Spider-Man Far From Home Recension

Publicerad den 5 juli, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Sony Pictures and Marvel Studios 2019

Summering: Homerun… Igen… Far From Home tar allt vi älskade med Homecoming och utökar spelplanet på oväntade och geniala vis. Marvel har avslutar sitt 2019 med flaggan i topp.

Detta kan ju inte vara möjligt ! Efter en tidernas mest storslagna, emotionella och drabbande konklusioner i Avengers Engame, så är Marvel tillbaka – efter ett fåtal månader, med ännu en film som går utan – eller klättrar, – ovanpå allt annat.

I dagsläget så sitter väl vi redan i en trång båt, på väg mot floden styx, ja, om båten hade namnet ’’Marvel Fanboy’’ på sidan av sitt skrov och slutdestinationen var en evig plats i dödsriket där massorna kommer anklaga en för att vara en korrupt Marvel/Disney fundamentalist – även om nu Spider-Man står under Sonys ägandeskap – då det gäller filmrättigheter.

För flera så är Marvel enbart en fabrik, förvisso en framgångsrik sådan, men ändå en fabrik som spottar ut ett antal filmer per år. Marvel Studios må idag vara ett oerhört väloljat maskineri, det råder ingen tvekan om att det är ett storbolag som allt mer närmar sig att bli ett varumärke – likt Hello Kitty som klistras fast på lunchlådor och sängkläder.

Men mitt i stormen öga – med de historiska framgångarna, så ligger Marvels filmer som ett orubbligt fundament för bolaget och dess filosofier. Om Marvel Studios skall jämföras men någon sorts serietillverkare så är det i samma glamorösa sällskap som Rolls Royce, Rolex eller Leica – kameratillverkaren, skillnaden är bara att Marvels filmer kommer med en rimligare prislapp.

Där andra sommar – och storfilmer känns som slapphänta Whooper hamburgare från Burger King, så står Marvel i ett helt annat led, där allt känns skräddarsytt och kärleksfullt.

Filmvärldens Rolex

Rolex och de andra nämnda lyxproducenterna är – precis som Marvel, jätteinstitutioner som idag associeras med en specifik livstil – och ett mått av extraordinär kvalité. Ingen kritiserar Rolls Royce då de visar upp den nya årsmodellen av deras legendariska Phantom. Om nu Spider-Man, Doctor Strange eller Black Panther är företagets diverse modeller, så är varje ny iteration bättre, mer avancerad men samtidigt klassisk och igenkännbar, och den elitism – som omger dessa lyxiga titaner, går inte att hitta hos Marvel heroiska ensemble.

Att ständigt lyckas med att förbättra, innovera och förundra med varje ny film är en bedrift – lika enorm som då Spider-Man – begravd under tonvis med betong och sten, befriar sig från en oundviklig död för att rädda sina mest älskade.

Efter flera av år skräpfilmer – som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man 1och 2, så hittade regissören Jon Watts en ungdomligare, lösare och mer emotionell kärna än både Sam Raimi och Marc Webb i Spider-Man Homecoming.

Marvel är tjatiga på så sätt att de aldrig låter spektaklet ta överhanden, sekvensen där Watts återskapade den legendariska styrkebragden från berättelsen If This Be My Destiny – när Peter Parker begravs utav Michael Keatons Vulture, innehåller mer smärta, hoppfullhet och intensitet än Andrew Garfields och Tobey Maguires samlade insatser.

Far From Home fortsätter – likt sin föregångare, studera Peter Parkers slitningar mellan livet som superhjälte och dennes mer ordinära tonårsproblem. Vi har sett det romantiska strulet tidigare samt de problem som kommer med att leva ett dubbelliv, men aldrig såhär energiskt, roligt och välspelat. Tom Holland, Jacob Batalon och Zendya besitter så mycket värme, karisma och kemi att de – endast i enkla förväxlingar, blir ett nöje att beskåda. Trion hittar en perfekt balans mellan allvar, självdistans och ungdomligt trams som är fantastiskt att beskåda.

Mer humor

Denna gång satsar Watts på mer humor än action, och till en början är alla fartfyllda skämt en aning oväntade, men likt roddarna på en galär, så är synergin mellan de olika segmenten snudd på perfekta. Filmen har ett tempo som kan knäcka toppatleter, men trots denna höga hastighet så känns Far From Home aldrig hetsig eller stressad.

Jon Watts har ett järngrepp då det kommer till berättelse, detta gör att man kan introducera mycket udda, extrema och eklektiska segment. Watts tar aldrig något för givet, hungern och den ungdomliga ivern – från Watts dagar som indie-regissör, är ständigt närvarande. Framförallt så är filmen oerhört ödmjuk, i sina mest lättsamma scener kan det till och med slå över till att verka en aningen fånigt, men entusiasmen och oskyldigheten gör tveksamma moment till stor underhållning.

Även om berättelsen i grund och botten handlar om en strid mellan ont mot gott, så är det Peter Parkers resa från tonåring till man som är filmens centrum. Och likt Endgame så är interaktioner och samtal lika spännande och mer essentiella gentemot filmens helhet än de kolossala actionscenerna.

Då det kommer till rent spektakel så är ambitionerna större än någonsin. För första gången – i en solofilm för Spider-Man, så rör man sig utanför New York. Peter Parkers mycket färggranna klass reser denna gång till Europa och dess mest igenkännbara städer såsom Venedig.

Parker, Peter Parker

Detta miljöombyte ger filmen en mer säregen och individualistisk karaktär än någon tidigare Spider-Man-film. Att Jon Watts också undviker att göra filmen till ren resereklam – för de respektive resmålen, är också uppskattat. Turerna mellan länder – samt Samuel L. Jacksons medverkan som superspionen Nick Fury, gör at Far From Home känns som Marvels svar på Mission Impossible eller James Bond.

Visuellt har man också valt att addera mer ljus till fotot och spela in fler scener i dagsljus. Genom detta beslut så kan de fantastiska specialeffekterna verkligen uppskattas. Venedig-sekvensen är tex helt spektakulär att beskåda, men några av de bästa vatteneffekter vi sett på film. Och spektaklet är lika explosivt och massivt som alltid då Marvel för feeling och inspiration.

