Kategoriarkiv: Konsert

Årets Bästa Konsert 2018

Publicerad den av

Vi gör processen kort… Pearl Jam, i den tyska huvudstaden Berlin, på den vackra amfiteatern Waldbühne, slår det mesta, inte bara i år utan överlag. Rockbandet från Seattle är välkända för sina otroliga livekonserter, där de utmanar giganter som U2 och Bruce Springsteen. Och just den här kvällen sken rockgudarnas strålar rakt ned mot scenen i den tyska lummigas skogen. 

Symbiosen mellan publik och band var så tight att en enda handrörelse från sångaren Eddie Vedder, var tillräcklig för att försätta 20 000 människor i total masspsykos. Jag önskar fortfarande att jag kunde skriva minst tre ytterligare recensioner kring den här spelningen, trots evinnerliga försök att vända och vrida på det, samt summera allt som skedde under 150 minuter, så känner jag fortfarande att inga ord eller videofilmer kan göra rättvisa åt detta perfekta konsertmonster. 

Versionen av Porch, då hela arenan tappar förståndet och börjar kasta pappersbrickor, samtidigt som halva publiken crowdsurfar och dras över den främre barriären, är en syn som är så vacker att jag nästan kreverar på golvet då jag tänker tillbaka på det. 

Tiger Film utser därmed Pearl Jam på Waldbühne den 5 juli i Berlin till 2018 års bästa konsert   

We Can Be Heroes Berwaldhallen 13-10-2018 Recension 

Publicerad den av

07

Summering: Efter en lite tafatt konsert – Score från förra året i samma lokal, slår nu Orvar Säfström och Sveriges Radios Symfoniorkester tillbaka med en sjuhelsikes spelning, det  känns som ett enda långt symfoniskt smörgåsbord, bestående av några av popkulturens mest kända musikaliska stycken. 

I inledningen ger Säfström en bra sammanfattning av vad publiken tidigare har fått se och höra, denna kväll får spelmusiken minimalt med utrymme och fokus läggs på filmvärldens hjältar, inte bara de som har sitt ursprung i serietidningsvärlden, antihjältar och moderna ikoner som Katniss Everdeen och Max Rockatansky (Mad Max) har också en plats i repertoaren denna kväll. Tidigare konserter har varit välfyllda – ofta helt utsålda, men denna gång så har man tvingats arrangera hela fyra stycken separata spelningar för att möta den enormt stora efterfrågan. Att själva spellistan innehåller världskända axplock från Indiana Jones och Star Wars bidrar självklart till att detta blir något mer tillgänglig konsert. Ett stort antal småbarn syns till i Berwaldhallens foajé och för ett stort antal besökare är detta förmodligen deras första symfoniska konsert.

03.jpg

Tillbaka Till Framtiden 

Media har också uppmärksamt denna konsert, bland annat med en stor artikel i Dagens Nyheter , förväntningarna är således höga och den här kvällen lever upp till det den så kallade ’’hypen’’. Konserten inleder med Danny Elfmans gotiska och kolsvarta tema från Tim Burtons Batman årgång 1989, de dova trumpeterna och de hotfulla stråkarna låter bättre än någonsin och framförandet är så starkt att det till och med överträffar originalinspelningen. Berwaldhallens fantastiska akustik ger samtliga instrument flera kvadrat mil med fri yta, det blir som en nostalgisk tidsmaskin där jag tas tillbaka till den där sommaren år 2002 då jag såg filmen på ett slitet VHS-band. 

Ribban är därmed satt, konsertens höga tempo tillsammans med Säfströms sedvanligt fenomenala presentation, gör att euforin nästan aldrig vill lägga sig. Både temat till Indiana Jones: Raiders Of The Lost Ark och Terminator 2 är något mer strömlinjeformade än vi är vana vid. Och de komprimerade stråkarna från Brad Fidels ursprungliga komposition, är svåra att återskapa utan efterarbete, men trots det så målas den brinnande lekplasten upp framför publikens ögon, finalen som till största del bara består av slagverk får hela salen att vibrera. 

