Månadsarkiv: mars 2018

Jessica Jones Säsong 2 Recension 

Publicerad den av
sei_4103671

Images copyright and courtesy of Netflix and Marvel 2018

Summering: Predikamentet fortsätter, efter ett litet uppswing med The Punisher, är Marvel TV tillbaka nere på botten och plågar tittaren genom tretton undermåliga avsnitt. 

Lystring ! Marvel TV är inte Marvel Studios, jag repeterar; Marvel TV är inte det bolaget som just tagit hela världen med storm med den helt fantastiska Black Panther. Det är inte ett kvalitetsmärke som Marvel Studios, de har lika mycket gemensamt som en Nissan Micra och deras toppmodell GT-R. Jag tänker inte vara en trasig vinylskiva, skillnaden mellan de här två divisionerna blir bara tydligare.

Jessica Jones slog aldrig rot hos mig själv, men serien fick i alla fall bra mottagande av både kritiker och tittare. Men sedan kom The Defenders, en serie som byggde på den allmänna hybris kring att stormöten med flertalet superhjältar automatiskt innebär att  spelets regler är förändrade till det bättre. The Defenders är och förblir ett spark på smalbenet, med tanke på att Netflix/Marvel hade hela två år på sig att förbereda och grunda inför sammankomsten, så blev slutresultatet en skabbig och kortfattad soppa. The Punisher som följde var i alla fall perfekt för det episodiska formatet. Vad som framförallt får Frank Castles hämndsaga att fungera är att källmaterialet inte utgår från ett behov av superkrafter.

violet_211_unit_01568r

No Money Down 

Jessica Jones är inte heller den sortens adaption som behöver särksilt stora  resurser för att förverkligas, men till och med de väldigt enkla scenerna som behöver uppbackning av digitala specialeffekter är som hämtade ur The Benny Hill Show. I synnerhet är en sektion ut första avsnittet som skuret ur en stor kalkon.

Och om det brister i det tekniska så är det ingeting i jämförelse med det narrativa, eller rättare sagt bristen på narrativ. Där man på bio sakteliga och systematiskt byggt upp ett helt universum som på nyanserat och smidiga sätt kan utveckla personer och händelser, så verkar TV-serierna vara helt omedvetna inför det faktum att man nu har fler bollar i luften. I säsong 2 har man löst detta genom att helt och hållet ignorera faktum som att hela New York varit nära på att rämna, att det finns odödliga ninjor eller att Jones ens har träffat Danny Rand eller Matt Murdock.

Netflix varit generösa nog att göra en sammanställning av den föregående säsongen. Det är en snygg och välgjord vinjett där jag kallt räknar med att den påminnelsen skall räcka för att erinra mig essensen av säsong 1. Efter det så gör man motsatsen och ignorerar det viktigaste säsong 1 hade att ge och gräver sig istället ned i helt banala sidospår som får publikens ögonlock att bli tunga.

jessica-jones-season-2-image-3

Irrelevant tjafs 

Allt det som tidigare var irrelevant blir nu centralt. Fokus läggs på karaktärer vars resa egentligen är avslutade. Man krystar och vrider runt allt tills det blir ett helt motbjudande obegripligt paket. De gångarna man har chansen att uppnå något som helst vettigt tempo – som ligger över ett hjärtslag i timmen, så slänger man in en stoppkloss av betong som får allt att krascha in i väggen.

Det råder total brist på idéer eller nyheter, det är som att titta på färg som torkar på väggen. I och med att flera Netflix serier nuförtiden har vågat bryta upp sitt format – genom att inte vara bundna till tretton avsnitt, så hade man kunnat klara sig ur den här katastrofen genom att minska ned på speltiden. Självfallet så är inte det ett alternativ, samtliga tretton avsnitt är så långa och utdragna som det går. Innan det ens nått halvvägs så inser jag att jag måste lägga mig ned för att orka med resten.

sjczisw8ro7lhw8tkptubgmjrby

Trinity

Carrie-Anne Moss är egentligen den enda anledning till att det inte blir ett bottenbetyg. Hennes iskalla jurist Jeri Hogarth får i alla fall något att göra. Huvudrollsinnehavaren Krysten Ritter är uttråkad och utan passion – inte så konstigt då manuset är så knapphändigt och Janet McTeer skall vi inte ens tala om…

Jessica Jones andra säsong är en katastrof, en tråkig, uppblåst och utdragen plåga. Det här är över tio timmar som jag aldrig kan få tillbaka.

