Kategoriarkiv: Konsert Recension

Iron Maiden 3 Arena 13-06-25 Recension 

Publicerad den av

Summering: En makalös uppvisning för ett band som vägrar ge sig eller låta sig styras av konventioner och trender.  

Iron Maidens femtioårskalas är en sanslöst energirik hyllning till en karriär som saknar motstycke inom Heavy Metal genren. Förvisso har Metallica nått än större kommersiella framgångar, deras sångkatalog är avsevärt mer känd hos de breda massorna och flertalet av deras största hits är dessutom radiovänliga. Iron Maidens nuvarande skivproducent Kevin Shirley menade i en intervju att bandet är relevant genom att inte bry sig om att vara relevanta. Detta genom att hålla kvar vid en sorts klassisk musikalisk grundformel, där långsamma intron, långa solon och den legendariska galoppen förekommer på samtliga av bandets albumspår. 

Det vi får se den andra kvällen – på en av Europas sämsta arenor, är en sorts summering av vad som gjort att bandet skapat extas, hysteri och vunnit slaviskt hängivna fans under sina femtio aktiva år. Maiden har under de senaste åren mestadels följt en mycket simpel turnéstruktur, antingen är det en fråga om att bjuda fansen på det förflutna med turnéer som Somewhere Back In Time, eller att helt bryta mallen – samt många fans önskningar, genom att uteslutande fokusera på nytt material med turnéer som A Matter Of Life And Death. Den nuvarande Run For Your Lives är den förstnämnda och känns – vad gäller låtvalen, som en sorts sammanslagning av samtliga retrospektiva turnéer. 

Från den explosiva öppningen med den fantastiska Murders In The Rue Morgue som snabbt går in i favoriten Wrathchild och sedan den undanstoppade juvelen Killers påminner om bandets Early Days turné från tjugo år tillbaka. Men allt ramas nu in av en makalös skärm, de eleganta draperierna med motiv har nu fått pensioneras för dramatiska och imponerade videofilmer som ger låtar som Rime Of The Ancient Mariner en helt annan laddning. Detsamma kan sägas om Aces High som bländar både musikaliskt och med en tokig monster Eddie som flyger stridsplan i bästa Tom Cruise Top Gun-anda. 

Men trots det visuella fyrverkerit är det fortfarande musiken som är mest central och väsentlig för Iron Maiden. De långa, komplexa och djupt musikaliska styckena må kanske inte spelas i samma hysterika fart som på åttiotalet – då Bruce Dickinson knappt förmådde att sjunga med på grund av hastigheten, men tyngden, precisionen och kraften är fortfarande like potent som då bandet fick taket på det mest småskaliga London pubar att lyfta. Det är imponerande hur spår med mer än fyrtio år på nacken fortfarande kan engagera, flera stunder leder till samma tonårsextas som då epos som Hallowed By Thy Name först upplevdes. I en obeskrivligt bra version av Powerslave verkar hela Iron Maiden åkt tillbaka till 80-talet då de erövrade världen med sin World Slavery turné, samma makalösa extas infinner sig i mästerverket Phantom Of The Opera och Seventh Son Of A Seventh Son vars evighetslånga gitarrsolon fängslar likt en thriller. 

Bandets energi tycks också vara gränslös, från Steve Harris legendariska rusher till Janick Gers konstans jonglerande med gitarren ställer flertalet yngre akter i genuint dålig dager vad gäller den fysiska kapaciteten. Och trots att Iron Maiden fortfarande gör konserter som snarare kan beskrivas som välregisserad teater än organiska tillställningar där varje kväll formas efter publik och förutsättningar, har gruppen fortfarande en unik scennärvaro och intimitet som gör att det känns avsevärt mer personligt än det har någon rätt till att vara. 

Bruce Dickinson talade i en intervju att drömmen var att göra Iron Maiden till något som folk kan lita och tro på i evigheter. Att gruppen skulle bli en sorts konstant som alltid levererar och går att lita på. Detta har dock negativa aspekter vad gäller konsertens struktur, för även om vi får guldklimpar finns det utrymme att justera vissa låtval. Att Wasted Years ännu en gång avslutar konserten känns ointressant och varför mästerverk från Somewhere In Time som Sea Of Madness eller Deja Vu fortfarande ligger undanstoppade förblir obegripligt. Nicko McBrains frånvaro går inte heller att bortse från, Simon Dawson gör ett tappert jobb och har modet – samt självförtroendet, att inte försöka emulera legenden, men finessen från McBrains magiska trumspel saknas alltför ofta. 

Men invändningarna slutar då även den sönderspelade Fear Of The Dark lyckas framkalla en hysteri som får den – vanligtvis, stela Stockholmspubliken att likna de religösa fansen från Sydamerika. Då publiken går in i det långa allsångspartiet och då gitarrsolona klyver sönder den vedervärdiga 3Arena är det bara att – som Dickinson en gång sade ’’ let’s get jumping !’’     

Betyg 8/10 

Bäst: Phantom Of The Opera, Fear Of The Dark, Powerslave, Rime Of The Ancient Mariner, Aces High, Seventh Son Of A Seventh Son, Hallowed Be Thy Name. 

Sämst: Som vanligt visar Stockholm att staden lyckats bygga Europas två sämsta arenor i Strawberry och 3Arena där insläppet och ventilationen är under all kritik. 2 Minutes To Midnight har också framförts med mer inlevelse förut. 

Taylor Swift 18-05-2024 Stockholm Friends Arena Recension 

Publicerad den av

Summering: Då Taylor Swift och den extraordinära publiken är som bäst spelar det ingen roll att konserten har brister eller att den utspelar sig på en av Europas värsta arenor, det som då utspelar sig ett samspel mellan publik och artist som sällan kan beskådas. 

Det må vara en av Europas sämsta arenor, det är en publik som vanligtvis inte visar någon som helst entusiasm och en artist som – trots sina enorma framgångar, har en sångkatalog som relativt få på gatan skulle kunna recitera. Trots det är Taylor Swifts uppvisning på Friends Arena en fullkomligt episk föreställning som bryter mot flera naturlagar och som en gång för alla slår fast att så kallade Swifties kan vara den bästa konsertpubliken på jordens yta. 

Då John Lennon fällde – det misstolkade, citatet om att The Beatles var större än Jesus uppstod ett ramaskri. Men frågan är om inte denna liknelse skulle kunna återupplivas i och med Taylor Swift och dennes Eras Tour. En turné som lyckats bli ett globalt fenomen, inte bara för de mest inbitna följarna som otåligt räknat ned med dagar till datumen 17,18 och 19 maj. Frågan är snarare vart Swift inte förekommer idag, förutom att ha utsetts till Time Magazines ’’Person Of The Year’’ har turnén slagit alla tänkbara rekord och haft sådan stark ekonomisk effekt på de städer den besökt att den amerikanska centralbanken Federal Reserve noterade att amerikansk BNP var märkbart påverkad av det som nu kallas för Taylornomics. 

Man kan ibland fråga sig om något är för stort för sitt eget bästa, men i fallet med Taylor Swift är storlek inget som helst problem. För Swifts sanna storhet ligger inte i hennes kompetenta musicerande eller det absurda kändisskap som hon uppnått. Istället lyckas Swift bibehålla en otrolig intimitet och vänlighet på scen, det känns inte som om världens kändaste person står på scenen i Stockholm, utan en ambitiös, välkomnande och ytterst ödmjuk artist från Pennsylvania som endast vill framföra sin musik för en publik på lite över sextiotusen personer. Trots det lyckas hon sätta den enkla musiken i en genuint häpnadsväckande kontext, scenbygget som The Eras Tour erbjuder är bortom adjektiv och superlativ. Den massiva skärmen som elegant ramar in skådespelet är bara början, mängden attiraljer och funktioner som scenen bär med sig får hela utbudet på teknikmässan CES i Las Vegas att bli högröd i ansiktet. Den show som presenters är inget annat än spektakulär, sättet den faktiskt förstärker musiken och den allmänna upplevelsen är påtagligt, det lyckas vara storslaget utan att någonsin tangera till att bli ett uppblåst Broadway spektakel. 

En storslagen show är dock menlös om inte innehållet har någon substans. Och trots att Swifts musik är den mest enkelspåriga sortens pop är den makalöst effektiv i den här kontexten. Framförallt eftersom den framförs med en otrolig professionalism, entusiasm och ett strålande glatt humör. Starten är så pass explosiv att man endast kan gnugga ögonen, den korta snutten av Miss Americana And The Heartbreak Prince som går in i en bombastisk Cruel Summer är genuint emotionell, framförallt då den framförs av sextiotusen helt makalösa fans. 

För mer än något annat är konserten det ultimata beviset på att en konsert bara är så bra som sin publik. Bruce Springsteen talade för ett antal år sedan om att en konsert inte handlar om att artisten framför sitt material, utan att det är ett evenemang där publiken och artisten blir ett, att allsången, jublet och samspelet blir en symbios större än något annat. Och ikväll är publiken lika episk som det oerhörda senbygget eller Swifts outtömliga energi. Jag har sett både det ena och det andra på diverse konserter, men aldrig en svensk publik – framförallt en Stockholmspublik, som beter sig på det här sättet. Allsången är öronbedövande i vartenda nummer, oavsett om det är de största hitsen eller de nya materialet från The Tortured Poets Department förekommer en häpnadsväckande respons. Framförallt från en Stockholmspublik, som vanligtvis deltar på konserten för att dokumentera det för sociala medier och inte mycket mer. Men ikväll är varenda besökare här för en enda sak, och resultatet är bortom ord, stämningen är hysterisk från början till slut, entusiasmen och kärleken till kvinnan på scen är hjärtskärande. Varenda stavelse sjungs som om det vore den sista som någonsin skulle yppas. 

Till och med Swift själv häpnar efter att ha spelat den underbara Champagne Problems. Då sker något oerhört, hela arenan börjar stampa i golvet och jublet passerar alla rimliga nivåer. Taylor Swift ser genuint chockerad ut, hon gapar bara och tar ur sina öronsnäckor för att verkligen bekräfta vad som sker framför henne. Hon ser tagen ut av responsen och kan bara säga ’’oh my god’… 

Och med en sådan publik spelar det ingen roll att konserten har brister, som att hela Reputations partiet är den värsta sortens Epadunk eller att konserten är aningen för lång. I sina bästa stunder kvittar allt det där, för då den underbara Fearless eller You Belong To Me orsakar ett jordskred på plan, eller då det vedervärdiga fuskbygget till arena är på väg att rämna under Shake It Off, eller psalmen som uppstår i Anti Hero, då spelar nästan ingenting någon roll. Just då är Taylor Swift och hennes publik det mesta otroliga, medmänskliga och sympatiska som finns att beskåda på denna planet.                

