Kategoriarkiv: Musikrecension

Taylor Swift 18-05-2024 Stockholm Friends Arena Recension 

Publicerad den av

Summering: Då Taylor Swift och den extraordinära publiken är som bäst spelar det ingen roll att konserten har brister eller att den utspelar sig på en av Europas värsta arenor, det som då utspelar sig ett samspel mellan publik och artist som sällan kan beskådas. 

Det må vara en av Europas sämsta arenor, det är en publik som vanligtvis inte visar någon som helst entusiasm och en artist som – trots sina enorma framgångar, har en sångkatalog som relativt få på gatan skulle kunna recitera. Trots det är Taylor Swifts uppvisning på Friends Arena en fullkomligt episk föreställning som bryter mot flera naturlagar och som en gång för alla slår fast att så kallade Swifties kan vara den bästa konsertpubliken på jordens yta. 

Då John Lennon fällde – det misstolkade, citatet om att The Beatles var större än Jesus uppstod ett ramaskri. Men frågan är om inte denna liknelse skulle kunna återupplivas i och med Taylor Swift och dennes Eras Tour. En turné som lyckats bli ett globalt fenomen, inte bara för de mest inbitna följarna som otåligt räknat ned med dagar till datumen 17,18 och 19 maj. Frågan är snarare vart Swift inte förekommer idag, förutom att ha utsetts till Time Magazines ’’Person Of The Year’’ har turnén slagit alla tänkbara rekord och haft sådan stark ekonomisk effekt på de städer den besökt att den amerikanska centralbanken Federal Reserve noterade att amerikansk BNP var märkbart påverkad av det som nu kallas för Taylornomics. 

Man kan ibland fråga sig om något är för stort för sitt eget bästa, men i fallet med Taylor Swift är storlek inget som helst problem. För Swifts sanna storhet ligger inte i hennes kompetenta musicerande eller det absurda kändisskap som hon uppnått. Istället lyckas Swift bibehålla en otrolig intimitet och vänlighet på scen, det känns inte som om världens kändaste person står på scenen i Stockholm, utan en ambitiös, välkomnande och ytterst ödmjuk artist från Pennsylvania som endast vill framföra sin musik för en publik på lite över sextiotusen personer. Trots det lyckas hon sätta den enkla musiken i en genuint häpnadsväckande kontext, scenbygget som The Eras Tour erbjuder är bortom adjektiv och superlativ. Den massiva skärmen som elegant ramar in skådespelet är bara början, mängden attiraljer och funktioner som scenen bär med sig får hela utbudet på teknikmässan CES i Las Vegas att bli högröd i ansiktet. Den show som presenters är inget annat än spektakulär, sättet den faktiskt förstärker musiken och den allmänna upplevelsen är påtagligt, det lyckas vara storslaget utan att någonsin tangera till att bli ett uppblåst Broadway spektakel. 

En storslagen show är dock menlös om inte innehållet har någon substans. Och trots att Swifts musik är den mest enkelspåriga sortens pop är den makalöst effektiv i den här kontexten. Framförallt eftersom den framförs med en otrolig professionalism, entusiasm och ett strålande glatt humör. Starten är så pass explosiv att man endast kan gnugga ögonen, den korta snutten av Miss Americana And The Heartbreak Prince som går in i en bombastisk Cruel Summer är genuint emotionell, framförallt då den framförs av sextiotusen helt makalösa fans. 

För mer än något annat är konserten det ultimata beviset på att en konsert bara är så bra som sin publik. Bruce Springsteen talade för ett antal år sedan om att en konsert inte handlar om att artisten framför sitt material, utan att det är ett evenemang där publiken och artisten blir ett, att allsången, jublet och samspelet blir en symbios större än något annat. Och ikväll är publiken lika episk som det oerhörda senbygget eller Swifts outtömliga energi. Jag har sett både det ena och det andra på diverse konserter, men aldrig en svensk publik – framförallt en Stockholmspublik, som beter sig på det här sättet. Allsången är öronbedövande i vartenda nummer, oavsett om det är de största hitsen eller de nya materialet från The Tortured Poets Department förekommer en häpnadsväckande respons. Framförallt från en Stockholmspublik, som vanligtvis deltar på konserten för att dokumentera det för sociala medier och inte mycket mer. Men ikväll är varenda besökare här för en enda sak, och resultatet är bortom ord, stämningen är hysterisk från början till slut, entusiasmen och kärleken till kvinnan på scen är hjärtskärande. Varenda stavelse sjungs som om det vore den sista som någonsin skulle yppas. 

Till och med Swift själv häpnar efter att ha spelat den underbara Champagne Problems. Då sker något oerhört, hela arenan börjar stampa i golvet och jublet passerar alla rimliga nivåer. Taylor Swift ser genuint chockerad ut, hon gapar bara och tar ur sina öronsnäckor för att verkligen bekräfta vad som sker framför henne. Hon ser tagen ut av responsen och kan bara säga ’’oh my god’… 

Och med en sådan publik spelar det ingen roll att konserten har brister, som att hela Reputations partiet är den värsta sortens Epadunk eller att konserten är aningen för lång. I sina bästa stunder kvittar allt det där, för då den underbara Fearless eller You Belong To Me orsakar ett jordskred på plan, eller då det vedervärdiga fuskbygget till arena är på väg att rämna under Shake It Off, eller psalmen som uppstår i Anti Hero, då spelar nästan ingenting någon roll. Just då är Taylor Swift och hennes publik det mesta otroliga, medmänskliga och sympatiska som finns att beskåda på denna planet.                

Betyg 8/10 

Gyllene Tider Stockholm Stadion 28-07-2023 Recension 

Publicerad den av

Summering: Det är lika trivsamt som alltid, bortsett från en förvirrad och livlös final. 

Man kan göra både en och annan analys kring det faktum att det bara är fyra år sedan Gyllene Tider var ute på vägarna för sin – påstått, sista turné någonsin. Att det sker återföreningar ett antal årtionden efter tack och bock må vara hänt, men Gyllene Tider befinner sig nu i en sällsynt och inte helt smickrande skara som behövt krypa till korset, eller bankvalvet. Oavsett om det var behovet att få möta publiken igen – eller att dryga ut pensionen, råder det inget tvivel om att det Gyllene Tider som möter publiken på Stockholm Stadion är precis lika bra och trivsamt som för fyra år sedan. Därför kan man fråga sig varför bandet var så enträgna med att insistera på att sätta punkt för det hela 2019. 

Gyllene Tider har aldrig varit det bästa man kan lyssna på, det är en unik svensk företeelse som är svår att föreställa sig i ett annat land. Texterna om de tre sommarmånaderna, Tylösand och Flickorna På TV2 må erbjuda samma poetiska potens som en reklamfilm för margarin, men Per Gessles melodier har gjort bandet synonyma med folkfester och spelningar som är utmärkta för alla åldrar.

Oavsett om bandet sågs 2004, 2013 eller 2019, de tre gånger de har turnerat under 00-talet, är det mesta sig likt. Men det finns inget cyniskt eller utstuderat med framträdandet, något man kunde tro med tanke på hur turnén annonserades och några år gamla avskedsturnén. I mångt och mycket känns det som en ren favorit i repris. Förutom att Billy har strukits ur setlisten ikväll och två – nya, spår får ersätta Det Kändes Inte Som I Maj och Låt Denna Trumslagarpojke Sjunga, är det svårt att se eller höra några större skillnader. Att förvänta sig att Gyllene Tider skulle få spel, börja ändra om i sina låtval eller lägga in en växel bortom det rimliga fanns – och finns, inte på tapeten. Allt är kompetent, och underhållande, Gessle drar igenom lite tunt – men underhållande, snack om ingenting alls. Micke Syd skojar runt och får – givetvis, utsätta publiken för konsertens absoluta bottennapp i och med Min Tjej Och Jag – en låt som ALDRIG borde framföras igen. 

Trots det helt förutsägbara går det inte att undkomma det faktum att Gyllene Tider är en oväntat effektiv livemaskin. De trallvänliga låtarna och den svenska sommaren är en kombination som ter sig otäckt likt en pinnglass i värmen, långt ifrån det bästa men trivsamt. Turnén från 2004 då juni, juli och augusti verkade rotera kring bandet och deras fantastiska framgångar var publikresponsen i klass med vilken internationell akt som helst. Ikväll är publiken avslagen och inte överdrivet entusiastisk. Det påminner mer om en lite sömnig vardagskväll på en biograf, inte en utomhuskonsert som samlar tiotusentals människor. Den lite såsiga känslan förstärks av det faktum att utrymmet på ståplats är chockerande tomt. Halva planen ser ut som ett köpcentrum under den tidiga delen av pandemin, något som skapar en olustig känsla. Ett antal av de mest älskade och publikfriande numren som Juni, Juli, Augusti och Hon Vill Ha Puls tas emot utan någon vidare respons, den tiden då publiken klappade med i varenda takt och byggde upp en flammande stämning hör till det förflutna. Gessle och bandet verkar dock inte bry sig om att Stockholm verkar mer intresserade av att prata nonsens.  

