Vi har en sista julklapp att dela ut. Denna gång tävlar vi ut ett antal exemplar av The Meg på Blu Ray.
Vi är väldigt tacksamma till Warner Brothers Sverige för det generösa bidraget. Som alltid så deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss visa vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail den 18 december 2018.
Lycka till !
Summering: Juvenilt och uselt genomförande fullkomligt ödelägger den lilla potential som kan skymtas i filmens inledande fem minuter.
Att den här recensionen börjar med att diskutera Peter Jacksons roll som producent – inte några andra av filmens många aspekter, är egentligen ganska talande. Men då man valt att marknadsföra Mortal Engines med en tagline som stolt visar upp att filmskaparna bakom Sagan Om Ringen nu presenterar sin nästa film, gör att en sådan här typ av granskning är helt oundviklig, för att inte säga behövlig.
Filmindustrin har sedan länge försökt sälja oss på idén att producenter är detsamma som regissörer. Steven Spielberg, J.J Abrams och James Cameron är bara ett fåtal exempel på Hollywood giganter som använder sitt välkända renommé som ett varumärke för produktioner de inte har någon som helst aktiv roll i. Både Spielberg och Abrams må fortfarande göra kvalitetsfilm när de intar chefsrollen, men när deras namn enbart figurerar som exekutiva producenter så garanterar det nästintill inget.
Bluffprodukt
Numera kan Peter Jackson också kategoriseras som ett påklistrat varumärke, precis som Leif Mannerströms – påstådda, färdiga ’’supersåser’’, så har produkten inte mycket att göra med namnet på etiketten. Mortal Engines har förvisso tillgång till samma infrastruktur och teknik som Jacksons produktioner, med under den tunna fernissan så är det klart och tydligt att man aldrig kan sminka en b&#”skorv.
Man inleder med en rejäl explosion där man vräker på med bombastiska specialeffekter och Hans Zimmer liknande musik, komponerad av den tyska regissörens kollega – Junkie XL. Och nog förbluffas man över hur makalöst övertygande de digitala specialeffekterna faktiskt är, Hayao Miyazaki må ha varit först ut med att förverkliga visionen om en vandrade bostad – Det Levande Slottet, men nu har man tagit den fantastiska kreationen och satt på hjul som tillhör en förvuxen monstertruck, att se en ångande storstad – i detta fall den brittiska huvudstaden London, rulla fram över ett stort öppet landskap är en rätt så häpnadsväckande syn.
Skrotnisse
Men så fort denna korta inledning är över, så beger sig filmen raka vägen ned i helvetet, där den även stannar. Där det ångande och monstruösa mobila London är ståtligt och barockt på utsidan, så är dess insida helt och hållet tom. Den grandiosa designen förvandlas till någon sorts sjaskig tolkning av Guillermo Del Toros patenterade estetik. Denna post-apokalyps gör ingenting för att differentiera sig från genrens mest inflytelserika inlägg – Mad Max, man försöker bryta av denna slentrian genom överdesignade och fånigt färgglada kostymer, detta skär sig något enormt mot de smutsiga och oljiga motorerna, det känns främst ogenomtänkt, då en mycket av rekvisitan också är skinande ren så ser allt tillslut lika bisarrt ut som ett avsnitt av Skrotnisse.
Detta skulle man kunnat ha överseende med, att själva presentationen inte når hela vägen fram kan kompenseras med bra narrativ eller intressanta karaktärer. Tyvärr så har Mortal Engines lyckats samla ihop en skådespelartrupp med några av de mest intetsägande och okarismatiska aktörerna jag sett. Hera Hilmar och Robert Sheehan – som skall stå för både romans och spänning, lyckas snarare bedöva både publiken och filmen. Agerandet är iskallt, ingen av aktörerna verkar kunna röra en muskel, och då det skall hetta till i relationen så är det lika pinsamt som det är plågsamt att beskåda.
Underkänt karaktärsarbete
Utan att ha läst Philip Reeves bok, så är själva karaktärsarbetet fullkomligt underkänt, Hugo Weaving är den enda medverkande som överhuvudtaget verkar bry sig om att inte framstå som en ren amatör. Den verkliga nitlotten har dock getts till stackars Stephen Lang, som fått den otacksamma rollen att behöva läsa upp några av de mest högtravande och fåniga replikerna sedan Troll 2.
Där skådespelet kapsejsar, så går det inte mycket bättre för berättelsen. Hela Mortal Engines är överfylld med tafatta karaktärer, konstiga begrepp och ytlig mytbildning. Christian Rivers – som knappt har någon erfarenhet som regissör, för ett såhär stort projekt, tappar bort sig och bokstavligt tvångsmatar publiken med menlös information och exposition som får hela berättelsen att säcka ihop. Detta är den filmiska motsvarigheten till konsten att göra foie gras, handlaget är ungefär lika varsamt.
För en film som så till den grad tänjer på verklighetens ramar, så måste filmskaparna själv vara helt säker på sin sak, det måste finnas en total övertygelse kring visionen. Peter Jackson var själv införstådd med detta då han förverkligade sin Sagan Om Ringen-trilogi. Rivers är däremot raka motsatsen mot självsäker, hela filmen fullkomligt darrar av skräck, de sekvenser som skall bidra med något sorts emotionellt tuggmotstånd blir så juvenila och rentav löjeväckande att man skäms å alla inblandades vägnar.