073

Konststycke 

Även om Mad Max: Fury Road är mest känd för sitt eldiga utseende, så har man lyckats klämma in ett litet dämpat stycke från filmen, detta blir en bra stund för reflektion. 

Serietidningsförlaget DCs filmatiseringar är nästan uträknade, inte ens framgångarna med Wonder Woman har ändrat skutans riktning. Rupert Gregson Williams soundtrack till filmen är förhållandevis anonymt, men mot slutet så kastar man in en liten överraskning i form av rakbladstemat som Hans Zimmer skrev, förvisso har vi ingen Tina Guo på distad cello men orkesterns blåssektion gör ett bra jobb att emulera det numera kända tjutandet som får publiken att vilja ta på sig sandaler och dra fram ett sylvasst svärd. 

Första akten avslutas med en ren kavalkad i John Williams kanske mest älskade arbete – Star Wars. Far And Away-konserten för två år sedan hade ett mer traditionellt upplägg då det kom till att uppleva rymdsagan, denna gång får inte höra det helt sönderspelade temat. Istället får vi en Carrie Fisher-hyllning i och med ’’Princess Leia’s Theme’’, och sedan bär det av raka vägen mot den ’’moderna’’ trilogin där Rey’s diskreta tema spelas för första gången… i Sverige… 

Jag ställer mig dock en smula skeptisk till varför man har redigerat i det fantastiska spåret ’’The Jedi Steps’’ och inte tagit med den väldigt emotionella versionen av ’’The Force Theme’’ som fortfarande framkallar en tår då man minns tillbaka på scenen då Rey räcker fram ljussabeln till Luke Skywalker. Allt avslutas i alla fall med en explosiv och bombastisk version av själva finalmusiken som spelas under The Force Awakens eftertexter, där får vi höra Kylo Rens marsch, sedan den mullrande musiken då motståndsrörelsen och elitpiloten Poe Dameron flyger in över sjön på planeten Takodana. 

16

Even Better Than The Real Thing 

Efter en kort paus så får äntligen sopranen Sabina Zweiacker ställa sig på scenen, efter att hennes framförande av ’’The Dragonborn Comes’’ från The Eldar Scrolls V: Skyrim, publicerades på YouTube så har klippet setts över 14 miljoner gånger. Denna gång får Zweiacker inleda med den fantastiska ’’Into The West’’ från The Return Of The King – som Annie Lennox vann en Oscar för. Jag har hört Lord Of The Rings-filmernas egen kompositör Howard Shore dirigera kungliga filharmoniska symfoniorkestern i detta bejublade spår med operasångerskan Ann De Renais. 

Men kvällens version är faktiskt än bättre. Zweiackers röst är ett par oktaver högre än Annie Lennox, något som hon utnyttjar genom att ta i med allt hon har i den diskreta men kraftfulla refrängen. Sedan får vi kvällens sista spår som kan kategoriseras som något mindre etablerat, Jennifer Lawrence må vara en av världens mest välkända aktörer, och hon har The Hunger Games att tacka för sina framgångar. Men förutom den välkända visslan, så är musiken utav James Newton Howard inte lika välkänd, Zweiacker stannar kvar och fungerar nu som en mer tillbakadragen kör. 

Sedan är det slut med finliret eller konstpauserna, John Williams överdrivet pampiga tema från Richard Donners Superman innehåller så mycket brass och hjältemod att man nästan hånler. Men mäktigt blir det då hela blåssektionen blir högröda i ansiktet då det får testa sina lungors uthållighet. 

