Spider-Man Far From Home Recension

All images courtesy and copyright of Sony Pictures and Marvel Studios 2019

Summering: Homerun… Igen… Far From Home tar allt vi älskade med Homecoming och utökar spelplanet på oväntade och geniala vis. Marvel har avslutar sitt 2019 med flaggan i topp. 

Detta kan ju inte vara möjligt ! Efter en tidernas mest storslagna, emotionella och drabbande konklusioner i Avengers Engame, så är Marvel tillbaka – efter ett fåtal månader, med ännu en film som går utan – eller klättrar, – ovanpå allt annat. 

 I dagsläget så sitter väl vi redan i en trång båt, på väg mot floden styx, ja, om båten hade namnet ’’Marvel Fanboy’’ på sidan av sitt skrov och slutdestinationen var en evig plats i dödsriket där massorna kommer anklaga en för att vara en korrupt Marvel/Disney fundamentalist – även om nu Spider-Man står under Sonys ägandeskap – då det gäller filmrättigheter. 

För flera så är Marvel enbart en fabrik, förvisso en framgångsrik sådan, men ändå en fabrik som  spottar ut ett antal filmer per år. Marvel Studios må idag vara ett oerhört väloljat maskineri, det råder ingen tvekan om att det är ett storbolag som allt mer närmar sig att bli ett varumärke – likt Hello Kitty som klistras fast på lunchlådor och sängkläder. 

Men mitt i stormen öga – med de historiska framgångarna, så ligger Marvels filmer som ett orubbligt fundament för bolaget och dess filosofier. Om Marvel Studios skall jämföras men någon sorts serietillverkare så är det i samma glamorösa sällskap som Rolls Royce, Rolex eller Leica – kameratillverkaren, skillnaden är bara att Marvels filmer kommer med en rimligare prislapp. 

Där andra sommar – och storfilmer känns som slapphänta Whooper hamburgare från Burger King, så står Marvel i ett helt annat led, där allt känns skräddarsytt och kärleksfullt.  

Filmvärldens Rolex 

Rolex och de andra nämnda lyxproducenterna är – precis som Marvel, jätteinstitutioner som idag associeras med en specifik livstil – och ett mått av extraordinär kvalité. Ingen kritiserar Rolls Royce då de visar upp den nya årsmodellen av deras legendariska Phantom. Om nu Spider-Man, Doctor Strange eller Black Panther är företagets diverse modeller, så är varje ny iteration bättre, mer avancerad men samtidigt klassisk och igenkännbar, och den elitism – som omger dessa lyxiga titaner, går inte att hitta hos Marvel heroiska ensemble. 

Att ständigt lyckas med att förbättra, innovera och förundra med varje ny film är en bedrift – lika enorm som då Spider-Man – begravd under tonvis med betong och sten, befriar sig från en oundviklig död för att rädda sina mest älskade. 

Efter flera av år skräpfilmer – som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man 1och 2, så hittade regissören Jon Watts en ungdomligare, lösare och mer emotionell kärna än både Sam Raimi och Marc Webb i Spider-Man Homecoming

Marvel är tjatiga på så sätt att de aldrig låter spektaklet ta överhanden, sekvensen där Watts återskapade den legendariska styrkebragden från berättelsen If This Be My Destiny – när Peter Parker begravs utav Michael Keatons Vulture, innehåller mer smärta, hoppfullhet och intensitet än Andrew Garfields och Tobey Maguires samlade insatser. 

Far From Home fortsätter – likt sin föregångare, studera Peter Parkers slitningar mellan livet som superhjälte och dennes mer ordinära tonårsproblem. Vi har sett det romantiska strulet tidigare samt de problem som kommer med att leva ett dubbelliv, men aldrig såhär energiskt, roligt och välspelat. Tom Holland, Jacob Batalon och Zendya besitter så mycket värme, karisma och kemi att de – endast i enkla förväxlingar, blir ett nöje att beskåda. Trion hittar en perfekt balans mellan allvar, självdistans och ungdomligt trams som är fantastiskt att beskåda. 

