Författararkiv: bosstime55

Årets Sämsta Filmer 2018

Publicerad den av

Att påstå att det varit ett dåligt år för film vore en lögn, titta bara på vår tidigare lista, men det som har varit i miserabelt har kunnat liknas med mögel i sin egen säng. Vi gör därmed processen kort och listar här de filmer vi – förhoppningsvis, aldrig behöver se igen.

Observera att listan ej är i nummerordning: 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Aquaman 

Toaletthumor, vedervärdiga specialeffekter och en speltid som känns längre än att sitta i en livbåt ute i Antarktis. DC verkar inte kunna göra någonting rätt på filmfronten just nu, detta påminner allt mer om en freakshow där man försöker nå diverse olika grader av uselhet. 

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018 

Robin Hood 

Detta måste vara en provspelning för en nyversion av Monty Python And The Holy Grail. Katastrofal action, uselt skådespel och kulisser byggda av plast, det är nästan så dåligt att det är underhållande… Nästan…  

All images courtesy and copyright of UIP 2018 

The Girl In The Spider’s Web 

Det är dags att erkänna, vi satte ett för högt betyg – på det tredje försöket, att göra film av Stieg Larsons böcker, numera skrivna av David Lagercrantz. Om det gick så hade betyget 0/10 varit adekvat, tyvärr så använder vi inte det betyget. 

Claire Foy må ge ett visst mervärde, men inte ens det brittiska stjärnskottet kan rädda detta. Själva berättelsen är dummare än tåget, regin är katastrofal och genomförandet får mig vilja fly från biosalongen och aldrig mer återvända, om något liknande skulle behöva ses igen. Detta är en kalkon som mättar hela Stockholm inför nyår.    

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald 

Någonstans under 00-talets så lämnade jag fantasy fanatismen bakom mig,  istället slukades jag  av science fiction och serietidningar. Den omvändningen skulle visa sig vara en gåva från ovan, om det yngre jag hade behövt se vad som skulle bli av Lord Of The Rings – i och med The Hobbit, eller nu Harry Potter – med Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald, så hade jag behövt uppsöka professionell hjälp. 

Detta är ett hån mot alla fans. J.K Rowling verkar lika road av detta som Dustin Hoffman då han torteras med hjälp av en tandborr i Maratonmannen. En soppa från början till slut, vetskapen att det väntar ännu mer får mig att vilja knapra Prozac. 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2018

The Nutcracker and the Four Realms

Jag är ledsen Hallström, men du kan inte göra film längre… Disney och PR-teamet må hävda att Captain America: The First Avenger-regissören Joe Johnston, togs in som en sorts konsult och hjälpreda, då Hallström ’’ inte hade tid att slutföra filmen’’. En verklighet där vi sluppit detta horribla monster till film, hade varit till allas fördel. 

Detta är värre än att behöva lyssna till falskspelande dragspelsmusikanter, eller sitta utan kläder i en snöstorm. Keira Knightleys groteska insats är så hemsk att bara det blotta minnet av det ger min en allvarlig panikattack. 

All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Mile 22 

Peter Berg springer rakt in i väggen med denna odugliga struntfilm. Berg försöker pumpa filmen muskler – bestående av silikon och testosteron. Fullkomligt outhärdlig från början till slut. 

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Slender Man 

Ingen skall behöva uppleva denna virriga och förvridna smörja. Slutet – då man försöker övertala publiken om att det finns snömän och flygande tefat ovanför närmaste snabbköp, är antingen årets sämsta skämt eller total galenskap, eller varför inte båda ?  

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

The Darkest Minds 

Håglös och hemsk, det blir ren lyteskomik i stunderna då man försöker vrida om tårkanalen hos publiken. Utöver det får vi härligheter, som skådespel som knappt går att bedöma med en normal måttstock, och en berättelse som är en garanti för eventuell hjärnblödning.   

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Hotel Artemis 

Jodie Foster fick för en tid sedan ut och spydde galla över det moderna Hollywood, särskilt dess fascination med superhjältar. Skådespelerskan jämställde det med miljöförstöring – specifikt lerskiffer teknik, något som orsakat allvarliga problem för amerikanska landägare. Ironiskt nog så dricker jag hellre motorolja än att se om Hotel Artemis. 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2018

A Wrinkle In Time

Michael Peña är en djävulsk strandraggare, Zach Galifianakis en intergalaktiskt yogalärare och, och…. Detta är så dåligt att jag knappt kan beskriva det. Undvik detta om ni värnar om er egen hälsa. 

Images copyright and courtesy of Netflix 2018

Mute 

Superpretentiöst skräp som mer än gärna hade fått hålla mun och avlägsna sig från våra Netflix konton.    

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Tag

Vuxna karlar och kvinnor leker dagisbarn i en omåttligt fånig och irriterande film. 

All images courtesy and copyright of Universal 2018

Blockers

Räcker det med att nämna scenen där, ehm, ja… John Cena har en tratt uppkörd på ett minst sagt pinsamt ställe ? Jag tror vi nöjer oss med det. 

Årets Bästa Konsert 2018

Publicerad den av

Vi gör processen kort… Pearl Jam, i den tyska huvudstaden Berlin, på den vackra amfiteatern Waldbühne, slår det mesta, inte bara i år utan överlag. Rockbandet från Seattle är välkända för sina otroliga livekonserter, där de utmanar giganter som U2 och Bruce Springsteen. Och just den här kvällen sken rockgudarnas strålar rakt ned mot scenen i den tyska lummigas skogen. 

