Kategoriarkiv: Musikrecension

Coldplay på Ullevi 26-06-2017 Recension

Publicerad den av
coldplay-performs-in-sydney-dec-2016-billboard-1548

Bilden är ej konserten den 26 juni

Coldplay drar inte runt med sitt bäst material för tillfället. A Head Full Of Dreams och Ghost Stories är båda bleka och skurna från en popmall som gör vissa spår mer eller mindre outhärdliga. Arbetet i studion har ofta beskrivits som problematiskt av samtliga medlemmar. X&Y har bandet inga varma känslor kring.

Viva La Vida var en suverän uppdatering av bandets sound samt en revolt för Chris Martin och hans samling av musiker, där de jobbade under mer homogena omständigheter. Titelspåret är som byggt för att spelas för extatiska människor på en jättelik arena och den anslutande turnén som följde 2008 och 2009 är fortfarande det som bäst representerar Coldplays styrkor.

Börjar i uppförsbacke 

Så ikväll börjar man i uppförsbacke, med en turné som redan nådde Sverige förra året i Stockholm, och skivan A Head Full Of Dreams som inte direkt gör mig inspirerad till en två timmars uppvisning. Och starten är på pappret mycket bättre än i praktiken. Vårt svenska ’’sommarmörker’’ förstör mycket av den helt eminenta showen. Det fullkomliga bombardemang av fyrverkerier och konfetti ser lite klent ut i fullt dagsljus. Publiken är inte heller riktigt med så mycket som de borde vara i allsångsfavoriter som Every Teardrop Is A Waterfall och bandets signaturlåt Yellow.

Men efter balladen The Scientist så kommer hela Ullevi i gungning. Sångaren och frontmannen Chris Martin verkar genuint upprymd efter att Göteborgspubliken förvandlat publikens vågiga armrörelser till något närmast religiöst. Härifrån känns både bandet och Ullevi mer samspelta.

Och så följer några enorma explosioner som kör över mig. Violet Hill har gjorts om till en lite tuffare och mer aggressiv version där gitarristen Jonny Buckland får dominera. Och God Put A Smile Upon Your Face är rafflande och fräck. Här spelar Coldplay med en förvånande skärpa och proffessionalitet; det är vasst och häpnadsväckande.

Litet betyder inte bättre 

Sedan vandrar de fyra herrarna ut på en mindre scen. Idén är god men materielet urholkar de goda intentionerna – att få den enorma arenan att krympa. Magic är ungefär lika förtrollande som trollerilådan jag fick i julklapp för ett par decennium sedan. Ljudet som inte varit helt medgörligt gör det mycket svårt att urskilja dessa avskalade akustiska versioner. Det är inte något haveri, men utan tvekan konsertens svagaste parti.

Men sedan tar man sats i en helt förträfflig version av Clocks. Den känns som en jordbävning och spelas ikväll med en enorm inlevelse och intensitet. Det mycket avancerade kamerasystemet gör det ännu bättre med hårda klipp och en rödtonad bild.

Och därefter rullar allt på. Charlie Brown får en enormt mäktig inramning där Martin ber publiken starta om den vansinniga dansen på golvet, då han för första gången på ett bra tag faktiskt kan se de hysteriska hoppandet. Iden med att utrusta hela publiken med blinkande armband får läktarna att se ut som en regnbåge med kortslutning. Här blir allt en galen fest i dans och extas som bara fantastiska konserters masspsykos kan orsaka.

Stor kraft 

Kraften i Fix You, Viva La Vida och Adventure Of A Lifetime får åskådaren att falla på knä. De är som gjorda för det här formatet, omgiven av en varm och entusiastisk publik. Alla på golvet visar upp en stor avslappnad och villighet att låta sig dras med barnsliga lekar där man ombedes huka på sig för att sedan explodera i ett jättelikt hopp. Det är extra värmande att se publiken så generös och omtänksam efter den där groteska Håkan Hellström-upplevelsen på Stockholm Stadion för ett par veckor sedan.

Och på tal om Hellström så är Martin så exalterad att han drar igång en publikfriande liten allsång för Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg. Ett kort men fantastiskt ögonblick i svensk konserthistoria.

En makalöst snygg show 

Showen är bland det galnaste jag sett sedan U2 tog med sig sitt utomjordiska monster år 2009. De lysande banden i kombination med otroliga fyrverkerier och eldkastare gör att jag ibland inte vet vart jag skall titta. till en början avfyrar man så många fyrverkeripjäser att Ullevi täcks i en dimma i bästa Lützen stil. I ena tillfället dras blickarna åt läktarna där ett skådespel i ljus tar sin plats, sedan kommer er stor ström badbollar, sedan…

Ja, detta börjar kanske förklara varför det blev en så lyckad kväll. Men kampen om att bli nästa generations arenaband kan bli något för oöverkomlig då de senaste skivorna indikerar ett band som musikaliskt tagit slut.

En dag kommer inte showen räcka till för att kompensera för genuint oinspirerad musik.

Men nu kan jag inte göra någonting annat än att känna mig nöjd.

Betyg 8/10

Bäst: Fix You, Clocks, God Put Smile Upon Your Face, Charlie Brown, A Sky Full Of Stars

Sämst: Magic och det bitvis skakiga ljudet.

Betyg på alla låtar

A Head Full Of Dreams 7/10

Suverän start med explosioner och konfetti. Men det svenska sommarljuset förtar den verkliga extasen.

Yellow 7/10

Slängs in lite för tidigt och publiken är inte riktigt varm i kläderna.

Every Teardrop Is A Waterfall 7/10

En helt makalös låt som börjar dra igång maskinen. Ännu mer makalösa explosioner.

The Scientist 8/10

Nu äntligen tar det form. Hela Ullevi gungar med i den melodiska balladen. Chris Martin verkar hela överväldigad.

Violet Hill 8/10

Coldplay har gjort om den till något speciellt. Jonny Buckland får stå i centrum med mycket aggressivt gitarrspel.

God Put A Smile On Your Face 8/10

Hur kan detta ganska malande spår bli så häpnadsväckande? En attack av kraftiga trummor och vassa gitarrer.

Paradise 8/10

Nu är alla på fötterna. En helt förförisk version som sluter publiken samman.

Always In My Head 6/10

Bandet går ut på scenen som befinner sig mitt i publikhavet. Godkänd men en klar svacka i jämförelse med den euforiska stämningen från tidigare nummer.

Magic 4/10 

Otroligt seg och anonym, inte ett dyft förtrollande. Ett spår som förtjänat namnet badrumspaus.

Everglow 7/10

Äntligen något av substans. Mjuk och härlig melodi och Martin återigen på piano.

Clocks 8/10 

En total rush av blod till huvudet. Blodröd på alla sätt och vis, känns som en total jordbävning. Ett såhär sönderspelad spår skall inte kunna vara så vitalt.

Charlie Brown 8/10

Nu är dansgolvet igång. Bandet startar till och med om introt för att få oss att hoppa lite till.

Hymn For The Weekend 6/10

Snygga eldkastare. Och mer än så var det väl inte.

Fix You 10/10

Coldplays vackraste ballad. Ett par unga tjejer gråter vid kravallstaketet. Finalen kan man bara ta av sig hatten för.

Viva La Vida 10/10

Allsången mot slutet räcker för maxbetyget.

Adventure Of A Lifetime 9/10

Vansinnet fortsätter, badbollar studsar ut i publiken och allt förvandlas till en hysterisk volleybollmatch.

In My Place 5/10

Tillbaka en ännu mindre scen. Detta akustiska arrangemang faller platt då en stor del av publiken verkar ha mer kul med de kvarvarande färgglada bollarna.

Don’t Panic 4/10

Batteristen Will Champion sätter sig vid pianot och tar denna tidiga pärla till en dålig karaokebar.

Something Just Like This 6/10

Det lilla Håkan Hellström som spelas är klart intressantare än den här menlösa låten, med vansinnigt dålig lyrik.

A Sky Full Of Stars 8/10

Här tar den fantastiska showen över totalt, mer konfetti och än mer fyrverkerier. Hela golvet är inne i någon slags masspsykos.

Up&Up 8/10

Fin liten avslutning där de sista fyrverkerierna får lysa upp den äntligen mörka natten.