Spider-Man har nog aldrig rört sig samt haft en såhär vacker akrobatik någon tidigare gång, slutspurten tangerar att förlita sig en aning för mycket på CGI kavalkader, men det centreras tack vare stor humor och lysande skådespel. Det är framförallt den otroliga energin som övervinner alla hinder.

Långt ifrån hemma…

Titeln Far From Home syftar inte bara på att våra protagonister befinner sig tusentals kilometer hemifrån. Peter Parker långt ifrån är trygg med sig själv efter händelserna i Avengers Endgame. Den mer psykologiska aspekten – där karaktären, dras med skuldkänslor och isolering, är genuint drabbande och mer trovärdigt än då Shane Black försökte porträttera Tony Starks posttraumatiska stress i Iron Man 3. Där Peter Parker hungrande efter action och hjältedåd i Homecoming, så är han mer reserverad, grubblande och kritisk till sin roll som hjälte denna gång.

Vad beträffar skådespelare – utöver den otroligt begåvade unga trion – Holland, Zendaya och Batalon, så får Samuel L. Jackson och Cobie Smulders oväntat mycket att göra. Smulders i synnerhet har nog aldrig varit såhär bra i rollen som Maria Hill, med mer humor och karisma än förut. Jon Favreaus Happy Hogan borde vara en permanent del av varje film som Marvel Studios gör, att den lite förvirrade och fumliga biroll fortfarande känns så sympatisk och varm är rentav fantastiskt. Jake Gyllenhaals är i sin tur stark och minnesvärd i rollen som Quentin Beck/Mysterio.

En hundvalp som rör och förstör

Sedan får vi överraskningar och nördiga påskägg som i alla fall får mig att lägga mig ned på golvet och skaka. Sättet man refererar och kopplar ihop med Marvels Studios tidigare filmer, skapar tårar i ögonen, hängivenheten till detaljer är inget annat än sinnesjuk. Hela filmen kan enklast beskrivas som en bedårande hundvalp, med oändliga mängder charm, oskyldighet och energi, det går inte att värja sig för värmen och lyckan som projiceras till publiken.

Spider-Man Far From Home är en genialisk, energisk och utmattande åktur som visar att Marvel Studios bara har börjat. Slutspelet för det gamla gardet må vara över, men framtiden kunde inte ha sett mer ljus ut. Återigen så har Jon Watts och Marvel skapat ett genre-mästerverk som lämnar tittaren rörd och förstörd.

Betyg 10/10

Venom Recension

Publicerad den 4 oktober, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Att två högar utav slem blir bland det sista vi ser säger det mesta om hela filmen – detta är en motbjudande och oattraktiv skräphög till film.

’’Bubbla’’, ’’fluga’’ eller ’’snart övergående trend’’… Alla de där beskrivningarna har använts då man pratar om dagens adaptioner av diverse serietidningar. Vart man än ser så finns det alltid någon instans som påstår att detta enbart är en trend, precis som axelvaddar eller utsvängda byxor.

Att försöka förutspå framtiden har sällan fungerat, titta bara på exempel som Familjen Jetson eller äldre vetenskapsmagasin. Mina egna tankar kring detta det är att vi eventuellt kan ha att göra med sorts bubbla… MEN, den kommer inte sluta på samma sätt som tokspekulationen i tulpaner under 1600-talet. När IT kraschen inträffade i början av 2000-talet, så menade flera domedagsprofeter att detta var slutet för alla former av IT-bolag, kolosser som Amazon och eBay låg på knäna och förväntades lösas upp som lacknafta. Nästan tjugo år senare är det rent skrattretande att man jämställde luftslottet spray.se med en jätte som Amazon – som idag fullkomligt dominerat den nordamerikanska detaljhandeln.

015

We Are The World

Om detta nu skulle vara ett filmiskt Babels torn, så kommer ett par aktörer att försvinna och den starkaste överleva. Filmvärlden är idag helt förblindad av trender, stora som små. Att The Greatest Showman gick upp på biograferna bara ett år efter storsuccén La La Land har en uppenbar förklaring.

Hollywood vill nu ha sin del av den enormt lönsamma kakan som är superhjälte-filmer. Så fort The Avengers (2012) slog alla möjliga rekord så var kapprustningen igång. Och Marvel Studios blir antagligen den aktör som kommer klara en framtida krasch. De har nu blivit ett varumärke som inte är fastkedjade vid en specifik genre eller stil, inte helt olikt Pixar.

Sony å andra sidan, kommer med största sannolikhet inte klara av en lågkonjuktur för superhjälte filmer, efter tre helt groteska Spider-Man-filmer, så tvingades bolaget fram till förhandlingar med Marvel. Idag så sköts Spider-Man utav Marvel Studios, avtalet som slöts är under sekretess och förmodligen så krångligt att det krävs en trupp av de bästa juristerna för att fullt förstå det. Spider-Man har under sina 50 år som serietidning, byggt upp ett gigantiskt arkiv av hjältar och skurkar som Sony fortfarande har filmrättigheter till. Spider-Man: Homecoming rättade till alla tidigare fel och Tom Holland blev den definitiva versionen av Peter Parker. Avtalet innebar att Sony tog hem hela vinsten för Homecoming, hela 880 miljoner dollar gick raka vägen ned i kassan. Men det räckte inte för…

006

We Are Venom

Venom har sedan sin debut år 1984 fascinerat fansen. Han är numera kända som en av Spider-Mans värsta fiender, under åren som gått så har han förvandlats till en antihjälte som räddar damer i nöd och snällt ger dem tillbaka sin handväska. Tanken på att få se denna muskulösa koloss på vita duken har varit något av en dröm. Förhoppningarna om att Sam Raimi skulle förverkliga önsketänkandet krossades med Spider-Man 3, att Topher Grace spelade rollen som Eddie Brock/Venom säger väl allt ?

