Kategoriarkiv: Analyser

Årets bästa spel 2016 

Publicerad den av

wd-media-ss06-full-marcus-beautiful-lies_254769

Vi fick ett bra men inte oförglömligt spelår. Ingeting lyckades leva upp till ett tvåsiffrigt betyg trots att vi fått uppleva galanta uppvisningar multiplayer spel som Battlefield 1 eller Titanfall 2. Båda spelen lyckades vi tyvärr inte recensera då vi insåg att vi inte kunde dela ut ett rättvist omdöme utan att investera flertalet timmar i dess multiplayer, något vi olyckligtvis inte har till vårt förfogande i dagsläget.

Nathan Drakes sista skattjakt i Uncharted 4: A Thief’s End var explosivt, underhållande och bjöd på grafik som får det mesta att likna reliker från en tid då vi knappt hade lysrör. Uncharted 4 dras tyvärr med att bli för repetitivt och uddlöst mot sitt slut.

Dishonored 2 klarar sig bara på att strukturen från del ett fortfarande inte går av för hackor. Dess broder Deus Ex: Mankind Divided bjuder på lika fantastiska möjligheter men faller tillbaka på dålig teknik och en berättelse som mynnar ut i att kännas som en första akt av något betydligt mer omspännande.

Förvånande nog måste Ubisoft få ta hem titeln till årets spel i Watch Dogs 2. Ett inte perfekt men mycket trivsamt spel som öppnar upp sig och låter spelaren ha obegränsad underhållning i en spelvärld som lyckas vara lagom stor.

Ubisoft gjorde det svårt att slita sig från spelet då vi konstant blev lockade med mer möjligheter att leka och roa oss med.

En kantstött vinnare är därmed utsedd.

 

Diskrepansen i Doctor Strange

Publicerad den av

VARNING Innehåller lätta spoilers för Doctor Strange 

Jag försöker inte med denna artikel förhöja vår egen status utan konstaterar bara ett faktum. Vårt betyg på den makalösa Doctor Strange filmatiseringen från Marvel Studios, är ett av de högsta.

Det var till och med ett övervägande om vi faktiskt skulle ta fram det riktigt stora artilleriet som brukar innebära två siffror.

Doctor Strange innehåller allt jag vill ha från en serietidningsfilm/actionfilm. Materialet överförs med stil och precision. Visionen är tydlig och hantverket utsökt. Det kan bara beskrivas som en perfekt kombination. Utan att avslöja för mycket om våra kommande årslistor, så kommer Doctor Strange placera sig högt.

Men när vi ser ut på övriga recensioner och omdömen rasar betyget från makalöst bra till dugligt.

Klagomålen – att produktionen är för bekant i både berättande och upplägg förkommer ständigt. De flesta av åsikterna kan beskrivas som halvljumma.

Det finns självfallet ingen empirisk orsak till varför det ser ut som det gör. Betyg och jämförelse mellan olika institutioner har tagits till det rent idiotiska de senaste åren. Enligt den luttrade före detta speljournalisten Adam Sessler är jobbsäkerheten för diverse spelutvecklare beroende av specifika medelvärden från sidor som Metacritic.

I filmvärlden har denna mani istället förlagts på CinemaScore som är en mätning vad den faktiska publiken tycker, samt den första helgens ekonomiska intäkter i USA.

Egentligen är detta en diskussion för framtiden, anledningen till denna krönika är snarare en vild teori, varför diskrepansen mellan vårt Doctor Strange betyg och övriga kritikers blev som det blev.

Och återigen drar jag fram min – vid det här laget stendöda käpphäst…

Trailers….

Ja vi är här nu igen. I vanlig ordning undvek jag allt förutom den absoluta första teasern som jag bara såg en enda gång. Allt annat har fått passera som ett osynligt lodjur. När jag nu ser igenom allt material som ingått i den enorma marknadsföringen gör jag det med fullkomlig skräck.

Här kastas de bästa scenerna omkring, hela följder och slutpoänger – som det helt suveräna WI-Fi skämtet, får se sig tagna med handen i kakburken

När även samtliga av filmens mest häpnadsväckande scener, där hela Manhattan vrids om till något ur en Kafka dröm, flagrant visas upp i uppskuret format är det självklart att förvåningen och spänningen försvinner snabbare än gratisexemplar av iPhone 7.