Precis som 2019 har bandet tagit med sig Dea Norberg och Malin My Vall som båda tillför ytterligare en dimension till ett antal spår, något som gör de mer stillsamma låtarna – som den superba Vandrar I Ett Sommarregn, till konsertens höjdpunkter. Traditionernas makt visar sig också stark då det blir Kung Av Sand som tillåter konserten att gå från duglig till genuint underhållande, en låt som också räddar konserten från att implodera efter Syds soloframträdande. Då Ljudet Av Ett Annat Hjärta sparkar igång skulle man kunna tro att det återigen är 2004, Gyllene Tider tycks verkar då vara lika upphetsade som när de fick spela på Ullevi för första gången. Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly har aldrig låtit bättre och detsamma gäller, Leva livet, (Dansar inte lika bra som) sjömän och Tylö Sun. 

Härifrån verkar det som att allt är som upplagt för en ren parad, då alla publikfavoriter kan komma på en och samma gång. Men istället så förvandlas detta till konsertens mest besynnerliga och syrefattiga moment. Det tar en evighet för extranumren att gå igång, så pass långt att den energiska stämningen – som äntligen börjar framträda, svalnar. Det Är Över Nu och Gå & Fiska låter bra men har varit betydligt, betydligt bättre, det skulle gått att ursäkta om Gessle och co. gasat på och kraschat in i den absoluta finalen, istället sker ytterligare ett avbrott som känns genuint frustrerande. Den vanligtvis effektiva finalen med När Vi Två Bli En och Sommartider har nog aldrig varit såhär tam. Allsången vägrar ta sig och bandet verkar mest besvärat. Det här är genuint synd då Sommartider – oavsett vad man må tycka om låten, bör ha upplevts live minst en gång. 

Det här totala virrvarret är dock inte tillräckligt för att underminera känslan av att Gyllene Tider live är förvånansvärt pålitliga och sällan utan ett gemytligt underhållningsvärde.        

Betyg 7/10                  

Pearl Jam Gigaton Recension

Publicerad den av

Summering: Sorgest, ilsket och melodiskt då Pearl Jam återvänder med sitt först album på 7 år. 

Återigen har en musikrecension dröjt in absurdum. Förra rået var det Bruce Springsteens Western Stars som inte fick en genomgående recension förrän konsertfilmen – med samma namn, hade premiär på hösten. Vad gäller musik så har – iaf jag, ett behov av att låta album och dess spår, få gro och växa till sig. Håkan Hellströms 2 Steg Från Paradise, kändes vid en första genomlyssning som ett halvfärdigt kollage. Men med tiden så växte albumet. Än idag förblir det min personliga favorit vad gäller Hellström. 

Pearl Jam har idag friheten och lyxen att kunna ta sig sin tid. Tidsspannet mellan skivorna har bara ökat för varje gång. Backspacer utkom 2009, uppföljaren Lightning Bolt släpptes 2013. Gigaton utkom i mars. Det är med andra ord den längsta väntan någonsin för ett Pearl Jam-album. Bandets energiska och ostoppbara gitarrist Mike McCready påpekade i ett pressutskick att inspelningsprocessen varit lång och svår. Med tanke på att sångaren Eddie Vedder redan 2018 deklarerade att inspelningen pågick, så är det uppenbart att processen inte varit så smidig och enkelspårig som bandet hade hoppats på. Pearl Jams skivor har alla tydliga influenser ifrån den era  som de skapats i. Efter supersuccén Ten, så följde Vs. Ett kolsvart och brutalt verk som slår lyssnaren i magen med sin nihilistiska lyrik och vassa gitarr-riff. Skivan skapades som en motreaktion mot de enorma framgångar som bandet upplevde efter debuten. Rio Act – som spelades in efter tragedin i Roskilde, är sammanbitet och ångestfyllt. 

I en tid då världen endast verkar fara djupare och djupare in i kaos, död och hopplöshet, så känns Gigaton som en snudd på perfekt följeslagare. Om man letar efter en kompanjon som vägrar att se ljuset, och som aggressivt angriper det – stort som smått, som kan anses ligga till grund för de problem som manifesterar sig varje dag, så är albumet en livslång vän. 

Det fantastiska skivomslaget säger egentligen allt. Naturens vackra glaciärer som sakta men säkert faller samman på grund av klimatförstöring och människans hejdlösa brist på ansvarstagande. Soniskt så är skivan något mjukare än de hänsynslösa attacker som kunde hittas på Lightning Bolt. Inledningen med Who Ever Said och Superblood Wolfmoon känns som spetsade kreationer från Backspacer. Att gruppen fortfarande kan blanda sina rakbladsvassa riff med aggressiv punk, och få det att kännas relevant, intressant och igenkännbart, säger en del om bandets ständiga vilja att aldrig kompromissa eller hänge sig åt trender. 

Där den inledande introduktionen känns igen, så bryter man helt och hållet av med den suggestiva Dance Of The Clairvoyants. Där gitarristen Stone Gossard och basisten Jeff Ament har bytt instrument, för att skapa ett verk som bärs fram av en trippande synth som ackompanjerar lyrik om förtvivlan och insikter, vad gäller våra vardagliga liv. DOTC känns som Gigatons kärna, där man svetsar samman hopplöshet och frustration. 

DOTC leder sedan in i den rosenrasande och pricksäkra Quick Escape. En spottloska gentemot det helvete vi sett byggas upp under fyra år av Trump och hans rysliga politik. Quick Escape träffar nästan lika hårt som bandets genialiska Do The Evolution. Än mer slående än det blinda raseriet. Är de stunder då man blandar det melodiska med en mer preciserad kritik mot världsproblemen som vi idag möter. Seven O’ Clock och Retrograde känns som moderna Pearl Jam-klassiker. Vedder har på senare år vässat sin förmåga att skriva enkla men oförglömliga ballader, de två nämnda exemplen är ytterligare bevis på hur sofistikerad Vedder , gruppens melodier och lyrik kan vara. Bilderna som målas upp i Seven O’ Clock hör hemma på en biograf, och dramatiken i Retrograde är inget annat än briljant. 

Tyvärr så tappar albumet iktning mot mitten. Spår som Buckle Up och Comes Then Goes, känns som halvdana prototyper. Båda hade behövt mer tid och eftertanke för att efterlämna ett rejält intryck. Detsamma kan sägas om Never Destination och Take The Long Way, som i en live kontext, har alla möjligheter i världen att bli lysande. Men som i sina studioversioner känns lika ointressanta som My Father’s Son. En låt som inte fick något värde förrän den framfördes live och förvandlades från anonym fogmassa till ett nervigt monster.    

Men på det hela så kompenserar mästerverk som Retrograde och Quick Escape för albumets svackor. Det är långt ifrån det bästa Pearl Jam gjort, men samtidigt finns det inte ett spår som inte har potential att kunna utvecklas till något storslaget då bandet väl ger sig ut på vägarna igen. Även om det dröjer till nästa sommar… Om ens då… Gigaton är en sammanbiten, moloken och sorgsen skiva som på ett utomordentligt sätt kontextualiserar den mänskliga kris som pågått i flera år, och som år 2020 har utvecklats till något monstruöst. Det finns en viss tröst i att ett av världens bästa band sörjer med oss. 

Betyg 8/10 

Bästa spår: Quick Escape, Dance Of The Clairvoyants, Seven O’ Clock, Retrograde.  

Lindemann Annexet 27-02-2020 Recension

Publicerad den av

Summering: Vulgärt vidrigt men bitvis löjligt underhållande då Til Lindemann drar ut på turné utan bomber och granater. 

För ett halvår sedan så gjorde Rammstein en fullkomligt genialisk spelning på Stockholm Stadion. Där kombinerades genialisk ’’Industri-Heavy Metal’’ och gastkramande specialeffekter. Man kan fråga sig om Rammsteins otroliga framgångar bara har att göra med det faktum att bandet omfamnar sitt hemland Tyskland och vägrar att forma sig efter musikindustrins diverse normer ? 

Med Lindemanns spelning på Annexet står det dock klart att den tyska sextetten framgångar, inte bara bygger på gigantiska explosioner och galna sketcher på scen. Där Rammsteins är lika vältrimmad, precis och gedigen som den bästa Mercedes Benz- modellen, så känns Lindemann mest som ett glatt hobbyprojekt där ingenting är på större allvar. Nog känner man igen den bombastiska basgången, den dånande rytmen och Til Lindemanns stämma, men musikaliskt är Lindemann inte ens nära Rammsteins allra svagaste stunder. Konsertens stärks inte heller av att mycket av setlisten består av material från den snudd på o-lyssningsbara skivan Skills And Pills, där Til Lindemanns mest pubertala, banala och infantila tendenser har fått florera utan några som helst spärrar eller hämningar. 

Gräsligt vulgärt 

Om nu lyriken i de engelskspråkiga låtarna skulle få den ökända porrfilmen Deep Throat att rodna, så är det ingenting mot vad som utspelar sig på den stora videoskärmen bakom scenen. Att ens börja beskriva vad som visas upp skulle med största sannolikhet leda till en natt – eller två, i närmsta häkte för oanständigt allmänt beteende, men chockvärdet att få se alla tänkbara sexuella perversioner blir snart ganska tröttsamt. Och med tanke på den övergripande kvaliteten i det engelska materialet så är det inte alltför svårbegripligt varför man valt att försöka intressera publiken med bilder och sekvenser som tar vulgariteten till helt nya nivåer. 