Ett enda långt plagiat
Utöver det så är Mortal Engines som ett enda långt plagiat. Trots att de rörliga städerna – till en början känns inspirerande och originella, så slutar allt med att likna någon sorts tafatt Star Wars-kopia, hela filmen punkteras som en ballong och intellektuell stöld blir det ’’bästa’’ tillvägagångssättet efter det.
Filmens kanske mest talande scen är då skådespelerskan Jihae träder fram, klädd i solglasögon -som Hugo Weaving måste tagit med sig från The Matrix, en tuperad frisyr samt en illröd tomtekostym, det ser inte klokt ut… Skådespelet, inramningen och skådespelarnas reaktion säger just då – ’’Vad &%€ är det här !?’’
Betyg 2/10
Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Mission Impossible: Fallout från UIP.
Film
Det är den sjätte filmen i serie som aldrig lyckats vara konsekvent, Tom Cruise verkar aldrig kunna bli vuxen och den primära handlingen är en uppsjö av klichéer. Men det spelar ingen roll… Mission Impossible: Fallout förblir en av 2018 års största och mest positiva överraskningar. Filmserier förlorar ofta sin relevans, oavsett dess tidigare framgångar, Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald har inte lyckats leva upp till förväntningarna, varken hos sin publik eller bland kritiker. Som det ser ut just nu så verkar filmen blir den minst framgångsrika utav samtliga Harry Potter-filmer inklusive föregångaren från 2016.
Mission Impossible har haft en oerhört stökig historia sedan man förvandlade TV-serien till film. Det har varit djupa dalsänkor och bara en enda riktig topp. J.J Abrams inledde sin framgångsrika karriär som långfilmsregissör med den tredje filmen i serien, en rent fantastiskt energisk och varmhjärtad upplevelse som gjorde serien relevant och potent.
Abrams borde få en utmärkelse som filmvärldens bästa livräddare, efter Mission Impossible 3 så begav sig Abrams och återupplivade både Star Trek och Star Wars. Tyvärr så lyckades Tom Cruise och Pixar regissören Brad Bird, inte följa i samma dominanta fotspår, Ghost Protocol kändes oinspirerad, avsaknaden av Philip Seymour Hoffmans diaboliska Owen Davian var påtaglig. Rogue Nation gjorde inte heller mycket för att ändra uppfattningen om att hela serien sjöng på sista versen, Christopher McQuarrie som tog över regissörsstolen, är en filmisk teknokrat, han förstår hantverket men saknar hjärtat.
Gemensamt för alla uppföljare sedan Ghost Protocol, är att de alla överträffat sina föregångare då det kommer till inspelade kronor, i och med detta har man kunnat fortsätta serien helt obekymrat. Det sjätte avsnittet kändes måttligt spännande, McQuarrie återvände som regissör och det marknadsföringsmaterial vi fick se, framkallade inget annat än axelryckningar.
Och McQuarrie kämpar fortfarande med ingredienser som humor och personregi. Den mullrande och karismatiske Ving Rhames brukade allltid få glänsa i rollen som Luther Stickell, McQuarrie har tyvärr ingen som helst pejl på hur man skall integrera finess eller andningspauser – i form av skratt eller självdistans, och Rhames har således bara blivit en platshållare. Simon Pegg och Rebecca Ferguson har inte heller fått sin välbehövliga dos av inspiration eller energi, Pegg i synnerhet blir alltmer en eftertanke. Och Henry Cavill kan bara summeras med ett ord – stel.
I flera intervjuer så påpekar McQuarrie att filmens manus inte var hugget i sten, det hålls öppet för att man skall kunna improvisera och bygga berättandet efter mängden action. Att vi därefter får gräsligt uttjatade klyschor som kärnvapen och svekfulla superspioner är därför inte förvånande. Samtliga av filmens narrativa skenmanövrar är helt tandlösa då de är alltför uppenbara och tama.
Detta gör det nästintill omöjligt att kalla Fallout för en fantastisk film, men underhållningsvärdet är däremot skyhögt. Som alltid så insisterar Cruise på att använda sitt eget liv som insats, varenda actionsekvens är en enda lång nervkittlande åktur som nästan framkallar nagelbitande. Filmens längd på 140 minuter, märks inte heller av, egentligen är detta bara en enda lång ursäkt för att visa upp förbluffande action, men då det paketeras såhär explosivt så går det inte att slita ögonen ifrån spektaklet. Att välja en höjdpunkt mellan den tokiga motorcykeljakten i Paris eller den våghalsiga helikoptersekvensen i Kashmir, är lika svårt som något av de uppdrag Ethan Hunt åtagit sig under alla dessa års.
Mission Impossible: Fallout må vara lövtunn då det kommer till sitt manus, men den oupphörliga och hänsynslösa intensiteten i dess action är så pass väl genomförd att man glömmer bort alla felsteg.
Betyg 7/10
Bild
Detta borde vara Paramounts galjonsfigur då det kommer till eventuell referens. Med sina fantastiska inspelningsplatser som Paris, London och Nya Zeeland (som substitut för Kashmir) så borde vi få en utgåva som ger oss knivskarp skärpa och vackra färger. Men denna utgåva delar obehagligt många egenheter med de Blu Ray utgåvor som gavs ut då formatet var helt nytt. Bilden präglas av ett onaturligt och frånstötande gryn som definitivt inte känns naturligt.