Mer humor 

Denna gång satsar Watts på mer humor än action, och till en början är alla fartfyllda skämt en aning oväntade, men likt roddarna på en galär, så är synergin mellan de olika segmenten snudd på perfekta. Filmen har ett tempo som kan knäcka toppatleter, men trots denna höga hastighet så känns Far From Home aldrig hetsig eller stressad. 

Jon Watts har ett järngrepp då det kommer till berättelse, detta gör att man kan introducera mycket udda, extrema och eklektiska segment. Watts tar aldrig något för givet, hungern och den ungdomliga ivern – från Watts dagar som indie-regissör, är ständigt närvarande. Framförallt så är filmen oerhört ödmjuk, i sina mest lättsamma scener kan det till och med slå över till att verka en aningen fånigt, men entusiasmen och oskyldigheten gör tveksamma moment till stor underhållning.  

Även om berättelsen i grund och botten handlar om en strid mellan ont mot gott, så är det Peter Parkers resa från tonåring till man som är filmens centrum. Och likt Endgame så är interaktioner och samtal lika spännande och mer essentiella gentemot filmens helhet än de kolossala actionscenerna. 

Då det kommer till rent spektakel så är ambitionerna större än någonsin. För första gången – i en  solofilm för Spider-Man, så rör man sig utanför New York. Peter Parkers mycket färggranna klass reser denna gång till Europa och dess mest igenkännbara städer såsom Venedig. 

Parker, Peter Parker 

Detta miljöombyte ger filmen en mer säregen och individualistisk karaktär än någon tidigare Spider-Man-film. Att Jon Watts också undviker att göra filmen till ren resereklam – för de respektive resmålen, är också uppskattat. Turerna mellan länder – samt Samuel L. Jacksons medverkan som superspionen Nick Fury, gör at Far From Home känns som Marvels svar på Mission Impossible eller James Bond.

Visuellt har man också valt att addera mer ljus till fotot och spela in fler scener i dagsljus. Genom detta beslut så kan de fantastiska specialeffekterna verkligen uppskattas. Venedig-sekvensen är tex helt spektakulär att beskåda, men några av de bästa vatteneffekter vi sett på film. Och spektaklet är lika explosivt och massivt som alltid då Marvel för feeling och inspiration. 

Spider-Man har nog aldrig rört sig samt haft en såhär vacker akrobatik någon tidigare gång, slutspurten tangerar att förlita sig en aning för mycket på CGI kavalkader, men det centreras tack vare stor humor och lysande skådespel. Det är framförallt den otroliga energin som övervinner alla hinder.  

Långt ifrån hemma… 

Titeln Far From Home syftar inte bara på att våra protagonister befinner sig tusentals kilometer hemifrån. Peter Parker långt ifrån är trygg med sig själv efter händelserna i Avengers Endgame. Den mer psykologiska aspekten – där karaktären, dras med skuldkänslor och isolering, är genuint drabbande och mer trovärdigt än då Shane Black försökte porträttera Tony Starks posttraumatiska stress i Iron Man 3. Där Peter Parker hungrande efter action och hjältedåd i Homecoming, så är han mer reserverad, grubblande och kritisk till sin roll som hjälte denna gång.  

Vad beträffar skådespelare – utöver den otroligt begåvade unga trion – Holland, Zendaya och Batalon, så får Samuel L. Jackson och Cobie Smulders oväntat mycket att göra. Smulders i synnerhet har nog aldrig varit såhär bra i rollen som Maria Hill, med mer humor och karisma än förut. Jon Favreaus Happy Hogan borde vara en permanent del av varje film som Marvel Studios gör, att den lite förvirrade och fumliga biroll fortfarande känns så sympatisk och varm är rentav fantastiskt. Jake Gyllenhaals är i sin tur stark och minnesvärd i rollen som Quentin Beck/Mysterio. 