Symbiosen mellan publik och band var så tight att en enda handrörelse från sångaren Eddie Vedder, var tillräcklig för att försätta 20 000 människor i total masspsykos. Jag önskar fortfarande att jag kunde skriva minst tre ytterligare recensioner kring den här spelningen, trots evinnerliga försök att vända och vrida på det, samt summera allt som skedde under 150 minuter, så känner jag fortfarande att inga ord eller videofilmer kan göra rättvisa åt detta perfekta konsertmonster. 

Versionen av Porch, då hela arenan tappar förståndet och börjar kasta pappersbrickor, samtidigt som halva publiken crowdsurfar och dras över den främre barriären, är en syn som är så vacker att jag nästan kreverar på golvet då jag tänker tillbaka på det. 

Tiger Film utser därmed Pearl Jam på Waldbühne den 5 juli i Berlin till 2018 års bästa konsert   

Årets Bästa Staty 2018

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of XM Studios 2018 

Marknaden och hobbyn för premium statyer fortsätter bara att expandera och förbättras. Med hjälp av digitalteknik samt en uppsjö av nya och fantastiska tillverkare, så har denna fritidssyssla förvandlats till bland de mest spännande områdena att följa. 

Tillverkare som Sideshow och XM Studios fortsatte att briljera i år med strålande produkter. Det skall erkännas att vi inte haft möjlighet att – i verkligheten, beskåda och bedöma varenda produkt på marknaden som erbjudits under året. Därför blir detta snarare en personlig anekdot, än en riktig utmärkelse. 

XM Studios tar dock priset som den – utan tvekan, bästa tillverkaren för 2018, de fortsätter att göra det omöjliga, deras figurer är ofta ljusår förbi konkurrensen, designen, kvaliteten och kundservice gör dem nästan helt oslagbara i en bransch som plågas av långa leveranstider och bristande kvalitetskontroller. Deras Hulkbuster från i år kan kategoriseras som en av de mest avancerade och svåra konstruktioner som någonsin har gjorts. 

Vår personliga favorit för i år är XM Studios Poison Ivy. Då studion inte har rättigheter till en standard licens för Batman-statyer, så gör de klassiska karaktärer som Catwoman och Bane i ett japanskt utförande, där har de beväpnats med alltifrån katanas till forntida rusningar. Konceptet kan tyckas vara en smula udda, men XM har gjort detta till en helt originell och utomordentlig produktserie. 

Då XM är betydligt öppnare med att visa upp tidiga designkoncept, så hade vi en ganska bra bild av vad som väntade med Posion Ivy. Bilden på den trädgårdstokiga superskurken, var spektakulär redan som en 3D-skiss, och då den slutligen visades upp som en fysisk prototyp, så stod vi helt mållösa. 

Någonstans i bakgrunden fanns det en viss oro, skulle XM klara av att tillverka en så detaljerad och välmålad figur, i en relativt stor upplaga – 600 exemplar ? Svaret är ett rungande: JA ! 

Utsökt skulptur, otrolig mängd detaljer, fläckfria färger samt genialisk design, gör detta till ett monumentalt frivarv som vinner hela matchen.   

Tiger Film utser därmed XM Studios Poison Ivy (Samuari Line) till 2018 års bästa staty      

Årets Bästa Blu Ray 2018

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Den här kategorin är helt ny för i år. Blu Ray releaser recenserar vi, men de är sällan så pass  intressanta, att de kan belysas i en helt egen priskategori. Formatet har egentligen aldrig varit bättre än det är just nu, men precis som med mycket annat, som fått tid att utvecklas och mogna, så har den allmänna standarden nått uppnått en nivå som enbart en handfull utgåvor kunde stoltsera med  Men i år så fanns det faktiskt en utgåva som måste få en strålkastare på sig. 

Warner Brothers förstod – tillslut, vilken skattkammare de suttit på med Batman The Animated Series. En del kan inte sluta tala om Gudfadern, Nyckeln Till Frihet eller Det Sjunde Inseglet, jag kan inte sluta tala om denna fabulösa TV-serie. 

Detta är grunden för hela min barndom, en betydande del i mitt intresse för serietidningar och framförallt, ett mandomsprov i djupa, mångfacetterade och mogna berättelser som kunde handla om allt ifrån psykisk ohälsa till ekonomiskt bedrägeri. 

Serien må vara över 25 år gammal nu, trots det så känns den än mer tidlös och modern då vi ser tillbaka på den idag. Utöver det briljanta innehållet så har Warner Brothers gjort ett snudd fläckfritt arbete med att restaurera bild och ljud. Bildkvalitén är rentav självlysande, de mörka och suggestiva färgerna får det att kännas som att vi befinner oss i en förförisk dimma. Shirley Walkers helt fantastiska musik har nog aldrig låtit såhär levande. 

Detta är kanske inte bara årets bästa box, utan till och med årtiondets, jag har svårt att se vad som skulle kunna utmana detta de kommande årens. 

Tiger Film utser därmed Batman The Animated Series till 2018 års bästa Blu Ray     

Årets Bästa Spel 2018

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Rockstar Games/2K 2018

Spelåret 2018 har varit fullständigt fenomenalt. Den nuvarande konsolgenerationen börjar närma sig de mogna och slutgiltiga årgångarna. Spelutvecklarna har nu hunnit bli varma i kläderna. Grafiskt har vi nått en ofattbart hög lägsta nivå, spelmässigt har man också lärt sig – hur och vad, man skall förfina och strömlinjeforma. 

Att kora en vinnare, då man har nominerade som God Of War och Spider-Man är inte lätt, bägge två skulle vilket annat år som helst, ha vunnit både guld, silver och brons. Det fanns bara ett problem i år… Och det var att Rockstar valde att gå in på slagfältet med ett förödande vapen: Red Dead Redemption 2. 