Utöver det visades en ganska bastant del av filmen upp som en förhandsvisning på IMAX.

Med alla dessa fantastiska sekvenser uppvisade och repeterade är det inte konstigt att se varför Doctor Strange aldrig passerade samma unisona hyllningskör som Guardians Of The Galaxy eller Captain America: Civil War.

Man kan även föra denna diskussionen vidare till Rogue One, som verkar splittra massorna rejält. Efter att ha sett filmen med bara den magra teasern som enda ledtråd, står jag lika förbluffad över hur mycket Lucasfilm valt att visa i sin marknadsföring.

Vi spekulerar självfallet bara. Men jag kan själv inte tänka mig att upplevelsen hade varit lika tillfredsställande med en slags ledstång bestående av sedda sekvenser pågående i två timmar.

Överraskningen och chocken är en helt avgörande del för berättande. Även om flera berättelser delar ackord och noter så är kontexten och uppfinningsrikedomen samt förmågan att leka med förväntningar avgörande.

Med en setlist i handen som delger varenda rörelse på scenen blir det inte lika kul. Det kan de flesta fans av hårdrocksbandet (om man nu fortfarande vill definiera dem som ett band) Kiss sorgset skriva under på.

Trailerklimatet är helt ohållbart om det skall fortsätta på denna bana. Som den store och bortgångne Leonard Cohen sjöng…

’’I’ve seen the future baby it is murder…’’

lc3_0735_2

Dags för spelvärlden att mogna

Publicerad den av

punk

För ett tag sedan fick vi ett nästan väntat besked. Eidos Montreal skjuter upp sin Deus Ex uppföljare hela sex månader till augusti 2016. Om det vore Star Wars: The Force Awakens som åkte på samma behandling skulle det bli upplopp påa gatorna. Att försena ett spel knappt tre månader innan dess betänkta ankomst är något som bara kan ses som vansinne om vi tittar på vilken annan bransch som helst.

Oftast är en försening av en film (Pan) eller skiva som (Guns N Roses Chinese Democracy) oftast indikationen på stora problem och en slutresultat som oftast faller platt.

Det har många gånger spekulerats varför spelbranschen inte kan hålla sig till ett tidsschema som alla de flesta branscher klara galant. Chanserna att Apple först skulle annonsera iPhone 7 – placera ett datum, för att en månad senare en kort innan lansering, skicka tillbaka produkten till arbetsbänken. Det sker inte, aldrig.

Analytiker och branschexperter skyller på finansvärlden och Wall Street. Flera åsikter menar att spelet måste få igång en förhandsförsäljning och på så sätt kunna bjuda kvartsrapporterna med goda prognoser för framtida inkomster.

Detta stämmer inte helt, en aktie rör sig uppåt på framtida vinster, och förväntningarna om att slå föregående vinster och prognoser. Disney får ännu inte rapportera om någon försäljning relaterad till Force Awakens merchandise  eftersom de strider mot revisionsregler och bestämmelser.  Det är alltså bara skadligt att först presentera en vinstprognos för att sedan behöva revidera den nedåt.

Om vi tittar på mediabolaget Viacoms senaste kvartalsrapport, är en stor del av kritiken från bössexperter att kvartalet saknade ’’kraften’’ från Transformers. Detta drog ned aktien flera procent och aktien sänktes av flera analytiker.

Så att presentera prognoser och förhandsbokningar för ett spel som sedan skjuts upp två kvartal är ingeting någon önskar. Då är till och med värt att skicka ut ett ofärdigt spel som Assassin’s Creed Unity, enbart för att klara prognosen.  När ägaren Square Enix rapporterar och prognostiserar kommer Deus Ex Mankind Divided bli en öm punkt att ta upp, det är utebliven vinst i ett par kvartal. Wall Street tittar alltid på framtiden inte det faktiska kvartalet, prognoser är allt.

Vi måste få utvecklarna och distributörerna att börja bli ärligare, att sluta annonsera sina produkter åratal innan de ens är på förproduktionsstadiet. Vem blir egentligen glad av att se en snygg men total irrelevant CGI-trailer som Dishonored 2 ? Är det någon som kan säga att Watch Dogs blev precis så bra som den där falska snutten lovade två år innan ?