Betyg 2/10         

I, Tonya Recension

Publicerad den av
007

Images copyright and courtesy of Nordisk Film 2018

Summering: Allison Janney är filmens stora stjärna i en obehaglig modersgestalt som orsaker fler mardrömmar än både Freddy Kruger och Jason Voorhees tillsammans. Resten är en ganska krånglig historia som aldrig riktigt hittar en bäring. 

Jag är inte sämre än att jag kan erkänna att något är kraftigt över förväntan. I, Tonyas stjärna Margot Robbie har haft en karriär som varit fullständigt hopplös och vobblande sedan genombrottet i The Wolf Of Wall Street. Robbie må placera sig högt i omröstningar i diverse herrtidningars ’’makalöst’’ matnyttiga listor som årets mest åtrådda kvinna. Hennes bidrag till skådespelaryrket kan nog inte beskrivas med någon större entusiasm.

Robbie har lyckats måla in sig själv i ett trångt hörn där hon själv uppfyllt nidbilden att vara rollbesatt efter sitt utseende. I The Big Short förekommer aktrisen i ett badkar liggande halvnaken i en ekivok ställning. Som uppföljare till det skamliga framträdandet, så lyckades Robbie också pricka in två av 2016 års sämsta filmer; Suicide Squad och Legenden Om Tarzan, varav den första är lika giftig och farlig som ett rum fyllt med asbestsdamm.

Robbie sonar kanske inte för sina brott mot filmkonsten i sitt porträtt av Tonya Harding, men hon visar i alla fall upp betydligt mer kapacitet än tidigare, även om är mellan spridda skurar av överspel och tafatthet.

Om I,Tonya är en bra representation av verkligheten kan verkligen ifrågasättas. Hela filmen har en vimsig oskyldighet kring sig som går emot den hårda och brutala historien som är den om Tonya Harding. Till och med tjugo år senare är Hardings namn förknippat med en absolut nollpunkt i sporthistorien.

0131

Demons On Ice

Steven Rogers som tidigare skrivit poetiska ”höjdpunkter” som Stepmom och Love The Coopers, begår ett misstag när han endast försöker måla upp Harding som ett offer, inte en manipulativ skurk som till varje pris var villig att vinna. De värsta oförrätterna underbyggs av ganska sjaskig sentimentalitet. Stora delar av Hardings liv må ha varit en tragedi, med en tyrannisk moder – här spelad av en otroligt obehaglig Allison Janney. Samtliga relationer är likaså fyllda av misshandel, aggression och helt osannolika händelser.

När det är som bäst så skapas en viss empati för huvudpersonen, även om det sticker i ögonen att en ganska burdus och bufflig människa ständigt hålls fram som en ömtålig och brusten själ. Där publiken kan känna empati för det förskräckliga predikamentet, så är det svårare att ha överseende med Hardings flera gånger stötande beteende och hennes naivitet.

Till en början så ser det väldigt skakigt ut, introduktionen är ett montage där man försöka återskapa känslan av en dokumentär fast med skådespelare. Startsektionen är inget annat än katastrofal, samtliga aktörer spelar över, tonen påminner om en parodi och det ger mig rysningar vid tanken på vad som eventuellt kan vänta i resterande två timmar.

Och i linje med Robbies ojämna instats så har filmen vissa ljusglimtar som delvis får mig att ursäkta tydliga problem. Sekvenserna på is är mycket välgjorda och fördelar en fysisk och taktil känsla där man håller andan inför varje avancerad piruett.

015

Monsters Inc

Allison Janney är kanske inte värd sin nyvunna Oscar för sin insats, men det här är en en antagonist som är minst lika skräckinjagande som vilket bloddrypande monster som helst. Janney får med cynismen,  grymheten och en totalt brist på empati i ett paket som får tittaren att känna omedelbar avsmak.

Urvalet på särskilt trevliga människor är synnerligen begränsat. Sebastian Stan får representera en annan sida av Hardings kaotiska liv, ett förhållande som delvis är byggt på kärlek men också starka tvångsmässigheter. Robbie är som sagt ojämn, fram tills filmens tredje akt så är prestationen inte särskilt pålitlig. Hon spelar över minst en gång för mycket och när hon tvingas till att bryta den fjärde väggen så märker man hur hela filmen börjar hosta och harkla sig.

