Joker Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Todd Philips och Joaquin Phoenix pretentiösa och självgoda förhoppningar om att göra en serietidningsfilm – som avviker från normen, har blivit till ett groteskt monster som slukar av egoism, arrogans och högmod. 

Denna recension hade gärna fått vara lika kort som Joaquin Phoenix är med journalister. Men eftersom Joker ådragit sig massiv hype innan sin premiär, så kommer en lång och saklig utläggning behövas för att på ett rättvist sätt, förklara varför regissören Todd Philips och Phoenix framställt någon sorts filmisk självmordscocktail som sticker näsan i vädret och ser ned på allt och alla. 

Vid det här laget så vet vi hur det gått för DCs biofilmer de senaste åren. Man Of Steel var en skramlig och bullrig soppa, sedan följdes detta upp med med en sur Ben Affleck, en kalkoninsats av Jared Leto, och tillslut en Justice League som var en katastrof. Förutom Patty Jenkins Wonder Woman så får vi gå tillbaka till Christopher Nolans superklassiker The Dark Knight, för att kunna hitta en tid då Batman och hans galleri av skurkar, var det häftigaste och mest drabbande på en biograf. 

Ingångspunkten med Joker har varit att man genom en minde budget, getts mer utrymme till kreativ frihet. Man har tex kunnat kosta på sig en så kallad R-Rating (barnförbjudet i USA), då kostnaden är ansenligt lägre än för jätteproduktioner som Avengers eller en mer traditionell Batman-film, som i sin tur måste generera miljardinkomster för att gå med vinst. 20th Century Foxs Deadpool producerades förvisso under exakt samma förutsättningar, men det faktumet tar man inte notis om. 

Joker har på förhand hyllats för att revolutionera och förädla sin genre, iden med att skapa en kolsvart film – utan någon som helst flärd eller fantasi, är tydligen tillräckligt för att kategorisera sig som autoamtisk vassare och mer ’’vuxen’’ än konkurrensen. Att serietidningsfilmer kan vara mer än trikåer och superkrafter har vid redan sett i exempel  som Road To Perdition och 

A History Of Violence, varav båda filmerna regisserades av mycket ansedda regissörer som Sam Mendes och David Cronenberg. Idén om att en film automatiskt är mindre värd – endast för att den baseras på en tecknad serie, är destruktiva tankegångar, varav dessa förstärks Joker, som så uttalat försöker göra sig märkvärdig och unik, på den groteska merit att per automatik är mer uppfinningsrikedom och kompetent än ihåliga ’’krasch-bang’’ filmer. Om man letar efter totalt sammanbitna och superhjältefilmer och hur väl de har lyckats förvalta sina adaptioner så kan vi ta en titt på Josh Tranks Fantastic Four som självfallet var något vi behövde mer av…   

Varför fantasy, post-apokalyptisk action eller Science Fiction, har större acceptans hos den kritiska opinionen är i polemik med all rim och reson. Tex så är J.R.R Tolkiens verk varken mer eller mindre intellektuellt än något som Bob Kane eller Stan Lee skapat. Regissören Todd Philips har varit noga med att poängtera att Joker inte är baserad på någon serietidnings förlaga eller tidigare inkarnation. Philips går till och med så långt att säga att allt är skapat specifikt för filmen, således uppmanas publiken att bortse från all som tidigare setts eller visats.

Kunde lika gärna hetat Pistvakt 

Följdfrågan blir då varför man ens valt att stöpa filmen i DC-mallen. Om detta nu är menat som något individualiserat projekt, så finns det ingen som helst anledning att kalla filmen för Joker – ett varumärke som är minst lika gångbart som Batman eller Spider-Man. Detta är som att döpa en film till Macbeth och låta filmen vara en musikal i en simhall, utan några som helst anknytningar till Shakespeares verk. Akira Kurosawa hade tex den goda smaken att inte låta namnge Shakespeare adaptioner med de traditionella titlarna, genom att ta det beslutet så frigjorde Kurosawa sig från förväntningar och kunde således överraska publiken.     