Inte ens den största skeptiker och cyniker – själv var jag inte helt lyrisk över det första spelet, kan förbise uppföljarens omänskliga känsla för detaljer, uppdragsstruktur och frihet för spelaren. Berättelserna som vi själva formar, då vi rider genom de vackra skogarna, eller de snötäckta bergen, är mer spännande och dynamiska än något av de regisserade Michael Bay-momenten från valfritt Call Of Duty-spel. 

Spelets tempo må vara debatterat, men det sakteliga lunket och alla de små interaktionerna, förmedlar känslan av att vi faktiskt befinner oss i en värld som ter sig obehagligt realistisk. 

Höjdpunkterna är för många och saknaden – då sista uppdraget är avslutat, orsaker en baksmälla bestående av sorg som inte går att bota. Rockstar som solklara vinnare detta året. 

Tiger Film utser därmed Red Dead Redemption 2 till 2018 års bästa spel  

Bumblebee Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Det finns ett litet bultande hjärta någonstans i Bumblebee, tyvärr så är man alldeles för ofta otäckt nära den farliga Michael Bay-zonen. 

Sedan Michael Bay sjösatte uppföljaren till Transformers från 2007 – Revenge Of The Fallen, så har serien om robotarna från planeten Cybertron, varit starkt associerade med rent och skärt skräp.

Vad Bay än har gjort, så vilar det något högst vulgärt och smaklöst över alla regissörens projekt. Historierna om Bays plumpa och buffliga registil är minst sagt omtalade, det handlar om alltifrån auditions som snarare liknar porrshower och extremt ohövligt beteende. Enbart Bays närvaro – i rollen som producent, räcker som en garanti för att det väntar något hemskt i biomörkret. 

Jag växte inte upp med Transformers, varken som animerad TV-serie eller de kopiösa mängder av leksaker som fanns att inhandla. Masters Of The Universe och G.I Joe faller i samma fålla. Därför kan jag inte se på någon av filmerna med nostalgiska ögon. 

Om bara kunskapen och kompetensen finns på plats, så kan man göra bra film utav vilket grundmaterial som helst. Men eftersom Bay satt sina dödliga klorn i Transformers, så har det varit helt och hållet omöjligt att se bortom de perversa mängderna av rasism, sexism och dålig smak. Paramount kunde ha räddat serien om man beslutat av avföra Bay som regissör, istället så har de låtit detta pågå i tio hemska år. 

Omöjlig räddning 

Att ens börja fundera över en potentiell räddningsaktion är lika svårt som att undvika minusgrader i Skandinavien. Travis Knight – som blir den första regissören att ta kommandot efter Bay, har en betydligt mer gedigen bakgrund, Knight har under lång tid varit aktiv inom filmstudion Laika och deras fantastiska animerade filmer, nu senast debuterade han med Kubo Och De Två Strängarna, en av 2016 års bästa filmer. 

Och Knight besitter – tillskillnad mot Michael Bay, ett hjärta och en allmän hyfs som innebär att vi slipper bilder på inoljade damer i minimal klädsel. 

Men detta är ett jobb som den grekiska läkeguden Panakeia skulle ha funnit svårt, detta är i klass med att ge sig på uppgiften att filtrera rent gift till något som går att svälja. Ock även om man inte uppnår en vätska som skulle kunna säljas som mineralvatten, så är detta snarare som att dricka ett glasmjölk för en person med laktosintolerans, man dör inte, men det värker något förskräckligt efteråt. 

Ett hjärta av sten  

Transformers-serien – fram tills nu, har aldrig haft något hjärta, det är inprincip ett faktum, Bay vägrade lyssna på kritiken. Sexismen som alltid varit den mest debatterade aspekten, kunde utan större problem ha tagits bort, men då Bay inte bryr sig om rim eller reson, så spädde man istället på med än mer groteska vyer – som Megan Fox lutad över en motorcykel. 

Fox parades ihop med Shia LaBeouf, en ’’skådespelare’’ som nått bottnen på alla sätt och vis. Om LaBeouf ändå kunde ha dragit på sig den kända papperspåsen över sitt huvud – då han spelade in Transformers, så hade nog filmerna varit marginellt bättre, vi hade åtminstone sluppit det genomusla skådespelet samt missnöjet att behöva se på en av de största och mest talanglösa narcissisterna inom filmindustrin. 

La Beouf och Fox är – sedan år tillbaka, borta ifrån serien, men det har inte lett till någon större förbättring. Att hitta bättre skådespelare än Rosie Huntington Whiteley eller Laura Haddock, är ingen större konst, ett kort besök till närmaste amatörteater löser det.

Ett myrsteg i rätt riktning

Som ett litet steg i rätt riktning så har Bumblebee en yngre och mer rakryggad protagonist – spelad av Hailee Steinfeld, som i sin tur inte behöver iklä sig stringtrosor eller åtsittande tröjor. Steinfeld som aldrig riktigt fått en karriär efter Bröderna Cohens True Grit, gör ett överlag bra jobb i rollen som den rebelliske och grubblande tonårsflickan Charlie. 

Steinfeld har en självsäkerhet och utstrålning. Det gör att man kan ha överseende med att manuset – i bästa fall, är oinspirerat. Otursamt nog så är det tyvärr bara Steinfeld som sticker ut, brottaren och internetsensationen John Cena – som faktiskt har ett mått av karisma och humor, får här spela en monoton elitsoldat som enbart verkar kunna skrika kommandon. 

Själva omfånget på karaktärerna – förutom Steinfeld, ligger någonstans mellan irriterande stereotyper och färglösa pappersark. Till och med proffs som Angela Basset försvinner i det alldeles för tråkiga och trista manuskriptet. 

