Etikettarkiv: Film

He Named Me Malala Recension

Publicerad den av

malala

Ett makalöst ämne fördummas och förenklas 

När vi blickar tillbaka på Oscarsgalans mest frustrerande val av vinnare, borde regissören Davis Guggenheim ansluta sig till den osmickrande skaran av vansinnesvinster som upptas av mediokra aktörer och filmmakare som Paul Haggis,Julia Roberts och Anne Hathaway, för att nämna några. Guggenheim tilldelades sin statyett i och med aprilskämtet An Inconvenient Truth.

Powerpoint presentation 

Det kan diskuteras om vad som är godkänt att stämpla som en dokumentärfilm. En av mina personliga favoriter The September Issue tangerar nästan TV-dokumentär och existensberättigandet med en biografvisning var ytterst tveksam. Men om R.J Cutlers film om det massiva september utgåvan av amerikanska Vogue var otvetydig i sin genre som dokumentärfilm, så är An Inconvenient Truth ett rent lagbrott. Hur man ens kan belönas med de mest magra av betyg för att filma en Power Point presentation frångår mitt fulla förstånd. Det bjöds inte på några unika insikter eller filmiska perspektiv för att rättfärdiga biljettpriset på etthundra svenska kronor för en filmad konferens.

Alltid förlorad potential 

Guggenheim mördade också musikdokumentären It Might Get Loud med sina pretentioner. Att lyckas samla The Edge,Jack White och Jimmy Page i ett rum för att diskutera elgitarren – tre av världens absolut främsta gitarrister, för att sedan dyka ned i sina egna självgoda idéer där varje individ fick berätta kassa anekdoter utan någon som helst betydelse. Den besvikelsen sitter kvar än. De filmade sekvenserna där de tre virtuoserna interagerar klipps ned till ett fåtal minuter.  Vetskapen om att den där ’’riktiga’’ filmen finns kvar någonstans långt bak i ett arkiv, får mig att vilja leka Pete Townshend gitarrförstörelse med närmsta tillgängliga föremål.

Nu tar Guggenheim och väljer Malala Yousafzai som ämne. Byggstenarna finns där, Malala och hennes gärningar är ett makalöst ämne att göra en dokumentär av. Ingen gick oberörd när attentatet mot henne genomfördes. Det borde vara omöjligt att inte fånga och trollbinda. Men Guggenheim gör återigen självmål i sin pretentiösa vilja att göra spelfilm av verklighet.

Falskt och fel 

Precis som i sina tidigare eskapader tappar Guggenheim bort kärnan i filmen. Han insisterar på att förtydliga allt med genuint usla animerade klipp som känns förolämpande simpla. Ingeting lämnas åt publiken för reflektion eller eftertanke, varenda känsla och uttryck skall köras ned i halsen. Filmen tappar hela sin mänsklighet genom dessa katastrofala beslut, i ett fåtal scener hittar Guggenheim någon kärna eller substans – som de gångerna Malala och hennes bröder talar varmt och lekfullt om varandra. Dessa höjdpunkter är bara korta tillfälligheter och omringas av obekväm känslomanipulation. Flera sekvenser som borde beröra – känns tråkigt malande och oengagerande.

Ofärdigt slut 

Ännu värre är filmens sista akt som bara kan ses som ofärdig. Helt plötsligt hastar Guggenheim genom helt avgörande faser i Malalas liv;  hennes FN-tal och det kanske mest otroliga – han delegerar vinsten av Nobels fredspris till eftertexten.

Att Malala är ett fenomen och en ikon för frihet och styrka borde den mest cyniska av personer se och förstå. Så att smutsa ned och idiotförklara detta makalösa ämne borde klassas som straffbart. Som helhet är hela projektet ett bittert och onödigt nederlag, magin som kunde ha varit lämnas i kanten. Vi får helt enkelt söka oss till YouTube klipp och hennes författade böcker för att verkligen förstå briljansen och styrkan i Yousafzais budskap, det är både billigare och bättre, så mycket bättre.

Betyg 4/10 

Bäst: Det går inte att värja sig från Malalas karisma och de få ljuspunkter som ibland skimrar till.