En mer passande titel för Joker borde varit; ’’Comedian in New York’’ eller ’’Mad man in Town’’, Gotham City är uppenbarligen inte den fiktiva betongdjungel som vias upp i den tecknade förlagan, utan ett skamlöst och uppenbart New York under tidigt 80-tal, förutom ett par vinkningar och igenkännbara karaktärer, så är entusiasmen för själva källmaterialet obefintligt. Detta är en lekstuga där Todd Philips storhetsvansinne tagit överhanden, att regissören bakom ’’historiska filmer’’ som Baksmällan-trilogin och War Dogs, kategoriserar hela superhjälte-genren som ’’högljudd’’, säger en dem om hybrisen. Det är nästa lika skrattretande som då Michael Bay påstods sig ha gjort en smalfilm med stora meriter i Pain & Gain eller valfritt utspel från Björn Ranelid om sin storhet som författare.    

Inom DC serier finns en avdelning kallad Elseworlds; detta är berättelser som tar kända karaktärer – som Batman eller Stålmannen, och placerar dem i nya kontexter, skapare tillåts därmed att  experimentera med det mesta av de etablerade konventionerna. 

Joker har försökt att positionera sig i detta fack, en berättelse som inte är bunden till något större sammanhang, eller behovet att skapa en uppföljare. Men trots att Philips ständigt försöker lyfta fram de mer ’’artistiska’’ meriterna, så känns Joker lika cynisk och kalkylerande som en reklamfilm för Coca Cola. 

Burtons Batman-vision var ett sant original 

När Tim Burton släppte sin Batman 1989, så fanns det gott om kritiska röster som menade att Burton rört sig alltför långt ifrån källmaterialet. Burtons mörke riddare mördade utan pardon, Bruce Waynes trogna betjänt Alfred släppte opåkallat in Kim Basinger i det innersta nästet, men kanske mest uppmärksammat var Jack Nicholsons porträtt av ’’The clown prince of crime’’. 

Där karaktären i serien är en enigma, utan namn eller allt för stor historik – innan sin karriär som en av av tidernas mest diaboliska skurkar, så fick Burton stark kritik för att ge karaktären både ett namn och ett yrke som gangster. 

Burtons Batman må ha sina problem, tex så är den sista tredjedelen en fullkomlig soppa, men trots det så förblir filmen oförglömlig. Skälet till att alla fel och brister inte tar överhanden – är Burtons tydliga vision, detta är inte en traditionell adaption utan en tolkning. Gotham City har aldrig varit så mörkt, otäckt, fult eller förtrollande som år 1989. Denna säregna vision ger filmen en sådan unik identitet att alla brott mot ’’Batman lagarna’’ går att acceptera. 

Inte ett uns kompetens 

Todd Philips har tillskillnad mot Burton inte ett uns känsla för varken visuellt hantverk eller särpräglad identitet. Inför produktionen av Joker så lades ett stort fokus på att Martin Scorsese skulle stå som exekutiv producent – denna filmikon skulle senare hoppa av projektet, men det har inte stoppat Philips från att imitera Scorseses första filmer som Mean Streets eller Taxi Driver. Liknelserna med den sistnämnda, har också förkommit i de många hyllningarna, och vissa likheter finns såklart på den absoluta ytan, både har desperata och psykiskt sjuka män i centrum som allt mer lär sig hata världen de lever i 

Dessa Scorsese filmer är långt ifrån de vackra och storslagna produktioner han tar sig an idag. Mean Streets har ett kornigt och sotigt foto som osar av smuts, cigarettrök och avgaser, även  

Taxi Driver går i samma visuella spår. Philips har uppenbarligen stirrat sig blind på dessa tidiga Scorsese produktioner och försökt stöpa Joker i samma visuella form. Dock visar sig detta vara ytterst problematiskt då Philips inte valt att filma analogt, utan använt sig av digitalkameror. 