’’Inga stringtrosor tillåtna’’ 

Gudskelov så slipper vi i alla fall de sexuella anspelningarna, enbart vid ett tillfälle börjar jag förbereda den imaginära spypåsen, men Knight har den goda smaken att inte inkludera perversa mängder av halvnakna fotomodeller, hämtade från ett uppslag av tidningen Playboy.  

Olyckligtvis så väljer man att förhålla sig till den redan etablerade kontinuiteten, Bumblebee hade kunnat vara en mjuk omstart för serien, på så sätt hade man en gång för alla kunnat lämna sin bedrövliga historik. De tillfällen när man ansträngt försöker koppla ihop filmerna, så kännas allt mer eller mindre hopplöst, Bumblebee känns i många lägen som ett riktigt menlöst förspel inom parentes, att inte låta historien få stå på egna ben berövar stor relevans ifrån filmen. 

Vad som gör filmen till en knappt godkänd affär är relationen mellan Steinfeld och Bumblebee, återigen är den gula roboten oförmögen att tala, detta leder till flertalet fåniga sekvenser, men också ett par oväntat rörande stunder som drar tankarna åt Steven Spielbergs E.T. Att en stor del av filmen sedan kulminerar i sockersöt sentimentalitet är inte lika värmande, mot slutet är allt så sötsliskigt att en hel tankbil med insulin borde stå redo utanför salongen. 

Bay saboterar i bakgrunden 

Där själva relationen mellan robot och människa – delvis, är genuin, så är allt för mycket  fortfarande bara en soppa av usel humor och menlös action, i de stunderna känns det som att Michael Bay lämnat sin roll som producent för filmen och aktivt sitter och saboterar med sina groteska signum. 

Knight  – som inte har någon erfarenhet att göra spelfilm, än mindre actionfilm, verkar vid flera tillfällen vara helt ointresserad av actionscenerna. Det finns ingen som helst inspiration eller intensitet vid de tillfällena som de stora metallkolosserna drabbar samman. Flera gånger så är vi tillbaka i sekvenser som liknar vandrande bilskrot – där de flyger metall och bultar.

Men i stort så har man tonat ned den ohyggliga mängden ’’skrammel-action’’ från Bays filmer, förutom en kort liten vinkning till det odrägligt bombastiska, så är Bumblebee mer inriktad på att genomföra enkel action, som går att uthärda utan att drabbas av migrän och illamående. 

En del av ett hjärta  

Bumblebee är inte någon överväldigande upplevelse. Jag ställer mig fortfarande rejält skeptisk till om det verkligen går att fortsätta med serien, till stor del pga dess urusla historik. Den största bedriften förblir att Travis Knight fastslår, att att det finns något mer än en kassaapparat innanför bröstet, kanske kan man kalla det ett litet minimalt hjärta. 

Betyg 4/10 

Green Book Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: Den bästa ’’må bra -filmen’’ på år och dagar. Med ett hjärta lika stort som hela Norrland så tinar Green Book upp all kyla och frost, precis lagom till vintern. 

Green Book må vara förutsägbar, innehålla karikatyrer – i klass med Manuel från Pang I Bygget och en sanningshalt som kanske inte är helt utan skrupler. Men det spelar ingen som helst roll… Green Book är den första riktigt lyckade ’’må bra-filmen’’ på åratal. 

Peter – och Bobby Farrelly var under nittiotalet kända som några av de mest fräcka och vågade regissörerna inom komedigenren. Allt kulminerade med Den Där Mary, där blandar bröderna  pubertalt trams med oerhört magstarka scener – som är en hårsmån från att övergå i det vulgära. 

Den Där Mary är inte bara lysande komik, trots sin banala berättelse, så gör börderna Farrelly det närmast oförutsägbart då de hela tiden befinner sig ett steg före publiken, detta innebär att komiken aldrig bli stel eller förprogrammerad. 

Efter den guldklimpen till film, så var det slut med succéerna. Det gick inte bara ned, det fullkomligt kraschade. Farrelly bröderna blev till en ren sopstation med filmer som The Heartbreak Kid och Shallow Hal. Tiden och konkurrenterna sprang ifrån bröderna Farrelly och de förvandlads snart till ett levande bevis på ett engångsfenomen. 

Peter Farrelly har nu valt att gå sin egen väg och lämna extremkomiken, Green Book bär med sig en stor dos humor, men detta är en film som visar på genuin mognad, insyn och hjärta. 

Inledande klyschor… 

När man enbart tittar på utgångspunkterna så är man ursäktad om man misstar Green Book för att vara rejält tillrättalagt och slätstruken. Hollywood har äntligen insett att det är godtagbart att börja gräva i Förenta Staternas becksvarta och högst obehagliga historia. Filmen utspelar sig under tidigt 60-tal, en period som skulle bli historisk för frihetskämpar som Martin Luther King, medborgarrättsrörelsen stod också redo att mobilisera. 1961 är årtalet och även om slaveriet avskaffades nästan etthundra år innan, så är detta USA ett snuskigt avlopp – moraliskt och etiskt, där rasism, diskriminering och segregering dikterar villkoren för miljoner. 

Mitt i allt detta så introduceras ett minst sagt osannolikt par i Viggo Mortensens amerikansk-italienska fixare Tony ”Lip” Vallelonga och Mahershala Ali i rollen som musikern Don Shirley. Idén om ett omaka par, som tillslut blir vänner för livet, är lika forntida som sagan där hjälten besegrar det onda och gifter sig med prinsessan. Och konceptuellt så finns det ingenting nytt under julgranen, strukturen, dess vändningar och strapatser är lika uppenbara som de vägskyltar som förvarnar om att byggarbete pågår lite längre fram. 