Håkan Hellström på Stockholm Stadion 10-06-2017 – Recension

Publicerad den av
HÅKAN-12-6I4A2549-.jpg

Copyright Popmani 2017

Det är inte mycket som står rätt till den här kvällen. Vädret är det värsta jag upplevt på en utomhuskonsert och publiken består (åtminstone där jag befinner mig) av en samling otrevliga bufflar som verkar vara mer intresserad av att fylla sitt Twitter-flöde än att uppleva den delade extas som konserter kan erbjuda. Men Håkan Hellström själv väger upp dessa kraftiga invändningar genom en stor mängd energi och ödmjukhet.  

Att diskutera Håkan Hellström verkar ha blivit ett lika hett debattämne som skattepolitik eller välfärdsbudget. Antingen avskyr eller avgudar man poeten och sångaren från Göteborg. Jag kan inte säga att jag följt Hellström sedan starten för snart tjugo år sedan, men det är nästan tio år sedan jag såg min första konsert på lilla Cirkus på Djurgården i Stockholm. Där stod det klart att Håkan Hellströms publikkontakt var en lika självklar sak som julafton och midsommar. I en lokal som är så liten att de sämsta sittplatser kändes som en lyxig loge är det svårt att misslyckas, men Hellströms poesi och energi skapade en unik känsla, som bara de bästa liveartister kan stoltsera med.

24 månader senare hade spelutrymmet expanderat till Hovet, en ful och nedsliten lokal där jag hade dragit nitlotten att hamna längst bak på läktaren. Men den kvällen i november blev det starkaste Hellström-minnet hittils. Genom en varm och entusiastisk publik och att den mästerliga 2 Steg Från Paradise fick utgöra ryggraden för låtvalen, blev det en oförglömlig kväll.

Sista gången jag såg Göteborgs mest eftertraktade artist var återigen på Cirkus, en afton där vi bjöds på mer rariteter som Gråsparven När Hon Sjunger och Uppsnärjd I Det Blå. Samtliga av dessa spelningar genomsyrades av gemenskap och publikkontakt.

Det stora rummet funkar inte

Men nu har spelrummet flyttats till Stockholm Stadion, en arena som jag misstänker bär en förbannelse över sig. Bruce Springsteens tre spelningar, för åtta år sedan, hör till de sämsta jag sett med världens bästa liveartist. Ett helt obeskrivligt klimat med regn och vinterkyla härjade, och Springsteens övernaturliga trumslagare Max Weinberg satt fast hos Talk Show-värden Conan O’ Brien. Ett år senare bevittnade jag Kiss göra sig själva till åtlöje på samma arena, allt inramat av ett pissigt vårregn.

Sedan ett par månader tillbaka har jag skämtat om att Hellström skulle råka ut för ett “Springsteen 2009-väder”. Men med facit i hand, blev det faktiskt inte så.

Det blev värre.

’’I detta pissiga vårregn’’

Jag har stått i regnet utanför Ullevi så länge att jag börjat krympa, tvingats vänta i timmar för att låta ett åskväder dra förbi Giants (Metlife) Stadium i New Jersey, men ingenting kan jämföras med det oväder som drar in över Stadion efter ett par låtar. När väl åskan mullrar högre än musiken tvingas Hellström och bandet lämna scenen för sin egen säkerhet.

Det spelar ingen som helst roll hur mycket Håkan tar i, ingenting kan få mig att glömma monsunen och desperationen då jag inser att spelningen just omvandlats till ett överlevnadstest. Väldigt få artister kan rädda sig ur en sådan situation, och en kväll där så mycket annat inte stämmer får spelningen kämpa i konstant uppförsbacke.

Att klaga på konsertljud verkar ha blivit den moderna normen hos kritiker, men jag kan nästintill svära på mitt liv att jag aldrig har hört något sämre än det här. Vartenda spår framstår som ett grymtande mullrande; det tar lång tid innan jag ens kan uppfatta att det faktiskt är Shelly som spelas. LaGaylia Frazer som bör fungera som extra bränsle med sin gospelröst  kan knappt höras. Bara hennes entusiastiska rörelser kan uppfattas, allt annat dränks i en totalt gröt. Och stråkarna i Nu Kan Du Få Mig Så Lätt  låter som den bandats på en uselt komprimerad MP3-fil.

Tyvärr blir det också tydligt att Håkan inte helt klarat av övergången till dessa mer svårflörtade spelplatser. Där Cirkus och Hovet blev som en familj känns Stadion som ett stort monster som aldrig tämjs. Det har inte att göra med någon elitism att det var bättre för då bara en bråkdel såg konserterna. En artist som Adele har i sin senaste turné hittat en form som gör att hennes intima musik funkar strålande i ett större sammanhang.

När First Aid Kit gör sitt inhopp blir det en rörig soppa där Hellström rusar runt och rapp-artisten Silvana Imam bräker ur sig några av de falskaste toner jag någonsin hört. Små och stillsamma låtar som Rocknroll och Blåa Ögon – Igen är tragiskt malplacerade i ett set som inte alls tillåter dessa mer obskyra nummer. Allt centreras kring de största hitsen.

Publiken vill inte växa upp

Tillskillnad från sina engelskspråkiga motparter i U2, Pearl Jam och såklart Bruce Springsteen, så har Håkan Hellström inte lyckats utveckla sitt gamla eller nya material med en publik som nu är nästan tjugo år äldre sedan debutskivan Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg kom ut. Mycket beror tyvärr på publiken, som vägrar släppa taget om den gamla dramaturgin.

Att vi fortfarande gallskriker i emotionellt förödande spår som den fantastiska För Sent För Edelweiss gör det plågsamt tydligt att Hellström är inklämd i ett hörn där han inte kan överge strukturer eller tradition, som i sin tur nu måste uppdateras för dessa större arenor.  

Att likt U2 göra om Sunday Bloody Sunday till en gripande ballad, går helt enkelt inte för Hellström i detta forum.

Har inte betalt för varken Erik Lundin eller Silvana Imam

Och jag ställer mig frågan igen: “Varför  insisterar Håkan på denna mängd Hip Hop-artister?” Det är som att mitt i Sven Bertil Taubes kommande konsert på Gröna Lund plötsligt annonsera att dödsmetallgruppen Slayer skall avlägga tre nummer. Reaktionen hade förmodligen orsakat stora rubriker i kvällstidningarna.     

Både Erik Lundin och Silvana Imam må ha framgångar inom sina egna genres, men jag har inte betalat för att behöva lyssna på musik jag enbart kan klassa som outhärdlig. Att jag får svälja att plåga mig igen Mustasch med Ralf Gyllenhammar i och med Kiss, eller att Avenged Sevenfold står som förband till Iron Maiden är helt rimligt, då det är snarlikt i genre. Men att Lundin skall fungera som en faktiskt del av konsertens introduktion känns helt uppåt väggarna. Att Imam deltagit i en remix av Du Fria motiverar inte detta helt malplacerade inhopp. Och som Håkan själv sjöng, ‘’bandet spelar vår låt och det låter bedrövligt kasst’’.   

En oförskämd och respektlös publik  

Tillsist kommer vi till publiken. I de tidigare mötena har jag känt att varje individ förstått musiken och texterna. Allsången har varit unison, både emotionellt och musikaliskt. Men om det är det dåliga vädret eller att den ökända Stockholmspubliken slår till igen, kan jag inte avgöra. Klart är tyvärr att folkmassan förvandlats från familjär till odräglig. Längst fram i fållan där jag upplevde konserten trycker folk sig igenom som bufflar, ett par kan knappt minnas om Valborg spelats eller inte, och för att göra det hela ännu bättre så bestämmer sig ett par andra för att genomföra ett FaceTime-samtal med video, mitt under konserten.

De lyckligaste momenten förstörs av denna horribla inställning. När Håkan står på scenen och öppnar upp sitt hjärta för saker som tolerans och respekt, samtidigt som tre stökiga personer knuffar sig igenom folkhopen som att övriga besökare var ogräs som täcker vägen, blir jag så bestört att jag faktiskt tappar bort mig i explosioner som Klubbland.