Trots att I,Tonya lämnar väldigt lite utrymme för egen tolkning – då man hela tiden överöser publiken med berättarröster och tydliga markeringar, så blir det ändå strul med berättelsen. Bortsett från Stan,Robbie och Janney så är resten av personerna dåligt realiserade. Nyckelpersoner i själva skandalen avhandlas slarvigt och efter att själva skandalen/dådet utförts så får filmen komplett motorstopp.

Bristen på något verkligt djup gör det svårt att bli helt engagerad. Den tragiskt underskattade och förbisedda Battle Of The Sexes gör historien om omöjliga odds och personliga strider både bättre och mer helhjärtat.

Betyg 4/10 

12 Strong Recension 

Publicerad den av
0021

Images copyright and courtesy of Nordisk Film 2018

Summering: Ännu en substanslös skräpfilm i den oskiljaktiga genren av krigsfilmer i mellanöstern. I sina värsta stunder osar 12 Strong av obehaglig chauvinism. Slutligen så serveras publiken en helt katastrofal final som hör till de mest obegripliga och överskådliga jag sett på ett bra tag. 

Peter Berg och framförallt Clint Eastwood gjorde för ett par år sedan två filmer som i det närmsta är enäggstvillingar som separerats vid födseln. Lone Survivor och American Sniper är båda två ointressanta, färglösa och enkla att glömma så fort de tagit slut. Bergs film är något mindre befriad från flaggviftande och gömda politiska värderingar, men båda två kan ses som ett lika stort fjäskande för amerikanska armén som Tony Scotts Top Gun. 

Krigsfilmer brukar ofta bli antingen fantastiska eller rent anskrämliga, att kategorisera dem är därefter inte särskilt svårt. De är som bäst då de manifesterar sig i filmer som The Hurt Locker eller nu senast Dunkirk av Christopher Nolan. Kathryn Bigelow utforskar det individuella psyket och drivkraften hos en människa som varje dag utsätter sig för livsfara i och med sitt jobb som bombtekniker. Dunkirk tar istället och väljer att inte sätta fokus på individen utan händelsen där man lyckades evakuera majoriteten av de brittiska trupperna från Frankrike. Och Nolan sätter som alltid sitt signum på filmen vilket betyder fantastiska bilder och nervkittlande puls.

Om vi sedan undersöker vad Clint Eastwood gör – förutom att tala med tomma stolar, så är det den värsta typen av amerikansk propaganda som förmodligen går varm i det nuvarande Vita Husets Blu Ray-spelare. Förutom att vara en sällsamt tråkig film så bejakar American Sniper saker som troféjakt där älgen nu blivit till människor i Irak eller Afghanistan.

011

’’War, what is it good for !?’’ 

12 Strong försöker inte ens anstränga sig med att framstå som nyanserad. Den liknas bäst med en reklamfilm för ett politiskt parti, det saknas bara en brinnande bil och en berättarröst för att kunna liknas med ’’den där’’ filmen från Sveriges ny arbetarparti. Chansen är nog stor att 12 Strong kommer att skickas ned till amerikanska trupper som ansträngt måste berömma filmen som en ren artighetsgest.

Och sett som rekryteringsmaterial så kunde man inte ha gjort en sämre film. Det spelar ingen roll om det är talibaner, krigsherrar eller amerikanska specialtrupper, samtliga är  utan djup eller dimensioner. Huvudpersonerna är i bästa fall oskiljaktiga hopkok mellan Sylvester Stallones John Rambo och John Matrix från Commando. De resterande personerna kan enkelt bara beskrivas som pappskallar som är fyllda med testosteron. Vad som gör de här männen till moraliska klippor i stormen av terrorism och religös indoktrinering är omöjligt att förstå. Bilden av soldaternas vardag är minst sagt bisarr för att beskriva det enkelt. Fruarna är fotomodeller som nickar instämmande åt sina makars patriotism och hjältemod.

010

’’Let off some steam Bruckheimer’’ 

När ’’krasch, bang och boom’’ – producenten Jerry Bruckheimer är involverad så vet man att explosioner och en onödig mängd action kommer att landa som ett brev på posten. Att Will Smith och Martin Lawrence springer runt som övertända tonåringar på en paintballbana i Bad Boys är en sak, men i i en film som skall vara baserade på verkliga händelser så blir trovärdigheten så pass låg att det inte blir annat än patetiskt. ’’Oviktiga’’ detaljer som ballistik eller eventuellt skydd från vinande kulor verkar inte besvära Chris Hemsworth och hans mannar. De verkar vara släkt med Stålmannen och står emot alltifrån grovkalibriga kulor och gigantiska explosioner. Om amerikanska trupper är såhär stryktåliga så borde man utan problem kunna erövra världen på ett fåtal veckor.

