The Old Man And The Gun Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: En – delvis, härlig hyllning till Robert Redfords långa och historiska karriär, tyvärr så förtas mycket av firandet av ett malande manus och en sömnig Casey Affleck. 

Vad som ”påstås” vara Robert Redfords sista roll – innan självvald pension, blir ingen gigantisk parad med brass och konfetti, istället får vi en sakta lunk genom Memory Lane, som i sina stunder  är både trevlig och passande, men som alldeles för ofta känns splittrad, ogenomtänkt och tråkig. 

’’A notion deep inside…’’

David Lowery är en regissör med potential, sedan långfilmsdebuten år 2013 så har Lowery alltid haft ett öga för stil, inspirationen från Terrence Malicks tidigaste film Badlands, är uppenbara. Därför är det trist att konstatera att Lowery verkar ha stött på komplikationer då det kommer till att utveckla och förnya sig som regissör. 

Pete’s Dragon är det närmaste Lowery kommit att hitta en uttrycksform som kombinerar hans närgångna och varsamma registil med en berättelse som försatte honom i en helt annan miljö än den sotiga prärien i Texas. Ekonomiskt blev den filmen en smärre katastrof, och Lowery fick därmed söka sig tillbaka till independent scenen.  

Friedkins fotspår 

The Old Man And The Gun är – utseendemässigt, inspirerad av betonggrå filmer som The French Connection, filmen må utspela sig i början av 80-talet, men den märkbart korniga bilden och de urvattnade färgerna, drar genast tankarna åt William Friedkins kompromisslösa film från 1971. 

Friedkins klassiker är en av filmhistoriens tätaste och mest hårdnackade filmer, med alfahannen  Gene Hackman i huvudrollen som Jimmy ’’Popeye’’ Doyle, men The Old Man And The Gun undviker alla former av macho klichéer som ofta associeras med laglösa antihjältar. Redford – som fortfarande är sedd som en stil – och sexsymbol, är helt ointresserad av att låta filmen bli till en uppvisning. 

Istället presenterar Reford sin silkeslena charm från superklassiker som Blåsningen. Skådespelarens enorma erfarenhet blir i kombination med ytterligare en veteran – Sissy Spacek, en inblick i hur ’’old school’’ kan vara oslagbart då det utförs på rätt sätt. Första scenen som Redford och Spacek delar, är ett ypperligt exempel på hur rutinerade proffsaktörer kan förvandla ytterst alldaglig dialog, till något helt magiskt. 

Klanderfria replikskiften 

Redford och Spacek genomför helt klanderfria replikskiften och den mikroskopiska och försynta  humorn blir fulländad i dessa kapabla händer. Allt detta sker i en inledning som ingjuter förhoppningar om att något genuint trevligt är i görningen . Men underbart är kort som Povels Ramel sjöng, efter denna fantastiska uppvisning i rutinerat och moget skådespel, så börjar Lowery spä ut filmen med ett platt sidospår som involverar Casey Affleck. 

Varför Lowery fortfarande använder sig av en aktör – som stått i hetluften för flera anklagelser om sexuella trakasserier, under inspelningen av galenskapen I’m Not There, känns något obehagligt. Utöver denna kontrovers, så är Affleck lika sömnig och passiv som alltid. Eftersom scenerna med Redford och Spacek ständigt rörs ihop med Afflecks sega berättelse, så blir filmen till en besynnerlig och ojämn soppa. Kasten mellan bra och ointressant, kan jämföras med en sönderslagen glasmålning i en katedral. Den vackra helheten ligger framför ens fötter, men enbart ett par bitar kan sättas ihop och bli någotsånär behagliga att beundra.

Trampar vatten 

Lowery har beskrivit filmen som en hyllning till Redfords långa karriär. Och för dem som följt skådespelaren genom de många årtiondena, kommer att belönas med referenser och likheter med några utav Redfords mest ikoniska stunder och roller. En svängning och uppkäftig sekvens som – återigen, sneglar på Blåsningen, ger filmen lite välbehövlig puls efter en ansenligt lång sträcka av sumpmarker . Tyvärr blir denna korta återhämtning bara en tillfällighet, filmen fortsätter  mynna ut i diverse sekvenser som trampar så mycket vatten att biopublikens sockor blir genomblöta. 