FörhandsInformationen vi mottagit angående detta andra försök, har inte på något sätt ingjutit något större förtroende. Regissören Ruben Fleischer lyckades aldrig göra någonting av sina framgångar efter Zomebieland. Allt mynnade ut i ett ödsligt landskap av mediokra sömnpiller som 30 Minutes Or Less och Gangster Squad. Huvudrollsinnehavaren Tom Hardy har varit det enda minimala hoppet… Efter att ha genomlidit slutresultatet kan man fråga sig vad som hände med den aktör som blev en publikfavorit efter sin insats som Bane i The Dark Knight Rises.

Att göra en berättelse om Venom utan Spider-Man är lite som att försöka skriva en bok utan bokstäver. De två karaktärernas interaktion är helt essentiell för att förstå deras motivationer och tankegångar, serietidningen målar upp en relation som kantas av rivalitet, hat och hämnd. Eddie Brock skall vara en slug och äregirig människa som till varje pris vill stå i rampljuset. Hans omätbara girighet gör honom till ett rovdjur med en kroppsbyggnad som skulle få en ung Arnold Schwarzenegger att se ut som en fyrkant.

020

Mummel murvel

Hardy har visat att han både kan agera med elegans – Inception, och med våldsam intensitet – The Revenant eller Mad Max Fury Road. Även om Hardy enbart mäter 1.75 meter i höjd, så brukar han kunna kompensera detta med sina eldfängda rolltolkningar. Topher Grace ansågs vara för klent byggd och mesig för rollen, det borde man ha kunnat ta lärdom av… Denna version av Brock är tyvärr lika patetiskt ointressant som den medelmåtta som vi fick se för elva år sedan. Brocks mörka och impulsiva natur är ersatt med en neuros som mest påminner om Woody Allen. För de som inte kunde förstå vad Hardy sade i Christopher Nolans tredje Batman film, så rekommenderar jag att man ser en tydligt textad version, Hardy mumlar och gurglar fram sin dialog, detta kan vara hans sämsta insats någonsin.

Michelle Williams måste har drabbats av någon form av PTSD då hon insåg vad hon just skrivit på. Williams som för det mesta är solid är här helt anonym och får oförskämt lite att göra. Riz Ahmed är minst lika illa behandlad som antagonisten Carlton Drake. Skurkar kan omöjligt bli mer ointressanta än såhär. Förutom att Drake är en av de få karaktär som bär en lyxig kostym, så finns det inget som differentierar honom från hans ansiktslösa hejdukar som faller som käglor, till och med den mest timida gråsparv är mer hotull är Ahmed.

Så med tre helt bortkastade aktörer så kanske omsorgen har lagts på berättelsen eller varför inte presentationen ? Även här är det en nitlott som hånfullt gestikulerar åt tittaren. Hela Venom är filmad i totalt mörker, då vi har att göra med en karaktär som är helt kolsvart – utan den ikoniska vita spindeln, så är det omöjligt att se vad som faktiskt händer. Vart man än befinner sig så ser allt identiskt ut. Det går att filma bra actionsekvenser på natten, men det krävs enormt förarbete och perfekt utförande, varav inget förekommer här.

007

Urusla specialeffekter och ännu sämre dialog

Inte för att det spelar särskilt stor roll, förutom en acceptabel biljakt så är actionscenerna skandalöst dåliga. Specialeffekterna är föråldrade och denna ’’allvarliga och mörka’’ berättelse ser ut som action-komedin The Mask med Jim Carrey från 1994. Om The Amazing Spider-Man slösade bort större delen av sin speltid på att klargöra tidigare glasklara faktum – såsom mordet på Peter Parkers farbror Ben, så ödslar Fleischer bort två tredjedelar på urusel utfyllnad som är både tråkig och ologisk.

Kanske är det förståeligt då manuset verkar ha försvunnit någonstans under produktionen. Dialogen närmar sig kalkon monster som svenska Scorched Heat med Harald Treutiger. När Williams och Hardy desperat försöker framföra sina pinsamma repliker vet jag faktiskt inte om man skall skratta eller storgråta.

Om man skulle lista samtliga fel skulle den här recensionen behöva göras om till en bok. Det finns färre decimaltecken i talet Pi än uppenbara fel i Venom.

010

There is a choice we’re making…
We’re saving our own cash

Men Venom då !? En film döpt efter karaktären borde väl ändå innehålla rikligt med scener med sin titelkaraktär ? Återigen lurar man publiken och får dem att uppleva ett solklart exempel på att köpa grisen i säcken… Eftersom intrigen föredrar att visa upp spännande saker som att; handla mat, titta på bildskärmar och läkarkontroller, så lämnas det absolut inget utrymme åt den utomjordiske hämnaren. Till och med menlösa biroller får mer utrymme. Filmens klimax är bokstavligt talat en sörja, återigen filmad i totalt mörker med undermåliga specialeffekter.

Det enda som faktiskt funkar i denna härdsmälta är ett fåtal scener där Hardy (som även gör rösten åt Venom) samtalar med sig själv, det leder till ett och annat kul replikskifte. Men så fort man hittat något – som eventuellt kan fungera, så slängs det bort och ersätts av patetisk trickfilmning eller tragiskt dåligt humor.

Alla dessa magplask och misslyckande får mig att tänka på syndabocken nummer ett – då man diskuterar Marvel adaptioner – Daredevil från 2003. Vid närmare eftertanke är de nästan identiska, båda två är grovhuggna och smaklöst respektlösa gentemot sitt grundmaterial.

017

’’We are saving our own lives’’

Producenten och före detta Sony VD’n Amy Pascal försöker desperat återställa sitt ödelagda rykte – efter den email läcka som drabbade Sony 2014. Hur Pascal klarar sig undan svidande kritik medan Lucasfilm Kathleen Kennedy närmast korsfästs ute på internet, är omöjligt att förstå. Pascal är nu ansvarig för både The Amazing Spider-Man och Venom, en gång är ingen gång, en andra gång är oförlåtligt… I en intervju från 2017, då Pascal tillsammans med Marvel Studios Kevin Feige marknadsför Spider-Man: Homecoming, så ser vi Pascal tala om Venom – som då var på manusstadiet, Feige ser ut som att han vill dunka huvudet i väggen och springa gallskrikande därifrån… Jag delar den känslan till 100 % efter att ha behövt uppleva detta.