En hundvalp som rör och förstör     

Sedan får vi överraskningar och nördiga påskägg som i alla fall får mig att lägga mig ned på golvet och skaka. Sättet man refererar och kopplar ihop med Marvels Studios tidigare filmer, skapar tårar i ögonen, hängivenheten till detaljer är inget annat än sinnesjuk. Hela filmen kan enklast beskrivas som en bedårande hundvalp, med oändliga mängder charm, oskyldighet och energi, det går inte att värja sig för värmen och lyckan som projiceras till publiken. 

Spider-Man Far From Home är en genialisk, energisk och utmattande åktur som visar att Marvel Studios bara har börjat. Slutspelet för det gamla gardet må vara över, men framtiden kunde inte ha sett mer ljus ut. Återigen så har Jon Watts och Marvel skapat ett genre-mästerverk som lämnar tittaren rörd och förstörd. 

Betyg 10/10 

Mission Impossible: Fallout Recension 

015

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Löjligt underhållande och fartfylld action med en Tom Cruise i högform.  

Det är samma gamla Tompa, samma gamla biljakter och tokiga intriger, men när det är såhär underhållande och välgjort är det ganska svårt att klaga. Flertalet filmserier kan jämföras med en  sinuskurva, det går upp och ned, och för vissa går det bara ned… 

Rörig historia 

Mission Impossible har en stökig och rörig historia som filmföljetong. Baserad på – en idag, gammalmodig och mossig TV-serie från 60-talet, så gjorde Tom Cruise sin debut som både producent och i huvudrollen som superagenten Ethan Hunt år 1996, för regin stod Brian DePalma – som nu gått från att vara en stjärnregissör med Scarface och De Omutbara, till att göra superkalkoner som The Black Dahlia. Idag är Mission Impossible (96’) en både invecklad och meningslös film.  

Sedan skulle det dröja fyra år innan det skulle bli någon uppföljare. Cruise återvände som producent och huvudrollsinnehavare, men nu tog man in den mytomspunne John Woo.

Woo’s Hong Kong produktioner som The Killer och Hard Boiled ansågs – både då och nu, ha lagt grunden för filmer som The Matrix. Med sina råa eldstrider och hårdkokta karaktärer nytände Woo  actionfilmen. Förvisso hade hans amerikanska produktionerna inte riktigt nått upp till förväntningarna men någon måtta fick det väl ändå vara ? 

Vissa filmer är usla, skrattretande och tragiska, Mission Impossible 2 – eller M:I-2 som postern förkortar det hela till, är en uppsamling av de sämsta från action genren blandat med ett uruselt manus, det går inte ens att greppa hur usla vissa sektioner är. För den som vill ha ett exempel på det sämsta från både serien och genren, behöver bara titta på filmens olidligt långa och överdrivna final, där finns allting som kan användas som motargument till varför actionfilmen ens borde få existera. Då Tom Cruise kör ur flammorna från en söndersprängd bil på en motorcykel, och man spelar det igenkännbara temat med elgitarr och hårdrocks trummor så bör man uppsöka någon form av akuthjälp.

Till filmen släpptes en liten MTV-sketch där Ben Stiller låtsas vara ’’Tompas’’ stuntman, en löjlig men rolig snutt som är bättre än någonting i själva filmen. Då Ben Stiller är involverad i något som faktiskt står sig som bättre i jämförelse, då vet man att någonting är illa, väldigt illa.

Det tog 6 år innan nästa film kunde produceras, och då fick ingen annan än J.J Abrams styra upp det hela. Denna gång var det inte tal om någon överdriven mängd eldflammor, vita duvor och eldstrider i slow motion. Abrams gjorde en suverän långfilmsdebut som var både energisk och nyfiken. Serien var nu på absolut toppnivå, kraven på kommande uppföljare skulle blir hög. Tyvärr så nådde ingen av uppföljarna upp till mina egna förväntningar. Intensiteten och energin var spårlöst borta. Christopher McQuarrie blir nu den enda som arbetat på två filmer i serien, sittandes i regissörsstolen. 