Bruckheimer brukar inte snåla när det kommer till att slösa pengar på ”fantastiska” fascinationer som explosioner och ännu mer explosioner. Men här så verkar budgeten ha försvunnit, 12 Strong är lika tjatig som en papegoja. Filmen använder snarlika kameravinklar för varje scen och det är svårt att skilja på olika platser eller vad som faktiskt sker.

013

 ’’I eat green berets for breakfast’’ – John Matrix 

En tredjedel av filmen verkar ha spelats in och sedan har man återanvänt de scener man har för att slutföra filmen, man klistrar och klipper för att fylla ut speltiden. Bästa exemplet på denna förvirring blir i en komplett befängd final som snabbt blir helt obegriplig. Det kastas in hästar, kulsprutor och missiler. Allting förvandlas till ett skruvat virrvarr av genrens sämsta klichéer. Till och med ljudet är under all kritik, samtliga bössor låter som burken med tryckluft man kan köpa i en välsorterad järnhandel.

Varför Chris Hemsworth, Michael Peña och Michael Shannon skrivit på för det här, undrar de nog själva. Hemsworth är oinspirerad och trött, Peña får inte skina i någon välbehövlig komik. Bara det faktum att Michael Shannon bokstavligen spenderar stora delar av filmen på rygg och halvsovande borde räcka som en målande beskrivning om det såsiga skådespelet. De är bara Navid Negahban som tillför något av värde till ensemblen, en någorlunda intressant karaktär som inte känns som en pappfigur.

005

’’You set us up ! It’s all bull”#”# all of it’’ – Dutch 

För ett par veckor sedan stod det klart att den beryktade filmatiseringen av succéspelet Call Of Duty – mot alla förmodan, fortfarande är under utveckling. Hur det än går med den saken återstår att se, men om det inte skulle bli av så har vi här en perfekt ställföreträdare. Det är samma usla karaktärer, bedrövliga patriotism och hjärndöda berättelse. Skillnaden mellan spel och verklighet är i det här fallet väldigt svåra att se skillnad på då trovärdigheten är i botten.

Betyg 2/10 

 

Mute Recension 

Publicerad den av
002

Images copyright and courtesy of Netflix 2018

Summering: Netflix fortsätter att agera som en slags filmisk soptipp som tar in det ingen annan vill röra vid. En från början smärtsamt usel upplevelse som aldrig borde ha producerats.

Netflix må idag vara en av filmvärldens största aktörer inom produktion och distribution. De har uppfyllt drömmen som AOL och Time Warner drömde om för tjugo år sedan – vilket ledde till ett av affärsvärldens sämsta uppköp i världshistorien.

När man nu har detta övertag kunde man tro att Netflix borde anstränga sig för att representera kvalitet kontra kvantitet. Att bygga upp ett märke kräver mer än en enskild framgångsrik produkt – House Of Cards, Orange Is The New Black, det behövs en garanti till kunden om att framtiden kommer vara säkrad då det kommer till högkvalitet på produkterna. Netflix är idag en stor förvaltare av independent-filmer, i vintras distribuerade de den helt fantastiska filmen Mudbound med Carey Mulligan.

Mängden filmer, TV-serier, dokumentärer som idag får sin premiär på Netflix är av sällan skådat slag. Det verkar knappt gå en vecka innan det rasar in produktioner med både kända och okända filmskapare och skådespelare. Många har satt stort hopp till Mute och regissören Duncan Jones, det var menat att bli ett dragplåster som skulle attrahera än fler att starta upp en månatlig prenumeration för tjänsten.

003

”Utan mening utan mål” 

Diskussionen om hur korporativa viljor påverkar det – i grunden, artistiska filmskapandet, har pågått längre än det funnits kabel TV. Nu när så många icke traditionella bolag har äntrat marknaden så kan filmskapare ställa andra krav på budget och kreativ frihet. TV har de senaste åren setts som den outforskade delen av nöjesindustrin, där man inte behöver förhålla sig till alltför stora restriktioner. Amazon, Netflix och även Apple bjuder nu över varandra med miljardbelopp för att säkra talanger och manus. Det är fritt fram att uppfylla sina drömmar om man är rätt positionerad.

Mute är den gången där någon borde ha satt stopp för inspelningen, vad som skulle varit ett lysande exempel på vad man kan realisera då man inte är bunden till något, blir nu en varningssignal för hur fel det kan gå då barnen lämnas ensamma i huset med olåsta dörrar.