Betyg 2/10

Bäst: Hardys monologer

Sämst: Allt annat…

Fråga ? Vem kommer vilja se något som har anslutning till detta ?

Spider-Man PS4 Recension

Publicerad den 20 september, 2018 av bosstime55

marvels-spider-man-screen-14-ps4-us-30mar18

All images courtesy and copyright of Marvel/Sony/Insomniac Studios 2018

Full Disclosure: Allt spelades igenom på en vanlig PS4 (ej Pro). Bilderna i texten är tagna utav Sony.

Summering: Ett euforiskt lyckligt spel som visar upp spelvärldens bästa sida då det kommer till berättande. Med ytterligare polering och finputs så hade det varit slående som Rocksteadys Batman Arkham-serie

Man skall aldrig ta ut segern i förskott… Än så länge är det lite för tidigt att säga att licensspel gått in i en ny – och, bättre era. Riktningen för spel som baseras på böcker, filmer eller serietidningar, har de senaste tio åren börjat slå sönder det gamla grymma stigmat som innebar att allt som associerades med ett varumärke – utanför spelindustrin, var uselt.

Jag minns fortfarande hur jag som mycket ung och oerfaren spelares köpte mängder med licensspel, alltifrån Harry Potter till Terminator 3: Rise Of The Machines inhandlades och avhandlades snabbt. Idag är spel så exponerade att det skall mycket till för att man inte skall vara medveten om vilken sorts produkt man inhandlar. Att vi kan titta på gameplay från spelen, få recensioner innan spelet släpps etc, är idag en självklarhet. För 15 år sedan fanns inte dessa möjligheter, internet uppkopplingar var siraps sega och YouTube var inte ens på konceptstadiet. Spelts omslag var allt som – kanske, kunde indikera vad för sorts spel vi hade att förvänta oss.

Spel inom genren superhjältar har inte följt samma explosiva trend som i filmvärlden. Då Joel Schumacher utförde öppen avrättning på genren i och med Batman & Robin, så släpptes även ett spel till Playstation 1 med samma namn. Upplevelsen var så gräslig att jag får viss ångest då jag ser tillbaka på bilder och videoklipp från spelet. Den brottsbekämpande detektiven gick på en ännu största mina i och med Batman Dark Tomorrow, ett spel som borde dela plats med Superman 64 som ett övertramp av värsta sort.

Marvel har inte heller haft några speciellt konsekventa framgångar inom den digitala underhållningen. Iron Man som kom ut 2008, anses vara ett av tidernas sämsta spel, en horribel spelupplevelse där den japanska utvecklaren Sega stod som avsändare. Och där biofilmerna förändrade landskapet för filmindustrin, så blev spelen som baserade Marvels filmer en slags ’’DIY begravning’’.

Denna katastrofala och tragiska trend bröts när Rocksteady Studios släppte Batman Arkham Asylum. På förhand var spelet nedräknat till nio och en halv, det fanns inte många som kunde ana att ett licensspel skulle kunna vara något annat än bedrövligt. Nästan tio år senare så har Arkham-serien förändrat hela genren, det otroligt intuitiva spelsystemet är enkelt men djupt. Presentationen var fullkomligt lysande, man tog fantastiska komponenter från Batman The Animated Series och drog med sig flera av röstskådespelarna – Kevin Conroy och Mark Hamill. Slutresultatet var helt enkelt genialiskt. Rocksteadys spelmekanik har nu adapterats av de flesta moderna actionspel, utan Arkham Asylum hade vi inte haft Shadow Of Mordor och dess uppföljare.

Men Marvel vägrade att ge ett gensvar. Förutom det nedlagda Marvel Heroes Omega, har vi sett förvånansvärt lite spel från detta kolossalt framgångsrika varumärke. För ett par år sedan så togs bladet bort från Marvels mun, efter alla misslyckanden i kategorin TV-spel, så skulle det nu bli stora ändringar. Man rekryterade ett antal av Square Enixs bästa utvecklare för att påbörja arbetet med Marvel relaterade spel, än så länge har vi inte sett eller hört någonting angående det projektet, men Sony och spelstudion Insomniac har fått äran att ta det första steget för vad som skall komma att bli ett – eventuellt, Marvel Gaming Universe.

marvels-spider-man-screen-11-ps4-us-30mar18

Power…

Spider-Man har en minst lika tumultartad spelhistoria som Batman och Stålmannen, det första 3D spelet som släpptes till Playstation 1 år 2000, blev mycket framgångsrikt, Activision stod som utgivare. Trots de tekniska begränsningarna så hade Neversoft lyckats få med alla karaktärens distinkta förmågor, det fanns en begränsad men funktionell swingfunktion, att klättra på väggar och sno in fiender i nät var också fullt möjligt. Till och med legenden Stan Lee var berättarröst. Spider-Man 2 som baserades på Sam Raimis film från 2004, blev nästa riktigt stora succé, med ett helt öppet New York och ett – för sin tid, avancerat system för att röra sig över Manhattan, så blev Spider-Man 2 en gigantisk succé.

Efter det så har det stått stilla – eller rättare sagt, gått baklänges. Allt som följde därefter var ihåliga kloner som varken förbättrade eller utvecklade konceptet från Spider-Man 2. The Amazing Spider-Man 2 var det sista spelet som Activison gav ut, därefter förlorade förläggaren sin licens för samtliga Marvel titlar.