003

Same old Tompa 

Även om Fallout inte bär en siffra i titeln så är många väl medvetna om att uppföljare oftast säckar ihop efter ett tag, i vintras sammansatte vi en lista kring några utav 2018 års filmer och Mission Impossible Fallout var en av dem. Mina förväntningar var låga, trailern såg ut som ännu en repetitiv film som oinspirerat vevar på med snarlika premisser, det kändes slutkört. 

Men att bli överraskad är alltid roligt, och jag erkänner mer än gärna att mina onda föraningar inte uppfylls. Rogue Nation kändes precis som föregångaren Ghost Protocol lite avig och trött. 

Detta är tredje gången som Cruise och McQuarrie samarbetar, och att de byggt upp en effektiv arbetsrelation råder det inget tvivel om. Även om storyn inte avviker eller överraskar, så har energin från Mission Impossible III kommit tillbaka. Själva intrigen är överbelastad av klyschor och på ett fåtal minuter så har man lyckats trycka in alltifrån plutonium, havererade uppdrag, konspiratoriska och makthungriga chefer på underrättelsetjänsten etc. 

Detta har dock liten betydelse för resten av filmen, McQuarrie förstår äntligen att djupdykningar eller överdriven karaktärsutveckling inte gör sig besvär i den här filmserien. Rogue Nations tråkiga hängande åtgärdas genom en helt ny motor med rejäla hästkrafter. De gånger hela filmen nästan kollapsar i klichéer och övertydlighet, så kompenserar man med fantastisk action.  

Vi har egentligen sett det här förut; Motorcykel jakten genom Marockos slingriga vägar, har nu ersatts av Paris och dess trådsmala gator. 

Men det förvandlas inte till någon seg återupprepning, McQuarrie verkar nästan ha gått en snabbkurs i hur man gör riktigt imponerande action. Detta dödslopp i Paris kan jämföras med det från Ronin, då Robert De Niro och Jean Reno trotsar alla trafiklagar. Då Cruise kryssar mellan bilar och trycker gasen i botten på sin BMW motorcykel så är det men en helt annan närvaro och känsla av påtaglig fara än någonsin tidigare. 

010

Doing the impossible 

Tom Cruise är fortfarande en våghals och insisterar på att slå rekord när det kommer till att göra livsfarliga stunts. Förutom att det ger hela Mission Impossible-serien en kontinuitet – där Cruise försöker överträffa sig själv, så medför detta vansinne en unik profil i en tid då de mest farliga sakerna enkelt ’’fuskas’’ fram med hjälp av datorer. 

Rogue Nation brände av sin mest imponerande sekvens redan i introduktionen, Fallout är betydligt mer balanserad, insatserna höjs hela tiden i takt. Det kanske mest ambitiösa sekvensen där det ingår både helikoptrar och snötäckta berg, är fullständigt häpnadsväckande, för de som ser filmen i IMAX får se  prov på vad dessa makalösa filmkameror klarar av. 

Det kläms in en och annan vinkning till andra filmer i genren, starten påminner om en sotig noir thriller och andra segment drar tankarna åt 60-tals versionen av James Bond. Utan att avslöja alltför mycket så är Fallout starkt beroende av sin föregångare Rogue Nation. För att ännu en gång involvera den brittiska agenten från England, så kan det jämföras med Casino Royale  uppföljaren – Quantum Of Solace. Skillnaden är att det faktiskt fungerar denna gång. Alla små referenser till andra filmer i spiongenren försvinner dock snabbt i detta myller av action. Vid ett tillfälle känns berättelsen någotsånär aktuell, men det slängs i papperskorgen omedelbart.    

013

Good Ethan Hunt 

 HenrScener och händelser som bara blir till grå utfyllnad i andra filmer, är i Mission Impossible: Fallout det slående hjärtat som får allt att fungera. Den outtömliga entusiasmen och energin gör att man kan bortse från de tusentals brister som kan ses från yttre rymden. Att kalla det förutsägbart är bara förnamnet, humorn är stel och fungerar nästan aldrig, vändningarna är så tokiga att det kanske är bäst att bara försöka förtränga dem för att undvika huvudvärk. 