Inledningsvis så känns filmen som en enda stor kompott av uttjatade stereotyper. Burdusa och trinda herrar – med italienskt ursprung, värker i sig pasta och har givetvis kopplingar till organiserad brottslighet. Även om namn och händelser är hämtade från verkligheten, så finns det metoder för att undvika sådana typer av klichéer. Mortensen gör inte heller mycket för att övertyga med ett stelt och överdrivet skådespel, det tar minst en timme innan hans Vallelonga blir till något mer än ett komiskt komplement. 

…Fortsätter med gråa platser  

Green Book är i stora delar en roadmovie, och den viktiga detaljen – att ge alla besöksplatser en distinkt och egen karaktär, faller platt, det enda som separerar städerna åt är den klassiska namnskylten som dyker upp i bildens ytterkant. Överlag är det ingen film för nyanserade detaljer eller ingående studier av sina huvudpersoner.

Hela starten ger oroväckande indikationer att Farrelly är på skakig mark igen. Visuellt så skapas det inte heller några större underverk, miljöerna och det platta fotot får allt att se ut som filmad teater. 

Ali The Great 

Det är först då Mahershala Ali träder fram som filmen börjar visa sin sanna natur. Ali gör ett än mer kraftfullt och precist porträtt än sin Oscarsbelönade roll i Moonlight. Han kombinerar scennärvaro med en brinnande intensitet som gör Don Shirley till en empatisk men komplicerad människa, karaktären får genomgå en radikal förändring under resans gång som faktiskt känns givande för publiken. Tillsammans med Mortensens lite mer enkelspåriga skådespel, så skapar man en duo som känns dynamisk och mycket tillfredställande att spendera tid med. 

Det är tydligt att Farrelly inte har samma impulser – att leta efter chockvärdet, när han nu regisserar solo. Där barnsligheterna och tramset har försvunnit, så har hjärtat istället växt, och det rejält. 

Filmens kanske största behållning är dess enorma värme och omtanke. Trots brister som förutsägbart händelseförlopp och ett ganska halvdant skådespel från Mortensen, så tar filmen ändå gigantiska kliv framåt. Resan är ständigt innehållsrik, spännande, dramatisk och ibland gastkramande. 

Rolig och relevant 

Man lyckas både göra en rolig och relevant produkt som alltid har nära till värme, humor och ödmjukhet. Filmen slår upp sina armar och brottar ned allt vad rasism och fördomar heter. Skiftena mellan tung dramatik och rättfram humor fungerar strålande. Och än mer överraskande är att Farrelly faktiskt tar filmen ända i mål, under 120 minuter så känns det aldrig som att man enbart strävar efter något påträngande patos.

Detta är en film som lägger armen runt publiken och som därefter får oss att känna oss hemma och välkomna. Och för varje minut så blir filmen bara mer engagerande och mer gemytlig, karaktärerna svetsas samman och trots sina förutsägbara inslag, så blir det aldrig långtråkigt. 

Budskapet om att alla är lika värda och att ingen bro är omöjlig att bygga, brukar nästan aldrig vara såhär tillgängligt, lättsamt och underhållande. Green Book vinner inga priser för finnes eller extraordinärt utförande, istället så rusar den rakt in i hjärtat, en plats som den stannar på långt efter att eftertexterna har slutat rulla. 

Betyg 8/10 

Mary Poppins Returns Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2018

Summering: Färgsprakande återkomst för den enda riktiga super nannyn på denna jord. Med samma säregna energi från originalet är Mary Poppins Returns en – för det mesta, helt lysande familjefilm.  

Om man ser till det faktum att jag knappt tål filmer där karaktärerna titt som tätt brister ut i sång, och att jag inte håller Mary Poppins från 1964, som ett sakrament för min barndom, så är slutresultatet för uppföljaren förbluffande lyckat och överraskande. 

54 år… Så lång tid har passerat sedan Julie Andrews flög in tillsammans med ett yrväder till den brittiska huvudstaden och styrde upp den brokiga familjen Banks och dess barn. Enligt uppgift så är tidsavståndet mellan originalet och uppföljaren – på över ett halvt århundrade, den längsta någonsin. 

The Nanny Awakens 

Disney gav oss ingen rymdsaga – i en galax långt borta, denna december månad. Men Mary Poppins Returns delar oväntat många gemensamma attribut med J.J Abrams The Force Awakens. Båda filmerna har avsevärd tidsmässig distans och de är – nästan, slaviskt bundna till sina föregångare då det kommer till upplägg och sekvenser. 

För flera biobesökare så tog Abrams det ett steg för långt, hela Episode VII följde i samma fotspår som George Lucas original från 1977, det är upp till var och en att bedöma om det beslutet var klokt eller inte. Mary Poppins Returns är också en strukturell klon där alla grundnoter från tidigare partitur är fastspikade, färdplanen är därefter mycket enkel att förutse, också årets Christopher Robin har influerat. 

Vi får återigen möta Michael och Jane Banks, numera uppvuxna och fullt ockuperade med vardagliga bestyr och problem, såsom banklån, barnavård och kanske svårast av allt – den stora ekonomiska depressionen. 

Minnesförlust ? 

Precis som med Ewan McGregors vuxna och torra Christopher Robin, så har Michael Banks förträngt och övergett sitt barnasinne, således följer han i samma fotspår som sin stela och humorlösa fader. Det skall sägas att själva tematiken fungerar något bättre här, Mary Poppins har alltid handlat om att se på vardagen med ett barns oskyldiga och lyckliga ögon. 

Däremot så stöter filmen på patrull då det kommer till kontinuitet. Båda barnen Banks verkar ha dragit en minnespennan från ’’Men In Black’’ över sina pannor, det mest extraordinära delarna verkar de ha förträngt som någon typ av hallucination. Och Charles Dickens-strukturen från En Julsaga, där karaktärerna hittar sitt inre barn, känns vid det här laget som en rejält trött och överarbetad klyscha. 