Betyg 8/10 

Gyllene Tider Stockholm Stadion 28-07-2023 Recension 

Publicerad den av

Summering: Det är lika trivsamt som alltid, bortsett från en förvirrad och livlös final. 

Man kan göra både en och annan analys kring det faktum att det bara är fyra år sedan Gyllene Tider var ute på vägarna för sin – påstått, sista turné någonsin. Att det sker återföreningar ett antal årtionden efter tack och bock må vara hänt, men Gyllene Tider befinner sig nu i en sällsynt och inte helt smickrande skara som behövt krypa till korset, eller bankvalvet. Oavsett om det var behovet att få möta publiken igen – eller att dryga ut pensionen, råder det inget tvivel om att det Gyllene Tider som möter publiken på Stockholm Stadion är precis lika bra och trivsamt som för fyra år sedan. Därför kan man fråga sig varför bandet var så enträgna med att insistera på att sätta punkt för det hela 2019. 

Gyllene Tider har aldrig varit det bästa man kan lyssna på, det är en unik svensk företeelse som är svår att föreställa sig i ett annat land. Texterna om de tre sommarmånaderna, Tylösand och Flickorna På TV2 må erbjuda samma poetiska potens som en reklamfilm för margarin, men Per Gessles melodier har gjort bandet synonyma med folkfester och spelningar som är utmärkta för alla åldrar.

Oavsett om bandet sågs 2004, 2013 eller 2019, de tre gånger de har turnerat under 00-talet, är det mesta sig likt. Men det finns inget cyniskt eller utstuderat med framträdandet, något man kunde tro med tanke på hur turnén annonserades och några år gamla avskedsturnén. I mångt och mycket känns det som en ren favorit i repris. Förutom att Billy har strukits ur setlisten ikväll och två – nya, spår får ersätta Det Kändes Inte Som I Maj och Låt Denna Trumslagarpojke Sjunga, är det svårt att se eller höra några större skillnader. Att förvänta sig att Gyllene Tider skulle få spel, börja ändra om i sina låtval eller lägga in en växel bortom det rimliga fanns – och finns, inte på tapeten. Allt är kompetent, och underhållande, Gessle drar igenom lite tunt – men underhållande, snack om ingenting alls. Micke Syd skojar runt och får – givetvis, utsätta publiken för konsertens absoluta bottennapp i och med Min Tjej Och Jag – en låt som ALDRIG borde framföras igen. 

Trots det helt förutsägbara går det inte att undkomma det faktum att Gyllene Tider är en oväntat effektiv livemaskin. De trallvänliga låtarna och den svenska sommaren är en kombination som ter sig otäckt likt en pinnglass i värmen, långt ifrån det bästa men trivsamt. Turnén från 2004 då juni, juli och augusti verkade rotera kring bandet och deras fantastiska framgångar var publikresponsen i klass med vilken internationell akt som helst. Ikväll är publiken avslagen och inte överdrivet entusiastisk. Det påminner mer om en lite sömnig vardagskväll på en biograf, inte en utomhuskonsert som samlar tiotusentals människor. Den lite såsiga känslan förstärks av det faktum att utrymmet på ståplats är chockerande tomt. Halva planen ser ut som ett köpcentrum under den tidiga delen av pandemin, något som skapar en olustig känsla. Ett antal av de mest älskade och publikfriande numren som Juni, Juli, Augusti och Hon Vill Ha Puls tas emot utan någon vidare respons, den tiden då publiken klappade med i varenda takt och byggde upp en flammande stämning hör till det förflutna. Gessle och bandet verkar dock inte bry sig om att Stockholm verkar mer intresserade av att prata nonsens.  

Precis som 2019 har bandet tagit med sig Dea Norberg och Malin My Vall som båda tillför ytterligare en dimension till ett antal spår, något som gör de mer stillsamma låtarna – som den superba Vandrar I Ett Sommarregn, till konsertens höjdpunkter. Traditionernas makt visar sig också stark då det blir Kung Av Sand som tillåter konserten att gå från duglig till genuint underhållande, en låt som också räddar konserten från att implodera efter Syds soloframträdande. Då Ljudet Av Ett Annat Hjärta sparkar igång skulle man kunna tro att det återigen är 2004, Gyllene Tider tycks verkar då vara lika upphetsade som när de fick spela på Ullevi för första gången. Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly har aldrig låtit bättre och detsamma gäller, Leva livet, (Dansar inte lika bra som) sjömän och Tylö Sun. 

Härifrån verkar det som att allt är som upplagt för en ren parad, då alla publikfavoriter kan komma på en och samma gång. Men istället så förvandlas detta till konsertens mest besynnerliga och syrefattiga moment. Det tar en evighet för extranumren att gå igång, så pass långt att den energiska stämningen – som äntligen börjar framträda, svalnar. Det Är Över Nu och Gå & Fiska låter bra men har varit betydligt, betydligt bättre, det skulle gått att ursäkta om Gessle och co. gasat på och kraschat in i den absoluta finalen, istället sker ytterligare ett avbrott som känns genuint frustrerande. Den vanligtvis effektiva finalen med När Vi Två Bli En och Sommartider har nog aldrig varit såhär tam. Allsången vägrar ta sig och bandet verkar mest besvärat. Det här är genuint synd då Sommartider – oavsett vad man må tycka om låten, bör ha upplevts live minst en gång. 

Det här totala virrvarret är dock inte tillräckligt för att underminera känslan av att Gyllene Tider live är förvånansvärt pålitliga och sällan utan ett gemytligt underhållningsvärde.        

Betyg 7/10                  

Pearl Jam Royal Arena Köpenhamn 05-07-2022 Recension 

Publicerad den av
All images courtesy and copyright THOMAS RUNGSTRØM/SOUNDVENUE

Efter att Pearl Jam avslutat sin spelning på den bedårande vackra amfiteatern Waldbühne i Berlin 2018, fann jag mig själv sittandes på en trottoar utanför arenan, försjunken i tankar. Skulle det som just utspelat sig på scenen någonsin upprepas igen ? Den där kvällen har levt kvar i minnet och själen i fyra långa år. Att se över tjugotusen människor förlora fattningen och gå bärsärkargång med tusentals ölbrickor i papp är ett minne som aldrig kommer att utplånas.

Antalet odödliga stunder är för många och personliga för att överhuvudtaget kunna summeras i textform. Sedan den sommarkvällen, i Europas mest spännande storstad, har världen förändrats, även Pearl Jam. Under 2020 då vi satt fast hemma verkade masshysteri och folksamlingar vara ett minne blott. Trots ett mirakulöst vaccin och ett ljusnande läge vad gäller pandemin i Europa är det omöjligt att inte se tillbaka på konserter innan 2020 som något av en förlorad era.

Turnén som nu äntligen rör sig genom Europa var avsedd att länkas samman med albumet Gigaton. På albumet spyr sångaren och frontmannen Eddie Vedder galla över det politiska tillståndet, planetens förfall och en orange galning. Två år senare är ämnena lika högaktuella men väntetiden har skapat ett förståeligt behov av nostalgi och trygghet. Oavsett hur bra eller relevant ett nytt album må vara kämpar de flesta band med att balansera mellan publikfavoriter och nytillskott. Utöver det har denna turné dragits med ett stort svartmoln som fått hetsiga internetforum att koka av frustration och förvirring.

Pearl Jam är kända för spelningar som pågår tills småtimmarna, de varierade låtlistorna hämtar material från alla eror och inprincip vad som helst kan hända. Men flera spelningar under denna Europa-sväng har dragits med en markant reducerad speltid. Där extranumren kunde pågå i timmar har de nu minskat till en handfull också låtvariationen har minskat. De senaste turnéerna har bandet alltid kämpat med att hitta toppformen de första spelningarna, men relativt sent in i turnén har låtlistorna förblivit ovanligt stela. 

Vad detta beror på är omöjligt att avgöra, men det faktum att basisten Jeff Ament och batteristen Matt Cameron kämpat med COVID-19 kan förklara denna drastiska förändring. 

Från utsidan ser det sannerligen inte ut som förr, men när väl bandet ställer sig på scen är det mesta glömt. Köpenhamn och Danmark har en speciell plats för Pearl Jam. Efter den fasansfulla tragedin i Roskilde för 22 år sedan är de emotionella banden mellan landet och bandet obrytbara. Eddie Vedder, som aldrig varit blyg att visa sina känslor, är många gånger så tagen av publiken att han har svårt att prata. Spelningen sker också bara några par dagar efter ytterligare en nationell tragedi, en skjutning i den närliggande shoppinggallerian Fields. Laddningen innan spelning är påtaglig, dessutom är det hela tio år sedan bandet besökte Danmark.

Det har skrivits mycket om relationen mellan fans och artister. Kiss har sina armé och Lady Gaga sina små monster, vissa behandlar dem med omsorg andra med total apati. Relationen mellan Pearl Jam och deras publik är en oförstörbar kärlekssaga. Under åren har det skapats ett unikt förhållande som måste ses för att kunna förstås. Ten Club – bandets officiella fanklubb och dess medlemmar, får alltid privilegiet att träda in på arenan först och säkra de bästa platserna. Stämningen mellan dessa personer påminner om ett besök till en eldstad där goda vänner delar minnen och bryter bröd. 

När Pearl Jam, aningen försenade, går på scenen är responsen enorm. Release blir, trots sitt långsamma tempo, en orkan som drar genom arenan där varenda stavelse dånar i en  gemensam stämma. När väl ursinnet släpps loss i Animal verkar hela Royal Arena motta en elstöt på ett par miljoner volt. Trots att tempot sänkts något i det mest hetsiga låtarna och bandet inledningsvis spelar aningen återhållsamt är responsen och energin otrolig. Förutom mannen från New Jersey finns det ingen nu levande musikakt som kan inspirera som Pearl Jam. Genom att inte förlita sig på något annat än intensiv, argsint och explosiv musik kan Seattle-bandet åstadkomma mer dunder och brak än en fullskalig militärövning. Även om låtlistan är traditionellare än vanligt är det lika häpnadsväckande att uppleva klassiker som Corduroy och Even Flow, båda framförs som om de just hade tagits fram ur studion.