Sämst: Övertydligheten, de obegripliga besluten och att sänka en magisk möjlighet.

Big Father,Small Father And Other Small Stories Recension

Publicerad den av

Tråkig och fullkomligt obegriplig film som försätter publiken i djup sömn. 

Jag minns när asienvågen drog igenom filmvärlden för över tio år sedan. Zhang Yimou satte eld på alldaglig Hollywood-action med sin grandiosa Hero. Sedan fortsatte succén med sydkoreanska

Old Boy som lyckades ta kritiker och publik med storm. Manin kring Hong Kong, Sydkorea, Gong Li och allt som hade riktningen år öst var fullkomlig. Ingeting skulle kunna stoppa framfarten, spjutspetsen för bra film kom öster ifrån, så var det bara.

Men sedan försvann allt det där i tomma luften. Intresset nåde sin topp och gummibandet åkte tillbaka till västvärlden och skriverier om Brangelina. Trots uppföljare och flera goda försök lyckades östvärlden inte återta sin plats hos den stora massan, övermättnad,variationsbrist ?  Vem vet.

Vietnamesiska Big Father,Small Father And Other Small Stories försätter dock mitt personliga intresse för asiatiska filmer i ett koma tillstånd.

Snyggt är det i alla fall

Vi kan lika gärna börja i den lilla (lilla) positiva delen av den här hopplösa soppan. Visuellt är det bitvis starkt. Ett fantastiskt foto med bra komposition och snyggt ljus. Men där slutar det roliga.

Det är faktiskt svårt att avgöra vad Big Father,Small Father And Other Small Stories vill eller vad den ens har för grundläggande synopsis, berättande är katastrofalt i sin otydlighet och ointresse.

Obehagligt seg

Redan i den oroväckande introduktionssekvensen – med årets förmodligen längsta och tråkigaste förtext, börjar de rödglödgade varningslamporna lysa i biomörkret. Regissören Dang Di Phan verkar ha tittat minst en gång för mycket på Nicolas Winding Refns hysteriskt usla Only God Forgives. Samma vedervärdiga estetik genomsyrar en handfull scener på en nattklubb och får mig genast att anta någon slags skyddade fosterställning.

Phan har på det hela svårt att styra upp filmen, ingen av karaktärerna är tillgängliga, deras motivationer obefintliga. Filmen rör sig i ett plågsamt långsamt tempo och försätter största delen av publiken i Törnrosa dvala. Trots det minst sagt ’’låga’’ tempot är ingeting begripligt och än mindre intressant. Filmen vill i ena stunden vara en Slumdog Millionare, med sina slitna plåthus och skildring av fattigdom och kärnfamiljen, för att sedan slå över till ett mörkt drama som påminner om den rumänska abortfilmen 4 Månader,Tre Veckor Och Tre Dagar – bara tråkigare och utan någon som helst struktur. Det blir rent outhärdligt efter ett kort tag. Att försöka hitta någon slags logik i filmen förgår mitt tröga sinne, man får nog söka efter den med ett teleskop i Hubble-storlek. Filmen är ett virrvarr av förvirring,irritation och genuin provokation i i sin oförmåga att presentera något som kan kallas acceptabelt berättande.

Frustrerande och helt obegriplig 

Mot slutet är frustrationen total, tänderna har filats ned till små kalkstenar av tandgnisslandet. När jag går ut från biografen och inser att jag just blivit berövad på 100 minuter av dagen känner jag ilskan bränna som saltsyra. Man kan bara sucka och drömma tillbaka på tiden då folk gladeligen betalde hutlösa summor för importerade DVD-exemplar av vad som då var filmvärldens intressantaste rike. Men Big Father,Small Father And Other Small Stories är inte ens värd att följa med valfri månatlig tidskrift som en gratis bonus, inte värd en enda liten gäspning, inte värd några underhållande förolämpningar, den är just värd vad den är – ingenting.

Betyg 1/10 

Bäst: Det visuella.

Sämst: Det helt obegripliga berättandet. De usla karaktärerna, det sega tempot och att 100 minuter ägnats åt precis ingenting.