Men där flera sektioner blir tjatiga, så råder det inget tvivel om att Lindemann och hans kompanjoner verkar ha väldigt roligt på scen. Det märks framförallt i en inspirerad och farligt rytmisk ’’Platz Eins’’ där hela Annexet förvandlas till ett färgglatt disco, med en Lindemann som åker rakt ut i publiken i en stor plastbubbla. Och det är just sådana utspel som gör konserten till en komisk och underhållande fars. 

Bombarderas med fisk och tårtor 

Då Lindemann springer och kör ut en hel vagn ful med tårtor, som sedan slungas ut i publiken, eller då man med en gigantisk slangbella börjar bombardera hela Annexet med råfisk, så börjar det känna som att Lindemann hittat hem. Där kombineras den totala oräddheten från de bästa Rammstein stunderna och intimiteten som mindre arenor tillåter. Och i den absoluta finalen, då man avfyrar tre musikaliska sprängladdningar i ’’Ach So Gern’’, ’’Gummi’’ och ’’Steh Auf’’, så känns det som att Lindemann och bandet ar hittat hem till en lekstuga som är både rolig och musikaliskt intressant. 

Betyg 6/10       

Patti Smith Stockholm Waterfront 19-06-2019 Recension

Publicerad den av

Det är en lokal som huvudsakligen är menad för långa föredrag om alltifrån kompostering till redovisningar av diagram och staplar. Men denna kväll är konferenslokalen Stockholm Waterfront  en svettig, personlig liten pub – eller klubb, där ett övertänt och självsäkert band – där bara de mest essentiella medlemmarna deltar, får lokalen att skaka av jubel och dånande applåder. 

2013 så publicerade musiktidningen Rolling Stone en lista över de absolut bästa live artisterna för tillfället. De vanliga misstänkta – Bruce Springsteen, The Rolling Stones och U2, krönte såklart de ärofyllda topplatserna, men på plats nummer 28 så fann vi Patti Smith. 

Smiths karriär spänner över fyrtio år, från att ha börjat i punkens tuffa tecken, så har Smith byggt upp ett rykte som aktivist inom ett antal samhällsfrågor. Men utöver sin status som politisk förkämpe, så är hon inskriven i musikhistorien som en av de allra största och mest inflytelserika artisterna i modern tid. 

Ikon med dolda skatter 

Smith har – enligt sig själv, bara haft en enda riktig hit – Because The Night, som Bruce Springsteen gav henne, stora delar av hennes eget författade material, är långt ifrån igenkännbart för de stora massorna. Likt många andra geniala liveakter, så kan Smiths livekonserter inte verka mycket för världen – rent visuellt, på scen blandar hon poesi, rock och berättelser, det låter sannerligen inte som något recept för en euforisk live upplevelse, snarare ett fängslande seminarium.

Därmed kan man fråga sig hur detta skall funka i en konferenslokal, som dessutom är fylld med några av de mest svårflirtade åskådarna på denna jord – Stockholmspublik. Och för att göra oddsen värre så inträffar konserten mitt i veckan på en ganska såsig onsdag kväll. 

Direkt från New York 

Scenen som sådan är inte bara spartansk, den är i det närmaste obefintlig. När Patti Smith äntrar  är det på det mest alldagliga sätt, plötsligt dyker hon upp bakom ett par tunna svarta draperier. Gruppen på totalt fyra man – Smith inkluderat, ser ut att vara influgna från något minimalt gig på en bar i New Yorks mest bohemiska regioner. 

Men bra artistskap behöver inte konfetti, lasershow eller ens någon större ljudanläggning för att skapa magi på scen. Setet må bara bestå av femton låtar, men från första ackordet så gör Patti Smith sitt material till öppna skattkistor för lyssnaren. Vartenda ord, varje gest förstärker ett låtmaterial som gör sig helt ypperligt i detta intima format. 

Rockpoet och profet

Smith är numera minst lika mycket författare som rockmusiker, lyriken och den ogenerade rösten ligger stark i ljudmixen, Smith leker shaman och framkallar otäckt gripande monologer där hon förkastar ett samhälle som styrs av storföretag och bindgalna politiker. 

Tappningarna av Neil Youngs After The Gold Rush och Midnight Oils Beds Are Burning, är helt oförglömliga med ett komp som är långt ifrån tekniskt perfekt, men helt i unison med Smiths musikaliska stil. 

Flera tillfällen förvandlas spelningen till långa diktläsningar – som dessutom är improviserade, men detta hanteras med sådan bravur att det inte går att slita sig från den spektakulära uppvisningen som Smith bjuder på. Denna kväll är artisten från Chicago också på sitt – välkänt, glada humör och skämtar och drar lokala anekdoter om Sverige, Stockholm och Greta Thunberg. 

Episk avslutning 

Allt som framförs är av högsta kvalitet, men det är på slutet av det korta setet som denna finstämda kväll blir till en rasande rockkonsert, av högsta dignitet. Because The Night får hela lokalen på fötter, Smith manar fram så många hon kan att ta sig allra längst fram till scenkanten, och därmed är folkfesten ett faktum. Gloria – som avlöser Smith och Springsteens mästerverk, låter precis lika intensiva som på 70-talet. Precis som de bästa av artister, så har Patti Smith utvecklat sitt artistskap under de gångna årtiondena, den ungdomliga energin må vara något reducerad, men istället så har en mer världsvan, poetisk och karismatisk artist framträtt. 

Smith anpassar hela showen efter sin ålder och kunskap, och där artister som Kiss och Bon Jovi kämpar med att försöka uppehålla sin image som unga hungriga rockare – och misslyckas kapitalt, så skäms inte Smith för att hennes hår blivit grått och att hon numera också är mer beläst och vis än tidigare. I avslutningen People Have The Power tas extasen och masspsykosen till sin absoluta höjd, blandningen av hoppfullhet och ilsken protestsång, kunde inte vara mer passande med tanke på den värld vi idag lever i. 

I det ögonblicket så briljerar Patti Smith till den mildra grad, att jag blir fullkomligt övertygad om att bästa rockmusiker har en sak gemensamt med himmelskt vin, det blir bara bättre med åren… 

Betyg 8/10 

Bäst: Because The Night, Gloria, After The Gold Rush, People Have The Power och Beds Are Burning.

Sämst: Hade gärna fåt vara ett par låtar längre.

Fråga: Hur kan en sjuttioårig dam med en nackskada, vara mer energisk och fängslande än hela den samlade moderna popindustrin ?  

Pearl Jam Waldbühne Berlin 05-07-2018 Recension 

Publicerad den av

15309705759ad7e652f8b5d83329074b7910074592

All images courtesy and copyright of pearljam.com 2018

Det är bara att ta fram historieböckerna och anteckna, denna afton kommer aldrig kunna upplevas igen. Pearl Jam och rockmusiken blir inte bättre än såhär.  

Hur makalöst bra någonting än kan vara, så behöver man alltid behålla lugnet och distansen som skribent eller recensent. Att avfyra enorma superlativ och närmast mytifiera något kan komma att kosta en i framtiden, för varje hyllningsfras så målar man in sig i ett hörn där man gjort slut på sin ammunition för framtida event. Ett påstående som att 1080P var den perfekta upplösningen, känns idag förlegat då vi nu har skärmar med dubbla upplösningen. När platt-TV först kom till den svenska marknaden drog tillverkarna med sig testexemplar som kostade flera hundratusen. Dessa  – då, kolossalt innovativa maskiner är idag så dåliga att man inte ens skulle kunna ge bort dem, trots det stod folk och bara gapade inför faktumet att en TV inte behövde ha ett djup på ett par hundra meter.

I total extas är det väldigt enkelt att försäga sig, då och då önskar man att ett och annat betyg hade justerats – dock sällan fullpoängare. Det som nu kommer ske, kan med stor säkerhet göra det svårt i framtiden att verkligen understryka hur fantastiskt något kan vara. Man har en begränsad mängd trovärdighet då de riktigt stora orden används. 

1530970627c90456ba3560a78a63c6b64e9aac70f6

Helt unika 

Pearl Jam är idag en av de sista bastionerna och förkämparna för hur man skall göra konserter. Enbart den ständigt återkommande Bruce Springsteen kan titulera sig bättre. Pearl Jam är rockbandet som vägrade att lägga sig platt, de vägrade att sälja sina fans som boskap. Deras upproriska kamper mot bland annat biljettjätten Ticketmaster, ledde till ett stort bakslag för bandet. Då Pearl Jam går på scenen, vare sig det är i Tyskland eller Sverige, så byggs broar och band som aldrig försvinner med publiken. Det finns bara ett Grand Canyon, ett New York City och slutligen ett enda Pearl Jam, så unika är de. 

Publiken är inte bara en inkomstkälla, de är jämlikar, vänner och familj. Pearl Jam har en genuinitet som får deras hyllningar till fansen att alltid värma hjärtat. Där andra artister nöjer sig med ett stelt manus – Coldplay, så finns det ingeting som är skrivit i sten för Pearl Jam. Då  bandet går upp på Waldbühnes scen så är det inte gudar som stiger ned från himmelen, snarare goda vänner som nu bjuder in till en fest av sällan skådat slag. Varje berättelse som Vedder berättar om fans och vad musiken inneburit för dem är hjärtevärmande. 