Gigaton-spåren har blivit mindre och mindre förkommande men Retrograde är helt fabulös, även den aningen udda Dance Of The Clairvoyants framförs med stor övertygelse. Endast Never Destination känns som ett menlöst tillägg som gärna hade fått ersättas av Quick Escape. Framförande av första klass och obegränsad energi är dock en kutym vad gäller Pearl Jam, och för oss som sett minst en show för mycket har under åren blivit bortskämda och aningen avtrubbade vad gäller denna lyxvara. Men även för den mest kräsne finns det stunder som knappt går att beskriva. Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town har nog aldrig låtit bättre och vrider om tårkanalen med sin text om åldrande och försvunna år, framförallt efter den oerhörda väntan på bandets återkomst.

Daughter blir till ett enda långt ilsket vrål där Vedder misshandlar abortmotståndare och den vedervärdiga högsta domstolen i USA. Det pågår i minuter där sångaren uppmanar staten att hålla sig borta från kvinnors kroppar. Stridsropet vill inte ta slut och får den vackra balladen att blekna i jämförelse. Jeremy tas emot som ett fotbollslag som just vunnit VM-guld , en kvinna bredvid mig, som stått leende och lugn genom hela kvällen, får spel och börjar hoppa upp och ned likt en ung tös som ser The Beatles på Shea Stadium. I låtens final pågår något världsmästerskap i jämfota-hopp och Royal Arena kan mycket väl behöva inspekteras för eventuella skador. 

Men det är framförallt två tillfällen som utmärker sig mer än något annat. Efter den  älskade balladen Black ber Vedder att strålkastarna skall släckas. Publiken tänder sedan sina telefonblixtar och lyser upp hela arenan. Därefter följer ett förödande starkt tal samtidigt som en videofilm från monumentet till Roskilde-offren visas på storbildsskärmarna, filmat av Jeff Ament som besökt platsen under dagen. 22 år har gått sedan den värsta konsertkatastrofen i Skandinavisk historia. Det sägs att tiden läker alla sår men Pearl Jam visar att det inte är sant. Nio människor kommer aldrig tillbaka, inte heller offrens familjer kan någonsin läkas. Tårarna flödar ned för Vedders ansikte och mycket av talet går knappt att urskilja.

Efter detta tas den storslagna Love Boat Captain fram, detta exceptionella spår skrevs som en reflektion över tillståndet bandet befann sig i åren efter katastrofen. Hur smärtan aldrig försvunnit och hur varje år väger tungt. Framförandet är skakigt och uppbräckt, känslorna tar överhanden och ett par gånger måste låten startas om. Men det spelar ingen roll, varenda nerv har satt sig på utsidan både på publiken och Pearl Jam. När textraden om hur nio vänner försvann håller Vedder, bandet och arenan på att implodera av känslor. Det är ett moment innehållandes mer känslor och sorg än någonting som vunnit en Oscar för bästa film de senaste 60 åren. Det är ett av de mest kraftfulla ögonblicken jag någonsin upplevt på en konsertscen. 

Efter detta emotionella vulkanutbrott följer dock en final som är minst lika oförglömlig. Alive som borde blivit till en repetitiv stapelvara efter trettio år är om möjligt än starkare idag. Pandemin, attacken på shoppinggallerian Fields, det dystopiska moderna USA och ett skrämmande politiskt världsläge är ett monster vi trots allt överlevt. Lättnaden att fortfarande leva och kunna dela det med över sextontusen besökare ger detta klassiska rockspår en kraft som aldrig tidigare skådats. Alla lampor tänds och allsången dånar och hörs hela vägen till Malmö.

I sitt inledande tal frågade sig Eddie Vedder hur det kan vara möjligt att Danmark endast är listad som nummer två vad gäller att vara världens gladaste nation. Denna andraplats känns än mer skrattretande när Rockin’ In The Free World överfaller arenan. Hela arenan tappar förståndet, jetmotorn drar igång och gör adjektiv och hyperbol överflödiga. Adrenalinet flödar och svetten lackar, någonstans mot mitten är jag själv nära att kollapsa av utmattning. När sextontusen glada danskar hoppar och sjunger med som om det inte fanns en morgondag är det omöjligt att tänka sig en plats på denna jord som skulle kunna vara lyckligare.                                               

Betyg 9/10 

Bäst: Do The Evolution, Corduroy, Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town, Jeremy, Love Boat Captain, Alive, Rockin’ in the Free World

Sämst: Makabert trångt på ståplats och en respektlös konsertbesökare som bestämmer sig för att börja skrika om sin borttappade mobiltelefon mitt under Eddie Vedders hyllning till Roskilde offren.  

Fråga: Är Love Boat Captain det mest känslosamma som skådats på en scen ? 

Betyg på samtliga låtar 

Release 8/10 

Evig öppningsfavorit som är lika dramatisk som imponerande. 

Animal 8/10 

Inte lika explosiv som tidigare men det tillfället då bandet öppnar upp och höjer hastigheten är alltid lika imponerande. 

Last Exit 8/10 

Vedder slarvar med texten. Detta monstruöst energiska spår har låtit starkare förut. Energinivån går inte att bortse ifrån oavsett. 

Lukin 7/10 

Pearl Jams kortaste sång någonsin får ett kort improviserat intro.  

Corduroy 10/10 

Spelar ingen roll att den framförts exakt 580 gånger. Skådespelet i refrängen och det förändrade mellanpartiet är i klass med Springsteens Badlands. 

Retrograde 8/10 

Fantastiskt framförande av ett av de bästa spåren från Gigaton. Publiken verkar dock inte helt med på noterna och suktar efter något av årgång vintage. 

Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town 10/10 

Den bästa versionen någonsin. Obeskrivligt stark och drabbande efter två förlorade år. 

Garden 8/10 

Det suggestiva och stiliga spåret från Ten är en ynnest att höra i en vass tappning som detta. 

Dance Of The Clarivoyants 7/10 

Framförandet är både exakt och elegant men publiken ser ut som frågetecken. Gissningsvis ett av de spår från Gigaton som inte kommer att återkomma alltför ofta på framtida konserter efter avslutad turné. 

Even Flow 9/10  

Mike McCready får spel och gör om sitt gitarrsolo till ett musikaliskt fyrverkeri. 

Daughter 9/10 

Vedders stridsrop efter rättvisa mellan könen är så pass spektakulärt att det överskuggar det ståtliga framförandet av denna favorit.

Never Destination 6/10 

Energiskt framförandet men i sammanhanget är detta konsertens största ’’jaha’’-ögonblick. En strid ström av publiken längst fram skyndar sig bakåt för ölinköp och toalettbesök. Den såsiga River Cross hade varit mer spännande.  

Jeremy 10/10 

En murbräcka som får hela Öresundsbron att skaka. Finalen är fullkomligt obeskrivlig. 

Inside Job 8/10 

Magiskt spår från det underbara Avocado-albumet. Den upplyftande texten och den fantastiska melodin gör den oförglömlig. Dock känns den felplacerad efter urladdningen i Jeremy och flera i publiken verkar måttligt roade. 

Do The Evolution 10/10

Den bästa kampsången som någonsin skrivits. En enda stor känga i bakdelen på enfald, girighet och makthunger. 

Black 9/10 

Mer gastkramande än något som kan ses på Netflix. 

Love Boat Captain 10/10   

Det mest hjärtskärande som skådats på en scen sedan på år och dagar. Ord kan inte beskriva detta ögonblick. 

Porch 9/10 

Ingenting kan matcha versionen från Berlin 2018, men mellanspelet är ren och skär galenskap och ett skådespel som hade fått självaste Laurence Olivier att rodna. 

Better Man 8/10 

Allsångsfavoriten framförs med stor passion. 

Alive 10/10 

’’Riv mina råsegel !’’ som Kapten Haddock hade sagt. Om det hade varit möjligt hade detta ögonblick fått sättas på loop för resten av mitt liv. 

Rockin’ in the Free World 10/10 

Om detta hade pågått i ytterligare ett par sekunder hade jag behövt bäras ut på bår. Världens bästa cover och extranummer tillsammans med Springsteens Twist And Shout.  

Lindemann Annexet 27-02-2020 Recension

Publicerad den av

Summering: Vulgärt vidrigt men bitvis löjligt underhållande då Til Lindemann drar ut på turné utan bomber och granater. 

För ett halvår sedan så gjorde Rammstein en fullkomligt genialisk spelning på Stockholm Stadion. Där kombinerades genialisk ’’Industri-Heavy Metal’’ och gastkramande specialeffekter. Man kan fråga sig om Rammsteins otroliga framgångar bara har att göra med det faktum att bandet omfamnar sitt hemland Tyskland och vägrar att forma sig efter musikindustrins diverse normer ? 

Med Lindemanns spelning på Annexet står det dock klart att den tyska sextetten framgångar, inte bara bygger på gigantiska explosioner och galna sketcher på scen. Där Rammsteins är lika vältrimmad, precis och gedigen som den bästa Mercedes Benz- modellen, så känns Lindemann mest som ett glatt hobbyprojekt där ingenting är på större allvar. Nog känner man igen den bombastiska basgången, den dånande rytmen och Til Lindemanns stämma, men musikaliskt är Lindemann inte ens nära Rammsteins allra svagaste stunder. Konsertens stärks inte heller av att mycket av setlisten består av material från den snudd på o-lyssningsbara skivan Skills And Pills, där Til Lindemanns mest pubertala, banala och infantila tendenser har fått florera utan några som helst spärrar eller hämningar. 

Gräsligt vulgärt 

Om nu lyriken i de engelskspråkiga låtarna skulle få den ökända porrfilmen Deep Throat att rodna, så är det ingenting mot vad som utspelar sig på den stora videoskärmen bakom scenen. Att ens börja beskriva vad som visas upp skulle med största sannolikhet leda till en natt – eller två, i närmsta häkte för oanständigt allmänt beteende, men chockvärdet att få se alla tänkbara sexuella perversioner blir snart ganska tröttsamt. Och med tanke på den övergripande kvaliteten i det engelska materialet så är det inte alltför svårbegripligt varför man valt att försöka intressera publiken med bilder och sekvenser som tar vulgariteten till helt nya nivåer. 