Det talas om att Half Life studion Valve rör sig i en egen tidsrymd som döpts till ’’Valve Time’’. Tyvärr verkar vi behöver applicera denna rabiata galenskaps matte på de flesta kommande spel. Om vi tittar på Blizzards nu avslutade Starcraft 2 saga, så tog den fem år att slutföra allt. Om någon hade lagt upp detta schema för mig hade jag fått gråa hår.

Jag kan redan nu cyniskt börja spekulera i att Kingdom Hearts 3, Horizon Dawn och ett par andra kommande annonseringar på 2016 års E3 ligger årtal framåt i tiden.

Ett drömscenario vore att få hela branschen så ärlig och realistisk som Witcher utvecklaren CD Projekt Red eller Bethesda Game Studios. Fallout 4 annonserades ett halvår innan och Bethesda höll datumet. Kommande sci-fi spelet Cyberpunk 2077 som CD Projekt Red skissar på skall först visas upp 2017, tills dess kniper de igen.

Men ett sådan makalöst klimat kan vi bara drömma om. Framtiden kommer troligtvis att bara bjuda på mer hybris, brustna löften och provocerande tidsplaner.

 

Suicide Squad ser inte kul ut – en kritik av DC’s kommande filmprojekt  

Publicerad den av

Mer Batman relaterat.

Jag kan faktiskt inte erinra mig ett enda tillfälle där något som baseras på Bob Kanes skapelse Batman på otroliga 70 år, inte fått mig att dra igång den starkaste av utombordsmotorer och åka ut på det stora hypehavet. Men i och med trailern för kommande Suicide Squad och

Batman V Superman: Dawn Of Justice (en av de sämsta titlarna på länge) känner jag ingenting annat än en total apati. Något som borde vara fullkomligt omöjligt när det kommer till en figur som haft en sådan inverkan på mig sedan barnsben.

Man skall såklart akta sig noga när det kommer till att döma något innan hela anrättningen serverats. All den där skepsisen mot Heath Ledger kom tillbaka som det mest laddade slaget från Cassius Clay, ett slag som träffade de flest nej-sägare rakt i ansiktet – jag själv inkluderad. Ledger visade sig – som vi alla vet nu, vara helt utomordentlig,legendarisk,genialisk och så kan man fortsätta beskriva det odödliga porträtt av hans Joker i The Dark Knight. Men det där var 2008. Idag 2015 och framåt känns DCs och Warners planer på att mer eller mindre imitera konkurrenten Marvels lyckade koncept, både trött och oinspirerat.

Warner Brothers sätter allt på att deras ’’reverse engineering’’ skall fungera – att introducera så många karaktärer man kan på så kort tid som möjligt för att snabba på den oundvikliga ensemble monoliten som kommer i och med Justice Leauge.

Ett drag som jag tror kommer sänka sjösättningen av DC Comics diverse flaggskepp. Att introducera Wonder Woman,Cyborg,Lex Luthor samt Aquaman i Zack Snyders kommande Batman V Superman: Dawn Of Justice känns desperat och illa genomtänkt. Om vi nu kämpade som vildar med att förstå förstå den spaghetti-tallrik av trådar och uppbyggnad som var The Avengers: The Age Of Ultron, vågar jag knappt titta in i spåkulan för Znyders film som också beryktas vara världens dyraste med över 400 miljoner dollar i budget.

Kritiken och mitt starka tvivel för det projektet kan sparas till ett helt separat inlägg, detta fokuserar huvudsakligen av min kritik av den scener och bilder vi fått se av Suicide Squad.   

Det är inte med något större behag jag går ut på den styva linan som innebär att kritisera filmer i förtid. Men Suicide Squad ser tragiskt dålig ut i min mening. Oron börjar med regissören David Ayer. Harsh Times,Fury och inte minst Sabotage (som knappt är värd en enda stavelse) var kallduschar av den värsta sorten. David Ayer regisserar med klumphänder och fötter, helheten uteblir och han tappar bort sig själv i en djup skog av förutsägbarhet och ibland rent skrattretande dramatik.