153097054937bbb6512ec923c12f8d4acfb0945c18

No Direction Home 

I dagsläget är bandets nästa album fortfarande under inspelning och denna korta Europa turné har således inget koncept att falla tillbaka på. Enbart singeln Can’t Deny Me har fått tas utifrån studion och prövat sina vingar. Från vad vi kunde ta del av i form av videoklipp så var jag något oroad över att denna omgång skulle bli något av en parentes. De två konserterna i Amsterdam var tidsmässigt korta och bandets gränslösa energi verkade inte riktigt vilja infinna sig. Sedan kom kanske turnéns största bakslag, för ett par veckor sedan slutade sångaren Eddie Vedders röst att fungera, den andra spelningen i London fick skjutas fram. Det såg inte ljust ut… 

Det band som ställer sig på scenen den här kvällen verkar ha gått igenom en tidsmaskin och kommit ut ett par decennium yngre. Att ett gäng herrar kring 50-års åldern spelar mer intensivt och passionerat än unga kaxiga popsnören förtjänar nästan en analys i sig självt.    

I vanlig ordning så väljer gentlemännen att börja långsamt, denna gång med Wash, ett spår som exkluderades från den legendariska debuten Ten. Det är ett spår som ’’enbart’’ spelats 99 gånger. Egentligen är det bara en uppvärmning där man sakta men säkert skall vagga in publiken i någon form av komfort och ta bort den olustighet som inledande nummer ofta kan innebära. 

Ikväll är spelplanen annorlunda, ett udda spår som Wash skall inte kunna få publiken att explodera, det är en långsam blues om smutsiga städer och hopplös kärlek, men i refrängen så har sittplatserna förvandlats till ståplatser, på golvet är händerna i luften och varenda människa gestikulerar tillsammans med Eddie Vedder då han går in i refrängen. 

Och efter balladen Sometimes så börjar det på allvar… Vedder drar suggestivt igång introt till Corduroy på gitarr, och när trumslagaren Matt Cameron slår på sitt trumset så sprängs den imaginära växellådan. En konsert skall gradvis stegra sig och avslutas i komplett extas, ikväll gäller inte de reglerna. Allt har vänts upp och ned. Allting skenar iväg, Waldbühne är byggd på sten och tjocka bänkar. Inget material i världen kan stå emot vad som sker i Why Go och Save You. 

1530970528d8e3bc353ba2e2315cef283a9a0fa242

Kaos 

På planen ser det ut som att man just skruvat upp spisplattan på maxvärme och storm kokar vattnet. Den välkända moshing-dansen utförs mitt i havet och kläder, ölburkar och allt mellan himmel och jord flyger upp och ned. 

Eddie Vedder har något mer rost på stämbanden än vanligt, men det ignorerar han fullkomligt. Varenda avgrundsvrål och intensivt fräsande fullkomligt klyver den omgivande skogen. Bandet blir bara än mer energiskt och påtänt av publiken som verkar komma från en annan planet. Jag har aldrig, ALDRIG, sett en folkmassa i en sådan symbios som i kväll. Varenda handrörelse, skutt och allsång sker som på kommando. De över tjugotusen människor som samlats känns som en enda enhet som är fullkomligt oslagbar. 

Pearl Jam struntar blankt i att sakta ned, helt plötsligt springer den kända rockfotografen Danny Clinch upp på scen och leker bluesman med ett munspel. Sedan så bränner de av superfavoriten och In My Tree och sedan, sedan så kommer dynamitlåten Even Flow. 

Mike McCready som är bandets dynamo, turbo och raketbränsle sägs helt kunna koppla bort allt som inte är sitt gitarrspel. Solot förlängs och förbättras på alla sätt och vis, det är så obegripligt och makalöst att publiken bara står och gapar. Samtidigt fortsätter hela golvet svaja som sjögräs och folk ställer sig upp på läktarna och spelar luftgitarr. 

1530970717190258bc372ec14f9eea52cd658a7048

Rariteter

Setlisten är mer eller mindre o-igenkännbar från den som spelades för fyra år sedan i Berlin. En av bandets undangömda fartmonstret – Habit, tränger sig längst fram utmanar bandets mer välkända spår. Habit startas om ett par gånger och i avslutningen kör man slut på ett par årsförbrukningar av plutonium, det stegrar sig som en motorcykel och kör raka vägen upp mot himmelen. 

Bakom varje hörn väntar det en ny live klassiker. De mest fanatiska fansen nöjer sig inte bara med specifika nummer, versionen skall vara identiskt med de dem hört på officiella bootlegs eller sett på konsertfilmer. Daughter som är en allsångsexplosion blir ikväll historisk då man slänger på den så kallade ’’It’s Ok’’-taggen. Den lilla förlängningen får folk att tappa besinningen, Eddie Vedder står bara och dirigerar allsången och de svajande armarna. Waldbühne omges av skog och känns således som en magisk skogsdunge och då Vedder sjunger att de faktiskt är ’’okej’’ så verkar alla världens problem ha försvunnit. 

Höjdpunkterna är otaliga, bandets kanske bästa moderna skapelse Unthought Known, spelades in som officiell video för åtta år sedan här i Berlin, nu är den ännu bättre. Deep och Mind Your Manners är brutala… 

1530970831212068d135ff81aa4b6dc61d68c4277e

Ett inferno av extas 

Men höjdpunkternas höjdpunkt sker i Porch… Till och med för de som inte är bekanta med Pearl Jam har nog någon gång hört eller sett det som kallas världens största scenhopp. På Pinkpop festivalen i Holland 1992 så tar en ung Vedder och klättrar upp på en kameraarm och ber fotografen höja upp riggen så högt som möjligt. Sedan kastar han sig handlöst ned mot publiken. Det ögonblicket är ett historiskt exempel på komplett kaos, en euforisk galenskap som knappt går att hitta idag. 

Ikväll så blir det förvisso inget rekordlångt hopp, istället så tar publiken och höjer insatserna. Jag har aldrig sett så många människor som surfar på publiken och måste dras över den främre barrikaden. Ölfaten som använts genom aftonen är gjorda utav tjockt papper. Då Porch går in i sitt evighetslånga solo så börjar det regna pappersfat över hela arenan. 

Alla hämningar är borta, publiken bara fortsätter att kasta brickor medan halva golvet imploderar samtidigt som de skriker och springer runt i cirklar. Pearl Jam kan knappt tro vad som händer, basisten Jeff Ament får spel och hämtar en ölbricka och slår på sitt instrument. Själv slutar jag titta på scenen, skådespelet på läktarna och planen är bortom allt mänskligt förstånd. Porch är ikväll inte en låt, signalementet för vad detta kan vara finns inte på denna jord. 

Efter den totala urladdningen får vi ett kort akustiskt set där man äntligen tar fram Thumbing My Way, inspelad under bandets mest turbulenta år – tidigt 2000-tal, är detta ett sant guldkorn som spelas allt för sällan. Versionen är menad för sagoböckerna och det blir knäpptyst. Sedan börjar det varvas upp igen med Breath, ännu en storfavorit hos de fans som sett bandet mer än en gång. 

Sedan fortsätter Pearl Jam med målet att skaka sönder hela Berlin. Do The Evolution går inte att beskriva, Black försätter alla i extas och Alive hör hemma som en psalm i kyrkan. 

1530970673b329bbd36bb4da98cde57ce849c24713

’’There are colors in the street’’ 

Och efter det yrvädret så kommer Rockin’ In The Free World. Springsteen har Twist And Shout och Pearl Jam har denna. Man kan dra på sig framtidens Virtual Reality headset – som hämtat från  Steven Spielberg filmen Ready Player One, försätta sig i trans, läsa trollformler etc… Denna explosion går inte att uppelva utanför Waldbühne den 5 juli 2018. 

Inte ens det faktum att konserten är nedkortat pga ett strikt förbud att spela förbi kl 22.30, spelar någon roll. Jag kommer förmodligen aldrig se något liknande igen, ni som var där går till historien och i 140 minuter blev världen en lite bättre plats…. Man kan enbart skrika och gråta… 

Betyg 10/10 

Bäst: Porch, Unthought Known, Even Flow, Do The Evolution, Alive, Rockin In The Free World, Thumbing My Way, Habit, Black etc. 

Sämst: Åk till sommarkrysset på Gröna Lund om ni vill fylla denna kategori. Skulle väl vara det urusla insläppet. 

Fråga: Vart finns språket och orden för att beskriva Porch ? 

Betyg på samtliga låtar 

Wash 8/10 

En lugn men intensiv start, att något speciellt är på väg att hända är tydligt i refrängen där publiken sjunger med som om det vore Alive. 

Sometimes 8/10 

Tempot ökas sakta men försiktigt, ’’sometimes I rise’’-partiet är hysteriskt. 

Corduroy 10/10  

Växellådan sprängs i småbitar, då man slår på turbon i det extravaganta avslutet så är matchen redan vunnen. 

Why Go 10/10 

Läktarna skakar, trumhinnorna är på väg att brisera av allsången. Varför någon skulle vilja gå hem nu är obegripligt. 

Save You 8/10  

Ljudet krånglar lite, ett energiknippe från Riot Act. 

Given To Fly 10/10

Hela arenan får vingar.

Red Mosquito 8/10 

Rockfotografen Danny Clinch kommer upp på scen och assisterar med ett munspel direkt från södra USA. 