Men där flera sektioner blir tjatiga, så råder det inget tvivel om att Lindemann och hans kompanjoner verkar ha väldigt roligt på scen. Det märks framförallt i en inspirerad och farligt rytmisk ’’Platz Eins’’ där hela Annexet förvandlas till ett färgglatt disco, med en Lindemann som åker rakt ut i publiken i en stor plastbubbla. Och det är just sådana utspel som gör konserten till en komisk och underhållande fars. 

Bombarderas med fisk och tårtor 

Då Lindemann springer och kör ut en hel vagn ful med tårtor, som sedan slungas ut i publiken, eller då man med en gigantisk slangbella börjar bombardera hela Annexet med råfisk, så börjar det känna som att Lindemann hittat hem. Där kombineras den totala oräddheten från de bästa Rammstein stunderna och intimiteten som mindre arenor tillåter. Och i den absoluta finalen, då man avfyrar tre musikaliska sprängladdningar i ’’Ach So Gern’’, ’’Gummi’’ och ’’Steh Auf’’, så känns det som att Lindemann och bandet ar hittat hem till en lekstuga som är både rolig och musikaliskt intressant. 

Betyg 6/10       

Rammstein Stockholm Stadion 14-08-2019 Recension

Publicerad den av

Summering: Mästerlig show och ett genialt framförande gör den tyska sextetten till kungar och härskare över hårdrockens förlovade land. 

Att bjuda på en show utan dess like är idag svårt om inte omöjligt… 

Då U2 revolutionerade scenkonstruktioner med sin Zoo TV-Turné under 90-talet, så skapade man flera ideal och standardiseringar som flera musiker och band anammat sedan dess. 20 år senare så är storbildskärmar, häftiga ljuseffekter och jättelika scenbyggen inget nytt under solen. 

Där Bono, The Edge, Adam Clayton och Larry Mullen Jr fyller sina stora LED-skärmar med vackra bilder och fagra vyer – samt ett stort mått av ömhet, så tar Rammstein fram ett hutlöst bombardemang av konfetti, eld, mer eld och rekvisita som får de mest påkostade Broadway-shower att framstå som skamliga. Om den irländska kvartetten är Bruce Banner, så är Rammstein det gröna alter egot Hulken, stor, stark och beredd att krossa allt i sin väg…  

Rammstein vet inte ens vad ordet subtilt är. Genom konsertens två timmar så är det ett furiöst angrepp med dånande volym, mäktigt scenskådespel och musik så hård att man kan undra om Stadions träbänkar kommer vara intakta dagen efter konserten. 

De tyska hårdrockarna har under åren byggt upp ett renommé som vansinniga våghalsar som inte är rädda för något. Det är inte bara de brutala texterna och djävulskt medryckande riffen som föranlett detta. Ingeting är tabu i Til Lindemanns lyrik, vare sig det gäller perverst sex eller makabra mord. Saker som inte borde vara möjliga – eller tillåtet, blir verklighet i Rammsteins musik och deras visuella eskapader.

Grå och ful kväll 

Just denna gråa och avslagna Onsdagskvällen – som konserten utspelar sig under, är inledningsvis regnig och kylig, knappast något idealt klimat för en utomhuskonsert. Hela Stockholm håller dessutom på att återvända hem efter solsemestrar och utlandsresor, med allt vad det innebär med jetlag och krypande arbetsångest. Stämningen på vägen till arenan är knappast så elektriskt som den skulle kunna vara. 

Men Rammstein kunde inte bry sig mindre om saker och ting som väder, vardagar eller otillåtna ljudnivåer. Konserten inleds med den största explosionen jag sett utanför en Hollywoodfilm. Den allt mer åldrande Stockholm Stadion kränger och bågnar som en risig träkoja i stormens öga då detta ursinne öppnar konserten. 

’’Krasch, bang, boom !’’ 

Smällen är så kraftfull att boenden i området är förlåtna om de misstänker att hemvärnet provskjuter med landets samtliga fältkanoner. Publiken blir helt omtöcknad av detta startskott, men istället för att elda på detta extatiska tillfälle, så framför Rammstein den stillsamma Was Ich Liebe, där bandmedlemmarna sakta men säkert går upp på scenen. Men efter denna lilla välkomstdrink så är det slut med uppvärmningen… 

Links 2 3 4 blir som ett slag i magen, ljudnivån är så kraftig att kroppen närmast vibrerar. Bandet spelar dessutom så tungt och hänsynslöst att de utan problem kan sänka en pansarkryssare. 

Det bindgalna och fokuserade framförandet hade tagit bandet långt, men Rammstein är mer än bara hårda riff och sylvassa syntar. Showen spelar en minst lika central del i bandets konserter som deras musik. Och i och med denna turné så har bandet lyckats överträffa sig själva. Visuellt är konserten fulländad, man lyckas inkludera allt som gett gruppen sitt renommé som ett rockband utan dess like.  

Starkare än någonsin på de största arenorna 

Tidigare har man hållit sig till medelstora arenor, det är först nu som man tar steget till de helt gigantiska spelplatserna. Ett antal artister misslyckas kapital med att anpassa sig till de större utrymmena, showen kan helt plötsligt eka ihåligt och scennärvaron försvinner ut i tomma luften – se Håkan Hellström på just Stockholm Stadion 2017. 

Rammstein bygger sina spelningar på tight koreografi och noga repeterade manövrar. Klivet till de riktigt stora arenorna är därför inget problem, inramningen och den mäktiga scenen förstärker bara det osannolika som publiken får bevittna. Det är en blandning av alltifrån cirkus, teater, opera samt väckelsemöte. De världskända pyroeffekterna brinner som helveteseldar, varenda explosion får publiken att rycka till. Många band låter sina effekter bli till en kakafoni, Rammsteins samtliga påhitt är däremot genomtänkta, vackra och gastkramande. Här finns inte en gnista som inte har regisserats minutiöst. För att dram fram fördomarna så är showen ett tyskt precisionsinstrument som är fullkomligt ofelbart.  

I och med denna perfekta regi så får vi ett spektakel som inte kan upplevas någon annanstans. Flera av gruppens mest kända episoder finns givetvis beskådas på YouTube. Men ingen film eller ljudupptagning kan återge den genuint fysiska påfrestningen som är en Rammstein konsert, elden flamberar arenan och dess besökare, fyrverkeriet bländar och de tokiga upptågen på scen förtrollar. 

Perfekt setlist 

Hårdrockskonserter kan ibland bli monotona. Metallicas besök på Ullevi i år innehöll exempelvis  ett par inslag som orsakade flera stillastående sektioner. Att spela nytt material är inte heller problemfritt. Men Rammsteins senaste – och namnlösa, album blir till showens ankare, det är inte tal om några pliktskyldigheter, allting flyter samman till en fantastisk helhet. Några döda eller utdragna partier finns inte att hitta. Även de avskalade balladerna blir strålande andningstillfällen istället för rastlösa stoppklossar.   

Spår som Puppe, kunde ha blivit problematiska – med sin utdragna och svåra struktur. Men detta undviks i stunden då Til Lindemann vandrar upp på scenen med en gigantisk barnvagn som sedan börjar brinna – samtidigt dränks arenan i kolsvart konfetti. 

Att bevittna detta är inget annat än obeskrivligt. Den helt bisarra inramningen är både vacker och vansinnig. Och dessa galna inslag överträffas gång på gång under kvällens gång. Deutschland hör till det bästa som hårdrocken gett världen de senaste åren. Videon till detta mästerverk är minst lika utsökt, framförandet på scen tar med sig de illröda laserstrålarna och det episka soundet. Radio och Mein Teil är adrenalinruscher som blandas ihop med pop-syntar respektive gigantiska eldkastare. 

Rekord i höjdhopp 

Gränsen mellan det löjliga och dramatiska blir snart svåra att fånga i ord, vad bandet än hittar på så fungerar det. Och då Christian Lorenz börjar hamra introt till Du Hast så blir det än bättre…  Stockholmspubliken är inte lätt att tas med – synnerligen inte på en vardag, men nere på planen så verkar alla vara som förhäxade. Stadion må vara en plats för atletiska prestationer, och publiken i de främre leden slår de flesta svenska rekord i höjdhoppning. 

Efter superhiten så sprutar man in raketbränsle i den tjutande och våldsamma motorn som driver konserten. Sonne håller på bränna ned hela Östermalm, elden spurtar och får varenda åskådare att svettas. Här så börjar jag spekulera i om Rammstein kan agera som potentiellt substitut för vår egen sol då denna slocknar. Men sedan så dämpar man hastigt denna eufori. 

Popmonster 

Snabbt och problemfritt så ger sig bandet ut i publikhavet och promenerar till en plattform placerad i arenans mitt. Där framförs en öm och försynt version av Engel med hjälp av pianoduon Jatekok. Efteråt så görs det omöjliga – att varva upp publiken ytterligare efter att ha sänkt tempot. Ausländer förvandlas till ett popmonster som får arenan att vibrera utav hysterisk dans. Du Riechst So Gut attackerar huvudstaden – volymen verkar – mot alla odds, bli än högre. 

Förutom den helt menlösa Pussy, så är konsertens sista två nummer fullkomligt enastående. Självbetitlade Rammstein lyser upp hela Svealand, trycket och styrkan i det monotona riffet kan krossa cement. Ich Will är bortom alla ord, det går så snabbt att det känns som att vara fastspänd på motorhuven till en bil – vars förare har tappat förståendet, och kör i fullfart nedför autobahn, publiken kan inte sluta hoppa och även på läktarna är det full kalabalik. 

Über allen

När allting väl är slut så hungrar jag redan efter mer. Så här mäktig, gripande och vacker har hårdrocken nog aldrig varit, konkurrenter som AC/DC och även Metallica framstår som klena ursäkter i jämförelse med denna perfekta tyska rockmaskin. För att parafrasera – ’’Rammstein, Rammstein über allen’’. 

Betyg 10/10    

Bäst: Du Hast, Deutschland, Ich Will, Sonne, Mein Herz Brennt, Rammstein, Du Riechst So Gut.

Sämst: Pussy. 

Fråga: Hur många samtal fick larmcentralen egentligen under kvällens gång ? 

Betyg på samtliga låtar 

Was Ich Liebe – 8/10 

Tung, atmosfärisk och elektrisk öppning. 

Links 2 3 4 – 9/10 

Stamp och tramp, nu är det slut med lugnet. 

Tattoo – 8/10 

Solitt spår från gruppens senaste album med en tillhörande bombastisk refräng. 

Sehnsucht – 7/10 

Fartfylld gammal goding som är en aningen felplacerad. 