Det är en stor skillnad mellan explosiv passion och att bara tanklöst skrika med utan att förstå innebörden, att utföra glädjeskutten utan att känna hur man lyfter från marken med hjälp av likasinnade. Det mest furiösa numren liknar snarare ett hjärndött rave party med en anonym DJ, där man utan både passion eller intresse flyger runt. Glöm den där himmelska extasen som gör konserter till världens största lyckopiller, det här är ett stökigt pass hos Friskis och Svettis.  Jag tvivlar inte för en sekund på att de mest inbitna fansen, som står i den U2 Elevation-inspirerade fållan är precis så generösa och respektfulla som publiken för ett par år sedan. Men tyvärr har massmedias kompletta hysteri kring att göra Håkan till nästa Mozart orsakat att spelningarna blivit en statussak där enbart hashtagen spelar roll.  

Och det är inte med något behag jag tangerar in på områden som utpekning och att enkelspårigt bunta ihop folk. Men när mitt sällskap motar den femte armbågen i ansiktet, utan varken en efterföljande ursäkt eller ens notis, behövs tyvärr detta hårda artilleri. Jag har befunnit mig på konserter som i teorin är hårdare och stökigare, såsom AC/DC eller Iron Maiden, men detta är ett par helvetesresor värre. 

Hellströms energi räddar

Så med allt detta ur vägen så kan vi börja tala om vad som faktiskt gör den här kvällen bitvis suverän. Introduktionen går på autopilot och vi får bara en liten ändring i låtlistan från förra kvällen i Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din. Men när den eminenta Det Tog Så Lång Tid Att Bli Ung börjar nå sin mitt exploderar himmelen, och trots att Håkan vägrar gå av scenen, så måste konserten stanna upp för att låta åskan passera. Under pausen byggs en god stämning upp på planen, med allsång och förhoppningar om att vi skall kunna få en snabb omstart.

Och när Jag Har Varit I Alla Städer fortsätter konserten, är publiken mer på tå än någonsin. Hoppet tänds inom mig att vi måhända kan få en sådan där härlig afton där publiken känns som en stor familj. Energin blir enorm i den hysteriska Ramlar och rumpor skakas loss för kung och fosterland.

Tyvärr så kan ingenting få energin att stanna kvar när regnet vägrar försvinna. Och den där explosionen blir snart bara en knallpuff. Efter någon halvtimme är soppan slut. Det återgår till ett icke tålmodigt knappande på telefoner och lite Snapchat-lekar.

Finalen är stark och framförallt Du Är Snart Där, som genom ett fantastiskt fyrverkeri ger låten en ny aura. Stor magi sker även i Valborg, denna allsångsvänliga serenad om spårvagnar och idioter. Hellström gör allt han kan för att aktivera konserten. Han glider runt i vattnet, lägger sig ned, hoppar upp och ned. Håkan har fortfarande kvar sin sympatiska framtoning, som gör att hans enkla historier blir oerhört värmande.

Men arenan är för stor och berget går inte att bestiga.

Mycket av spelningen blir ett “om bara”. Om vi bara hade sluppit regnet, om vi bara sluppit den otrevliga publiken. Och betyget jag sätter är enbart för Hellström och det eminenta bandets insats. Resten tror jag att vi alla är väl medvetna om vilken dy det hör hemma i.

Betyg 7/10

Bäst: Håkan, Valborg, Du Är Snart Där.

Sämst: Ljudet, den odrägliga och respektlösa publiken, det katastrofala vädret och Jag Utan Dig.

Fråga: Skulle någon som nyttjar FaceTime under en konsert för att ringa bekanta kunna kontakta mig och förklara varför?

Betyg på alla låtar  

Dom Där Jag Kommer Ifrån 7/10

Något ojämn start där Erik Lundin skall veva igång publiken.

Tro Och Tvivel 7/10

Jodå, den är superb, men något saknas.

Jag Vet Inte Vem Jag Är Men Jag Vet Att Jag Är Din 8/10

Den slängs in tidigt ikväll och drar igång massorna.

Jag Utan Dig 4/10

Hellströms kanske mest banala text. Genomusel poesi och ytterst tråkig.

Du Kan Gå Din Egen Väg 7/10

Regnet börjar falla och en viss tumult uppstår då folk försöker klä på sig ponchos och jackor. Håkan ändrar den inledande texten till “jag är din regnrock”.

Mitt Gullberg Kaj Paradis 8/10

Den första riktiga urladdningen, och regnet som bara vräker ned gör publiken tokig.

Det Tog Så Lång Tid Att Bli Ung ?/10

Omöjligt att sätta ett betyg på, då regnet nu har blivit till en monsun. Plötsligt springer en okänd figur upp på scen och bryter konserten då åskan slagit till. Håkan vägrar gå av scenen och ber om att få göra en låt till.

Jag Har Varit I Alla Städer 8/10

Otroligt lycklig och förlösande efter en minimal paus där en viss oro återfanns om ens konserten kunde genomföras.

2 Steg Från Paradise 8/10

Det sämsta spåret från den mästerliga skivan har äntligen hittat en perfekt form. Regnextasen fortsätter.

Ramlar 8/10

Helt galen, så pass vild att den bränner ut allt bränsle.

Valborg 10/10

Helt perfekt placerad efter explosionen i Ramlar, och i kombination med en mycket charmig berättelse om Hellströms son, blir den utsökt.

Shelly 7/10

Alla referenser till regn är suveräna, men ljudet är nu så dåligt att det knappt går att uppfatta vad som spelas.

När Lyktorna Tänds 7/10

Nu börjar det spåra ut, och inte på rätt sätt. Folk börjar tjurrusa genom den trånga inre fållan. Det blir så pass otrevligt att jag helt tappar bort mig.

Klubbland 6/10

En fantastisk energibomb, men som helt mördas av den nu odrägliga publiken. Silvana Imam sjunger ett par gräsliga rader ur Förhoppningar och Regnbågar.

Du Fria 6/10

Kaoset fortsätter, men återigen  inte av rätt anledning. Det verkar som det är rusningstrafik och folk tacklar sig igenom publiken.

13 6/10

First Aid Kit kommer upp på scenen. En alldeles för liten och finstämd cover som känns helt bortkommen. Att ljudet nu enbart är mullrande distorsion hjälper inte.

En Midsommarnattsdröm 6/10

Fortfarande kan jag inte komma in i extasen på grund av den omgivande skaran som beter sig som tyranner. Det är en smula bökigt på scen och Klara Söderberg ramlar på väg uppför trappen.

Din Tid Kommer 7/10

Suverän arenarock, men den där riktiga elden saknas .

För Sent För Edelweiss 7/10

Fantastiskt vacker, men fylleallsången passar inte helt in, trots texten om vin och sprit.

Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg 7/10

Vädret har slagit ur den riktiga energin ur de flesta. En duglig version, men inte ens nära den explosion den kan vara.

Det Kommer Aldrig Vara Över För Mig 8/10

Ljudet är återigen förkastligt, men denna vätebomb går inte att motstå.

Hela Huset 7/10

Jag har absolut noll intresse för Veronica Maggio och hennes musik. Men publiken verkar gilla det. Och tillskillnad mot Ullevi 2014 så minns Maggio texten. Ett plus i alla fall.

Kom Igen Lena 7/10

Maggio stannar kvar och Erik Lundin kommer tillbaka. Bra men har varit klart bättre.

Du Är Snart Där 10/10

Den är sju år gammal nu, men är fortfarande magnifik i sin sorgsna reflektion. Ett helt fantastisk fyrverkeri får vi också.

Nu Kan Du Få Mig Så Lätt 6/10

God avslutning med ett nytt arrangemang med stråkar. Dock låter hela kompet som om det bandats på en kass MP3 fil.

 

De där tre saknade Ullevi spelningarna 

Publicerad den av

aqh_xvrt6kbdpw9nbbs-nouvpjc

Det blev ingen proper recension på någon av de tre kvällarna Bruce Springsteen återvände till Ullevi för att ännu en gång pröva byggfundamentet. Vad som följer är en sammanslagen recension av de tre kvällarna som fick sin start i juni och slutade i juli 2016.

Den kritiska massan har blivit mer och mer ouppnåelig för bossen de senaste åren. Samtliga Ullevi konserter har hyllats som grandiosa och gudomliga händelser. 2012 i synnerhet känns som den punkt där alla hämningar släpptes. 28 juli 2012 förblir för många den ultimata konserten. Ett textboksexempel på att rockmusik kan skaka mer än bara betong och mark. Att den kan omforma människans inre och röra oss djupt.