In My Tree 8/10 

Vedder ber Donald Trump flyga åt….. Sedan spelar de denna fantastiska låt som alltid dyrkas av hardcore fansen. 

Even Flow 10/10 

Gitarristen och galenpannan Mike McCready får totalt spel och klyver resterna av Berlinmuren med sitt solo. På golvet pågår hysteriskt kaos. 

 Wishlist 9/10 

Lite andrum måste finnas, underbar låt i en tappning som slår den något såsiga studioinspelningen på fingrarna. 

Habit 10/10 

Och så var det slut med friden… Matt Cameron slår sönder sina trummor, någon beräknad hastighet finns inte i mot slutet, hjärtinfarkten står och vinkar hejvilt. 

Angie/Daughter/It’s Ok 10/10 

Ja, när man ändå håller på så kan man väl skämma bort publiken med ett par superrariteter som en cover på Rolling Stones Angie – som enbart framförts tre gånger tidigare, då ’’It’s Ok’’-segmentet kommer så trillar de mest analytiska och kräsen följarna ned på golvet och kreverar. 

Deep 9/10  

Ten må vara gruppens mest kända skiva, men Deep hör till de spår som inte spelas alltför ofta, synd då detta återigen är en genial flört med gammaldags blues. 

Mind Your Manners 9/10 

Ett stenhårt framförande. 

Unthought Known 10/10 

Backspacer är kanske Pearl Jams mest underskattade album. Även om jag ständigt kommer hålla tummarna för att Force Of Nature skall spelas, så är den här versionen en gåva från himmelen. Interaktionen mellan publiken och bandet i sista versen är sjuk. 

Lukin 8/10 

Vedder lovar att det skall bli en lugn låt härnäst, istället så spelar han detta, publiken blir helknäpp igen. 

Porch 10/10 

Högsta betyg är egentligen en förolämpning, jag har aldrig sett något liknande. Det flyger in pappersfat, hela bandet står bara och gapar, Waldbühne är på väg att rämna. Detta är historia… 

Thin Air 8/10 

Innan balladen spelas så berättas en rolig och rörande historia om hur två grannar efter en Pearl Jam konsert blev till gifta makar. 

Thumbing My Way 10/10 

Detta är en skattkammare till låt. En knäckande vacker version av ännu en mästerlig raritet. 

Breath 8/10 

Vedder ränner runt halva arenan och interagerar med publiken, det är bara en uppvärmning inför…

Do The Evolution 10/10 

Detta, det finns inget hårdare, mer aggressivt eller mer pulserande än denna ursinniga och kompromisslösa attack på enfald och girighet. Enkelt uttryck, detta är bäst…. 

Black 10/10 

Allsång från en annan dimension, publiken överröstar allt. 

Rearviewmirror 9/10

Obegripligt intensiv version. 

Comfortably Numb 8/10 

Superb version och ett ganska utomordentligt tillfälle att andas innan den tokiga finalen. 

Alive 10/10  

Jag vet inte vad Eddie Vedder sjunger eller vad som sker på scen. Publiken tar över hela låten. En ren psalm med volymen uppskruvad till max 

Rockin In The Free World 10/10 

Waldbühne kommer behöva byggas om efter detta, publiken säger adjö till sina njurar då de utför höjdhopp och besinningslös dans, J.Mascis från Dinosaur Jr kommer in och spelar ett solo. Denna eufori hade gärna fått pågå i all evighet. 

La La Land In Concert – Stockholm 25-10-2017 Recension

Publicerad den av

0061

Med en film som bara blir bättre och bättre för varje visning och ett suveränt framträdande av Stockholm Concert Orchestra gör kombinationen av livemusik och spelfilm till en riktigt minnesvärd upplevelse även om man behövt byta lokal och vissa lokaliseringar inte fungerar. 

Jag har sagt det förut i tidigare recensioner, men förutsättningarna ser mörka ut den här kvällen. Utanför spöregnar det, den elaka höstkylan får alla besökare som rör sig i Globen området att rysa av obehag. Konserten som skulle ägt rum på Globen har också flyttats till det inbyggda annexet. En plats som sväljer runt 3 500 besökare.

Inne i Globens gångar ekar det tomt, enbart ett femtiotal personer står redo att gå in i arenan då portarna öppnas. Väl där så är det tydligt att några stolsrader är helt tomma, det fylls absolut på ju närmare starttiden, men när   föreställningen väl drar igång så är det lätt att förstå varför eventet flyttades till en mindre arena.

Men dirigenten Erik Ochsner verkar inte bekymrad över att han spelar för en decimerad publik, han vandrar ut på scenen som om han spelade på ett fullsatt Ullevi. Han presenterar gladeligen kvällens upplägg. En kort liten ouvertyr står som uppvärmning och sedan så drar världens bästa filmmusikal igång.

Precis som med musik som man hör live för första gången, utan några vidare kunskap om texterna eller styckets struktur, så är det en belönande känsla att återvända med texterna inristade i minnet och musik som nu fyller en av vällust.

Blir bara bättre 

La La Land är en film som bara blir bättre desto fler gånger man ser den. Det är en glad, smart och hjärtevärmande upplevelse som inte går att få nog av. Det är också en av de få filmer som jag  ångrar att vi inte satte ett högre betyg på. Nästan ett år senare är det inget tvivel om detta är värt vårt absolut högsta betyg.

Emma Stone är filmens motor och hjärta, det blir än starkare av vetskapen att karaktären Mia Dolan speglar Stones egen resa som skådespelare, där hon gjorde oändliga mängder teaterframträdande som barn och sedan flyttade till Los Angeles som tonåring för att kämpa sig upp till att bli filmvärldens idag kanske största och mest berömda aktris.

Jag har fortfarande vissa problem med Ryan Goslings porträtt av Sebastian, det är klart mer slätstruket än Stones starka och kraftfulla prestation. Gosling förblir för min egen del ett av filmvärldens största mysterium med sin totala oförmåga att ingjuta liv i sina karaktärer .

Men i ”den där” scenen där Stone erkänner sig helt besegrad och att orken tagit slut så värker det i hjärtat. Igenkänningsfaktorn är nog stor, även för de som inte aspirerat till att medverka i filmproduktioner. La La Land kunde ha blivit en såsig och platt film om innerliga drömmar och aspirationer, men istället så tar regissören Damien Chazelle och framhäver att kompromiss och lyckliga slut faktiskt kan gå hand i hand. Detta förblir nog den enda musikal som jag kan omfamna fullt ut.

Vissa spår har redan blivit moderna klassiker, A Lovely Night förblir min personliga favorit med det otroliga arrangemanget.

Filmen i centrum  

Trots att soundtracket spelas i realtid så är det filmen som får stå i centrum ikväll. Det finns bara ett enda tillfälle där musiken tar överhand och märkbart försämrar en av scenerna. Detta beror nog till stor del på att man spelar ett stycke som egentligen skall ligga på en lägre volym.

Det är lite synd att vi inte kan se hela orkestern, flera musiker försvinner i den enorma samlingen av orkestermedlemmar, de externa jazzmusikerna (inhyrda specifikt för kvällen) är omöjliga att urskilja. Just på symfoniska konserter kan jag verkligen uppskatta att få en bra överblick av orkestern och på så sätt se hur maskineriet bryts ned i individuella instrument. Att få höra vissa nyanser förstärkas eller hävas fram är mycket intressant, skillnaderna mot originalinspelningarna är minimala men de gånger det avviker känns det snarare som en intressant variation än ett regelbrott.

För liten duk 

En hel del invändningar finns dock ikväll, ett framträdande minus redan innan konsertens början är storleken på duken där filmen projiceras, det känns som om filmen projiceras från en alldeles för klen projektor som inte kan dra upp bilden till en passande storlek. På de spelningar som gjorts i USA har man åtminstone nyttjat en puk som är i ett 2.35.1 format, dvs att hela duken fylls utav bilden, den här kvällen så är presenteras filmen med enorma svarta kanter. Och med den minimala textremsan kan man undra om det inte bara är en enkel kopia av den svenska Blu Ray utgåvan som spelas upp ?

Och ännu en gång måste jag kritisera Stockholms publiken, sena ankomster, pillande med telefoner och en total brist på respekt mot orkestern förekommer alldeles för ofta. Under eftertexterna sitter alla musiker kvar på scenen och spelar musiken, sedan bjuds det på ett extranummer, men vid den här tiden är det bara ett par hundra personer kvar i lokalen. Innan dess har folk flytt fältet som om hela huset stod i lågor.

Men när man väl sitter där och ser den otroliga avslutningen som hyllar filmkonsten och där man är så rörd att man inte kan prata, så är det inget tvivel om att man fått en otrolig upplevelse.

Betyg 8/10 

Pearl Jam Let’s Play Two Recension 

Publicerad den av

Credit Danny Clinch 1

All Images Copyright Of Danny Clinch 2017

Danny Clinch har gjort det ’’Almost Famous’’ Cameron Crowe misslyckades med att fånga ett av världens bästa band… 

Att skildra ett band som man har en odödlig relation till är inte lätt. Pearl Jam är en helt unik situation i musikindustrin, de kom och slogs mot Nirvana, drog sig ur rampljuset och satsade allt på att bry sig om sin musik och sina fans.