Och förutom Cruise själv så verkar nästan alla skådespelare gå strömsparläge. Rebecca Ferguson må förmedla en iskallt hård yta som Ilsa Faust, men samspelet med Cruise är dött. Simon Pegg förvandlas allt mer till en gycklare som blir mindre och mindre underhållande för varje film. Vanessa Kirby är kanske det enda riktigt positiva tillskottet, hon lyckas skapa en modern och rimlig femme fatale, men karaktären har för liten närvaro. Slutligen har vi Henry Cavill, med sin ökända mustasch som blev till en internet sensation i och med Justice League, mustasch eller inte, så Cavill gör ingeting åt sitt rykte som en osedvanligt stel och uttryckslös aktör.    

McQuarrie och Cruise gör med Mission Impossible: Fallout någon tokig bypass där man byter ut saker som bra karaktärer, vettig dialog och rimliga vändningar, mot totalt hänsynslös action. 

Det skall inte gå att genomföra, men slutresultatet är såhär underhållande är det svårt att inte lämna biosalongen med ett stort leende på läpparna. 

Betyg 7/10         

American Made Recension

002

Copyright Universal Pictures 2017

Doug Liman har gjort sin bästa film sedan The Bourne Identity. American Made är en skröna som inte har några som helst problem att anamma sin roll som en ren popcornfilm. Om vi bara hade sluppit den onödiga förhärligandet av livsstilen som knarkkung och den ganska stora mängden rasism, så hade vi haft en stund riktigt bra underhållning.  

Att heta Doug Liman har inte varit lätt det senaste decenniet. Efter att ha dragit igång en av den moderna actionfilmens viktigaste hörnpelare i The Bourne Identity har Liman legat på en pinsam bottennivå och kämpat. Liman gjorde under mitten 00-talet några av decenniets största kalkoner.

Mr. & Mrs. Smith drog igång en historisk period för skvallerpressen i och med det som skulle resultera i äktenskapet och sedan skilsmässan mellan Brad Pitt och Angelina Jolie, den faktiska filmen var allt annat än sensationell…

Jumper blev spiken i kistan för Liman, utrustat med ett av tidernas dummaste manus skulle vi också behöva stå ut med Hayden Christensens bedrövliga skådespel. Efter Jumper lade Christensen mer eller mindre av med att göra större filmer och började istället designa kläder, något som verkar gått ”sådär”.

Efter dessa två filmiska hädelser, blev Liman satt i en sits där han inte fick tillgång till samma typer av budget som tidigare. man hade kanske kunnat hoppats på att det skulle vara ett uppvaknande men inte ens det gjorde susen, ingen minns nog Fair Game med Naomi Watts i huvudrollen.

Och efter den apatiska reaktionen till Edge Of Tomorrow var mina personliga förväntningar inte särkilt höga på American Made. Med den ständigt kontroversielle och polariserande Tom ”Tompa” Cruise i huvudrollen är det med stor förvåning jag  konstaterar att American Made är en bitvis underhållande film.

016

Copyright Universal Pictures 2017

Enkla ingredienser 

Liman verkar har satt sig ned och tittat på diverse filmingredienser som fungerar tillsammans. Pablo Escobar, gangsters med tonvis av kokain och en våghals spelad av Cruise. Det låter en smula stelt och försenat. Pablo Escobar fascinationen kändes redan trött då TV-serien Entourage gjorde sin ”fusk-version”  i ett avsnitt av en av seriens många säsonger.

American Made fokuserar tack och lov inte i huvudsak på den ökände kartelledaren. Istället är det Barry Seal som agerade som smugglare åt Escobar som filmen cirkulerar kring.

Överlag är American Made en grabbig film där man håller ett stadigt tempo och förenklar det man kan för att låta skutan tuffa vidare. För den som såg Lord Of War med Nicolas Cage som vapenförsäljare kommer känna igen både stilen och attityden.