Fury var oftast patetisk i sin vilja att visa andra världskrigets fasor. Redan i introduktionsscenen i det amerikanska lägret öser Ayer på med allt han kan, brutalt våld,stympade soldater och andra hemskheter. Önskan om att placera sig bredvid Spielbergs ikoniska Rädda Menige Ryan är plågsamt tydlig. Det är så pass taffligt och befriat från elegans eller stil att man känner sig moloken och nedslagen. Spielberg,Scorsese och urfadern till allt filmvåld Akria Kurosawa – för att bara nämna några, använder våldet som en faktisk byggsten för att föra fram och bygga sin berättelse. Ayer känns för det mesta bara tråkigt högljud och tröttsam med sitt grovhuggna sätt att berätta.

Furys försök till att skapa spänning eller intensitet föll som magra julgranar i stormen Gudrun. Scenen där Brad Pitt och hans erbarmliga samling av så kallade mannar, möter en tysk tiger tank är inget annat än ett praktexempel på dåligt filmskapande. En textremsa flyger upp på duken för den tyska besättningens dialog. Sedan får vi ett par snabba klipp , skott som avfyras, mer klipp och sedan är det slut. När scenen är över sitter jag som det största av fån och undrar vad som var poängen i denna meningslösa sekvens ?

Det grovhuggna sättet Ayer gör film på kan bara liknas med att tugga i sig ren cellulosa, gott om fibrer men ingen näring – mycket väsen för ingenting.

Suicide Squad är för mig lika intressant som gårdagens text-tv översatt till polska. Trailern ger en försmak över Ayers så vanligt klumpiga filmskapande –  fånig dialog, trist estetik och ja, listan kan göras lång.

Och nu kommer vi till den stora kontroversen – Jared Letos Joker. De redan omdiskuterade tatueringarna sticker i mina traditionella-Batman ögon, vad är iden med att förvränga en figurs estetik till den här graden av hemskt omdöme ? Den senaste bilderna på clownprinsen av brott får mig enbart att sucka djupt. Det känns inte rätt,intressant eller ens det minsta spännande.

Övriga skådespelare inger inte heller något större hopp. Will Smith må vara den sista bastionen för namn som faktiskt kan ändra de ekonomiska vindarna. Men att ge honom rollen som den ytterst tråkiga och intetsägande lönnmördaren Deadshot är för mig helt obegripligt. Som många andra redan noterat är oddsen för att Smith gått med på ett längre kontrakt mycket osannolikt. Om Deadshot nu delegeras till den fogmassa karaktären alltid varit och får spela andra fiol, är det såklart trevligt att kunna stoltsera med en magnet som Smith på affischen. Vi vet som sagt inget ännu om vem som kommer leda ensemblen, men att en skådespelare med ett så välrenommerat komplex som Smith skulle gå med på att agera utfyllnad kan man ställa sig frågande till. Den kritiska kör som redan förutspår att Smith blir en engångsföreteelse ser jag inte som helt omöjligt.

Cara Delevingne må be alla sina kritiker att göra alla tänkbara vulgariteter och dra åt skogen på diverse sociala medier. Men även om hennes Enchantress bara skulle bli ombed att göra en Pan liknande instats (alltså ingenting) så har vi nog ingen monumental skådespelsuppenbarelse att vänta oss, och då är jag artig i mitt tvivel.

Min kritik kan egentligen bara fortsätta, Viola Davis saknar pondusen och kraften för att spela den stenhårda Amanda Waller. Margot Robbie är för stel och saknar den busiga charmen som Harleen/Harley Quinzel alltid burit med sig. Killer Croc ser ut som en sliten fotbollshuligan.

Om fantasi kunde bli verklighet, skulle jag försiktigt men bestämt ta den där fryspistolen som superskurken Mr Freeze stoltserar med och frysa ned termometern för Suicide Squad förbi nollan och på stadig färd nedåt i slentrianlandet. Ungefär så varmt och levande känns det här projektet för tillfället.

”I smell death on you. I don’t need to fight you, I just need to wait. And then…I will feed on your corpse.” – Killer Croc, Batman Arkham City

Iron Man mot en Oscar ?

Publicerad den av

IMGP1071

Hur bisarrt det än må låta i dessa knapra ekonomiska tider, så är 9 miljoner dollar ingenting för de filmbolag som snart drar igång sina PR-kampanjer för prisutdelning av guldgubbar och guldbollar.