Långt ifrån minnesvärd 

Och när allt väl är slut så känns det som att det stora avskedet till Robert Redford, förvandlats till  ett platt fall. Nog finns det scener och brottstycken i The Old Man And The Gun som utan större problem placerar sig som bland det mest minnesvärda Redford gjort de senaste åren, därför är det synd att helheten – till största del, knappast kommer bli ihågkommen för någonting. 

Betyg 5/10     

Årskrönikan 2016 

siberian-tiger-e-entertainment

Med bitter och sargad heder är det bara att ställa sig i ledet av utmärglade och deprimerande åsikter om att det snart gångna året 2016 varit en smärre symfoni i mörker och apokalyps.

Om någon behövde få mer kött på benen, i teorin om att det kan bli värre än värst, är 2016 ett utmärkt exempel. Humanitärt, intellektuellt och kreativt har hela 2016 gång på gång sänkt nivån.

Förluster som Leonard Cohen och Carrie Fisher slog kanske hårdast. Cohen verkade vara i kreativ toppform med sina två sista skivor – främst Popular Problems, som är i minst samma klass som de ofta glömda juvelerna i The Future och Ten New Songs. Att jag och så många nyfrälsta Cohen lyssnare aldrig fick chansen att se poeten och hans helt eminenta band – där The Webb Sisters och Cohens närmaste kreativa partner Sharon Robinson briljerade, kommer förbli ett hemskt faktum.

Att Carrie Fisher inte heller fick se den nystartade Star Wars-sagan få sitt ’’slut’’ kan också bara beskrivas som förfärligt.

Som jag redan nämnt så var stora delar av 2016 uttömt kreativt. Ingen kan ha blivit lycklig av ihåliga, skramlande och hjärtlösa själsslukare som Independence Day Resurgence eller Inferno.

På spelfronten blev cynikerna och skeptikerna matade med ammunition i och med anskrämliga produktioner som Mafia 3, som representerar slentrian i sin värsta form.

DC Comics/Warner Brothers fortsatte sin kamp mot klockan som tickar ned som en domedagsmaskin. Batman V Superman: Dawn Of Justice förblir en kavalkad i dålig regi och ännu sämre manus.

Den följande Suicide Squad är inte ens värd en kvävd viskning. Att se det makalösa arv och skafferi av möjligheter – som DC Comics faktiskt besitter, blir det smärtsamt att bevittna denna massaker av karaktärer som Jokern, Wonder Woman och Batman.

I tider som ofta kännas mörkare än den mest nedsläckta Tim Burton film (innan 2000-talet) är det inte speciellt konstigt att förstå att filmer – som lät oss fly undan verklighetens mardröm, slog hårdast, både hos publik och mig själv.

Disney spände sina redan stora muskler och fortsatte stärka sitt ljuvliga Marvel-universum med den helt hejdlöst spektakulära Civil War. Doctor Strange som fick stänga årets upplaga av Marvel-satsningen, slog dock alla förväntningar. Underhållningen och finurligheten togs till skyhöga nivåer i en film som inte kunde sluta bjuda på sig själv.

I ett annat universum långt, långt borta fortsatte Lucasfilm VD’n Kathleen Kennedy sin upprustning av världens kanske mest älskade nördmanifestation. Vi är nu uppe vid jämnvikt mellan de bra Star Wars-filmerna och de usla. Om Episode VIII träffar lika hårt som en käftsmäll från K-2SO kan vi nog konstatera att Star Wars förblir en ostoppbar kraft.

Rogue One: A Star Wars Story är årets största film på så många plan. Att se den bubblande kärleken som vilat hos regissörer som J.J Abrams och Gareth Edwards explodera, är en välsignelse som verkligen inneburit ett nytt hopp (ursäkta alla Star Wars-liknelser) för storbudgetfilmen.

Disney skulle också bjuda stora ögonblick i och med den sorgligt förbisedda Pete’s Dragon.

David Lowery visar att man kan skapa en familjefilm som innehar djup, känslor och värme utan att nedvärdera publikens intelligens.