Om Joker hade presenterats – som den digitala produktion den faktiskt är, så hade skadan inte varit så stor som den är nu. Men för att skapa en analog känsla så väljer man att visa filmen i 70mm – för pressvisningen. Detta format kan vara helt magnifikt i exempel som Christopher Nolans Dunkirk, men när nu Philips sätter vagnen före hästen så blir resultatet både fult och falskt. Konverteringen gör att filmen ser ut att ha ett risigt Photoshop-filter över sig, det är grovt och fult, utan att egentligen fylla någon som helst funktion.

Om det nu bara varit visuella problem som spökat, så hade det varit överkomligt, men Joker är som berättelse betraktad en härdsmälta större än den vi såg i HBO-serien Chernobyl. De berättelser om Jokers bakgrund och ursprung, är oftast vaga, den mest kända och omtyckta – The Killing Joke, skapar en viss empati där man målar upp ett tragiskt öde där ondska föder mer ondska. Men författaren Alan Moore har den goda smaken att inte berätta allt för mycket om det förflutna.  

Galnare än Norman Bates 

Detta hade varit utmärkt material för en film. Om Philips hade valt att regissera sina skådespelare med mer subtilitet, så hade historien om ett förfall i storstadsmiljö kunnat vara effektivt. Men dessa möjligheter fullständigt mördas då man mycket tidigt klargör att Phoenix karaktär – Arthur Fleck, är bortom all räddning, karaktären visar sig vara galnare än valfri domedagsprofet som skriker och gormar på New Yorks gator. Styrkan i Alan Moores berättelse är den obehagliga frågan – om en dålig dag kan förvandla en vanlig människa till ett monster. Men Arthur Fleck får Anthony Perkins Norman Bates från Psycho att framstå sund och förnuftig. Att finna någon empatisk tragik i det hemska som Fleck utsätts för är därmed fullkomligt uteslutet, dessutom är Fleck helt intetsägande och ointressant. 

Där Taxi Drivers Travis Bickle desperata – och misslyckade, försök att skaffa sig ett liv efter Vietnamkriget, flera gånger är hjärtskärande och obehaglig, så finns det en empati då Bickle åker raka vägen ned i helvetet. 

Alla mänskliga aspekter är som bortblåsta hos Arthur Fleck, förutom att karaktären befinner sig i ett konstant predikament – där omvärlden är löjeväckande iskall och aggressiv, så finns det inget som på något sätt skapar empati. Att bevittna ett gökur blir än galnare är som att titta på hur gräs växer någon extra centimeter. 

Samma gamla Phoenix 

Joaquin Phoenixs rolltolkning gör inte heller mycket för att inspirera. Mestadels så spelar han över och gör en torftig repris av sina roller från You Were Never Really Here eller The Master. Precis som i de exemplen så blir det ett konstant mumlande och sluddrande som bara förstärker intrycket att Fleck var galen – och utan någon möjlighet till räddning, långt innan biopubliken mötte honom. Phoenix omtalade viktnedgång är påtaglig, men det är en bedrift för viktväktarna inte en rolltolkning, framförallt då det inte tillför någonting. 

Fleck verkar nämligen vara gjord utav titanium och ha muskler av stål. Ingenting verkar ha särskilt stor fysisk inverkan på honom, däribland att bli påkörd eller bli allvarligt misshandlad. Att sedan försöka övertyga om att detta skulle vara mer realistiskt går inte att ta på allvar då Phoenix tar mer stryk än både Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger ihop. Utöver en mängd mumlande så passar Phoenix på att visa upp lite vansinnesdans som ser ut att vara någon misslyckad auktion för en remake av Grease, om det skulle finnas någon karaktärsutveckling i denna dans – som påminner om en berusad valross, är jag uppenbarligen för intellektuellt inkompetent för att förstå.     

Drömmen om att vara 2000-talets Taxi Driver spricker då Philips skapar en omgivning som är lika överdriven och extrem som den Joel Schumacher byggde upp Falling Down. Där finns det i alla fall en tragikomisk humor som gör det absurda fallet makabert underhållande. I Joker så är allt mellan himmel och jord hemskt, vidrigt och utan några som helst nyanser.