0221

Assemble 

Därefter kliver Säfström på scenen och påpekar det uppenbara faktumet, vart är musiken från Marvels gigantiska filmserie ? I publiken sitter ett antal unga besökare, ett par av dem ser måttligt roade ut, men när det blir klart att man skall spela en hel svit från Marvel filmiska universum, så är det som att någon injicerat hela publiken med en adrenalinspruta. De tre ursprungliga hjältarna – Iron Man, Captain America och Thor får alla en del av kakan, men det är då Alan Silvestris otroliga tema från The Avengers stormar in som gör starkast avtryck, synen av så många förundrande leenden är närmast oförglömligt.  

Urpsrungligen var det tänkt att Hans Zimmers musik från Gladiator skulle avsluta konserten, men på allmän begäran så har man nu beslutat att spela ’’The Dragonborn Comes’’. Flera i publiken har kommit långväga för att få uppleva detta fantastiska stycke musik. Hur makalöst det än är så börjar det kännas lite förutsägbart att spåret återigen ligger mot slutet av konserten, att placera  det tidigare i showen hade varit betydligt mer spännande. Hur som helst är framförandet klanderfritt och publiken utdelar så mycket applåder att dirigenten Charles Hazlewood får vänta ett antal minuter för att han skall kunna fortsätta. 

Hans Zimmers gigantiska musik – från Ridley Scotts sista riktigt bra film, är närmare femton minuter långt och är nästan lika mäktigt att uppleva som då Zimmer själv var här och hade med sig ett specialsytt band för sina kompositioner. Efteråt är publikresponsen gigantisk och Säfström leker rockstjärna då han kastar sig ned på scenen och eggar publiken att jubla än mer. 

02

Big old bad James Bond 

Som alltid så väntar ett extranummer, men denna gång är det ett mysterium vad som faktiskt skall avsluta konserten. Sedan så slår orkestern ned molltonerna och extranumret framträder… Det är Adeles helt obeskrivliga Skyfall från filmen med samma namn. Sabina Zweiaker må vara en fantastisk operasopran, men inte ens hennes starka röst kan mäta sig med Adeles sanslösa inlevelse och fraseringar, nu är den lilla detaljen inget som förtar överraskningen eller glädjen över det faktum att vi får ett ’’helt nytt’’ extranummer. Orkestern levererar kompet med superb precision och extasen efteråt slår samtliga av de tidigare konserterna som vi fått uppelva i Berwaldhallen. 

Med sin fantastiska spellista, strålande musiker och sångare samt en konferencier som hör till landets mest underhållande, så blir denna kväll helt och hållet makalös. 

Betyg 9/10 

Pearl Jam Waldbühne Berlin 05-07-2018 Recension 

Publicerad den av

15309705759ad7e652f8b5d83329074b7910074592

All images courtesy and copyright of pearljam.com 2018

Det är bara att ta fram historieböckerna och anteckna, denna afton kommer aldrig kunna upplevas igen. Pearl Jam och rockmusiken blir inte bättre än såhär.  

Hur makalöst bra någonting än kan vara, så behöver man alltid behålla lugnet och distansen som skribent eller recensent. Att avfyra enorma superlativ och närmast mytifiera något kan komma att kosta en i framtiden, för varje hyllningsfras så målar man in sig i ett hörn där man gjort slut på sin ammunition för framtida event. Ett påstående som att 1080P var den perfekta upplösningen, känns idag förlegat då vi nu har skärmar med dubbla upplösningen. När platt-TV först kom till den svenska marknaden drog tillverkarna med sig testexemplar som kostade flera hundratusen. Dessa  – då, kolossalt innovativa maskiner är idag så dåliga att man inte ens skulle kunna ge bort dem, trots det stod folk och bara gapade inför faktumet att en TV inte behövde ha ett djup på ett par hundra meter.

I total extas är det väldigt enkelt att försäga sig, då och då önskar man att ett och annat betyg hade justerats – dock sällan fullpoängare. Det som nu kommer ske, kan med stor säkerhet göra det svårt i framtiden att verkligen understryka hur fantastiskt något kan vara. Man har en begränsad mängd trovärdighet då de riktigt stora orden används. 

