Spider-Man Far From Home Recension

All images courtesy and copyright of Sony Pictures and Marvel Studios 2019

Summering: Homerun… Igen… Far From Home tar allt vi älskade med Homecoming och utökar spelplanet på oväntade och geniala vis. Marvel har avslutar sitt 2019 med flaggan i topp. 

Detta kan ju inte vara möjligt ! Efter en tidernas mest storslagna, emotionella och drabbande konklusioner i Avengers Engame, så är Marvel tillbaka – efter ett fåtal månader, med ännu en film som går utan – eller klättrar, – ovanpå allt annat. 

 I dagsläget så sitter väl vi redan i en trång båt, på väg mot floden styx, ja, om båten hade namnet ’’Marvel Fanboy’’ på sidan av sitt skrov och slutdestinationen var en evig plats i dödsriket där massorna kommer anklaga en för att vara en korrupt Marvel/Disney fundamentalist – även om nu Spider-Man står under Sonys ägandeskap – då det gäller filmrättigheter. 

För flera så är Marvel enbart en fabrik, förvisso en framgångsrik sådan, men ändå en fabrik som  spottar ut ett antal filmer per år. Marvel Studios må idag vara ett oerhört väloljat maskineri, det råder ingen tvekan om att det är ett storbolag som allt mer närmar sig att bli ett varumärke – likt Hello Kitty som klistras fast på lunchlådor och sängkläder. 

Men mitt i stormen öga – med de historiska framgångarna, så ligger Marvels filmer som ett orubbligt fundament för bolaget och dess filosofier. Om Marvel Studios skall jämföras men någon sorts serietillverkare så är det i samma glamorösa sällskap som Rolls Royce, Rolex eller Leica – kameratillverkaren, skillnaden är bara att Marvels filmer kommer med en rimligare prislapp. 

Där andra sommar – och storfilmer känns som slapphänta Whooper hamburgare från Burger King, så står Marvel i ett helt annat led, där allt känns skräddarsytt och kärleksfullt.  

Filmvärldens Rolex 

Rolex och de andra nämnda lyxproducenterna är – precis som Marvel, jätteinstitutioner som idag associeras med en specifik livstil – och ett mått av extraordinär kvalité. Ingen kritiserar Rolls Royce då de visar upp den nya årsmodellen av deras legendariska Phantom. Om nu Spider-Man, Doctor Strange eller Black Panther är företagets diverse modeller, så är varje ny iteration bättre, mer avancerad men samtidigt klassisk och igenkännbar, och den elitism – som omger dessa lyxiga titaner, går inte att hitta hos Marvel heroiska ensemble. 

Att ständigt lyckas med att förbättra, innovera och förundra med varje ny film är en bedrift – lika enorm som då Spider-Man – begravd under tonvis med betong och sten, befriar sig från en oundviklig död för att rädda sina mest älskade. 

Efter flera av år skräpfilmer – som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man 1och 2, så hittade regissören Jon Watts en ungdomligare, lösare och mer emotionell kärna än både Sam Raimi och Marc Webb i Spider-Man Homecoming

Marvel är tjatiga på så sätt att de aldrig låter spektaklet ta överhanden, sekvensen där Watts återskapade den legendariska styrkebragden från berättelsen If This Be My Destiny – när Peter Parker begravs utav Michael Keatons Vulture, innehåller mer smärta, hoppfullhet och intensitet än Andrew Garfields och Tobey Maguires samlade insatser. 

Far From Home fortsätter – likt sin föregångare, studera Peter Parkers slitningar mellan livet som superhjälte och dennes mer ordinära tonårsproblem. Vi har sett det romantiska strulet tidigare samt de problem som kommer med att leva ett dubbelliv, men aldrig såhär energiskt, roligt och välspelat. Tom Holland, Jacob Batalon och Zendya besitter så mycket värme, karisma och kemi att de – endast i enkla förväxlingar, blir ett nöje att beskåda. Trion hittar en perfekt balans mellan allvar, självdistans och ungdomligt trams som är fantastiskt att beskåda. 

Mer humor 

Denna gång satsar Watts på mer humor än action, och till en början är alla fartfyllda skämt en aning oväntade, men likt roddarna på en galär, så är synergin mellan de olika segmenten snudd på perfekta. Filmen har ett tempo som kan knäcka toppatleter, men trots denna höga hastighet så känns Far From Home aldrig hetsig eller stressad. 

Jon Watts har ett järngrepp då det kommer till berättelse, detta gör att man kan introducera mycket udda, extrema och eklektiska segment. Watts tar aldrig något för givet, hungern och den ungdomliga ivern – från Watts dagar som indie-regissör, är ständigt närvarande. Framförallt så är filmen oerhört ödmjuk, i sina mest lättsamma scener kan det till och med slå över till att verka en aningen fånigt, men entusiasmen och oskyldigheten gör tveksamma moment till stor underhållning.  

Även om berättelsen i grund och botten handlar om en strid mellan ont mot gott, så är det Peter Parkers resa från tonåring till man som är filmens centrum. Och likt Endgame så är interaktioner och samtal lika spännande och mer essentiella gentemot filmens helhet än de kolossala actionscenerna. 

Då det kommer till rent spektakel så är ambitionerna större än någonsin. För första gången – i en  solofilm för Spider-Man, så rör man sig utanför New York. Peter Parkers mycket färggranna klass reser denna gång till Europa och dess mest igenkännbara städer såsom Venedig. 

Parker, Peter Parker 

Detta miljöombyte ger filmen en mer säregen och individualistisk karaktär än någon tidigare Spider-Man-film. Att Jon Watts också undviker att göra filmen till ren resereklam – för de respektive resmålen, är också uppskattat. Turerna mellan länder – samt Samuel L. Jacksons medverkan som superspionen Nick Fury, gör at Far From Home känns som Marvels svar på Mission Impossible eller James Bond.