Usla biroller 

Denna flathet och ihålighet har även drabbat birollerna, stackars Zazie Beetz får en roll som är så menlös att man fråga sig om tom luft hade varit att föredra. Detsamma gäller Frances Conroy som gör sig till åtlöje i rollen som Flecks mor. 

Alla försök till att framstå ’’vuxen’’ eller ’’intellektuell’’ faller som patetiska käglor. Philips, Phoenix och filmens ego vet inga gränser. Det finns gott om historier om hur Phoenix tackat nej till roller som Bruce Banner eller Stephen Strange – då han hade tvingats skriva på ett kontrakt för multipla filmer. Med facit i hand så handlade detta snarare om att de pajaskonster – som att vandra bort ifrån inspelningen vilket Phoenix påstås ha gjort under produktionen, aldrig hade godtagits hos en producent eller studio som värnar om sitt varumärke. Enligt uppgift sägs Philips ha skrivit om manuset under filmens gång, man kan dock undra om ett manus ens existerat. Narcissismen och egoismen är närmast giftig, berättelsen är förmedlad med en sådan arrogans att man glömt bort att göra den spännande, djärv eller begriplig.   

Sandpapper i halsen 

All cynism blir som sandpapper i halsen. Den pretentiösa tanken om att göra en post-modern reflektion om brutaliteten i vårt moderna samhälle, känns helt infantil. Tillslut blir hela filmen till en sträckbänk där pretentioner, dryghet och överlägsenhet regerar och gör filmupplevelsen till en tortyr. 

Inte blir det mycket bättre av att kritiken – om att filmen förhärligar våld och anarki, visar sig vara helt korrekt, de antagonister som förekommer är onda bara för sakens skull, och idén om att frigörelse sker i att anordna en mordiskt kaos framkallar djupa suckar. 

Och för att handla om en karaktär, vars personlighet och modus operandi alltid bestått i att överraska med handlingar mer groteska än vad någon kunnat föreställa sig, så är filmens chockmoment ett rent dagis. Där Heath Ledger skapade konstant obehag i sin mästerliga tolkning och kunde skrämma en hel publik med en blyertspenna, så är denna Joker lika otäck som en smält snögubbe. Trots att både våldet och språket är grövre än någonsin så är det tamt och tråkigt.  

En hädelse 

Joker är en fullkomlig hädelse till film, en överdådig, vulgär och narcissistisk produktion som förvanskar ett källmaterial av guld. Att helt avvika från sitt källmaterial och gå loss på det med inkompetens, uselt berättande och noll koll, har faktiskt gjorts tidigare av Warner Brothers… Den filmen heter Catwoman och 15 år efter dess premiär så har den fått ett syskon i Joker. 

Betyg 1/10  

Hellboy (2019) Recension

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Ett vulgärt stycke skräpfilm som definitivt höra hemma i helvetet. 

Detta kan inte vara sant… Nog för att films trailer knappast har fått någon att dansa av glädje… Nog för att Guillermo Del Toro inte regisserar… Men det här är snudd på obeskrivligt uselt… 

Hellboy (2004) må inte ha försatt världen i lågor… 

Ekonomiskt så var Del Toros två filmer undermåliga, de var både dyra och måttligt  populära. För ett par dagar sedan släpptes en trailer för Todd Phillips Joker med Joaquin Phoenix i rollen som världens dödligaste clown. Belackare och cyniker som avskyr allt som bär kategorisering – serietidningsfilm, sätter redan nu sitt hopp till att Phillips film kommer att skriva om regelboken, precis som Heath Ledger då han blev regisserad av Christopher Nolan. 