Filmens start – som uteslutande handlar om amortering och uppkommande besök utav kronofogden, är ungefär lika kul som det låter. London har nu gått från att vara en uppenbar kuliss till en närmast fotorealistisk representation, något som bidrar till en lite, lite hårdare framtoning. F

Marshall plan

Regissören Rob Marshalls karriär har besått av en tidig topp – Chicago som vann en Oscar för bästa film, efter det så har regissörens filmer legat någonstans mellan tragiska och groteska. Därför är det lätt att tro att vi – återigen, är på väg att behöva kasta oss ur flygplanet med fallskärmar då Marshall ännu en gång understryker saker som amorteringskrav. 

Starten kämpar även med att etablera en tydlig ton och vision. Ben Whishaw och Emily Mortimer känns genom hela filmen som ett giftpar – inte två tighta syskon. Därefter är skådespelet från filmens yngsta – Pixie Davis, Nathanael Saleh och Joel Dawson, stelt och obekvämt, för att uttrycka det varsamt. 

Spit Spot On 

Passande nog så kommer räddningen då Emily Blunt dimper ned från himmelens med sin magiska resväska. Blunt tar genast kommando och jag slås i alla fall av att knappt ägna en tanke åt Julie Andrews porträttering. För dem som växt upp med Andrews, så kommer Blunt aldrig kunna kännas som något substitut. Men för oss som står i det något mer neutrala territoriet, så är Blunt fullkomligt strålande i rollen. 

Den brittiska stjärnskådisen har de senaste åren pendlat mellan högljudda och skramlande skräpfilmer som Edge Of Tomorrow och småproduktioner som årets A Quiet Place. Blunt har alltid visat potential men här så verkar hon nästintill överlycklig och galet inspirerad. 

Blunt kommenderar inte bara de unga barnen Banks, hon dompterar hela filmen. Hon växlar helt klanderfritt mellan sång, dans och präktig men stram humor. Blunts entusiasm smittar av sig på resten av filmen, och så fort filmens första surrealistiska sångnummer skall introduceras, så är energin lika påtaglig som för femtio år sedan. 

A Spoonfull Of Red Bull  

Mary Poppins kompromisslösa blandning mellan patetik, musikal och tecknad film, är en konstig kombination som mynnar ut i att besitta en helt egen sorts energi, den är i sin tur så oemotståndlig att motstå att alla ens primära försvar bryts ned som en gipsvägg som möter en slägga. 

Rob Marshall har lyckats framställa ett identiskt drivmedel för uppföljaren, man följer stora delar av originalets struktur och uppbyggnad, men allting har genomgått en totalrenovering genom Disneys – numera, outtömliga resurser. Sekvensen – då man återigen träder in ett tecknat drömlandskap, är en färgchock som injicerar lika mycket druvsocker i blodet som en back med energidryck, det är rentav rafflande då man också blandar in en gnutta action. Mary Poppins Returns är som ett lokomotiv, det smäller och dundrar och far fram med högsta hastighet

Om det gick att göra ingående medicinska tester – på en film, så skulle vi nog få ett resultat som visar att Mary Poppins Returns är genetiskt identiskt med sin äldre förlaga. Med stor hängivenhet till varenda detaljer från originalet, så är det inte konstigt att Dick Van Dyke kunde fastslå att känslan och energin var densamma för båda inspelningarna. Dansnumren och koreografin har moderniserats men innehåller fortfarande spår av Gene Kellys mest euforiska stunder.   

Trots alla dessa positiva punkter, så är det både ett och annat som inte känns lika sprudlande briljant, vissa sångnummer tangerar att bli en aning fåniga och filmens tempo blir alltför ofta för långsamt. 

Flåsande slut

Mot slutet så börjar lokomotivets få problem, och det är otäckt nära en otrevlig inbromsning. Den sista tredjedelen känns utdragen och alltför uppenbar, Mary Poppins själv delegeras till skuggorna, eskapismen och euforin övergår till en ganska menlös sista akt som enbart får filmen att flåsa som Sveriges bästa kriminolog – Leif GW Persson.  

Och Meryl Streeps inhopp är inte något annat än förkastligt. Den legendariska aktören har fått ett stycke skräpmanus givit till sig, karaktären – samt dennes invecklade och långa sekvens, visar upp Mary Poppins från sin sämsta sida, fånigt, tramsigt samt juvenilt. 

Mary Poppins Returns må kanske inte vara lika explosiv som en Star Wars-film. Men slutresultatet är ett oerhört underhållande stycke film, och nog är det klart som korvspad att flygande barnmorskor och sjungande pingviner, fortfarande har en självklar plats på biograferna.

Betyg 7/10    

Roma Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Årets mest hyllade produktion griper varken tag eller fascinerar. Det är enbart en fråga om preferens, men denna maträtt kan jag inte äta upp med någon vidare god min. 

Jag hoppas att denna sortens recension aldrig mer behöver återupprepas i framtiden, chanserna på det är nog lika låga som att vi har hittat en lösning på världens energiproblem vid årskiftet… 

Att Roma inte har uppnått den nästintill omöjliga medaljen – att tilldelas ett 100% perfekt betyg på Rotten Tomatoes, är något förvånande. Vart man än tittar så verkar ett maxbetyg vara elementärt. Redan innan sin premiär på årets upplaga av Venedigs filmfestival, så var Roma favorittippad till att bli huvudkandidaten för att vinna en Oscar för 2018 års bästa film. 

Skälet till förvarningen om recensionstypen, är att den åsikt som går i polemik med ett så stort och gemensamt konsensus, ofta kan ses som ett enkelt sätt att provocera och därefter attrahera uppmärksamhet. Man kan också döpa om det till det nya ordlaget troll. Därför kommer denna text förmodligen påminna mer om en bekännelse inför öppen ridå, inte en analys som skall vara något sånär  informativ och underhållande. Detta känns som att sitta och skriva in en ny grundlag, allt måste förklaras och det mycket noggrant.   