Visuellt har man också valt att addera mer ljus till fotot och spela in fler scener i dagsljus. Genom detta beslut så kan de fantastiska specialeffekterna verkligen uppskattas. Venedig-sekvensen är tex helt spektakulär att beskåda, men några av de bästa vatteneffekter vi sett på film. Och spektaklet är lika explosivt och massivt som alltid då Marvel för feeling och inspiration. 

Spider-Man har nog aldrig rört sig samt haft en såhär vacker akrobatik någon tidigare gång, slutspurten tangerar att förlita sig en aning för mycket på CGI kavalkader, men det centreras tack vare stor humor och lysande skådespel. Det är framförallt den otroliga energin som övervinner alla hinder.  

Långt ifrån hemma… 

Titeln Far From Home syftar inte bara på att våra protagonister befinner sig tusentals kilometer hemifrån. Peter Parker långt ifrån är trygg med sig själv efter händelserna i Avengers Endgame. Den mer psykologiska aspekten – där karaktären, dras med skuldkänslor och isolering, är genuint drabbande och mer trovärdigt än då Shane Black försökte porträttera Tony Starks posttraumatiska stress i Iron Man 3. Där Peter Parker hungrande efter action och hjältedåd i Homecoming, så är han mer reserverad, grubblande och kritisk till sin roll som hjälte denna gång.  

Vad beträffar skådespelare – utöver den otroligt begåvade unga trion – Holland, Zendaya och Batalon, så får Samuel L. Jackson och Cobie Smulders oväntat mycket att göra. Smulders i synnerhet har nog aldrig varit såhär bra i rollen som Maria Hill, med mer humor och karisma än förut. Jon Favreaus Happy Hogan borde vara en permanent del av varje film som Marvel Studios gör, att den lite förvirrade och fumliga biroll fortfarande känns så sympatisk och varm är rentav fantastiskt. Jake Gyllenhaals är i sin tur stark och minnesvärd i rollen som Quentin Beck/Mysterio. 

En hundvalp som rör och förstör     

Sedan får vi överraskningar och nördiga påskägg som i alla fall får mig att lägga mig ned på golvet och skaka. Sättet man refererar och kopplar ihop med Marvels Studios tidigare filmer, skapar tårar i ögonen, hängivenheten till detaljer är inget annat än sinnesjuk. Hela filmen kan enklast beskrivas som en bedårande hundvalp, med oändliga mängder charm, oskyldighet och energi, det går inte att värja sig för värmen och lyckan som projiceras till publiken. 

Spider-Man Far From Home är en genialisk, energisk och utmattande åktur som visar att Marvel Studios bara har börjat. Slutspelet för det gamla gardet må vara över, men framtiden kunde inte ha sett mer ljus ut. Återigen så har Jon Watts och Marvel skapat ett genre-mästerverk som lämnar tittaren rörd och förstörd. 

Betyg 10/10 

God Of War (2018) Recension 

wunlbofh23trw0u67gms

All images courtesy and copyright of Sony Entertainment & Santa Monica Studio 2018

Summering: Santa Monica Studio utmanar sig själva och spelarna, de har skapat ett mästerverk som faktiskt saknar motstycke i genren. Man kan egentligen bara gapa…  

Full Disclosure: Vi mottog detta spelet av Sony Playstation Sverige i recensionssyfte och allt spelades igenom på en vanlig PS4 (ej Pro) 

Gode gud, hur gick det här egentligen till ? Hur kan en spelserie – som tidigare bara omfattat snedvridna pojkdrömmar, förvandlas till ett fullfjädrat mästerverk ? God Of War är ett rafflande, genialiskt och överraskande paket som helt och hållet dominerar från första knapptrycket till sitt häpnadsväckande slut.

Min personliga relation till God Of War-serien är ojämn, jag spelade bitar ur det första spelet från 2005, rörde inte PSP exkursionerna och införskaffade den tredje och (då) sista delen. Santa Monica studio tog inspiration från ett antal actionspel och använde sig av ett Apple Computer liknande koncept, man behöll dynamiken och intensiteten från tex Devil May Cry, alla onödigheter och löjligt avancerade kombinationssystem försvann, flera likartade spel kräver samma hängivenhet som att memorera fem olika doktorsavhandlingar för att kunna utföra något mer avancerat än att hoppa och slå. 

Vad som kanske var mest utmärkande var spelets enorma tekniska kvalitéer, horisonten var alltid inramad av byggnader och fiender som skulle kunna ses från andra sidan galaxen. Med tanke på den begränsade tekniken Santa Monica hade att arbeta med – PS2, så är det förståeligt att spartanen Kratos första äventyr blev en klassiker. 

Del tre var avsedd att sätta punkt för denna brutala och grymma historia, det startade med ett makalöst scenario där man slogs ovanpå titaner och sedan förvandlade havets gud Poseidon till en oigenkännlig pöl utav blod. Introt lovade något spektakulärt. Vad som sedan följde blev nästan ett antiklimax, berättelsen saktade in och stagnerade vid flera punkter, spelet kändes upphugget och ingen av de följande konfrontationerna eller scenerna kom ens nära den höga ribba som starten satte upp. 

Santa Monica och Sony kände sig dock inte helt färdiga med serien och släppte en prequel i form av God Of War Ascension, vid denna tid var min PS3 konsol redan såld så det blev enbart till att läsa recensioner och intryck kring spelet. Konsensus verkade vara att serien började få slut på ammunition, Santa Monica slängde in ett multiplayer läge som ingen idag verkar – eller vill, minnas någonting utav. Ascension präglades också av två stora skandaler, en spelmässig och den andra moralisk, där man verkade bejaka våld mot kvinnor. Att det behövdes en paus var tydligt. 