Till största del är filmen inspelad analogt, men majoriteten av Fallout framträder som de produktioner som filmades helt digitalt, då tekniken var som mest ofärdig. Det finns ingen som helst lyster i varken hudfärger eller miljöer.
Mycket av Fallout utspelar sig i dunkla och smutsiga lagerutrymmen, och här börjar jag på allvar misstänka att vi har att göra med en DVD kontra Blu Ray, hela presentationen är rent fasansfullt platt när man inte har naturligt ljus till sin hjälp. De två scener som filmades med IMAX-kameror är betydligt bättre men långt ifrån så spektakulära som man kunde ha förväntat sig.
Att en film med sådan potential levererats i ett såhär mediokert paket är nästan chockartat.
Betyg 5/10
Ljud
Där bildkvalitén är medioker så är ljudet raka motsatsen. För de som bor i hyreshus kan jag inget annat än avråda er att spela Fallout efter klockan fem på kvällen, basen är så kraftig att flera inre organ får sig en rejäl omgång. Varje avlossat skott fullkomligt spräcker trumhinnorna, dialogen är ständigt kristallklar och akustiken är i sin tur utomordentlig.
Förutom kraft så finns det också strålande detaljer, krossat glas och motorljud är skrämmande naturtrogna. Då Cruise kör sin BMW motorcykel genom Paris, så är det nästan som om vi sitter på samma sadel, motorn skriker och passerande trafik får håret att stå på ända.
Det finns faktiskt ingeting att anmärka på då det kommer till detta ljudspår. Detta är rentav fysiskt påfrestande.
Betyg 10/10
Extramaterial
Paramount har varit ovanligt generösa med extramaterialet. Även om det mest substantiella är den andra skivans dokumentär – där man systematiskt går igenom filmens mest krävande sekvenser, så är detta klart överlägset en stor andel av det extramaterial vi brukar få. Att faktiskt få en inblick i vilket enormt arbete som ligger bakom det vi ser på vita duken, är nästan än mer imponerande än den faktiska filmen, då det inte finns något som helst tvivel om att detta sker på riktigt.
Tyvärr så glömmer man bort att kika närmare på allt annat i filmen, även om manuset är nästintill irrelevant, så hade det varit uppskattat om vi kunde fått lite mer tid med filmens skådespelare. Dokumentärteamet verkar också ha glömt bort att det finns fler än Cruise och McQuarrie på inspelningen. Rebecca Ferguson förekommer enbart i ett fåtal sekunder.
De borttagna scenerna som vi får är – uppfriskande nog, nästintill färdiga, tyvärr så presenteras de som ett montage där mycket av ljudet tagits bort. Utöver det så får vi ett antal kommentarspår varav ett är med Cruise och McQuarrie.
Betyg 7/10
Julafton närmar sig och vi har än mer klappar att dela ut. Denna gång tävlar vi ut ett antal exemplar av Westworld Säsong 2 på Blu Ray.
Vi är väldigt tacksamma till Warner Brothers Sverige för det generösa bidraget. Som alltid så deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss visa vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail den 10 december 2018.
Summering: Lösskägg, plastsvärd och estetik hämtat ur en dödsmetall video, detta är så uselt att det tangerar komik.
Det bästa som kan sägas om Robin Hood är att det inte är en ny King Arthur: Legend Of The Sword. Men om så hade varit fallet så hade det varit historiskt, Guy Ritchie uppfann en helt ny sorts bottennivå med den monumentala kalkonen.
Vid det här laget finns det fler versioner av banditen med smak för ekonomisk jämställdhet, än det finns gula taxibilar i New York City. Kevin Costner och Errol Flynn är bara en handfull aktörer som åtagit sig rollen. Det krävs en hel del för att rättfärdiga ännu en filmatisering. Den senaste filmversionen som regisserades av Ridley Scott, hade åtminstone en väl tilltagen budget, det var snyggt och välgjort men som med de flesta av Scotts filmer under 00-talet, så var det en konceptuellt urtråkigfilm utan större inspiration.
Scott kan – tillskillnad mot den nuvarande regissören Otto Bathurst, stoltsera med att faktiskt ha jobbat inom filmindustrin i över 40 år. Bathursts CV är närmast icke existerande, förutom ett par inhopp som regissör för bla ’’oförglömliga’’ TV-serier som Urban Gothic och Hysteria, så ekar det tomt i erfarenhetsspalten. Vad en regissör med så lite rutin, skulle kunna tillföra något så slitet som Robin Hood, förblir en fråga som vi aldrig kommer att få svar på.
Att hitta ett primärt problem med Robin Hood är i det närmsta omöjligt, det är som att gå in i ett fördömt hus och försöka gräva fram något av värde. Scotts film må har varit en trist axelryckning, men det visuella kunde man inte ifrågasätta. Att Bathurst saknar vana att regissera långfilmer blir tydligt från första bildrutan, Robin Hood fullkomligt osar av billig – riktigt billig, TV-film. Detta får nyårsplågan Ivanhoe att framstå som en produktion i världsklass.
’’It’s only a model…’’
Det skamlöst billiga samt fula utseendet, tillsammans med en katastrofal berättarröst från huvudrollsinnehavaren Taron Egerton, gör parallellerna med Monty Python And The Holy Grail oundvikliga. Där man i den klassikern skämtade om att Camelot enbart var en modell, så gnisslar Bathurst istället tänder och försöker ilsket övertyga publiken med kulisser och dekor som verkar vara hämtade från Richard Hoberts superfiasko Tre Solar med Lena Endre i huvudrollen.
