klassikerna som Exorcisten och The Shining har en självklar plats i filmhistorien. Och trots att vi alla kan Ridley Scotts Alien från början till slut så förblir den en perfekt produkt både inom Sci-Fi och skräckgenren.

Att försöka måla upp skräckgenren som bristande pga egna preferenser vore fullständigt idiotiskt. Kommersiellt har genren – helt objektivt, haft det svårt den senaste tiden, flera skräckfilmer faller olyckligtvis in på att helt och hållet grunda sig i förutsägbara klichéer som enbart ett mål – att få publiken att hoppa till. Genrefilmer är som bäst då de väver in någonting extra. Jordan Peele visade hur man kan använda skräck i form av hyckleri och samhällets fördomar i Get Out. Där gick man till en historisk seger genom sitt smarta koncept och en stor dos välbehövlig humor.

001

Silence

A Quiet Place sitter inte på samma intellektuella skafferi som Get Out. Psykologin och dess drama är inte i närheten så mångfacetterad som Peeles starka samhällsallegorier, det är här en adrenalinrush som nyttjar ren råstyrka. Musklerna kommer inte från någon överdriven mängd av  blod eller inälvor, premissen avviker inte från den klassiska överlevnadsfilmen som vi sett i åtskilliga filmer innan. Inspirationen från George A. Romeros Night Of The Living Dead är klara som stjärnorna på en klar natthimmel.

Karaktärerna lever i någon sorts tyst skärseld där helvetet kan förgöra dem vid minsta lilla felsteg. En tät och suggestiv film är svår nog att konstruera, men John Krasinski gör det originellt då han  eliminerar all form av verbal dialog. Utan att avslöja för mycket så är A Quiet Place nästan en stumfilm, tunna och obetydliga ljud blir här som briserande bomber. Man sätter en munkavel på sig själv och tar då bort klichéer som hysteriska skrikmaskiner som ofta befolkar skräckens korridorer.

Varken Krasinski eller Blunt har fått mig att applådera deras tidigare arbeten inom filmmediet. Genom att ta ifrån dem dialogen så tvingas de arbeta på ett mer subtilt vis. Denna marginalisering gör den utsatta situationen mer brådskande, enkel kommunikation fungerar inte här. Allt måste göras långsamt och systematiskt.

Hollywood må vara helt oförmögna till att adaptera diverse spel till film. Men i och med A Quiet Palce så har man fått ihop något som faktiskt kan liknas med en version av Naughty Dog spelet The Last Of Us. Relationen mellan unga och äldre andas av det komplexa förhållandet som huvudpersonerna Joel och Ellie delade i det dödsdömda USA. Visuellt finns det många likheter i det färgade fotot och miljöer där naturen har börjat återta städer och andra platser som människan har ockuperat genom åren.

012

När världen tystnar

Berättelsen är enkel och nästan alla storyelement är pussel som publiken får lägga själva. Samtliga karaktärer saknar också namn, därför är det smart att uteslutande enbart fokusera på ett fåtal personer. Jag använder ordet intimt för ofta – men inget kan bättre beskriva det sätt Krasinski låter oss ta del av den här utsatta familjen. Barnskådespeleriet är också solitt, det må vara fegt att låta Millicent Simmonds återigen spela samma egensinniga karaktär från Todd Haynes Wonderstruck.

Skräckelementen är en blandning av den lättuggade sorten där man använder starka ljud och visuella stötar för att få tittaren att rycka till. De scener som verkligen får blodet att pulsera är då karaktärerna framstår helt hjälplösa. Här finns inga nödutgångar eller nätta lösningar för att klara sig. Intensiteten är helt bitvis helt fantastisk och varenda sekund blir nervig och olidligt spännande.

008

Snart tystnar musiken… 

Det stora felet är att Krasinski verkar ha byggt en skräckmotor som drar lite för mycket bränsle. Vid en specifik punkt – då filmen når sin topphastighet, resulterar i att allt därefter känns avslaget. Man kan nästan höra hur hela slutklämmen flåsar av utmattningen från den enorma rush som just genomförts. För att få tillbaka syre snabbt så tar man genvägar som som komprometterar den filosofi som tidigare varit central och då blir sprickorna uppenbara. Att man inte lyckas med att avsluta mer elegant är synd.

Även om avslutningen lutar åt det mer slentrianmässiga så är A Quiet Place en rafflande och pulshöjande upplevelse som visar upp sin genre med stolthet.

Betyg 6/10   

Wonderstruck Recension 

0012

All Images Copyright And Courtesy Of Scanbox Entertainment 2017

Även om flera scener är fantastiskt vackra och även gripande så lämnas man mot slutet ganska ambivalent, fantastiskt skådespel och fin regi kompenserar inte för en film som ofta helt stannar upp och inte hittar sin identitet. 