God Of War-serien är så framgångsrik att det hade varit tillräckligt med ett par års slumrande för att sedan göra en comeback med ett ganska identiskt spel. Det var inte ett alternativ för Santa Monica som insåg att det var dags att ändra om spelreglerna. 

o4mg2wvhlcikaogvvzqe

Hammer Of The Gods 

Allt som tidigare identifierade serien är nu renoverat och i vissa lägen eliminerat. Kameran har sänkts ned och sitter nu bakom Kratos axel, inte helt olikt Gears Of War eller Resident Evil 4. I ett spel där man primärt använder skjutvapen så är detta ett närmast perfekt kameraläge, då man däremot skall nyttja ett föremål som en yxa, så kan detta perspektiv vara både klaustrofobiskt och svårhanterat. Santa Monica löser detta problem genom att sänka tempot på striderna utan att minska intensiteten, istället för att möta tresiffriga mängder av fiender, så ställs man mot ett tiotal som alla är betydligt tuffare och svårare att besegra. Det diaboliskt svåra Dark Souls står som  förebild, det krävs precision och tålamod för att klara sig levande ur striderna. 

Dark Souls har en spelkontroll som simulerar känslan av att bära en obönhörligt tung rustning samt ett svärd, Kratos är snabbare och varje litet knapptryck blir till enorma slag och attacker som känns i hela kroppen. Feedbacken är nästan utan dess like, animationerna bidrar till en sällsynt upplevelse där varje konfrontation och strid blir till en vitt papper där man tillåts gå loss på helt egna villkor. Rollspelsinslagen gör att man kan bestycka Kratos efter sin egen spelstil, om man föredrar distansattacker så finns det ett stort utbud av olika modifikationer, min skräddarsydda stridsgud är specialiserad på att minska avstånden mellan fiender och kan utan problem röra sig snabbt över hela stridsfältet. 

Serien har alltid varit känd för sin brutalitet, tidigare har dessa inslag enbart varit närvarande för ett chockvärde, alla former av avrättningar och slutliga attacker är sannerligen inte rumsrena, men de känns mer i linje med en mytologisk saga som Beowulf än testosteron exhibitionism i våld och blod. 

Få spel lyckas bibehålla spänningen och glädjen på samma sätt som God Of War, från början till slut så är de omöjligt att inte gapa av förvåning över hur ungdomlig och underhållande alla spelmoment är. Variationen är makalös, då man tror sig ha sett allt så vänder man på hela skutan och introducerar nya synvinklar. 

qseegzssgetrybgbplrv

Land Of Ice And Snow 

Linjära spel som Uncharted kan i sina värsta stunder kännas trasiga då spelaren inte uppfyller kraven. Ofta är alla sekvenser noga regisserade, och om spelaren inte kan sin roll så brister illusionen vid minsta lilla avvikelse. God Of War har en öppen struktur om än inte helt vidöppet som Grand Theft Auto. Föregående spel har nästan varit högdragna på så sätt att Santa Monica tydligt markerat riktigt episka syner i omgivningen, kameran zoomade gärna ut och ibland kändes det som att enbart bevittna vackra bilder utan någon som helst relevans. 

Den här gången så går man åt helt motsatt håll, vyerna och synerna är större än någonsin, men Santa Monica verkar inte vara i något större behov att tydligt peka på vad vi skall gapa åt. Hur gigantiskt och storslaget det än blir, så introduceras allt organiskt. Scenografin är också betydligt bättre integrerad denna gång, där olympen och Grekland bara kändes som en maffig kuliss, så är det här en levande och betydligt mer interaktiv värld. 

Mest slående är hängivenheten till detaljerna som egentligen bara kan beskådas i The Witcher 3 och Rockstars Grand Theft Auto-spel. Transportsträckor som i andra fall kan vara en plåga, är här ett rent nöje då Santa Monica tagit efter Rockstar med att ha spelat in en absurd mängd dialog som genast initieras på långa sträckor. Och det är inte bara utfyllnad utan meningsfull story som delges på färdvägen. 

nee23o7rtpaqbu8g7byx

A Song Of Ice And Fire

Och kanske är berättelsen det som chockerar och överraskar mest. Hämndsagan som Kratos utförde i sina tidigare eskapader blir här konsekvenser i en genuin karaktär som kämpar med sitt förflutna samtidigt som han försöker förstå och relatera till sin son Atreus. Givetvis är denna dynamik mellan en ung och äldre som tagen ur The Last Of Us, här är den dock inte lika sentimental eller gråtmild. Istället för att hantera berättelsen med sorg så fokuserar man på mognad och förståelse. Berättelsen är intim, storslagen och hela tiden spännande. Man vågar till och med tillföra lite välbehövlig humor mellan varven. Nästan alla personer är empatiska och har flera nyanser vilket gör dem levande och komplexa. 

Spel brukar ofta innehålla skarvar, de sker mellan filmsekvenser eller då man ombedes lösa interaktiva pussel, det kan leda till en viss känsla av splittring. Här finns det inte en enda liten skavank, allting sker med imponerande flyt. På samma sätt som filmen Birdman av Alejandro González Iñárritu, så klipper aldrig God Of War, det ser ut som att allting är fångat i en enda tagning. Detta gör att det är närmast omöjligt att sluta spela, det är som att bryta mitt i filmen. 