Att uttala sig om Joker är ännu för tidigt, men för de som frågat efter en annorlunda film inom genren så borde man gå tillbaka och titta på Hellboy (2004), ett skolexempel, filmen är både  annorlunda men ända kvalitativt, utan några som helst pretentioner, inte någon förvrängd version av Martin Scorseses The King Of Comedy – som Joker verkar vara. Den värld Del Toro visar upp i Hellboy (2004) är drömlik men samtidigt skrämmande och levande. 

Del Toros unika signum

Del Toro har ett visuellt signum som innebär en hängivenhet till smådetaljer, Ron Perlmans jättelika pistol – namngiven The Good Samartin, är nästan lika imponerande som valfri ljussabel från berättelserna om Luke Skywalker och Prinsessan Leia. Men utöver att vara en stilsäker och visuellt vacker film, så har Hellboy (2004) en överrumplande emotionell kraft. Relationen mellan Perlman och den numera bortgångne John Hurt, hör till bland det mest finkänsliga och drabbande jag sett – inte bara i en serietidningsfilm. 

Framförallt så har den första filmen om beskyddaren från helvetet, ett hjärta som är minst lika kraftfull som huvudpersonens jättelika hand gjord utav sten. 

Att Hellboy (2004) ligger i skymundan än idag är något av en tragedi.

Drömmen som aldrig blev av… 

En tredje – och avslutande, film har länge varit efterfrågad. 
Del Toro har varit ovillig att lova något. 
Ekonomiskt har det helt enkelt inte gått att få någon filmstudio att finansiera det avslutande kapitlet. 
Enligt Del Toro skulle en tredje film behöva kosta multum. 

Trots påtryckningar och förhoppningar från flera inbitna fans, så är den hypotetiska filmen numera permanent skrotad. Neil Marshall – känd för hårda och brutala skräckfilmer som The Descent, har nu blivit kapten för en ny skuta som skall försöka ge nytt liv åt karaktären. 

Deadpool öppnade upp en tidigare stigmatiserad sorts film. 
En barnförbjuden superhjältefilm som kunde tänja på gränserna men ändå spela in stora mängder stål. James Mangold – som regisserade Logan, kommenterade att en högre åldersgräns också innebar att berättelsen kan – och borde, vara mer avancerad. 
Berättelsen kan ta sin tid och inte stirra sig blind på action. 

Helvetesfilm

The Descent är ännu något av en modern skräckklassiker, det är en svettig och skräckinjagande upplevelse som får varenda nerv att bli lika spänd som en gitarrsträng. Det fascinerade obehag som Del Toro alltid dragits till, borde därför kunna förvaltas väl av en regissör som gjort karriär på att visa brutalitet och cynism. 

Men Neil Marshall behandlar Hellboy (2019) som en enda lång lekstuga – utan lekfullhet eller entusiasm. Där Del Toro gjorde en personlig, varm och distinkt film, så är Marshalls Hellboy (2019) en gapande bullerfest som misshandlar den mest tålmodiga biobesökaren. 

Att kalla Hellboy (2019) för slarvig smörja är att ge den mer beröm än den förtjänar. Allt går åt skogen redan i filmens stökiga introduktions sekvens, där bli vi serverade hårresande usla specialeffekter samt horribelt skådespel som borde få biografens nödutgångar öppnas på vid gavel.

Skamligt skådespel 

Då filmen väl kommer till David Harbour – som tagit över efter Ron Perlman, så går det från uselt till skandalös katastrof. Ron Perlman må inte vara en skådespelare i absolut toppklass, men i rollen som tungt sminkad demonisk hjälte var han helt lysande. Med hjälp av fantastisk kostym, sminkning och karisma, så blev denna hårdhänta och nonchalanta hjälte både empatisk och underhållande. Harbour har ingen av dessa förmågor…         

Istället är denna Hellboy slö, tråkig och plågsamt stel. Det finns inte något i Harbours rolltolkning som ens kan bedöms som godtagbart, inte blir det roligare av att dialogen framförs som om han – och karaktären, vore kraftigt berusad, något som inte kanske är helt omöjligt…

Det skulle förklara hur man orkat läsa igenom detta manus.  
Detta ohyggligt usla skådespel är inte exklusivt för David Harbour… 

Milla Jovovich, Sasha Lane och Ian McShane borde alla skämmas över sina ’’ så kallade’’ insatser. McShane som är en sann veteran inom skådespelaryrket, är – med allt rätt, förbannad, frustrerad och helt obekymrad om att leverera något av värde. Lane och Harbours försök att iscensätta en trovärdig och respektfull relation, är inget annat än vedervärdig. 