”Vi kommenterar inte rykten”

Publicerad den av

OBS: Spoilers för The Dark Knight Rises

Japanska Sony brukar ha den där frasen som en vara på lager. Och det borde vara en term att leva efter. Det finns inget så upprivande och frustrerande än den sfär av rykten vi presenteras varje dag. Efter att Christopher Nolan avslutat sin Batman-trilogi gick ryktena heta om att Joseph (Divan) Gordon Levitt skulle ta över rollen i en ny serie filmer om Gothams hämnare. Detta visade sig vara falskare än ICA’s ommärkta köttfärs.

Det finns ännu fler exempel på dessa typer av vansinnesrykten både i spel och filmvärlden – Tillbaka Till Framtiden remaken, att Dr Doom skulle vara en kvinna i årets kalkonversionen av Fantastiska Fyran, att nedlagda Prey 2 skulle ha räddats av Dishonored studion Arkane.

Det här är bara ett fåtal av de falska och i ärlighetens namn tokiga idéer som verkar födas ur den mest grumliga och ogästvänliga pöl av mytomani och hycklare.

Att publicera en världsnyhet som Batman rollbesättning ger klick och besökare, det säger sig självt. Sidan som först publicerar nyheten blir refererad och således uppmärksammad. Om någon besitter tålamodet och kunskaperna att skapa ett diagram, så vore det intressant att se hur många av filmsidan Latino Reviews påstådda och bombsäkra rykten som visat sig vara falska. Jag skulle gissa på minst 25 % och då är jag generös. Jag ogillar starkt att kritisera någon person eller institution direkt, men när en plats blir en så uppenbart skyldig till majoriteten av falska nyheter, känns det fullt berättigat att ifrågasätta hur vi faktiskt vill hantera framtida nyheter.

När ryktet gick om att den amerikanska millennium-uppföljaren skulle spelas in bara månader efter The Girl With The Dragon Tattoo hade gått upp på bio nådde jag min spärr av tålamod. Det fanns ingen som helst praktiskt möjlighet att dra igång ett så stort projekt bara efter några månader. Detta sker bara om du sitter på en arbetsplan som Sagan Om Ringen eller Pirates Of The Carribean. Ryktet muterade dock vidare och ett år senare gick sägnen om att Daniel Craig skulle sparkas ut och budgeten skulle reduceras. Vi sitter nu över två år senare och har nu fått in flaskposten om att Sony planerar ännu en omstart och denna gång med gråsparven Alicia Vikander som Lisbeth Salander, ett rykte som jag gärna ser vara falskt.

Jag har stark empati med att folk vill drömma och diskutera möjligheter för kommande projekt, vem vill inte det ? Hela den här malande bloggen är baserad på analys och spekulationer. Men när dessa fantasier omvandlas till nyheter som sätter städer i brand, känner jag en stark längtan att börja gallra och mota tillbaka allt vad rykten och spekulationer heter.

Någonstans måste det här få ett slut, jag vet inte hur många gånger vi måste ta in information från exploateringstidningar som brittiska The Daily Mail, för att kort därefter deducera att uppgifterna är helt uppåt väggarna. Ta de den där förmodade återupplivningen av Peter Cushing i Star Wars Rouge One med en nypa salt kära läsare.

Det må låta arrogant och uppkäftigt men vi kommer aldrig,aldrig att kommentera eller analysera kring rykten innan nyheten är bekräftad till fullo. Ni läsare förtjänar den respekten, ingen person på jorden skulle känna sig särskilt nöjd att ha läst igenom en tusenteckens skrift som senare visare sig vara helt irrelevant.

Policyn som råder är; när kamerorna rullar kan vi diskutera, analysera och studera, allt innan dess förpassas helst till skamvrån och med stark Leif GW Persson skepsis.

”I’am vengeance, I’am the night I’am……. not Batman……..” 

Bildgalleri

Publicerad den av

Vi fortsätter på vår spartanska och enkla väg, vi har nu öppnat vårt bildgalleri där de första bilderna är från årets Gamex/Comic Con. Vi är oerhört glada att få göra denna minimala expansion. Detta galleri kommer få se stora uppdateringar med tiden och vi lovar att förbättra oss när det kommer till kvalitet och mängden bilder.