Helheten är fullkomligt överväldigande och berättelsen kan utan problem klassas som stark även utanför spelmediet. Vare sig man besegrar monster eller utforskar kryptor så är tempot ständigt jämnt. Utmattning sker aldrig och briljansen mellan intensiteten och pauserna måste upplevas. Santa Monica Studio verkar ha hittat något futuristiskt bränsle som inte går att tömma ut. Flera spel inom actiongenren tenderar att nå en topp och sedan drabbas av mjölksyra, något som aldrig sker här. Enbart en sektion känns onödigt utdragen och bryter mot det annars fläckfria tempot. 

Trots att det finns ett flertal sidospår att följa, så sätter jag personligen punkt då berättelsen nått sitt slut, en specifik uppgift grundar sig i ganska seg repetition. God Of War är en upplevelse som skall upplevas genom sin huvudstory. Att det erbjuds utfyllnad utöver den generösa storyn är en trevlig bonus men definitivt inget som kan mäta sig med den huvudsakliga resan.  

Givetvis måste tekniken nämnas, som alltid så är grafiken i absolut toppklass, animationerna och designen är helt gränslöst vacker. Den enda anmärkningen skulle vara att en och annan textur som inte alltid når upp till samma höga nivå. Även en helt traditionell Playstation 4 levererar en visuell fest. Och för den som har privilegiet att spela God Of War i ett bra ljudsystem så väntar en helt makalös upplevelse för öronen där man närmast känner vartenda slag och skakning i magen. 

gpt3d0gpue5mat4kkso6

Rent guld 

Det är helt enkelt för mycket att berätta om, som den helt utomordentliga sättet man integrerar nordisk mytologi, eller hur spelet med subtila medel visar karaktärernas utveckling i mer än bara filmsekvenserna, att avslöja något mer borde vara ett allvarligt brott. 

Med sina enorma hängivenhet, omsorg och skarpsinnighet har Santa Monica Studios skapat ett mästerverk som hör till det bästa jag någonsin spelat. Inte sedan min resa med The Witcher 3 avslutades för tre år sedan har jag känt en lika stor tillfredsställelse. Detta är ett fullkomligt genialt paket av action, medryckande story och himmelskt hantverk. Att utdela högsta betyg är därför väldigt, väldigt enkelt. 

Betyg 10/10 

Årskrönikan 2017 

nws-st-siberian-tiger-close

Ännu ett år har passerat och det är på många sätt mörka tider. Världen ser ogästvänligare och hotfullare ut än jag någonsin sett den under min tid i livet. Men ljuspunkter har förekommit. Där det politiska läget i USA förvandlats till en cirkus av korruption och bottenlös inkompetens så visar amerikansk film fortfarande att det finns gott om kreativ energi, vare sig det gäller miljonproduktioner eller små diskreta projekt.

Disney dominerade återigen alla våra nyhetsflöden genom sina tre (två om man bortser från Spider-Man Homecoming som juridiskt står hos Sony Pictures) gigantiska Marvel filmer. Samtliga var lysande men Guardians Of the Galaxy Vol. 2 och Spider-Man: Homecoming var absoluta toppkandidater. Åskguden Thor fick äntligen en riktigt bra film att hänga sin hammare på. Taika Waititi ignorerade helt och hållet tankesättet att storfilmer inte kan ta risker. Thor Ragnarok är en helt vild åktur som i första hand bör kategoriseras som en komedi, ett stilval som enbart det är värt att lyfta på kepsen för.

016

Copyright Of Disney/Marvel Studios 2017

Rocket Raccoon, Peter Quill, Groot, Drax och Gamora återvände med oväntat stort drama och några av årets finaste scener. Karen Gillan och Zoe Saldana fick båda två stå för en av årets mest minnesvärda dialoger om syskonkärlek och avund. Och vem kan glömma scenen med Taserface ?

Men den mest triumferande återkomsten skedde då Spider-Man reste sig ur graven som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man grävt åt serien. Vad vi fick se i Captain America: Civil War var bara förrätten, Homecoming kan stå på helt egna ben utan sina stora specialeffekter och kontext i detta stora Marvel universumet. Det är en suverän karaktärsstudie och en lika genial skildring av livet i ett amerikanskt gymnasium. Filmen tilldelades vårt högsta betyg och såg ut att stå som ensam vinnare som den enda filmen från år 2017 som belönats med tvåsiffrigt betyg.

021

Copyright Of Sony Pictures/Marvel Studios 2017

Star Wars: The Last Jedi blev en oväntad kontrovers, om man enbart gör en snabbtitt på internet verkar det nästan som om regissören Rian Johnson och Lucasfilm skapat en film i ondskans tecken – i samma härrad som Leni Riefenstahl Viljans Triumf. Som vanligt vill jag inte göra detta till något angrepp mot de människor som genuint har invändningar mot filmen, men reaktionen är för mig bitvis obegriplig. Då man vill kategorisera detta som den sämsta Star Wars-filmen någonsin rekommenderar jag att man ser scenen mellan Natalie Portman och Hayden Christensen i vardagsrummet på Naboo, om möblerna eller aktörerna är mest träiga måste man nog vara expert för att avgöra.

056

Copyright Of Disney/Lucasfilm 2017

The Last Jedi spelar inte lika mycket på nostalgin som The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story. Rian Johnson struntar blankt i tidigare kutymer som följt med serien och skapar på så sätt en spänning både i scenerna och strukturen. Sättet filmen vänder och vrider på sin handling är mästerligt. Och då The Last Jedi vill krossa våra hjärtan (på rätt sätt) är den närmast ostoppbar. När jag tänker tillbaka på första visningen kan jag inte låta bli att rysa av välbehag. Således var det omöjligt att inte dela ut absolut högsta betyg och utnämna den till årets bästa film.