1530970627c90456ba3560a78a63c6b64e9aac70f6

Helt unika 

Pearl Jam är idag en av de sista bastionerna och förkämparna för hur man skall göra konserter. Enbart den ständigt återkommande Bruce Springsteen kan titulera sig bättre. Pearl Jam är rockbandet som vägrade att lägga sig platt, de vägrade att sälja sina fans som boskap. Deras upproriska kamper mot bland annat biljettjätten Ticketmaster, ledde till ett stort bakslag för bandet. Då Pearl Jam går på scenen, vare sig det är i Tyskland eller Sverige, så byggs broar och band som aldrig försvinner med publiken. Det finns bara ett Grand Canyon, ett New York City och slutligen ett enda Pearl Jam, så unika är de. 

Publiken är inte bara en inkomstkälla, de är jämlikar, vänner och familj. Pearl Jam har en genuinitet som får deras hyllningar till fansen att alltid värma hjärtat. Där andra artister nöjer sig med ett stelt manus – Coldplay, så finns det ingeting som är skrivit i sten för Pearl Jam. Då  bandet går upp på Waldbühnes scen så är det inte gudar som stiger ned från himmelen, snarare goda vänner som nu bjuder in till en fest av sällan skådat slag. Varje berättelse som Vedder berättar om fans och vad musiken inneburit för dem är hjärtevärmande. 

153097054937bbb6512ec923c12f8d4acfb0945c18

No Direction Home 

I dagsläget är bandets nästa album fortfarande under inspelning och denna korta Europa turné har således inget koncept att falla tillbaka på. Enbart singeln Can’t Deny Me har fått tas utifrån studion och prövat sina vingar. Från vad vi kunde ta del av i form av videoklipp så var jag något oroad över att denna omgång skulle bli något av en parentes. De två konserterna i Amsterdam var tidsmässigt korta och bandets gränslösa energi verkade inte riktigt vilja infinna sig. Sedan kom kanske turnéns största bakslag, för ett par veckor sedan slutade sångaren Eddie Vedders röst att fungera, den andra spelningen i London fick skjutas fram. Det såg inte ljust ut… 

Det band som ställer sig på scenen den här kvällen verkar ha gått igenom en tidsmaskin och kommit ut ett par decennium yngre. Att ett gäng herrar kring 50-års åldern spelar mer intensivt och passionerat än unga kaxiga popsnören förtjänar nästan en analys i sig självt.    

I vanlig ordning så väljer gentlemännen att börja långsamt, denna gång med Wash, ett spår som exkluderades från den legendariska debuten Ten. Det är ett spår som ’’enbart’’ spelats 99 gånger. Egentligen är det bara en uppvärmning där man sakta men säkert skall vagga in publiken i någon form av komfort och ta bort den olustighet som inledande nummer ofta kan innebära. 

Ikväll är spelplanen annorlunda, ett udda spår som Wash skall inte kunna få publiken att explodera, det är en långsam blues om smutsiga städer och hopplös kärlek, men i refrängen så har sittplatserna förvandlats till ståplatser, på golvet är händerna i luften och varenda människa gestikulerar tillsammans med Eddie Vedder då han går in i refrängen. 

Och efter balladen Sometimes så börjar det på allvar… Vedder drar suggestivt igång introt till Corduroy på gitarr, och när trumslagaren Matt Cameron slår på sitt trumset så sprängs den imaginära växellådan. En konsert skall gradvis stegra sig och avslutas i komplett extas, ikväll gäller inte de reglerna. Allt har vänts upp och ned. Allting skenar iväg, Waldbühne är byggd på sten och tjocka bänkar. Inget material i världen kan stå emot vad som sker i Why Go och Save You. 

1530970528d8e3bc353ba2e2315cef283a9a0fa242

Kaos 

På planen ser det ut som att man just skruvat upp spisplattan på maxvärme och storm kokar vattnet. Den välkända moshing-dansen utförs mitt i havet och kläder, ölburkar och allt mellan himmel och jord flyger upp och ned. 