Insomniac var sedda som en kvalitetsstudio under Playstation 2-eran, Ratchet And Clank blev så populära att det idag kräves ett Excel blad för att kunna få någon översyn kring antalet uppföljare och spin-offs. Men då skiftet till PS3/Xbox 360 generationen inträffade så lyckades studion inte befästa samma position inom industrin. Resistance-trilogin kändes identitetslöst och oinspirerat och Ratchet-spelen hade sedan länge tappat i popularitet.

marvels-spider-man-screen-03-ps4-us-29mar18

…Responsibility

Men nu äntligen så verkar det som att Insomniac återfunnit inspirationen; så fort Peter Parker kastar sig ut genom sitt lägenhetsfönster för att möta morgonen i Manhattan, fullkomligt exploderar utvecklarens passion och ambition. Marvel: Spider-Man är fantastiskt underhållande, makalöst snyggt presenterat och lättillgängligt. Insomniac har inte varit såhär inspirerade och entusiatiska på ett årtionde.

På förhand trodde jag och många andra att Spider-Man skulle bli en bra men uppenbar Arkham-kopia. Och mycket har hämtats från Rocksteadys glåmiga och dystra värld, så fort spelaren stöter på en grupp med fiender, är systemet – som innebär att blockera och undvika attacker, snarlikt Arkhams spelsystem. Men Insomniac har insett att Spider-Man inte är Batman, Bruce Wayne är en människa – Spider-Man en halvgud som kan lyfta bilar och röra sig lika snabbt som blixten. I praktiken innebär detta att man kan höja speltempot, Arkham är tungt och systematiskt, detta är smidigt och frenetiskt.

marvels-spider-man-screen-04-ps4-us-30mar18

’’Streak of light’’

Där Batman tar sig an sina fiender en och en så är hotbilden för Spider-Man helt annorlunda, motståndarna är beväpnade med skjutvapen och andra tillhuggen som tvingar spelaren att agera snabbt. Manövern där man undviker kulor och närstridsattacker måste bemästras och det snabbt, enorma grupper av varierande fiendetyper fullständigt väller fram. Till en början känns det övermäktigt, kontrollen tar en viss tid att vänja sig med, framförallt för vana Arkham-spelare som är vana med en annan kontrolluppsättning. Men när det slutligen klickar så är det en upplevelse som – tack vare sitt tempo, faktiskt lyckas bryta sig loss från Arkhams skugga, att lyckas slå ned ett tiotal fiender blir som en barnslig lek där Spider-Man bollar med objekt som brevlådor och inkommande projektiler.

Animationsarbetet bidrar också till denna lekfulla och euforiska känsla, Spider-Man rör sig som en dansös i världsklass, spelplanen är också helt öppen, om man vill hålla sig på avstånd så erbjuds det en uppsjö av specialdesignade prylar som nätgranater eller drönare. Man kan helt diktera hur man vill lösa konfrontationerna.

Det finns ett par ytterligare spelmoment som utgör den spelmässiga grunden. Det så kallade Predator-läget från Arkham återfinns även här, mellan varven placeras vi i scenarion där spelaren måste hålla sig på avstånd och successivt slå ut fiender utan att bli upptäckt. Dessa avsnitt är acceptabla men känns något begränsade då det saknas flexibilitet och möjligheter.

Slutligen så har vi ’’transporten’’ eller förflyttningen, detta sker såklart genom att man elegant kastar sig mellan Manhattans skyskrapor, detta är den absoluta toppen av gameplay-sektionen. Återigen är animationerna helt utomordentliga, akrobatiken fångas som aldrig förr och fartkänslan – då man på ett par minuter, tar sig från den södra finanskvarteren upp till norra Harlem är obeskrivligt. För första gången någonsin så har ett Spider-Man spel lyckats fånga sensationen av att nästan flyga fram över Manhattan på samma sätt som filmerna.

marvels-spider-man-e3-2018-screen-04-ps4-us-11jun18

Action is the reward

Där själva spelsystemet är solitt så är det faktiskt berättelsen som är den största och mest häpnadsväckande delen. Filmsekvenserna är i absolut toppkvalité, med hjälp av motion capture och rutinerade spelaktörer som Laura Bailey, så skapas oförglömliga scener som förmedlar stor kärlek till grundmaterialet. Estetiskt påminner det lite mer om The Amazing Spider-Man’s kyligt futuristiska scenografi, hjärtat och värmen är däremot hämtat från Tom Hollands MCU version.

Denna version av Peter Parker är något äldre och mognare än den överlyckliga spjuver som Holland gett oss. Insomniac har fått mer eller mindre fira narrativa tyglar, detta innebär att de kan vrida och vända på allting. För den som följt Spider-Man i serietidningarna, filmerna och de animerade tv-serierna, kommer att känna igen sig. Relationen mellan Parker och Mary Jane Watson är en kombination av Ultimate Spider-Man (tv-serien) och The Spectacular Spider-Man, här är Watson inte en supermodell utan journalist.

marvels-spider-man-screen-13-ps4-us-30mar18

’’Smells like a new car’’

Ett par sekvenser låter oss få se spelvärlden från ett annat perspektiv än Spider-Mans – att säga mer än så är att avslöja allt för mycket. Dessa sekvenser påminner om klassiska peka – och klicka spel. Här tillåts Insomniac verkligen varva ned tempot och fokusera på detaljer som inte alls skulle passa i högoktanig action.

Klassiska karaktärer omformas och ges helt nya funktioner i berättelsen. Vad dessa kreativa friheter kan innebära för eventuella uppföljare och andra spel i Marvel universumet känns väldigt spännande.

Spelets final är gastkramande och etsar fast sig i minnet på samma sätt som Sam Raimis första Spider-Man film från 2002. Detta är en berättelse som kan utmana årets upplaga av God Of War då det kommer till emotionell styrka.

Meningslösa småuppdrag

När själva berättelsen driver spelet är det fullständigt genialiskt, men det finns en del invändningar. New York må vara både vackert och snyggt modellerat, men de sidouppgifter som delas ut till spelaren blir snabbt repetitiva, att stoppa sin första biljakt är spännande, men då samma rånare, i samma bilmodell dyker upp, så påminns man om hur Ubisoft idag utformar spel som Assassins’s Creed – fullmatade med ointressant utfyllnad. Insomniac försöker ge dessa repetitiva uppgifter lite mer substans genom dialog och exposition, men spelaren tvingas utföra allt för snarlika uppdrag och tillslut så är de ointressanta.