Nottingham är – i verkligheten, en pittoresk stad som upplevt industrialisering, men i denna version av Storbritannien har staden förvandlats till något som ser ut som en billigare version av Tolkiens mardrömslika landskap Mordor. I sina bästa stunder ser Robin Hood ut som en vedervärdig musikvideo för något namnlöst dödsmetall band, där man kastar in eld och mörker i kombination med bedrövlig musik.
Filmens budget sägs ligga runt 100 miljoner dollar, vart de pengarna har tagit vägen kan också läggas till i frågeformuläret kring varför denna film ens existerar ? Ett redan gräsligt utseende förvärras av ett närmast skogstokigt användande av slow motion.
Flaxande slow motion
Detta påfund bör användas selektivt och då man har förmåga att faktiskt hantera det. Om någon nu har drömt om att se hur Taron Egerton, LÅNGSAMT, grimaserar då han förbereder sig på att avlossa sin plastiga pilbåge, så har drömmen blivit sann.
Varenda actionsekvens följer samma mönster – skådepelare springer i cirklar och flaxar med armarna. Koreografin och själva kompositionen är så överarbetad och stel att vartenda slagsmål snarare känns som en steril dans. Om man nu skulle klippa bort de delar som involverade slow motion eller den genomusla koreografin, så skulle speltiden förmodligen kunna reduceras ned till en halvtimme, även då så är det trettio minuter för mycket.
Engagemanget från någon av de inblandande står inte heller rakryggat, Taron Egerton ser lika bekväm ut som den gången vår egen kungafamilj skulle visa det svenska folket hur man utförde ett klassiskt julbak.
Ben Mendelsohn är vanligtvis en formidabel aktör, australiensaren har alltid gett sina rolltolkningar närvaro och intensitet. Denna gång har Mendelsohn reducerats till att uppfylla varenda antagonistisk klyscha som finns till hands, antalet ondskefulla skratt och urfåniga monologer är oräkneliga.
Jamie Foxx medverkar också på ett hörn som Lille John. Efter insatsen som Ray Charles, borde Foxxs karriär tillägnas någon sorts doktorsavhandling i hur man sumpar allt… Med ’’fantastiska’’ karriärsval som The Amazing Spider-Man 2 och Valentine’s Day, så kan man undra om Foxx lyckats ordna någon försäkring i bästa The Producers-anda, där kalkonerna förr eller senare skall ge avkastning via försäkringspengar. Denna gång är Foxx återigen ute på hal is med en insats som pendlar mellan apati och avsmak. Övriga skådespelare bör inte ens analyseras i närmare detalj, detta utav respekt för deras fortsatta karriärer.
Disaster Artist
Tafatthet och meningslöshet är själva kontentan av hela Robin Hood, försöket att vara en fräck och modern matiné misslyckas då man saknar all form av nödvändig kompetens. Berättelsen har så dålig puls att man kan dödförklara den omedelbart. Tillråge på det så är flera partier närmast stulna från Ridley Scotts film, varför man berättar en snarlik historia ännu en gång är inget annat än fullkomligt vansinne.
Det går tillslut så långt att man inte kan undvika att skratta åt hela travestin. Precis som scenen ifrån förra årets The Disaster Artist – då den katastrofala filmen slutligen har premiär, så viker man sig nästan dubbel av skratt utav uselheten som utspelar sig på duken, det går inte att se det här som något annat än ett gigantiskt skämt.
Betyg 1/10
Summering: Allt slutar i ett enda elände som förolämpar tittaren och där manusförfattarna självbelåtet smiter från sitt ansvar. Detta är skamligt uselt avslut…
House Of Cards var serien som stack ut näsan och tog det första steget in i det om skulle bli en revolution för distribution av filmer och serier. År 2013 så var konceptet – att omgående leverera tittarna en hel säsong, fortfarande helt oprövat. Det visade sig fungera och House Of Cards blev en stor kritiker – och publikfavorit.
Att så tydligt inta positionen som en pionjär har inneburit att granskningen och bedömningen är något hårdare än i vanliga fall. House Of Cards är i grund och botten en nyversion av en BBC serie, som i sin tur byggde på en roman skriven av Michael Dobbs. Det är många och långa år sedan denna version utav House Of Cards ens befann sig i samma solsystem som ordet fräscht och innovativt.
Efter seriens andra säsong har det varit ett dödslopp rakt ned till närmsta soptipp. Idéerna är lika uttömda som vattenkällor i öknen. Vändningarna och spänningsmomenten har bara blivit mer och mer löjeväckande, ett besök till den topphemliga militärbasen Area 51 i Nevada öknen, där konspirationsteoretiker menar att rymdvarelser bor, känns inte alltför avlägset.
Korthuset faller
Då vi recenserade säsong 5 av House Of Cards så jämförde vi seriens övergripande kvalitet med det senare säsongerna av 24. Och med säsong 6 så har man nått hela vägen fram till den skrämmande låga nivån. Det fräcka och manipulativa konceptet från den första säsongen har förvandlats till en rörig och uttråkad historia, korthuset har rasat samman och denna gång permanent.
Efter anklagelserna mot Kevin Spacey, så valde Netflix att avskeda huvudrollsinnehavaren med omedelbar verkan. Man kan se det som att bolaget satte ned foten, den moraliska problembet i detta är att Spacey långt innan #MeToo rörelsen varit i blåsväder kring sina mindre trevliga vanor.