Eddie Vedder har något mer rost på stämbanden än vanligt, men det ignorerar han fullkomligt. Varenda avgrundsvrål och intensivt fräsande fullkomligt klyver den omgivande skogen. Bandet blir bara än mer energiskt och påtänt av publiken som verkar komma från en annan planet. Jag har aldrig, ALDRIG, sett en folkmassa i en sådan symbios som i kväll. Varenda handrörelse, skutt och allsång sker som på kommando. De över tjugotusen människor som samlats känns som en enda enhet som är fullkomligt oslagbar. 

Pearl Jam struntar blankt i att sakta ned, helt plötsligt springer den kända rockfotografen Danny Clinch upp på scen och leker bluesman med ett munspel. Sedan så bränner de av superfavoriten och In My Tree och sedan, sedan så kommer dynamitlåten Even Flow. 

Mike McCready som är bandets dynamo, turbo och raketbränsle sägs helt kunna koppla bort allt som inte är sitt gitarrspel. Solot förlängs och förbättras på alla sätt och vis, det är så obegripligt och makalöst att publiken bara står och gapar. Samtidigt fortsätter hela golvet svaja som sjögräs och folk ställer sig upp på läktarna och spelar luftgitarr. 

1530970717190258bc372ec14f9eea52cd658a7048

Rariteter

Setlisten är mer eller mindre o-igenkännbar från den som spelades för fyra år sedan i Berlin. En av bandets undangömda fartmonstret – Habit, tränger sig längst fram utmanar bandets mer välkända spår. Habit startas om ett par gånger och i avslutningen kör man slut på ett par årsförbrukningar av plutonium, det stegrar sig som en motorcykel och kör raka vägen upp mot himmelen. 

Bakom varje hörn väntar det en ny live klassiker. De mest fanatiska fansen nöjer sig inte bara med specifika nummer, versionen skall vara identiskt med de dem hört på officiella bootlegs eller sett på konsertfilmer. Daughter som är en allsångsexplosion blir ikväll historisk då man slänger på den så kallade ’’It’s Ok’’-taggen. Den lilla förlängningen får folk att tappa besinningen, Eddie Vedder står bara och dirigerar allsången och de svajande armarna. Waldbühne omges av skog och känns således som en magisk skogsdunge och då Vedder sjunger att de faktiskt är ’’okej’’ så verkar alla världens problem ha försvunnit. 

Höjdpunkterna är otaliga, bandets kanske bästa moderna skapelse Unthought Known, spelades in som officiell video för åtta år sedan här i Berlin, nu är den ännu bättre. Deep och Mind Your Manners är brutala… 

1530970831212068d135ff81aa4b6dc61d68c4277e

Ett inferno av extas 

Men höjdpunkternas höjdpunkt sker i Porch… Till och med för de som inte är bekanta med Pearl Jam har nog någon gång hört eller sett det som kallas världens största scenhopp. På Pinkpop festivalen i Holland 1992 så tar en ung Vedder och klättrar upp på en kameraarm och ber fotografen höja upp riggen så högt som möjligt. Sedan kastar han sig handlöst ned mot publiken. Det ögonblicket är ett historiskt exempel på komplett kaos, en euforisk galenskap som knappt går att hitta idag. 

Ikväll så blir det förvisso inget rekordlångt hopp, istället så tar publiken och höjer insatserna. Jag har aldrig sett så många människor som surfar på publiken och måste dras över den främre barrikaden. Ölfaten som använts genom aftonen är gjorda utav tjockt papper. Då Porch går in i sitt evighetslånga solo så börjar det regna pappersfat över hela arenan. 

Alla hämningar är borta, publiken bara fortsätter att kasta brickor medan halva golvet imploderar samtidigt som de skriker och springer runt i cirklar. Pearl Jam kan knappt tro vad som händer, basisten Jeff Ament får spel och hämtar en ölbricka och slår på sitt instrument. Själv slutar jag titta på scenen, skådespelet på läktarna och planen är bortom allt mänskligt förstånd. Porch är ikväll inte en låt, signalementet för vad detta kan vara finns inte på denna jord. 