Animationsstudion Laika gav oss visuell huvudvärk med sin mix av Beatles covers och japansk feodalism i Kubo Och De Två Strängarna.

För den lite mindre filmen stod Tom Ford och J.A Bayona för de mest drabbande stunderna. I Fords Nocturnal Animals får vi en blandning mellan avtrubbad modern dekadens och mörk nihilism. A Monster Calls ger oss istället ännu en anledning till att älska drömmar och förhoppningar

Bruce Springsteen visade igen varför ingenting kan jämföras med hans gudomliga spelningar som detta året ansågs korta om de tog slut vid tre timmar. Från intimiteten i Brooklyn till den helt vilda festen i Madrid bjöd varenda konsert på något minnesvärt för resten av livet.

Slutligen så har 2016 inneburit enormt mycket för Tiger Film. Vi har växt så sakta och äntligen lyckats hitta en form och publiceringsfrekvens, som vi hoppas och tror kommer fungera för både oss och er läsare.

Ett stort tack till alla läsare som valt att följa med på denna oförutsedda men förhoppningsvis stora resa.

Vår Star Wars-utställning som vi arrangerade tillsammans med Filmstaden Täby hör också till en av årets höjdpunkter. Tack till personalen och ett extra tack till Gustav och Elliot.

Stort tack till alla fantastiska biobesökare som visade sådan entusiasm.

Också ett enorm tack till UIP Sverige, Disney, Stockholm Filmfestival och Sony Entertainment som låtit oss få delta på deras pressevent och respekterat vår integritet.

Vi hoppas såklart på ett ljusare 2017 där vi växer ytterligare och där ännu fler av er väljer att hoppa på detta tåg av vansinne och oväntade äventyr.

Tack till er alla och gott nytt år !

Årets bästa filmer 2016 

Här är listan som innebär konstant grubblande och beslutsångest.

Filmåret 2016 var till stor del lika roligt som en släng av influensan. Det verkade inte finnas någon hejd på utflödet av skräp. Kring oktober för oss här i Sverige verkade äntligen slussvakten ha somnat till och låtit dörren för kvalitetsfilmer stå öppen. Vi har valt ut sju filmer som vi nu kommer rangordna.

0051

A Monster Calls 

Om vi bara hade sluppit det där eländiga slutet så hade A Monster Calls kunnat nå ännu högre. En resa i fantasi, drömmar och hoppet om något bättre ramas in med suveränt foto och fantastiska rollprestationer av Felicity Jones och nykomlingen Lewis MacDougall.

0033

Nocturnal Animals 

En otrolig överraskning. Tom Ford går tillbaka till ritbordet och ger oss en obehaglig och engagerande film som inte slutar att imponera. Ford visar upp en enorm självsäkerhet och drivkraft som ger filmen obegränsat bränsle. En brinnande och pulserande helvetesåktur.

0271

Peter och Draken Elliot 

David Lowery visar att det går att göra mångfacetterade och djupa filmer som ändå fungerar för stora som små. Stora känslor samt sentimentalitet blandas ihop i en kompott som aldrig känns förvriden eller falsk. Värmen och innerligheten borde få en varning som en bidragande faktor till global uppvärmning.

038

Captain America: Civil War 

Marvel visar att de aldrig kommer ge upp. Efter ett snedsteg med Avengers: Age Of Ultron återvänder de frustande och pumpade för att slå publiken med häpnad. Scenen då de båda sidorna drabbar samman för den mest otroliga striden Marvel-universumet någonsin sett – är skälet till varför actionfilmen som genre inte går att förkasta.

016

Kubo Och De Två Strängarna 

Laika slutar inte imponera med sin hisnande förmåga för visuella under.

0022

Doctor Strange 

Det räckte inte med att få hela publiken att hisna efter andan i Civil War. Doctor Strange kombinerar det bästa från vad Marvel gjort sedan den första Iron Man-filmen år 2008 och kör över hela publiken i alla dimensioner som vi kan komma på.

043

Rogue One: A Star Wars Story 

Darth Vader återvänder, striden på paradisplaneten Scarifs strand och en kärlek till allt som heter Star Wars. Det räcker som motivation till varför Rogue One är årets bästa film.