Zeig Dich – 8/10 

Gregorianska körer och stenhårt riff gör detta till en grandios stund. 

Mein Herz Brennt – 10/10 

Rammstein möter Led Zeppelins Kashmir, så mäktig att man tappar andan, publikens allsång är guld värd. 

Puppe – 9/10 

Svårmodig och lynnig historia som bärs upp av ett skådespel som inkluderar ett magiskt konfettiregn, monsterbebisar och Til Lindemann med handhållen kamera. 

Heirate Mich 6/10 

Aningen blek efter briljansen i föregående spår. 

Diamant – 7/10  

Fin och tyst liten brandfilt. 

Deutschland – 10/10 

Bland det mäktigaste och mest storslagna som hårdrocken någonsin levererat. Inleds med galen dans och Christian Lorenz spelandes på sin synt uppe i en hiss (!). Styrkan i framförandet är oförglömlig. 

Radio – 9/10 

Än mer guld från senaste skivan, ett industriellt popmonster. 

Mein Teil – 8/10 

Galen uppvisning som inkluderar eldkastare, kanoner och slaktknivar. 

Du Hast – 10/10 

Går knappt att beskriva detta i ord… Frågan är bara om pyroeffektenra eller publiken är bäst ? 

Sonne – 10/10

Sundsvall brann ned för över hundra år sedan, om detta pågått aningen längre så hade nog Stockholm mött samma öde. Såhär mycket eld trodde jag bara fanns i vår egen sol. 

Engel – 7/10

Bandet strosar ut mitt i publikhavet och ställer sig på en mindre scen. Vad som följer är ett tyst och diskret framförande av publikfavoriten. 

Ausländer – 9/10   

Efter att ha åkt gummibåt tillbaka på publikhavets armar, så avlossas ännu ett djävulskt medryckande spår från det självbetitlade albumet.  

Du Rieschst So Gut 10/10 

Brinnande pilbågar och ett minst lika eldfängt riff, nere på plan så börjar golvet rämna. 

Pussy – 4/10

Pubertalt tjafs. 

Rammstein – 10/10 

Publiken längst fram är förhoppningsvis brandsäkra, det ensidiga och mullrande riffet vänder upp och ned på precis allting. 

Ich Will – 10/10    

’’Händerna i luften’’ – beordrar Lindemann, med tanke på hysterin så hade han lika gärna kunnat be hela publiken flyga, det hade nog inte varit helt omöjligt heller med tanke på euforin… 

Metallica Ullevi 09-07-2019 Recension

Publicerad den av

Summering: En urstark final skapar en minnesvärd spelning som förlitar sig något för mycket på ett ytterst ointressant album. 

Jag minns den gången jag först hörde om The Rolling Stones, detta då de turnerade för 16 år sedan och gjorde tre hyllade konserter i Stockholm. Att ett gäng herrar på över 50 år, fortfarande turnerade och fyllde jättearenor fick denna unga recensent att bli storögd. Pop – och rockmusik har alltid varit förenat med ungdomlighet; unga män eller kvinnor som levererar lättsam musik om nonsens ’’om myggbett som svider och gyllene tider’’. 

Stones kändes som en engångsfall, den grupp som skulle bli ensamma att turnera i sådan ’’hög’’ ålder. När Metallica debuterade på 80-talet så var det med några av musikvärldens mest vågade kompositioner. De skrikande gitarrerna, lyriken om död och att sparka stjärt, skakade hela världen. Till och med under tidigt 00-tal, så var hårdrock och Heavy Metal associerat med något farligt, främmande och hotfullt. 

Att säga att man lyssnade på Iron Maiden eller Metallica, var som att påstå; att man mellan slöjden och hemkunskapen, drack Whiskey och kedjerökte cigaretter. Framförallt så var Metallica associerat med ungdomlig våghalsighet. 

När vi idag står på ett fullsatt Ullevi, så känns denna tidiga illusion som något hämtat ur en Sovjetisk historiebok. Metallica och deras musik är idag definitionen av kommersiell, numera finns det ett Metallica-Monopol, tonvis med videos och dyra skivboxar med gruppens namn. Det tidigare chockvärdet som fanns i de explosiva gitarrerna och de hänsynslösa texterna, är ungefär lika uppseendeväckande som ett avsnitt av Hem Till Byn. 

Sångaren James Hetfield fyller 56 år i augusti, något som gör att frontmannen bara är 4 år ifrån samma ålder som Mick Jagger – då han showade på Stockholms Stadion 2003. Metallicas period som något alternativt och extremt är över… Den typen av chockakter spelar istället på klubbar och barer som är så små att de inte ens dyker upp på Googles kartor. Heavy Metal är idag en självklar gren inom musiken, och fördomen att de över sextiotusen besökarna, bara består av djävulsdyrkande anarkister, kunde inte vara mer fel. 

Till och med på innerplan – i den så kallade Golden Circle, finns det gott om både stora och små som bördans ut med dedikerade hårdrockare – med så mycket nitar på kläderna att de kan öppna en hårdvaruaffär.  

Den svenska sommaren spökar

Och då bandet går upp på scen – efter den självklara introduktionen med Ennio Morricones The Ecstacy Of Gold, så har den svenska sommarsolen inte hunnit tacka för sig. Showen är en U2-inspirerad historia med en kolossal LED-vägg som kan visa både film och bandmedlemmarna. Men i den svenska sommaren så klarar detta enorma bygge inte av mycket. Vad som skall visa upp häftig grafik, blir till en suddig gröt i det oerhört starka solljuset. 

Starten dras också med flertal låtar från bandets senaste album, Hardwired…to Self-Destruct, en högst medelmåttig historia. Förvisso så är de fyra herrarna både laddade och inspirerade, men den där livsfarliga explosionen – som kan framträda på de riktigt stora konserterna, vill inte riktigt träda fram i konsertens början. Dessutom har vi hamlat i den del av Golden Circle som verkar vara måttligt roade av det som sker på scen, denna specifika plats är lika stilla som åskådare på en stadsbegravning. 

Festförstörare

Och den stora mängd nya låtar blir något av en festförstörare, mottagandet är ibland lika svalt som ett dopp i en utav Göteborgs kanaler. Även om Kirk Hammet och James Hetfield ser ut att njuta av att inte behöva spela ett renodlat greatest hits-set, så står det tydligt att Metallicas största tid, är i sitt 80 – och det tidiga 90-talet. Så fort Ride The Lightning avfyras som tredje låt så börjar elektriciteten att ta vid, tyvärr så svajar ljudet som en flagga i stormvinden. 

Även om stämningen inte är så euforisk som den kunde vara, så får vi ett laddat och mycket glatt Metallica som drar ut på flera låtar och gång på gång tackar den svenska publiken, Hetfield sjunger starkt och aggressivt genom de två timmarna och tjugo minutrarna. Den riktiga energin börjar träda fram i Moth Into Flame – det nya albumets sanna höjdpunkt, här så blir ljudet bli till en murbräcka som slår sönder Ullevi likt Springsteens Twist And Shout. Mörkret infaller snart och bandet sätter igång så mycket pyro att det går att grilla korv på de närmsta ståplatserna. 

Galen och oväntad cover

Härifrån bjuder Metallica på en galen cover-version av Staten och Kapitalet – som sjungs på usel men, entusiastisk svenska av Robert Trujilo. Mindre trevligt är valet att spela i Frantic från St. Anger, en malande sågklinga som får publiken att titta förvånat på varandra. 
Men tillslut så når vi One, även om jag inte är stormförtjust i detta evighetsspår från 
And Justice For All, så blir Ullevi-publiken lika tight som en sluten näve. 

Från det suggestiva introt till den hårda finalen, så blir One startskottet på genuin Metal-hysteri. När bandet – tillslut, drar igång Master Of Puppets så faller alla bitarna på plats. Detta spår som dyrkats av unga och aspirerande gitarrister – som förstört öron och fingrar med att spela det dåraktigt svåra introt, är en euforisk bomb, det instrumentala mellanspelet tar fram landets finaste kör då hela 64 050 personer sjunger med. 

”DIE !”

Och sedan bara rusar det… For Whom The Bell Tolls stampar ned hela Göteborg och kvällens tappning av Creeping Death är ofattbar, i ’’die-partiet’’ så blir konserten en fysisk manifestation utav en tonårsdröm, där man låser in sig på rummet och sträcklyssnar på musik vars lyrik innehåller död och faraoner. Seek & Destroy blir än mer bensin på elden och allsången vägrar att ge sig. 

Spit Out The Bone som inleder konsertens sista del, må vara menlös som låt, men framförs med en helt bindgalen intensitet och innehåller kvällens bästa trumspel för Lars Ulrichs del. Dubbeln från det svarta albumet, Nothing Else Matters och Enter Sandman, känns som det ultimata avslutet. Där det första spåret tänder upp hela arenan med hjälp av telefonblixtar och tändare, så  övergår allt snart i skrikande sång och galen dans i Metallicas största och mest välkända hit. 

Vackraste syskonskapet

Denna helt fantastiska och publikfirande final väger upp en start och mitt som är i stort behov av syre och adrenalin. I slutet av konserten så stannar hela bandet kvar på scen och öser beröm över Göteborg och bjuder på obscena mängder med plektrum och trumpinnar till de tappraste besökarna – allra längst fram, just då så känns hårdrockens syskonskap som bland det finaste någonsin. 

Betyg 8/10 

Bäst: Master Of Puppets, Creeping Death, Moth Into Flame, The Unforgiven, Seek & Destroy, For Whom The Bell Tolls och Enter Sandman

Sämst: Mängden nytt material som knappast inspirerar någon och säkerhetspersonal som måste höra till bland de otrevligaste någonsin.   

Fråga: Vems ’’briljanta’’ ide var det att spela Frantic ?  

Betyg på samtliga låtar 

Hardwired 6/10 

Hård öppning, men ljudet vägrar samarbeta och publiken är inte riktigt på tårna. 

The Memory Remains 8/10 

Låten är som skapt för stora arenor och dess medföljande 64 050 man starka kör. 

Ride The Lightning 8/10 

En riktig gammal goding som manglar publiken i sina tokiga gitarrsolon. 

The God That Failed 7/10 

James Hetfields sorg och frustration över sin döende mor, är bland det mer emotionella bandet gjort, dock så verkar publiken inte vara riktigt lika gripna av dramat.   

The Unforgiven 8/10 

Vem behöver Nothing Else Matters när vi har detta melodiska mästerverk ? 