1280-dark-phoenix-1493070961013-1280w-1499398641308_1280w

Copyright Marvel Comics 2017

Och självfallet räckte det inte för Disney att enbart stå som årets – ekonomiskt, mest framgångsrika studio, bara för några veckor sedan klargjorde man ett köp av 20th Century Fox, något som innebär att Marvel nu har tillgång till hela sitt karaktärsgalleri med X-Men och Fantastic Four. Affären kommer ta tid och precis som med Spider-Man kommer man nog behöva gå försiktigt fram då man – förmodligen, startar om och börjar integrera sina egna versioner av karaktärer som Wolverine och Storm.

emma_stone_-__61st_bfi_london_film_festival__battle_of_the_sexes__premiere_on_october_7-14

De lite mindre filmerna fick också se sig väl representerade i år. Emma Stone gjorde en grand slam med sin insats i Battle Of The Sexes. Istället för att trycka in pekpinnen i folks ögon så är Battle Of The Sexes en rolig och varm film om ett ämne som inte kunna vara mer passande i dessa tider. Martin McDonagh slog också på stort och gjorde en Fargo-liknande thriller i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri där den amerikanska småstaden slukar upp moral och sanning.

SAMSUNG CSC

Att utse årets person är något för ytligt och fånigt med tanke alla fantastiska personer som verkar i det tysta. Men om vi bara ser till publika människor och kändisar så skall självklart Cobie Smulders och the ’’heavy weight champion herself’’ Emma Stone stå högst upp. Smulders gjorde en otrolig insats på Stockholm Comic Con med sitt fantastiska humor och lyfte en annars ganska platt tillställning.

SAMSUNG CSC

Och Emma Stone gav allt hon hade till sina fans då hon – på sitt patenterade energisk och glada vis, frälste fansen som väntat på henne vid London Film Festival.

2017 år markerade också första gången Tiger Film officiellt utförde ett resereportage. Resan till London och dess filmfestival blev genast en klassiker och vi kan inte vänta platt ge er mer av denna typ av inslag.

Någonstans mellan det lilla och det stora såg vi Christopher Nolans Dunkirk. En otrolig uppvisning i perfekt hantverk och teknik. Nolan fortsätter att töja på gränserna för vad som är möjligt med sina otroliga ambitioner, som denna gång innebar riktiga stridsflygplan och mängder av statister som skapar en fantastisk närvaro i filmen. Trots skalan så handlar Dunkirk om människorna bakom det storslagna. Samtliga berättelser i filmen är om anonyma soldater eller civila  som var villiga att offra allt antingen för sitt land eller bara för att komma hem.

014

Copyright Of Warner Brothers 2017

Och så till det som var mindre roligt inom filmvärlden. Man kan nästan inte skriva en summering av året utan att nämna skandalen med producenten Harvey Weinstein. Vad jag ansett om Weinsteins vidriga sätt att arbeta – där han enbart letat efter bekräftelse inom branschen, blev inte bara bekräftat utan ökade till något som inte ens en cyniker som jag själv kunde tro.

Weinsteins uppblåsta skurkimperium fick under slutet av 2017 se sig krossat av en flodvåg av skandaler som både chockade och äcklade hela världen. Hela utrensningen mot övertramp och förföljelse mot kvinnor inom samtliga yrkesgrupper är utan tvekan en av årtiondets viktigaste skiften. I dessa situationer så inser man hur trivialt saker som nöje och underhållning är i jämförelse med förtrycket som sker i skuggorna.

Även om Tiger Film knappt kan beskrivas som en mikroaktör i periferin så blev chocknyheterna om Bryan Singer och Kevin Spacey precis lika motbjudande, man känner både skam och sorg över att man inte på något sätt kunde sätta stopp för dessa monstruösa uppvisningar, där unga män och kvinnor fått sina liv förstörda av monster som enbart prioriterat sin egen patetiska hedonism.

Hur svårt det än må vara att tala om något så trivialt som musik efter detta så vill jag ändå nämna ett par tillfällen under året då konserter och musiker fick lysa.

u2-berlin-olympiastadion-2017-30-jahre-joshua-tree-182996

U2 spelningen i Berlin är självfallet det starkaste minnet, en både våt och lite sval kväll – sett ur ett klimatperspektiv, blev närmast oförglömlig genom en fantastiskt entusiastisk publik och ett U2 som nu anlände med en av sina absolut bästa setlists någonsin. Kasten mellan eufori och sorg var enorma, från tårarna i Miss Sarajevo till den helt vansinniga dansen i Elevation ledde denna kväll fram till min egen historiebok. Sedan knöt man ihop säcken då man släppte albumet Songs Of Experience, ett oväntat strakt album med ett par fantastiska spår som Love Is Bigger Than Anything In It’s Way och The Little Things That Give You Away.

rs-john-mayer-8764aea4-9a74-44ed-ac5e-8c6ad3d97205

Copyright Of Rolling Stone Magazine 2017

På hemmaplan (Stockholm) så skedde två riktigt bra spelningar, ironiskt nog var de så skilda åt som man kunde tänka sig. John Mayer som fått utstå kritik för att vara mesig och blek som musiker, bjöd på en fantastisk kväll där han precis som på sina album blandade allt från lätt pop till hård blues som fick mig att tro att Led Zeppelin med John Bonham återuppstått. Öppningen med Waiting On The World To Change blev också obeskrivligt bra då den drämde ned bara några minuter efter att Emmanuel Macron hade besegrat Marie Le Pen i det franska presidentvalet.