Duncan Jones har av många kallats för en framtida superstjärna, Moon blev en kultfilm och Source Code var en fullt godkänd thriller. Jones har aldrig varit en lysande auteur i mina ögon, snarare en godkänd filmskapare som vet vart gränserna bör dras. Jones filmatisering av succéspel-serien Warcraft sjönk som en sten i västvärlden. Filmen hade definitiva kvalitéer och goda intentioner, det kan inte sägas om Mute. 

Får leta med förstoringsglas efter antal rätt 

I de bästa av filmer så tvingas man till att använda förstoringsglas för att hitta felen, den här gången får man snarare försöka hitta antalet rätt, och slutsummeringen är att de inte finns några.

Det mest flagranta felet är berättelsen – eller rättare sagt bristen på berättelse. Mute är från början tillslut helt obegriplig, den kan liknas med då skolbarn tvingas till att skriva eller efterlikna författare och texter de inte helt greppar. Pretentionerna och mängden uppfunna meningar är många.

Allting i Mute är rappakalja, karaktärer introduceras och försvinner sedan för att dyka upp mot slutet och har då ändrat både motiv och personlighet. Berättartekniken är helt obefintlig, Jones strider mot alla regler för att göra en godkänd film. Den röda tråden försvinner redan i ett helt bisarrt intro, sedan så skiftar filmen mellan att vara något sensuellt snuskdrama i ’’bästa’’ Fifty Shades anda och en förfärlig kopia av den redan usla Det Femte Elementet. 

001

Mardröm i neon  

Och om nu sinnet kommer få både migrän och illamående av manuset, så behöver nog ögonen  också bli synade av en duktig optiker efter att filmens eftertexter tagit vid. Tanken att låta filmen ta sin plats i ett futuristiskt Berlin är intressant, det är en stad som blivit omåttligt populär och älskad av artister och uppsöks nu av båda unga och äldre.

Staden bär på en enorm historia, det kunde blivit unikt och säreget, men förutom att vi får en katastrofal vinkning till Rainer Werner Fassbinders Berlin Alexanderplatz så kunde detta gräsliga metropolis lika gärna ha varit ett futuristiskt Gränna. Jones stjäl helt ogenerat den numera förutsägbara Blade Runner-visionen av framtiden, där neonljus och sjaskiga bakgator svalt allting.

Men inte ens den stulna estetiken hjälper, där Ridley Scott perfekt balanserade smaklösheten och det utomjordiska i sitt mästerverk, så har Jones verkat valt att iscensätta filmen i samma vansinne som Joel Schumacher genomförde sina historiskt usla Batman-filmer. Det dröjer inte länge innan  jag blir fullkomligt kräkfärdig av de övermättade färgerna. Extra salt på såren blir det också då den usla rekvisitan verkar ha följt med från Warcrafts Azeroth, Jones kan inte ens få en bardisk att ser trovärdig ut.

I denna soppa tvingas också samtliga medverkande skådespelare förstöra upp sina CVn. I filmens inledande faser så fanns det planer på att skapa en animerad film där man skulle använda sig utav performance capture. Och då vi tvingas till att se Alexander Skarsgård ointresserat kämpa sig igenom det helvetiska manuset, så är jag övertygad av att vad som helst hade varit bättre än det vi just blivit serverade. Skarsgård tvingas i alla fall inte till att behöva kämpa med den gräsliga dialogen. Där får Paul Rudd istället förnedra sig själv med en mustasch som är än sämre än den Kenneth Branagh hade i Mordet På Orientexpressen. Rudd spelar över likt en pajas. Hans antagonist blir snarare ett levande skämt än den obehagliga psykopat filmen vill framställa honom som.

004.jpg

Chocktillstånd

Inte ens filmens mest intressanta del – som presenteras i form av en frågeställning om teknologisk utveckling mot religös tro, utvecklas till något av betydelse.

Duncan Jones verkar fortfarande befinna sig i ett chocktillstånd efter bakslaget med Warcraft. Hela Mute känns som baksmällan dagen efter då det stod klart att jättesatsningen blivit till en ekonomisk flopp. Allting har dränkts i buteljerat mod där ingen verkar reflekterat kring vad det är för filmiskt monster de kommer att släppa loss.

Den slutliga spiken i kistan kommer då en helt gräslig twist slängs in från ingenstans. Då står det klart att Duncan Jones är på väg att följa M. Night Shyamalan ned i kalkonträsket, ett öde ingen förtjänar.

Betyg 1/10