Usel krishantering
Sättet man har hanterat denna kontrovers på, måste helt och hållet underkännas. Genom hela säsongen så försöker man distansera sig från Spacey och hans Frank Underwood på det mest krystade vis. Man kan fråga sig varför man ens valt att fortsätta serien efter avhoppet. Budskapet hade varit betydligt starkare om kontakten dragits ut helt och hållet. Säsong 6 kännas som en enda lång och ansträngd förlängning, man försöker desperat stabilisera en patient som de senaste åren varit hjärndöd.
Robin Wright må vara samma kapabla skådespelerska, men grundmaterialet som hon getts denna gång skulle inte ens Jesus kunna vända till någonting positivt. Om detta hade varit ett skjutvapen så hade man utan större svårigheter kunnat höra hur det klickar då man trycker på avtryckaren. Berättelser och händelser som borde varit avklarade för åratal sedan, kommer nu tillbaka och tillför absolut ingenting, alla vändningar och chockmoment har flutit samman till fruktansvärd gröt. Med åren som gått så har House Of Cards också förlorat flertalet av sina mest intressanta karaktärer och skådespelare.
Vägkoner
Om man skulle ta ett klassfoto av denna säsongs ensemble så skulle det vara Robin Wright omgiven av vägkoner, ungefär så intresseväckande är de personer vi tvingas spendera åtta timmar med. Nytillskott som Greg Kinnear och Diane Lane är lövtunna skräpkaraktärer som tjänar ett lika stort syfte som en skidbacke i tropisk hetta.
Den uppenbara desperationen hos skaparna är påtaglig, idéerna tryter och detta löser man genom att plump försöka reflektera nuvarande politiska händelser. Frank Pugliese och Melissa James Gibson – seriens primära författare och kontrollanter, verkar enbart ha satt sig ned med en uppsjö av morgontidningar och sedan lyft ett par rubriker från dessa, rakt in i manuset. Flera ämnen borde kännas glödheta, men i dessa inkapabla händer blir de enbart pinsamma och krystade.
Och precis som med verklighetens mest makthungriga politiker, så vet säsong 6 inte när den bör lämna in sin avskedsansökan. Det är som en karusell som bara snurrar runt utan att någonsin stanna, saker och ting äktas och repeteras, halvfärdiga idéer planteras och glöms sedan bort. Tittarens tålamod prövas också som aldrig förr, säsongen må vara nedkortad – med hela fem avsnitt, trots detta så känns säsongen mer utmattande än att följa den nuvarande regeringsbildningen.
Ett slag i ansiktet
Men slutet då ? Efter allt detta elände så kan vi väl åtminstone delges en kraftfull konklusion efter de fem gångna åren ? Hela serien har en samlad speltid på över 70 timmar. Det är nästan tre dygn som vi gett till Netflix och House Of Cards. För denna uppoffring så får vi ett slag ansiktet som retur. Slutet kan vara bland det mest provokativa och frustrerande jag sett sedan David Chase valde att dra bort mattan under publikens fötter i The Sopranos sista avsnitt.
Ett slut behöver inte vara definitivt, samtliga frågor måste inte besvaras, men det måste finnas en känsla av att samtliga kapitel är slut och att boken kan stängas igen. House Of Cards blir istället en strandad val och tittarna lämnas under denna koloss för att sakta klämmas ihjäl.
När ett sådant magnifikt djur dör på ett sådant brutalt vis, så är det en tragedi. Förhoppningarna om att House Of Cards – förhoppningsvis, aldrig återkommer, är snarare en välsignelse.
Betyg 1/10
Om knappt en månad är det julafton. Vi har tyvärr ingen julkalender men likväl en hel del tävlingar som vi hoppas kunna köra under December. Vi har ett par exemplar av Mission Impossible: Fallout på Blu Ray att tävla ut.
Vi är väldigt tacksamma till UIP för det generösa bidraget. Som alltid så deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss visa vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail den 7 december 2018.
Lycka till !
Summering: En spektakulär, färggrann och skamligt underhållande film som har allt. 2018 års – hittills, bästa film kröns här och nu…
Bohemian Rhapsody – som går på biograferna när denna recension skrivs, må handla om rockbandet Queen, Freddie Mercury må vara ett av rockmusikens tämligen sällsynta helgon. Men vilken den riktiga kungligheten på bio är råder det inget tvivel om nu…
Yorgos Lanthimos har regisserat sin bästa film hittills och lyfter sin lysande ensemble till himmelen, detta är inget annat än genialiskt.
Ni som har sett Lanthimos tidigare filmer kan nog ana om vad som väntar. Den grekiske regissören gör ingenting efter rutin eller ’’struntsaker’’ som normer. Vilken genre regissören än åtagit sig så har han vridit och skruvat på all dess parametrar. Att därefter försöka kategorisera The Killing Of A Sacred Deer eller The Lobster är ganska svårt, de blandar bisarr humor med nattsvart drama, det är allvarligt, fånigt och förunderligt. Lanthimos rykte om att göra svårtillgängliga produktioner är därför inte obefogat, antingen gillar man denna eklektiska stil eller inte.