Slutligen ett stort tack till alla er cosplayare som vara generösa nog med sin tid.

DSC_0092

”I’m no Picasso but…’’ – Jack Nicholson/ The Joker, Batman (1989)

Ta bättre hand om nästa generation nördar

Publicerad den av

DSC_0146

Jag finner mig sittande på en av Friends Arenas obekväma och plastiga säten. Det är Gamex som kommit tillbaka till huvudstaden. Framför mig är kommersen hög – cosplay, speldemos, försäljning av plastigt skräp etc. Det är fullkomligt packat på den klaustrofobiska och omgjorda fotbollsplanen.

Flera av de yngre besökarna spärrar upp sina ögon som om de vore Jennifer Lawrence. För dem är detta kanske början på ett liv av hängivenhet,dyra inköp och en livstidsgaranti som älskande nördar.

Stämningen borde vara på topp….

Men istället finner jag mig nedslagen och trött, hur många fler tillställningar kan vi ha där trista kiviksmarknad försäljare försöker kränga mjukisdjur till kraftiga överpriser ? Det är ett givet ont  alla evenemang av det här slaget skall dras med, det är en ritual – Star Wars cosplay,urusel mat och övergivna bås, men att ingen av våra svenska mässor lyckas höja insatserna gör mig orolig för den kommande generationen fanatiker av alla de slag, Star Wars,Star Trek eller för den delen Marvel eller DC Comics.

De första mässorna som arrangerades i början av 00-talet av Jesper Isberg kan nu med tidsperspektiv ses som oerhört starka och viktiga. Om det inte vore för de där gångerna jag fick åka till Sollentuna mässan och storartat se på fantastiskt detaljerade figurer och replikor från Sideshow och Master Replicas (nu i konkurs sedan år tillbaka) hade jag förmodligen inte ens varit där jag är idag. Tidigare gäster som Rutger Hauer och Andy Serkis får det att värka i mitt bultande nörd-hjärta. Vad hände med denna fantastiska trend ? Detta fick mässorna att verka unga och vitala, det var stor spänning som nya gäster introducerades, detta var också en tid innan social media och cyniska bloggar (jag står åtalad). Men kulmen skulle nås redan 2004 då Ron Pearlman gästade. Sedan dess har Sci-Fi mässan haltat, utställare har kommit och gått – även mässans starkaste har fått se sig helt marginaliserade och ge upp plats till försäljare av rent tjafs som Darth Vader kuddar. Idag är Gamex/Comic Con och Sci Fi Mässan nästan identiska i och med att Gamex valde att expandera och bära det anrika Comic Con namnet.

Att den generella besökaren inte är beredd att offra tre månadslöner på en fullskalig Jason eller Freddy är lika givet som att BR leksaker kommer se ökad trafik innan jul. Att det finns ingångsnivåer för allt samlande eller allmän memorabilia är såklart inget ondo, men när detta får dominera och helt ersätta makalöst hantverk från svenska Elm Studios känner jag en oro inför vad som väntar våra yngsta nördar.

Vi behöver få se saker att drömma och fantisera om, nörd-konventioner av detta slaget skall inspirera, föra samman och ena passioner. Vi måste inspirera och bevara nästa generation nördar, låt dem få se och bli helt förstörda av önskan att ha en Vader hemma i sovrummet. Jag vägrar att uppleva framtid utan folk klädda som Stormtroopers, galenpannor som studerar varenda gjutskägg på rekvisita för att återskapa dem själva. Vi behöver passionen och drömmarna.  Och till alla er som faktiskt lyckas bli helt tagna av morgondagens mässa tar jag till ännu ett platt citat ’’I know how it feels to have wings on your heels and to fly down the street in a trance’’ dröm på alla ni där ute och ha roligt imorgon, ni förtjänar bättre än ett trångt och fult Friends Arena att få era första nörd aspirationer.