Snusk och smörja 

Att Neil Marshall inte bryr sig om att berätta en historia eller att inspirera sina aktörer borde vara indikativt nog för vilken pina hela filmen är. 
Men Marshall fortsätter denna sandlåda genom att pröva gränserna får våld och snusk. 

Hellboy (2019) kan vara en av de mest bloddrypande och osmakliga filmer jag sett. 
Våldet, snusket och slemmet vet inga gränser, kroppar styckas, huvuden exploderar och dränker publiken i hjärnsubstans. I jämförelse så är Deadpool redo att visas på ett daghem. Om nu Hellboy (2019) hade haft ett hjärta, eller varit någotsånär sympatisk, så hade dessa groteska inslag kunnat accepteras. 

’’Som passar ett cyniskt svin’’ – Sillstryparen  

Men Neil Marshall är bara intresserad cynism och kylig överlägsenhet. 
Självfallet så svär alla karaktärer som borstbindare, vare sig det är befogat eller inte. 

Detta är filmvärldens svar på snuskbandet Onkel Kånkel. Marshall är övertygad om att denna burdusa och vidriga jargong skall förmedla någon sorts – stenålderssyn, av manlighet… 
Istället blir det bara en pubertal uppvisning i smaklöshet och dagisfasoner.  

Mitt i denna vulgära sörja av blod, inälvor och andra mindre trevliga inslag, så görs det ett par förkastliga försök till humor som är lika roliga som att ramla ned för en brant trappa. Ovanpå denna frånstötande kakofoni av massakrer och kroppsvätskor så har filmen ett ylande soundtrack – bestående av rutten rock, som får trumhinnorna att explodera. 

Man undrar snart om Marshall valt den här – apokalyptiska, vägen för att på så sätt differentiera sig ifrån Del Toros filmer ? I en intervju har makeup designern Joel Harlow tagit avstånd från Del Toros version och noga påpekat att de försökt stöpa om all design från de tidigare två filmerna. Detta påstående kan nog höra till de mest falska sedan de största tobaksbolag – under ed, vittnade och svor på att nikotin inte var beroendeframkallande.

Beväpnat rån 

Ganska snart så inleds ett beväpnat kreativt rån…
Det är inte bara designelement som stulits, flera scener och händelseförlopp är identiska med det Del Toro gav oss för femton år sedan. Dessa skamlöst efterapade scener är lika skrattretande som piratkopierade Rolex klockor eller skamlöst falska Louis Vuitton-väskor.

Där Del Toros värld var trovärdig och inbjudande, så stinker detta av plast, usel produktion och än sämre fantasi. 
För att vara en film om magi och varelser från sagorna, så är Hellboy (2019) lika spektakulär som en tråkig måndag i januari. 

Egentligen kan kritiken fortsätta tills nästa årtionde; actionscenerna är uselt koreograferade och kryddade med erbarmliga specialeffekter som inte ens är följsamma, berättelsen har lika mycket substans som ett avsnitt av Paradise Hotel och där filmens hjärta borde sitta, hittar vi bara ett tomrum, större än universum självt. 

Ett övergrepp 

Att säga att en film är besatt av djävulen är magstarkt, men detta måste vara fött ur helvetets mörkaste hörn. Hellboy (2019) är ett groteskt skämt som häcklar Mike Mignolas serietidning, spottar på filmkonsten och häller kloakvatten på publiken.
Detta är ett övergrepp som måste bojkottas, fördömas och snabbt glömmas bort. 

Betyg 1/10