Paul Thomas Anderson må vara aktad som en filmisk guru, men den amerikanska regissörens säregna stil har nästan aldrig förtrollat mig. Bara en enda gång så har Andersons arbete verkligen skakat om mig – There Will Be Blood. Där släppte Anderson mycket av sina gamla knep, det var en rustik och lite mer lättillgänglig historia som också hade en elektrisk Daniel Day Lewis i huvudrollen. Anderson har sedan dess aldrig gjort en så bra film, det var som att han satte upp garden och vägrade tona ned sina mer pretentiösa tendenser.
The Favourite är Yorgos Lanthimos There Will Be Blood, en förhållandevis tillgänglig film som ger oss en destillerad och slipad version av regissörens tidigare visioner, en slags Apple Computer lösning där man samlar flera idéer och presenterar dem i ett raffinerat och tillgängligt paket.
’’Is this the real life? Is this just fantasy ?’’
Ett kostymdrama – för egen räkning, inspirerar sällan till några större euforiska föraningar innan premiär. Det är en genre som har gjorts i årtionden och aldrig lyckats förnya sig. Det är filmvärldens motsvarighet till Shake ’N Bake, man blandar vatten med pulvret och så har man sin film redo och klar för visning. Det är så oinspirerat som man kan föreställa sig.
Lanthimos är dock inte redo att bege sig till snabbköpet och servera någon smaklös historia.
The Favourite är i sin inledande fas aningen obekväm, både dialogen och skådespelet är ansträngt och stelt. Humorn som kommer att användas genom resten av filmen känns som en kalldusch bland de perfekt sydda kostymerna. Till ytan så är The Favourite lika korrekt och uppklädd som gastronomen Carl Jan Granqvist. Varenda extravagant klänning och kuliss är strålande vackra. Tillsammans med ett helt genialiskt foto så ser detta ut som ett samlat besök från alla världens kungafamiljer – stort och majestätiskt.
Därför är de snabba och fräcka replikerna nästan chockartade, de går i polemik med det vi har lärt oss att förvänta av genren. Men för att fortsätta dra paralleller med det kungliga rockbandet (Queen), vem hade någonsin kunnat ana att en låt som börjar som en sentimental ballad, som senare förvandlas till opera och slutligen hårdrock, skulle kunna bli en odödlig klassiker ? Bohemian Rhapsody (låten) är den där bisarra kombinationen av allt som inte borde fungera ihop, det är lika bisarrt som att blanda ihop alkoholhaltiga drinkar med läsk. Det vansinniga i detta är att det funkar, rättelse… Det är rentav fantastiskt ihop.
’’Sends shivers down my spine…’’
The Favourite må se ut som något mer allvarsamt och tråkigt, introduktionen fungerar som en försmak för vad som skall komma. Och så fort Emma Stones karaktär Abigail sätter ned sin fot i det leriga England så är loppet igång. Där genren brukar diktera sävligt tempo, strama karaktärer och berättelser som vägrar att röra på sig, så har Lanthimos vänt upp och ned på allting.
Allting börjar med dialogen som visar sig vara giftig och dräpande slagfärdig. Den ursprungliga rivaliteten mellan Stone och Rachel Weisz, börjar som ett litet käbbel, sedan förvandlas den till en strid som kan utmana det största fältslaget i Peter Jacksons Sagan Om Ringen-trilogi.
Detta kungliga hov är inte en samling propra damer eller herrar, alla är blodtörstiga, manipulativa och makthungriga. Oliva Colmans drottning Anne är en – till hälsan sett, sjuk och skröplig gestalt. Drottning Anne har förlorat förmågan att se klart på händelserna runt om henne. Manipulationen och dolda agendor är en del av vardagen, och Anne har svårt att genomskåda dem.
Det hade varit lätt att dra paralleller med dagens politiska klimat i både Sverige och USA – där politiker agerar som förvuxna dagisbarn, men Lanthimos undviker att göra filmen ’tidstypisk’’, istället blir det en universell överblick kring maktspel och viljan att ständigt vara uppvaktad av maktens inre. Intrigerna och motiven är så många att det snabbt blir ett spindelnät, minsta felsteg kommer leda till att odjuret vaknar och sväljer de som fastnat.
Like A Rolling Stone
Lanthimos använder ofta ett grodperspektiv då han ramar in sina skådespelare, det känns som att vi bevittnar konfrontationer mellan titaner när vi blygsamt tittar upp emot dem. Ett annat trick är ett användande av en ’’fish eye lens’’, detta förvränger flera scener, en sorts visuell indikation på att allting är på väg att förändras.
House Of Cards må självgott se sig själv som någon sorts mästare då det kommer till intrig och politiskt rävspel. Men The Favourite får den numera övergödda och trötta Netflix serien att framstå som en dammig fossil. De många illvilliga planerna blir än mer diaboliska och effektiva då ges till en mästare som Emma Stone.
Stone lyckas återigen hitta ett ny sida av sig själv, Abigail må vara främmande inför mycket av hovets strukturer, men hennes förmåga att ta sig fram i maktens korridor är exceptionella. Att Stone är amerikan bland en uppsjö av brittiska skådespelare visar sig vara ett snillrikt drag, även om den brittiska accenten är trovärdig, så bär Stone med sig en sorts exotisk kvalitet som förstärker illusionen att hennes karaktär verkligen är en utomstående som hanterar spelet på ett helt nytt sätt. Lägg sedan till den sedvanliga genialiska mimiken och timingen som Stone besitter, så har man ännu en klassiker från en aktör som egentligen bara kan jämföras med sig själv.
