Etikettarkiv: Hugo Cabaret

Wonderstruck Recension 

Publicerad den av
0012

All Images Copyright And Courtesy Of Scanbox Entertainment 2017

Även om flera scener är fantastiskt vackra och även gripande så lämnas man mot slutet ganska ambivalent, fantastiskt skådespel och fin regi kompenserar inte för en film som ofta helt stannar upp och inte hittar sin identitet. 

Hur fantastiskt Todd Haynes än är som regissör så kommer han inte undan med att denna gång kännas trevande och spretig. Wonderstruck har fantastiska beståndsdelar och några mycket starka scener, men det förblir splittrat.

Få dramatiker kan på samma sätt som Todd Haynes skapa så så vassa och träffsäkra porträtt av karaktärer från all sorters bakgrunder. I hans senaste film Carol gick han tvärtemot alla tidigare exempel och skapade en oförglömlig resa i ett naivt 50-tals USA där två kvinnor tvingades göra upp med sin sexualitet.

På många sätt känns Wonderstruck som den självklara spirituella fortsättningen, man inriktar sig den här gången på barn istället för ’’nästan’’ vuxna ungdomar. Platsen är återigen USA och specifikt New York City under två olika tidsperioder. Men nu har Haynes även velat skapa en film som lutar mer åt det surrealistiska. Berättandet är uppbrutet i två skilda historier som tyvärr aldrig riktigt vill samverka med varandra. Charlie Chaplins samlade filmografi står som primär inspirationskälla för de svartvita partier som tar sin plats på 20-talet och helt saknar dialog. De här sektionerna ser otroliga ut, kostymdesignern Sandy Powell verkar ha tillgång till någon sorts tidsmaskin och presenterar ett helt sagolikt Manhattan, fotot är utsökt stiligt. Som en hyllning till stumfilmen slår detta Michel Hazanavicius fruktansvärt veka och platta The Artist med hästlängder.

0032

Thunderstruck

Den andra delen av filmen är placerad i 70-talet med David Bowie och annan popmusik som soundtrack. Haynes väljer här att baka in surrealistiska inslag som drar tankarna till Andrej Tarkovskijs Stalker där karaktärerna verkar gå omringa i någon oförklarlig trans samtidigt som gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut. Till en början är det inbjudande och känslan av att allt kan hända ger filmen energi och kraft.

Problemet uppkommer då dessa två berättelser skall oscillera mellan varandra. Haynes får inte till någon form av positiv synergi och förutom att de delar tematiska likheter så känns de båda delarna för separata och omaka. Dessa problem präglar hela filmen, i vissa lägen vill den vara konstnärligt svår och djupgående, andra gånger en berättelse om att växa upp och acceptera sina brister.

0022

Helter Skelter 

Det går upp och ned som en berg och dalbana på Coney Island. Haynes som vanligtvis är så duktig med att säga så mycket med så lite, verkar här känna sig tvingad till att sakligt lägga fram varenda del av berättelsen, det blir tillslut så systematiskt att filmens  når sin mittdel känns ointressant.

Där allt börjar med att förföra så blir historien bara en enda lång omväg där man drar ut på speltiden så mycket man kan. Utan att ha läst Brian Selznicks bok – som mycket väl kan vara orsaken till filmens stagnation, så är det förvånande att se att Haynes inte kan bolla lika lätt med det här projektet som tidigare gånger, tex. Bob Dylan biografin I’m Not There, en film som är betydligt mer avancerad och experimentel till sin natur.

En annan film baserad på Selznicks verk var Martin Scorseses Hugo Cabaret, och flera gånger känns Wonderstruck som en efterapning. Samma surrealism och eskapism finns det gott om, det är något mer återhållet denna gång men berättelsens upplösning och vägen dit känns alldeles för ofta igen.

20wonderstruck-web1-superjumbo

Ground Control 

Men som alltid med Todd Haynes så är lägsta nivån hög, flera scener är precis så kraftfulla och medryckande som de gånger Kate Winslet fullkomligt dominerade i den fantastiska miniserien Mildred Pierce. Haynes regisserar sina karaktärer och skådespelare så försiktigt och finstämt att han kan liknas med en arkeolog som försiktigt tassar fram i en nyligen upptäckt egyptisk grav.

Han har också en sällsynt förmåga att lyfta fram det absolut bästa ur unga skådespelare. Millicent Simmonds som debuterar är helt suverän i en roll som inte tillåter någon dialog eller ens ansiktsuttryck. Istället måste man helt föra fram attityden och närvaron, något Haynes lyckas med.