Enbart ett sidouppdrag ramas in med de strålande mellansekvenserna och förhoppningsvis kan Insomniac skapa fler av dessa kvalitetsuppdrag i den eventuella uppföljaren. Sedan är det också ett och annat tekniskt fel, hela tre gånger har vi upplevt krascher vilket lett till att vi behövt starta om hela vårt PS4 system. Ett annat – allvarligt, tekniskt problem inträffar då en av filmsekvenserna inte innehåller något ljud, detta kunde bara åtgärdas genom en omstart.

Även om det saknar samma minutiösa finputs som hos Rocksteadys spel, så är Spider-Man ett otroligt första steg för Marvel och att berättandet är så makalöst bra är nästan chockartat. Insomniac har tagit sitt ansvar och gett oss en helt utomordentlig produkt.

Betyg 9/10

Årets Bästa Filmer 2017

Publicerad den 31 december, 2017 av bosstime55

Nu är det dags… Som alltid är det med en viss skräck som vi sammanställer våra absoluta favoritfilmer från det snart gångna året. Tillskillnad mot övriga kategorier så har denna summering blivit lite sakral – för att ta till riktigt pompösa ord. Men i slutänden så känns fördelningen av små och stora filmer förhållandevis bra, givetvis hade det varit roligt att kunna gräva fram någon helt okänt från än något oprövat område, olyckligtvis så är det inte fallet i år. Vi har som alltid inte valt att ta med filmer som hade premiär tidigt i år och som hör till 2016, exempel på dessa är; La La Land och Moonlight.

Här följer 2017 års bästa filmer i ordning nedifrån och uppåt.

10. The Disaster Artist

Skall man skratta eller gråta åt The Room och dess upphovsman Tommy Wiseau ? The Disaster Artist ger upphov till båda reaktionerna, det är hypnotiskt att se detta kompletta haveri till film bli av. James Franco och hans bror Dave får några helt geniala scener som gör The Disaster Artist till en rent nöje att titta på.

9. Thor: Ragnarok

Ibland vill man enbart ha kul och då skall man givetvis uppsöka den totala undergången i form av den nordiska domedagen Ragnarök. Marvel Studios och huvudrollsinnehavaren Chris Hemsworth kände sig manade att göra om en serie som aldrig nått samma status som kollegorna i Iron Man och Captain America. Genom att ta in regissören Taika Waititi så skrotar man alla tidigare minuspunkter. Man börjar med att kasta ut tråkmånsar som Natalie Portman, man flyttar bort berättelsen från Asgård och placerar sig i den intergalaktiska återvinningsstationen Sakaar. Med stor humor och självdistans gör man den bästa filmen i serien och en av årets tveklöst roligaste upplevelser.

8. Battle Of The Sexes

Emma Stone triumferar igen, denna gång som tennisstjärnan Billie Jean King. Allvar blandas med humor och det blir oväntat skojfriskt men även gripande, detta i en genre som vanligtvis brukar ge ifrån sig torra och trötta timmar av ödesdigert manus och dålig dialog. Så blir inte fallet, genom att ta det mesta med en klackspark så får man till en ypperlig film som låter Stone och Steve Carell att prestera på toppnivå.

7. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Brott i den amerikanska småstaden känns som ett givet recept för en solid film. Three Billboards må ta mycket inspiration ifrån bröderna Cohens Fargo, men här förlägger man händelserna till vad som sker efter brottet och således tragedin. Bitvis roligt, bitvis nervpirrande. Ibland kan det lilla verkligen framstå som störst av allt, främst då bara den stora skogen och den tomma gatan får tala sitt eget språk.

6. Dunkirk

Christopher Nolan fortsätter att briljera genom att ge oss de bästa luftstriderna någonsin i en film och flera scener som enbart kan beskrivas som episka. Man väljer att dela upp berättandet där vi får följa soldaterna på stranden, piloterna i luften och slutligen civilbefolkningen som hjälpte till med evakuera de brittiska trupperna. Mäktigt är bara förnamnet för denna fantastiska urladdning.

5. City Of Ghosts

I ett år av superhjältar och hjältesagor så är människorna i City Of Ghosts de riktiga hjältarna. De omåttligt tappra och modiga männen och kvinnorna bakom den grävande journalistiken om terrorgruppen IS är en helt förkrossande stark upplevelse som inte kan lämna någon oberörd. Bilderna vi får se är ohyggliga – människor stympas och avrättas på nära håll. Ibland blir det för mycket, samtidigt kanske detta är nödvändigt för att faktiskt få oss i väst att förstå vad som faktiskt sker på daglig basis för flera miljoner. Avslutningen där enbart en trött och skakande hand är i centrum säger det mesta.

4. Logan

Nördarna kommer att ärva hela jorden. Logan ödelägger alla fördomar att en film med mutanter och flickor med sylvassa klor inte kan drabba lika mycket som ett drama i engelsk diskbänksrealism. Om enbart regissören James Mangold vågat ta i mer på slutet så hade Logan kunnat resa sig än högre upp på denna lista. Hugh Jackman och debutanten Dafne Keen är strålande och Patrick Stewart både roar och berör som en mycket sliten Charles Xavier. Mixen av jordnära action och familjerelationer är unik och medryckande. För den som bär med sig den största av allergier för serietidningsfilmer bör verkligen titta närmare på detta suveräna ’’avslut’’.

3. Guardians Of The Galaxy Vol. 2

Även denna uppföljare blev omdiskuterad. Och nog är delar av kritiken berättigad, som jag skrev i både vår bio och Blu-Ray recension så är en del sekvenser onödigt utdragna och krystade enbart för att resultera i platt humor. Men när minst 90 % av resterande tid ägnas åt fantastiska scener med Kurt Russel och Chris Pratt, Rocket Raccoon och Michael Rooker så är det svårt att hänga upp sig på sådana saker.

Man lyckas också skapa en av de visuellt häftigaste turerna som vi fått se i det filmiska Marvel universumet. Slutligen så är samspelet mellan Zoe Saldana och Karen Gillan närmast mästerligt, det räcker för att ta tredje platsen på denna lista.