Killer Queen
Tack och lov så är resten av skådespelarna inga sekundavaror heller. Olivia Colman är fullkomligt strålande som Drottning Anne. Det är ett skört men samtidigt bombastiskt porträtt, slitaget är uppenbart, men med tiden så luckras enfalden och blindheten upp. Drottning Anne börjar som en distraktion och blir tillslut en vital komponent för berättelsen.
Rachel Weisz utgör den sista pusselbiten, det finns en anledning till varför Weisz närmast försvunnit från det allmänna vetandet sedan hennes Oscarsbelönade insats i The Constant Gardner. Hennes karriärsval tillsammans med ett stelt och kyligt skådespel har inte fått många att dansa av glädje.
Kylan och stramheten finns fortfarande kvar, men här är dessa egenheter passande. Sarah Churchill är en stenhård och iskall cyniker som inte har några problem att säkra sin plats i hovet med våld och förnedring som huvudsaklig metod. Weisz gör karaktären till en hemsk och horribel själ – positivt menat, det är helt omöjligt att känna någon som helst sympati för denna självgoda och giriga människa.
Men på konststycket så lyckas Lanthimos ändå injicera lite empati i denna iskub. Det är en otrolig bedrift att plötsligt införa ombytta roller då Abigail börjar få övertaget. Styrkan i berättelsen och personregin är så kraftfull att man kunde ha låtit hela filmen göra volter och vurpor utan att de hade skadat slutresultatet.
’’Are you ready, hey, are you ready for this? Are you hanging on the edge of your seat?’’
Intensiteten och spänning når olidliga proportioner ju längre filmer fortsätter, det behövs inga explosioner, bomber eller granater för att få publiken att sitta på nålar. En liten udda blick räcker för att få hela världen av skälva. Lanthimos låter varenda sekund vara av största betydelse, respekten gentemot tittaren är monumental, inte en enda scen känns irrelevant eller överflödig. Samtidigt är det en film som är fylld med humor och skratt. Vilken sorts film vi än har att göra men, så är balansen mellan allvar och humor en av grundpelarna för att skapa en upplevelse som känns varierad och mänsklig.
Illusionen är så stark att slutet blir som ett grymt uppvaknande. Man vaknar genast och hastigt från denna underbara dröm, om det gick skulle jag vilja somna om igen och aldrig vakna från denna trans.
Obrytbar trans
För att avsluta det hela med en sista Queen referens, Bohemian Rhapsody startar udda, vaggar sedan in lyssnaren i en mörk berättelse om döden, sedan exploderar det i bombastisk opera. Vad som sedan följer är partiet då publiken tappar förståndet och börjar hoppa jämfota. Slutligen lugnas allting ned men en melankolisk slutkläm. Allt det där stämmer för The Favourite, det är en exotisk kombination av perfekt dramatik, vass humor och fullständigt briljanta skådespelarinsatser. Allting slutar i tillstånd av totalt utmattad extas där man bara sitter och stammar i biostolen då eftertexterna rullar.
Betyg 10/10
Summering: Ogenomtänkt och ofullständig historia om den bortglömde och enigmatiske presidentkandidaten Gary Hart. Filmens två sidospår är betydligt mer fascinerande än den huvudsakliga berättelsen.
Jason Reitmans andra film för 2018 är som starkast då den sträcker sig ut i periferin och undersöker effekterna gentemot politiska observatörer. Tyvärr så är filmens kärna emotionellt otillgänglig. Med Tully så var Reitman nära att uppnå kritisk massa – dvs, en hyfsad film, tyvärr kunde hela publiken känna doften av rök då slutet smög sig på. Charlize Therons starka insats förvandlades till ånga – som den elaka häxan från öst, hämtad från Trollkarlen Från Oz.
The Front Runner exploderar inte plötsligt i tittarens ansikte som ett felande telefonbatteri, men den når inte heller några hisnande höjder heller. Reitman fortsätter på de lite nedtonade och allvarliga spåret från Tully, några lustigheter med en charmör som George Clooney är det inte tal om, inte heller någon syrlig satir – Thank You For Smoking. Detta är rakt av en liten tårtbit av amerikansk nutidshistoria.
Denna anrättning har vi dock sett förut, Reitman är inne på samma spår som Steven Spielbergs The Post, faktum är att The Washington Posts chefredaktör Ben Bradley, förekommer i båda filmerna. Jag slutas aldrig fascineras av den uppsjö av historier och anekdoter från det amerikanska maktspelet.
Judgement Day
Den demokratiska presidentkandidaten Gary Hart är mer eller mindre okänd/bortglömd för oss utanför förenta staterna, och av ganska goda skäl, hans katastrofala kampanj för att bli näste president, störtade omedelbart då anklagelser om otrohet publicerades i The Miami Herald. Skandalen var tillräcklig för att sänka Hart, men inte så skandalös att den har någon anledning att trumfa större skandaler som Watergate eller valfri anekdot kring Donald Trump.
Således är det lite svårt att verkligen engagera sig för något som i det långa loppet känns trivialt. Harts kandidatur må ha kostat demokraterna valet 1988, men med tanke på att George Bush enbart satt som president under en period, så var skadan långt ifrån permanent för demokratiska partiets räkning.