I mina ögon var 2012 strålande men nådde aldrig upp till samma frälsande nivå som den där juni kvällen i Madrid samma år. Jag vågar knappt tänka på vad som hände efter de där nästan fyra timmarna. Känslorna, minnena och nostalgin kväver nästan verkligheten. Madrid 2012 är det största jag någonsin sett.

2012 skulle sedan avslutas med tre makalösa galor på Giants (Metlife) Stadium, där den första spelningen närmade sig Madrid-klass. Ullevi hamlade lite i kläm. 28 Juli i synnerhet, efter ett rent perverst ösregn som vägrade sluta, som i sin tur skulle leda till två hemska veckor i sjuksängen för egen del.

Ullevi 2016 var personligen vid flera tillfällen ännu bättre än 2012.

Wrecking Ball turnén drogs med styrkan och svagheten att vara byggd kring ett tight narrativ.

My City Of Ruins och Tenth Avenue Freeze-Out fick nytt liv i och med Clarence Clemons hyllningarna. Inte olik från The Rising rundan (som jag inte såg) där flera nummer blev cementerade och väl repeterade. Efter att ha blivit van vid Magic och Working On A Dream svängarna kändes det något stelt att We Take Care Of Our Own (underbar), Wrecking Ball (oerhörd) och slutligen Death To My Hometown (usel) konstant följde i samma ordning. Det ledde till en ytterst liten känsla av stelhet. Att ha tältpinnar i ett set är såklart nödvändigt, men det hade varit intressantare om Springsteen valt att förlägga det mer obekanta materielet till senare delar i konserten, likt Long Walk Home år 2008 som fick värma upp publiken inför Badlands.

The River turnén 2016 var en återgång till det vansinniga och vidöppna som Magic turnén blev känd för. Enbart superklassiker får stå som grundstruktur. Ingen kan nog klaga på att få höra The River, Sherry Darling och Hungry Heart som ’’stapelvaror’’, det är som att klaga på att få pommes frites i världsklass serverade till varje måltid.

Kväll ett inledes med den helt förödande starka The Promise. En låt som kallats en gömd skatt och bossens kanske mest oförlåtliga beslut – att välja bort den från Darkness On The Edge Of Town. Pianoversionen som Ullevi får höra får alla hårdhudade och cyniska Springsteen-experter att helt kapitulera.

Sen kallas ’’the mighty’’ E Street Band upp på scenen och pumpar igång Badlands. Detta monster, denna koloss, tjuren som rusade genom Madrid, bulldozern som krossade samtliga tre delstater på Barclays Center i Brooklyn, New York blir på Ullevi… INGENTING.

Publiken vägrar att aktiveras. Reaktionen är som att en röd Volvo passerat på e4’an vid rusningstid. Det är som att hela Ullevi är drabbad av en allvarlig koma. Om det är midsommarspriten som vägrat lämna blodådrorna eller en besprutning av valium, går inte att avgöra. Faktum kvarstår dock att detta är den sämsta publiken jag någonsin upplevt på en Springsteen konsert sedan den där isboxen som var Leipzig 2013.

Första kvällen hålls vid liv av en otrolig Bruce som gör allt för att tina upp en publik som tidigare blivit legendarisk för sin entusiasm. Den stora höjdpunkten i den första akten blir My Hometown, trots att ett lätt regn faller är den odödliga texten om en döende småstad så vacker att den värmer upp själen. Efter en standardiserad sektion med en ösig Johnny 99, Youngstown

och stenhård Murder Incorporated så kommer ännu ett oförglömligt ögonblick

i American Skin (41 Shots). Denna kontroversiella hymn om dödskjutningen i Bronx, New York får nu representera de offer och liv som lämnat världen i och med vansinnesdådet i Orlando, Florida. E Street Band drar ut och förlänger mästerverket i evighet. Varenda not slår som en pålkran mot hjärtsträngarna. När de startar om den igen med ett ännu större klimax spränger bossen alla gränser.  Konserten börjar äntligen få igång någon som helst puls från publiken i och med ett riktigt publikfrieri med Working On The Highway och Waitin’ On A Sunny Day.

Och så kommer den numera givna Ullevi klassikern Drive All Night. Återigen så kapitulerar alla sinnen. Vemodet och ömheten förstärks i den vackraste versionen som någonsin spelats. När Bruce viskar fram de sista textraderna finns det inga ord eller formuleringar som kan fånga ögonblicket.

Precis då gör E Street Band en klassisk ’’kör över alla igen’’ uppvisning i en helt otrolig version av Tunnel Of Love, låten som fått vila sedan 2008. Ikväll är den perfekt, perfekt. Från det inledande aggressiva trumintrot till Nils Lofgrens helt sinnessjuka solo.

De här två låtarna blir konsertens hjärta.

När den tredje akten väl inledes med Born In The U.S.A och avslutas med en vild Shout så kommer äntligen publiken på fötter. Då släpper koman och apatin och ger en liten, liten aning om vad en Springsteen konsert skall vara. Seven Nights To Rock har aldrig låtit bättre och är så brutal att jag måste blunda.

Thunder Road i akustik form får avsluta en kväll som helt räddas av E Street Bands energi och gränslösa hängivenhet.

Nästa afton ärver samma väder från kväll två 2012. Regnet gör hela Göteborg våt och kallt. Vädergudarna skonar dock publiken genom att undvika mer än duggregn under konserten. Som alltid får kväll två mer fokus på kalenderbitare. Redan som låt nummer fem kommer

Something In The Night. Det riktigt svarta materialet från Springsteens hårdaste album,

Darkness On The Edge Of Town. Kväll två skall kantas av rariteter och undangömda mästerverk. The Price you Pay som äntligen nåt en perfekt version dras fram, även den helt underbara Jole Blon, ett cover-ögonblick med Gary U.S Bonds får sig en sväng om.

Hela kväll två får snabbt signalementet som en frälsning för de mest inbitna, en som vanligt helt andlöst stor Racing In The Street och en turné premiär av den intensiva Lucky Town. Men precis som den första kvällen så är det Tunnel Of Love ögonblicket som står sig som starkast.

Tougher Than The Rest spelas för första gången i Sverige sedan 1988. Återigen får vi en klassiker serverad som får mig att buga djupt av tacksamhet och repsekt.

Jungleland får en repris från 2012 och är monumental men inte så överväldigande (en omöjlig sak) som gången Springsteen chockade en hel värld då den debuterades som en super special sista kvällen 2012.

Finalen är identisk med kväll ett, förutom Ramrod som äntligen får Ullevi att skrika ’’bosstime !’’.

Kväll två är bättre men återigen så vägrar publiken delta och göra den odödlig.

Finalen sparas en hel månad och får hela Sverige att återigen vallfärda till Ullevi. Kväll tre har haft en konstig plats i Springsteens senaste historik. Förutom ett par undantag som Giants Stadium 2008 så har den tredje kvällen alltid haft svårt att hitta en plats, de blir ofta en udda mix som inte alltid tillfredställer efter allt godis från kväll två. Den extra månaden hjälper till att ta bort den mest extrema udden av förväntningar.

Spekulationerna förblir dock vilda fram till sista minuten och frågan alla ställer är; ’’skall The River spelas i sin helhet ?’’

Svaret kommer redan efter Meet Me In The City, bossens längsta album skall spelas i sin helhet. Detta resulterar i en show som till stor del är identisk med de två jag bevittnade i Brooklyn i April. Spontaniteten försvinner samt spänningen. Men vem kan egentligen klaga när vi får ett av världens bästa album framförda av ett E Street Band som vill toppa alla förväntningar och skapa ännu en klassiker ?

Höjdpunkterna blir en helt galen Cadillac Ranch, en strålande Independence Day, The Price You Pay och som förra gången Drive All Night som inte ens kan betygsättas.

Och tillslut får vi en publik som kan tillåtas stämplas som sann Ullevi publik. Engagemanget och energin är påtagligt större än de där två sömnsessionerna i juni.

När The River är slut och finalen inleds är det fokus på fullt ös. Candy’s Room är blodröd av intensitet där Max Weinberg nästan slår sönder sina trummor. Badlands som äntligen får publiken att röra sig.