2. Spider-Man Homecoming

Sam Raimis två första Spider-Man filmer är kanske första gången jag insåg att man kunde blanda enormt drama och gigantisk action till en helt oemotståndlig helhet. Det är barnminnen som står sig lika starka och stora som för snart tjugo år sedan. Spider-Man (2002) var lysande och dess uppföljare gjort precis allting bättre. Spider-Man 3 är däremot är som en tegelsten rakt i huvudet. Ärret och bulan samt den mentala skadan sitter fortfarande i.

Med Homecoming så återgår man till allt det där magiska. Med sina underbara karaktärer, suveräna skurk i Michael Keaton och såklart en helt genial Tom Holland i huvudrollen är det svårt att inte vilja börja nynna på det farligt svängiga temat från TV-serien från 60-talet.

Det är så pass bra att vi fick ta till med vårt första tvåsiffriga betyg till en Marvel film.

1. Star Wars: The Last Jedi

Spider-Man såg ut att stå som ensam segrare med sitt maxbetyg. Men sedan så drämde The Last Jedi ned som en projektil från rymden. Hur kontroversiell och diskuterad filmen än är så förblir The Last Jedi en filmupplevelse jag aldrig kommer att glömma. I lite över två timmar så transporteras jag till ett stadium av ren och skär glädje. Felen är där men de kan inte avstyra mig från att kalla detta för en snudd på perfekt bioupplevelse. Och att filmen faktiskt toppar Rogue Ones final är värt beröm bara det. Detta är skälet till varför jag håller filmmediet som bland det viktigaste i mitt liv.

Tiger Film utser därmed Star Wars: The Last Jedi till 2017 års bästa film

Spider-Man: Homecoming Recension

Publicerad den 2 juli, 2017 av bosstime55

Regissören Jon Watts och Marvel Studios har skapat ett mästerverk som aldrig slutar att överraska eller roa. Med enorm värme och kärlek till sin berättelse samt karaktärer, har man återigen satt ned foten för vad bra underhållning skall vara. Jag står helt mållös inför denna återkomst. Detta är en av de bästa filmer jag sett på åratal.

Det är femton år sedan Sam Raimi släppte loss serietidningsförlaget Marvels absolut populäraste karaktär på bioduken. Filmen följde i de fotspår som Tim Burtons Batman hade plöjt upp år 1989. Helt enkelt en något mörkare och vuxnare version i jämförelse med det något glättigare och simplare förlagorna. Man skapade starkt drama och kryddade med mycket medryckande action.

Spider-Man är fortfarande en fantastisk film, sättet den fångade mig som en mycket oerfaren filmtittare och vägrade släppa taget, är förmodligen början till mitt filmintresse. Uppföljaren blev ännu bättre. Raimi förbättrade allt, visuellt var det en stor uppgradering från den ganska mediokra fotograferingen från första filmen.

Striden ovanpå den fiktiva delen av tunnelbanan på centrala Manhattan (det finns ingen förhöjd räls i New Yorks Midtown område) kategoriseras för de flesta som en av genrens mest nervkittlande sekvenser. Jag kan utan problem sätta dessa två upplevelser som några de mest minnesvärda jag någonsin fått vara med om i min personliga filmhistoria.

Framgången var ett faktum. Spider-Man och uppföljaren banade vägen för den moderna serietidningsfilmen. Christopher Nolan slutförde mallen med Batman Begins ett år efter Spider-Man 2. Utan dessa filmer hade filmvärlden antagligen sett mycket annorlunda ut idag.

Sedan kom del tre…

Den ökända, vidriga och förolämpande ’’finalen’’ som skulle bli ett crescendo av sällan skådat slag. Budgeten var rekordstor, förväntningarna likaså. Jag kan inte understryka nog hur brutalt efterspelet var efter filmen. En nära bekantskapskrets och jag själv reste i över en timme för att se filmen på premiärdagen. Resan till biografen var fylld av extas och förhoppningar. Resan hem kan nog bara liknas med hemkomsten efter att ha förlorat VM i och med ett självmål.

Spider-Man 3 är (för att sägs det rakt ut) en motbjudande film. Det finns inte ett enda dugg som faktiskt kan beskrivas som godtagbart i en av världens mest cyniska uppföljare. Vad som en gång var guld blev nu till sand (i alla bemärkelser), det starka engagemanget för karaktärerna var bortblåst, allting verkade ha gjorts på en mindre bakfylla, där Raimi och ensemblen enbart räknade ned med timmar och dagar tills inspelningarna tog slut.

Trots finansiella framgångar beslutade Sony att pensionera serien och försöka sig på en omstart. Resultatet blev inte mycket bättre…

Marc Webbs två Amazing Spider-Man filmer är pretentiösa, kyliga och helt befriade från glädjen eller energin som en film i denna genre kräver. Förutom Emma Stones helt förträffliga porträtt av Gwen Stacy, så är dessa två tragiska skräpfilmer bäst förglömma, framförallt skurkarna Lizard, Electro, Rhino… Ja glöm allting, det är nog bekvämast så.

Efter det enorma dataintrånget hos Sony för snart tre år sedan, var det uppenbart att producenterna med Amy Pascal i spetsen ännu en gång skjutit sig själva i foten. The Amazing Spider-Man 2 presterade dugligt ekonomiskt, men i perspektiv till sina föregångare var inkomsterna minst sagt måttliga.

Serien hamlade i limbo och ryktena gick, åt alla håll.

Men så tillslut kom beskedet som många enbart kunna drömma om. Marvels mest välkända karaktär skulle återvända hem som en del av deras framgångsrika filmiskauniversum. Återtåget skedde redan i förra årets Captain America: Civil War, ett inhopp som för många stal hela showen i en redan ypperlig film.

Två fantastiska timmar med en perfekt Tom Holland

Så tiden är nu inne för den verkliga återkomsten. Och jag antar att både jag själv och andra Marvel fantaster burit på ett visst mått av oro. Vi har faktiskt inte sett en bra Spider-Man film sedan 2004. Men Homecoming bryter inte bara den nedåtgående trenden, den tar ett struptag kring konkurrensen och placerar sig som ett mästerverk som är nästintill fläckfritt. Jag är i fullkomlig extas över glädjeruset som förmedlas genom dessa två fantastiska timmar.