Efter den totala urladdningen får vi ett kort akustiskt set där man äntligen tar fram Thumbing My Way, inspelad under bandets mest turbulenta år – tidigt 2000-tal, är detta ett sant guldkorn som spelas allt för sällan. Versionen är menad för sagoböckerna och det blir knäpptyst. Sedan börjar det varvas upp igen med Breath, ännu en storfavorit hos de fans som sett bandet mer än en gång. 

Sedan fortsätter Pearl Jam med målet att skaka sönder hela Berlin. Do The Evolution går inte att beskriva, Black försätter alla i extas och Alive hör hemma som en psalm i kyrkan. 

1530970673b329bbd36bb4da98cde57ce849c24713

’’There are colors in the street’’ 

Och efter det yrvädret så kommer Rockin’ In The Free World. Springsteen har Twist And Shout och Pearl Jam har denna. Man kan dra på sig framtidens Virtual Reality headset – som hämtat från  Steven Spielberg filmen Ready Player One, försätta sig i trans, läsa trollformler etc… Denna explosion går inte att uppelva utanför Waldbühne den 5 juli 2018. 

Inte ens det faktum att konserten är nedkortat pga ett strikt förbud att spela förbi kl 22.30, spelar någon roll. Jag kommer förmodligen aldrig se något liknande igen, ni som var där går till historien och i 140 minuter blev världen en lite bättre plats…. Man kan enbart skrika och gråta… 

Betyg 10/10 

Bäst: Porch, Unthought Known, Even Flow, Do The Evolution, Alive, Rockin In The Free World, Thumbing My Way, Habit, Black etc. 

Sämst: Åk till sommarkrysset på Gröna Lund om ni vill fylla denna kategori. Skulle väl vara det urusla insläppet. 

Fråga: Vart finns språket och orden för att beskriva Porch ? 

Betyg på samtliga låtar 

Wash 8/10 

En lugn men intensiv start, att något speciellt är på väg att hända är tydligt i refrängen där publiken sjunger med som om det vore Alive. 

Sometimes 8/10 

Tempot ökas sakta men försiktigt, ’’sometimes I rise’’-partiet är hysteriskt. 

Corduroy 10/10  

Växellådan sprängs i småbitar, då man slår på turbon i det extravaganta avslutet så är matchen redan vunnen. 

Why Go 10/10 

Läktarna skakar, trumhinnorna är på väg att brisera av allsången. Varför någon skulle vilja gå hem nu är obegripligt. 

Save You 8/10  

Ljudet krånglar lite, ett energiknippe från Riot Act. 

Given To Fly 10/10

Hela arenan får vingar.

Red Mosquito 8/10 

Rockfotografen Danny Clinch kommer upp på scen och assisterar med ett munspel direkt från södra USA. 

In My Tree 8/10 

Vedder ber Donald Trump flyga åt….. Sedan spelar de denna fantastiska låt som alltid dyrkas av hardcore fansen. 

Even Flow 10/10 

Gitarristen och galenpannan Mike McCready får totalt spel och klyver resterna av Berlinmuren med sitt solo. På golvet pågår hysteriskt kaos. 

 Wishlist 9/10 

Lite andrum måste finnas, underbar låt i en tappning som slår den något såsiga studioinspelningen på fingrarna. 

Habit 10/10 

Och så var det slut med friden… Matt Cameron slår sönder sina trummor, någon beräknad hastighet finns inte i mot slutet, hjärtinfarkten står och vinkar hejvilt. 

Angie/Daughter/It’s Ok 10/10 

Ja, när man ändå håller på så kan man väl skämma bort publiken med ett par superrariteter som en cover på Rolling Stones Angie – som enbart framförts tre gånger tidigare, då ’’It’s Ok’’-segmentet kommer så trillar de mest analytiska och kräsen följarna ned på golvet och kreverar. 