Kompositören Hans Zimmer skulle också inta Globen med ett enormt ackompanjemang med monstermusiker som Tina Guo på cello. Jag har haft turen nog att se ett par olika filmmusik konserter, ofta går de i den klassiska musikens fotspår, det är formellt och rakt. Zimmer ville riva ned de här föreställningarna om hur filmmusik skulle framföras, istället för att dirigera musikerna intog han scenens mitt och emulerade snarare ett rockband än en symfoniorkester. Spelningen blev en stor och intensiv upplevelse där stycken som Wonder Woman-temat närmast fick hela arenan att vibrera.

Ghost på Gröna Lund fick mig också att förstå att de var mer än bara gotisk yta. Det svenska metalbandet känns redo att invadera de riktigt stora spelutrymmena som Globen och kanske till och med Ullevi om ett par år ?

Sämre gick det för Håkan Hellström som gav sig ut på något som verkade vara en turné som enbart hade hybris som sin kärna. Genom uselt väder och en helt odräglig publik på Stockholm Stadion blev det som tidigare varit varma och intima tillställningar till en ren plåga. Att ljudet gjorde det mer eller mindre omöjligt att höra något annat än ett vasst brus hjälpte inte.

pic2-large.png

Copyright Electronic Arts 2017

När det kommer till interaktivmedia så blev ett begrepp ökänt – Loot Box. Detta påfund som började tillkomma i allt fler spel sedan de enorma framgångarna med så kallade ’’Free to Play’’ spel på den mobila marknaden, blev i år ett otyg som mer eller mindre fick hela Electronic Arts supersatsning Star Wars Battlefront 2 att kapsejsa. Vad som i grund och botten är ett riktigt bra spel förvandlades till en så stor kontrovers av hat och grova svordomar från delar av allmänheten att spelet just nu känns radioaktivt. Det blir en stor sorg att ett spel med så goda förutsättningar helt och hållet kan undermineras av ett riktigt uselt beslut.

destiny-2-1

Copyright Activision 2017

Bungie såg ut att ha en säker succé med Destiny 2. Den helt geniala formulan för spelarbelöningar i form av vapen och utrustning hade förfinats till sin spets i uppföljaren. Enspelarläget var äntligen spelbart och flera små problem hade tagit bort. Tyvärr så stagnerar spelet alldeles för hastigt efter att man nått maximal nivå på sin spelfigur. Vad som sedan återstår är en ganska hjärndöd repetition som knappt skulle gå att godkänna utan sällskap av vänner och bekanta. Den sociala asketen av Destiny kommer förmodligen alltid att vara seriens mest omtyckta signum. I och med detta föddes även vår egna – minimala, klan Tiger Film Team. För alla er som är intresserade att spela med oss får gärna kontakta oss på vår mailadress.

brb08

Copyright XM Studios 2017

Vårt fortsatta intresse för statysamlande fortsatte att belöna sig med några helt otroliga pjäser såsom Beta Ray Bill. Singapore baserade XM Studios fullkomligt körde över sina konkurrenter med produkter som helt och hållet utklassar det mesta i branschen. 2018 ser ut att bli ännu en fantastisk år för både XM Studios och Sideshow Collectibles med mycket spännande projekt som Scarlet Witch och Yoda Legendary Scale.

Avslutningsvis så kommer ett par reflektioner kring Tiger Film. 2017 blev intensivare än någonsin, med fler recensioner och mer innehåll. Publiceringsfrekvensen har ökat och vi hoppas såklart att även kvalitén på texterna förbättrats med tiden. Men absolut mest tillfredställande har varit de olika utställningarna vi gjort tillsammans med vår lokala biograf – Filmstaden Täby. Vi avlade vår sista utställning för året för bara några veckor sedan med Star Wars: The Last Jedi. Det blev en helt fantastisk avrundning där alla glada ansikten – stora som små, är en fröjd att få se.

shutterstock_434372086.jpg

Och som avslutning vill vi bara tacka alla som går vår verksamhet möjlig. Vi framför våra största tack till:

Dennis, Elliot och Gustav samt resten av den fantastiska personalen på Filmstaden Täby 

Paul och Cynthia på Lost In Collectibles 

Helena Stenhammar på UMG 

Madeleine Käck på 20th Century Fox Sverige 

Mattias Vestin och Miriam Bonassi på Disney Sverige 

Terese Ruud och Marianne Djudic på Taste PR 

Jesper Nordgren på Universal Sony Pictures Home Entertainment AB

Sofia Dahlén på NonStop Entertainment

Mona Holmquist på Scanbox Entertainment 

Linn Stjernlöf på MI5 Communications 

Alla på Playstation Press service 

Samt alla er andra som gör den här cirkusen möjlig 

Slutligen så skickar vi våra varmaste tack till er läsare. Tack för ett fantastisk år och god fortsättning så hoppas vi på ett fantastiskt 2018.

Gott Nytt År ! 

Alla på Tiger Film Blog 

Uncharted: The Lost Legacy (Single Player) Recension  

sixsxy7

Copyright Sony Entertainment/Naughty Dog 2017

Testad på en Playstation 4, EJ PRO 

I ett rafflande och nervpirrande sidospår från Nathan Drakes äventyr, så visar Naughty Dog upp sina  absolut största styrkor. Detta kan vara ett av seriens absolut starkaste uppvisningar. 

Ingen kan egentligen säga emot följande påståenden om utvecklaren Naughty Dog; fantastiska berättelser med varma och sympatiska karaktärer, spjutspettsudden av världens bästa teknik och design.

Presentationen har sedan Jak-serien varit närmast perfekt. Naughty Dog har en otrolig förmåga till att få digitala karaktärer att kännas som delar av ens egen familj. Elena Fisher, Victor Sullivan och nu senast Drakes bror Sam, hör alla hemma i spelhistoriens finrum.