Vanligtvis har jag problem med Julianne Moore och hennes hyperaktiva överspel, men här sänker hon volymen och tillåter sig själv att göra en roll som är betydligt bättre än hennes uppskruvade porträtt i Timmarna eller Magnolia. 

Vidare skapar Haynes också en inbjudande stämning som tar publiken i handen och flera gånger trollbinder. Såldes är det svårt att att känns sig helt missnöjd, men sett till tidigare storverk så är Wonderstruck enbart en parentes för en regissör som kanske hör till industrins mest underskattade.

Betyg 6/10      

Silence Recension 

Publicerad den av

001

En många gånger outhärdlig resa som kulminerar i en storartad final som förlåter det mesta. 

Martin Scorsese har gjort sin bästa film sedan Shutter Island. Efter att ha irrat bort sig i Hugo Cabaret och The Wolf Of Wall Street, tar en av filmvärldens största konstnärer kommandot igen.  Silence är prövande och bitvis alldeles för långsam för att kunna nå gudalika höjder. Men med ett självsäkert hantverk och ett helt magnifikt slut, är det en upplevelse som faktiskt motiverar ett biobesök.

Det är tydligt från första scenen – Scorsese vill hylla Akira Kurosawa. Estetik och komposition är som hämtat ur filmer som Ran och Kagemusha. Scorsese besitter efter alla dessa år en självsäkerhet i sitt hantverk som skänker filmen en kraftfull ryggrad, som i sin tur förankrar en berättelse som till stor del är abstrakt och otydlig. Han hindrar således att fällas av några som helst plågsamma pretentioner.

Kurosawa tills slutet 

Scorsese har tittat noga på Kurosawas sätt att få sina skådespelare att skapa stora gester utan att överdriva. Det baseras i en princip som innebär känslomässiga explosioner som ständigt hålls tillbaka – av filmens strama hållning

Tyvärr sköts inte balansen lika väl här som i skolexempel som De Sju Samurajerna. Andrew Garfield och Adam Driver saknar den tyngd och erfarenhet som tex gör Toshirô Mifunes insatser fullkomligt trollbindande. De har olyckligtvis också utrustats med rejält taskiga portugisiska accenter. Även den japanska delen av skådespelarensemblen känns som platta karikatyrer.

Att se Silence är en stor prövning av publikens tålamod. Tempot är mer eller mindre obefintligt, sekvenser dröjer sig kvar länge, det är en återgång till en klart måttligare hastighet som återfanns under 50-talets filmskapande.

En total golgatavandring

Vad publiken får utstå, i det många gånger provocerande tempot, i kombination med alla bakslag för filmens karaktärer, blir faktiskt en viktig del av berättandet när vi slutligen når målet. Det är slående hur Scorsese faktiskt använder denna på alla sätt plågsamma färd för att maximera det slutliga dramat.

Om inledningen till stor del är hämtad från Kurosawa, är filmens andra hälft någon slags alkemi mellan Werner Herzogs Aguirre – Guds Vrede och Samuel Beckettes Godot. Här börjar vandringen mot mörkret och filmen skiftar ton till något mer ondsint och sadistiskt.

Här skapas ett orubbligt hinder berättarmässigt, där filmen bokstavligt talar fryser. Det blir ett sista andetag innan dykningen mot den förlösande avslutningen. När den tredje fasen slutligen anländer, är det med en enorm tyngd.

Ett slut som heter duga

Efter timmar i smuts, sjukdomar och kollektiv bestraffning, ges vi en final som bara kan beskrivas som enastående.

Då känns alla timmar av stillastående och mandomsprov värd all möda. Det får mig att helt förtränga de stora problemen som Silence dras med; att speltiden kunde halverats, vissa ytterst tveksamma berättarknep – som manifesterar sig i ett speciellt gräsligt visuellt anspelande, samt att filmen saknar fokus de första två timmarna.

Genom att vara svårtillgänglig och ytterst krävande, är det svårt att hela omfamna Scorseses vision. Det är som en ännu mer trögflytande version av Alejandro González Inárritus  The Revenant, befriad från de delarna som kan benämnas som action betonade. Men finalen väger upp alla invändningar. Silence befäster sig då bland de absolut största stunderna Scorsese har gett oss, så enormt är det.

Betyg 7/10