Finalen är förutsägbar men effektiv, jag kan dock tycka att något oväntat extranummer kunde fått göra entré (Detroit Medley vart är du !?). Men alla petitesser till invändningar förvandlas till lacknafta som dunstar då Twist And Shout slutligen gör sin premiär. Allt spårar ut och exploderar. Äntligen skakar marken så våldsamt att jag börjar bli rädd för att Ullevi ännu en gång ska få se sig mördat av E Street Band. Bossen vill inte sluta, Twisten blir en gigantisk allsångsövning, sedan ett massivt stampande hopp och slutligen totalt kaos – på bästa sätt.

Det vägrar att ta slut, extasen accelererar bortom all sans.

Kväll tre bli tillslut den bästa av de tre och känns slutligen som en sann Ullevi saga.

Bruce Springsteen Estadio Santiago Bernebau Madrid 21 Maj 2016

Publicerad den av

imagen-sin-titulo

Setlisten ser på på papper ut som en ganska förvirrad historia. Det blandas hej vilt mellan The River och Born In The U.S.A. Mer udda rariteter som Drive All Night och I Wanna Marry You får ge plats åt breda hits som Glory Days och Darlington County.

Men vad bossen väljer att spela har aldrig tidigare haft så liten betydelse som den här klimat perfekta kvällen i den spanska öknen.

2012 såg jag den kanske största konserten i mitt liv. Madrid 2012 var så astronomiskt bra, att jag fortfarande, nästan ett halvt decennium senare, har svårt att summera den i ord. Att upprepa den kändes på förhand som ett hopplöst försök.

Skulle det bli nåt att ha ? Jag förmodar att svaret redan går att gissa.

Jordbävning

Precis som förra gången väljer estradören att pumpa igång spelningen med Badlands. En version som fullkomligt förnedrar allt jag tidigare sett. San Siro, Ullevi och Olympiastadion i Berlin framstår alla som tama studenter från en sömning söndagsskola. Att bevittna närmare 60 000 tusen spanjorer skrika och hoppa i takt med det klassiska Darkness On The Edge Of Town spåret går inte att sätta ett pris på, det skulle orsaka ekonomisk kollaps världen över.

Publiken här nere förtjänar allt och desto mer. Iron Maidens basist Steve Harris nämnde en gång att han gärna hade tagit med sig de bästa fansen, resa med dem och befolka samtliga spelningar på turnén.

Jag kan bara ställa mig stum till den här publiken och salutera dem med att de vunnit samtliga titlar i tävlingen världens bästa publik. Allt förvandlas till guld i det här havet av lycka.

Oförglömliga bilder 

Och sådär fortsätter det. Standard spår som Waitin’ On A Sunny Day förvandlas från sönderspelad rutin till en helt gastkramande upplevelse där en liten gosse får komma upp på scenen och kramar Springsteen i minut efter minut samtidigt som tårarna rinner.

Han är inte ensam, versionen av Wrecking Ball slår till och med tappningen från Giants Stadium 2012. Med tanke på att detta kanske var den sista galan på Real Madrids legendariska mark (arenan är just nu i diskussion om att renoveras till ett konservmonster likt Friends Arena) blir texten om parkeringsplatser och förlorade minnen ännu starkare.

När Wrecking Ball går in i sin final med spårar allt ur, allsången hörs kilometervis, folk dansar loss för kung och fosterland på planen. Psykologiskt känns det som om man någonstans tar en stol och sätter sig bredvid och bara gapar som en fåne.

Det är också sådär lagom självbelåtet att jag kan konstatera att 2012 års största personliga favoriter återvänder. My Love Will Not Let You Down sätts in redan som andra låt och även om jag saknar den mullrande blåssektionen är den nästan lika monumental som då. Because The Night är magnifik men når kanske inte ända fram till den där overkliga versionen för fyra år sedan.

Världens bästa final 

Finalen som inleds med Born In The U.S.A och avslutas med en helt vild Twist And Shout hör till det absolut bästa jag någonsin sett. Born To Run får varenda åskådare att kännas odödlig och evig. Glory Days har aldrig,ALDRIG låtit så här bra. Tenth Avenue Freeze-Out svänger så sten lejonen nere vid Plaza de Cibeles spricker. Och Bobby Jean……..

Sången om vänskapen,åren som gått och det oföränderliga slutet, om det gick skulle jag frysa ned det här och kräva att den får existera för alltid.

När Bruce avslutat med en akustik Thunder Road – där kamerorna ännu en gång fångat en av de starkaste bilderna jag sett på en konsert, där ett ungt par längst fram kramar om varandra och gråter. Fortsätter den ordlösa Badlands-melodin in i betong korridorerna och ut i den unga Madrid aftonen. Euforin vägrar att lämna under den långa promenaden hem. Ingen i sällskapet säger ett ord. Det går inte att få fram en stavelse som ens börjar att beskriva de tre timmarna som just gått.

Gigantiskt,mästerligt, förkrossande, bäst.

Betyg: 10/10

Bäst: Publiken,publiken,publiken. Badlands,Born To Run,Point Blank, Bobby Jean,Glory Days, etc.

Fråga: Finns betyget 11/10 ?

Betyg på samtliga låtar 

Badlands 10/10

Exploderar,ingen står still, allsångspartiet skjuter spelningen upp mot stratosfären.

My Love Will Not Let You Down 10/10 

Bruce verkar vilja ödelägga hela Madrid. Nästan lika euforiskt vild, kär och galen som 2012

Cover Me 8/10 

Publiken tvekar, lite,lite, inför den här fartfyllda svängen från Born In The U.S.A.

The Ties That Bind 9/10 

Och så var det tillbaka till ’’nutsville’’ ute i publikhavet.

Sherry Darling 10/10 

Full fest överallt.

Two Hearts 9/10 

Börjar bli svårt att andas nu, spelningen fortsätter öka i hastighet.

Wrecking Ball 10/10 

Finner inte orden.

My City Of Ruins 8/10 

Wrecking Ball-rundans stora dramatiska stund kommer tillbaka i en lite mindre men fortfarande sakral och vacker tappning.

Hungry Heart 9/10 

Springseen och Jake Clemons rusar ut i publiken. Responsen är sjuk.

Out In The Street 10/10 

Ett uppenbarelse.

The Promised Land 9/10 

Skulle kunna spelas i en av de vidriga toaletterna på innerplan och ända knäcka.

Trapped 7/10 

Årets version är de starkaste någonsin.

The River 10/10

Arenan tänds i ett hav av mobillyktor, kyrkan är född igen. Övrig motivation irrelevant.

Point Blank 10/10 

Publiken är osäker, men versionen är den bästa någonsin. Från Roy Bittans dramatiska piano intro till den helt förödande finalen.

Downbound Train 10/10 

Stor sorg och smärta fyller arenan.

I’m On Fire 9/10 

Publiken tillåts äntligen en sektion där vi verkligen kan vila. Vacker och öm version.

Darlington County 8/10 

Nu börjar vansinnet igen.

Working On The Highway 8/10 

Här svänger det. Dansgolvet imploderar, alla tappar förståndet.

Waitin’ On A Sunny Day 10/10 

Ja vad händer här egentligen ? Masspsykos, temporär galenskap ? Strunt samma, detta är gigantiskt, i slutet är över hundratusen armar i luften.

Johnny 99 8/10 

Den så vanligt bespottade rockversionen av Nebraska mörkret är ikväll helt oemotståndlig.

Because The Night 9/10 

Okej, når inte hela vägen fram till den utomjordiska versionen från 2012 men tar silverplatsen lika lätt som Miljöpartiet sparkar ministrar.

Spirit In The Night 8/10 

Personligen något sönderspelad och förutsägbar, men i den här euforiska miljön hade till och med 57 Channels And Nothin On’ framstått genial.

Human Touch 8/10 

Patti Scialfa får sin duett med maken Springsteen, otroligt solid, främst mot slutet. Men nog hade jag hellre sett något från albumet Tunnel Of Love.

The Rising 8/10 

Bibliskt stor och mäktig ikväll. Dock inte i klass med versionen från Brooklyn för en månad sedan.