En serie med både positivt och negativt bagage 

Uncharted-serien har gjort sig känd för att placera sina spelare mitt i den bästa av actionfilmer. Alla har sin favorit, men sekvensen i Uncharted 4: A Thief’s End där spelaren släpas bakom lastbilar och frenetiskt försöker ta sig upp på flaket, för att senare hoppa mellan olika bilar, är mitt personliga favorit minne.

Men i och med dessa stora iscensättningar, följer också en hel del problem för spelmekaniken. Trots att man gjort ambitiösa försök till att bryta upp den mycket linjära strukturen, så kan Naughty Dogs spel kännas lite som snygga korridorer där man tvingas att gå framåt.

I del fyra försökte man öppna upp sin spelvärld, men det resulterade snarare i att tempot förlorades. I ett annat spel hade ett sökande efter rätt utgång känns naturligt, men när jag spelar vad som egentligen kan klassas som en äventyrssimulator, så finns det inget värre än när jag som spelare möts av stagnation.

Försöken till att sänka tempot kändes snarare som en stor klumpig pausmeny, pusslen är lite för långsamma och invecklade för att hålla uppe flåset. Och de ständiga plattforms kollapserna blev nästan löjliga.

Så för min egen del har det varit svårt att helt knäböja inför en serie som jag enbart kan beskriva som splittrad.

cq6epa4

Copyright Sony Entertainment/Naughty Dog 2017

Aldrig varit så polerat 

Men med The Lost Legacy har man löst flera av tempo problemen genom att göra spelet kortare. A Thief’s End gick på konstgjord andning under hela sin tredje akt, där spelaren tvingades flytta lådor, åka runt i en seg båt och utföra ödesskutt minst en gång för mycket.

Här jobbar man med halva speltiden, och det gör att man helt har tagit bort övervikten. Istället för att stanna upp och konstalt försöka klämma ut fler timmar ur speltiden, kör man på som en ångvält.

Redan i introduktionen blir det tydligt att vi kan glömma att få andrum eller ens tillfälle för någon reflektion. I ett makalöst renderat Indien får vi se de grafiska musklerna spännas. Återigen har Naughty Dog skapat det vackraste spelet (hittills) som vi någonsin sett, och detta på en vanlig PS4. De små animationerna som när Chloe rättar till sitt hår eller att byter vapen, är bara små exempel på en sällan skådad fingertoppskänsla för både grafik och design.

De vidder vi får se som indiska skogar och dess animaliska befolkning, får mig att helt stanna upp och dra efter andan. Även om grafik inte är allt i ett spel, så är det en viktig komponent för ett verk som är så beroende av trovärdighet och närvaro.

Sedan har vi ljudet, som är en otrolig uppvisning. Spelaren slukas upp av naturen, vinden som blåser, leran som rinner av från jeepens hjul, smattret från maskingevären får det att slå lock för öronen. För alla er som är lyckligt lottade nog att ha en surrond rigg, bör överväga att sänka volymen om ni inte vill riskera att bli vräkta från er bostad.

uk6qrjf

Copyright Sony Entertainment/Naughty Dog 2017

Två suveräna huvudpersoner 

Den lite kortare speltiden kunde ha inneburit att karaktärerna fick stå i andra ledet. Men så är inte fallet, Chloe Frazer återvänder och slår sig samman med den kyliga och stele Nadine Ross – legosoldaten och antagonisten från Uncharted 4. Tillsammans utgör de en fantastisk duo som med hjälp av det skickligt skrivna manuset av Josh Scherr och Shaun Escayg, får dela på några av seriens varmaste och mest genuina ögonblick. Vissa konflikter och dispyter löses kanske lite väl snabbt, men vi diskuterar faktiskt ett actionäventyr här och inte en uppsättning av Scener Ur Ett Äktenskap.

Genom att välja två kvinnor i huvudrollen får man fram en helt annan dynamik än den Nathan Drake hade med sina närmaste. Dialogen som sker i transportsträckorna i den skramliga fyrhjulsdrivna jeepen, är värmande och charmig, jag skulle till och med kunna kalla den finstämd.

Att låta Chloe Frazer få stå som huvudperson ger också lite nytt liv till serien då Drakes berättelse redan kändes komplett i och med del tre. Som alltid så levererar Claduia Black ett helt fantastiskt porträtt av Chloe, hon är precis lika charmig, slug och vass som vi minns henne.

Det låter som om Cate Blanchett tagit på sig äventyrsskjortan och hängt på sig automatkarbinen, detta om Cate Blanchett hade varit kapabel till att släppa sitt uppblåsta ego och giriga sökande efter mer ytliga hyllningar. Vid Blacks sida står kameleonten Laura Bailey som tar Nadine Ross från en ganska argsint skurk till något mer mångbottnat och empatiskt.

zlzfmto

Copyright Sony Entertainment/Naughty Dog 2017

Problemen kvarstår 

Spelmässigt har det inte skett några enorma förändringar, skjutvapnen är fortfarande lite för klena och vissa fiender har en tendens att kännas som skottsäkra bunkrar. Och Plattformspartierna framkallar en rejäl svindelkänsla, särskilt då man omges av rasande byggnationer och kulor som viner förbi en.

Med detta betyder också att de problem som fanns i Uncharted 4 består. De där tillfällena av stagnation slår till lite för ofta, ibland är det otydligt om jag skall hoppa fram eller enbart klättra ned. Och även om det kan verka som om den öppna hubbvärlden inger en känsla av total frihet så är den enbart en kuliss som inte tillåter någon form av fritt utforskande. De återkommande puzzlen är lite för bökiga för att inte kännas som vägspärrar. Finalen är som koncept helt genial, men tyvärr så kommer spelmekaniken emellan och gör vad som kunde varit årets häftigaste actionsekvens till lite av en blandad kompott.