Just det där med engagemang är The Front Runners stora problem, Gary Hart porträtteras i filmen som en allvarsam och stel person som verkar tondöv inför sanningar och svårsmälta kompromisser. Hugh Jackman porträtterar senatorn med en barsk aggressivitet som framträder i de mest pressade situationerna. Reitman verkar själv var mycket osäker kring vem Gary hart faktiskt är.
Vid flera tillfällen så framställs Hart som en överarbetad slarver, andra gånger som en genuint trögfattad tjurskalle. De få tillfällen då filmen vill få oss att sympatisera med Hart så misslyckas man, det enorma mediauppbådet må ha varit hänsynslöst gentemot presidentkandidaten, men Harts familj är de som verkligen utsattes mest av skandalen. Sorgligt nog så är det just denna del av filmen som är mest ointressant och likgiltig.
Vera Farmiga – som spelar Harts hustru Lee, övertygar inte och de delar då vi spenderar tid med hustrun och dottern hemma i Colorado, är både tråkiga och menlösa. Och då Gary Hart själv inte heller intresserar, så är en stor del av filmen nästan lamslagen. Farmiga och Jackman saknar kemi och lyckas därefter inte vinna några sympatier.
The Times They Are Changin’
Filmens starkaste sidor är i de ganska negligerade sidospåren som berättelsen visar oss. Delvis så får vi en inblick i både The Washington Post och The Miami Herald, två nyhetsorganisationer som befann sig i en tid av förändring. Washington Post stod som den kanske mäktigaste nyhetsinstansen på denna planet efter Watergate avslöjandet, tidningen var ansedd som guldstandarden inom grävande och undersökande journalistik.
The Miami Herald å andra sidan hade redan börjat adaptera en mer smutsig arbetsmetodik, en metodik som inte hade några större problem med att inkräkta i människors privata sfär. Vi får följa ett par journalister från de båda tidningarna, och deras kval och tveksamma moraliska beslut är ofantligt mycket mer spännande än filmens huvudperson.
Även Donna Rice, som pekades ut som Harts älskarinna framställs också som ytterst empatisk. Rice är en kvinna som fastnat i fördomsträsket och som desperat försöker visa att hon är mer än bara ett attraktivt yttre. Sara Paxton i rollen som Rice är utan tvekan filmens största tillgång, det är en både lugn och sansad rolltolkning som verkligen griper tag i åskådaren.
Inga insikter
The Front Runner är trots dessa positiva punkter ogenomtänkt, det är en film som borde kunna säga mer än vad den gör. Det är inte någon slump att filmens produktion fick grönt ljus bara ett år efter att Donald Trump blev vald som president. Frågeställningarna är snarare menade för dagens mediala klimat, tyvärr så kommer man inte fram till några intressanta insikter.
Vi får inte ens någon ingående epilog där vi delges någon matnyttig information om Harts karriär och liv efter kampanjen. Och det summerar hela upplevelsen, ogenomtänkt och kortfattad.
Betyg 5/10
Jag citerar Mark Hamills Joker från filmen Batman: Mask Of The Phantasm, ’’For once, I’m stuck without a punch line…’’
Avengers: Infinity War är 2018 års största film, Star Wars lever igen och nördkulturen frodas som aldrig förr. Men på Älvsjömässan den 17 november 2018 så står klockorna stilla… Jag låter som ett trasigt videoband – gnälligt och hemskt, men förutom att träffa fantastiska vänner som Björn från Elm Studios och Paul och Cynthia från Lost In Collectibles – som tillsammans med Sci-Fi Shop är de enda som säljer något av värde, så finns det ingenting att bli glad över.
Detta är ingen mässa, det är en loppmarknad där man säljer vad som helst, till vilka priser som helst. Bara det har minmal anknytning till science fiction så trycks det in i överfylla hyllor fyllda med strunt. Tappra själar som 501st garnisonen är lika ihärdiga och godhjärtade som alltid med sin outtömliga passion för Star Wars och välgörenhet. Tyvärr så har denna fantastiska organisation fått en monter som jag upplever som något mindre än tidigare. Bredvid dessa fantastiska människor, så säljs det lastgamla mjukisdjur från diverse Disney filmer och än äldre Star Wars rymdskepp med gulnad plast.
Antalet kvalitetsprodukter går numera att räkna på fingrarna, att vi faktiskt hittar det mycket snygga Hulk vs Wolverine dioramat från Sideshow måste ses som ett under. Därefter så är det hundratals kvadratmeter med PVC leksaker som påminner om någon förskräcklig utställning på det gamla leksaksmuseet i Stockholm.
Comic Con Stockholm drabbades i år av flera svåra avbokningar, Sci-Fi World – årgång 2018, har haft samma problem, Jason Momoa från kommande Aquaman och Game Of Thrones fick i våras avboka i sista minuten pga personliga skäl.
För Stockholmsmässans så var Lance Henriksen påtänkt att gästa, men bara några dagar efter att han annonserats så avbokade skådespelaren. Ersättaren blev Michael Madsen, men denne drabbades av den fruktansvärda branden som härjar i Kalifornien och kunde därför inte heller medverka.
Guy Henry som hade till uppgift att återuppliva Grand Moff Tarkin/Peter Cushing, sitter nästan helt ensam, detsamma gäller för Kevin Sussman och Helen Slater, bara Tobin Bell har en någotsånär lång kö.
Egentligen finns det ingen poäng att fortsätta med denna surmagade kritik, med tanke på inträdespriset på nästan 200 kronor, så kan detta bara kategoriseras som bedrövligt.
Tiger Film 