Land Of Hope And Dreams 10/10

Bruce, öppna en kyrka och håll öppet 24 timmar om dygnet. Ren perfektion i tio helt makalösa minuter.

Born In The U.S.A 10/10 

Stenhård. Den bästa versionen jag någonsin hört.

Born To Run 10/10 

Helt…………..

Glory Days 10/10 

Jäkla…………….

Dancing In The Dark 10/10 

Obeskrivligt……….

Tenth Avenue Freeze-Out 10/10 

Vi hoppar över motivationen.

Bobby Jean 10/10 

Betyget är för lågt.

Twist And Shout 10/10 

Citera det här ’’AHHHHHH…. AHHHHHH…. Aaaaaaaaaaah !’’

Thunder Road  10/10 

Fyll i valfria superlativ.

Adele på Tele2 Arena 29 April 2016 

Publicerad den av

waespi_stockholm290416_23

Adele skulle kunnat sjunga på närmsta soppstation och ändå förtrollat hela sin publik. Minusen och svagheterna kan ses kilometervis ifrån. Tele2 Arena står återigen för en av landets sämsta organisationer. Det erbarmliga insläppet som resulterar i att jag och flera andra missar startlåten Hello borde få massorna att faktiskt kräva tillbaka varenda krona av de dyra biljetterna. Live Nations arroganta respons att man borde vara på plats tidigare, får mig att vilja elda på mer än landets samtliga majbrasor.

Även arenan – som likt sin onda partner Friends, varit ett praktexempel på uselhet i samtliga kategorier. Akustiskt är det katastrofalt. Adeles oslagbara röst ekar,studsar och försvinner i den smärtsamt fula konservburken. Publiken har precis som på den misslyckade Paul McCartney aftonen blivit satt i strikta rader på golvet och minsta avvikelse utanför den tragiska plaststolen resulterar i represalier av citron sura vakter. Detta bidrar till en torr och kall stämning. Inte den sortens miljö som Adeles avslappnade musik kräver.

Till stora delar av spelningen är den traditionellt apatiska Stockholmspubliken också helt omöjlig att få med. I den fenomenala Chasing Pavements ber Adele publiken att sjunga med så att väggarna skakar. Gensvaret är en katastrof, i alla fall på min del av läktaren där de flesta spår som inte är Someone Like You verkar helt okända.

Innan den fantastiska cover-versionen av Make You Feel My Love dränks scenen i skyltviftande fans och vad som följer är den mest ovälkomna duetten någonsin av Bob Dylan mästerverket. Jag vill aldrig,ALDRIG igen höra en mummel version av detta spår. Det följande framförandet hör också till kvällens svagare delar, Adele har flera nummer innan förvarnat om matförgiftning och för första gången någonsin drabbar inte hennes stämma som en smart bomb. Arenan må lysas upp av tusentals mobillampor men den där överjordiska nivån nås inte.

Så helheten borde vara en tragisk soppa, att ogilla den London baserade sångerskan verkar också vara årtiondets trend. Men så kommer de där stunderna då Adele krymper spelrummet och dräper monsterna och ’’fientligheten’’ likt en mytologisk krigare. Adele charmar den mest bittra av karaktärer med sin ibland något obegripliga cockney-dialekt. Det sedvanliga Sverige-fjäsket tar sin plats i en oväntat lokaliserad Hometown Glory som fått Stockholms tunnelbana och Gamla Stan som bakgrund. Även en mycket gemytlig IKEA anekdot avfyras. I andra händer kunde det havererat, men Adele är en mästare i sin karisma.

När Skyfall äntligen påbörjas, känns det som om hela arenan tar ett djupt andetag. Och vad som följer får vartenda kroppshår att stå i givakt. Det gigantiska kompbandet som begåvats med en mördande skicklig stråksektion fullkomligt kör över allt och skickar konserten upp till himmelriket. Adele tar i så vartenda fönster skakar och krakelerar.

Den största stunden sker dock i Set Fire To The Rain. Den största emotionella stunden på 21-albumet och även den klassiska Royal Albert Hall inspelningen har bara vuxit sig större och vackrare än tänkbart. Ett artificiellt regn faller ned och ramar in Adele i mitten av arenan. Det gigantiska ackompanjemanget spelar ut varenda not som om det vore den sista som världen någonsin skulle få höra. Den förkrossande vackra lyriken om försvunnen passion och kärlek värker i hela själen. Set Fire To The Rain i huvudstaden den 29 april 2016 hör till det bästa jag någonsin sett och hört.

Rolling In The Deep som får stå som grandios avslutning lyckas få den svårt flirtade massan att äntligen engageras. Efter att ha dränkt arenan i ett konfettiregn som heter duga och samtliga personer börjar masa sig hemåt, är det svårt att inte känna sig oförskämt belåten. Trots en katastrofal situation lyckades Adele rädda matchen som någon slags musikalisk Glen Hysen. Att vi får vänta fem år för nästa audiens blev just sju resor svårare.

Betyg 8/10 

Bäst: Skyfall, When We Were Young, Rolling In The Deep. Och så Set Fire To The Rain som borde skrivas in i historieböckerna.

Sämst: Send My Love (To Your New Lover) i sitt flamsiga poptrams

Fråga: Krävs det hjälp från Jesus för att bygga en arena som fungerar ?

Recension av hela låtlistan 

Hello ?/10

Pga insläppet förloras hela låten i ett stresskaos. Därför förekommer inget betyg.

One And Only ?/10 

Se Ovan

Hometown Glory 8/10

En av Adeles absoluta favoriter har blivit passande Stockholms lokaliserad.

Rumor Has It 8/10 

Drar igång den ovanligt sega publiken, Adele varnar att detta är en av få låtar som får folk att dansa loss. Kaxig och svängig.

Water Under The Bridge 8/10 

Oväntat stark version av det något anonyma spåret.

I Miss You 6/10 

Det svalnar något.

Skyfall 10/10 

Makalös version. Stråkarna och den där avslutningen som spräcker skottsäkra fönster.

Million Years Ago 8/10 

Det tonas ned och blir akustiskt. Underbar låt från det senaste albumet.

Don’t You Remember 8/10 

Fantastisk låt, något nedtonat och återhållsamt framträdande. Trummorna har nästan försvunnit helt. Refrängen är dock lika spektakulär som alltid.

Send My Love (To Your New Lover) 2/10 

Den sämsta låten Adele någonsin gjort. Flamsig och fånig i sin pop-trallform.

Make You Feel My Love 7/10 

Inte ens nära den explosion som förekommer i Royal Albert Hall versionen från 2011.

Sweetest Devotion 8/10 

Adele tar i så hon spricker, dediceras till hennes son och allt annat som älskas av närvarande besökare.

Chasing Pavements 8/10 

En personlig favorit som vägrar lyfta då hela publiken tvekar.

Someone Like You 8/10 

Hennes stora klassiker, hela arenan kommer äntligen igång.

Set Fire To The Rain 10/10 

En explosion. Svårt att ens summera det här i så futtiga saker som ord eller hyllningar. SINNESSJUK !

All I Ask 8/10 

Ännu en stor urladdning, monumental sånginsats från Adele.

When We Were Young 10/10 

Adele hyllar den som sin bästa låt. Och ja, den är enorm.

Rolling In The Deep 8/10 

Grandios avslutning. Hela renan dränks i konfetti och Adele vinkar hej då.

Årets Skitigaste 2015 

Publicerad den av

En mycket otrevlig kategori som förhoppningsvis aldrig återkommer. AC/DC stod inför en avgrund när det gav sig ut på vägarna i år. Malcolm Young blev allvarligt sjuk i demens och tvingades lämna, Phil Rudd kastades ut som en våt katt efter sina eskapader som sträckte sig från narkotikainnehav till planer till mord.

Det AC/DC som syntes i år var dock en fullt lika duglig och förutsägbar maskin som alltid. Setlistan ändrades inte en centimeter från den föregående Black Ice-vändan – hur länge skall Hard As A Rock förbli död ? Chris Slade satte sig bakom trumsetet och Malcolm Youngs brorson greppade tag i den slitna Gretsch-gitarren. Tyskland är en helig ort för AC/DC, att lyckas sälja ut över fem stadium konserter med över femtiotusen personer per kväll är oerhört i ett musiklandskap som ständigt påminns om den kommande döden som väntar runt hörnet.