Spectre Recension

Publicerad den av

Uppgiven,trött och hjärtskärande besvikelse i uppföljaren till den bästa Bond filmen någonsin. 

Vi såg tecknen i skyn långt innan, problemen,motsägelserna och den generella obekvämhet som följt Spectre; Sam Mendes tvångsåterkomst, Craigs snurriga utspel och likheterna med seriens stygge lillebror Quantum Of Solace.

Spectre är som Sheryl Crow sjöng, ’’martinis,girls and guns’’ men inte en Tom Ford-fluga mer.

Makalöst stilig men stel

Det börjar makalöst stiligt. Hoyte Van Hoytemas foto är sagolikt vackert, med genial komposition, tydlig visuell profil och en allmän känsla av modernitet. Hoytema lyckas mot alla odds utklassa det superba jobb Roger Deakins presenterade i Skyfall.

Även uppbyggnaden är strålande, det finns en puls och en känsla av upptäckt. Allt rör sig mot punkten där Spectre borde explodera och slita ned biografens väggar med sin råstyrka. Men istället presenteras ett tröttsamt mönster som hela filmen skall vandra i – det byggs upp,vi väntar på ett big bang, vi tror, vi hoppas och sedan……. ’’var det allt?’’

Detta trista mönster går igenom hela filmen, det repeteras om och om igen. Även om Sam Mendes vill överträffa Skyfall med större actionsekvenser, större miljövariation så framförs det med en chockerande apati. De mer dramatiska sekvenserna saknar substans och blir ofta långtråkiga transportsträckor. Längden på över två timmar är svårsmält och kunde enkelt ha klippts ned med trettio minuter. Det övergripande berättandet är stelt och får aldrig igång något momentum.

Sett och gjort det förr 

För hur mycket än Spectre spränger upp på duken så lämnas jag med en konstig känsla av tomhet och bitterhet. Trycket, helheten, överraskningarna, uteblir. Spänningen som borde stiga och bli varmare ju närmare vi rör oss mot filmens klimax lämnas kvar på någon flådig hotellbar.

300-miljoner dollar maskinen får istället gå tomgång. Det förekommer överhuvudtaget inte någon enskild sekvens som genererar den mest slentrianmässiga upphetsning. Vi har sett det för och då bättre.

Tillkrånglad kontinuitet 

Spectres primära ambitioner vill fylla de luckor vi lämnades med när den ursprungliga iden om en trilogi skrotades i och med Quantum Of Solace. Filmen löser detta genom att köra en George Lucas-prequel-metodik. De tidigare filmerna vrids,beskärs och misshandlas till oigenkännlighet i filmens vilja att koppla ihop precis ALLT från tidigare delar. Resultatet blir ofta frustrerande och destruktivt då flera komponenter i tidigare filmer vanställs. Detta skapar en olustig känsla av förvirring. Någonstans kan jag uppskatta konceptet att binda ihop den nära tio år gamla berättelsen, men då skall det göras med mer passion och fräckhet än det här ynkliga försöket.

När vi djupdyker i Spectres actionsekvenser vilar samma konstiga mönster av uppbyggnad,eruptionspunkt och sedan punktering. Den omtalade biljakten går mest runt med handen i backfickan och kulminerar i ett stort ingenting. Sekvensen i österrikiska Sölden går i samma spår; stiligt,välgjord men hjärtat och intensiteten uteblir.

Blek kopia 

I många lägen känns det som en trött blandning av Marvels Captain America: The Winter Solider och den senaste delen i Mission Impossible-serien. Storyn går i exakt samma fotspår som dessa två, och hela skeenden och sekvenser är lika svåra att se skillnad på som två enäggstvillingar. Det lämnar publiken med ännu mer av den där kalla tomheten.

Allt Mendes vill utforska har gjorts förut och då med med mer pondus och kraft. Försöken att utöka Bonds bakgrund känns tillfälligt och ofärdigt. Konceptet att figuren är en utdaterad dinosaurie lyckades Judi Dench redan förmedla för tjugo år sedan i Goldeneye. Vart än Spectre går så styr den snabbt in sig på ett spår som känns förlegat eller ointressant. Det vore såklart ett oerhört krav att ännu en gång begära samma briljanta lek med förväntningarna som Skyfall valsade med, det funkar bara en gång. Men att Spectre känns så här uppgiven och trött är obegripligt. Det känns inte ens som att Mendes och hans gäng försöker att överraska.