Låg trovärdighet 

Autenticiteten i filmen är sannerligen inte hög. I sina värsta lägen visas det upp ett oroväckande glamoröst sken över de excesser som Seal vältrar sig i. Den överdrivna smaklösheten i materialismen påminner om den som Martin Scorsese visade upp i The Wolf Of Wall Street, detta är i jämförelse en klart diskretare film, utan de mest extrema scenerna med sex och vidrig hedonism, även om det skymtar förbi.

Bilderna på verklighetens Barry Seal visar upp en tunnhårig och överviktig herre som inte bär någon som helst likhet med den glammiga Tom Cruise som med en perfekt stylad frisyr och vältränad Hollywoodkropp kör på med sitt enorma patenterade leeende.

Vi får aldrig bevittna något riktigt bakslag för Seal där han tex reflekterar över vad hans handlingar faktiskt gjort med samhället i både USA och de länder som producerar drogerna i Sydamerika. Mängden knark som Seal smugglade in är tillräckligt för att ödelägga hela delstater med beroende människor, fast i en ond spiral där de varken fick vård eller omsorg i president Ronald Reagans nyliberala USA. Och det mycket slapphänta porträttet av diktatorn Manuel Noriega skapar ett genuint obehag. Som kronan på verket kan man i olika bakom kulisserna material se både Cruise och Liman diskutera Seal som en riktig ’’ball’’ äventyrare som bryter sig loss från det ’’vanliga’’ samhällets normer.

Seal framställs inte heller på något sätt lika vulgär som Leonardo DiCaprios Jordan Belfort, istället är han en familjefar som inte ens inleder en verbal konflikt med familjen, trots att han både utsätter dem för lögner och extrem fara.

Att detta är en Hollywoodproduktion råder det såldes inget tvivel om. Det mesta är speglat och vinklat för att kunna skapa en upplevelse som inte skall uppröra allt för mycket. Och förutom en och annan svordom så är American Made en ganska städad film för att behandla så pass smutsiga och obehagliga ämnen.

014

Copyright Universal Pictures 2017

Enbart rum for Cruise 

Tom Cruise får – som alltid, störst utrymme, detta hör definitivt till en av hans bättre filmer och prestationer på senare år. Cruise verkar ha riktigt roligt i den här lite tuffare pojkfilmen. Cruise har hittat ett sätt att få leva ut alla sin galna samt riskfyllda manifestationer, och även om han inte klättrar på flygplan eller husfasader så får han definitivt se mer action än hans jämnåriga och kanske lite mognare kollegor.

Duktiga skådespelare som Domhnall Gleason får däremot inte en syl i vädret då Cruise tar allt utrymme. Sarah Wright följer i samma fotspår som Annabelle Wallis i årets hiskeligt usla upplaga av The Mummy (även den med Cruise) som ett blont bombnedslag som saknar både utstrålning och förmåga att agera. Samspelet kommer inte heller skrivas in i någon historiebok.

0121

Copyright Universal Pictures 2017

Ren rasism 

Och hela samlingen av latinska aktörer som skall porträttera Pablo Escobar och hans anhang, är närmast rasistisk i sin otroligt onyanserade bild av latinamerikaner. Det är enbart svettiga och överviktiga slemproppar, förståeligt att massmördare kan falla för dessa schabloner, men varför till och med lokalbefolkningen porträtteras med denna slappa generalisering och Barry Seal får carte blanche är ytterst bekymrande.

Men trots alla invändningar kan jag bitvis uppskatta idén med en historisk popcornfilm, där man låter underhållningen stå i centrum. Man tummar såklart på verkligheten men när till och med Ben Affleck gjorde samma sak i den Oscarsbelönade Argos flykt från flygplatsen, är det snarare ett tecken på att detta problem inte är endemiskt för American Made.

Tom Cruise har de senaste åren kämpat med att behålla sin roll som uppslagsverkets definition av en Hollywoodstjärna. Mission Impossible-serien är det enda Cruise just nu medverkar i som fungerar kommersiellt. Men med American Made visar ’’Tompa’’ upp en förmåga att göra en lite vuxnare men fortfarande fartfylld och underhållande film. Kanske har han till och med hittat hem ?