Deep 9/10  

Ten må vara gruppens mest kända skiva, men Deep hör till de spår som inte spelas alltför ofta, synd då detta återigen är en genial flört med gammaldags blues. 

Mind Your Manners 9/10 

Ett stenhårt framförande. 

Unthought Known 10/10 

Backspacer är kanske Pearl Jams mest underskattade album. Även om jag ständigt kommer hålla tummarna för att Force Of Nature skall spelas, så är den här versionen en gåva från himmelen. Interaktionen mellan publiken och bandet i sista versen är sjuk. 

Lukin 8/10 

Vedder lovar att det skall bli en lugn låt härnäst, istället så spelar han detta, publiken blir helknäpp igen. 

Porch 10/10 

Högsta betyg är egentligen en förolämpning, jag har aldrig sett något liknande. Det flyger in pappersfat, hela bandet står bara och gapar, Waldbühne är på väg att rämna. Detta är historia… 

Thin Air 8/10 

Innan balladen spelas så berättas en rolig och rörande historia om hur två grannar efter en Pearl Jam konsert blev till gifta makar. 

Thumbing My Way 10/10 

Detta är en skattkammare till låt. En knäckande vacker version av ännu en mästerlig raritet. 

Breath 8/10 

Vedder ränner runt halva arenan och interagerar med publiken, det är bara en uppvärmning inför…

Do The Evolution 10/10 

Detta, det finns inget hårdare, mer aggressivt eller mer pulserande än denna ursinniga och kompromisslösa attack på enfald och girighet. Enkelt uttryck, detta är bäst…. 

Black 10/10 

Allsång från en annan dimension, publiken överröstar allt. 

Rearviewmirror 9/10

Obegripligt intensiv version. 

Comfortably Numb 8/10 

Superb version och ett ganska utomordentligt tillfälle att andas innan den tokiga finalen. 

Alive 10/10  

Jag vet inte vad Eddie Vedder sjunger eller vad som sker på scen. Publiken tar över hela låten. En ren psalm med volymen uppskruvad till max 

Rockin In The Free World 10/10 

Waldbühne kommer behöva byggas om efter detta, publiken säger adjö till sina njurar då de utför höjdhopp och besinningslös dans, J.Mascis från Dinosaur Jr kommer in och spelar ett solo. Denna eufori hade gärna fått pågå i all evighet. 

La La Land In Concert – Stockholm 25-10-2017 Recension

Publicerad den av

0061

Med en film som bara blir bättre och bättre för varje visning och ett suveränt framträdande av Stockholm Concert Orchestra gör kombinationen av livemusik och spelfilm till en riktigt minnesvärd upplevelse även om man behövt byta lokal och vissa lokaliseringar inte fungerar. 

Jag har sagt det förut i tidigare recensioner, men förutsättningarna ser mörka ut den här kvällen. Utanför spöregnar det, den elaka höstkylan får alla besökare som rör sig i Globen området att rysa av obehag. Konserten som skulle ägt rum på Globen har också flyttats till det inbyggda annexet. En plats som sväljer runt 3 500 besökare.

Inne i Globens gångar ekar det tomt, enbart ett femtiotal personer står redo att gå in i arenan då portarna öppnas. Väl där så är det tydligt att några stolsrader är helt tomma, det fylls absolut på ju närmare starttiden, men när   föreställningen väl drar igång så är det lätt att förstå varför eventet flyttades till en mindre arena.

Men dirigenten Erik Ochsner verkar inte bekymrad över att han spelar för en decimerad publik, han vandrar ut på scenen som om han spelade på ett fullsatt Ullevi. Han presenterar gladeligen kvällens upplägg. En kort liten ouvertyr står som uppvärmning och sedan så drar världens bästa filmmusikal igång.

Precis som med musik som man hör live för första gången, utan några vidare kunskap om texterna eller styckets struktur, så är det en belönande känsla att återvända med texterna inristade i minnet och musik som nu fyller en av vällust.