Färglös ensemble 

Sprickorna fortsätter i och med skådespelarensemblen. Att Craig börjar närma sig det sista finstilta på kontraktet blir alltför ofta tydligt, för såhär stel och platt har jag aldrig sett honom  – inte för att han någon gång visat upp gentleman charmen, men samtliga eleganta och humoristiska repliker försvinner i något jag bara kan tolka som ointresse. Lea Seydoux går också på minimal sparlåga och ser mest vilse och förvirrad ut. Kemin mellan henne och Craig är till och med värre än det trista marionettspel han och Eva Green visade upp i Casino Royale. 

Den stora förvåningen och besvikelsen kommer genom Christoph Waltz. Här får vi kanske den svagaste skurken i hela Craig-serien. En karaktär som verkar ha lämnats på arbetsbordet och inte getts ett uns kärlek eller omtanke. Waltz blir aldrig obehaglig, överdrivet diabolisk eller ens underhållande, främst då han knappt medverkar. Att han också väljer att agera karaktären genom kraftigt överspel gör det omöjligt för hans Franz Oberhauser att bli något annat än en trist parentes.

Klump i halsen 

Spectre än ingen katastrof, hantverket är solitt, Hoytemas foto makalöst, de otroliga kostymerna och någon slags rudimentär underhållning finns i den absoluta kanten. Men när en flådig yta är filmens starkaste lysande attribut är besvikelsen bara än mer uppenbar.

När jag väl lämnar salongen gör jag det med en klump i halsen, bara sorgen och besvikelsen finns kvar. Trots mitt kritik genom den här texten kvarstår bara flera negativa frågor: Varför återanvänds Thomas Newmans musik till den nivå att det känns slarvigt ? Varför väljer filmen att ta så mänga genvägar ? Vart försvann kärleken och intensiteten från Skyfall ? Varför så bedrövliga digitala specialeffekter ? Och slutligen, var det här allt ?

Betyg 5/10 

Bäst: Fotot, öppningssekvensen och de fantastiska kläderna. 

Sämst: Christoph Waltz svaga skurk, de platta actionsekvenserna och den övergående känslan av ointresse,slarv och uppgivenhet.

Fråga: Vart skall serien ta vägen nu ?

Martinis,girls and guns plus Tom Ford räcker inte den här gången. 

The Gift Recension

Publicerad den av

En stor axelryckning utan utropstecken OBS milda spoilers !

Joel Edgerton var inte det första namn man tänkte sig när någon nämnde ordet regidebut. Men något verkar rinna igenom det sällsynta australiensiska vattnet i och med Russel Crowes The Water Diviner slog upp portarna för ett år sedan.

Fincher Kopia

Edgerton bjuder på en tekniskt väl genomförd film, som kanske hämtar några koppar för mycket ur David Fincher-brunnen, där det operations-kliniska fotot är som taget ur Finchers tre senaste filmer. Stämningen verkar också ha erhållits från en annan amerikansk mästare-Scorsese och hans otäcka Cape Fear.

Filmen lyckas faktiskt hålla igång en godkänd gissningslek mycket längre än vad den har någon rätt att göra, och även om slutet är ganska tamt så får man sig en relativt god stund med både fintar och luringar. Hela filmen följer i den lunken, godkänt,mediokert och som final en axelryckning.

Vilse och osäkert 

Rebecca Hall fortsätter att förstöra sitt eget trasiga varumärke genom att ännu en gång dra upp ögonen och stirrigt dra runt som om hon just placerats i ett för trångt rum. Att den här kvinnan en gång bjöd på storheter som den där gången när hon agerade ut en fantastisk uppvisning i kemi med Christian Bale i The Prestige känns långt borta. Jason Batemans cyniske karriärs-besatta översittare är filmens stora problem, här verkar Edgerton inte veta hur han skall förhålla sig till figuren och en känsla av osäkerhet drar igenom alla sekvenser med Bateman, där publiken ofta känner sig helt vilse. Edgerton själv är anonym i sin roll som milt obehaglig antagonist och bidrar till den stora axelryckningen som är The Gift.