Spelningen i Berlin var någon slags inofficiell final –  trots att en spelning kvarstod i Tyskland. Hela arenan var packad till sista plats och stämaningen på topp. Dock skulle allt urarta likt Angus Youngs evighetssolo i Let There Be Rock. Jag ogillar starkt att hårdra och ifrågasätta den generella publiken men i fallet Berlin + AC/DC+ ett mindre bryggeri av öl och annan stark alkohol ledde till en av de sämsta konsertupplevelserna jag någonsin bevittnat.

Det tog inte lång tid innan hela den bakre sektionen förvandlades till en allmän toalett. Att köa till en provisorisk toa höll inte och de flesta tog till metoden att ’’ehm’’’ göra sin behov rätt ut. Stanken av urin,öl och cigaretter sitter fast som otäcka bilder på näthinnan. Självklart skulle inte denna fest i dåligt beteende hålla sig kvar på en redan alldeles för låg nivå. Någonstans i mitten av konserten uppstår en krigszon mitt i den främre fållan som kallas Golden Circle eller The Pit. En alldeles för påtänd besökare måste kastas ut av sanslösa sex personer, hela konserten går från småputtrande grisig till rent obehaglig, småbarn på under tio år ser förskräckt något som inte hör hemma någonstans.

Som konsert är det lika dumt som det är roligt, samma låtar,samma scenografi. Helheten slutar dock i att vara årets absolut skitigaste upplevelse.

acdc_berlin_juni2015q-peter-kupfer-photography

I’m dirty, mean and mighty unclean – T.N.T, AC/DC

U2 Globen 17-21-22 September 2015

Publicerad den av

Det är kanske lite väl sent att skriva något om de tre kvällar som vi avverkade på Globen för över en månad sedan. Men då U2 visats sig vara helt outgrundliga när det kommer till deras paustider – över ett halv decennium för oss här i Sverige, känns det ändå relativt berättigat att få reflektera kring konserterna.

Ingenting gick vägen för den irländska kvartetten 2014. Songs Of Innoncence kom och försvann snabbare än december överenskommelsen. Som en god vän till mig brukar säga, ’’ man kan inte klaga om man får något gratis’’. Detta påstående punkterades genast då en halv världsdel verkade göra uppror i Jeanne D’Arc-anda och krävde att skivan skulle ut ifrån deras telefoner.

Och nej, Songs Of Innocence är och förblir misslyckad. Albumet saknar fokus,riktning och känns lika ogenomtänkt som dess digitala massutskick.

Predikamentet bara fortsatte de kommande månaderna då Bono cyklade omkull i Central Park. Det är fortfarande oklart om han någonsin kommer kunna greppa tag om sin specialdesignade gröna Gretsch gitarr.

Allt detta satte den kommande turnén i stor gungning. Planen var att imitera Pearl Jam och Bruce – variera setlisten och göra en mer skräddarsyd upplevelse. Allt detta skrotades snart. Istället har ’’Experience’’ turnén åkt runt med ’’Rolling (huggna i) Stone’’ setlistor där bara två till tre låtar bytts ut varje kväll. Scenbygget skulle också vara en mer ’’jordnära’’ historia – kontra det muterade rymdskepp de drog ut på vägarna för sex år sedan.

Den inledande konserten den 16 september uteblev och så enkelt var det med den saken.

Nästa kväll var långt ifrån den smärtfria upplevelse man kunde önska. Biljetterna införskaffades i sista minuten och hur illa det än må låta förloras öppningsnumret The Miracle (Of Joey Ramone) (ointressant och platt spår på skivan) och hälften av den härliga återgången till debutskivan Boy i fenomenala Out Of Control.

Kvällen skulle bli en ojämn historia, där de mest älskade publikvältarna som Pride (In The Name Of Love) och Where The Streets Have No Name blev sektionen där konserten verkligen vakande till liv. De övriga två halvorna skiftade mellan att kännas slarvigt experimenterade och total ointressanta. Ett spår som Cedarwood Road skulle behöva sövas och gömas undan om om det inte vore för den fenomenala fem meter stora skärmen. Bono vandrar på en ’’flower power’’ tecknad väg och The Edge vandrar åt motsatt håll, U2 visar som alltid att de tänker lite längre när det kommer till sceneri än inprincip resten av musikvärlden.

Men aldrig har nog U2 kämpat så mycket med sitt nya material sedan den svulstiga och nedslagna Popmart-turnén, publiken kopplas helt bort då Iris Hole Me Close körs igång. Dock skall nämnda samt Song For Someone och slutligen den helt nakna versionen av Every Breaking Wave vara de låtar som faktiskt lyckas få mig att åter våga lyssna på det svarta fåret i U2’s tretton-skivor stora familj.

För att återgå till konserten så fortsätter känslan av en motorväg med dålig asfalt genom hela det första setet. En intensiv Until The End Of The World med en Bono som sprutar vatten får avsluta det första setet innan den snygga gröna berlinmurs-kopian faller.

Det är redan nu dags att säga att allt som spelas från mästerverket Achtung Baby (det jobbas på en helt separat artikel över den skivan) kan plockas ut som några de absoluta höjdpunkterna, och förutom min egen frustration att den briljanta The Fly har reducerats till en bisarr ’’hissmusiks-remix’’ både njuter jag och far runt som en övertänd ekorre när The Edge drar fram Rickenbacker gitarren och skjuter iväg en hett pulserande Even Better Than The Real Thing – som sedan binds ihop med att bandet placerar sig på den lilla scenen.

I den här sektionen lyckas U2 slutligen få den så opersonliga Globen att krympa till en intim klubb i och med Rattle And Hum-syskonen Desire och Angel Of Harlem.

När de oväntat lyckade pianoversionerna av Every Breaking Wave och den skiss-artade October nått sitt klimax får U2 slutligen igång den obekväma maskinen med den mest våldsamma version av Bullet The Blue Sky jag hört. Bono vrålar ur sig en monolog, Edge spelar sönder sin Stratocaster med en slide och äntligen aktiveras publiken, hela Globen badar i otäcka Syrien-bilder och rött ljus. Efter den gigantiska explosionen kommer den förutsägbara men otroliga stunden – Where The Streets Have No Name. Det finns inga ord eller ramsor för det här nu trettio år gamla mästerverket. Monumentalt långa texter skulle kunna skrivas om delay gitarren, melodin, styrkan i det spirituella, men det får summeras i ett ord… MAKALÖST.

Pride (In The Name Of Love) sätts igång med skrämmande hastighet –  låten jag förstört mina öron i skrattretande försök att spela DET DÄR riffet. Sedan är det en största ’’hits’’ kavalkad som väntar. With Or Without You drar bara ytligt i hjärtsträngarna och är ljusår ifrån den odödliga tappning som spelades in Boston för fjorton år sedan. Att U2 vägrar att spela ut låtens klimax med en sista vers som under Elevation rundan får låten att kännas haltande.

Tre nummer till skall genomföras där City Of Blinding Lights sitter som handsken med den vackraste slide gitarren någonsin och en helt förödande bra refräng. Beautiful Day sparkar igång läktarna men borde ha tryckts in i setets tidigare del. Avslutningen med I Still Haven’t Found What I’m Looking For känns förutsägbar men får igång allsången.

Som helhet kan konserten beskrivas som solid men känns både fysiskt och emotionellt mil ifrån den andra kvällen på Ullevi för sex år sedan.

Kväll två (för egen del) kan man enbart pseudo-citera stjärnkocken Leif Mannerström. ’’Uppgiften var att se U2 och in kommer inget U2, det går ju inte’’’.

Jo, den där ökända kvällen var så långt ifrån Mysterious Ways refrängen ’’it’s all right’’ som man kan komma. En del av publiken spärras in på Globen, resten får frustrerat vänta i den bitande Stockholmskylan för att sedan få sina förhoppningar grusade då kvällen ställs in. Och till alla er som reste mer än 20 minuter och konserten uteblev – vi känner med er och hoppas och ber om någon rättvisa i och med att bandet gör den den beryktade fortsättningen på turnén nästa år.