Men allt som allt är Uncharted: The Lost Legacy en makalös åktur som faktiskt vinner på att bara vara hälften så långt som sina föregångare. Jag sitter som klistrad fram tills eftertexterna och  hoppas på att Naughty Dog fortsätter göra dessa mer koncentrerade upplevelser. Det är smart, koncist och helt gastkramande.

Betyg 8/10

Årskrönikan 2016 

siberian-tiger-e-entertainment

Med bitter och sargad heder är det bara att ställa sig i ledet av utmärglade och deprimerande åsikter om att det snart gångna året 2016 varit en smärre symfoni i mörker och apokalyps.

Om någon behövde få mer kött på benen, i teorin om att det kan bli värre än värst, är 2016 ett utmärkt exempel. Humanitärt, intellektuellt och kreativt har hela 2016 gång på gång sänkt nivån.

Förluster som Leonard Cohen och Carrie Fisher slog kanske hårdast. Cohen verkade vara i kreativ toppform med sina två sista skivor – främst Popular Problems, som är i minst samma klass som de ofta glömda juvelerna i The Future och Ten New Songs. Att jag och så många nyfrälsta Cohen lyssnare aldrig fick chansen att se poeten och hans helt eminenta band – där The Webb Sisters och Cohens närmaste kreativa partner Sharon Robinson briljerade, kommer förbli ett hemskt faktum.

Att Carrie Fisher inte heller fick se den nystartade Star Wars-sagan få sitt ’’slut’’ kan också bara beskrivas som förfärligt.

Som jag redan nämnt så var stora delar av 2016 uttömt kreativt. Ingen kan ha blivit lycklig av ihåliga, skramlande och hjärtlösa själsslukare som Independence Day Resurgence eller Inferno.

På spelfronten blev cynikerna och skeptikerna matade med ammunition i och med anskrämliga produktioner som Mafia 3, som representerar slentrian i sin värsta form.

DC Comics/Warner Brothers fortsatte sin kamp mot klockan som tickar ned som en domedagsmaskin. Batman V Superman: Dawn Of Justice förblir en kavalkad i dålig regi och ännu sämre manus.

Den följande Suicide Squad är inte ens värd en kvävd viskning. Att se det makalösa arv och skafferi av möjligheter – som DC Comics faktiskt besitter, blir det smärtsamt att bevittna denna massaker av karaktärer som Jokern, Wonder Woman och Batman.

I tider som ofta kännas mörkare än den mest nedsläckta Tim Burton film (innan 2000-talet) är det inte speciellt konstigt att förstå att filmer – som lät oss fly undan verklighetens mardröm, slog hårdast, både hos publik och mig själv.

Disney spände sina redan stora muskler och fortsatte stärka sitt ljuvliga Marvel-universum med den helt hejdlöst spektakulära Civil War. Doctor Strange som fick stänga årets upplaga av Marvel-satsningen, slog dock alla förväntningar. Underhållningen och finurligheten togs till skyhöga nivåer i en film som inte kunde sluta bjuda på sig själv.

I ett annat universum långt, långt borta fortsatte Lucasfilm VD’n Kathleen Kennedy sin upprustning av världens kanske mest älskade nördmanifestation. Vi är nu uppe vid jämnvikt mellan de bra Star Wars-filmerna och de usla. Om Episode VIII träffar lika hårt som en käftsmäll från K-2SO kan vi nog konstatera att Star Wars förblir en ostoppbar kraft.

Rogue One: A Star Wars Story är årets största film på så många plan. Att se den bubblande kärleken som vilat hos regissörer som J.J Abrams och Gareth Edwards explodera, är en välsignelse som verkligen inneburit ett nytt hopp (ursäkta alla Star Wars-liknelser) för storbudgetfilmen.

Disney skulle också bjuda stora ögonblick i och med den sorgligt förbisedda Pete’s Dragon.

David Lowery visar att man kan skapa en familjefilm som innehar djup, känslor och värme utan att nedvärdera publikens intelligens.

Animationsstudion Laika gav oss visuell huvudvärk med sin mix av Beatles covers och japansk feodalism i Kubo Och De Två Strängarna.

För den lite mindre filmen stod Tom Ford och J.A Bayona för de mest drabbande stunderna. I Fords Nocturnal Animals får vi en blandning mellan avtrubbad modern dekadens och mörk nihilism. A Monster Calls ger oss istället ännu en anledning till att älska drömmar och förhoppningar

Bruce Springsteen visade igen varför ingenting kan jämföras med hans gudomliga spelningar som detta året ansågs korta om de tog slut vid tre timmar. Från intimiteten i Brooklyn till den helt vilda festen i Madrid bjöd varenda konsert på något minnesvärt för resten av livet.

Slutligen så har 2016 inneburit enormt mycket för Tiger Film. Vi har växt så sakta och äntligen lyckats hitta en form och publiceringsfrekvens, som vi hoppas och tror kommer fungera för både oss och er läsare.

Ett stort tack till alla läsare som valt att följa med på denna oförutsedda men förhoppningsvis stora resa.

Vår Star Wars-utställning som vi arrangerade tillsammans med Filmstaden Täby hör också till en av årets höjdpunkter. Tack till personalen och ett extra tack till Gustav och Elliot.

Stort tack till alla fantastiska biobesökare som visade sådan entusiasm.

Också ett enorm tack till UIP Sverige, Disney, Stockholm Filmfestival och Sony Entertainment som låtit oss få delta på deras pressevent och respekterat vår integritet.

Vi hoppas såklart på ett ljusare 2017 där vi växer ytterligare och där ännu fler av er väljer att hoppa på detta tåg av vansinne och oväntade äventyr.

Tack till er alla och gott nytt år !