Here Comes Revenge 6/10 

Starkt framförande, halvdan låt. 

Moth Into Flame 9/10 

Nu börjar det hetta till – bokstavligt talat. Pyrotekniken plockas fram på allvar och hela Ullevi häpnar över galenskapen i både musik och scenshow. 

Sad But True 8/10 

Detta är definitionen av tungung.

Halo On Fire (ink Staten och Kapitalet) 6/10 

Halo On Fire kan vi leva utan, däremot tar vi gärna emot den charmiga version av Ebba Grön-covern, även om Trujilos svenska inte kommer att vinna honom några språkliga medaljer. 

Frantic 2/10 

Tick, tock… När är detta trams slut ? Fullkomligt obegripligt låtval från gruppens mest meningslösa period.  

One 8/10 

Bomber och granater ! Kapten Haddock skulle stormtrivas, tack och lov så gör publiken det också. Otroligt snygg och välkomponerad show på LED-skärmarna dessutom. 

Master Of Puppets 10/10 

Nu är den riktiga rock-euforin på gång. Hysterisk hårdrocks briljans.  

For Whom The Bell Tolls 9/10 

Lyckan och energin bara fortsätter. 

Creeping Death 10/10 

Ett helt genialiskt framförande. Det går så pass mycket snabbare än sitt inspelade original, att det borde vara varning för hjärtinfarkt, och ’’Die’’-sektionen är himmelsk. 

Seek & Destroy 10/10 

Folkfest och pulserande masspsykos. 

Spit Out The Bone 6/10 

Menlös låt, men ett otroligt intensivt och aggressivt framförande. 

Nothing Else Matters 8/10  

Publiken går i taket utav lycka inför denna uttjatade men klassiska ballad. 

Enter Sandman 10/10 

Mer publikfriande och storslaget kan det inte bli, all ammunition och energi bränns av i denna fantastiska final. 

Patti Smith Stockholm Waterfront 19-06-2019 Recension

Publicerad den av

Det är en lokal som huvudsakligen är menad för långa föredrag om alltifrån kompostering till redovisningar av diagram och staplar. Men denna kväll är konferenslokalen Stockholm Waterfront  en svettig, personlig liten pub – eller klubb, där ett övertänt och självsäkert band – där bara de mest essentiella medlemmarna deltar, får lokalen att skaka av jubel och dånande applåder. 

2013 så publicerade musiktidningen Rolling Stone en lista över de absolut bästa live artisterna för tillfället. De vanliga misstänkta – Bruce Springsteen, The Rolling Stones och U2, krönte såklart de ärofyllda topplatserna, men på plats nummer 28 så fann vi Patti Smith. 

Smiths karriär spänner över fyrtio år, från att ha börjat i punkens tuffa tecken, så har Smith byggt upp ett rykte som aktivist inom ett antal samhällsfrågor. Men utöver sin status som politisk förkämpe, så är hon inskriven i musikhistorien som en av de allra största och mest inflytelserika artisterna i modern tid. 

Ikon med dolda skatter 

Smith har – enligt sig själv, bara haft en enda riktig hit – Because The Night, som Bruce Springsteen gav henne, stora delar av hennes eget författade material, är långt ifrån igenkännbart för de stora massorna. Likt många andra geniala liveakter, så kan Smiths livekonserter inte verka mycket för världen – rent visuellt, på scen blandar hon poesi, rock och berättelser, det låter sannerligen inte som något recept för en euforisk live upplevelse, snarare ett fängslande seminarium.

Därmed kan man fråga sig hur detta skall funka i en konferenslokal, som dessutom är fylld med några av de mest svårflirtade åskådarna på denna jord – Stockholmspublik. Och för att göra oddsen värre så inträffar konserten mitt i veckan på en ganska såsig onsdag kväll. 

Direkt från New York 

Scenen som sådan är inte bara spartansk, den är i det närmaste obefintlig. När Patti Smith äntrar  är det på det mest alldagliga sätt, plötsligt dyker hon upp bakom ett par tunna svarta draperier. Gruppen på totalt fyra man – Smith inkluderat, ser ut att vara influgna från något minimalt gig på en bar i New Yorks mest bohemiska regioner. 

Men bra artistskap behöver inte konfetti, lasershow eller ens någon större ljudanläggning för att skapa magi på scen. Setet må bara bestå av femton låtar, men från första ackordet så gör Patti Smith sitt material till öppna skattkistor för lyssnaren. Vartenda ord, varje gest förstärker ett låtmaterial som gör sig helt ypperligt i detta intima format. 

Rockpoet och profet

Smith är numera minst lika mycket författare som rockmusiker, lyriken och den ogenerade rösten ligger stark i ljudmixen, Smith leker shaman och framkallar otäckt gripande monologer där hon förkastar ett samhälle som styrs av storföretag och bindgalna politiker. 

Tappningarna av Neil Youngs After The Gold Rush och Midnight Oils Beds Are Burning, är helt oförglömliga med ett komp som är långt ifrån tekniskt perfekt, men helt i unison med Smiths musikaliska stil. 

Flera tillfällen förvandlas spelningen till långa diktläsningar – som dessutom är improviserade, men detta hanteras med sådan bravur att det inte går att slita sig från den spektakulära uppvisningen som Smith bjuder på. Denna kväll är artisten från Chicago också på sitt – välkänt, glada humör och skämtar och drar lokala anekdoter om Sverige, Stockholm och Greta Thunberg. 

Episk avslutning 

Allt som framförs är av högsta kvalitet, men det är på slutet av det korta setet som denna finstämda kväll blir till en rasande rockkonsert, av högsta dignitet. Because The Night får hela lokalen på fötter, Smith manar fram så många hon kan att ta sig allra längst fram till scenkanten, och därmed är folkfesten ett faktum. Gloria – som avlöser Smith och Springsteens mästerverk, låter precis lika intensiva som på 70-talet. Precis som de bästa av artister, så har Patti Smith utvecklat sitt artistskap under de gångna årtiondena, den ungdomliga energin må vara något reducerad, men istället så har en mer världsvan, poetisk och karismatisk artist framträtt. 

Smith anpassar hela showen efter sin ålder och kunskap, och där artister som Kiss och Bon Jovi kämpar med att försöka uppehålla sin image som unga hungriga rockare – och misslyckas kapitalt, så skäms inte Smith för att hennes hår blivit grått och att hon numera också är mer beläst och vis än tidigare. I avslutningen People Have The Power tas extasen och masspsykosen till sin absoluta höjd, blandningen av hoppfullhet och ilsken protestsång, kunde inte vara mer passande med tanke på den värld vi idag lever i. 

I det ögonblicket så briljerar Patti Smith till den mildra grad, att jag blir fullkomligt övertygad om att bästa rockmusiker har en sak gemensamt med himmelskt vin, det blir bara bättre med åren… 

Betyg 8/10 

Bäst: Because The Night, Gloria, After The Gold Rush, People Have The Power och Beds Are Burning.

Sämst: Hade gärna fåt vara ett par låtar längre.

Fråga: Hur kan en sjuttioårig dam med en nackskada, vara mer energisk och fängslande än hela den samlade moderna popindustrin ?  

We Can Be Heroes Berwaldhallen 13-10-2018 Recension 

Publicerad den av

07

Summering: Efter en lite tafatt konsert – Score från förra året i samma lokal, slår nu Orvar Säfström och Sveriges Radios Symfoniorkester tillbaka med en sjuhelsikes spelning, det  känns som ett enda långt symfoniskt smörgåsbord, bestående av några av popkulturens mest kända musikaliska stycken. 

I inledningen ger Säfström en bra sammanfattning av vad publiken tidigare har fått se och höra, denna kväll får spelmusiken minimalt med utrymme och fokus läggs på filmvärldens hjältar, inte bara de som har sitt ursprung i serietidningsvärlden, antihjältar och moderna ikoner som Katniss Everdeen och Max Rockatansky (Mad Max) har också en plats i repertoaren denna kväll. Tidigare konserter har varit välfyllda – ofta helt utsålda, men denna gång så har man tvingats arrangera hela fyra stycken separata spelningar för att möta den enormt stora efterfrågan. Att själva spellistan innehåller världskända axplock från Indiana Jones och Star Wars bidrar självklart till att detta blir något mer tillgänglig konsert. Ett stort antal småbarn syns till i Berwaldhallens foajé och för ett stort antal besökare är detta förmodligen deras första symfoniska konsert.

03.jpg

Tillbaka Till Framtiden 

Media har också uppmärksamt denna konsert, bland annat med en stor artikel i Dagens Nyheter , förväntningarna är således höga och den här kvällen lever upp till det den så kallade ’’hypen’’. Konserten inleder med Danny Elfmans gotiska och kolsvarta tema från Tim Burtons Batman årgång 1989, de dova trumpeterna och de hotfulla stråkarna låter bättre än någonsin och framförandet är så starkt att det till och med överträffar originalinspelningen. Berwaldhallens fantastiska akustik ger samtliga instrument flera kvadrat mil med fri yta, det blir som en nostalgisk tidsmaskin där jag tas tillbaka till den där sommaren år 2002 då jag såg filmen på ett slitet VHS-band. 

Ribban är därmed satt, konsertens höga tempo tillsammans med Säfströms sedvanligt fenomenala presentation, gör att euforin nästan aldrig vill lägga sig. Både temat till Indiana Jones: Raiders Of The Lost Ark och Terminator 2 är något mer strömlinjeformade än vi är vana vid. Och de komprimerade stråkarna från Brad Fidels ursprungliga komposition, är svåra att återskapa utan efterarbete, men trots det så målas den brinnande lekplasten upp framför publikens ögon, finalen som till största del bara består av slagverk får hela salen att vibrera. 

073

Konststycke 

Även om Mad Max: Fury Road är mest känd för sitt eldiga utseende, så har man lyckats klämma in ett litet dämpat stycke från filmen, detta blir en bra stund för reflektion. 

Serietidningsförlaget DCs filmatiseringar är nästan uträknade, inte ens framgångarna med Wonder Woman har ändrat skutans riktning. Rupert Gregson Williams soundtrack till filmen är förhållandevis anonymt, men mot slutet så kastar man in en liten överraskning i form av rakbladstemat som Hans Zimmer skrev, förvisso har vi ingen Tina Guo på distad cello men orkesterns blåssektion gör ett bra jobb att emulera det numera kända tjutandet som får publiken att vilja ta på sig sandaler och dra fram ett sylvasst svärd. 