Inte kompatibel 

Alfonso Cuarón är den där regissören som förmodligen aldrig kan komma att bli kompatibel med mina egna preferenser. Det handlar inte om att kasta sten i glashus eller att ropa varg, vad Cuarón än har gjort så har jag lämnats oberörd och rentav uttråkad. 

Harry Potter och Fången Från Azkaban blev för många ett uppvaknade då det kom till att acceptera J.K Rowlings trollkarlsvärld som något mer än triviala lekar för barn. Att ens våga påstå att den föregående regissören Chris Coloumbus, gjorde någonting bättre är som att anmäla sig till en frivillig arkebusering. 

Azkaban innebar en klart mer slipad estetik och stilismen gick från gemytlig familjefilm till något mer hårdhudat och hotfullt. Cuarón är utan tvekan tekniskt kunnig, vare sig det gäller 

Children Of Men eller Gravity, så har saker som foto och specialeffekter, alltid hållit högsta klass. Cuaróns filmer kan liknas med att beskåda skyskrapor i Manhattans Midtown område, de ståtliga kolosserna är gjorda av putsat glas och borstat stål, det är höga ståtliga och – ofta, inte särskilt  inbjudande. En promenad i New Yorks kärna må vara en spektakulär upplevelse för ögat, men övertiden, nattjobben och stressen – som sker innanför den mäktiga fasaden, blundar man gärna för. 

Den känslan är identisk för mitt eget omdöme kring Cuaróns hela filmkatalog. Till och med något så tillgängligt som Harry Potter, kändes nu lika kyligt som en kyss från filmens skräckvarelse Dementor. Children Of Men stoltserade med flera tekniska framsteg, som ett fotorealistisk spädbarn, helt bestående av ettor och nollor, men resan som Clive Owen gjorde tillsammans med Clare-Hope Ashitey, greppade aldrig tag i mina hjärtsträngar, istället var det som en vacker isskulptur, vacker att se på men hemsk att beröra med sin bara hand. 

Gravity blev även den bejublad. Återigen så fick jag ställa mig i opposition, där jag verkade vara den enda som inte blev hänförd. Bara tanken på att behöva spendera tid med 

Sandra Bullock i isolerad miljö, gav mig allvarlig huvudbry. Bullocks insats var ännu ett försöka att roffa åt sig oförtjänta branschpriser – som den gången hon medverkade i The Blind Side. Och återigen så drog Cuarón med sig kyla och en lövtunn berättelse som lämnade mig både frustrerad och likgiltig. 

Jakten på upprättelse 

Tillsammans med Guillermo Del Toro och Alejandro González Iñárritu, så sades Cuarón -skämtsamt, ingå i en så kallad treenighet vid namn ’’The Three Amigos’’. Flertalet av Iñárritus tidiga filmer föll på att vara pretentiösa och överdramatiserade. Men så plötsligt så tog sig Iñárritu i kragen och levererade Birdman, en helt fantastisk film som rådde bot på alla problem som tidigare plågat hans filmer. Och därefter följde The Revenant, en tung, dramatisk och synnerligen krävande upplevelse i och med sitt makliga tempo. 

Då Iñárritu lyckades ändra på sig – och faktiskt leva upp till sitt rykte, så fanns det en del av mig som hoppades på att Cuarón skulle göra detsamma med Roma. Det är ett mer personligt projekt för regissören och denna gång handlar det inte om något dystopiskt London eller en rymdstation i kris, bara – ett delvis, självbiografiskt drama om en medelklass familj i Mexico City. 

Kanske var det för mycket att hoppas på, att Roma skulle bli Cuarons motsvarighet till Federico Fellinis Amacord, en hysteriskt rolig skildring av uppväxten. Men Roma fortsätter tyvärr att gå i de fotspår som gjort det mer eller mindre omöjligt för mig att uppskatta Cuaróns arbete. 

Som vanligt så är det visuella av högsta kvalitet. Det svartvita fotot är sylvasst och gör kullerstenar och trånga boenden för tjänstefolk slående. Därefter är själva iscensättningen oklanderlig, Mexico City blir mer än bara trafikstockning och mariachi band, ett minst sagt osmickrande ljus som amerikanska motparter alltid verkar framställa staden i. Detta är en plats i ständig rörelse där det finns utrymme för kärlek, sorg och förlust.   

Vatten, stan är full av vatten 

Att man har ambitioner att hålla det intimt, blir övertydligt när Cuarón – likt Sergio Leone, fascinerar sig för att filma obönhörligt långa scenen med bla rinnande vatten. Där Once Upon A Time In The West i alla fall håller intresset uppe med musik eller distinkta ljud, så är Roma helt knäpptyst, detta skapar en stark provokation, i diverse intervjuer talar Cuarón varmt om sin symbolism, nog för att tanken kan vara god, men själva resultatet är en film som från första bildrutan känns distanserad och totalt obekymrad om att faktiskt ge publiken en väg in i berättelsen. 

Karaktärernas trassliga vardag är filmens emotionella kärna, men de mest tragiska och traumatiska scenerna resonerar aldrig. Personerna som drabbas blir aldrig till något mer än brickor på ett bräde. Helt fasansfulla livsöden blir bara korta små stunder av ångest, som i sin tur har förmedlats bättre och med mer intensitet i en handfull andra filmer, varav några aldrig fåt samma mediala uppmärksamhet. 