Mellanmjölk

Det är på det hela ganska svårt att skriva en vettig recension då filmen är fullt duglig men samtidigt intetsägande. Det som kunde ha lyft stannar vid att vara godkänt, det som är dåligt håller sig ifrån radioaktivt territorium. Det är som en tråkig mellanmjölk, varken fet,o-nyttig eller särskilt god.

Betyg 4/10 

Bäst: Det fullt solida hantverket och den överraskande fungerande gissningsleken.

Sämst: Filmens övergående känsla av ’’mhm’’.

Woman In Gold Recension

Publicerad den av

Woman-in-Gold_poster_goldposter_com_6

Platt och ointressant med en överdrivet stel Mirren. 

Jag brukar kalla det för Weinsteins-otyg. Filmer som The Butler,Mandela: Long Walk To Freedom och nu Woman In Gold är alla tennsoldater i Harvey Weinsteins Blofeld-plan att erövra varje enskild Oscarsgala. Man får ända ge den gamla demonproducenten någon ytterst minimal respekt   över att han alltid lyckas snärja in sig hos den alltid så naiva och rent utsagt tröga akademin. Weinsteins filmer är cyniska monster som är iskallt kalibrerade att passa in i alla tänkbara politiskt korrekta mallar. Det är för mig inte filmer utan platta produkter, inte mycket bättre än ett pall med Arla-mjölk.

Woman In Gold må vara ett snäpp under debattklimats-radarn, men är ändå fylld av Weinstein manipulation och utspel för att vinna falsk sympati. Det skall slås på den stora känslotrumman, det skall finnas politisk korrekthet och sedan avslutas paketet med att den bygger på verkliga händelser. Vi vet formulan nu och den borde inte lura någon.

Sömnigt och slappt 

Men det är inte bara de ganska dubiösa bakgrundsintentionerna som är filmens stora svagheter, det ligger främst i utförande och hantverk. Simon Curtis regisserar utan något intresse och med fingrarna på sin smartphone istället för filmens puls. Filmen må ha en superb premiss och en historia väl värd en film, men dem lyckas sänka sig själv genom det ointresse som går genom filmen.

Det hoppas fram och tillbaka i tiden och filmen känns rentav uppgivet slö till största delen. Resultatet blir uttråkning och i ännu värre lägen ren apati. Återblickarna i ett Nazist-styrt Österrike är lika undermåliga som den trasiga filmatiseringen av Boktjuven, där det förekommer en ständig obekväm känsla av tv-produktion som vägrar att försvinna. Alla filmens komponenter känns som om det köpts på en medioker second-hand butik och sedan stuvats in utan kompetent förmåga.

En Philomena kopia 

Faktum är att hela den första delen av Woman In Gold är som en platt ’’copy-paste’’ version av Stephen Frears Philomena, där interaktionen mellan Mirren och Reynolds inprincip speglar scenerna mellan Judi Dench och Steve Coogan. Det bidrar bara till känslan av en slarvig produkt.

Mirren agerar på sparlåga och rör sig inte ett knappnålshuvud utanför gränsen dugligt. Hon kämpar också mot en ointressant skriven och ibland genuint osympatisk karaktär, ofta blir Mirrens Maria Altmann så stel och smaklös att jag har svårt att finna ett skäl att slutföra filmen. Ryan Reynolds känns mest bortkommen och osäker i rollen som jurist.

Tomgång och tomhet 

Det finns en bra grundidé med Woman In Gold, berättelsen borde på egen hand klara av att hålla intresset vid liv. Men nedkörd i ett träsk av blekhet,apati och ointresse skulle inte ens de starkaste av maskiner klara av att frigöra sig minst av allt en som går på tomgång.

Betyg 4/10 

Bäst: Den solida grundberättelsen

Sämst: Sömnigheten, den uteblivna spänningen och den övergripande känslan av ’’jaha’’.