Första akten avslutas med en ren kavalkad i John Williams kanske mest älskade arbete – Star Wars. Far And Away-konserten för två år sedan hade ett mer traditionellt upplägg då det kom till att uppleva rymdsagan, denna gång får inte höra det helt sönderspelade temat. Istället får vi en Carrie Fisher-hyllning i och med ’’Princess Leia’s Theme’’, och sedan bär det av raka vägen mot den ’’moderna’’ trilogin där Rey’s diskreta tema spelas för första gången… i Sverige… 

Jag ställer mig dock en smula skeptisk till varför man har redigerat i det fantastiska spåret ’’The Jedi Steps’’ och inte tagit med den väldigt emotionella versionen av ’’The Force Theme’’ som fortfarande framkallar en tår då man minns tillbaka på scenen då Rey räcker fram ljussabeln till Luke Skywalker. Allt avslutas i alla fall med en explosiv och bombastisk version av själva finalmusiken som spelas under The Force Awakens eftertexter, där får vi höra Kylo Rens marsch, sedan den mullrande musiken då motståndsrörelsen och elitpiloten Poe Dameron flyger in över sjön på planeten Takodana. 

16

Even Better Than The Real Thing 

Efter en kort paus så får äntligen sopranen Sabina Zweiacker ställa sig på scenen, efter att hennes framförande av ’’The Dragonborn Comes’’ från The Eldar Scrolls V: Skyrim, publicerades på YouTube så har klippet setts över 14 miljoner gånger. Denna gång får Zweiacker inleda med den fantastiska ’’Into The West’’ från The Return Of The King – som Annie Lennox vann en Oscar för. Jag har hört Lord Of The Rings-filmernas egen kompositör Howard Shore dirigera kungliga filharmoniska symfoniorkestern i detta bejublade spår med operasångerskan Ann De Renais. 

Men kvällens version är faktiskt än bättre. Zweiackers röst är ett par oktaver högre än Annie Lennox, något som hon utnyttjar genom att ta i med allt hon har i den diskreta men kraftfulla refrängen. Sedan får vi kvällens sista spår som kan kategoriseras som något mindre etablerat, Jennifer Lawrence må vara en av världens mest välkända aktörer, och hon har The Hunger Games att tacka för sina framgångar. Men förutom den välkända visslan, så är musiken utav James Newton Howard inte lika välkänd, Zweiacker stannar kvar och fungerar nu som en mer tillbakadragen kör. 

Sedan är det slut med finliret eller konstpauserna, John Williams överdrivet pampiga tema från Richard Donners Superman innehåller så mycket brass och hjältemod att man nästan hånler. Men mäktigt blir det då hela blåssektionen blir högröda i ansiktet då det får testa sina lungors uthållighet. 

0221

Assemble 

Därefter kliver Säfström på scenen och påpekar det uppenbara faktumet, vart är musiken från Marvels gigantiska filmserie ? I publiken sitter ett antal unga besökare, ett par av dem ser måttligt roade ut, men när det blir klart att man skall spela en hel svit från Marvel filmiska universum, så är det som att någon injicerat hela publiken med en adrenalinspruta. De tre ursprungliga hjältarna – Iron Man, Captain America och Thor får alla en del av kakan, men det är då Alan Silvestris otroliga tema från The Avengers stormar in som gör starkast avtryck, synen av så många förundrande leenden är närmast oförglömligt.  

Urpsrungligen var det tänkt att Hans Zimmers musik från Gladiator skulle avsluta konserten, men på allmän begäran så har man nu beslutat att spela ’’The Dragonborn Comes’’. Flera i publiken har kommit långväga för att få uppleva detta fantastiska stycke musik. Hur makalöst det än är så börjar det kännas lite förutsägbart att spåret återigen ligger mot slutet av konserten, att placera  det tidigare i showen hade varit betydligt mer spännande. Hur som helst är framförandet klanderfritt och publiken utdelar så mycket applåder att dirigenten Charles Hazlewood får vänta ett antal minuter för att han skall kunna fortsätta. 

Hans Zimmers gigantiska musik – från Ridley Scotts sista riktigt bra film, är närmare femton minuter långt och är nästan lika mäktigt att uppleva som då Zimmer själv var här och hade med sig ett specialsytt band för sina kompositioner. Efteråt är publikresponsen gigantisk och Säfström leker rockstjärna då han kastar sig ned på scenen och eggar publiken att jubla än mer. 

02

Big old bad James Bond 

Som alltid så väntar ett extranummer, men denna gång är det ett mysterium vad som faktiskt skall avsluta konserten. Sedan så slår orkestern ned molltonerna och extranumret framträder… Det är Adeles helt obeskrivliga Skyfall från filmen med samma namn. Sabina Zweiaker må vara en fantastisk operasopran, men inte ens hennes starka röst kan mäta sig med Adeles sanslösa inlevelse och fraseringar, nu är den lilla detaljen inget som förtar överraskningen eller glädjen över det faktum att vi får ett ’’helt nytt’’ extranummer. Orkestern levererar kompet med superb precision och extasen efteråt slår samtliga av de tidigare konserterna som vi fått uppelva i Berwaldhallen. 

Med sin fantastiska spellista, strålande musiker och sångare samt en konferencier som hör till landets mest underhållande, så blir denna kväll helt och hållet makalös. 

Betyg 9/10 

Pearl Jam Waldbühne Berlin 05-07-2018 Recension 

Publicerad den av

15309705759ad7e652f8b5d83329074b7910074592

All images courtesy and copyright of pearljam.com 2018

Det är bara att ta fram historieböckerna och anteckna, denna afton kommer aldrig kunna upplevas igen. Pearl Jam och rockmusiken blir inte bättre än såhär.  

Hur makalöst bra någonting än kan vara, så behöver man alltid behålla lugnet och distansen som skribent eller recensent. Att avfyra enorma superlativ och närmast mytifiera något kan komma att kosta en i framtiden, för varje hyllningsfras så målar man in sig i ett hörn där man gjort slut på sin ammunition för framtida event. Ett påstående som att 1080P var den perfekta upplösningen, känns idag förlegat då vi nu har skärmar med dubbla upplösningen. När platt-TV först kom till den svenska marknaden drog tillverkarna med sig testexemplar som kostade flera hundratusen. Dessa  – då, kolossalt innovativa maskiner är idag så dåliga att man inte ens skulle kunna ge bort dem, trots det stod folk och bara gapade inför faktumet att en TV inte behövde ha ett djup på ett par hundra meter.

I total extas är det väldigt enkelt att försäga sig, då och då önskar man att ett och annat betyg hade justerats – dock sällan fullpoängare. Det som nu kommer ske, kan med stor säkerhet göra det svårt i framtiden att verkligen understryka hur fantastiskt något kan vara. Man har en begränsad mängd trovärdighet då de riktigt stora orden används. 

1530970627c90456ba3560a78a63c6b64e9aac70f6

Helt unika 

Pearl Jam är idag en av de sista bastionerna och förkämparna för hur man skall göra konserter. Enbart den ständigt återkommande Bruce Springsteen kan titulera sig bättre. Pearl Jam är rockbandet som vägrade att lägga sig platt, de vägrade att sälja sina fans som boskap. Deras upproriska kamper mot bland annat biljettjätten Ticketmaster, ledde till ett stort bakslag för bandet. Då Pearl Jam går på scenen, vare sig det är i Tyskland eller Sverige, så byggs broar och band som aldrig försvinner med publiken. Det finns bara ett Grand Canyon, ett New York City och slutligen ett enda Pearl Jam, så unika är de. 

Publiken är inte bara en inkomstkälla, de är jämlikar, vänner och familj. Pearl Jam har en genuinitet som får deras hyllningar till fansen att alltid värma hjärtat. Där andra artister nöjer sig med ett stelt manus – Coldplay, så finns det ingeting som är skrivit i sten för Pearl Jam. Då  bandet går upp på Waldbühnes scen så är det inte gudar som stiger ned från himmelen, snarare goda vänner som nu bjuder in till en fest av sällan skådat slag. Varje berättelse som Vedder berättar om fans och vad musiken inneburit för dem är hjärtevärmande. 

153097054937bbb6512ec923c12f8d4acfb0945c18

No Direction Home 

I dagsläget är bandets nästa album fortfarande under inspelning och denna korta Europa turné har således inget koncept att falla tillbaka på. Enbart singeln Can’t Deny Me har fått tas utifrån studion och prövat sina vingar. Från vad vi kunde ta del av i form av videoklipp så var jag något oroad över att denna omgång skulle bli något av en parentes. De två konserterna i Amsterdam var tidsmässigt korta och bandets gränslösa energi verkade inte riktigt vilja infinna sig. Sedan kom kanske turnéns största bakslag, för ett par veckor sedan slutade sångaren Eddie Vedders röst att fungera, den andra spelningen i London fick skjutas fram. Det såg inte ljust ut… 

Det band som ställer sig på scenen den här kvällen verkar ha gått igenom en tidsmaskin och kommit ut ett par decennium yngre. Att ett gäng herrar kring 50-års åldern spelar mer intensivt och passionerat än unga kaxiga popsnören förtjänar nästan en analys i sig självt.    

I vanlig ordning så väljer gentlemännen att börja långsamt, denna gång med Wash, ett spår som exkluderades från den legendariska debuten Ten. Det är ett spår som ’’enbart’’ spelats 99 gånger. Egentligen är det bara en uppvärmning där man sakta men säkert skall vagga in publiken i någon form av komfort och ta bort den olustighet som inledande nummer ofta kan innebära. 

Ikväll är spelplanen annorlunda, ett udda spår som Wash skall inte kunna få publiken att explodera, det är en långsam blues om smutsiga städer och hopplös kärlek, men i refrängen så har sittplatserna förvandlats till ståplatser, på golvet är händerna i luften och varenda människa gestikulerar tillsammans med Eddie Vedder då han går in i refrängen. 

Och efter balladen Sometimes så börjar det på allvar… Vedder drar suggestivt igång introt till Corduroy på gitarr, och när trumslagaren Matt Cameron slår på sitt trumset så sprängs den imaginära växellådan. En konsert skall gradvis stegra sig och avslutas i komplett extas, ikväll gäller inte de reglerna. Allt har vänts upp och ned. Allting skenar iväg, Waldbühne är byggd på sten och tjocka bänkar. Inget material i världen kan stå emot vad som sker i Why Go och Save You. 