Jag har tyvärr bara sett Pearl Jam två gånger live, den första gången var i ett sommarvarmt Berlin där jag såg ett band som överträffar det mesta. Finalen med den fantastiska Alive och covern på Neil Youngs Rockin In The Free World kommer aldrig lämna mig. Pearl Jam har också en otrolig publik som samlas under deras Ten Club, en plats där vi alla är en enda stor familj som mer än gärna delar taxi på vägen från konserten, bjuder på en på dryck och omfamnar allt och alla.

Credit Karen Loria

I spåren av en misslyckad dokumentär 

Cameron Crowe gjorde för sex år sedan en dokumentär i och med att bandet fyllde tjugo år. Det var en rörig och ofullständig film som inte på något sätt var tillfredställande för varken kalenderbitare eller nybörjare. Förutom det helt fantastiskt underhållande inslaget av bandets katastrofala framträdande på MTV Singles där Eddie Vedder (kraftigt berusad) blir rasande och sliter sönder hela scenbygget, så är filmen en skrämmande tafatt sammanfattning av ett av världens bästa band.

Nu har man kastat ut Cameron Crowe och istället tagit in fotografen Danny Clinch som fotograferat bandet och dess medlemmar tidigare. Resultatet är en fantastisk film som fångar ett band och stad som är nära att implodera av extas och förhoppningar.

Sedan ett par år tillbaka har jag blivit helt besatt av amerikansk sportkultur, tillskillnad mot vårt Sverige där barn tvingas se på våldsamma huliganer som mer än gärna slår ihjäl varandra, så präglas den amerikanska scenen av en stor respekt för de konstgjorda familjer som ofta blir till under diverse sporter som amerikansk fotboll eller baseball.

För ett år sedan så var basebollaget Chicago Cubs igång med en sällan skådad revanschturné, där de såg ut att kunna vinna världsmästerskapet på första gång på över etthundra (!) år. Samtidigt hade Pearl Jam bokat in två gigantiska konserter på anrika Wrigley Field, en av USAs äldsta arenor. Detta var samtidigt som hela Chicago var eld och lågor över att ett lag – som sagts varit under en förbannelse, äntligen verkade gå mot seger. Sångaren Eddie Vedder är själv från Chicago och en fanatisk Cubs fan som stått vid laget hela sitt liv.

Credit Danny Clunch 5

Dubbel extas 

Danny Clinch har valt att foga samman extasen över konserterna och galenskapen i staden över Cubs framgångar. Musiken och bilderna från firandet av seger på seger blandas ihop med stark dramatisk effekt. När Clinch filmar Murphy’s Bleachers – en bar som Vedder frekventerat hela sitt liv, och visar relationen mellan barägaren och den världskända sångaren för att sedan klippa till den fantastiska balladen Elderly Woman Behind The Counter In A Small Town skapas ett fantastisk ögonblick som både är exalterande och emotionellt.

Just de här två kvällarna är Pearl Jam som bäst, de är en sammansvetsad maskin som spelar så intensivt att man häpnar. Deras rykte som ett av världens bästa live band har fångats i den furiösa uppvisning. Eddie Vedder böjer sig över mikrofonstativet och gitarristen Mike McCready verkar vara besatt av högre makter då han spelar sina solon.

Vi får även ett par inblickar i repetitionerna på taket till Murphy’s Bleachers där vi får ett par mycket stämningsfulla versioner av den helt knäckande vackra balladen Thumbing My Way och The Ramones covern på I Believe In Miracles.

Credit Danny Clinch 2

Fångar bandet 

Clinch har gjort en film – som trots ganska få intervjuer med bandet, fångar Pearl Jam på bästa sätt. Ett band som struntar totalt i att framhäva sig i media eller framstå relevanta för att nå kommersiell framgång. Det är en rockmusik som nästan ingen artist kan mäta sig med. Men konsertens starkaste ögonblick sker då den före detta New Orleans Saints spelaren Steve Gleason kommer upp på scenen.

Gleason är idag helt förlamad till följd av ALS, och var en nyckelperson att dra igång Ice Bucket Challenge. Gleason som fick intervjua bandet för ett par år sedan då de släppte albumet Lightning Bolt gjorde en av de mest kraftfulla stunderna för bandet där Vedder tårfyllt talade ut om den tragiska relationen med sin biologiske far.

Den spektakulära sången Inside Job introduceras av Gleason och spelas sedan i en otrolig tappning. Där någonstans så behöver jag inte längre fundera kring varför Pearl Jam tillsammans med Bruce Springsteen är det bästa musik har att erbjuda.

Credit Danny Clinch 3

Saknas ett par spår 

De enda invändningarna jag kan komma med är att det sakans ett par spår som Do The Evolution och Rockin In The Free World, dessa kommer dock återfinnas på de bootlegs som bandet släpper officiellt och speltiden hade förmodligen behövts ökas på med ett oräkneligt mängd med timmar, något som hade förstört filmens mycket effektiva dramaturgi.

Att dessa magiska kvällar finns att återuppleva för oss som inte var där är en sann gåva.

”It’s evolution baby !” 

Betyg 8/10 

Score Berwaldhallen 06-10-2017 Recension 

Publicerad den av

luc-de-haan-horizon-zero-dawn-box-cover.jpg

I den andra akten lyfter det och ger anledning till de dånade applåderna i den akustiskt fantastiska Berwaldhallen. Men vägen dit har nog aldrig varit så ostadig. 

Som vanligt blir jag lika förvånad hur ett par enkla 8-bitars toner kan förvandlas till otroligt sofistikerad och elegant musik. Konserterna med spelmusik som tema som arrangeras i Sverige där Charles Hazlewood står som dirigent och Sabina Zweiacker som sångare har blivit ett internetfenomen. Versionen av The Dragonborn Comes från The Elder Scrolls V: Skyrim har nu setts av nästan 8 miljoner tittare runt om i världen på YouTube. Således har dessa konserter gått från att vara snäva nischspelningar till att bli rena rama folkfester där jublet och applåderna aldrig vill ta slut.

I vissa kretsar anses denna form av konstmusik fortfarande vara ovärdig det riktiga finrummen som Berwaldhallen eller Konserthuset i Stockholm. Som vanligt kan man dra den gamla klyschan om att alla har rätt till sin åsikt. Men för den grupp som inte kan se värdet av att svetsa samman det nya med det gamla får sådana här gånger se sig tomhänta på flera gånger fantastisk symfonisk musik.

Arrangemangen är (för det mesta) olika sammanslagningar av mindre slingor och melodier, oftast är de mycket välkomponerade och passerar nästan alltid som fullständiga stycken och inte uppbrutna bitar.

Men hur mycket jag än uppskattar allt arbete bakom kulisserna, där Andreas Hedlund med flera har gjort allt för att skapa genuin orkestral musik och inte massa frånstötande ljudeffekter, så är den första akten oväntat bristande.

Ett spretigt medley

Tillskillnad mot tidigare spelningar har man valt att fokusera ineldningen kring lite mer udda titlar. Den enorma Mega Man-sviten är helt gastkramande där gör man det pampigt och medryckande. Men i andra sekvenser som det långa Sonic The Hedgehog-medley tappar jag intresset, det blir helt enkelt för spretigt, och trots att jag har en starkare relation till Segas blåa maskot än till Nintendos Super Mario, så känns det ointressant.

Första akten dras med att kännas ojämn, man kastar sig runt hela spelhistorien med allt från det lilla independent spelet Everybody’s Gone To The Rapture till ett mycket melankoliskt stycke från Guerilla Games Killzone 3. När konserten senast var i Berwaldhallen så varvade man spel och filmmusik från genrerna science fiction och fantasy. Det resulterade i en fantastisk dynamik där man fick en helt annan typ av variation och andrum. Nu när man återvänder till att enbart fokusera på spelmusik så krävs det en stramare och mer medryckande struktur för att hålla intresset uppe.

Sabina Zweiacker används också lite för lite den här kvällen, tyvärr verkar den fantastiska sopranen inte heller vara helt frisk utan snyter sig och får varm dryck serverad till sig under konserten. Rösten är dock lika oklanderlig som alltid och det är nog bara riktiga ’’guldöron’’ som kan märka oegentligheter. Men när Zweiacker lämnar efter det första numret så får vi knappt se henne igen tills akt två och först då lyfter konserten.

’’ I choose Rapture…’’

När pausen är över så slänger man in ett obehagligt och suggestivt stycke från mästerverket Bioshock, där de industriella fiolerna transporterar oss tillbaka till ögonblicket den galne visionären  Andrew Ryan förklarar sin skruvade vision för undervattensstaden Rapture.

Efter detta så kör man på ordentligt. Brian Tylers musik från Assassin’s Creed IV: Black Flag låter helt fantastiskt med sina starka Hans Zimmer influenser. Men den absoluta höjdpunkten blir Halo där man blandar huvudtemat och spåret Unforgotten. Trots att Sveriges Radios Symfoniorkester inte har tillgång till någon kör ikväll så gör orkestermedlemmarna detta stycke till en otroligt svulstig och mäktig upplevelse. Avslutningen blir en mycket fin version av I Was Born For This från Journey där Sabina Zweiacker får nyttja hela sitt register. Sedan är det dags för det obligatoriska extranumret där presentatören Orvar Säfström drar ett skämt om hur förutsägbart det är.