Ingen slutkläm eller gastkramande final 

Att Roma inte kör med gaspedalen i bottnen – då det gäller tempo, skulle inte vara ett problem om det fanns något som förtrollade eller fascinerade. Martin Scorsese gjorde en prövande men otäckt effektiv film med Silence, ett stycke film som definitivt inte tog någon hänsyn gentemot sin publik. Däremot var filmens klimax så pass kraftfullt och förkrossande, att hela den plågsamma färden kändes väl värd besväret. 

Cuarón får aldrig till någon sådan slutkläm eller gastkramande final, det slutar istället som det började livlöst och utdraget. Utöver det kastar man in ett ex antal sekvenser som inte kan klassas som något annat än utfyllnad, det är allting ifrån högljudda nyårsfester till kampsports uppvisningar, varav inget skapar variation, insyn eller intresse. 

Den som lämnades kvar.. 

Jag känner mig som den som lämnades kvar i kön, in till nattklubben som alla talade om, eller den enda anställda som inte fick löneförhöjning. Hur jag än vrider och vänder på detta så står jag helt oberörd av Roma, och hur trevligt det än hade varit att sitta på insidan och titta ut, så kan jag åtminstone – med gott samvete, stå kvar i kylan och erkänna att Roma inte var menad för mig eller jag för den. 

Betyg 4/10  

Bamse Och Dunderklockan Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: Det känns lika originellt och personligt som en fryst pizza på en måndagkväll i januari. Världens starkaste björn lägger sig platt för urtrista normer och pinsamma trender. 

Om Bamse inte hade varit rättighetsskyddat så hade nog flera av våra svenska politiker – på både höger och vänster om det politiska spektrat, gärna adopterat den svenska nationalklenoden som sin egen maskot. Om Sverige Demokraterna hade fått igenom sitt bångstyriga förslag – att den svenska spelbranschen skulle börja inrikta sig mer på inhemska figurer och berättelser såsom nordisk mytologi, så hade nog tanken om Bamse som en svensk propaganda figur, varit än mer frestande. Varför inte ett Battlefield liknande spel där björnen i blått erövrar våra nordiska grannar med hjälp av Skalman och dunderhonung, ’’kan det blir bättre ?’’ 

Bamse må inte vara en lika stor celebritet utanför de svenska gränserna som Ikea, Minecraft eller Lisbeth Salander, trots det så finns det något distinkt skandinaviskt över den starka och snälla björnen, iklädd blåa byxor och mössa. Trots den oskyldiga och vänliga ytan, så har karaktären många gånger fungerat som en trojansk häst för politiska manifestationer. Det har varit både en och annan debatt kring serietidningens innehåll – som handlat om både asylpolitik och skattesatser. 

Konsten att kommersialisera 

Därför finns det en viss intressekonflikt då man kommersialiserar varumärket genom nöjesparker på Kolmården – eller tonvis med mjukisdjur. Rune Andréasson var under hela sin verksamma karriär ytterst ansvarig för serietidningen, även om det självfallet förekom ett mått av kommers, så var man försiktig med att överexponera Bamse. 

Avståndet mellan de klassiska TV-filmerna och den första biofilmen – Bamse Och Tjuvstaden var hela fyrtio år. Där de enkla originalfilmerna – med Olof Thunbergs legendariska berättarröst, är en grundläggande del i flertalet generationers uppväxt, så känns de tre moderna filmerna precis som de hjärtlösa monster som Bamse själv ofta skolade i konsten att vara snäll. 

Utan att ha läst en Bamse tidning på över ett årtionde, så associerar i alla fall jag berättelserna med ett mått av stark känsla för det jordnära och enkla. Framförallt skall det kännas varmt och godhjärtat. 

Sedan Bamse Och Tjuvstaden kom ut för fyra år sedan, så har allt changerat till en livlös wannabe som ser till amerikanska dussinfilmer för inspiration.

Skalman – översittaren !?  

Själva agerandet/röstskådespelet är fortfarande ingenting man kan berömma, Morgan Alling som Lille Skutt känns så uppskruvad och överdriven att karaktären går in i den smärtsamma zonen. Och vad Skalman genomgått för att ha blivit såhär osympatisk, vill jag inte ens fundera över. Den briljante och sävliga rutinabsolutisten, känns här som en självgod och dryg översittare. 

Ett antal än konstigare – tom, osmakliga inslag, kommer förmodligen få Rune Andréasson att slita sitt hår där uppe i himmelen, bland annat så får vi uppleva en helt vedervärdig poplåt och fladdrig action som känns lika fel som foppatofflor på Nobelmiddagen. 

Dunderhonungen må ge alla förutom Bamse allvarliga smärtor i buken, men det hade nog varit att föredra gentemot den moralkaka som vi tvingas till att svälja här. Bamse må vara menat för de allra minsta, men det senaste årtiondet så har ett stort antal animerade filmer, lyckats skapa underhållning som fungerar för både barn och vuxna. Dunderklockan liknar alltför ofta den animerade versionen av Pettson Och Findus från 2000, Sven Nordqvists enorma sinne för detaljer och underfundiga humor, fullkomligt mosades av klåfingrighet och tydliga identiteten var spårlöst borta. 

IKEA-paket 

Kritiken om att Bamse är ett verktyg för vänsterfalangen, har nu ersatts av begreppet lagom. Ingeting är varken för sött eller salt, det är som att först bli serverade hemlagade köttbullar med brunsås och nu motta IKEA-versionen, dimensionerna och ambitionerna påminner också väldigt mycket om de platta paket Ingvar Kamprad uppfann. 

Enbart Katten Jansson och Husmusen känns någorlunda autentiska och gemytliga, det kan ha att göra med att ingen av dem pratar… Världens starkaste och snällaste björn har i och med detta blivit till den mest utspädda och ointressanta gråsparv. 

Betyg 4/10