Betyg 6/10 

Bäst: Underhållningsvärdet och det stadiga tempot

Sämst: Den förfärliga porträtteringen av latinamerikaner som är så nära ren rasism man kan komma.

 

Fast And Furious 8 Recension

019

Copyright Universal Studios 2017

Det är komplett idiotiskt, banalt och bryter mot alla logikens lagar. Men samtidigt kan man inte hålla sig från att bli rejält road. Att se Fast And Furious 8, kan bara liknas med samma skuldkänslor som uppstår då man ätit upp hela kakburken utan tillstånd. Skamligt men gott… 

Fast and Furious 8 är förbluffande underhållande skräp. Misstro dock inget, vi pratar fortfarande om en film som är befriad från allt som kan kallas finess eller intelligens. Fast & Furious-serien började som en billig skräpfilm och har under årtiondet som gått sedan utvecklats till påkostad smörja. Skillnaden är väl hårfin i praktiken.

Kring den femte delen skedde en radikal förändring för serien. Fokus gick från illegal street racing och småtjuveri, till att bli något som bäst kan liknas med en fånigare James Bond eller Mission Impossible-film. Pinsam dialog om hästkrafter och vridmoment skiftade istället till enorma sekvenser som är så överdrivna, att hela Las Vegas känns måttligt och lågmält.

Lika dumt som alltid 

Och visst är det samma ologiska och flera gånger banala film, som vi fått ta del av de senaste fem åren. Filmens inledning indikerar att vi har något förfärligt att vänta. I en ful mix av osmakligt sexuellt laddade bilder med ett stabbigt foto, dras tankarna åt en reklamfilm för Fanta. Vin Diesel och Michelle Rodriguez verkar bara ha jobbat på att försämra sin redan bristande kemi. Dwayne ’’The Rock’’ Johnson och Kurt Russel är de enda aktörerna som lyckas tillföra någon sorts karisma eller utstrålning.

Dialog, känslor och humor landar ofta helt fel. Regissören F. Gary Gray vill av någon obegriplig anledning lägga ett visst fokus på den mer emotionella sidan hos Vin Diesels karaktär Dominic Toretto. Utfallet är katastrofalt. Diesel kan inte hantera det som aktör, och filmen stöder inte den här typen av utsvävningar.

Tam Theron 

Filmen är som absolut sämst då den drar i bromsen och spenderar tid med sina karaktärer, som är lika minnesvärda som en icke uppvärmd Billys Pizza. Nytillskottet i form av Charlize Therons kalkylerande antagonist lovar något intressant, men flyter ut i att bli en stereotyp som slutligen blir en anonym parentes.

Faller inte i fällan

Men hur illa det än må vara, så är del åtta i denna långa och bitvis outhärdliga serie, faktiskt över förväntan. Gray besitter ett gott hantverk som manifesteras bäst mot filmens mitt. Där kombineras specialeffekter och tonårsspänning till en kolossalt underhållande fars.

Även om den missledande introduktionen tyder på flera frustrerande inslag, såsom sexism och osmaklig ytlighet, så undviker Gray dessa fallgropar. Vansinnet i spektaklet får stå i centrum.

God underhållning 

Det är hänsynslöst tokigt. Allting som finns inom tre meters avstånd blir till explosioner, större än alla bomber och granater som det tyska hårdrocksbandet Rammstein turnerar med. Det blir till ett skamligt nöje, där man nästan får skämmas över att man inte protesterar mer mot den kompletta idiotin som visas upp.

Att man skall söka upp den tekniskt bästa salongen för det här, råder det inget tvivel om.

Missförstå mig inte, Fast And Furious 8 är värdelös i det mesta, förutsägbar, platt och helt utan vett, och ett manus som är lika förfärligt som billig plastikkirurgi. Avslutningen tar också en smärre evighet. Men tyvärr så är det skrämmande underhållande.

Betyg 2/10