1530970528d8e3bc353ba2e2315cef283a9a0fa242

Kaos 

På planen ser det ut som att man just skruvat upp spisplattan på maxvärme och storm kokar vattnet. Den välkända moshing-dansen utförs mitt i havet och kläder, ölburkar och allt mellan himmel och jord flyger upp och ned. 

Eddie Vedder har något mer rost på stämbanden än vanligt, men det ignorerar han fullkomligt. Varenda avgrundsvrål och intensivt fräsande fullkomligt klyver den omgivande skogen. Bandet blir bara än mer energiskt och påtänt av publiken som verkar komma från en annan planet. Jag har aldrig, ALDRIG, sett en folkmassa i en sådan symbios som i kväll. Varenda handrörelse, skutt och allsång sker som på kommando. De över tjugotusen människor som samlats känns som en enda enhet som är fullkomligt oslagbar. 

Pearl Jam struntar blankt i att sakta ned, helt plötsligt springer den kända rockfotografen Danny Clinch upp på scen och leker bluesman med ett munspel. Sedan så bränner de av superfavoriten och In My Tree och sedan, sedan så kommer dynamitlåten Even Flow. 

Mike McCready som är bandets dynamo, turbo och raketbränsle sägs helt kunna koppla bort allt som inte är sitt gitarrspel. Solot förlängs och förbättras på alla sätt och vis, det är så obegripligt och makalöst att publiken bara står och gapar. Samtidigt fortsätter hela golvet svaja som sjögräs och folk ställer sig upp på läktarna och spelar luftgitarr. 

1530970717190258bc372ec14f9eea52cd658a7048

Rariteter

Setlisten är mer eller mindre o-igenkännbar från den som spelades för fyra år sedan i Berlin. En av bandets undangömda fartmonstret – Habit, tränger sig längst fram utmanar bandets mer välkända spår. Habit startas om ett par gånger och i avslutningen kör man slut på ett par årsförbrukningar av plutonium, det stegrar sig som en motorcykel och kör raka vägen upp mot himmelen. 

Bakom varje hörn väntar det en ny live klassiker. De mest fanatiska fansen nöjer sig inte bara med specifika nummer, versionen skall vara identiskt med de dem hört på officiella bootlegs eller sett på konsertfilmer. Daughter som är en allsångsexplosion blir ikväll historisk då man slänger på den så kallade ’’It’s Ok’’-taggen. Den lilla förlängningen får folk att tappa besinningen, Eddie Vedder står bara och dirigerar allsången och de svajande armarna. Waldbühne omges av skog och känns således som en magisk skogsdunge och då Vedder sjunger att de faktiskt är ’’okej’’ så verkar alla världens problem ha försvunnit. 

Höjdpunkterna är otaliga, bandets kanske bästa moderna skapelse Unthought Known, spelades in som officiell video för åtta år sedan här i Berlin, nu är den ännu bättre. Deep och Mind Your Manners är brutala… 

1530970831212068d135ff81aa4b6dc61d68c4277e

Ett inferno av extas 

Men höjdpunkternas höjdpunkt sker i Porch… Till och med för de som inte är bekanta med Pearl Jam har nog någon gång hört eller sett det som kallas världens största scenhopp. På Pinkpop festivalen i Holland 1992 så tar en ung Vedder och klättrar upp på en kameraarm och ber fotografen höja upp riggen så högt som möjligt. Sedan kastar han sig handlöst ned mot publiken. Det ögonblicket är ett historiskt exempel på komplett kaos, en euforisk galenskap som knappt går att hitta idag. 

Ikväll så blir det förvisso inget rekordlångt hopp, istället så tar publiken och höjer insatserna. Jag har aldrig sett så många människor som surfar på publiken och måste dras över den främre barrikaden. Ölfaten som använts genom aftonen är gjorda utav tjockt papper. Då Porch går in i sitt evighetslånga solo så börjar det regna pappersfat över hela arenan. 

Alla hämningar är borta, publiken bara fortsätter att kasta brickor medan halva golvet imploderar samtidigt som de skriker och springer runt i cirklar. Pearl Jam kan knappt tro vad som händer, basisten Jeff Ament får spel och hämtar en ölbricka och slår på sitt instrument. Själv slutar jag titta på scenen, skådespelet på läktarna och planen är bortom allt mänskligt förstånd. Porch är ikväll inte en låt, signalementet för vad detta kan vara finns inte på denna jord. 

Efter den totala urladdningen får vi ett kort akustiskt set där man äntligen tar fram Thumbing My Way, inspelad under bandets mest turbulenta år – tidigt 2000-tal, är detta ett sant guldkorn som spelas allt för sällan. Versionen är menad för sagoböckerna och det blir knäpptyst. Sedan börjar det varvas upp igen med Breath, ännu en storfavorit hos de fans som sett bandet mer än en gång. 

Sedan fortsätter Pearl Jam med målet att skaka sönder hela Berlin. Do The Evolution går inte att beskriva, Black försätter alla i extas och Alive hör hemma som en psalm i kyrkan. 

1530970673b329bbd36bb4da98cde57ce849c24713

’’There are colors in the street’’ 

Och efter det yrvädret så kommer Rockin’ In The Free World. Springsteen har Twist And Shout och Pearl Jam har denna. Man kan dra på sig framtidens Virtual Reality headset – som hämtat från  Steven Spielberg filmen Ready Player One, försätta sig i trans, läsa trollformler etc… Denna explosion går inte att uppelva utanför Waldbühne den 5 juli 2018. 

Inte ens det faktum att konserten är nedkortat pga ett strikt förbud att spela förbi kl 22.30, spelar någon roll. Jag kommer förmodligen aldrig se något liknande igen, ni som var där går till historien och i 140 minuter blev världen en lite bättre plats…. Man kan enbart skrika och gråta… 

Betyg 10/10 

Bäst: Porch, Unthought Known, Even Flow, Do The Evolution, Alive, Rockin In The Free World, Thumbing My Way, Habit, Black etc. 

Sämst: Åk till sommarkrysset på Gröna Lund om ni vill fylla denna kategori. Skulle väl vara det urusla insläppet. 

Fråga: Vart finns språket och orden för att beskriva Porch ? 

Betyg på samtliga låtar 

Wash 8/10 

En lugn men intensiv start, att något speciellt är på väg att hända är tydligt i refrängen där publiken sjunger med som om det vore Alive. 

Sometimes 8/10 

Tempot ökas sakta men försiktigt, ’’sometimes I rise’’-partiet är hysteriskt. 

Corduroy 10/10  

Växellådan sprängs i småbitar, då man slår på turbon i det extravaganta avslutet så är matchen redan vunnen. 

Why Go 10/10 

Läktarna skakar, trumhinnorna är på väg att brisera av allsången. Varför någon skulle vilja gå hem nu är obegripligt. 

Save You 8/10  

Ljudet krånglar lite, ett energiknippe från Riot Act. 

Given To Fly 10/10

Hela arenan får vingar.

Red Mosquito 8/10 

Rockfotografen Danny Clinch kommer upp på scen och assisterar med ett munspel direkt från södra USA. 

In My Tree 8/10 

Vedder ber Donald Trump flyga åt….. Sedan spelar de denna fantastiska låt som alltid dyrkas av hardcore fansen. 

Even Flow 10/10 

Gitarristen och galenpannan Mike McCready får totalt spel och klyver resterna av Berlinmuren med sitt solo. På golvet pågår hysteriskt kaos. 

 Wishlist 9/10 

Lite andrum måste finnas, underbar låt i en tappning som slår den något såsiga studioinspelningen på fingrarna. 

Habit 10/10 

Och så var det slut med friden… Matt Cameron slår sönder sina trummor, någon beräknad hastighet finns inte i mot slutet, hjärtinfarkten står och vinkar hejvilt. 

Angie/Daughter/It’s Ok 10/10 

Ja, när man ändå håller på så kan man väl skämma bort publiken med ett par superrariteter som en cover på Rolling Stones Angie – som enbart framförts tre gånger tidigare, då ’’It’s Ok’’-segmentet kommer så trillar de mest analytiska och kräsen följarna ned på golvet och kreverar. 

Deep 9/10  

Ten må vara gruppens mest kända skiva, men Deep hör till de spår som inte spelas alltför ofta, synd då detta återigen är en genial flört med gammaldags blues. 

Mind Your Manners 9/10 

Ett stenhårt framförande. 

Unthought Known 10/10 

Backspacer är kanske Pearl Jams mest underskattade album. Även om jag ständigt kommer hålla tummarna för att Force Of Nature skall spelas, så är den här versionen en gåva från himmelen. Interaktionen mellan publiken och bandet i sista versen är sjuk. 

Lukin 8/10 

Vedder lovar att det skall bli en lugn låt härnäst, istället så spelar han detta, publiken blir helknäpp igen. 

Porch 10/10 

Högsta betyg är egentligen en förolämpning, jag har aldrig sett något liknande. Det flyger in pappersfat, hela bandet står bara och gapar, Waldbühne är på väg att rämna. Detta är historia… 

Thin Air 8/10 

Innan balladen spelas så berättas en rolig och rörande historia om hur två grannar efter en Pearl Jam konsert blev till gifta makar. 

Thumbing My Way 10/10 

Detta är en skattkammare till låt. En knäckande vacker version av ännu en mästerlig raritet. 

Breath 8/10 

Vedder ränner runt halva arenan och interagerar med publiken, det är bara en uppvärmning inför…

Do The Evolution 10/10 

Detta, det finns inget hårdare, mer aggressivt eller mer pulserande än denna ursinniga och kompromisslösa attack på enfald och girighet. Enkelt uttryck, detta är bäst…. 

Black 10/10 

Allsång från en annan dimension, publiken överröstar allt. 

Rearviewmirror 9/10

Obegripligt intensiv version. 

Comfortably Numb 8/10 

Superb version och ett ganska utomordentligt tillfälle att andas innan den tokiga finalen. 

Alive 10/10  

Jag vet inte vad Eddie Vedder sjunger eller vad som sker på scen. Publiken tar över hela låten. En ren psalm med volymen uppskruvad till max 

Rockin In The Free World 10/10 

Waldbühne kommer behöva byggas om efter detta, publiken säger adjö till sina njurar då de utför höjdhopp och besinningslös dans, J.Mascis från Dinosaur Jr kommer in och spelar ett solo. Denna eufori hade gärna fått pågå i all evighet.