Blir bara bättre 

La La Land är en film som bara blir bättre desto fler gånger man ser den. Det är en glad, smart och hjärtevärmande upplevelse som inte går att få nog av. Det är också en av de få filmer som jag  ångrar att vi inte satte ett högre betyg på. Nästan ett år senare är det inget tvivel om detta är värt vårt absolut högsta betyg.

Emma Stone är filmens motor och hjärta, det blir än starkare av vetskapen att karaktären Mia Dolan speglar Stones egen resa som skådespelare, där hon gjorde oändliga mängder teaterframträdande som barn och sedan flyttade till Los Angeles som tonåring för att kämpa sig upp till att bli filmvärldens idag kanske största och mest berömda aktris.

Jag har fortfarande vissa problem med Ryan Goslings porträtt av Sebastian, det är klart mer slätstruket än Stones starka och kraftfulla prestation. Gosling förblir för min egen del ett av filmvärldens största mysterium med sin totala oförmåga att ingjuta liv i sina karaktärer .

Men i ”den där” scenen där Stone erkänner sig helt besegrad och att orken tagit slut så värker det i hjärtat. Igenkänningsfaktorn är nog stor, även för de som inte aspirerat till att medverka i filmproduktioner. La La Land kunde ha blivit en såsig och platt film om innerliga drömmar och aspirationer, men istället så tar regissören Damien Chazelle och framhäver att kompromiss och lyckliga slut faktiskt kan gå hand i hand. Detta förblir nog den enda musikal som jag kan omfamna fullt ut.

Vissa spår har redan blivit moderna klassiker, A Lovely Night förblir min personliga favorit med det otroliga arrangemanget.

Filmen i centrum  

Trots att soundtracket spelas i realtid så är det filmen som får stå i centrum ikväll. Det finns bara ett enda tillfälle där musiken tar överhand och märkbart försämrar en av scenerna. Detta beror nog till stor del på att man spelar ett stycke som egentligen skall ligga på en lägre volym.

Det är lite synd att vi inte kan se hela orkestern, flera musiker försvinner i den enorma samlingen av orkestermedlemmar, de externa jazzmusikerna (inhyrda specifikt för kvällen) är omöjliga att urskilja. Just på symfoniska konserter kan jag verkligen uppskatta att få en bra överblick av orkestern och på så sätt se hur maskineriet bryts ned i individuella instrument. Att få höra vissa nyanser förstärkas eller hävas fram är mycket intressant, skillnaderna mot originalinspelningarna är minimala men de gånger det avviker känns det snarare som en intressant variation än ett regelbrott.

För liten duk 

En hel del invändningar finns dock ikväll, ett framträdande minus redan innan konsertens början är storleken på duken där filmen projiceras, det känns som om filmen projiceras från en alldeles för klen projektor som inte kan dra upp bilden till en passande storlek. På de spelningar som gjorts i USA har man åtminstone nyttjat en puk som är i ett 2.35.1 format, dvs att hela duken fylls utav bilden, den här kvällen så är presenteras filmen med enorma svarta kanter. Och med den minimala textremsan kan man undra om det inte bara är en enkel kopia av den svenska Blu Ray utgåvan som spelas upp ?

Och ännu en gång måste jag kritisera Stockholms publiken, sena ankomster, pillande med telefoner och en total brist på respekt mot orkestern förekommer alldeles för ofta. Under eftertexterna sitter alla musiker kvar på scenen och spelar musiken, sedan bjuds det på ett extranummer, men vid den här tiden är det bara ett par hundra personer kvar i lokalen. Innan dess har folk flytt fältet som om hela huset stod i lågor.

Men när man väl sitter där och ser den otroliga avslutningen som hyllar filmkonsten och där man är så rörd att man inte kan prata, så är det inget tvivel om att man fått en otrolig upplevelse.

Betyg 8/10