Och The Dragonborn Comes är definitionen av förutsägbart, personligen hade jag gärna sett att man var villig att ge oss något lite mer oväntat som Aria Di Mezzo Carattere från Final Fantasy VI och låtit det välkända Skyrim stycket vara näst sista numret istället.

Ett par ytterligare saker måste nämnas. Som vanligt är Orvar Säfström en helt superb konferencier, även om han återvinner ett par presentationer från tidigare gånger så är hans fantastiska finurlighet alltid rolig att lyssna till och får mig att ondgöra mig att vi idag inte kan se hans tid som recensent för Filmkrönikan.

Publiken i dessa sammanhang sägs enligt trombonisten Håkan Björkman vara några av de mest fokuserade och belästa man kan finna. Vanligtvis är salen tyst och närmast i trans, det känns nästan heligt, men just ikväll vill inte detta riktigt infinna sig. En hel del sena besökare stampar rakt in i Berwaldhallen och minst en telefon för mycket tas fram för att skicka meddelanden.

Så även om kvällen inte helt når upp till förra årets helt fantastiska konsert Far And Away så väger den andra akten upp tillräckligt mycket för att jag redan nu skall se framemot nästa besök i Berwaldhallen.

Betyg 7/10 

 

U2 Olympiastadion Berlin 12-07-2017 Recension

Publicerad den av

u2-berlin-olympiastadion-2017-in-182995

Det finns bra kvällar ibland till och med suveräna, men så finns det sådana som den 12 juli i Berlin 2017. Genom att vara traditionella men aldrig tråkigt nostalgiska, så skapar den irländska supergruppen en afton som ingen i publiken vill se slutet på. Flera gånger kan jag enbart stå i chock och gapa, det här är en personlig klassiker och det bästa jag någonsin sett med U2. 

När ett band blir så stort som U2 skapas läger, i en fålla står de frälsta som kan varje ackordbyte och textrad. I det lite mer fientliga området står personer som avskyr allt som har med bandet att göra. I en nyligen publicerad artikel från The Guardian spyr flera människor från bandets hemland Irland gala över allt från Bonos glasögon till deras enorma finansiella framgångar. Samma människor hävdar delvis att The Edge inte kan spela gitarr och att musiken är platt och kommersiell. Inte ens bandets stora gärningar inom välgörenhet verkar kunna ändra de ofta hatiska åsikterna.

En mindre kris 

Alla har såklart rätt till sin åsikt, men jag känner en viss sorg för alla som inte får uppleva den här kvällen. Men vägen hit har sannerligen inte varit i första klass eller ens SAS Economy Plus.

Den föregående Songs Of Innocence turnén blev lidande av flera anledningar. Skivan som skulle bära upp konserterna blev en smärre skandal i och med bandets val att distribuera den fritt till alla användare av musikprogrammet iTunes. Den aggressiva reaktionen från allmänheten får lov att diskuteras i ett annat inlägg, men faktum kvarstår att materialet var långt ifrån det bäst bandet gett oss.

En annan avgörande faktor i konserternas något lägre kvalité var Bono själv. Efter den mycket allvarliga cykelolyckan i Central Park på Manhattan, så skadades frontmannen så till den grad att han än idag inte kan spela gitarr. Rörelserna var stela och en viss försiktighet återfanns i varje steg.

Planerna var enorma inför turnén. Man utlovade att setlisten skulle blir mer levande och ändras radikalt från kväll till kväll, man återgick också till ’’lite’’ mindre arenor. Bandet hade inte heller turnerat på fyra år och den föregående 360° turnén är fortfarande en av historiens mest framgångsrika med över 7 miljoner besökare. Den gången bestämde sig U2 för att skapa ett monster som skulle få folk att svimma, resultat blev ett av musikhistoriens galnaste upptåg, med en scen som var större än flera arenor som den byggdes upp i.

Det enda sättet att följa upp detta var att minska på storleken och göra spelningarna mer dynamiska. Tyvärr skrotades alla dessa ambitioner i och med Bonos skador och en skiva som aldrig gav utslag på termometern.

Personligen har jag lärt mig att uppskatta flera spår från Innocence albumet efter att ha hört dem live. Iris (Hold Me Close) och Every Breaking Wave är mer eller mindre perfekta syskon till sånger som Sometimes You Can’t Make It On Your Own och Kite. Showen var som alltid helt enastående  med den nästintill svävande superskärmen.

Och det fanns flera höjdpunkter, Achtung Baby spåren har aldrig varit så stilfulla. Och de självklara klassikerna som Pride (In The Name Of Love) kan aldrig misslyckas. Men i efterhand så är turnén ganska långt ifrån en guldstjärna i U2s enorma katalog av klassiska turnéer.

Lösningen på problemet ? 

Så efter dessa bakslag behövde U2 resa sig igen och visa varför de är värda att tituleras som ett av världens bästa band. Lösningen ? Att dra ut med den numera trettio år gamla skivan The Joshua Tree och bygga spelningarna kring detta musikaliska mästerverk.

Fler skeptiker kan kalla konceptet för fegt. Att det enbart är en enkel tillflykt som spelar på nostalgi. Men U2 gör aldrig något utan eftertanke. The Joshua Tree är ett album som många gånger är obeskrivligt. Det är suggestivt, lyckligt, fyllt med gospel och Americana influenser. De inledande spåren är stora öppna landskap där man blandar tung dramatik och eufori, utforskar frihet och sökandet efter något större, samt kärlek som inte går att sätta ord på. Allting avrundas med ett besök i blues och hårdrock med kolossen Bullet The Blue Sky.

Den andra delen är något helt annat. Här skalar man bort det öppna och besöker istället platser där man som lyssnare kan föreställa sig en ensam gestalt tyst som sakta rör sig igenom städer som förlorat sin själ, landskap som reflekterar en suddig bild av ens inre och ett allvarligt funderande.

Del två av The Joshua Tree är inte alltid helt lätt att lyssna igenom, den är fylld av enorma musikaliska utsvävningar, en tät stämning och ett sound som närmast är hypnotiskt. Man bör stänga sina ögon och se bilderna som målas upp.

Den här regniga kvällen i Berlin får – precis som tidigare spelningar på denna turné, albumet framfört i sin helhet. Jag har ställt mig undrande till hur skivans andra hälft skall fungera på kolossalt stora arenor som Berlins Olympiastadion. Spår som Mothers Of The Disappeared och Red Hill Mining Town passar lika bra i en såhär stor kontext som kraftigt supande i en kyrka.

Men U2 har förberett sig. Samtliga mer ’’sällsynta låtar’’ har genomgått en förändring under dessa tre decennium. Bono berättar under konserten en kort historia om hur skivan har växt och förändrats. Detta är inga pliktskyldiga floskler utan ett faktum som bandet visar upp i sitt helt fantastiska framförande. Men låt oss ta allt från början…

En explosiv start 

Öppningen är en stor explosion där Larry Mullen Jr slår två starka slag i sitt trumset för att ett sekunder senare veva igång Sunday Bloody Sunday. Att välja ett så pass välkänt spår i inledningen får hela publiken att jubla. Det finns finna inga omvägar ikväll, alla skall med och det på momangen.

Introduktionen fortsätter att värma upp folkmassan genom en otroligt laddad New Year’s Day som aldrig låtit så dynamisk. Och sedan kommer Bad, spåret som flera fanatiker håller som större än  sina egna drömmar och förhoppningar. Detta magiska stycke är ikväll bortom ord och tungomål. Versionen fortsätter i evigheter med inslag av David Bowie och ett par andra tokiga – men passande improvisationer. Detta är en psalm som gör mig knäsvag knappt tio minuter in i spelningen.

Berlin – en stad av hopp och mod 

TV-kocken Tina Nordström beskrev Berlin som en kufstad, en slags frizon där man kan göra vad man vill, men där invånarna har ett stort och varmt hjärta. Så är även publiken denna afton. En hel del bufflighet blir det, den tyska pilsnern flödar genom en stor del av folksamlingens ådror. Men överallt känns det familjärt och inbjudande. Folk är lyckliga, glada och tacksamma att befinna sig på en arena som en gång byggdes av en regim som byggde på hat och intolerans, men som nu förvandlats till en plats för mångfald och gemenskap.

Att spelningen också tar sin plats i den tyska huvudstaden förändrar också inbörden för flera av kvällens spår. Berlin är i en fas där staden tagit en form som vad många liknar med New York på 70-talet. Ärren från det andra världskriget och den ryska förföljelsemaskinen DDR finns kvar i vartenda hörn av staden. Men folket har rest sig och byggt en plats som avgudas av konstnärer men även entreprenörer. U2 själva valde en gång i tiden att följa i David Bowies fotspår och spela in Achtung Baby i Berlin.

Det albumet blev det moderna U2, en skiva som tog in industriella och postmoderna influenser. Låtarna är yviga och aggressiva, men på insidan ruvar en stor sorg och hjälplöshet för ett samhälle som är på väg att springa in i ytligheter och ihålighet.

För varje gång jag återvänt till Berlin har staden växt, tagit ett litet steg vidare mot en förhoppningsvis bättre framtid som formas av invånarnas vilja att gå vidare, en plats där lärdomen från de mörka tiderna nyttjas som en karta för den kommande resan.