Jag har alltid stått fast vid iden att Oscarsgalan ger minimal effekt ekonomiskt, samt att inget bolag på jorden skulle sälja en enda millimeter av Batmans öron för att få del av galans samtliga priser.

Igår kunde vi läsa i en artikel i tidningen Variety att flera av årets tydligaste priskandidater rusat in i en hård vägg. Steve Jobs biografin ekonomiska misslyckande har vi redan diskuterat, men även favoriter som Spotlight med Michael Keaton och Brooklyn har knappt lyckats håva in en miljon dollar. Publiken väljer brittiska agenter och beagle hundar istället.

Oscarsgalan och prismanin är inget du byter in en V-16 maskin som The Avengers eller Fast And Furiors för. Det är empiriskt bevisat hur lite kampanjerna påverkar filmens faktiska ekonomi. De underverk som varenda studio håller tummarna för är filmer som The Help och The Artist. Båda filmerna var gjorda på en relativt tunn budget på ca 15-25 miljoner dollar. De totala inkomsterna för The Artist låg på ca 130 miljoner dollar alltså en rejäl förtjänst på filmens 15 miljoner dollars grundinsats. The Help var en ännu större murbräcka som spelade in nästan tio gånger sin egen budget. Men dessa filmer hör till en minoritet och även vid närmare studie kan vi se att den guldiga statyetten betyder föga för Hollywoods faktiska ekonomi.

Oscarskampanjer är långt ifrån så dyra som primär huvudmarknadsföring. Enligt en artikel i The New York Times ligger kostnaderna på en kampanj – som innehåller allt från de fåniga ’’For You Consideration’’ plakaten till transport av skådespelarensembler på 9 miljoner dollar och uppåt. Detta kan i bästa fall ge en ökning på 30 miljoner dollar. Detta är oerhört små summor för de superföretag som har mer än bara en filmstudio att stoltsera med i balansräkningen.

Majoriteten av dagens studior är sammansvetsade med större inkomstmaskiner – som inte behöver drömma om en framgångssaga i Avatar-storlek. Disneys filmverksamhet är i klar minoritet till deras parker och tv kanaler. Oftast används filmerna för synergieffekter som leksaker eller fler besök till Disneyland. Som vi alla vet blev George Lucas medlem i den ytterst exklusiva miljarddollars-klubben genom att helt och hållet äga rättigheterna för allt som bar namnet Star Wars.   

Ytterligare uppgifter från The Hollywood Reporter redogör att marknadsföringen för en gigantisk produktion som Transformers gå loss på otroliga 200 miljoner dollar. Detta läggs då till i en redan hög produktionskostnad.

För att göra en sista djupdykning kan vi återigen ta The Help och The Artist som ett exempel på att pengarna för en priskampanj knappt betalar sig. The Artist såg sin ekonomiska topp kring 3,6 miljoner dollar, bara någon vecka efter att den tagit hem priset för bästa film,regi och manlig skådespelare. Detta är i en större kontext anskrämligt lite. Som en annan jämförelse drog den måhända aktuella men starkt budgeterade Straight Outta Compton  (28 miljoner dollar i budget) in detta på sin sjätte vecka. Än värre gick det for Margret (Megan) Ellison och Weinstein producerade The Master av Paul Thomas Anderson. Ynkliga 28 miljoner dollar skulle de slutliga intäkterna landa på. Trots att filmen drog in tre tunga Oscarsnomineringar och överöstes av dyr marknadsföring verkade ingen bry sig.

Det är plågsamt uppenbart vad Times artikeln faktiskt klargör. Emmys,Oscars och Baftor, må vara trevliga att skryta med i klubben för inbördesbeundran när Bob Iger (VD för Disney) och andra pampar möts upp på de åtskilliga efterfester som januari och februari bjuder på.

Men när kvartalsrapporten faller hos samtliga filmbolag står champagnen,Weinstein och all guldplätering i världen lika relevant som den lokala korvkioskens minigolf resultat från förra året. Då är Batman,Iron Man,James Bond det enda guldet i sikte.

Källor: The New York Times,The Hollywood Reporter,Box Office Mojo.