Hur fantastiskt Todd Haynes än är som regissör så kommer han inte undan med att denna gång kännas trevande och spretig. Wonderstruck har fantastiska beståndsdelar och några mycket starka scener, men det förblir splittrat.

Få dramatiker kan på samma sätt som Todd Haynes skapa så så vassa och träffsäkra porträtt av karaktärer från all sorters bakgrunder. I hans senaste film Carol gick han tvärtemot alla tidigare exempel och skapade en oförglömlig resa i ett naivt 50-tals USA där två kvinnor tvingades göra upp med sin sexualitet.

På många sätt känns Wonderstruck som den självklara spirituella fortsättningen, man inriktar sig den här gången på barn istället för ’’nästan’’ vuxna ungdomar. Platsen är återigen USA och specifikt New York City under två olika tidsperioder. Men nu har Haynes även velat skapa en film som lutar mer åt det surrealistiska. Berättandet är uppbrutet i två skilda historier som tyvärr aldrig riktigt vill samverka med varandra. Charlie Chaplins samlade filmografi står som primär inspirationskälla för de svartvita partier som tar sin plats på 20-talet och helt saknar dialog. De här sektionerna ser otroliga ut, kostymdesignern Sandy Powell verkar ha tillgång till någon sorts tidsmaskin och presenterar ett helt sagolikt Manhattan, fotot är utsökt stiligt. Som en hyllning till stumfilmen slår detta Michel Hazanavicius fruktansvärt veka och platta The Artist med hästlängder.

0032

Thunderstruck

Den andra delen av filmen är placerad i 70-talet med David Bowie och annan popmusik som soundtrack. Haynes väljer här att baka in surrealistiska inslag som drar tankarna till Andrej Tarkovskijs Stalker där karaktärerna verkar gå omringa i någon oförklarlig trans samtidigt som gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut. Till en början är det inbjudande och känslan av att allt kan hända ger filmen energi och kraft.

Problemet uppkommer då dessa två berättelser skall oscillera mellan varandra. Haynes får inte till någon form av positiv synergi och förutom att de delar tematiska likheter så känns de båda delarna för separata och omaka. Dessa problem präglar hela filmen, i vissa lägen vill den vara konstnärligt svår och djupgående, andra gånger en berättelse om att växa upp och acceptera sina brister.

0022

Helter Skelter 

Det går upp och ned som en berg och dalbana på Coney Island. Haynes som vanligtvis är så duktig med att säga så mycket med så lite, verkar här känna sig tvingad till att sakligt lägga fram varenda del av berättelsen, det blir tillslut så systematiskt att filmens  når sin mittdel känns ointressant.

Där allt börjar med att förföra så blir historien bara en enda lång omväg där man drar ut på speltiden så mycket man kan. Utan att ha läst Brian Selznicks bok – som mycket väl kan vara orsaken till filmens stagnation, så är det förvånande att se att Haynes inte kan bolla lika lätt med det här projektet som tidigare gånger, tex. Bob Dylan biografin I’m Not There, en film som är betydligt mer avancerad och experimentel till sin natur.

En annan film baserad på Selznicks verk var Martin Scorseses Hugo Cabaret, och flera gånger känns Wonderstruck som en efterapning. Samma surrealism och eskapism finns det gott om, det är något mer återhållet denna gång men berättelsens upplösning och vägen dit känns alldeles för ofta igen.

20wonderstruck-web1-superjumbo

Ground Control 

Men som alltid med Todd Haynes så är lägsta nivån hög, flera scener är precis så kraftfulla och medryckande som de gånger Kate Winslet fullkomligt dominerade i den fantastiska miniserien Mildred Pierce. Haynes regisserar sina karaktärer och skådespelare så försiktigt och finstämt att han kan liknas med en arkeolog som försiktigt tassar fram i en nyligen upptäckt egyptisk grav.

Han har också en sällsynt förmåga att lyfta fram det absolut bästa ur unga skådespelare. Millicent Simmonds som debuterar är helt suverän i en roll som inte tillåter någon dialog eller ens ansiktsuttryck. Istället måste man helt föra fram attityden och närvaron, något Haynes lyckas med.

Vanligtvis har jag problem med Julianne Moore och hennes hyperaktiva överspel, men här sänker hon volymen och tillåter sig själv att göra en roll som är betydligt bättre än hennes uppskruvade porträtt i Timmarna eller Magnolia. 

Vidare skapar Haynes också en inbjudande stämning som tar publiken i handen och flera gånger trollbinder. Såldes är det svårt att att känns sig helt missnöjd, men sett till tidigare storverk så är Wonderstruck enbart en parentes för en regissör som kanske hör till industrins mest underskattade.

Betyg 6/10