Så när Pride (In The Name Of Love) exploderar i den grå himmelen, och alla dessa faktorer samverkar i bakgrunden – samt vetskapen om att Europa idag står i första ledet för terror och intolerans, är det svårt att inte bli rörd.

Scenbygget är gigantiskt, med en skärm så stor att den inte får plats på flera stora arenor. Men extravaganser finns inte att hitta, inget konfetti, ingen överdriven ljusshow, bara snygga inramningar för musiken med hjälp av bilder och text. Där Coldplay öste på med explosioner och badbollar för att kompensera för det faktum att de inte gjort en bra skiva på nästan ett decennium, så är denna scen ett fordon för att förstärka låtarnas identitet.

Efter denna urladdning väntar sedan hela framförandet av The Joshua Tree. Och det korta introt till Where The Streets Have No Name – där den enorma skärmen blir röd och bandet vandrar tillbaka till stora scenen, är tillfället då alla i publiken delar samma underbara tanke ”nu kör vi…”

Jag skrev i min recension för två år sedan att Where The Streets Have No Name knappt går att recensera, låten är för stor för ord och superlativ. Det är ett perfekt arrangemang med en dramaturgi som höjs till himmelens portar med sin lyrik och The Edges gitarrspel. Ikväll är den större än någonsin. U2 har redan fått tretton rätt på tipset genom denna enorma uppvisning. Men ikväll gäller TV-Shop sloganen – ’’inte nog med det.’’

I Still Haven’t Found What I’m Looking For gör om hela arenan till den gospelkör som Rattle & Hum versionen välsignades med. With Or Without You saknar olyckligtvis fortfarande det förlängda outrot, men när Bono ber hela publiken sjunga från hjärtat så känns det som om det snygga taket över läktarna är på väg att rasa ned.

Den första halvan av The Joshua Tree är som sagt gjord för att få folkmassor att svära evig lojalitet till den irländska kvartetten. Men när Red Hill Mining Town inleds, blir det tydligt att detta är den mest välarbetade sektionen. Samtliga arrangemang är stora, vackra och dynamiska, de omges av fantastiska bilder där bland annat en stor blåsorkester visas upp.

Trip Through You Wires är som hämtat från en mycket hotfull bluesshow från den amerikanska södern. Det är ett aggressivt arrangemang där U2 helt suddar bort sin – ibland, oförtjänta stämpel som ett glättigt popband. One Tree Hill har aldrig låtit bättre och visar upp än mer gospel som blandas med The Edges melodiska gitarrslingor.

Och slutet på The Joshua Tree sektionen är inget annat än förkrossande. Exit startas med en video som ger en hård känga åt ”president” Donald Trump. Framförandet är som en sten rakt in i själen. Jag kan aldrig påminna mig om att U2 låtit såhär arga och intensiva. Publiken får andas lite i avslutningen med Mothers Of The Disappeared, en tystlåten och suggestiv version som känns som en psalm för alla de som inte länge är med oss.

Extranummer från en annan dimension 

Och nu väntar de riktiga höjdpunkterna. De vanliga materialet för extranummer har redan spelats, så i praktiken krävs det en enorm ansats för att kunna ro hem en perfekt konsert.  Efter att ha lugnat ned superextasen, så spelas en helt förödande version av Miss Sarajevo. Precis som under 2015 turnén så blir bakgrunden kriget i Syrien. Enbart ett par enkla frågor ställs, ”finns det tid till att klippa hår ?”, ”finns tiden till att springa efter skydd”. Någonstans i mitten av framträdandet då en enorm bild av en syrisk flicka vid namn Omaima bärs fram utav en av läktarna, passerar man alla möjliga gränser för vad en konsert kan betyda för själen och hjärtat.

Efter denna grandiosa stund så drar man igång konsertens starkaste motor och kör rakt ut i natten. Elevation och Vertigo skapar en masspsykos som gör att alla i publiken släpper sina mentalaspärrar och börjar dansa som om det var den sista natten på denna jord. Elevation i synnerhet är ett monster som faktiskt får oss att känna oss redo att lyfta från marken. Vertigo som senare följer piskar bara upp än mer vansinne.

Här någonstans slutar jag försöka summera spelningen. Regler och lagar sprängs åt fanders. Bono drar upp en dansare under en Mysterious Ways som får hela arenan att gunga. Kvinnan får senare springa runt och filma bandet, på ståplatser rusar enbart tiden iväg, det är en sorts trans som satts igång där alla omfamnar sina granne och bidrar till en kollektivt hysteri av glädje och dans.

Det är så pass explosivt att jag inte vet vart jag befinner mig under avslutningen som innehåller den fantastiska Ultra Violet (Light My Way) och världens vackraste sång om krossad kärlek – One.

På vägen ut från arenan springer jag och mitt sällskap på en överlycklig dansk herre som utbrister ”det var fantastiskt !” samtidigt som han klappar oss på axeln. Ikväll finns inga barriär som nationalitet eller språk.

Ibland finna det kvällar som är perfekta från början, andra blir det. Jag kan inte svara på vad exakt som skedde på Berlins Olympiastadion den 12 juli 2017. Jag vet bara att det är en av de största stunderna jag upplevt under mitt liv som musikälskare. Det är så pass bra att jag faktiskt vågar ta till beskrivningar som att det är nära en Springsteen kväll, ett omdöme jag aldrig nyttjat i en konsertrecension.

Men ikväll krävs det speciella ord och meningar för att summera allt. Det är helt enkelt en obeskrivlig upplevelse.

Betyg 10/10

Bäst: Det går inte ens att lista allt, men Miss Sarajevo, Where The Streets Have No Name, Bad, publiken osv.

Sämst: Vi ville ju ha minst en timme till !

Fråga: Vad i hela fridens namn är hemligheten till dessa magiska kvällar ? Jag vill gärna ha lite till frukost varje dag.

Betyg på alla låtar 

Sunday Bloody Sunday 9/10 

Vilken start !  14 00 00 armar och händer flyger upp i luften och allsången ekar över arenan.

New Year’s Day 9/10 

Låter bättre än någonsin, häpnadsväckande dynamisk och djup.

Bad 10/10 

Högsta betyg, egentligen borde det vara nog som formulering. Men detta är en av de mest magiska stunder jag upplevt på en konsert, Bono förlänger och improviserar hela vägen till en perfekt upplevelse.

Pride (In The Name Of Love) 10/10 

’’They could not take your pride ! ’’ Allt från introduktionen till allsången mot slutet är fylld av så mycket extas att jag får svårt att hitta tillräckligt laddade ord.

Where The Streets Have No Name 10/10 

Herregud…

I Still Haven’t Found What I’m Looking For 9/10 

Kyrkan har öppnat och alla sjunger med i gospeln.

With Or Without You 9/10 

Denna trio av låtar är egentligen menade som extatiska extranummer, men ikväll får de istället inleda. The Edge är lite vilsen i början och jag saknar den förlängda avslutningen, men illvrålet på slutet kompenserar för alla eventuella brister.

Bullet The Blue Sky 9/10 

Blir bara bättre och bättre för varje gång.

Running To Stand Still 7/10 

Okej, detta kunde inte bli annat än ett antiklimax. Efter att ha väntat i tio år på att få höra en av världens finaste melodier, men en sagolik text, så tar förväntningarna luften ur numret. Bono slarvar med texten och publiken är inte helt redo att dra ned på tempot.

Red Hill Mining Town 8/10 

En sång som aldrig spelats live innan 2017. Ett fantastisk arrangemang som ger helt ny energi till ett spår som agerar som brygga till The Joshua Trees tystare sektion

In God’s Country 8/10 

Strålande framförande, publiken är dock lite otålig för dessa mer krävande spår.

Trip Through Your Wires 9/10 

En perfekt inramning med en cowgirl som dansar loss till med lasso på den enorma skärmen. En bluesbomb som mullrar fram som ett åskväder.

One Tree Hill 9/10 

’’Spread the gospel !’’ Stora känslor och stor gemenskap producerar mer musikalsikt guld.

Exit 10/10  

Hur kan ett band som spelat tillsammans i nästan fyrtio år låta såhär inspirerade och ungdomliga ? Detta är starkt nog att spränga Berlinmuren, den lilla filmen innan är också genial.

Mothers Of The Disappeared 9/10   

Spöklik version där skärmen fylls av personer hållandes ett par stearinljus. Det blir ren magi i refrängen.

Miss Sarajevo 10/10 

Nu ger jag nästan upp, detta är så bra att jag tappar bort mig.

Beautiful Day 9/10 

Det spelar ingen roll att det regnar, detta är en vacker dag. Ett något omgjort arrangemang för bandets moderna klassiker.

Elevation 10/10 

Vi besvärar inte med något så tramsigt som ett betyg.

Vertigo 10/10 

Vad händer !?

Mysterious Ways 10/10 

Solot på slutet är enbart det värt MVG i betyg.

Ultra Violet (Light My Way) 9/10 

Ett lite undangömt spår från bandets bästa album som ikväll är suveränt, men efter föregående explosioner kan jag knappt uppfatta någonting i ruset av endorfiner.

One 9/10 

Samma sak här, fenomenal men jag är fortfarande vimmelkantig. Nu har vi nått slutet på en av världens bästa kvällar. Kunde vi inte fått I Will Follow som en liten bonus ?