Regissören Jon Watts visade i sitt genombrott Cop Car att han hade en förmåga för att hantera allvar utan att slå in på en pretentiös väg. Det var en koncentrerad och skärpt historia som ofta var krypande obehaglig. Watts tar detta fokus till Spider-Man: Homecoming genom att helt och hållet koncentrera sig på berättelsen och dess karaktärer. Allt annat är sekundärt.

Tom Holland har blivit bekvämare och än mer karismatisk sen vi sist såg honom. Han ingjuter inte bara essensen från serietidningens Peter Parker, han utvecklar karaktären till en otroligt sympatisk och tillgänglig person där publiken ständigt är med honom, både genom emotionella dalar och toppar. Jag står mållös över hur Holland jonglerar med humor, tonårsångest samt ett orubbligt rättspatos som aldrig känns manipulativt.

Spider-Man har aldrig känns kraftfullare, fysiskt och emotionellt. Serietidningen försätter ofta karaktären i orubbliga situationer som kräver både fysiska och psykiska uppoffringar. Dessa överför Watts till sin film. Att se karaktären resa på sig efter varje smäll och slå de omöjliga oddsen är oerhört emotionellt kontra förutsägbart. Karaktären har aldrig varit bättre representerad., så enkelt är det bara. Andrew Garfields griniga och något odrägliga porträtt känns nu helt berättigat att förpassas till förbränningen.

Ensemble med nytt perspektiv

Övriga i ensemblen av unga och i flera fall oprövade aktörer, ger de välkända figurerna flera nya dimensioner. Tony Revolori gör översittaren Flash Thompson till något mer än bara ett själviskt idrottande muskelberg. Man bryter tabun för filmstereotyper som äger rum i High School-miljö. Laura Harrier och Zendaya Coleman får gott om material för att skapa två både intressanta och starka kvinnliga karaktärer. Jacob Batalon skall ha en eloge i rollen som Parkers skolkamrat Ned. Jon Watts nyttjar aldrig givna mallar för någon i persongalleriet. Allting byggs upp med enorm varsamhet och intelligens, det alltid genuint och rakt på sak.

Zendaya skulle ha mått bra av lite mer speltid, men det vi får är tufft och väldigt energiskt. Sedan är kemin utsökt, pusselbitarna faller på plats och linjerna mellan dem suddas ut. Ett ständigt djup går alltid att hitta, det här är väl realiserade personer som ständigt överraskar och engagerar. Watts undviker också något som helst övergripande patos som trycks in med ansträngda gester.

’’Jättekul’’ sade gamen

Michael Keatons Adrian Toomes är en både intressant och mångfacetterad antagonist som oväntat nog verkar lika genomtänkt som filmens hjälte. Vulture är också makalöst formgiven till absurdum, med metallvingar som besitter så många tricks i rockärmen att trollkarlen Joe Labero kommer känna sig något skamsen.

Då han och Spider-Man drabbar samman får vi snygga (men inte pråliga) actionscener som aldrig behöver förlita sig på att bombardera publiken med ett överflöd av digitala specialeffekter – som slutsekvensen i Avengers: Age Of Ultron. Allting innehåller en känslomässig laddning som kulminerar i en helt och hållet briljant final.

Det vore nästan ett lagbrott att inte hylla den geniala vändning som presenteras i filmens tredje fas. Den sker så organiskt och snyggt att jag känner starka impulser att ställa mig upp och applådera.

Filmens tempo är också närmast klockrent. Man låter aldrig de stora actionscenerna diktera, detta innebär att man eliminerar all form av utfyllnad. Dialogen och samspelet är precis lika fascinerande som de gånger Spider-Man visar upp sin akrobatik.

Väldigt snart inser jag att Homecoming inte är något högljutt och hjärtlöst spektakel, utan en fantastisk karaktärsstudie där man på bästa sätt använder sig av den stora och långa historiken som existerar från serietidningarna. Watts tillför ständigt nya infallsvinklar för både karaktärer och ikoniska scener från serien. Det är en helhet och sammanhållning som få filmer i någon genre klarar av.

Humorn är i en klass för sig, där James Gunn överdrev sina roligaste stunder i den förvisso helt suveräna Guardians Of The Galaxy Vol. 2, vet Jon Watts vart gränsen går. Skratten och leenden förkommer ständigt genom filmen, men Spider-Man: Homecoming är också helt förkrossande i sina mest dramatiska scener.

Varm och godhjärtad

Det är också en varm och godhjärtad film. Kritiken och skepsisen mot Marvel Studios och Disneys supersatsning kommer alltid finnas kvar, men man måste vara synnerligen bitter och grinig för att avfärda intentionerna med Homecoming. Scott Derrickson som regisserade Doctor Strange, påpekade att vad Marvel Studios först och främst fokuserar på är bra film. Och efter snart tio år som en av världens största firmor inom filmindustrin, framstår den gigantiska produktionsapparaten bättre än någonsin.

Man har tagit lärdom av sina tidigare misstag samtidigt som man aldrig faller in i slentrianens mörka skrymslen. Jag har faktiskt svårt att finna några som helst invändningar, det kanske skulle vara att vi vill ser mer av allt, för dessa två timmar passerar i rekordhastighet.

Precis som för femton år sedan då Spider-Man (2002) nådde sitt slut, så lämnar jag salongen lycklig, upprymd, tagen och helt förtrollad. Återkomsten är fulländad och jag är uppriktigt rörd över att en av de mest älskade superhjältarna någonsin återigen kan stoltsera med titeln bäst i hela vida världen världen.

Betyg 10/10

Bäst: Tom Holland, vändningen, humorn och kärleken till till materialet och säkerligen tusentals andra lyriska punkter.

Sämst: Vad för något ?

Fråga: Hur skall vi kunna vänta i hela två år för nästa del !?

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Tom Holland