Så efter en längre paus på ett par extra dagar var det dags igen. I och med en andra titt börjar showen visa än mer av sina ärr och skador. Strukturen förblir stelbent och det blir bara än mer påtagligt hur mekaniskt showen tuffar på. Out Of Control slängs ut för en platt Gloria.

Rattle And Hum partiet skjuts iväg med en katapult och ersätts av en eldfängd Elevation. Och så vips kommer här den största negativa harangen. Hur U2 kan välja att ignorera piano-pärlan Running To Stand Still, den brutalt starka Sometimes You Can’t Make It On Your Own, vackra Kite, den oerhörda Walk On eller… ja för tusan till och med ’’bongo dunka-dunka’’ versionen av ‘ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight, för att istället välja att bräka ur sig den här fullkomligt gräsliga versionen av The Sweetest Thing som 15 000 personer tvingas uthärda. Bono klinkar på det golv-inbyggda pianot och försöker förtvivlat få till någon slags respons. Inte ens en tusen-volts blixt hade kunnat få nåt liv i den här soppan. För alla som gladeligen såg det här ’’stycket’’ ersätta nämnda mästerverk får gärna kontakta mig direkt och förklara storheten, det skulle göra min sömn något enklare.

One återgår till att avsluta showen i en rejält tafflig version. En av världens bästa låtar förtjänar ett bättre öde än att förvandlas till en skakig allsångsmaskin. Det hela staplar fram som ett lördags-fyllo som förtar styrkan och skönheten helt och hållet. Varför One ens skall behöva slängas ut ur setet för blir ett mysterium.

Den sista kvällen skall bli den jag finner som mest underhållande, kanske för att  ’’Innocence’’ materialet börjat få någon slags ’’vana’’ hos mig. Setlisten fortsätter att ändras lika mycket som Donald Trumps politiska åsikter. Den stora bomben skall komma i den efterlängtade Bad/40. Låten vill inte sluta och U2 lyckas få med alla i den slutliga versen. Sedan drar Bono upp Elevation-strålkastaren och Globen släcks ned. Sedan vandrar bandet av för att avsluta de tre/fyra förnöjsamma men bristande kvällar.

Jag är nog inte ensam på att drömma om en utomhus runda nästa år, där setet kastats om rejält. Men tills dess Walk on………

Betyg: 7/10 

Djupdykningar

Bäst

Where The Streets Have No Name 

Det går inte ens att beskriva det här live-monstret. Gitarren, texten. Ja…. de måste ses.

Iris Hold Me Close 

Bonos försök att tackla förhållandet med sin mor lyckas växa sig oerhört starkt till den sista spelningen. Det absolut bästa spåret från den annars så risiga Song Of Innoncence. 

Until The End Of The World, Even Better Than The Real Thing, Mysterious Ways 

Allt material från Berlin stunden är automatiskt superbt, så enkelt var det med den saken.

Bullet The Blue Sky 

Har den någonsin varit såhär aggressiv och frustande ? Edge spelar sönder hela arenan.

I Will Follow 

Det är helt omöjligt att värja sig från deras andra singel. Explorer-gitarren klyver hårdare än

pansar-brytande skott.

Pride (In The Name Of Love)

Inte den murbräcka som på Rattle And Hum, men den står sig fortfarande som perfekt stadium-dramatik.

Sämst

Invisible 

Effekten av de fyra bandmedlemmarna inne i skärmen är spektakulär. Allt annat än den här fjädervikten till låt med andra ord.

The Sweetest Thing 

Kort och gott usel.

Bonos frisyr 

Jag har aldrig lagt någon större vikt vid sådana här fånigheter, men Bonos vansinnes-färgade styggelse måste bort, något som verkar skett i och med de senaste spelningarna. Tacka gudarna.

Ljudet

Hemskt,hemskt och åter hemskt. Bono hörs knappt och hela bandet verkar ha placerats i Sillstryparens konservburk.

Det stela setet

De lovade stora förändringar varje kväll. Att de inte ens orkat konstruera två skilda set som de gjorde under 360°-turnén är dårskap.

Fråga: Kommer vi någonsin få tillbaka material från deras grandiosa stunder under 2000-talet som Walk On,Kite,Original Of The Species, Miracle Drug och Sometimes You Can’t Make It On Your Own ?

Iron Maiden The Book Of Souls Recension

Publicerad den av

De kommer……. Det har varit lika självklart som att Ferdinand kommer dofta på blommar den 24 december.  Men nu har alltså en stor vikt lyfts, de brittiska supermusikerna väljer Göteborg och dess klenod Ullevi över den fullkomligt anskrämligt hemska Friends Arena som förhoppningsvis ruttnar bort likt någon hemsk sjukdom som gula febern.

Det är ungefär en dryg månad sedan Iron Maiden släppte sitt senaste album The Book Of Souls. Det vore en Berlusconi-lögn om jag sade att jag var imponerad efter första lyssningen. Flera spår kändes som inspirationsfattiga karbonkopior. Men efter dubbelsiffriga avlyssningar kan jag bara konstatera att The Book Of Souls stolt kan ställa sig bredvid bandets andra superba 2000-tals skivor som startade med ’’återföreningen’’ Brave New World.

Från det öppnande spåret If Eternity Should Fail – som för tankarna till David Leans Lawerence Of Arabia episka proportioner – med sitt synth-mellanöstern-intro, står det klart att Iron Maiden vägrar stå stilla och istället fortsätter bygga på de idéer som gjort att bandet forfarande kan stoltsera sig som det bästa inom sin genre enligt mig själv.

Gitarristen Janick Gears har ofta uttryckt sin avsky för musik utan melodi, denna filosofi verkar ha hängt som ett plakat på väggen under inspelningarna. Den där aggressiva galoppen, hejarklacksallsången och de ’’varma smör’’ gitarrerna finns där som en flirt med allt som gjorde bandets gamla hörnstenar som Piece Of Mind och Powerslave till genre definierande epos.

Många spår är som uppföljare eller gensvar gentemot materialet från A Matter Of Life And Death och den senaste skivan The Final Frontier. Detta hade kunnat falla snabbt men bandet lyckas väva ihop sitt material med sällsynt hög kreativ energi – som alltid håller musiken intressant och på tårna. Death And Glory för tankarna till älskade Aces High, The Great Unknown är som en enäggstvilling till gigantiska Brighter Than A Thousands Suns.

Bäst i skaran är dock Robin Williams hyllningen Tears Of A Clown som förmodligen har blivit välsignad med Iron Maidens bästa lyrik….. någonsin. Det andra kärnkraftverket är The Red And The Black – som förutom sin ojämna övergång till ’’ohoh’’ refrängen i slutet, hör till det absolut bästa Iron Maiden någonsin gjort. Den enda fläcken är skräp singeln The Speed Of Light som bara kan liknas med mardrömmar och förkylningar. Toppbetyget kanske är i det lite väl generösa laget men i en värld där sampling och omelodisk tortyr står sig som störst, känns det som ett måste att verkligen utnyttja den tid vi har kvar med musiker i den här klassen.

I februari drar de igång sin anslutande turné, att få djupdyka i setlisten blir en försenad julklapp. Att Hallowed By Thy Name borde göra en stor återkomst känns som det enda självklara just nu – efter att ha varit förpassad till förvaringslagret sedan 2011.

Följande är djupdykningar i vissa spår på skivan:

The Red And The Black 

Kanske inte helt mjuk i sina multipla övergångar, men vem kan värja sig då de lägger in högsta växeln ? En helt perfekt melodi och sedan det där mitt partiet……. Oj, oj, oj.

Tears Of A Clown 

Makalöst vacker om depression och hopplöshet. Iron Maidens lyrik har aldrig varit starkare och får mig att drömma om den dag då de låter texterna få vara såhär gripande.

The Book Of Souls 

Titelspåret har begåvats med utsökt orkestrering och ännu en melodi som får den mest stelbente att skutta runt som en Duracell-kanin.

Betyg: 9/10

Bäst: The Red And The Black, Tears Of A Clown och The Book Of Souls

Sämst: Speed Of Light är inget annat än tandsten.

Fråga: Vad är deras planer på setlisten ? Enligt herr Dickinson utlovas en blandning av både nytt och gammalt. Är seten från 2011 något vi kan gå på ? Eller kommer de köra över publiken som i fallet A Matter Of Life And Death ?